36 timmar
”Hamilton som kvinna?” tänkte jag redan efter några minuter. Konceptet fångade mig. David Bergman, 36 timmar.
Sverige i en framtid som på vissa vis känns avlägsen, men ändå inte. Det är en mörk framtid. Ett Sverige där riksdagen antagit lagar som i sin förlängning får förödande konsekvenser för saker vi tar för givna: åsiktsfrihet, rätten att demonstrera, medias rätt att rapportera.
Nationalsäkerhetslagen tycktes ju så bra. Först. Den organiserade brottsligheten sjönk radikalt. Den nya säkerhetspolisen gjorde ett segertåg. Men den glider allt längre från den vanliga poliskåren och samhället i övrigt. En midsommarhelg urartar det.
Johanna Lindström lever ensam med dottern Madeleine. Dottern är femton år och plötsligt nås Johanna av ett nödrop, dottern har dragits med i en initialt oskyldig demonstration och är nu i fara. Klart mamma rusar till dotterns försvar! Just den här mamman råkar dock vara general, chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet samt utrustad med sitt tjänstevapen. Oops. Innan kvällen är slut är många demonstranter döda. Och oj. På gatan ligger en bunt döda svartklädda personer också. Säkerhetspoliser. Och det var Johanna som höll i vapnet. Sitt tjänstevapen.
Den här boken är mycket spännande, och jag som hardcorenörd älskar (nästan) alla detaljer – men boken hade vunnit mycket på hårdare redigering. Eller, det beror i och för sig på, men om författaren (som bl a har officersutbildning, jag har dock ingen koll på grad eller vapenslag) hade velat vinna en bredare publik så hade boken tjänat på att manglas av en redaktör som vågat utmana och skala bort en fet skvätt floskeldoft och fläckvis svårartad adjektivsjuka.
En del saker (vi nördar kan en del om ballistik redan, övriga läsare kanske inte bryr sig RIKTIGT i den detalj som förloppet beskrivs här?) känns ovedersägligen som ett kunskapsmässigt revirpink. Jag känner ganska snart att ”yes, vi hajar, vi VET att du har koll på himla många spännande saker” och när det upprepas ofta tar det tyvärr fokus från det som är bra. Det är synd. Jag anar att boken fått några riktiga hardcorefans i den skara som aldrig kan få nog av detaljer i technothrillers, men vi andra suckar lite till slut (och nej, det har inte med mitt kön att göra). Somligt visar på rätt kass koll. Kärnkraft tillhör t ex inte författarens primära kompetens, känner jag mot slutet av boken.
Det är mycket mandom, mod och morske män (och kvinnor) och militärerna är de moraliska vinnarna här. Persongalleriet är aningens polariserat och draget in absurdum i vissa fall. Jag hade nog gillat Johanna ännu mer om hon inte varit så förbövlat perfekt i alla avseenden (tänk er en mix av Hamilton och Salander, och så fyrdubblar ni det). Och hon är inte ensam.
Synd på rara ärtor – men med det sagt: jag hade mycket kul när jag lyssnade på den här boken. Jag gjorde precis som Johanna mitt första manuella hopp över Karlsborg. Jag älskade (men OK, igen, för många detaljer för medelläsaren tror jag) beskrivningen om hur man ”spottar” inför ett hopp och framförallt beskrivningen om hur man utför en perfekt flär (hade nån kunnat förklara det så på den tiden när jag hoppade så hade jag besparat mig själv några onödigt hårda landningar i början). Och där bryter jag, för nu låter jag snudd på lika revirpinkande själv. Temat i sig, att vi får inse hur ”lätt” ett i övrigt upplyst samhälle kan bli totalitärt när bollen väl satts i rullning, förtjänar att funderas på. Det har hänt förr (inte minst – under två olika regimer dessutom! – i staden där jag bor) och det händer igen. Turkiet, nån? Ryssland?
Den här boken kom 2013, ska man tro Davids twitterkonto så kommer det mer i mitten av september. Jag läser när det som ska komma kommer. Kanske har han fått en tuffare redaktör denna gång!
PS Hur jag hittade den? Jag sökte på Alexandra Rapaport som inläsare. Så kan det gå!
PPS Vem kan övertala Robert Karjel att skriva mer? Jag hungrar efter honom nu.
