dystopi

36 timmar

36timmar”Hamilton som kvinna?” tänkte jag redan efter några minuter. Konceptet fångade mig. David Bergman, 36 timmar.

Sverige i en framtid som på vissa vis känns avlägsen, men ändå inte. Det är en mörk framtid. Ett Sverige där riksdagen antagit lagar som i sin förlängning får förödande konsekvenser för saker vi tar för givna: åsiktsfrihet, rätten att demonstrera, medias rätt att rapportera.

Nationalsäkerhetslagen tycktes ju så bra. Först. Den organiserade brottsligheten sjönk radikalt. Den nya säkerhetspolisen gjorde ett segertåg. Men den glider allt längre från den vanliga poliskåren och samhället i övrigt. En midsommarhelg urartar det.

Johanna Lindström lever ensam med dottern Madeleine. Dottern är femton år och plötsligt nås Johanna av ett nödrop, dottern har dragits med i en initialt oskyldig demonstration och är nu i fara. Klart mamma rusar till dotterns försvar! Just den här mamman råkar dock vara general, chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet samt utrustad med sitt tjänstevapen. Oops. Innan kvällen är slut är många demonstranter döda. Och oj. På gatan ligger en bunt döda svartklädda personer också. Säkerhetspoliser. Och det var Johanna som höll i vapnet. Sitt tjänstevapen.

Den här boken är mycket spännande, och jag som hardcorenörd älskar (nästan) alla detaljer – men boken hade vunnit mycket på hårdare redigering. Eller, det beror i och för sig på, men om författaren (som bl a har officersutbildning, jag har dock ingen koll på grad eller vapenslag) hade velat vinna en bredare publik så hade boken tjänat på att manglas av en redaktör som vågat utmana och skala bort en fet skvätt floskeldoft och fläckvis svårartad adjektivsjuka.

En del saker (vi nördar kan en del om ballistik redan, övriga läsare kanske inte bryr sig RIKTIGT i den detalj som förloppet beskrivs här?) känns ovedersägligen som ett kunskapsmässigt revirpink. Jag känner ganska snart att ”yes, vi hajar, vi VET att du har koll på himla många spännande saker” och när det upprepas ofta tar det tyvärr fokus från det som är bra. Det är synd.  Jag anar att boken fått några riktiga hardcorefans i den skara som aldrig kan få nog av detaljer i technothrillers, men vi andra suckar lite till slut (och nej, det har inte med mitt kön att göra). Somligt visar på rätt kass koll. Kärnkraft tillhör t ex inte författarens primära kompetens, känner jag mot slutet av boken.

Det är mycket mandom, mod och morske män (och kvinnor) och militärerna är de moraliska vinnarna här. Persongalleriet är aningens polariserat och draget in absurdum i vissa fall. Jag hade nog gillat Johanna ännu mer om hon inte varit så förbövlat perfekt i alla avseenden (tänk er en mix av Hamilton och Salander, och så fyrdubblar ni det). Och hon är inte ensam.

Synd på rara ärtor – men med det sagt: jag hade mycket kul när jag lyssnade på den här boken. Jag gjorde precis som Johanna mitt första manuella hopp över Karlsborg. Jag älskade (men OK, igen, för många detaljer för medelläsaren tror jag) beskrivningen om hur man ”spottar” inför ett hopp och framförallt beskrivningen om hur man utför en perfekt flär (hade nån kunnat förklara det så på den tiden när jag hoppade så hade jag besparat mig själv några onödigt hårda landningar i början). Och där bryter jag, för nu låter jag snudd på lika revirpinkande själv. Temat i sig, att vi får inse hur ”lätt” ett i övrigt upplyst samhälle kan bli totalitärt när bollen väl satts i rullning, förtjänar att funderas på. Det har hänt förr (inte minst – under två olika regimer dessutom! – i staden där jag bor) och det händer igen. Turkiet, nån? Ryssland?

