Flickorna i parken
Jag vet inte, det är möjligt att jag projicerade egna känslor, men jag tyckte inte Lisa Jewell såg jättebekväm ut på feelgoodminglet på bokmässan (ok, hon ler fint på min bild. men.)
Kanske var hon trött. Blyg? Eller så undrade hon som jag – hur länge ska hon kallas feelgood? Hennes böcker får mer och mer svärta. Gråskala.
Ett av mina favoritområden i London. En mysig park. En bunt invånare med vilt blandad social status. En nyinflyttad familj med en brådmogen dotter. Hennes mamma, hennes syster och hon har mer eller mindre flytt efter att deras hus bränts ner av mannen/pappan. Den nya familjen rubbar dynamiken både bland vuxna och barn.
Efter en midsommarfest hittas den brådmogna Grace livlös i parken. Blodig. Kläderna i oreda.
Pojkvännen? Den gamle snuskgubben? Den populäre Leo som kanske kysst lite för unga flickor förr? Mordbrännande far som just kommit ut från rättspsyk? Nån annan?
Nattsvart whodunnit. Kan vara Jewells bästa hittills. Fin inläsning av Leining, meeeeeen Islington har hon fortfarande inte lärt sig uttala!
störst av allt
Förlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.
I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.
Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?
”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”
Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.
Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.
—
Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!
Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.
Förstfödd
Vi har så otroligt många bra fantastikförfattare i Sverige, men en del av böckerna är ganska komplicerade, det är många trådar att hålla reda på. Lite väl många.
Filip Alexanderssons Förstfödd är en av alla dessa vildvuxna historier, jag har sett många skriva ”bra, men lite för komplicerad” om den här boken. Jag kan bara hålla med och undrar sedan lite vad det beror på.
Först tänkte jag att de andra läsarna kanske vara ovana (jag vet att en del av dem har upptäckt genren ganska nyligen), men nu när jag också har läst den kan jag bara hålla med och jag ser mig ändå som en relativt van fantastikläsare. Det var ofta trixigt att hänga med i varje sväng. Om man nu måste det. Jag är en sån som gärna vill det. Det är förmodligen individuellt.
Är svenska redaktörer ovana vid fantastik?
Eller är det konceptet urban fantasy i sig som är svårt att begränsa, just för att genren serverar så otroligt många möjligheter att spinna loss att det är svårt att sålla på smörgåsbordet?
Är det det där med att man skriver något som kan bli en hel serie och vill servera så många lockande munsbitar som möjligt för att hitta nog många läsare för att säkerställa kontrakt för bok två och tre också?
Vet ej! Balansen är svår. Man måste inte förutsätta att läsaren är korkad nog att bara orka följa ett enda rakt spår, men det kan nog ändå vara bra att spara på krutet, att sålla lite – ”kill your darlings” – och spara en del intressanta stickspår till en annan bok. Pål Eggerts Borde vara död ligger för mig på en perfekt nivå i det fallet.
Mitt gnäll om komplexitet till trots – kombinationen högspänning (ja, som i elektricitet), udda personligheter, svensk folktro (den touchas utan att jag vill spoila genom att berätta exakt hur), en välbekant men ändå främmande bild av Stockholm parat med ett spännande sektupplägg gör att jag verkligen hoppas att det kommer en bok till. Minst en.
”Tjugofemårige juridikstudenten Jonas jobbar svart på byggen för att kunna försörja sin sjuka mamma. En dag råkar han ut för en svår olycka men överlever mirakulöst. Hans tillvaro vänds upp och ner och han måste försöka förstå vem han är och vad som händer med honom. Snart inser Jonas att han är jagad och han tvingas ut på en flykt som tar honom in bland Stockholms skuggsidor.
I en annan del av staden är den tidigare polisen Viveca Eldh på jakt efter en person som bränner ut ensamma uteliggare med högspänning. När hon får i uppdrag att utreda ett otäckt ritualmord väcks händelser ur hennes förflutna till liv.”
Jag lyssnade på den här boken som pendlarbok, Filip läste upp den själv och det fungerade fint. Filip är inte bara författare, han är skådespelare också. Det kanske bidrar till känslan jag har: det skulle kunna bli en cool TV-serie av det här. Å andra sidan skulle produktionen bli ganska dyr om man ska göra boken rättvisa. A girl can dream.
Världens vackraste man
Jag har lyssnat på en snackis! Jag har läst många många lovord (och OK, en del svalare omdömen) om Lena Ackebos Världens vackraste man.
Det skiljer i ålder mellan Mona och Barbro. I ålder och liv. Storasyster Mona arbetade som språklärare, hon är pensionär nu. Hon lever med en rätt trist man som hellre vill leka med sin modelljärnväg än tala med henne. Barnlös. Mona är ganska om sig och kring sig, hon vill väl!
Lillasyster Barbro var alltid den snygga(ste), hon som kunde ha blivit modell om… men nej. Hon som gifte sig med en läkare. De har haft det bra, ett rikt äktenskap. Hon är hemmafru och har ”allt”, inklusive vääääärldens bästa barn som hon gärna pratar om.
