Brecht house – one of them
I spent a lovely culture vulture day in the Brecht/Weigel-house (to get to look around in Bertolt Brecht’s library! Daaaaaat!) with a bunch of lovely people from all over the world yesterday. We took the guided tour and it was short but sweet, with an engaged and lovely guide.
We moved on to the graves of Brecht and Weigel – just outside their house, one can in fact see that part of the graveyard from Brecht’s old desk – (you’ll find the graves of Brecht’s old idol Hegel and Christa Wolf and and and… and many other important people, yours truly knows that graveyard like her own back pocket, it’s one of the best ones in Berlin, maybe THE best one) afterwards. Some lovely gravespotting, a beer in Monbijoupark and then we went on to – tadaaaaa – Dussmann.
The Brecht/Weigel love story is ANYTHING but trivial and I decided that I wanted to read Brecht’s love poems. Let’s see what they can do to a cynic like me.
In bloom
Spring is a bit late in Berlin this year, but I’m not gonna hold a grudge – it’s here now and I love it! Live it aaaand love it.
This week is all about cherry blossom and magnolias. I’ve visited many of my favorite spots – Vinetaplatz, Rykestraße, Schwedter Straße north of Mauerpark, the park outside the Carl Zeiss planetarium on Prenzlauer Allee. Well, many parts of Prenzlberg boast beautiful greenery right now, so it’s hard to go wrong. This is really really my best time of the year in Berlin. Enjoy!
Meanwhile in tinder
I need to stop using tinder, but I just can’t help it: some guys just trigger my sarcastic sides…
Att öppna en låda med somligt man glömt
Martina Haag serverar en tidskapsel för varje sextiotalist. Mycket igenkänning, även om jag i ett avseende var motsatsen: den ängsliga som gick på alla lektioner. Som fick skolans bästa betyg. Men som alltid kände sig töntig. Och som luktade illa för att föräldrarna kedjerökte hemma. Som försökte sova trots fylla och skrik. Som var rädd för en del av de äldre eleverna. Som överlevde. Flyttade nån annanstans. Och som skulle kunna skriva ett tröstande brev till mig själv. Livet går så fort. Och så långsamt.
Mycket metoo-relaterat. Triggervarning för många, tror jag.
When the weather turns sour, I go amazon prime ;)
Jag har länge velat se Homeland säsong 5 eftersom den till stora delar utspelas i min stad. Jag har inte hunnit så långt än, men undrar hur jag kunde missa att några scener har spelats in alldeles nedanför mitt förra kontorsfönster när jag satt där 🙂
Här hittar du en bra guide om du är nyfiken på några av de platser du kunnat se i serien.
Flera scener längre fram i serien kommer att bokstavligen utspelas på miiiiin gata i staaaaan. Missade det också. Det är helt ok 😉
Till ön. DEN ön. Och en annan ö.
Jag har muttrat lite över Jenny Colgans böcker på sistone. Att hon mal på tomgång. Att det ibland känts som om hon har Koncept 1 A färdigt i en mall i datorn och bara byter namn på huvudpersonen, inriktning på den företagsamhet personen tvingas skapa och namn på den nya plats där huvudpersonen tvingas slå sig ner. I de fall där det blivit flera böcker om samma person har mönstret dessutom varit
Bok 1: flytt, nytt liv, hitta boende, nyföretagsamhet, oj allt blev succé
Bok 2: trubbel i paradiset, företagsamheten äventyras, huuuuur ska det gå? (Svårtippat!)
Bok 3: oj! En BEBIS! Hur ska DET gå?
Well. Jag skulle inte gnälla om det inte vore för att jag tror att Colgan kan bättre. Alla måste leva, försörja sig, men risken man tar om man skriver böcker i en rasande fart är ju just denna: de läsare som har hängt med ett tag vädrar tomgång och drar vidare.