————
Såna här gånger kan jag trots allt sakna mitt gamla Luftwaffe-ex (det händer inte speciellt ofta annars), det finns så mycket med handlingen i den här boken som jag vill diskutera med honom. Både för att våra jobb har så mycket gemensamt (psykologi, strategi, analyser och team effectiveness-övningar), och för det vi inte har gemensamt (jag är inte flygstridsledare/bevakare, tack och lov). Jag kan ibland bli otroligt avundsjuk över all spännande utbildning han fått, men jag hade å andra sidan inte velat betala priset – de uppdrag han brukade få i skarpt läge. Nu är det nog lugnare. Nu sitter han i ett kontrollrum nån timme söder om Berlin och häckar. Där kan han väl ha det så kul då. Och han har aldrig känt ”yay, det funkade den här gången också”-känslan när man tittar upp och ser en lyckad öppning av kalotten.
Det både retade och roade honom att dejta mig, misstänker jag.
Maratonmarschen
Det blir ovedersägligen lite meta att välja en bok som heter Maratonmarschen som pendlarsällskap. OK, jag åker tåg TILL jobbet (även om transport till/från S1/S2/S25 betyder 2,5 km promenad enkel resa när jag väljer det färdsätt jag oftast nyttjar) på morgonen, men hem går jag oftast större delen av vägen om det inte är åska, hagel och drivis eller jag har en stor säck kattsand eller motsvarande att släpa på. Sådana dagar är det inga större bekymmer att få ihop en mil på stegräknaren. Sådana dagar är det dessutom välkommet att ha något bra i lurarna ty hur mycket jag än älskar Berlins (mestadels fula) innerstad och hur fantasifulla omvägar jag än tar så börjar många långa sträckor kännas trista och been there done that efter två års kajkande. Ibland tar jag rent av tåg åt fel håll för att få lite variation när jag kliver av och går resten av sträckan.
Amerika i en obestämd framtid. Mörk dito. Vi anar något totalitärt i samhällsskicket. Varför skulle folk annars acceptera det de gör i den här boken? Men OK, med nutidens allt mer groteska reality-TV-koncept kanske det är en dum fråga även om kidsen som deltar nu kanske inte dödar något mer än sitt rykte (än så länge).
Varje år arrangeras en lång lång marsch – inget givet slutmål, men vinnaren vinner allt han (för ja, det är bara unga män som går) kan önska sig. Hundra startar. De måste hålla en viss hastighet, annars får de en varning. Tre varningar? Pang. You’re gone. Därav inget givet slutmål, de går helt enkelt tills alla utom en är borta. Somliga som går är statistiknördar. De vet hur långt tidigare års vinnare tagit sig. Kan vi slå det?
Vi är med på färden. Vi följer samtal, vänskaper som hinner formas och bryta upp. Varför är just den personen med? Och den? Vad drömmer den om? Och den? Vi läser om onda fötter, om krampande tarmar och lunginflammationer som utvecklas på rekordtid på grund av sömnbrist och överansträngning.
Jag vet. Det låter aptrist.
Det är det inte.
Men det gör ont att läsa. Den som bara har läst LITE King tänker onda clowner och övernaturligheter, men han är väldigt väldigt skicklig på att skriva obehag i det ”lilla” formatet också. AJ!
Solklar Hungerspelenkänsla även om jag läst att ”näää, Hungerspelen är nåt heeeelt annat”. OH well, detta (ungdomar som tävlas till döds) har blivit ett tema i många serier (vi har fått lite temporär trilogisjuka i den dystopiska YA-världen igen?), men King/Bachman (pseudonymen han använde när den först gavs ut) gör det mycket bra.
————
Anders på Följeslagarna skrev mycket bra om den här boken en gång i tiden.
Skyddsrummet Luxgatan
Skrämmande, snyggt och frustrerande.
