I en värld befolkad av döda tvingas vi att till slut börja leva
Apart förlag har gått från klarhet till klarhet från dag 1 – nu tar de The Walking Dead ännu ett steg längre och presenterar en rykande färsk och fin uppdaterad lärarhandledning. Som man säger i schlagerfestivalen (Apart och schlager är som hand i handske! Det VET jag ju nu när jag betraktat dem på plats i Göteborg) – ”Apart förlag – twelwe points”, kudos till dem och till alla lärare som fattar vilken guldgruva detta är.
Jag blev kär i serien för två år sen, och det håller i sig.
Louisa May Alcott
“She is too fond of books, and it has turned her brain.”
TACK Lia för fin boktoksgåva (även om jag inte förstår texten ;))
…men vad man ska göra med pralinerna i koppen, DET förstår jag!
Happy halloween!
Vilken greeeej – Permuted Press släpper fyra av sina e-böcker alldeles gratis fram till den 1/11. Skynda fynda (jodå, du kan läsa kindleformat på din dator, om du nu inte tillhör den lyckliga skara som har en kindle).
Inte övertygad? Inte säker på att du gillar zombies eller andra mörksens varelser? Men det är ju nu om någonsin du ska testa! Vad har du att förlora?
Tack till det alltid lika eminenta teamet bakom Swedish Zombie för tipset!
Ännu en fin fisk
Jag verkar vara tillbaka i den fina vanan att besöka biblioteket en gång i veckan. Dagens fångst gör mig väldigt nöjd, jag har varit nyfiken på Kelly Link länge nu. Utmärkta recensioner var man än ser…!
Peta in en pinne i brasan
Han den sportige som jag bor med är ute och springer, själv stannar jag gärna inne i värmen och äter säsongens första clementiner. Tänker överraska honom med brasa och något gott att dricka när han kommer tillbaka- och minsann: jag har laddat ner helgens andra e-bok att njuta framför brasan.
Foto: Ann-Christine Jansson
Jag har varit nyfiken på Lotta Lundbergs Ön länge nu och när jag insåg att jag kunde ladda ner den också från bibblan så var saken klar! Den har fått lite blandad kritik och efter ungefär en tiondel av boken är jag ännu inte övertygad – men hur ofta är man det?
vad man hinner när man inte ser på TV
När jag hämtade min finfina Augustprisfångst på biblioteket tidigare i veckan så sa jag mig att till helgen, då…! DÅ ska jag läsa! Läsaläsaläsa.
Jag hade fullständigt glömt bort de flyttaktiviteter som var inbokade sen länge – en god vän flyttar från Uppsala till Sollentuna – så på fredagskvällen insåg jag att hoppsan, jag kommer inte att hinna läsa så mycket som jag trodde den här helgen.
TRODDE jag. För när vi väl satte fart (Uppsala och Sollentuna kl 9-18 i går) så hann vi ju massor ändå. Nyckeln till all läsning som ändå blev var hur mycket jag frös när vi kom hem (den goa vännens radhus är mycket mindre än vårt stora och otäta kråkslott från 1922, och eftersom vännen och hans sambo har två småbarn så är de inte riktigt lika snåla med fjärrvärmen som vi är ;)), det blev en smärre chock att komma hem till vår vanliga temperatur.
Brasa. Öppna spisen är i ett rum, TV:n i ett annat. Gott så, för den ena stör ut den andra, de gör sig bäst var för sig. Den som har läst min lyckliga drapa om Rekviem för en vanskapt vet redan vad jag gjorde i går. Nydelig! Det är att vara aaaaaningens övertydlig, och jag talar [skriver] ju till de redan frälsta, men eftersom jag så ofta får frågan (”men huuuuuur hinner du läsa så mycket?”) så ger jag svaret igen: det är inte klokt hur mycket man hinner läsa en lördagskväll när man INTE tittar på TV.
När det blev dags att sova var jag fortfarande så uppe i varv, så jag låg vaken till fyra i morse och lyckades då svepa Elin under havet och Only väg is upp också.
Sofia Malmberg är författare och illustratör. Hon har tecknat och skrivit en otroligt vacker grafisk roman. Hon får ofta frågan om huruvida det är manga hon tecknar, och doften av öst var väl ungefär det första jag tänkte på också. Estetiken, den fantastiska.
