filosofi/religion

Allvarligt talat

  
Åh Lena! Och Stina! 

Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.

Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.

Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?

Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”

Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.

JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.

Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.

Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.

Annonser

Hästar, män och andra djur

Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.

Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!

”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.

”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!

Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.

Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!

Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!

Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.

Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.

***

Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.

Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?

Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.

***

Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.

 


Avd. för grubblerier

Ni vet, jag är fortfarande så fascinerad och fixerad vid att jag plötsligt LYSSNAR på så många böcker. Jag har fortfarande inte lyckats börja tycka om e-böcker, så jag trodde jag var för evigt förlorad till pappersdito. Det är ju lite orättvist mot själva HISTORIEN detta, men livet är inte rättvist. ”Bang bang!” som Rammstein så poetiskt och finstämt uttrycker livets mystik i Feuer Frei.

(nej, låten har ingenting med boken att göra, jag bara kände att det var alldeles för länge sen jag promotade Rammstein och alla kan behöva tömma skallen ibland – Feuer Frei är bra på att blåsa ut det mesta)

När det gäller Avd. för grubblerier av Jenny Offill så var den fin och tänkvärd att lyssna på, men den var för avancerad (för mig!) att ha som pendlarbok. Så många fina detaljer, så många briljanta formuleringar att förmodat läsa igen och igen (och stryka under), så lätt att missa något och tappa bort sig. Grubblerier var ordet, sa Bull. Det är som att få traska runt inne i någons hjärna. Och hjärta.

(apropå hjärta – omslagsbilden! så fin!)

Om ett äktenskap som inte blev som tänkt, varvat med tankar om filosofi, om rymden, om astronauter och kosmonauter, om Voyager (min barndoms FASCINATION! G-u-l-d-s-k-i-v-a-n!), ja om så många ultranördiga ting som jag gillar! Det är på något vis en lärd bok, det är lite av samma beståndsdelar som gjorde att jag älskade Bodil Malmstens loggböcker så mycket. Funderingar, fakta och allt så fint så fint. Ibland förstår jag inte alls i vilken riktning den tar vägen, men jag följer villigt med.

Detta är verrrrrrkligen den sorts bok som tvingar mig att vara sträng mot mig själv med mina fulla bokhyllor i åtanke. Detta är en bok att äga, att som jag skrev ovan stryka under i. Jag har hittills lyckats undvika att springa till Dussmann och köpa den. Jag vill försöka fortsätta att låta bli att göra det. Men det blir svårt. Mycket svårt.

 


Något helt nytt inom spänningslitteraturen?

Alldeles så – ”något helt nytt inom spänningslitteraturen” – presenterade Bonniers boken ”Den sista goda människan” av A J Kazinsky när den släpptes på svenska hösten 2011.

Helt nytt? Knappast. Dinosauriens fjädrar. För den delen Änglar och demoner. Otaliga är de underhållningsböcker som mixar myter, mord och och cliffhangers (min favorit hittills är fortfarande Dinosauriens fjädrar, vilket påminner mig om att det borde komma – redan ha kommit? – en efterföljare. man hoppas.).

”Niels Bentzon arbetar vid Köpenhamnspolisen som gisslanförhandlare. Han är den som får rycka ut i desperata gisslansituationer när man fruktar dödlig utgång och han är van vid att möta både förtvivlade och rent ondskefulla människor. Men så ställs han inför något som kanske inte ens han kan rå på. Interpol larmar om en serie ovanliga mord som har inträffat på olika ställen i världen. Någon eller några tar livet av ”goda människor”. Det handlar om barnläkare, nödhjälpsarbetare och människorättskämpar. De döda är alla brännmärkta med ett nummer på ryggen.

Niels uppdrag blir att hitta och varna goda människor i Danmark. Men vem förtjänar egentligen ett sådant epitet? Niels får snart erfara att de till synes goda också har mörka sidor och börjar tvivla på människans inneboende godhet. Så möter han astrofysikern Hanna Lund och allting ställs på ända. Hannah menar att hon kan se ett system i de siffror som offren har blivit märkta med – ett system av närmast gudomlig karaktär. Det finns nämligen ständigt trettiosex verkligt goda människor i världen, människor som vi behöver för vår överlevnad – och nu har trettiofem av dem dödats. Niels inser att de har att göra med en mördare vars besatthet inte känner några gränser och fruktar att de inte kommer att kunna hindra denne från att döda världens sista goda människa.”