”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄÄÄÄÄNT!” tänker jag. Riksdagshuset i ruiner, Helgeandsholmen är en hög sten – inga konstigheter för killen som just ska sälja sin mammas medicin för att få pengar till kul saker. Någonstans (förslagsvis Luxgatan) ett skyddsrum där en människa ironiskt nog räknar detonationer för att slippa få panik. En stilla skog i Småland där någon forcerar vägspärr efter vägspärr, han måste muta, han misshandlas av påtända galningar i milisen – han vill hitta sin familj. Kanske kan svenska skogar och en välbekant huvudstad ingjuta lite ödmjukhet i skallen på oss svennebananer? Funkar finfint på mig iallafall. För nånstans finns det alltid nån som får lära sig den hårda vägen att sånt här, det händer inte alltid nån annanstans.
Skrämmande aktuellt igen.
”Igen”?
Inte att det händer – det är onekligen alltid aktuellt nånstans – men bristen på ödmjukhet hos oss. Igen och igen och igen.
Jerker Virdborg. Skyddsrummet Luxgatan. Novellsamling nyss utkommen i pocket – en del av den loot jag släpade hem från Sverige förra söndagen.
The New Hunger
”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.
Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.
(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)
The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).
Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)
Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.
Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.
(ack oh ve, kräsna kvinna)
Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉
—————————–
(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)
Nytt från Norstedts
Jag styrde kosan mot en bokträff hos Norstedts i onsdags, det var trevligt att träffa nya och gamla bokälskarbekanta och inte minst att få lyssna på samtal om en bunt nya böcker.
Först ut var Amanda Svensson, hennes senaste roman Allt det där jag sa till dig var sant kvalar i viss mån in i favoritgenren aka-porr. Internat, närmare bestämt folkhögskola. Förlaget beskriver det som ”en berättelse om berättelser” och jag håller med – det är metaboktok på hög nivå.
Titeln? Den hittade hon skriven på en toalett när hon besökte sin gamla folkhögskola. Amanda är inget annat än en språklig ekvilibrist de luxe, det blir roligt att skriva om den här boken. Jag vet redan vem i vänskaran som absolut MÅSTE läsa den efter mig. Stay tuned!
—————————–
Nästa författare att berätta om kommande storverk var Stefan Norrthon som debuterar med Det är alldeles för få som ger upp i augusti. Det där sistnämnda – att boken släpps först i augusti – fick mig att gnissla tänder. Hade jag träffat på boken ute i handeln så hade jag nog greppat den på grund av omslaget (fantastiskt!) men baksidestexten hade inte fångat mig, Stefans kloka och roliga berättande gjorde mig emellertid vansinnigt sugen på att läsa boken. Känner du igen namnet? Yes, Stefan är en av de skådespelande bröderna Norrthon.
”Gräv där du står” heter det ofta, sålunda utspelas boken i skådespelarkretsar. Jocke är ETT med sitt (skådespelar-)yrke men yrket är inte riktigt ett med honom. Livet är sällan rättvist! Boken beskrivs som ”en absurd roman om höga ideal och självbedrägeri” och jag ser fram emot att höra mer, kanske på Bokmässan?
—————————–
Vi hade gärna beamat oss över Atlanten, men Scotty jobbar inte på Norstedts (än) så vi fick skypa med Hugh Howey istället.
Howey är redan ett välkänt namn i fantastiskkretsar, hans Wool har gjort stor succé. Vi snackar dystopi, en av mina favoritgenrer. Norstedts har lagt beslag på de svenska rättigheterna, Ull är på gång och jag gissar att Howeys skara av svenska fans kommer att öka markant.
Det började med 40 egenutgivna sidor, därmed tyckte Howey att historien var avslutad. Läsarna höll inte med. De (vi!) krävde mer och mer, Howey skrev mer och Wool/Ull är en sällan skådad framgångssaga. Just nu är storyn såld till 40 länder.
Howey känns kul och prestigelös. Det där med att Ridley Scott och Steve Zaillian har köpt filmrättigheterna tar han med ro, ”I’ll believe it when I’m in the theatre, watching the movie” sa han men tillade sen att det finns folk som hållit sig flytande i åratal på filmrättigheter som ännu aldrig blivit någon film.
Doom and gloom
Genommulet i dag igen, då passar det fint att börja med lite hederlig PA. Det är nåt alldeles speciellt med postapokalyps som tar sin början på Hilton Heathrow.