Systrarna har en mycket spänd relation till varandra. Mycket plikt. Mycket svartsjuka. Mycket outsagt. Mycket tro sig veta saker som man inte har en aning om. Deras bild av familjen och uppväxten skiljer sig MARKANT systrarna emellan av olika anledningar. Det är svårt.
Barbro vill ändra på det där – en jul ger hon Mona en resa i julklapp. De ska åka till Mallorca tillsammans! NU ska de lära känna varandra! Ha kul ihop. Bli SYSTRAR! Den fullständigt ickeglamorösa Mona kan behöva en fin resa!
Båda drabbas en smula av eftertankens kranka blekhet när det börjar dra ihop sig. Var det en så bra idé, det där med resan? Oh well, de åker – men så ställs saker på sin spets: en av dem kurtiseras av Världens Vackraste Man.
Ja, do the math.
Det är lika bra att erkänna det med en gång – jag var halvskraj för att lyssna på den här boken.
Jag har lyssnat på Ackebo när hon har pratat om den och jag anade att somligt skulle skava. Som det där med att känna sig allt mer osynlig som medelålders kvinna. Som det där med såriga relationer systrar emellan. Jag har inte vuxit upp med någon syster eller bror (mina halvsyskon är/var mycket äldre än jag), men jag har haft gott om tillfällen att ta del av besvärliga situationer syskon emellan och det är inte kul.
Det där ”inte kul” gäller med stor sannolikhet alla sorters syskonbråk, men jag har en svag aning om att när det gäller tolkningsföreträde om saker som t ex vem som tar hand om sina föräldrar bäst eller att två syskon spelas ut mot varandra av en trasig förälder så är det plågsamt ofta systrar det handlar om, eftersom döttrar fortfarande förväntas ta mer hand om saker än söner, vare sig det är relationer, presenter, att komma ihåg släktträffar – you name it. Generaliserar jag på ett fult sätt nu? Bias? Kanske. Jag hoppas iallafall att mitt uttalande är helt fel om x antal år. Pappor/söner/bröder strider sina strider de också, om andra ting – även om jag retfullt ofta hör att det är typiskt kvinnor att bråka. Ja, eller hur.
Boken har kritiserats för att vara alltför detaljrik. Ältig. Det har sagts att Lena, som också är illustratör, inte kunnat sålla på rätt sätt när hon gått från att teckna med streck till att teckna med bokstäver. Jag håller inte med. Detaljerna bygger en stämning i sig. Och så tänker jag att detaljrika kvinnors texter beskrivs som ältigare än detaljrika mäns dito. Aj, genusglasögonen igen. I’m on a roll today.
BEHÖVDE jag vara rädd för att lyssna på boken? Jo, somligt skavde. Ibland skavde det lite ont, men med en ton av ”inte bara jag/de där systrarna”. Ibland var boken rolig. SKITROLIG. Så ska du, som känner samma rädsla som jag kände, läsa eller lyssna på boken? Gör’et! Historien ändrar karaktär en smula efter ett tag (första tredjedelen är stenhård), saker suddas lite och vi serveras gråtoner. Nyttiga gråtoner.
Jag älskade den här boken. Tack Lena! Och tack Katarina Ewerlöf. Jag blir ibland irriterad på inläsare som är dramatiska (jag har t ex svårt för Stefan Sauk), men Katarina gör detta perfekt, trots/tack vare inlevelse stundtals gränsande till drama. Lite radioteaterfeeling, på det bra sättet.
Våran hud, vårat blod, våra ben
Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.
Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.
Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.
Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.
Skymningsflickan – och nu är det slut :(
Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.
Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.
Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.
”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”
Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.
Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.
I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.
Svikaren
Fotbollsspelaren Sebastian Lilja vill få mer speltid och byter lag från Gnaget till Bajen. SVIKARE! Han är Svikaren. För fotboll är på liv och död för somliga. Otvivelaktigt. Han har fått ta emot mycket skit öppet, men han har dessutom fått ta emot hot som han inte riktigt berättat om. Sånt får man ta?
Så var det hat igen. Och död. Blodigt mord. Ett mord som på vissa vis påminner om ett mord (även om jag har för mig att slutresultatet då kallades ”dråp”, vilket kändes groteskt men kunde förklaras bort med juridiskt finl… FULLIR) i Västerås för många år sen. Mer om den kopplingen kan jag inte skriva utan att spoila, så då gör jag inte det.
Mer än sjuttio hugg får Sebastian ta emot. Han hittas död hemma. Hur är det nu, enkelt case eller? Njä. Inte riktigt så enkelt. Men inte jättesvårt heller. Däremot spännande och ännu en gång smart skrivet av Katarina Wennstam i Svikaren. Om våld och våldskultur, om osunda ideal och en patriarkal kultur som (ännu en gång, allihop tillsammans!) BÅDE kvinnor och män skulle tjäna på att slippa. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå, det där.
Jag läste kritik mot Wennstam, att alla hennes spänningsromaner på något vis mynnar ut i tesen att allt är heteronormens och det patriarkalas fel. Jag vet inte hur heteronormen kom in i det hela (jo, det finns en homosexuell huvudfigur i serien, och heteronorm spelar in i en del – men långt från alla – hennes fiktiva fall) men att hon är sällsynt skicklig på att skildra offer för osunt patriarkat, skulle det vara något fel? Njä. Det kallar jag en styrka. Hon är sällan så ensidig som en del av hennes beclackare vill få det till (hur många av hennes böcker har de läst?), hon om någon är riktigt skicklig på å-ena-sidan/å-andra-sidan-diskussion.
