ljudbok

Flickorna i parken

  
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)

Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala. 

Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.

Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.

Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?

Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!


störst av allt

storstavallt.jpgFörlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.

I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.

Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.

Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.

Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!

Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.


Förstfödd 

forstfoddVi har så otroligt många bra fantastikförfattare i Sverige, men en del av böckerna är ganska komplicerade, det är många trådar att hålla reda på. Lite väl många.

Filip Alexanderssons Förstfödd är en av alla dessa vildvuxna  historier, jag har sett många skriva ”bra, men lite för komplicerad” om den här boken. Jag kan bara hålla med och undrar sedan lite vad det beror på.

Först tänkte jag att de andra läsarna kanske vara ovana (jag vet att en del av dem har upptäckt genren ganska nyligen), men nu när jag också har läst den kan jag bara hålla med och jag ser mig ändå som en relativt van fantastikläsare. Det var ofta trixigt att hänga med i varje sväng. Om man nu måste det. Jag är en sån som gärna vill det. Det är förmodligen individuellt.

Är svenska redaktörer ovana vid fantastik?

Eller är det konceptet urban fantasy i sig som är svårt att begränsa, just för att genren serverar så otroligt många möjligheter att spinna loss att det är svårt att sålla på smörgåsbordet?

Är det det där med att man skriver något som kan bli en hel serie och vill servera så många lockande munsbitar som möjligt för att hitta nog många läsare för att säkerställa kontrakt för bok två och tre också?

Vet ej! Balansen är svår. Man måste inte förutsätta att läsaren är korkad nog att bara orka följa ett enda rakt spår, men det kan nog ändå vara bra att spara på krutet, att sålla lite – ”kill your darlings” – och spara en del intressanta stickspår till en annan bok. Pål Eggerts Borde vara död ligger för mig på en perfekt nivå i det fallet.

Mitt gnäll om komplexitet till trots – kombinationen högspänning (ja, som i elektricitet), udda personligheter, svensk folktro (den touchas utan att jag vill spoila genom att berätta exakt hur), en välbekant men ändå främmande bild av Stockholm parat med ett spännande sektupplägg gör att jag verkligen hoppas att det kommer en bok till. Minst en.

”Tjugofemårige juridikstudenten Jonas jobbar svart på byggen för att kunna försörja sin sjuka mamma. En dag råkar han ut för en svår olycka men överlever mirakulöst. Hans tillvaro vänds upp och ner och han måste försöka förstå vem han är och vad som händer med honom. Snart inser Jonas att han är jagad och han tvingas ut på en flykt som tar honom in bland Stockholms skuggsidor.

I en annan del av staden är den tidigare polisen Viveca Eldh på jakt efter en person som bränner ut ensamma uteliggare med högspänning. När hon får i uppdrag att utreda ett otäckt ritualmord väcks händelser ur hennes förflutna till liv.”

Jag lyssnade på den här boken som pendlarbok, Filip läste upp den själv och det fungerade fint. Filip är inte bara författare, han är skådespelare också. Det kanske bidrar till känslan jag har: det skulle kunna bli en cool TV-serie av det här. Å andra sidan skulle produktionen bli ganska dyr om man ska göra boken rättvisa. A girl can dream.


Världens vackraste man

Jag har lyssnat på en snackis! Jag har läst många många lovord (och OK, en del svalare omdömen) om Lena Ackebos Världens vackraste man.

varldensvackr

Det skiljer i ålder mellan Mona och Barbro. I ålder och liv. Storasyster Mona arbetade som språklärare, hon är pensionär nu. Hon lever med en rätt trist man som hellre vill leka med sin modelljärnväg än tala med henne. Barnlös. Mona är ganska om sig och kring sig, hon vill väl!

Lillasyster Barbro var alltid den snygga(ste), hon som kunde ha blivit modell om… men nej. Hon som gifte sig med en läkare. De har haft det bra, ett rikt äktenskap. Hon är hemmafru och har ”allt”, inklusive vääääärldens bästa barn som hon gärna pratar om.

Systrarna har en mycket spänd relation till varandra. Mycket plikt. Mycket svartsjuka. Mycket outsagt. Mycket tro sig veta saker som man inte har en aning om. Deras bild av familjen och uppväxten skiljer sig MARKANT systrarna emellan av olika anledningar. Det är svårt.

Barbro vill ändra på det där – en jul ger hon Mona en resa i julklapp. De ska åka till Mallorca tillsammans! NU ska de lära känna varandra! Ha kul ihop. Bli SYSTRAR! Den fullständigt ickeglamorösa Mona kan behöva en fin resa!

Båda drabbas en smula av eftertankens kranka blekhet när det börjar dra ihop sig. Var det en så bra idé, det där med resan? Oh well, de åker – men så ställs saker på sin spets: en av dem kurtiseras av Världens Vackraste Man.

Ja, do the math.

Det är lika bra att erkänna det med en gång – jag var halvskraj för att lyssna på den här boken.

Jag har lyssnat på Ackebo när hon har pratat om den och jag anade att somligt skulle skava. Som det där med att känna sig allt mer osynlig som medelålders kvinna. Som det där med såriga relationer systrar emellan. Jag har inte vuxit upp med någon syster eller bror (mina halvsyskon är/var mycket äldre än jag), men jag har haft gott om tillfällen att ta del av besvärliga situationer syskon emellan och det är inte kul.