————————
Slutomdöme om Amelia’s Fireside Dreams? Jo, inte pjåkig alls, den höll sig från de djupaste klyschdikena. Möjligen kan jag invända lite mot att en sextonåring målar och tapetserar ett rum ensam på nån timme, det är mer overkligt än zombier i min mönsterpassningsluttrade värld 😉 Rent ekonomiskt kändes renoveringsprojektet inte heller helt rimligt, men jag mumlar ”eskapism, eskapism” och nöjer mig med det. Nu fick jag iallafall lite välbehövlig motivation att slutföra hallen och påbörja planerna för matsalen när vi kommer hem. Det som tar tre månader i en bok är nämligen fortfarande inte färdigt efter 3,5 år hos oss!
Den nya människan
Året är 2014 och Tellus har drabbats av ofrivillig barnlöshet. Det föds inga barn. Inte någonstans. Kiruna? Nope. Pakistan. Nono. Fidji? Njet.
Så blir någon gravid igen. Och en till.
”Jag har dödat ett barn.
Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.
Inombords skriker jag.
– Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?”
Det är bara det att de nya barnen känns lite underliga. Svala. Snudd på iskalla. Först är det bara några få som vill och kan se det, men snart sprider sig känslan. Den nya människan är född.
Rädslan över att ”ingen kommer att kunna ta hand om oss när vi blir gamla” förbyts i ett ”ska de DÄR ta hand om oss när vi…? Nääääe…?”
Det var Rakel som dödade det där barnet, som såg nödvändigheten i att skydda ett av de ”vanliga” barnen. Det är hennes livsresa vi får följa i ungefär femton år, vi hänger med henne jorden runt samtidigt som vi läser forskarrapporter och tidningsartiklar (varav jag får känslan av att de flesta är eller har varit publicerade på riktigt i nutid, men med enstaka ord tillagda – det är extra otäckt). Rakel känner kärlek och hat, rädsla och längtan och hon hamnar i en paradox som hon förmodligen aldrig kunde ha ana sig till 2014 när allt började hända.
Utan att drämma till med alltför många spoilers kan jag konstatera att det var intressant att läsa den här boken strax efter att jag läste Maus.
”Svensk fantastik är fantastisk” hojtar jag ibland, men det är verkligen så. Svensk fantasy, svensk skräck och svenska dystopier är så ”lagom” för mig. Nä, lagom är inget skällsord i det här fallet. De kan vara nattsvarta, vilda, spretiga, fantasieggande – men mitt i allt finns det ofta en kärna av jordbunden verklighet som gör att historien kryper så mycket närmare inpå mig än de alster som publiceras av många av de mer flashiga internationella storfräsarna. De svenska favoriterna är många: Tidbeck, Jensen, Ormes, Eggert, Ajvide, Fager – och nu Bermann. Boel har levererat en bra historia. Den kunde ha vunnit på lite tuffare redigering, men allt som allt: bra. Mycket bra.
återupptagen fredagsvana
Dagens finfina biblioteksfångst: filmen om Hannah Arendt och Boel Bermanns bok Den nya människan (den senare införskaffad efter inköpsförslag från mig, trevligt!). Förra vintern blev det en bra vana att besöka biblioteket varje fredag. Det lutar åt samma vana ännu en säsong.
en tid för mirakel
.Jag hade nog inte riktigt förstått vilken kultbok jag hade i handväskan. Hon gjorde mig lunchsällskap på en bänk utanför jobbet sista veckan före semestern och hon fick följa med till London också. Där blev jag paff: Karen Thompson Walkers En tid för mirakel syntes nämligen ÖVERALLT i stan. Gigantiska affischer i tunnelbanan. På hedersplats i varenda boklåda, vare sig det var en indiebutik eller en stor kedja. Jag ser henne här och var i vännernas feed, men det där stora genombrottet i Sverige låter vänta på sig. Det borde komma. Hon förtjänar det.
Jordens rotation har plötsligt blivit långsammare och ingen vet varför. Varje dygn blir längre och längre – dagarna och nätterna får fler minuter och timmar. Är världen på väg mot en katastrof?
I detta tumult lever tolvåriga Julia tillsammans med sina föräldrar och två katter. Som alla andra i hennes ålder känner hon en viss osäkerhet när det gäller vänner, inte minst killar.