Det har spritts en skämtbild apropå polisen i Östersund som manade kvinnor till försiktighet – det är en bild av massor av snutar som skiljer människor åt. Jag minns inte den exakta bildtexten nu, men det är något i stil med hur polismakten nu sätter in alla klutar för att skydda kvinnorna mot överfall. Nej förresten, det var visst bara svenska män som ska skyddas från varandra på grund av en fotbollsmatch. Jo.
(ja, jag vet kopplat till läktarvåld att inteallamän, jag vet också att endelkvinnor)
Japp, jag drar igenom Wennstams samlade produktion som pendlarlyssning nu. Hennes böcker är perfekta för det, och det blir som en drog att följa Shirin, Charlotta och de andra.
Drakar utanför Åsele
Ja vet int vars ja läste’nä, men hä va nån som tyckte att na’Stina använde mychä hittepåord och att hä va ju som roligt.
Tja, vi som har rötterna i samma trakter som Stina kallar det snarare ”dialekt”. Inte hittepåord.
Ni vet hur det har hänt att jag har skrivit att ”den här boken tyckte jag kanske mer om som ljudbok än jag hade gjort om jag hade läst den”? I fallet Bli som folk får det en ny dimension. Stina läser själv. Författaruppläsningar har vi pratat om förr. Bra ibland. Inte bra ibland. Stina? Oh, Stina. Hon har en perfekt läsröst, perfekt rytm och hon ÄGER ju detta. Språket! Jag njööööööt! Njöt och längtade till Ormsjö.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?
Stinas noveller är fina och fula, de ger sommarlängtan eller en kall kåre utefter ryggraden. Jag har svårt att få ihop hur något som är så otroligt icke-insmickrande och ibland rent förfärligt kan vara så illans illans mysigt att lyssna på. Och igenkänningen, inte bara dialekten. Hur det inte ska pjåskas. Detaljerna. Plötsligt bara ÄR man i novellen. Och sen i nästa. Och nästa. Mycket begåvat.
jag soffreser
På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.
Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.
Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.
Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.
Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.
Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.
Lördagsnjut och Lagercrantz
Gårdagens lugna (jag är riktigt patetiskt tokförkyld!) långpromenad tog mig till sagobrunnen – Märchenbrunnen – i Volkspark Friedrichshain som ligger på gränsen mellan Prenzlberg och just Fhain. Jag har ofta passerat parken via det jag lite felaktigt brukar kalla ”ringleden” (det är bara en halvring, men den går från Spree/Fhain förbi Prenzlberg bort till Mitte, nästan hela vägen till Hauptbahnhof/Moabit) och alltid tyckt att den ser lite sliten och ruffig ut. Tråkig. Som en ful DDR-rest. Så FEL jag hade! Jag gick genom parken tidigt i våras (snudd på i vintras), men sedan har jag aldrig återvänt och det är dumt, inser jag nu. Jag såg en bild på just Märchenbrunnen tidigare i veckan och den såg så skönt over the top ut att jag ville gå dit och se den. Fontänen ligger i ett hörn av den enorma parken.
(på väg dit förstod jag plötsligt var Rammstein-Flake växte upp – yes, jag läser fortfarande lite i boken varje kväll som roligt tyskatraggel – och kuggarna i skallen började snurra när jag kände igen gatunamn och platser som han nämner)
Fontänen ÄR over the top, helt underbar på ett förfärligt sätt. Det var gott om folk som satt och softade där. Helt klart en mysig plats att stämma träff på nån gång.
Parken är STOR och grön och erbjuder många skilda ”rum” – helt klart en plats att återvända till och utforska mer.
Jag tog en lång omväg hem förbi en massa gamla fula DDR-kvarter så som vi TÄNKER oss DDR-kvarter (anonyma slitna höghus). I höstligt kvällsljus blir alla gator fina på sitt vis.
————-
…och så har jag, precis som BBC-Maggan, just avverkat Det som inte dödar oss. Egentligen har jag inte mycket att tillägga till hennes text (utmärkt sammanfattning!) – det är onekligen årets boksnackis i Sverige. Jag kan tycka att David möjligen stundtals har agerat lite vääääl kränkt oskuld, det kan inte komma som nån enorm överraskning hur mycket bajs som skulle komma att kastas (han lär ändå skratta hela vägen till banken).
Jag läste en intervju med honom där han berättade hur han insett att det är sånt här som är hans grej. Att förvalta någon annans historia, må det vara en biografi eller en utbyggnad av ett redan tidigare existerande persongalleri, så som Salander et al. En insikt så god som någon! Jag tycker inte att Larsson var någon språklig gigant (men jo, han skapade en bunt spännande karaktärer) så David gör alls inget dåligt jobb. Godkänt, vare sig mer eller mindre.
Precis som Maggan lyssnade jag på den här boken. Det blev min första Sauk! Vojne. Jo, han är skicklig, men ibland blev det too much drama. Jag är nog en sån som gillar uppläsare som låter min egna hjärna stå för dramatiken. Som litar på att den lästa texten klarar det.