A.J. Kazinski är en pseudonym för filmaren och författaren Anders Rønnow Klarlund och författaren Jacob Weinreich. De har båda haft stora framgångar som författare i hemlandet Danmark. Den sista goda människan är deras första gemensamma roman.

Min inledning låter ju inte måttligt sur, riktigt så illa är det inte. Långt från. Det är väl bara det att jag blir så aptrött på branschens klyschigt överdrivna rubriker ibland. Det eskalerar. Bra böcker får inte tillåtas vara bara bra böcker längre, alldeles för många av dem ska lanseras med så stora gester att man till slut undrar om förlaget själva vågar tro på litteraturens egen bärkraft. För min del har det t ex blivit så att allt det överdrivna tjatandet om Lars Kepler vaccinerade mig effektivt FRÅN att vilja läsa en endaste Kepler-bok so far. Men nu svävade jag ut. Åter till BOKEN.

Jag ville ha en ren spänningsroman och jag fick det. Jag fick också bilder från spännande Venedig och ljuvliga Köpenhamn (och jag vill återvända till båda städerna, besöka kyrkogårdsön i Venedig och Assistens Kirkegården i Köpenhamn). Jag fick mer nys om en spännande myt (förlåt alla troende, men för mig är det en myt om än en spännande) från Talmud, om de 36 rättfärdiga människorna i varje generation som håller uppe jorden, världen, som hejdar apokalypsen. Om de alla dör går världen under.

För mig sa det ”pling” på sidan 136 av väääääldigt många sidor (det är ett gaska stort minus, vissa skeenden blir utdragna i det oääääändliga och det är en ganska tjock bok. missriktad välmening antar jag. författarna ville inte skära i spänningen. kan slå åt båda hållen. slog åt fel håll för mig i just den här boken.) och resterande 400 dito blev mest en resa för att se hur det hela skulle landa där jag misstänkte att det skulle landa. Välkänt trick. En del författare vill hålla oss på sträckbänken in i det sista, andra försöker få oss att känna att vi nog är rätt smarta som fattar redan tidigt i boken 😉 Jag tror inte längre att jag är smart när jag hajar tidigt. Jag funderar mest bara på det jag just skrev. ”Jaha, de vill få mig att tro att…”.

En perfekt bok när regnet smattrar på fönsterbrädan. Eller om man sitter i en solstol (helst utan smattrande regn då, men har man ett sjysst parasoll är jag inte knusslig, då funkar det också med regn). Ickekrävande cliffhangerknarkande. En trea.

Vart går den härnäst? Kristoffer står etta. Vill inte han läsa den går den till Houston om C är intresserad (nu undrar ni kanske varför jag kan tänka mig att skicka en bok över halva världen när den inte ens är i närheten av att vara perfekt? jo, men så är det. Ibland kan en inte-helt-perfekt-bok om en stad nära ens hem/hemland – t ex Köpenhamn – vara alldeles ljuvlig när man bor långt bort). Tredje alternativet är byteshyllan.

PS jag har alldeles för mig att myten om Tzadikim Nistarim förekommer i någon annan spänningsroman som jag har läst de senaste åren. Ja, apropå det där med något heeelt nytt 😉


en väldigt lång post som de flesta av er faktiskt kan ha NYTTA av om ni tänker efter

Först tänkte jag bearbeta texten ännu lite till, det hade egentligen varit en ganska roande övning, men så besinnade jag mig och antog att ni som uttalade litteraturmissbrukare har intellekt nog att själva inse hur ni kan applicera de nämnda strategierna i ert vardagsliv. Lycka till! 😉

——————————————

Ursäkter, lögner och knep, allt för att kunna skaffa fler kajaker

Artikeln bygger på ett avsnitt ur boken ”The Grasshopper Trap” av Patrick McManus. Avsnittet handlade om strategi och taktik för att kunna skaffa fler bössor, men byter man ut ordet ”gevär” mot ”kajak”, upptäcker man att resonemanget kan användas även i detta sammanhanget. Översättningen är tämligen fritt gjord. Översättning och bearbetning Jens Marklund

Det krävs en hel del planering för att skaffa en kajaksamling. För dig som ännu inte börjat, vill jag framlägga en strategi värd att tänka på. Denna strategi gäller hur du ska hantera situationen gentemot en levnadspartner (kvinnlig, manlig eller obestämbar) som inte delar din passion för kajaker.