Det är inte heller alltid så lätt att bli förstådd av sin familj. Och hur ska man kunna se framåt när livet på jorden blir allt mer overkligt? Snart visar naturen tydliga tecken på att något är allvarligt fel. Gravitationen avtar, fåglarna dör – går det att rädda livet på jorden?
It’s the end of the world as we know it sjöng Michael Stipe för ett antal år sedan. Det är lätt att fundera på hur det skulle vara. Något händer, allt förändras, alla vet att det kommer att gå åt skogen om än inte exakt när.
Anarki? Kaos? Nej, de som forskar på sånt här brukar påstå att de allra flesta skulle fortsätta som vanligt när den första paniken har lagt sig. Krishantering i de fyra faserna, där nyorientering står för det nya ”normala”. Normalt som t ex innebär en värld utan fåglar. Där det inte går att vara ute oskyddad i dagsljus. Det går inte att ha vrålpanik över den stora katastrofen hur länge som helst, förr eller senare så är det de ”små” problemen som ältas vart fall.
Att vara tolv år kan vara en liten minikatastrof i sig. För mig var det omtumlande att pappa dog efter ganska kort tids sjukdom, men det där med att byta skola, att heta ”plankan”, att inte ha fått mens än, att ens tidigare bästis glider bort och knyts till någon annan, att kanske bli lite kär i nån och inte våga hoppas – det överskuggade nästan nyorienteringen till ett liv med bara mig och mamma. Kanske lite underligt, men förmodligen mycket mänskligt.
Julia tolv år tangerar Siv tolv år på MÅNGA vis (men byt dödsfall mot eventuell skilsmässa). Jag tyckte mycket om den här boken. Drama utan överdriva brösttoner. Hur saker inte skrivs oss på näsan. Vilken debutbok!
De sista kapitlen läste jag liggande på rygg i gräset nere vid Themsen utanför Eton. Hur det kunde vara så lugnt och folktomt bara några hundra meter från det vansinnigt turistinfesterade slottet i Windsor var för oss en gåta, det var nästan tur att Heathrow försåg luftrummet med ett stadigt flöde av lyftande plan som bröt tystnaden med någon minuts mellanrum. De sista kapitlen i boken och sedan 45 minuters tupplur med K just där i gräset är ett av de bästa minnena från årets semester.
MaddAddam – Jag. Är. OTÅLIG.
Jag kan inte påstå att jag vill snabbspola förbi den kommande sommaren, men ack ack ack så jag längtar till den 29/8 när den tredje och sista delen i Margaret Atwoods trilogi, MaddAddam, släpps.
Jag måste erkänna att jag var trögstartad när det gällde Atwood. Jag läste The Robber Bride när den var alldeles ny, men jag minns att jag blev besviken, jag tyckte inte om den. Efter det tog jag en lång lång paus, det var först med Oryx and Crake som jag återvände och stark kärlek uppstod. Efter det har jag hoppat runt i hennes utgivning, men jag landar alltid i det dystopiska. Där tycker jag om henne som allra mest.
——————
Annars? Jo, tack. Annars kämpar jag fortfarande med framgång mot köpbegäret. Jag lade just ner två böcker i shoppingbagen (Därunder ett helvete och Tell the Wolves I’m Home) men hejdade mig innan jag hann klicka på ”beställ”. Men just ja. Jag ska inte köpa nu. Jag ska avverka en hel bunt recex, och det är ju inte som om jag inte har något nytt. Jag vet inte vad väskan vägde efter Bokresan, men den vägde definitivt mer än den gjorde när jag åkte TILL Syninge. Hur sugen jag än är så KAN jag faktiskt vänta lite till på både Castillon och Brunt. Jag ska bara minnas hur läget är varje gång jag råkar glida in hos Amazon eller Adlibris.
Inte
beställa
böcker
just
nu
INTE
att vara boktok
att kunna ransonera
det är inte lätt
(se där, en haiku, det var länge sedan)
Samtidigt på Syninge del II
Trevligt författarsamtal med debutanten Valle Wigers. Valle är aktuell med uppväxtskildringen God natt, oktober men har tidigare skrivit en fackbok om Berlin, han har dessutom översatt Ryssdisco, en av Vladimir Kaminers Berlinböcker (så – halvdebutant med andra ord. ROMANdebutant. Han ÄR ju tidigare utgiven!). Han låg med andra ord aningens på biblioholist-plus redan från start tack vare Berlinböckerna.
