efter kärnvapenkriget

Resan till ljuset

När man har svårt att sova kan det bli så att man läser ut två böcker samma natt. Två romandebutanter. Båda böckerna utspelas i en dystopisk framtid, men där slutar likheterna mellan Evigheten, syster och Andrej Djakovs Metro 2033 Universum: Resan till ljuset. Jag säger det med en gång: Djakovs bok är en spin-off från Dmitri Gluchovskijs Metro 2033/2034-värld, men det är väldigt lite metro i den här boken.

Visst undrade ni vad som skedde i resten av världen år 2033? För det var väl inte bara i Moskva som ett fåtal tappra överlevare skapade ett nytt liv i metron (eller i bunkrar, eller… ja, ni vet)? Gluchovskij har inspirerat många, och han verkar inte ha något emot att dela med sig av upplägget när han inte riktigt vill/kan gräva vidare i resten av världens äventyr själv. Djakovs historia utspelas i och omkring Piter, St Petersburg.

”Jorden är ödelagd och de fåtaliga överlevarna har sökt skydd i metrons djupa tunnlar. Isolerade från resten av världen hankar människorna sig fram och gör sällsynta besök ovan jord i jakt på föda, bränsle och ammunition. En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt, som ligger på en ö utanför staden. En grupp stalkrar får i uppdrag att utreda orsaken. Finns det fler överlevande, och kanske orörda förråd i marinbasens väldiga bunkersystem? Eller kan det vara tecknet som Exodussektens präster predikar om?

Världen på ytan är en okänd vildmark och expeditionen gör sig redo att möta de namnlösa faror som kan lura var som helst bland stadens ruiner där knappt en människa har satt sin fot på över tjugo år.”

St Petersburg ligger bara runt hörnet från oss här i Sverige, och det är riktigt roligt att se stan med dystopiska framtidsögon. Jag blir sugen på att googla efter bilder från Kronstadt, jag vill se fyren, OCH JAG VILL SE METROKARTAAAAAN (hur kan han INTE lägga in en enda karta i boken? inte en enda karta över nånting? *yyyyyl* är det verkligen bara jag som är kartnörd? är inte kartor väldigt VÄLDIGT viktiga i den här typen av litteratur? va? vavavava?).

Ja, som jag antydde här ovan så är det inte mycket metro, jag tror att han skriver om tre-fyra stationer på sin höjd. Det var ju lite fail för mig med den grava metrofetischen. Å andra sidan får vi ju MASSOR av information om hur det står till ovan jord. Det breddar äventyren och graden av elände som man kan drabbas av.

För elände är det. Det är så mycket elände att jag snudd på storknar till slut. Jag antar att det är min lagomhet som slår till. För att det – för mig – ska bli dynamik i en historia så kan det inte blåsa på i 250 km/h HELA TIDEN. Det måste finnas lite vila, några lugna partier, mer än fem minuter i taget då det INTE inträffar en katastrof. Djakov drar på så många galna strider i boken att jag nästan blir less och blasé till slut. Klassiskt scenario också med relationen pojke + äldre cynisk och luttrad man (men en kvinnlig äventyrare finns med i utkanten, så det är lite mindre kliniskt kvinnobefriat än t ex Metro 2033) som knuffas ihop på underliga vis. Det är som Rasmus på luffen med geigermätare.

Ja. Tja. Inte oävet. Egentligen så skriver han nog inte sämre än Gluchovskij, men det var just det där med att ta i så att man spricker. En svag trea? Älskar man konceptet och vill ha mer så ska man absolut testa den här boken, det tycker jag.

Så – Metro 2033, Stockholm? Nån?

Annonser

Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033

Jag har redan avslöjat att jag är svag för postapokalyptiska scenarier. Det kan vara utbrott av pest, världskrig mot zombies – eller ett hederligt (oxymoron!) gammalt kärnvapenkrig som satt världen i lågor.

Konceptet ”att överleva av nästan ingenting”, ”skapa ny civilisation” och ”påhittighet i kris/hur man gör ett kylskåp av en skateboard” har roat mig sedan jag var VÄLDIGT ung (jag minns hur min mellanstadielärare Ola läste högt för oss på teckningslektionerna, det var en svensk bok om en skolklass som strandades på en öde ö som de kallade Ponderosa [japp, det var en MYCKET snällare variant av ”Flugornas herre”, detta är ändå svensk flummigt sjuttiotal vi talar om ;)] och då tändes BEGÄRET! …och om någon kan påminna mig om vad boken heter så blir jag OTROLIGT tacksam!)

Jaaa, svamla svamla – var var jag? Jo, ett annat litterärt koncept som tilltalar mig mycket är TUNNELBANA. Tänk ”Neverwhere”, ”Tunnelseende” eller – ”Metro 2033”. Kan man då KOMBINERA postapokalyps och tunnelbana – yay, high five! (nåja, att folk söker sig till tunnelbanan i postapokalyptiska berättelser är inget ovanligt tema vare sig i film eller böcker, men det spelar ingen roll, jag får sällan nog)

”MOSKVA ÅR 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskvametron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

METRO 2033 bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. ”

(Metro 2033 finns som spel också, men det har vi inte testat än. Senast jag kollade så fanns det inte till PS3, gruff)

Homerun! Klang och jubel! Både jag och Kristoffer älskade den här boken (i e fem toknöjda boktoksflin av fem möjliga). Jag vet inte HUR många gånger jag har studerat kartan över Moskvas Metro, och jag är sååååå sugen på att åka dit och se den på riktigt (yrkesidiot? jag? moaaahahahaha!*).

Jaaa, det blir mycket av klyschig hjältesaga, huvudpersonen Artiom klarar det mesta och lite till, de olika ideologierna är otroligt polariserade och boken är snudd på KLINISKT befriad från kvinnor (om jag inte missminner mig är det små små ord om huvudpersonens mamma – oh, Oidipus 😉 – och om en s k fallen kvinna – hora/madonna-dikotomi, nån? 😉 – som står för de kvinnliga inslagen) men jag KÖPER det, rakt av, för denna gång. Jag lägger ”klokbrillorna” åt sidan och sveps med.

Det finns en ”Metro 2034” också, den kommer i svensk översättning i april 2011. Svensk, säger ni? Jo, tråkigt nog så är det så att det är alldeles för få som har upptäckt Gluchovskij, så ”Metro 2034” finns ännu bara på ryska och tyska – INTE på engelska, underligt nog. Jo, jag kan stappla mig fram på tyska, men läsa en postapokalyptisk tegelsten med filosofiska referenser – njäe. Där går gränsen!

Om du vill läsa 2034 redan nu så finns den alldeles gratis på nätet, utlagd av författaren själv. Kruxet? Jo, den är på ryska. Mycket nöje!
—–
*) ja, alltså, det kanske kanske är så att jag jobbar med tåg… kanske. hum.