Och apropå Lagercrantz och att förvalta andras liv – jag uppskattade savant-temat, men kunde inte låta bli att le över hur han med stor sannolikhet återanvände kunskaper som han tillägnade sig när han skrev om Alan Turing. Igen: inget fel i det. Smart!
Elva dagar i Berlin
Det händer att jag skriver små magsura fraser som ”den här boken hade jag velat läsa” eller ”den här boken hade jag nog tyckt bättre om som pappersbok” – men nu måste jag få hojta ett glatt ”den här boken ska man absolut lyssna på!”
Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av Håkan Nessers Elva dagar i Berlin, ni vet: jag bara högg på ”Berlin”, men inte var det detta. Det hela blommade ut i en skröna av ett slag som jag kanske inte hade väntat mig av Nesser (men då ska jag villigt erkänna att jag är långt från Nesserexpert) och just den sortens skröna är sällan vad jag söker – men just tack vare Nessers underbara uppläsning så tolererade jag det.
(hey, jag tyckte inte ens speciellt mycket om ”Hundraåringen” som ”alla” älskade)
Arne Murberg är inte alltid snabb i tanken, men han har ett alldeles eget sätt att ta sig an saker, så också ett äventyr i Berlin. Modern är borta sedan många år, när fadern ligger för döden avslöjar han för Arne att modern faktiskt lever. I Berlin. Hon rymde med en trubadur när Arne var mycket liten. Nu ber han Arne att söka upp henne för att lämna över en ask, en låst ask som Arne absolut inte får öppna själv.
Det må vara att Arne Murberg inte är något nobelprisämne. Men han är en god människa och när hans far på sin dödsbädd ger honom ett uppdrag gör han sitt bästa för att ro det i land. En komplikation är att uppdraget hör hemma i Berlin; Arne är ingen van resenär och hans tyska kunde vara bättre. Han preparerar sig noga och ger sig så småningom iväg. Väl framme i den tyska huvudstaden tar han sig fram med karta och på Guds försyn, åtminstone till en början, men hans snirklande väg korsas av både onda och goda krafter. En galen professor och en ung kvinna i rullstol, till exempel. Och ett par gula skor. Och en häxprocess.
Sagt och gjort. Men en bunt nogsamt inövade tyska fraser i skallen och lite euro i plånkan drar Arne till Berlin för att leta upp sin mamma. Adressen har många många år på nacken. Hur i hela fridens namn ska han kunna hitta henne? Och huuuur många kommer att lura honom på vägen? Arne har ju knappt varit utanför hemstadens gräns förut, och efter en olycka i barndomen arbetar hans hjärna på tämligen annorlunda vis.
Men i en stad som marknadsför sig som ”schräg” (galen) kanske det rent av är en fördel?
För ett kontrollfreak som jag är hela upplägget naturligtvis ett enormt ”vojne” (”det är bara en BOK Siv, bara en booook”), men jag älskar Arnes sätt att ta sig an det tyska språket i allmänhet och staden Berlin i synnerhet. Nu rör sig Arne mest i den västra (otroligt rolig Freudian slip var att jag först skrev fel så att det stod ”värsta”) delen av stan: mycket Charlottenburg, Schöneberg – INTE mina favoritstadsdelar (men Nessers, om jag inte missminner mig), men… bygones!
Jag började lyssna lite tveksamt, älskade boken mer och mer allteftersom, men när sista orden tonat ut landar historien ändå på en lite lägre nivå än jag under resans gång trodde. Det blir lite VÄL galet ibland, men slutomdömet är ändå ”mer än godkänt”, jag hade väldigt väldigt roligt tillsammans med den här boken.
Färjan tog Surtant ur Häxan
Jag kände mig verkligen som Häxan Surtant igår när jag dissade både det ena och det andra, men det var inget som inte lite snygg skräck kunde ordna till. Jag laddade ner Färjan i fredags kväll efter jobbet och gick sedan inte utanför dörren förrän jag hade lyssnat klart på den. Femton timmar. Femton timmar Färjan-fröjd. Det var första gången jag använde Storytel som annat än pur pendlarlyssning och det gav mersmak. Telefonen följde med överallt här hemma.
En finlandsfärja – lagom sliten och bedagad. Människor – lagom slitna och bedagade. En del ljuvliga, andra gräsliga. Snälla och elaka. Med på båten följer något som ingen riktigt hade räknat med och det blir blodigt. B l o d i g t.
Mats Strandberg! LOVE! Ingen kan som han skriva människor och dialog som jag bara suuuuger i mig. Detta var precis vad jag behövde nu.
veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”
Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.
Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.
Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.
Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.
Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.
När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…
Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?
Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.
Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.
Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.
Inte min kopp te.
Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.
Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉
Sommarlov med Kulturkollo – ljud
Jag klarade som bekant inte Född fenomenal, så jag laddade ner Bombmakaren och hans kvinna istället. Reine Brynolfsson som uppläsare. Ooooooh! Oh för både återgång till LGWP och för Reine (ny uppläsare för mig). LGWP var Ställföreträdande Husgud i nästan tio år, men de senaste böckerna har jag inte läst. Jag tappade sugen när Lars-Martin dog. Nu hittade jag sugen igen och kan nog tänka mig att klämma även bommade böcker framöver.