Den här boken kom 2013, ska man tro Davids twitterkonto så kommer det mer i mitten av september. Jag läser när det som ska komma kommer. Kanske har han fått en tuffare redaktör denna gång!

PS Hur jag hittade den? Jag sökte på Alexandra Rapaport som inläsare. Så kan det gå!

PPS Vem kan övertala Robert Karjel att skriva mer? Jag hungrar efter honom nu.

————

Såna här gånger kan jag trots allt sakna mitt gamla Luftwaffe-ex (det händer inte speciellt ofta annars), det finns så mycket med handlingen i den här boken som jag vill diskutera med honom. Både för att våra jobb har så mycket gemensamt (psykologi, strategi, analyser och team effectiveness-övningar), och för det vi inte har gemensamt (jag är inte flygstridsledare/bevakare, tack och lov). Jag kan ibland bli otroligt avundsjuk över all spännande utbildning han fått, men jag hade å andra sidan inte velat betala priset – de uppdrag han brukade få i skarpt läge. Nu är det nog lugnare. Nu sitter han i ett kontrollrum nån timme söder om Berlin och häckar. Där kan han väl ha det så kul då. Och han har aldrig känt ”yay, det funkade den här gången också”-känslan när man tittar upp och ser en lyckad öppning av kalotten.

Det både retade och roade honom att dejta mig, misstänker jag.

 

Annonser

Maratonmarschen

mmking.jpg

Det blir ovedersägligen lite meta att välja en bok som heter Maratonmarschen som pendlarsällskap. OK, jag åker tåg TILL jobbet (även om transport till/från S1/S2/S25 betyder 2,5 km promenad enkel resa när jag väljer det färdsätt jag oftast nyttjar) på morgonen, men hem går jag oftast större delen av vägen om det inte är åska, hagel och drivis eller jag har en stor säck kattsand eller motsvarande att släpa på. Sådana dagar är det inga större bekymmer att få ihop en mil på stegräknaren. Sådana dagar är det dessutom välkommet att ha något bra i lurarna ty hur mycket jag än älskar Berlins (mestadels fula) innerstad och hur fantasifulla omvägar jag än tar så börjar många långa sträckor kännas trista och been there done that efter två års kajkande. Ibland tar jag rent av tåg åt fel håll för att få lite variation när jag kliver av och går resten av sträckan.

Amerika i en obestämd framtid. Mörk dito. Vi anar något totalitärt i samhällsskicket. Varför skulle folk annars acceptera det de gör i den här boken? Men OK, med nutidens allt mer groteska reality-TV-koncept kanske det är en dum fråga även om kidsen som deltar nu kanske inte dödar något mer än sitt rykte (än så länge).

Varje år arrangeras en lång lång marsch – inget givet slutmål, men vinnaren vinner allt han (för ja, det är bara unga män som går) kan önska sig. Hundra startar. De måste hålla en viss hastighet, annars får de en varning. Tre varningar? Pang. You’re gone. Därav inget givet slutmål, de går helt enkelt tills alla utom en är borta. Somliga som går är statistiknördar. De vet hur långt tidigare års vinnare tagit sig. Kan vi slå det?

Vi är med på färden. Vi följer samtal, vänskaper som hinner formas och bryta upp. Varför är just den personen med? Och den? Vad drömmer den om? Och den? Vi läser om onda fötter, om krampande tarmar och lunginflammationer som utvecklas på rekordtid på grund av sömnbrist och överansträngning.

Jag vet. Det låter aptrist.

Det är det inte.

Men det gör ont att läsa. Den som bara har läst LITE King tänker onda clowner och övernaturligheter, men han är väldigt väldigt skicklig på att skriva obehag i det ”lilla” formatet också. AJ!

Solklar Hungerspelenkänsla även om jag läst att ”näää, Hungerspelen är nåt heeeelt annat”. OH well, detta (ungdomar som tävlas till döds) har blivit ett tema i många serier (vi har fått lite temporär trilogisjuka i den dystopiska YA-världen igen?), men King/Bachman (pseudonymen han använde när den först gavs ut) gör det mycket bra.