(”otroligt”, ”fantastiska”, vilka på gränsen till fånigt überstarka ord jag tar till i ett och samma stycke, men du behöver inte bläddra många minuter i den här boken för att förstå vad jag menar, tror jag)
Elin är ensam. Hennes mamma är oftast upptagen och hennes pappa jobbar hela tiden. När Elin söker efter en kampsportstudio får hon kontakt med tränaren André. Han verkar snäll och inte för framfusig. Efter att ha chattat om sport några gånger föreslår han att Elin ska komma förbi studion så att han kan få visa hur det går till. Elin känner sig både glad och sedd och anar inget ont, men det visar sig att André har helt andra tankar med mötet.
Elin under havet handlar om en ung flicka som utsätts för grooming på nätet. Man vill slakta karljäveln. Sofia ger oss berättelsen utan att skriva på näsan, det finns inte minsta spår av övertydlighet. Mycket skickligt!
Nu har jag inte läst alla de nominerade böckerna, men jag hoppas att hon vinner. Boken är så bra, och det vore ännu ett steg mot en utveckling där grafiska romaner smäller lika högt som vanliga ”textromaner”. Smäller högt var ett dumt ordval, de smäller ju i många sammanhang t o m HÖGRE (det beror väl alldeles på vem man frågar), men mot en utveckling där man inte nödvändigtvis separerar berättandet så onödigt mycket som man fortfarande ofta gör. En story är en story, vare sig den är skriven, tecknad eller bådadera.
—————————-
Only väg is upp då? Det är också en Augustprisnominerad ungdomsbok, också en historia om en lite osäker (åtminstone enligt första kapitlet – men när jag läser om huvudpersonen Filippa kan jag tänka att jäklar, jag hade inte ens vågat försöka mig på en tiondel av det där som artonåring) som råkar illa ut på olika vis och men hittar sätt att landa på fötterna ändå. Slemmiga killar, sviniga hyresvärdar, London – jag tänkte mycket på (den också underbara) Banglatown av Daniela Wilks (bra komboläsning för den som är sugen).
Filippa Karlsson drömmer om att bli skådespelare. Hon tar sina sparpengar och drar till London för att söka in på den absolut bästa skolan i den absolut bästa staden på hela jorden (oj, det där sista var visst min egen personliga åsikt). London är en dyr stad, du får betala massor av pengar för att dela ett råtthål, det blir Filippa mycket snart varse. Sparpengarna räcker med andra ord inte så länge. Det är dags att hitta ett jobb.
I London dräller det av skyltar som lyder ”help wanted”, men det är inte så lätt att få napp som alla de där desperata skyltarna antyder. Filippa skulle vilja hitta en cool kille också, och det är ju inte alltid så lätt (jisses, det tog mig nästan 40 år att hitta en riktigt bra ;)). Riktiga, sunda, vänner är också bra att ha. Var hittar man dem?
Ja, det är inte enkelt, trots det förment glammiga i att kunna dra till London bara sådär. Emmy Abrahamsons anslag är lätt, fjäderlätt, och det är en otroligt rolig bok, den flödar in i hjärnan och jag blir också tonåring igen när jag läser.
Två böcker, så lika och så olika och så bra båda två. Kul!
Det var en väldigt lyckat val, det där med att ta sig en helg med ungdomsböcker.
”lappar var ju som alla visste små och klena, inte väldiga och starka”
Plötsligt så händer det: man snubblar över en bok, av en ren slump, som är så fantastisk att man bara gapar. Alldeles precis det hände mig i kväll. Jag scannade adlibris efter nya böcker att reservera på bibblan, fastnade för titeln ”Rekviem för en vanskapt” av Mattias Hagberg, fastnade ÄNNU mer för beskrivningen jag fann – och resten är, som det heter, historia.
Mitt bibliotek hade den bara som e-bok – men desto bättre, jag ville ju ha något bra att läsa framför kvällens brasa. Jag laddade ner och började omedelbart att läsa.
”Hon kallades Stor-Stina. Hon var ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Under några år i början av artonhundratalet visades hon upp på varietéteatrar i Sverige och på kontinenten.
Vid samma tid väcktes också vetenskapens intresse för det abnorma. Avvikande kroppar skulle ge svaren på mänsklighetens gåta.