Ljud. Sommarljud. Ja, ljudböcker använder jag ju gärna för att slippa höra tågslammer och turister, men det finns ju ljud man VILL höra också.
Svalor! SVALOR! Jag hör dem här också. Koltrast likaså. Ett ljud som det däremot är alldeles för länge sedan jag hörde är havsvågor mot strand. Det lär jag inte få höra inom snar framtid heller, tyvärr. Det finns en tid för allt, plötsligt kan jag få njuta sådant igen, vi får se!
En annan sorts ljud är ju ljudet av svenska. Jag är återförälskad i sommarprogrammen som jag lyssnar på via sr.se. Jag har hört många fina program denna sommar, de senaste dagarna är det främst två program som fastnat i sinnet, två sanna rockstjärnor (för mig).
Edvard Moser – ja, OK då, detta är norska, men vacker sådan. Edvard har fått nobelpris tillsammans med sin fru för upptäckten av var i hjärnan lokalsinnet sitter (och genom heeeela programmet tänkte jag på en viss god vän med mycket alternativt dito… men nu ska vi inte gå in på vem ;)) och det kan ju tyckas som en trivial kunskap, men si det är den typ av grundforskning som öppnar dörrar till ännu mer kunskap som vi verkligen verkligen VERKLIGEN kan ha nytta av.
Johan Rockström, professor i miljövetenskap. Herreminje. Går det att lyssna på karln utan att bli lite distanskär?
Sommarlov med kulturkollo – trött
Jag hajade först inte att det var sjusovardagen idag, jag kom iväg i tid till jobbet, men jag var vääääldigt trött så dagens tema var ju smart valt som så ofta i fallet Kulturkollo (de där töserna alltså, de är suveräna).
Jag hade för dagen en ny ljudbok i luren, Josefin Bornebuschs Född fenomenal, men det var kanske inte helt rätt idag, en dag som var VÄLDIGT mycket måndag. Jag tycker normalt att Bornebusch är en lysande komiker men denna fiktiva dagbok författad av förnumstig femtonåring fick mig att stänga av efter tjugo minuter, trots huvudpersonens enorma intresse för Anne Frank. Det blir en DNF! Kanske tar upp den igen. Vi får se.
Född fenomenal var kanske inte rätt bok att följa upp den fantastiska We Were Liars med. Mer om Lockhart imorgon. Hoppas jag. Det beror på hur trött jag är efter jobbet. Just nu känns fjorton arbetsdagar till semester som något oooööööverstiiiiigligt.
Nu blir det LGWPs senaste som pendlarlyssning. Spännande med Reine Brynolfsson som uppläsare, det blir min första Reine.
Sommarlov med Kulturkollo – vatten, fantasi, intryck, gemenskap, grön, värme, utekväll
#vatten spelar på många sätt en stor roll i Therese Bohmans Den drunknade. Ja, redan titeln hintar ju vatten, på det ickemysiga sättet. Bohman blev mitt sällskap i öronen på väg till och från jobbet denna vecka, vädret har varit bra så det har blivit många långa promenader. Tåg till jobbet. Oftast promenad hem.
”Mitt i den allra hetaste högsommaren åker Marina till Skåne för att hälsa på sin äldre syster Stella. Nu får Marina för första gången besöka Stellas nya hus och träffa hennes sambo, författaren Gabriel. Runt Marina, Gabriel och Stella tar ett lika lågmält som intensivt kammarspel form. I mitten av står de två systrarna, som på en gång är själsfränder och inte förmår nå varandra. Under de kvalmiga sommarveckorna blir Marina alltmer övertygad om att Stella inte är trygg i förhållandet. Det är något som hon vill berätta, men ingenting blir sagt. Men också Marina döljer någonting – den allt starkare attraktionen mellan henne och Gabriel.”
Ja, det känns ganska tidigt att det är triangeldrama och en lätt dysfunktionell syskonrelation som står på menyn (eller dysfunktionell – men många år av avund, av att inte riktigt kunna eller orka förstå varandra, av komplex och – tja, ni hajar), det är inte (den uteblivna) överraskningen i det som är grejen. Det är Thereses sätt att ta oss genom den. Varje dag. Thereses språk. Thereses ovilja att smickra oss med vad vi kanske vill ha, vill se. Har sett många som hatar slutet. Jag tycker att slutet funkar bra.
Den här boken bekräftar min Bohman-kärlek. Upptäck henne! Strössla pengar över henne så att hon kan skriva mer och mer och mer.
Jag har stundtals gnällt på uppläsare. Nu vill jag göra tvärtom. Viktoria Flodström! En pärla!
Jag HADE tänkt att mitt vatteninlägg skulle handla om en ljuvlig dag i Wannsee, med picnic i det gröna, härlig frisk luft och till och med lite runtlufsande i vattenbrynet, men nooooo. Trots tidigare utlovat fint söndagsväder förra helgen så fylldes dagen av ett REJÄLT #sommarregn
inte vad man vill se en söndag när man planerat sol och bad
Jag stannade hemma och tjurade. Det får man också göra ibland. Läste, lyssnade på Sommar i P1, klappade katter, tvättade – tja, det VAR väl ingen bortkastad söndag även om den inte blev som jag hade tänkt. ANDRA snygga bilder av vatten får jag servera en annan gång. Just nu hoppas jag på Wannsee IMORGON. Vi får se!