Nu softar jag en stund. Solen vräker ner, fåglarna sjunger (jag vaknade f ö av att en hackspett gjorde det dylika gör imorse) – glasklart dystopiläge!
#bokresan2013
I väntan på…
Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).
Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.
Vad läser du den här helgen?
…för att jag ÄLSKAR att hjälpa till!
Dubbla paket idag – mums!
Paket 1: Rysk dystopi, jag är otroligt nyfiken.
Paket 2: Tja. Ni vet. Man är ju en filantrop. Varmhjärtad. Där satt K och pep ”men hur får man gratis frakt då?”. Han hade plockat ihop två cykelböcker hos en viss nätbokhandel och landade runt tjugo pund. Klart man hjälper till. Klart man offrar sig. Jag struntade ju i att köpa Atwood på SF-bokhandelns rea, men det har skavt sedan dess. Nu är hon min!
Ännu mer goda nyheter: Jag sitter just och bokar in en massa jobbmöten i Berlin om två veckor. Nu måste jag kolla vilka tyska böcker som jag absolut inte behöver också, så att jag verkligen kan arbeta på att inte råka köpa dem.
#Blogg100 – 41
Vägen till stjärnorna
På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.
Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.
Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.
Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.
Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.
Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.
Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.
Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!
Äntligen! Stockholms tunnelbana dystopieras. Wooohoooo.
Hittar en otroligt glad nyhet hos Swedish Zombie, tack vare Oskar Källners Vägen till stjärnorna så tar Stockholms tunnelbana steget över till de metronät som spinner loss i framgångvågorna efter Metro 2033. Som jag har väntat!
”Oskar Källners novell Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. Om du letar ett stycke text att deppa ihop till (tänk McCarthys The Road) har du inte mycket att hämta, men om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”
Jag hade önskat mig en fet roman, jag fick en novell, men joy joy and happiness! Nu måste jag bara försöka förstå hur man får tag på e-boken. Smashwords, alltså. Spännande!
The Carhullan Army
Jo, jag övergav Moa Herngren en stund. Hennes bok om en medelålders ”lyckad” trebarnsmamma som långsamt flippar ur var så otäck att jag valde att dra till nordvästra England istället. En inte alltför avlägsen framtid, efter naturkatastrofer och stora krig. Trevligt va? Mycket mysigare än en medelålderskris. Umf.
Sarah Halls The Carhullan Army – säljs ibland också som Daughters of the North – var den perfekta partnern i soffan. Där låg jag, invirad i katter och hyacintdoft, och njöt av Sisters förvandling från flykting till kollektivmedborgare till soldat.
England is in a state of environmental crisis and economic collapse. There has been a census, and all citizens have been herded into urban centers. Reproduction has become a lottery, with contraceptive coils fitted to every female of childbearing age. A girl who will become known only as ”Sister” escapes the confines of her repressive marriage to find an isolated group of women living as ”un-officials” in Carhullan, a remote northern farm, where she must find out whether she has it in herself to become a rebel fighter. Provocative and timely, Daughters of the North poses questions about the lengths women will go to resist their oppressors, and under what circumstances might an ordinary person become a terrorist.
Som vanligt är det den självförsörjande grejen jag dras till. Farmen Carhullan, som regeras av den fantastiska Jackie, är ett olagligt kvinnokollektiv som lyckas med det de kvarvarande resterna av ”samhället” i stort INTE lyckas med. I städerna lever folk inklämda, kontrollerade och de är (förväntas vara) glada när de får hjälpsändningar i form av konservburkar från USA. Allt i burkarna är ofräscht, för sött eller för salt. På farmen jobbar alla hårt, men de sover och äter gott. Hall lyckas ändå hålla livet på farmen på rätt sida gränsen till utopiskt paradis och naturligtvis så kan det inte fortsätta så där fint med ystra ponnyturer, hemvävda ylletunikor, härlig lesbisk kärlek och krispiga äpplen.
Bra bok! Jag förstår inte riktigt varför den inte har fått mer uppmärksamhet – än – men Hall har potential att bli en smygare, en som växer, en författare som kan knöla sig in bland oss Atwoodälskare som ett bra komplement till Margaret själv. Jag vill definitivt läsa mer av Sarah Hall. Den här kanske? Den åker definitivt upp på bevakningslistan.