När Stor-Stina oväntat återvänder till hembyn efter att ha rest i impressarion Wolfgang Wolfensteins sällskap är hon stum och tillbakadragen. Hon bär på en hemlighet. Under en enslig skidtur blir hon slagen av en björn och avlider i kallbrand. Men döden är bara ännu en hållplats på Stor-Stinas resa.
Rekviem för en vanskapt är lika mycket en skräckroman som en idéroman om normalitetens makt och rasbiologins födelse. Samiska myter blandas med en provinsiell kristendom och obduktionens dystra ritual. De nyss avlidna lever tätt inpå de levande, och döden fördelar ordet.”
Bra? Bra räcker inte. Vilken fantastisk bok! Jag stammar från en mamma född i Lappland, en sextondel av mig är same (*, många många somrar (och ett år efter gymnasiet) har jag spenderat i södra Lappland. Det samiska intresserar mig (trots att fadern var från Skåne, det ena utesluter inte det andra…!), gamla legender intresserar mig – svensk folklore är underskattad. Vårt skamliga förflutna med rasbiologi, förtrycket när samerna skulle kristnas. Medicinhistoria! Teratologi!
Språket. Det är vackert, suggestivt, skrämmande, förfärligt. Trolskt. Sa jag att jag är såld på det här?
LäsläsläsläsLÄÄÄÄÄÄS! Det här påminner om Karin Johannisson när hon är som bäst. Kommer också att tänka på Armand Marie Lerois pärla Mutants. Nej, vare sig Johannisson eller Leroi skriver skönlitterärt – det gör Hagberg – men ändå; det finns där. Säg så här då: gillar du Hagberg och vill ha mer – testa Karin och Armand Marie.
När Rekviem för en vanskapt kommer ut i pocket står jag först i kön för att köpa ett ex att skicka till Houston – detta måste du läsa, Cecilia (fast du kanske också kan låna hem svenska e-böcker? funkar det?).
Stor-Stina är en historisk person, hon har funnits på riktigt. Kraken.
Stekenjokk – en av de vackraste platserna jag vet
PS jag undrar fortfarande hur jag kunde missa den här boken BÅDE hos Swedish Zombie och hos Bokstävlarna – men så är det. Tur att jag hittade den ändå, då.
*) Jag vet – fånigt lite, så lite att man kan undra varför jag ens vet det, men jag vet det bara för att vi i alla år INTE trodde att vi hade samer i släkten, vi blev nästan less på att alla tog för givet att vi var samer bara för att vi var korta och hade små ögon och höga kindknotor. Så skrev en släkting en bok, han hade grävt lite mer, och *flomp* där fanns Bränn-Anders några generationer uppåt.
e-böckerna och jag
Jag är apkass på att läsa e-böcker, men de är sannerligen en gåva när man blir snabbsugen på att läsa något man inte har hemma. I kväll blev jag nyfiken på Mattias Hagbergs ”Rekviem för en vanskapt” – men titta: den fanns hos mitt bibliotek och några knapptryck senare så är det nu bara att börja läsa. Helt fantastiskt!
Kaffe, glögg och e-bok framför öppna spisen… jo, det kanske kan bli en e-boksläsare av mig med.
Me Zombie, you Jane
Lia – som vet hur jag gillar att fira min födelsedag 😉 – gjorde en otroligt söt zombiepartyfilm med mig, Kristoffer och Suzann. Fläng dit och gör en egen, vet’ja.
Bye bye, Berit!
Unni Drougge har kommit fram till sin tredje och sista bok i trilogin om Berit Hård. Berit är Berit, en tuff brud i måttligt lyxig förpackning (hon är en förträfflig kvinna, men just klädsmaken kanske inte är den bästa). Vass, smart, kul. Jag kommer att sakna henne!
I Fällan är det skönhetsindustrin som får sig en känga. Unni har en fantastisk förmåga att väva in aktuella personer och händelser i böckerna om Berit.
INGET kommer någonsin att toppa Bluffen (är jag ond? men den lille mannen med de korta armarna kan vara så otrooooligt irriterande, så han kan faktiskt få ta en del fiktiva mordförsök medelst penna), men Kissie och Troilius (som väl har bytt namn numera, minns inte till vad) dyker upp i den smarriga historien om dyra behandlingar och en kraftigt expanderande skönhetsbransch.