—————
Berlin, min stad, är min ständiga källa till glädje OCH stress. Stans stundtals förfärliga och ofta omtumlande historia stimulerar alltid min #fantasi. Jag vandrar mil efter mil och undrar hur det var. Läser namnen och årtalen på Stolpersteine och undrar vem han eller hon var, den där människan som mördades av nazisterna. Funderar över muren. Jag tjatar om det ofta, den gick alldeles utanför mitt fönster. Det moderna huset ni ser på bilden ovan står mitt i det som var dödsremsan mellan murarna.
Jag får ofta frågan ”vad ska jag göra i Berlin?” av folk som är på väg hit. Jag har en del stående svar men ett som är underskattat är det som ändå är mitt bästa tips: sätt dig nånstans, ta en kaffe, en öl, en läsk, en Flammkuche eller vad du nu är sugen på, och GLO PÅ FOLK. Berlin gör en grej av att vara en galen stad, med galna människor. Det är på vissa vis sant. Att sitta och betrakta, eller för all del promenera och göra detsamma, är fantastiskt i all sin enkelhet – den här stan kan servera så många olika #intryck.
undertecknad på långpromenad förra lördagen, jag samlar på ännu otrampade gatstumpar och jag fick mig några till denna ljuvliga sommarkväll
ni vet ju redan – tunnelbanan och jag. också ett fantastiskt medel för att samla intryck. för att ta sig till platser när fötterna värker, för att titta på folk, för att njuta vacker stationsarkitektur – här stationen på Schönhauser Allee
Förra lördagens glo-på-folk-ställe blev den lilla familjerestaurangen Fleur de Sel på Oderberger Strasse. Bra spanställe! Ändå hade jag som vanligt en bok med mig. Ibland kan en bok vara perfekt om man vill spana diskret, lite över kanten på boken sådär 😉
—————
Det är många som bloggat och postat ljuvliga bilder kopplade till ordet gemenskap. Vår bokbloggargemenskap. Annan gemenskap. Jag har denna vecka kombinerat #gemenskap, #värme och #utekväll på LJUVLIGA vis.
Normalt har jag inte jättemycket tid eller ork att hänga med besökare – Berlin är min vardag, jag jobbar mycket och jag har bekanta och kollegor i stan faktiskt varenda vecka – men den här veckan har varit underbar ur hänga-med-kul-folk-trots-mycket-jobb-aspekten. Kollega Helle och jag tog en lååååång promenad och en fin middag på Onkel Ho i måndags och i onsdags hängde jag med Ulrica och hennes man på kvällen, det blev Onkel Ho igen (Onkel Ho är bra och eftersom jag skriver om det stället så ofta vill många som kommer hit testa :)).
Ulrica och jag hade gjort upp om byte på förhand (hon fick två böcker som jag tror att hon kan gilla av mig i utbyte mot ett av de glossiga magasin som jag saknar från Sverige) men hon överraskade med en hel påse – jag fick inte bara det utlovade magasinet utan en påse svenskt smågodis OCH Therése Granwalds Ty riket är ditt också.
Kastade mig över boken. Älskar. Mer om den en annan dag.
Berlin är en förvånande #grön stad, många många parker (om än inte alltid så välskötta, Berlin är nämligen en mycket FATTIG stad också).
Boken jag fick av Ulrica är min handväskbok den här veckan och igår gjorde den mig bl a sällskap i Rosengarten. I feel a new stamställe coming up 😉 Jag passerar Volkspark am Weinberg ofta, men jag har aldrig tidigare stannat till i baren uppe i rosenlunden. Vad kan jag säga? Kvällssol, 26 grader varmt, sjuttiotalsfunk/soul i högtalarna och bekväma stolar. Gårdagskvällen var fiiiin!
Sommarlov med kulturkollo – the weekend edition
Jaaa, jag ligger efter å det grövsta med att redovisa mitt faktiskt högt älskade sommarlov med Kulturkollo, men det har varit en grym jobbvecka. Min närmaste kollega drog på kurs med kort varsel och mailade över det hen skulle ha gjort denna vecka på fredag eftermiddag innan hen drog, utan att ha pratat med mig först. Det var ju inte direkt som att min egen to-do-lista var tom. Om vi säger så. Så kan det vara, det är baksidan av den förment tjusiga titeln jag har på jobbet 😉 MEN, något kort om varje liten punkt om denna ”sommarlovsvecka” ska jag nog få till!
—————-
Veckans pendlarläsning – när jag inte ljudbokar – är Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage. Som alltid med Jansson är det vackert men allt annat än insmickrande. Jag kan inte sträckläsa. Perfekt handväskbok för korta tågturer!
—————-
Tja, jag har lyssnat klart på Almedalen har fallit nu, Lewin vilar sannerligen inte på lagrarna. En terrorattack mot Almedalsveckan skapar kaos på en nivå vi ännu aldrig skådat i Sverige – eller ens i Europa. Folk mördas i parti och minut!