Sålunda var det lite av ”okej, ett sista försök” nu. Mönstret (för första boken om en person) är förvisso inte nytt. Vår hjältinna får ett till synes omöjligt jobbuppdrag på en avlägsen ö i norra (NORRA) Skottland. Colgan har valt att använda en fiktiv ö denna gång (hon har tydligen överösts av åsikter och rättelser förr, när hon skrivit om platser som finns, som hon trodde att hon ”kunde”), hon väver in folktro och det känns lite förnyat och kul trots att grundreceptet egentligen är väldigt likt det mesta hon skriver numera. Jag snudd på hoppas att denna bok får (för-)bli en solitär. Jag gillade den!
Och – den var mitt sällskap i den stad som bokens hjältinna tvingades överge. Min favoritstad! Vi gjorde en ljuvlig nördresa av det. Vi stick-nördade. Tåg-nördade. Vetenskaps-nördade. Promenad-nördade. Kort sagt: jag hade en underbar helg i London med Ann-Sofie och Marie. Jag var dessutom otroligt kontrollerad och duktig och kom hem med TVÅ ynka nyinköpta böcker, och de böckerna köpte jag för att bli av med alla mina mynt på Gatwick.
Bridget Jones hoppar fram och tillbaka
Om man blir väldigt väldigt förkyld så är det rätt gött att kunna ta en tuppl… lässtund mitt på dagen. Det var irriterande att behöva ställa in en massa kul saker (barkväll på gammal flygarklubb inne på Tempelhof-området, brunch på nytt ställe och sen ett besök i Hohenschönhausen, det gamla stasi-fängelset) den här helgen, men hög feber och insikten att varenda skallkavitet är fylld av grönt gojs gör att man ger upp inför det faktum att det är vila som gäller om man ska fixa kommande vecka med massor av anställningsintervjuer (nej, det är inte jag som söker jobb) och sen en niiiiiiice resa till Rom.
Jag har haft sällskap av senaste boken om Bridget Jones. Den var tämligen tunn på flera sätt och kändes för mig mest som ett ”oj, ja, vi har ett filmmanus, va tuuusaaan – gör en bok av’et också”. Märkligt hopp tillbaka i Bridgets liv – i Mad about the boy var hon redan mor, men det finns säkert nån intervju med Fielding nånstans som förklarar saken. Oh well, detta är inte rocket science. Man vet ungefär vad man får, smårolig underhållning, kravlöst, rätt ok men inte fantastisk. Det var ungefär vad min feberinfesterade kropp orkade ta in.
Med tvekan godkänt.
—
Usch. Det var en jäkla helg för ganska precis tre år sen. Jag saknar min stora ljuvliga katt som blev så sjuk och dog då.
Århundradets kärlekskrig
Hon och Han älskade varandra i många år. Hon undrar nog i efterhand hur ömsesidigt det var. Nu krigas det. Ljungande tirader av ord.
(Känner att min telefon skulle behöva en verbal lavett (här tar vi inte till fysiskt våld minsann) när jag skriver detta och ”tirader” autocorrectas till ”Tinder”. Eller är det min WordPress-app som ska hutas åt? Har telefonen/appen kanske bara nån slags svart humor? Oavsett vilket, meningen jag skrev blev kul, och den kanske med något sarkastisk liten twist kan passa in här, men… nej. Tirader får det bli.)
Jag ä l s k a d e den här boken. Jag kommer att köpa den i pocket när den kommer ut. Vill gå bananas med överstrykningspennan. Pretentiösa one-liners galoooooore!
Det är naturligtvis lockande och lite barnsligt (men mänskligt? vi är alla i viss mån sensationstörstande på olika vis?) kittlande att läsa Århundradets kärlekskrig som Horace och Ebba, Ebba och Horace (”är han VÅLDSAM? slog han henne?”) – men jag låter bli. Jag ser det som en tribut till Tikkanen långt senare, som en tribut till MÅNGA klassiska alster. Jag ser den som en tribut till Kulturkvinnan. Hon går inte steget efter Kulturmannen (längre). Hon får, ska, stå i bredd eller förlänga steget och ta lead.
Black Mirror
Det läskigaste du kan se om du vill bli rädd på Halloween: Black Mirror.
Nattsvart dystopisk SF. Alla avsnitt hittills – utom ett (det var bölvackert) – har slutat med ont i magen.
Varje avsnitt börjar i ett wtf innan man långsamt börjar fatta.