Trots att Berit lyckades langa in Guldspaden för sitt knäck om Lotuz av Love så sitter hon risigt till igen: nu gör hon skitprogrammet Raka Puckar med taskig budget för den kassa kanalen TV Plus.
Som vanligt har hon en dryg chef som jävlas med henne. När chefen – mannen med isterbuken – petar henne i det grandiost ymniga sidfläsket och påpekar att det kanske dags att göra något om skönhetsbranschen suckar hon, men ger motvilligt med sig. Hon ger sig ut på reportagerunda bland skönhetssalongerna. Hon inser mycket snart att om man inte visste vad man borde ha komplex för förut så får man snabbt veta det när man ger sig in på en skönhetsklinik.
Som tur är så nappar hon inte på det generösa erbjudandet från Visagé (sic!) om att – naturligtvis mot ett säljande reportage – få ett nytt babyface med hjälp av mirakelapparaten som lasrar bort åren i ett nafs. En kort tid efter att Berit tackat nej så får Kissie – nybliven mamma, minsann! – ansiktet förvandlat till köttfärs med hjälp av precis samma apparat, på samma klinik. Klinikchefen hittas lasrad till döds och Kissies bebis kidnappas och mitt i det står… ja, det vet ni redan: Berit.
Gangsterpolaren Ted visar sig vara inblandad i företaget som säljer den stekiga (pun intended) mirakellasern, och när vindarna börjar vina är det Berit som mycket motvilligt får åka till Thailand för att försöka rädda upp situationen åt honom. Ond bråd död, slemmiga läkare, en olämplig tatuering och… KÄRLEK? Är det möjligt? Jo, men kanske. Berit är förutsägbart skitkul, men i alla andra avseenden fullständigt oförutsägbar. Jag är nöjd med slutet (utom i ett djuriskt avseende… uhuhu), men hoppas att Unni har rätt när hon säger att nu ska Berit få vila ett tag – fast det betyder ändå inte att hon nödvändigtvis är ute ur spelet för alltid.
Det där med att ge sig på Kissie? Hon blir inte så bashad som man kanske kan tro. Jag misstänker dessutom att hon tänker att all PR är bra PR och mest känner sig hedrad över att ha en av huvudrollerna i boken.
Unni Drougge är Sveriges roligaste författare om du frågar mig. Jag älskar hennes sarkasm, självironi och förmåga att alltid våga skriva om det andra bara skvallrar om. När jag började läsa ”Jag, jag, jag” på nittiotalet så gapade jag förvånat i en halvtimme, sen var jag fast. Fällan är inte lika omedelbar som Bluffen, men det blir klart godkänt. Unni hade mig 1994, och hon har mig än (jag höll på att skriva ”she’s got me by the balls”, men… jo, ta mig tusan!)
Som vanligt hoppas jag att hon redan skriver på något nytt. Skriv Unni. Skriv!
Gone fishing
Finfin Augustprisnominerad fångst på biblioteket i dag! Vill börja bläddra numedengång, men Drougge och Vargas Llosa ligger före i kön. Hoppas på att kunna dyka ner i ungdomslittearturen kommande helg. Ett längt så gott som något!
smygstartar…
Nu när jag har köpstopp på böcker så smyger jag igång reservationslistan på kära biblioteket igen. Den är inte lång – den får inte bli just mycket längre heller, för jag vill hinna läsa det jag får hem – men den är naggande god:
Abrahamson, Emmy: Only väg is upp
Flynn, Gillian: Gone girl
Hjulström, Carin: Kajas resa
Kadefors, Sara: Kast med liten kniv
Malmberg, Sofia: Elin under havet
Tidbeck, Karin: Amatka
Bara kvinnliga författare. Det är en ren slump. Att flera av böckerna är nominerade till Augustpriset är däremot INTE en slump!
Men först blir det Unni Drougge. Den tredje (…och sista påstås det – men det vore synd, Berit är en stjärna) boken om Berit Hård väntar på mig. Jag behöver semester en vecka till, jag vill sträckläsa.
Från skogen till Paris
Jag lär känna Fred Vargas. Hon har fått lysande recensioner. Jag är avvaktande, men intresserad. Frågan är om det funkar som brainless solstolssällskap.