Intressant upplägg, men det fungerade sådär för mig (och neeeej, det beror inte på att jag är en soft brud som inte fattar krig och strid, jag förvånade ofta kapten S med mina kunskaper ;)). Dialogerna var minst sagt styltiga (och där funkade uppläsningen rätt dåligt för mig dessutom), jag har hört många säga att den var paltigt skriven – men dåligt språk rent grammatiskt studsar inte lika omedelbart för mig när jag lyssnar istället för läser. Jag är nog väldigt mycket tuffare när jag läser. Det var absolut inte bortslösad tid, men det är heller ingen ”du-mååååste-läsa-den-här”-bok. Författaren ”kan branschen”, möjligen känns det stundtals som om han borde ha anammat ”less is more” för nu är det som om han vill GNUGGA in somliga detaljer. Jaha, off the top of your heads – vilken organisation/nation skulle ni förvänta er vara kapabla att attackera Sverige på detta vis?
—————-
Vandring. Åh, vandring. Jag är en vandrare av rang. Gärna i skog, även om det sällan blir av numera (men jag kanske borde åka till träden och vattnet i Wannsee imorgon!), gärna i stad. Berlin är perfekt som vandringsstad (jag har nog tjatat om det förut va? ;)) för allt går så snabbt här. Om man som jag är intresserad av gatukonst så ligger det både tjusning och förtvivlan i att konstverk man älskar kan vara here today, gone tomorrow. Plötsligt är något snyggt förstört, eller så är nåt gräsligt övermålat med något bättre. Ni hajar.
Man kan ju temavandra också. Som så ofta när jag vill ”belöna” mig så råkade jag komma hem med en bok. Denna bok lovar både att den ska kunna tjänstgöra som guide till butiker/happenings/gallerier drivna av kreativa människor, FÖR kreativa människor, men den utlovar också DIY-tips. Jag har bara snabbläddrat och kan säga att den är suuuuupersnygg och ser mycket lovande ut. Återkommer när jag plöjt den!
—————-
#semesterkänsla är det ont om! En rejäl jobbtopp är inte vad man drömmer om mitt i sommaren när andra människors ljuvliga semesterbilder duggar tätt i feeden, men jag försöker leva i så dagtäta rum som jag kan och skapa hemesterkänsla på alla upptänkliga vis på helgerna (än så länge vägrar jag jobba under sommarhelger – vi får se hur länge den föresatsen håller).
Igår; dumplingmiddag med två goda vänner på lilla Lecker Song. ”Lecker” på tyska betyder utomordentligt god (jaja, ”läcker” ;)) och vare sig det är en ordlek eller ej (ingen aning, men Song är ett icke helt ovanligt kinesiskt namn) så blev jag förtjust! Fräscht och billigt. Nu har jag TVÅ bra dumplingsställen inom 1,5 kilometers radie i min god-mat-portfolio. Yay! Det andra? Yumcha Heroes nära Rosenthaler Platz. Större, inte lika personligt, men också mycket god mat.
Efter middagen ville vi gå på bar med uteservering (det var över 30 C fortfarande på kvällen) men att hitta utebord på bar i Prenzlberg En Perfekt Sommarkväll (TM) är rätt kört, så vi gick till en Späti vid Helmholtzplatz och satte oss helt sonika på en parkbänk med en varsin öl i handen. Så FÅR man ju göra i Berlin 😉
Veckans ljudbok serverar om inte semesterkänsla så åtminstone sommarkänsla. Svensk sommar! Jag hade fått förhandsinfo från agenthåll 😉 om att Therese Bohmans Den drunknade skulle återlanseras i ljud- och e-form snart så jag blev glaaaaaad när den dök upp hos Storytel!
…och, jag räknar BBC-helgen i Köpenhamn som semester, såklart! Det blir nog av olika rutiga och randiga min semester denna sommar. För några dagar sedan hade min beställda bok landat hos Dussmann, vi ska läsa Colm Toibins En lång vinter, men när jag insåg att den publicerats i en textsamling vid namn Mothers and Sons så beställde jag den istället.
Mitt cafébord i köket ger också hemesterkänsla, åtminstone på helgen när jag hinner och orkar göra mig till med finfrulle. Denna morgon blev det ost och fikonmarmelad – samt E Lockharts We Were Liars. ”Alla” tycks ha älskat den boken så nu dyker jag ner i förment lyxiga sommardagar på en privat ö nära Martha’s Vineyard.
Åter till ljudboks-DNF?
Jag fortsätter att buzza ljudböcker för Storytel, men nu har jag stött på patrull. Jag lyssnar på Plura som läser upp Jo Nesbös Blod på snö, men det där suget jag förut hade efter att hitta stunder då jag kan lyssna finns inte. De senaste dagarna har jag till och med återgått till att lyssna på musik framför att lyssna på (eller läsa) bok när jag pendlar till jobbet.
Det kan bero på mycket, en arbetstopp förenad med en intensiv topp i privatlivet är en trolig anledning. Att jag inte gillar Pluras typiskt släpiga sätt att tala (som jag dock antar ska förväntas passa huvudpersonen i Blod på snö – men för mig blir det tvärtom, det förstärker en bild som redan känns lite som en klyscha) en annan.