————

Anders på Följeslagarna skrev mycket bra om den här boken en gång i tiden.


Skyddsrummet Luxgatan

virdborgluxgatanSkrämmande, snyggt och frustrerande.

”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄÄÄÄÄNT!” tänker jag. Riksdagshuset i ruiner, Helgeandsholmen är en hög sten – inga konstigheter för killen som just ska sälja sin mammas medicin för att få pengar till kul saker. Någonstans (förslagsvis Luxgatan) ett skyddsrum där en människa ironiskt nog räknar detonationer för att slippa få panik. En stilla skog i Småland där någon forcerar vägspärr efter vägspärr, han måste muta, han misshandlas av påtända galningar i milisen – han vill hitta sin familj. Kanske kan svenska skogar och en välbekant huvudstad ingjuta lite ödmjukhet i skallen på oss svennebananer? Funkar finfint på mig iallafall. För nånstans finns det alltid nån som får lära sig den hårda vägen att sånt här, det händer inte alltid nån annanstans.

Skrämmande aktuellt igen.

”Igen”?

Inte att det händer – det är onekligen alltid aktuellt nånstans – men bristen på ödmjukhet hos oss. Igen och igen och igen.

Jerker Virdborg. Skyddsrummet Luxgatan. Novellsamling nyss utkommen i pocket – en del av den loot jag släpade hem från Sverige förra söndagen.


The New Hunger

ziiinewhunger

”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.

Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.

(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)

The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).

Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)

Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.

Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.

(ack oh ve, kräsna kvinna)

Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉

—————————–

(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)


Nytt från Norstedts

Jag styrde kosan mot en bokträff hos Norstedts i onsdags, det var trevligt att träffa nya och gamla bokälskarbekanta och inte minst att få lyssna på samtal om en bunt nya böcker.

Först ut var Amanda Svensson, hennes senaste roman Allt det där jag sa till dig var sant kvalar i viss mån in i favoritgenren aka-porr. Internat, närmare bestämt folkhögskola. Förlaget beskriver det som ”en berättelse om berättelser” och jag håller med – det är metaboktok på hög nivå.

Titeln? Den hittade hon skriven på en toalett när hon besökte sin gamla folkhögskola. Amanda är inget annat än en språklig ekvilibrist de luxe, det blir roligt att skriva om den här boken. Jag vet redan vem i vänskaran som absolut MÅSTE läsa den efter mig. Stay tuned!

—————————–


detaralldelesNästa författare att berätta om kommande storverk var Stefan Norrthon som debuterar med Det är alldeles för få som ger upp i augusti. Det där sistnämnda – att boken släpps först i augusti – fick mig att gnissla tänder. Hade jag träffat på boken ute i handeln så hade jag nog greppat den på grund av omslaget (fantastiskt!) men baksidestexten hade inte fångat mig, Stefans kloka och roliga berättande gjorde mig emellertid vansinnigt sugen på att läsa boken. Känner du igen namnet? Yes, Stefan är en av de skådespelande bröderna Norrthon.

”Gräv där du står” heter det ofta, sålunda utspelas boken i skådespelarkretsar. Jocke är ETT med sitt (skådespelar-)yrke men yrket är inte riktigt ett med honom. Livet är sällan rättvist! Boken beskrivs som ”en absurd roman om höga ideal och självbedrägeri” och jag ser fram emot att höra mer, kanske på Bokmässan?

—————————–

Vi hade gärna beamat oss över Atlanten, men Scotty jobbar inte på Norstedts (än) så vi fick skypa med Hugh Howey istället.

howyskype

Howey är redan ett välkänt namn i fantastiskkretsar, hans Wool har gjort stor succé. Vi snackar dystopi, en av mina favoritgenrer. Norstedts har lagt beslag på de svenska rättigheterna, Ull är på gång och jag gissar att Howeys skara av svenska fans kommer att öka markant.