Jag är en ond ond människa. Stranden här är iiiiinte barnvänlig. Vassa stenar och vatten som blir djupt snabbtsnabbt. Min trötta hjärna är så glad att få höra vågor istället för stojande barn… Barnen har sitt paradis vid bassängerna. Ja, precis allt på detta hotell är till för familjer, så det är skönt att det finns en vuxenplats också.
På stranden en måndag
…och på baksidan finns en blurb av Bokstävlarna-Anna! Coolt. Har en svag aning om att det var en av hennes recensioner som fick mig att komma ihåg boken (inköpt hos SF-bokhandeln på bokmässan). Otäck norrlandsskog i Grekland? Jorå. Funkar.
Tigrar i rött väder
Jag måste få ur mig det med en gång: Liza Klaussmans Tigrar i rött väder är en av de där böckerna som får mig att undra om jag är alldeles dum i huvudet. Alla andra verkar nämligen älska den. Jag tycker bara att det är utstuderad och – tråkig.
Liza Klaussmanns debutroman Tigrar i rött väder utspelar sig på USA:s östkust under fyrtio-, femtio- och sextiotal. Nick och hennes kusin Helena har vuxit upp tillsammans på den gamla släktgården Tiger House, själva symbolen för östkustglamour där de levt ett liv i tryckande sommarvärme, med solblekta båtbryggor och nattliga cocktailpartyn.
Under tiden efter andra världskrigets slut tycks världen stå öppen. Helena ger sig i väg till Hollywood för att söka äktenskaplig lycka, medan Nick är på väg att återförenas med sin unge make Hughes, som just ska återvända från kriget. Men snart börjar den gyllene fasaden spricka. Helenas make är inte mannen han verkat vara, och Hughes kommer tillbaka från kriget sluten och distanserad.
Åter i Tiger House, på 1960-talets rand, försöker Nick och Helena nu tillsammans med sina barn Daisy och Ed återerövra frihetskänslan från förr. Men allt ska komma att förändras när barnen gör en hemsk upptäckt: någon har blivit mördad i närheten av det vackra sommarstället. Släktingarna kastas ut ur sina invanda banor, hemligheter kommer i dagen, och inget i deras liv kommer någonsin att bli sig likt igen.
Jag återvänder hela tiden till omslagsbilden. Den kyliga blicken. De elegant smala armarna och den fantastiska röda färgen på baddräkten. Den andra kvinnan, som tittar bortåt – mot havet? Hur de sitter nära varandra, men ändå en mil ifrån.
Den här romanen blir för mig väldigt mycket som en bild som jag försöker titta på via en alldeles för långsam nätuppkoppling. Det ska nog vara så, det är en del av det eleganta. Där kommer bilden, men den är jättepixlig. Nästan bara lite dimmiga pasteller. Rad för rad så blir det lite mindre pixligt, och ännu lite mindre, och sen är bilden där. Så som den ska vara.
Alldeles så känns det att läsa Klaussmans familjeskildring. Historien hoppar fram och åter i tiden, den hoppar mellan huvudpersonerna. Jag brukar ofta tycka väldigt mycket om det berättandet, när man tas igenom samma situation igen och igen, men kanske med en ny detalj beroende på vem som står i centrum: det där samtalet som avlyssnas av y som hör något lite annat än vad x egentligen sa, för att sedan dra vidare till z som på svarade på ännu något helt annat. Ingen vet allt, men alla vet en liten del och du som läsare får (nästan) hela bilden.
Jag borde alltså älska det här. Älska hur historien vecklar ut sig (ja, det vecklar verkligen ut sig, snarare än utvecklas). Älska porträtten (trots det lite väl övertydliga slutet, vi förstod redan att Y är ganska galen – fast det är Y förvisso inte helt ensam om). Men nej. Det är för långsamt. För dysfunktionellt. Ledan, tristessen, det ständiga ”dags för en cocktail”.
Jag tror att jag har ett behov av att finna någon att tycka om, någon att känna för. Jag hittar ingen sån karaktär. Jag rent ut avskyr Nick. Om detta vore TV så vore det en orgie i menande blickar, i händer som knyts i återhållen vrede. Det är pasteller när jag vill ha knallfärg. Inte ens mordet är speciellt juicy. Det är mest en ful fläck på ett kristallglas, besvärande, irriterande. Jag antar att det är ännu ett sätt att belysa den dekadenta tristessen.