Varje avsnitt är en otäck skrattspegel över baksidan av nutida populärkultur, nutida teknikutveckling eller över människans sämsta sidor.
Jag är kanske lättköpt men: Mind. Blown. Hur kunde jag missa detta så länge?
Det har sina poänger att fylla år i slutet av oktober
Suzann skickar ljuvlig Vertigo-samling och jag juuuuublar! Perfekt halloween-läsning!
Tänker du läsa nåt extra mörkt denna helg?
En berest jycke
Nortons postuma memoarer är en liten tunn historia, men ack så mycket den här jycken hann med trots bokens förment lilla format! London, New York – alla dessa legendariska parker där han fått lyfta sitt ståtliga bakben!
Egentligen inget märkvärdigt, små enkla berättelser bara, men för mig var det perfekt lyssning under promenad och tågresa jobbet t o r. Norton. Ha det fint i hundhimlen! Hur ser parken ut där?
Words to live by
Gamle Nietzsche är roligare än många tror. En citatmaskin av rang. Man måste dansa livet. Minsann.
Vad jag gör istället för att åka till Visby
Havregrynsgröt och böcker vid mitt älskade köksbord. Häng med världens bästa bokklubb (och frulle med Elizabeth Hand :-0) hade också varit otroooooligt mysigt, men jag måste bryta min eviga sjukspiral nu!
Lingonsylt är ett återkommande ämne i forum för utlandssvenskar. ”Nej, tranbär bliiiir inte samma”.
Här i Tyskland ska man leta efter (Wild)Preiselbeeren. Har man tur hittar man något som inte är ALLDELES sockrat till döds! Den från Harvin är okej.
Dagens instagramtips
Bokporr? J a !
Akademibokhandeln Avion i Umeå driver ett instagramkonto med otroligt snygga bokbilder till boktipsen. Kolla!
bokdatum.se
Kollakollakolla! Marcus har gjort en snygg och smart sajt för den som vill ha koll på bokrelaterade evenemang i närheten. Du kan skicka in tips själv också!
Gånglåt – mitt mittkryss
Mittkrysset på BOTNS-brickan är fritt. Valfritt. Bör därmed sparas med omsorg, till något speciellt, åtminstone om man gärna gärna gärna vill få till en bingorad (jag tror jag är uppe i 13 kryssade rutor nu, men ont om bingo än). Elin Olofssons Gånglåt får mitt mittkryss. På förlagssidan sägs det ” en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls” och deeeeet mina vänner kan låta väldigt väldigt skönt för en trött (motvillig) amatörterapeut i de dysfunktionella relationernas stad: Berlin. (*
Nu ska jag vara ärlig med en gång, den ljuvliga omslagsbilden till trots (jag får drömmar om morgonkaffe på förstubron iklädd nattlinne och lånade träskor, om lakan torkade av sol och vind [utan avgasdoft], om kvällar när det enda man hör är vindsus i talltoppar och möjligen en hund som skäller en km bort) så är inte Gånglåt nån mysig liten sinekur. Jag talade om vassa syskonrelationer efter att ha läst Världens vackraste man, i Gånglåt har vi det igen. Syskon som tror att de vet mer än de vet. Som valt olika vägar. Det skaviga.
Sonia, som artist kallad Salida, är en numera tämligen avdankad artist och låtskrivare. Hon återvänder till hembyn Gärningsberg tillsammans med sin assistent Harpan – nu vill hon skriva en självbiografi med hjälp av systerdottern Jenny. Jennys mamma, Gun-Britt, blev kvar i byn och driver nu servering och stuguthyrning på gården. Det går knackigt. Gun-Britt brukade också tycka om att sjunga, men det var alltid alltid allt ljus på Sonia. Sen drog Sonia från byn och Gun-Britt blev kvar. Gun-Britt den plikttrogna som arbetar på RIKTIGT.