Låt oss beakta vad som händer med din partner, när du kommer hem med en kajak. Det är viktigt att notera att den första kajaken möts med avsevärd entusiasm från den icke-paddlande partnern, kanske till och med skryt inför vänner. ”Den nya kajaken blir praktisk för resor till och från jobbet, och så får man ju en massa motion…” Det är viktigt att inpränta i partnern att denna kajak är en motionskajak, och för turer på oskyddade vatten kommer en havskajak eller en forskajak att bli nödvändig.

”Varför kan du inte paddla i skärgården eller den där lilla forsen med samma kajak?” säger partnern. ”Jag tror nog det går om du verkligen vill”. Du får lov att noga förklara skillnaderna i konstruktion och egenskaper hos motionskajaker, skärgårdskajaker, havskajaker, forskajaker osv. Till slut kommer in partner att gå med på att du ”väl” behöver en kajak till.

Här har vi alltså en situation mycket typisk för den nya samlaren. Han eller hon börjar med två kajaker, eftersom partnern åtminstone hjälpligt accepterar argumenten om att två kajaker är nödvändiga. Efter den andra kajaken kommer din partner att avfärda alla argument om du behöver ytterligare en kajak med en djup suck och himlande ögon. Vi talar nu bara om den tredje kajaken, kom ihåg det. Om ert förhållande är nytt, kan djupa suckar och himlande ögon verka som allvarliga hinder, men så är det faktiskt inte. Köp den tredje kajaken och ta hem den. Suckarna och himlandet upphör efter ett par dagar. Nu kommer kraftprovet – den fjärde kajaken.

Vid blotta nämnandet att du behöver en fjärde kajak, kommer din partner att hoppa förbi suckandet och himlandet för att i stället direkt börja räkna upp dina karaktärsbrister, dina perversa infall och samtliga synder du begått till dags dato. Din partner kommer att dra upp sådant som behovet av pensionssparande, den där obetalda elräkningen osv, osv. Uppräkningen av era ekonomiska vedermödor avslutas antagligen med ”Och så hade du tänkt köpa en kajak till!” Sarkasmen studsar runt i rummet som kulblixtar.

Den fjärde kajaken är tuff, och ställd inför angrepp som det ovanstående kan man frestas att smyga hem kajaken. Det vore emellertid ett misstag. Din partners vetskap om att du köpt en fjärde kajak, är själva grundstenen i strategin för den fortsatta utvecklingen av kajaksamlingen. Ty när du köpt kajaken och tagit hem den, kommer din partner att skaka på huvudet och säga ”Jag begriper inte vad du ska med alla de där kajakerna till.” Notera att partnern inte säger ”de där fyra kajakerna” utan istället det vagare ”alla de där kajakerna”. Framledes kommer din partner att betrakta din kajaksamling som en enhet, inte som bestående av enskilda kajaker.

För att till fullo inse värdet av detta, föreställ dig att din partner ser på din samling och uppgivet säger ”Du och alla dina kajaker…”, kanske även med ett blekt leende. Vad partnern undgår att notera, är att det nu finns fem kajaker! Bara den psykologiska barriär som finns vid den fjärde kajaken har passerats, kan kajaksamlingen utökas i det oändliga utan att partnern märker det. Du måste förstås använda lite sunt förnuft och inte lägga till alltför många kajaker på en gång. Två-tre om året borde gå, om du sprider dem tidsmässigt.

Denna strategi har en fallgrop – kajakförrådet. Även om din partner aldrig kommer att räkna kajakerna, kommer hon/han att lägga märke till antalet lediga platser. Se alltså alltid till att det finns tre lediga kajakhyllor, även om din samling sväller från fyra till fyrtio kajaker. Välj en förrådsmetod, som tillåter dig att stegvis utöka förrådet och alltid ha tre väl synliga, lediga platser. Det fungerar!

Men hur ska man få hem alla dessa kajaker utan att partnern märker något, frågar du kanske. Faktiskt är det helt OK att någon gång vart tredje år helt rättframt gå hem och säga: ”Älskling, jag köpte en ny kajak.” ”Jaharu”, säger partnern, ”man blir ju extatisk. Kan du berätta ” – och nu är den sarkastiska tonen inte ens dold – ” vad i hela fridens namn du ska ha den till, när du redan har alla de där kajakerna. De flesta av dem har du väl inte paddlat ens en enda gång de senaste åren”.