Nej, detta var inte för mig. Jag behöver lära mig att tiden är förbi, jag älskar inte längre familjedraman. Jag dras inte till livet på USA:s östkust under efterkrigstiden. Jag har aldrig fascinerats av familjen Kennedy. Jag kräks på elegant dubbelmoral. Det är en snygg bok med en del fina passager (även om jag ibland studsar inför vad jag misstänker är en aningens klantig översättning) men det var aldrig en bok som gjorde att jag längtade hem för att få fortsätta läsa.
2,5 av 5.
klang och jubel
HÄÄÄÄÄRLIGT – kära favvo-bibblan inne i stan har bifallit mitt inköpsförslag! Jag läste om Karin Tidbecks Amatka hos Bokstävlarna och blev alldeles till mig.
Katjing – in med inköpsförslag (där jag pinsamt nog lyckades döpa om Karin till Tidbech) och i dag kom alltså svaret: den är beställd och jag står först i kön.
Jag BRUKAR förvisso ha tur med mina inköpsförslag, jag har bara fått avslag två gånger. En gång när de redan hade bränt hela årsbudgeten för böcker på engelska, och en gång (2006) när de ansåg att Mats Strandberg inte hade fått nog fina recensioner för att de skulle vilja köpa in hans debutroman Jaktsäsong.
Det där sistnämnda har jag ROFL:at åt ganska ofta de senaste åren. Jag gissar att den goda xxx (ja, det har alltid varit samma person som besvarat mina förslag under alla dessa år) har rodnat både en och två gånger över sin aningslöshet, om hen nu kom ihåg det där när det några månader senare sa pang-bom och unge herr Strandberg blev älskad (för det BLEV han ju även innan han och Sara skrev Cirkeln) för sina pricksäkra formuleringar.
Mo Yan…
…aha! Medelålders asiatisk man, men inte Murakami. Jag har inget som helst förhållande till vinnaren eller hans skapande, men det faktum att han är kritiserad i hemlandet gör hans författarskap lite extra spännande. Dissidenterna anser att han går regimens ledband, att han skönmålar rådande politik. Frågan är hur mycket av det vi andra kan se och förstå. Jag har läst mer om Kinas historia än de flesta, misstänker jag, men jag tror aldrig att jag kommer att förstå.
Coolt: ”Mo Yan”, meaning ”don’t speak” in Chinese, is a pen name. His given name is Guan Moye (simplified Chinese: 管谟业; traditional Chinese: 管謨業; pinyin: Guǎn Móyè).
Böckerna utspelas i hans hemprovins, Shandong. Jag har jobbat några vändor där så OK: jag ska läsa åtminstone en av hans böcker, om inte annat så för att jag tyckte om Qingdao. Jag vill se Shandong genom Mo Yans ögon. Kanske Ximen Nao och hans sju liv?
Ximen Nao är död. Den rike godsägaren i Gaomi härad sköts ihjäl av upproriska bönder och nu befinner han sig i dödsriket där underjordens härskare, kung Yama, ska bestämma över hans framtida öde. Men Ximen Nao är så övertygad om sin egen oskuld och så envis i sin vägran att bekänna några brott att kung Yama till sist ger med sig och låter honom återvända till livet. Fast det går förstås inte riktigt som Ximen Nao förväntar sig. Istället för att få tillbaka sitt gamla liv återföds han som åsna, och under de kommande femtio åren ska han få uppleva Kina efter revolutionen i skepnad av både åsna, oxe, gris, hund och apa innan han till sist blir människa igen. Hela tiden i samma familj, hos den strävsamme fribonden Lan Lian som vägrar att inordna sig i kollektivet och därför blir något av en levande legend på den kinesiska landsbygden.
(katjing. beställd. fick göra tillfälligt avsteg från nollinköpspolicyn)
——————–
same procedure as every year
Bettingbolagen – de stora – tror att Nobelpriset i litteratur 2012 går till Murakami, men nu brukar det väl aldrig bli som bolagen tror? OM han får Nobelpriset så blir han i alla fall den Nobelprisvinnare som jag har läst mest av på förhand. Han är skruvad och underbar, en verbal cirkusartist. Inte alltid behaglig att läsa, men aldrig slätstruken eller tråkig.