Sonia hade lovat den unge Harpan en sommar i paradiset, det luuuuugna vackra paradiset. Jo, nog är det vackert. Men lugnt? Njä. Det tar ingen lång stund innan de pyrande konflikterna flammar upp igen. Det muttras och skälls, men det liggs faktiskt också! Det finns kärlek, om än inte enkel. Och det finns bärplock, och bjääääärn (björn) och en hel massa som får mig att längta tillbaka till Ormsjö. (nja, syskongnabb och rykten på byn kan jag vara utan, men det hajade ni nog redan).
Elin Olofsson har skrivit en fin bok om en märklig sommar. Jag lyssnade på den – som så ofta – när jag var på gående fot i den här stora, illaluktande men också spännande storstaden. Jag funderar ju ofta på ”hur ska man bo, hur vill JAG bo, nu och sen? När?”
Halva jag kommer ju från en by som Gärningsberg. När jag är klar med storstan kanske det blir till ett sånt liv jag återvänder. Jag vet inte. Det finns både fördelar och nackdelar med anonymitet. Jag tror att den här boken var precis vad jag behövde just nu, utan att det för den sakens skull ska tolkas som att boken är djup och knölig. Det är den inte. Den rinner lätt in i skallen. Den har omysiga relationer (delvis), men det hemtama blir mysigt. För mig.
*) nu ska jag inte vara elak mot min fina stad, men det ÄR märklig dejtingstämning här, det skojas om sexveckorsförbannelsen, allt brakar alltid efter sex veckor. Utbudet är så enormt, alla jagar alltid efter något bättre och det är gott om snubbar som missbrukar ordet polyamori här. Jag har utsetts till någon slags expert av många yngre bekanta, men börjar (ibland känner jag mig bara för… svensk) tröttna lite på att höra samma bekymmer igen och igen.
Hustrun
Mitt nionde #botns16-kryss blir Meg Wolitzers Hustrun. Det blev ett litet rejs för att fylla den här rutan (eh, OK, mellan den här och Love, Nina som också är en av många halvlästa böcker i högen vid sängen), men Wolitzer ”vann”. Boken ska bli film, regi Björn Runge, hustrun själv spelas av Glenn Close. Oh, hon känns perfekt.
Hustrun. Hustrun heter Joan och är gift med Joe. Joe Castleman, a big American writer. En kulturman! Nu har Joe vunnit ett prestigefyllt pris så Joan och Joe är på väg till Helsingfors för att delta i den högtidliga ceremonin. Joan är 64 år och har funnits för Joe i MÅNGA år. Hon har curlat och stått ut med ständig otrohet. Så sitter hon där i förstaklassätet på en flight med destination Vanda och får NOG. Hon tänker lämna Joe. Hon vill dock vänta tills prisceremonin är över innan hon levererar beskedet.
”Starta i en händelse!” var ledorden i en kurs jag deltog i för många år sedan. Wolitzer startar just där, i händelsen, beslutet. Sedan tar hos oss tillbaka. Vi följer den begåvade studenten Joan som möter Joe – föreläsare, wannabeförfattare som ännu inte slagit igenom – och hur deras relation också startar i otrohet, ty Joe är gift med en annan kvinna när han och Joan börjar ligga med varandra. Hon blir hans musa, och titeln wannabeförfattare byts mot författare till Författare, med stort F.
Wolitzer är skarp, snyggt språk, snygga sarkasmer. Det händer egentligen inte så mycket, historien liksom sover räv i nästan 200 sidor, så: BAM! Grejor händer, slag i slag. Somligt hade vi anat (det klassiska greppet, läsaren får ana något för att känna sig lite lite smart och därmed behålla intresset trots brist på fyrverkerier), annat överraskade åtminstone mig. Snyggt och intressant. Hög poäng för exekveringen, men ändå tycker jag inte om boken. Korrektion: jag hittar ingen karaktär att tycka om. Inte ens Joan, riktigt. Ändå: mycket mycket läsvärt. Bra bokklubbsbok. Tänker mig att jag t ex vill höra vad Suzann och Camilla tycker om det här. (Suz, den är din om 1,5 vecka om du vill ha den)
—
Den här boken låg som en glad överraskning i brevlådan en dag – jag deltog i Bokmässans utlottning av boken och jag vann! Hurra! Du som är i krokarna kan lyssna på henne i Göteborg den 23 september.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