Paddlat dem? Jo, en partner kan vräka ur sig sådant. En partner kan finna det obegripligt att du behöver kajakerna för att du behöver dem. Att du vill ha kajakerna där, se på dem, ta i dem, polera och flytta runt dem ibland. En partner har svårt att förstå att du måste ha kajakerna, även om du inte måste paddla dem. Säg att ”en kajaksamling är precis som den fria Naturen. Även om vi inte använder alltihop hela tiden, behöver vi veta att den finns där”.
Kanske tjänar det inte mycket till att komma med sådana förklaringar, men det skadar inte att försöka.

Alltså: Att bekänna den nakna sanningen om kajakköpen kan fungera i enskilda fall. Men varför chansa? Kör med din bästa lögn och få in kajaken i ditt utbyggbara förråd så fort som möjligt. Märkligt nog finns det ett par riktigt bra lögner för att bortförklara köpet av en ny kajak.

”Tillfället”, en klassiker, går ut på att du berättar för din partner att kajaken du just betalat 12.000 för i själva verket realiserades för 127:50! Om du möts av misstroendets höjda ögonbryn, dra till med att kajakförsäljaren hämtades av tre män i vita rockar just efter det att du avslutat ditt köp. Säj att du kunde ha köpt ytterligare fem sprillandes ny kajaker för 500 spänn, men att du inte vill dra ytterligare fördel av den stackars mannens sjukdom.

”Snyftaren” kan fungera på yngre, oerfarna partners. Kom hem med glädjetårar rinnande nedför kinderna. Invänta inte frågor, utan berätta med flämtande entusiasm något i stil med: ”Titta, titta, en jobbarkompis sålde den här till mig. Den är precis likadan som den som Farfar gav mig på sin dödsbädd… jag glömmer aldrig hur Farfar rosslade fram att Här lelle pojk får du gamla Bettan, varje gång du paddlar henne ska du tänka på allt kul vi haft ihop, lelle pojk…
Gud, så ledsen jag var när jag tvangs sälja Bettan för att betala mammas operation… Men nu har jag hittat en likadan! Det kanske till och med är samma kajak? Tror du det kan vara det, snälla, säg att det är gamla Bettan!”
Varning: Kör inte ”Snyftaren” om du och din partner varit tillsammans mer än fem år. Det är plågsamt att se en person man älskar vrida sig i skrattkramper.

”Investeringen” är en gångbar lögn, om den förbereds väl. Ta i rejält, du kommer ändå aldrig att kunna leva upp till löftena. ”Han där Kalle Bergström, det är en smart typ” säger du en dag. ”Han köpte en klassisk Vitudden-kajak i mahogny för ett par tusenlappar. Tre veckor senare sålde han den för 300.000! Tänk om jag kunde få tag på en sådan kajak… Vi kunde sälja den när vi går i pension, köpa en villa nere på Rivieran och resa jorden runt för resten av pengarna!”

Sedan du använt alla dina lögner återstår bara en utväg. Du får ta dig samman, kavla upp skjortärmarna och bestämma dig för att göra det du antagligen skulle gjort från första början. Smuggla in kajakerna i huset. Här är några användbara smugglar-knep:
– Tårtan: Du säger att du ska på en kamrats födelsedagsfest. Det har blivit din uppgift att ta hand om den speciella, kajakformade tårtan.
– Lampan: Skaffa en hemsk lampskärm och sätt fast den på kajakens fördäck. Säg ”Titta älskling, jag hittade en fantastisk lampa till vardagsrummet!” Din partner bleknar och ser ut som om hon/han svalt en vattenmelon. ”I h-e heller, aldrig i mitt vardagsrum! Ta ut den till ditt förråd och låt mig aldrig behöva se åbäket igen!”
– Lånet: En god vän dyker upp vid din dörr och säger, med ljudlig stämma: ”Tack för lånet av kajaken, här får du tillbaka den. Säg till när jag kan göra dig en gentjänst!” Detta knep kräver dock pålitliga vänner. En gång körde jag Låne-knepet, men fick inte se kajaken igen förrän en månad efter isläggningen.
– Reservdelarna: Ta isär kajaken och bär hem den i vanliga ICA-kassar. Nämn sådär i förbigående att du hittade lite småprylar i kajakverkstadens skrotbinge. Denna teknik är förstås särskilt användbar för Kleppers, Feathercrafts eller andra faltkajaker.