De hemlösas stad
Det är förvisso i Jyväskylä historien om Lilja börjar, men det är vår vackra grannhuvudstad Helsingfors som har den geografiska huvudrollen i De hemlösas stad. Egentligen börjar Liljas historia där också, men hon minns inget av staden. Lilja var bara ett spädbarn Då När Allt Hände.
År 2035 inträffar den stora klimatkatastrofen. Tecknen har funnits där i många år, haven stiger och vädret förändras. Allt accelererar emellertid så mycket snabbare än någon kunde ana och när enorma tsunamivågor slår in över den dåvarande finska huvudstaden så flyr de överlevande norrut.
Liljas föräldrar flyr sitt hus hals över huvud, kvar blir faster Sassa som de delade huset med. Hon är borta när allt sker och de ser henne inte igen. De får indikationer på att hon möjligen kan ha överlevt, men ingen vet säkert.
Finland så som det var existerar inte längre efter den dagen, vare sig rent fysiskt eller som etablerad stat. När vågorna drar sig tillbaka är stora delar av Helsingfors, av landet i söder, lagda under vatten. Skåne i Sverige är borta. Ja, alla delar av världen som legat mindre än 10 m över havsytan förut är havets egendom nu.
De överlevande bosätter sig i Jyväskylä och bygger upp ett nytt samhälle så gott det går. De har alla bekvämligheter, men de har inte friheten. Vågorna lyckades nämligen inte skölja bort människans inneboende egoism, och de överlevande har ingen lust att dela sin kvarvarande rest av bekvämlighet med de flyktingar som strömmar in från resten av världen.
Livet i Jyväskylä är tryggt och inrutat. Eller ska vi säga tryggt MEN inrutat? Folk ska hålla sig där de är, alla övervakas, men det är ju för deras eget bästa! Visst är det så?
Lilja är femton år och har inte längre någon lust att inordna sig i det. Hon vill veta vad som finns söderut. Hon vill veta varför hennes föräldrar blir så konstiga varje gång hon frågar om faster Sassa. Hur kan de INTE vilja veta hur det gick för Sassa? Lilja är ju inte dum. Hon fattar att nåt är skumt. Att hennes föräldrar kanske inte har sagt hela sanningen.
Lilja drar. Rymmer. Hon har en romantisk vision om hur hon ska cykla till Helsingfors och sen hem igen (det är ju ”bara” 30 mil) när hon har fått veta mer om Sassa. Ja, eller hur. Det där går ju inte så himla bra. Efter sju sorger och åtta bedrövelser för Lilja lift med två underliga bröder i en båt. De tar henne till Halsingih. Staden, likt ett nerdekat (ja, än värre än originalet) mögligt nordiskt Venedig, bebos nu mestadels av indiska och kinesiska flyktingar. Några enstaka rester av urbefolkningen finns kvar, men de är skitiga och ständigt berusade trashankar och stadens nya invånare skyr dem som pesten.
Bröderna som tagit hand om Lilja tycker förvisso att hon också är en ganska skitig, underlig och ful urbefolkare, men de tycker synd om henne och tar hem henne till sin stora familj. Lilja tänker att hon ska väl stanna där några dagar och sedan försöka ta sig hemåt igen. När hon ser i vilket skick stan är så ger hon nästan upp tanken på Sassa lever.
Nu är det inte så lätt som hon tror, det där med att bara återvända hem. Rykten går om en influensa som får Jyväskylä att om möjligt dra igen porten än hårdare om sig. Här slipper ingen utomstående in! Det spelar ingen roll om man har en familj kvar i Jyväskylä som saknar en så att hjärtat nästan går sönder.
…och där lämnar jag er att ta reda på reste själva. Detta är en liten fin pärla. Inte revolutionerande, omvälvande, nervkittlande, men en trevlig resa både geografiskt och i Liljas utveckling. Det är en nyorientering med råge att ställa om sig till ett liv i en stor indisk familj. Att nästan aldrig få prata vare sig svenska eller finska. Att stå ut med mögel och stank, men också att hitta vänskap och äventyr på ganska oväntade vis.