Det började med 40 egenutgivna sidor, därmed tyckte Howey att historien var avslutad. Läsarna höll inte med. De (vi!) krävde mer och mer, Howey skrev mer och Wool/Ull är en sällan skådad framgångssaga. Just nu är storyn såld till 40 länder.

Howey känns kul och prestigelös. Det där med att Ridley Scott och Steve Zaillian har köpt filmrättigheterna tar han med ro, ”I’ll believe it when I’m in the theatre, watching the movie” sa han men tillade sen att det finns folk som hållit sig flytande i åratal på filmrättigheter som ännu aldrig blivit någon film.


Doom and gloom

Genommulet i dag igen, då passar det fint att börja med lite hederlig PA. Det är nåt alldeles speciellt med postapokalyps som tar sin början på Hilton Heathrow.

image

————————

Slutomdöme om Amelia’s Fireside Dreams? Jo, inte pjåkig alls, den höll sig från de djupaste klyschdikena. Möjligen kan jag invända lite mot att en sextonåring målar och tapetserar ett rum ensam på nån timme, det är mer overkligt än zombier i min mönsterpassningsluttrade värld 😉 Rent ekonomiskt kändes renoveringsprojektet inte heller helt rimligt, men jag mumlar ”eskapism, eskapism” och nöjer mig med det. Nu fick jag iallafall lite välbehövlig motivation att slutföra hallen och påbörja planerna för matsalen när vi kommer hem. Det som tar tre månader i en bok är nämligen fortfarande inte färdigt efter 3,5 år hos oss!


Den nya människan

dennyamannaiskanÅret är 2014 och Tellus har drabbats av ofrivillig barnlöshet. Det föds inga barn. Inte någonstans. Kiruna? Nope. Pakistan. Nono. Fidji? Njet.
Så blir någon gravid igen. Och en till.

”Jag har dödat ett barn.

Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.

Inombords skriker jag.

– Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?”

Det är bara det att de nya barnen känns lite underliga. Svala. Snudd på iskalla. Först är det bara några få som vill och kan se det, men snart sprider sig känslan. Den nya människan är född.

Rädslan över att ”ingen kommer att kunna ta hand om oss när vi blir gamla” förbyts i ett ”ska de DÄR ta hand om oss när vi…? Nääääe…?”

Det var Rakel som dödade det där barnet, som såg nödvändigheten i att skydda ett av de ”vanliga” barnen. Det är hennes livsresa vi får följa i ungefär femton år, vi hänger med henne jorden runt samtidigt som vi läser forskarrapporter och tidningsartiklar (varav jag får känslan av att de flesta är eller har varit publicerade på riktigt i nutid, men med enstaka ord tillagda – det är extra otäckt). Rakel känner kärlek och hat, rädsla och längtan och hon hamnar i en paradox som hon förmodligen aldrig kunde ha ana sig till 2014 när allt började hända.

Utan att drämma till med alltför många spoilers kan jag konstatera att det var intressant att läsa den här boken strax efter att jag läste Maus.

”Svensk fantastik är fantastisk” hojtar jag ibland, men det är verkligen så. Svensk fantasy, svensk skräck och svenska dystopier är så ”lagom” för mig. Nä, lagom är inget skällsord i det här fallet. De kan vara nattsvarta, vilda, spretiga, fantasieggande – men mitt i allt finns det ofta en kärna av jordbunden verklighet som gör att historien kryper så mycket närmare inpå mig än de alster som publiceras av många av de mer flashiga internationella storfräsarna. De svenska favoriterna är många: Tidbeck, Jensen, Ormes, Eggert, Ajvide, Fager – och nu Bermann. Boel har levererat en bra historia. Den kunde ha vunnit på lite tuffare redigering, men allt som allt: bra. Mycket bra.