Lycka till! Kom ihåg att priset för en bra kajak alltid är lägre än dess värde!

——————————————

Kristoffer gav upp och gav mig texten till slut. Han hade redan insett att jag inte gick på det där med cykelformade tårtor i parti och minut.


vem av oss är då djävulen EGENTLIGEN…?

Alltså, det här så kallade ”vända på dygnet…” – va? 95% av alla jag känner vänder det åt det vampyriska hållet. Två veckor ledigt mitt i vintern, ja, då får man vara glad om man till slut ser dagsljus ALLS utan att sätta väckarklockan. Lägg därtill att jag har varit sjukskriven och snudd på sovit dygnet runt de senaste veckorna. VARFÖR propsar samhället i stort på att vi ska vara vakna just på dagarna, va? Hmf.

I dag var det back to reality igen. Vardag. TUNGT! Nej då, jag gillar vardag, men första morgonen när man måste sticka ner tassarna på det iskalla golvet efter att ha fått sin sömn brutalt våldtagen av en illasinnad väckarklocka och… äh, jag ska sluta gnälla.

Jo, vi kom i säng i hyggligt god tid (22.30 får anses OK), ställde hurtigt klockan på ”sena” 07.00. Snurr. Snurr. Snurrsnurr. Bläddra. Snurr.

Klockan 04.00 tittade vi på varandra. Sova? Ahhhhahaha. ”Jag är *** HUNGRIG!” sa jag, ”Jag också!” sa K. Äh, varför bli 100% ordentlig från dag 1? 04.00 drog vi på oss morgonrockarna, smarrade i oss mackor och yoghurt och surrade en stund innan vi gick och lade oss igen. Vi fnissade och kände oss otroligt busiga. We’re baaaaaaad!

Tack gode gud för flextid. Upp 07.00? Moaaaaaahahahaha. Joråserru, suuuuuure. *harkel* Men trots allt detta syndande (det vet ju ALLA att det är de morgonpigga som är FINA människor :)) så är det vare sig mig eller K jag avser med ”djävulen” i rubriken. Nattens svepläsning blev nämligen Inger Edelfeldts (husgud! HUSGUD!!) senaste roman Samtal med djävulen. Åh, detta är en pärla. En förfärlig nattsvart pärla. Så snyggt, så vackert, så hemskt. Så tankestimulerande.

Två män möts av en slump på ett tåg. Det är nästan ett halvsekel sedan de sågs sist och mötet utlöser ett skred av plågsamma, laddade minnen.

Asger och Paul är kusiner och föddes in i en sträng frikyrklig församling i början av femtiotalet. På varsitt sätt har de präglats av sin livsfientliga uppfostran. Asger gjorde tidigt uppror och blev utstött ur kyrkan på grund av sitt leverne och sin sexualitet. Paul stannade kvar och beklagar den frisinnade anda som numera råder i hans församling.

Asger, nu nykter alkoholist och diakon, märker att Paul har något han vill bikta, och en trevande kontakt återupptas. Tveksamt inbjuder han den bekymrade kusinen till ett par dagars vistelse i familjens gamla sommarhus vid havet. Där ställs de stora frågorna om skuld, ondska, godhet och försoning på sin spets.

Finns det situationer där förlåtelse är omöjlig? Vad är synd? Vad menar man när man kallar någon för djävulen? Och vad kan bli följden när vårt själsliv splittras i oförenligt svart och vitt, synd och renhet, godhet och ondska?

I varje scen och replikskifte öppnar sig det mångbottnade i brännande och svåra existentiella frågor. Samtidigt andas denna filmiskt uppbyggda kortroman medmänsklighet och sanningslängtan ända fram till det smärtsamma och följdriktiga slutet. Inger Edelfeldts kammarspel om ett laddat möte stannar länge i minnet.

Ja, det där sista stycket var alltså Norstedts eget skryt, men jag kan bara instämma.
F-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.

Så, den förtappade Asgar vs den rättfärdige Paul, alltså. Syndaren och hans frälsare? Djävulen, vem är han? Vad? Hur? Tja, det är väl inte så svårt att gissa kanske, men det är så bra så bra ändå.

Åh, det finns så många som jag vill ska läsa den här boken. TofflanJerrySuzannSigne har alla erfarenheter av frikyrka vs statskyrka vs HBTQ. Jag ska tipsa dem alla, för jag vill så gärna höra vad de tycker.