Själv tillhör jag sedan många år tillbaka Team Atwood. Nä, jag tror inte att hon får det, men jag hoppas alltid.
nu med tunnelbana!
”Det enda som fattas är TUNNELBANA” skrev jag när jag hade läst Nene Ormes första bok, Udda verklighet. Hoppsan. Kanske inte tunnelbana per se, men underjordiska tågstationer – ja det kan Malmö bjussa på numera. Jag blir nästan sur på mig själv för att jag inte hade en ANING (tågnörd? jag? med den nollkollen?).
Fast nu var det inte Triangelns station jag skulle skriva om, utan uppföljaren till Udda verklighet: Särskild.
Det är festival i Malmö, och festivalen har lockat mer än bara vanliga människor. De sära har kommit till stan för att jaga, slåss och roa sig. Men bakom musiken, de glättiga scenerna och festivalstånden ruvar mörker och hemligheter.
Udda har börjat drömma igen, och hennes drömmar leder henne tillbaka till den karismatiske hamnskiftaren Hemming och till det enigmatiska Oraklet som bor i toppen av Turning Torso. Uddas förmågor gör henne till både en tillgång och ett hot för de krafter som rör sig i Malmös sära värld. Där finns de som vill utnyttja henne, men också de som fruktar henne och vill förgöra henne.
Magrete, Hemmings brutala mäster, gillar inte att Udda har svurit sin lojalitet till Oraklet och en sammandrabbning är överhängande. Hamnskiftare, drömmare, lotsar, eldtursar och orakel – vem går segrande ur striden?
Jag köpte faktiskt bara sju böcker på bokmässan, och Särskild var en av dem. Jag hade tänkt vänta tills den kom i pocket (jag har ju redan drygt 650 olästa böcker i, öh, den lilla skattkistan vid sängen), men efter en kort improviserad (me, star-struck, big time) pratstund med Nene så ville jag bara ha den med en gång. Särskild är – för mig – inte lika omedelbar som Udda verklighet var. Jag kan också känna att jag borde ha läst dem tillsammans för det är så många detaljer från den första boken som jag har glömt. Jag känner (rätt eller fel) att jag missar något på grund av allt jag glömt.
…men, kommer inte nästa del snart? (nej, det gör den nog inte, men jag blir OTROLIGT nyfiken när jag läser att Nene Ormes jobbar på två projekt samtidigt nu)
Bokmässefynd: Pojkarna
Jag hade nästan inte köpt något alls, för i bakhuvudet låg den gnagande tanken på trötta fötter och på att SLÄPA. Kassen på axeln var redan tung. I många montrar blev jag tvärsur, för det som kallades bokmässepriser var fortfarande dyrt. Dyrare än nätbokhandeln.
Månpocket lockade med 3 för 100. Ja, men det kanske är dags att börja handla nu? Jag kan ju inte åka hem HELT utan böcker (för alla som känner mig vet ju, uff, att jag aldrig har några olästa böcker på lut hemma). Jag insåg att det var dags att sluta yla om trötta fötter. Upp med plånboken bara!
Nu var det ju inte så svårt att hitta tre böcker som jag ville ha. Svenska böcker för unga vuxna ligger ofta bra till hos mig, och när jag läste baksidestexten på Jessica Schiefahuers Pojkarna var saken klar. Det var den första boken jag plockade åt mig.
Det fanns en tid när jag hade järnkoll på alla vinnare av Augustpriset, men den tiden är förbi. Med lite mer koll hade jag tänkt ”ja, men självklart, Jessica vann 2011 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok”, för det gjorde hon. Nu var det, som sagt, ren och skär tur att jag lade tassarna på den här boken.
Den tangerar mina drömmar (främst den typen av drömmar man drömmer på nätterna, ofrivilligt) – jag har haft perioder när jag drömt att jag är pojke/man om och om igen. Den tangerar min tonårstid, med frustration över en kropp som tog vägen åt underliga håll och med killar som betedde sig vidrigt mot den.