Det där ”inte kul” gäller med stor sannolikhet alla sorters syskonbråk, men jag har en svag aning om att när det gäller tolkningsföreträde om saker som t ex vem som tar hand om sina föräldrar bäst eller att två syskon spelas ut mot varandra av en trasig förälder så är det plågsamt ofta systrar det handlar om, eftersom döttrar fortfarande förväntas ta mer hand om saker än söner, vare sig det är relationer, presenter, att komma ihåg släktträffar – you name it. Generaliserar jag på ett fult sätt nu? Bias? Kanske. Jag hoppas iallafall att mitt uttalande är helt fel om x antal år. Pappor/söner/bröder strider sina strider de också, om andra ting – även om jag retfullt ofta hör att det är typiskt kvinnor att bråka. Ja, eller hur.

Boken har kritiserats för att vara alltför detaljrik. Ältig. Det har sagts att Lena, som också är illustratör, inte kunnat sålla på rätt sätt när hon gått från att teckna med streck till att teckna med bokstäver. Jag håller inte med. Detaljerna bygger en stämning i sig. Och så tänker jag att detaljrika kvinnors texter beskrivs som ältigare än detaljrika mäns dito. Aj, genusglasögonen igen. I’m on a roll today.

BEHÖVDE jag vara rädd för att lyssna på boken? Jo, somligt skavde. Ibland skavde det lite ont, men med en ton av ”inte bara jag/de där systrarna”. Ibland var boken rolig. SKITROLIG. Så ska du, som känner samma rädsla som jag kände, läsa eller lyssna på boken? Gör’et! Historien ändrar karaktär en smula efter ett tag (första tredjedelen är stenhård), saker suddas lite och vi serveras gråtoner. Nyttiga gråtoner.

Jag älskade den här boken. Tack Lena! Och tack Katarina Ewerlöf. Jag blir ibland irriterad på inläsare som är dramatiska (jag har t ex svårt för Stefan Sauk), men Katarina gör detta perfekt, trots/tack vare inlevelse stundtals gränsande till drama. Lite radioteaterfeeling, på det bra sättet.


Våran hud, vårat blod, våra ben

Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.

Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.

Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.

Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.


Skymningsflickan – och nu är det slut :(

Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.

Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.

Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.

”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”

Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.

Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.

I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.

 


Svikaren

9789100128029

Fotbollsspelaren Sebastian Lilja vill få mer speltid och byter lag från Gnaget till Bajen. SVIKARE! Han är Svikaren. För fotboll är på liv och död för somliga. Otvivelaktigt. Han har fått ta emot mycket skit öppet, men han har dessutom fått ta emot hot som han inte riktigt berättat om. Sånt får man ta?

Så var det hat igen. Och död. Blodigt mord. Ett mord som på vissa vis påminner om ett mord (även om jag har för mig att slutresultatet då kallades ”dråp”, vilket kändes groteskt men kunde förklaras bort med juridiskt finl… FULLIR) i Västerås för många år sen. Mer om den kopplingen kan jag inte skriva utan att spoila, så då gör jag inte det.

Mer än sjuttio hugg får Sebastian ta emot. Han hittas död hemma. Hur är det nu, enkelt case eller? Njä. Inte riktigt så enkelt. Men inte jättesvårt heller. Däremot spännande och ännu en gång smart skrivet av Katarina Wennstam i Svikaren. Om våld och våldskultur, om osunda ideal och en patriarkal kultur som (ännu en gång, allihop tillsammans!) BÅDE kvinnor och män skulle tjäna på att slippa. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå, det där.

Jag läste kritik mot Wennstam, att alla hennes spänningsromaner på något vis mynnar ut i tesen att allt är heteronormens och det patriarkalas fel. Jag vet inte hur heteronormen kom in i det hela (jo, det finns en homosexuell huvudfigur i serien, och heteronorm spelar in i en del – men långt från alla – hennes fiktiva fall) men att hon är sällsynt skicklig på att skildra offer för osunt patriarkat, skulle det vara något fel? Njä. Det kallar jag en styrka. Hon är sällan så ensidig som en del av hennes beclackare vill få det till (hur många av hennes böcker har de läst?), hon om någon är riktigt skicklig på å-ena-sidan/å-andra-sidan-diskussion.

Det har spritts en skämtbild apropå polisen i Östersund som manade kvinnor till försiktighet – det är en bild av massor av snutar som skiljer människor åt. Jag minns inte den exakta bildtexten nu, men det är något i stil med hur polismakten nu sätter in alla klutar för att skydda kvinnorna mot överfall. Nej förresten, det var visst bara svenska män som ska skyddas från varandra på grund av en fotbollsmatch. Jo.

(ja, jag vet kopplat till läktarvåld att inteallamän, jag vet också att endelkvinnor)

Japp, jag drar igenom Wennstams samlade produktion som pendlarlyssning nu. Hennes böcker är perfekta för det, och det blir som en drog att följa Shirin, Charlotta och de andra.