Nu ska jag ge mig ut på en helgresa till Sverige, så det kommer att finnas gott om tillfällen att döda tid på flygplats, i flygplan och på flygbuss – så jag ska prova att lyssna Kvinnan på tåget också. Vilken lyx att kunna ditcha och hoppa vidare så enkelt, det är onekligen fördelen med fast pris per månad istället för per bok.
Om jag ska köpa lite svenska böcker igen, fastän jag har mycket oläst i hyllan? Aaaaahahahaaha. Jo, jag har väl en liten lista. Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, nyutkommen i pocket, står högst på den listan.
Fast först borde jag läsa ut det som har blivit min evighetspocket just nu. Aino Trosells En egen strand har legat i väskan länge, den är både smart och spännande och förtjänar rent av att vara en sträckläsningsbok, men igen: skallen är inte där, jag är för splittrad.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
Vårjakt i Rosengädda
Dags att redovisa läsn… lyssning på ljudbok nummer två i mitt nya Storytel-liv: Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg. Emma själv var uppläsare, och jag måste säga att det fungerade otroligt bra för mig. Hon kan verkligen leverera replikerna som de med stor sannolikhet var tänkta att levereras och hon är skicklig på att anpassa allt från dialekt till röstläge utan att glida över gränsen till överspelat pekoral.
Tessan har allt – ett eget barn, en egen restaurang, flera pappor till barnet, en pratglad get samt en rik godsägare som förälskat tindrar åt hennes håll. Så Tessan klagar verkligen inte, tvärtom. Men att driva egen restaurang är inte hållbart om hon ska stå för både maten, driften, disken, hålla ordning på den torftiga ekonomin och däremellan försöka vara en skön mamma.
Tessan önskar att hon hade hjälp. Helst av någon som inte vill ha betalt. En dag dyker faktiskt två människor upp i Rosengädda. Och de erbjuder precis det Tessan längtat efter. Full uppbackning helt kostnadsfritt. Trevligt förstås, fast Tessan kan inte förstå varför de gör detta för henne. Men när det klarnar vänder det inte bara upp och ner på Tessans liv – utan hela Rosengädda.
En och annan skulle kanske kalla storyn i sig för pekoral, det är mycket av ALLT (kärlek, sorg, smärtsamma öden, dråpliga situationer och hemligheter) men jag gick all in på detta, jag älskade det! Böckerna om Tessan är att-byta-liv-litteratur de luxe för den som för stunden inte längtar dystopi. Bonus: matprat. Ooooooh, matpratet. Aaaaaargh!
Jag fortsätter definitivt med ljudböckerna! Det bästa är ju att jag kan ”läsa” även när jag går till och från tåget – OCH under sjukilometerspromenaderna hem på kvällarna. Nästa ljudbok blir Nesbös senaste, med Plura som uppläsare. Oh, jag är lite tveksam på förhand, men ser fram emot att eventuellt bli positivt överraskad.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
Min Storytel-story, del 2
Jag är redan en tredjedel in i min andra ljudbok, och jag börjar tycka väldigt mycket om det. Den här boken läses upp av författaren själv (en diskussion om det finns bland kommentarerna i en tidigare post) och i just det här fallet skulle jag vilja påstå att det fungerar alldeles förträffligt.
Boken? Nej, det får ni inte veta än… 😉
Vill du också testa? Jag har en ljudbok att ge bort gratis. Du måste inte fortsätta prenumerera på Storytel sen. Först till kvarn…!
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
Min första (hela) ljudbok – Den andra kvinnan
Woohoooo, I made it, jag vande mig, jag blev till och med så fast i boken att jag lyssnade på den hemma, inte bara när jag satt på tåget/promenerade. Jag har påbörjat ljudböcker förr, men detta var den första gången jag kom i mål. Jag vidhåller att jag gärna hade läst, ÄGT, ett tryckt exemplar – men jag måste också säga att antingen så vande jag mig vid att lyssna, eller så blev uppläsningen de facto mer sann längre in i boken, en del repliker sagda av en ung kvinna kändes inte lika ”skådespelerska, ca 45 år” längre.
Historien då? Well, Therese Bohman, you have me, you had me att hello som klyschan lyder. Jag vågade av olika skäl inte börja läsa den här boken i höstas (jag har inte varit så tydlig med vad som hände, men för den som är återkommande läsare och har förmåga att lägga pusselbitar så är det kanske uppenbart. den fula sanningen är att mitt ex fick ihop det med en kvinna, 19 år yngre än jag, hemma i Sverige, medan jag aningslöst förberedde vårt gemensamma liv i Berlin).
Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Den korta beskrivningen ovan låter fattig, den här boken är så mycket mer. Det handlar om kön och klass, om att alltid känna sig utanför, om att ofta känna sig osäker och fel, om att inte kunna koderna. Stundtals provocerande (men inte så mycket som jag trodde) och mycket smart och tänkvärt exekverat. Nu vill jag läsa debutromanen Den drunknade också. Och så vill jag att Therese har något nytt på gång. Något som är färdigt… tja, helst igår?
—————–
Therese är en av skribenterna bakom bloggen Skönhetskabinettet.
—————–
Nästa ljudbok från Storytel? Den laddas ner i detta nu. Snart får du veta vilken.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
(inte så) Anonyma Biblioholister 