Jag gick tekniskt gymnasium, på en skola där man som tjej var i stark minoritet, och när jag i förtroende berättade för en lärare om äcklet och det ledsna i att varje dag bli nypen både här och var i trängseln och kaoset som skulle föreställa kö utanför matsalen sa hen ”men du är en söt tjej Siv, killar du vet”. Jo, det var 1984 och man pratade inte så mycket om sånt då, om att spräcka ”boys will be boys”-synsättet. Och ja, jag var säkert skitsvag som inte slog eller nöp tillbaka, men hur vet man vem man ska nypa när man omges av en mur av äldreklassare och inte har en aning om vem…? Jag var inte kaxig när jag var 16 år. Ska man behöva vara det…?
(och, for the record: jag var inte ens nån söt tjej. om det nu skulle spela roll.)
Som vaken drömmer jag inte om att vara man, tror jag. Inte nu, och inte – vad jag kan minnas – förut heller (hur sur jag än kan ha varit ibland, surast var jag nog 1990 när jag inte fick följa med de andra nyanställda kollegerna till äventyret i Saudi, där fick jag INTE jobba som tjej).
Kim, Momo och Bella är 14 år, och de är mitt i det där som jag minns med fasa. Hormoner, hur kroppens utveckling kommer i ryck (ingen vill vara först, men ingen vill heller vara sist) och hur pojkarna stundtals med lärarnas tysta medgivande (uppgivenhet?) tar sig friheter som de inte borde få ta. De är en treenighet, ett gäng, en fantastisk trojka som leker egna lekar och rollspel. Inte sällan blir de ”herrar” när de leker. Bella har ett fantastiskt växthus, och en dag får hon något oväntat och ospecat i en av sina växtbeställningar. Upp ur den underliga knölen växer en fantastisk växt. Dess nektar… dess nektar är magi.
”- Låtom oss sluta en pakt, mina herrar, låtom oss brygga ett Magiskt Serum och dricka tillsammans, låtom oss aldrig andas ett ord till någon dödlig om vår dryck, vad som än må ske!
Och medan hon talade sträckte hon teglaset mot himlen, och vi sträckte också våra glas mot himlen, och Bella tog ett skutt fram till mig, böjde försiktigt ner blommans huvud.
– Ja, jag svär, jag svär!
Vi svor vår ed och vi sträckte fram våra glas, jag punkterade en av de små blåsorna med min pekfingerklo och den tjocka nektarn flöt ut.
Bara en droppe i varje glas.
Vi skålade. Sedan drack vi i djupa klunkar för teet smakade plötsligt oemotståndligt sött och kryddigt, vi drack ur i ett enda drag och slickade oss om läpparna. Vi såg upp ur våra glas, vi fick syn på varandra och en djup tystnad sänktes inom oss.”
Plötsligt är de pojkar. Alla tre tjejerna är pojkar. Kims dröm om att hitta ett blixtlås någonstans på kroppen har slagit in: hon har klivit ur sitt flickjag och blivit en pojke. Hon kan gå genom stan med självsäkra steg, hon hävdar sig bland de tuffa och börjar umgås med Tony.
Det är bara ett krux. Så snart tjejerna somnar så blir de sina flickjag igen. Bella tröttnar först, hon tröttnat på nattliga utfärder. Hon tycker inte att det är coolt att röka och dricka öl och försöka passa in i det pojkjag som nu blev (det finns ju andra pojkjag att anta… men nu handlar inte den här sköna sagan om killar som bygger modeller eller läser böcker hela natten eller som syr kläder eller – ja, ni vet). Momo drar sig också undan när hon ser vart det börjar barka. Men Kim, Kim… åh, hon vill vara med Tony hela tiden. Tony tar med Kim på allt farligare påhitt. Tony kittlar, på ALLA vis. Kim blir så otroligt attraherad av Tony och är NÄSTAN beredd att göra vad som helst.
Vilken bok! Snyggt snyggt språk, en historia som jag gärna hade sett utvecklad på några hundra sidor till men som ändå är så exakt och lagom alldeles som den är. Jag vet PRECIS vem jag ska skicka den här boken till nu! Och jag vet precis vilka jag skulle vilja diskutera boken med (Lia, Suzann!) så egentligen önskar jag att jag hade tre-fem-sjutton böcker TILL att skicka iväg, men nu får det bli så här.
klart att jag hade rätt
Ber att få föra till protokollet att Kristin, som var så otrooooooligt svårbjudd när det gällde Det bästa av allt, minsann tyckte om den trots att hon var så skeptisk 😉 Ha! *highfivar med mig själv*
(inte så) Anonyma Biblioholister 