Annika Luther: De hemlösas stad. En stark trea! Jag är kanske LITE för gammal och luttrad läsare av dystopier för att sugas in i detta till 100%, men hade jag varit tolv, tretton… fjorton… ja, då hade jag nog läst den flera gånger.
Mycket roligt att läsa en bok skriven på finlandssvenska! Jag känner igen ett och annat uttryck som mina finlandssvenska vänner använder. Nu kanske det låter som om det är en stor grej, men det är det inte – det är just enstaka uttryck. Mest av allt så är det en bok som får mig att längta till Helsingfors (min favoritsorts bok, den som får mig att resa i soffan, det tjatar jag nog om ganska ofta va?), till några av de landmärken ännu som finns kvar efter att havet segrat, men som helt eller delvis får helt nya användningssätt efter katastrofen. Domkyrkan och Uspenskijkatedralen har jag koll på, men skulpturen De skeppsbrutna ”tvingas jag” (ooooh, stackars mig, det är ju inte så att jag älskar att googla sånt, nej då) leta upp, för den vill jag se.
Ann-Sofie från Breakfast Book Club har nyss varit i Helsingfors, när jag läste om hennes resa kom ett första lilla sug. Som av en slump trillar den här boken in i reservationshyllan på bibblan några dagar senare. Ah, det är ett tecken. Ett tecken på att till våren ska vi nog ta oss en sån där kryssning som stannar i Helsingfors, Tallin och St Petersburg. Jajamensan.
PS Helsingfors tunnelbana ska ju vara så vacker, och jag har ju faktiskt aldrig sett den heller!
oväntad komboläsning – i en våt, mycket våt, framtid
YA och dystopi – det är ett ständigt återkommande tema här. Just nu testar jag en finsk variant och jag gillar’t!
Det kändes nästan lite knäppt att läsa den här artikeln om att havet stiget snabbt snabbt snabbt morgonen efter att jag började läsa Annika Luthers De hemlösas stad. Annika är är biolog och undervisar i biologi, geografi och humanekologi – hon har med andra ord en ganska bra bakgrund för att få till den här historien.
So far so good. Vill du veta mer om boken? Det får du. Snart. Det hänger lite på min nattsömn, men jag tippar på att jag kan kläcka ur mig ett omdöme på lördag, kanske t o m redan i morgon (men som sagt: jag sover hellre hela natten i natt. jag har börjat med ovanan att vakna runt halv ett och sedan ligga vaken till fyrasnåret, och det är inte riktigt förenligt med jobb och vardagsliv…)
Finlandspepp! Nu fick jag äntligen tummen ur och reserverade en bok av Maria Turtschaninoff också!
Annika plåtades av Cara Portin
Divergent
Vi drar till Chicago i en grå och ogästvänlig framtid. Vi har ingen aning om vad det är som har hänt, men det är inte många människor kvar. Stora delar av staden ligger i ruiner. Sjön – den stora – är reducerad till ett träsk.
De människor som finns kvar lever i fem uttalade samhällen, fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda.
Beatrice föds in i den falang som styr samhället: de osjälviska (osjälviska politiker? just det låter snarare som en UTOPI *host*). Mamma, pappa, brorsan och hon… alla de andra i familjen är så mycket bättre på att vara osjälviska. Beatrice tvekar och retar sig på de regler hon måste följa som God Osjälvisk. Hon känner sig inte alltid hemma i sin familj. (nää, och vilken fjortis gör det då, tänker jag lite cyniskt. en på fem?)
Det sextonde året får – tvingas! – man göra ett val. Då har man chansen att välja väg, vuxenliv, att gå in i en annan falang. En falang som passar en bättre. Varje elev går igenom ett lämplighetstest för att få hjälp med valet, men i slutänden väljer man själv.
Klarar man inte av att inordna sig i sin falang blir man falanglös. Kastsystemet i Indien är officiellt avskaffat, men att vara falanglös är på många sätt som att vara en paria, en dalit, en oberörbar. Fattigt, oönskat. Falanglös vill man INTE vara, så det gäller att välja rätt, att välja det man både vill och KAN klara av. Det låter kanske lite enklare än det är. Alla falanger behövs i ”totalsamhället” och alla har sin plats, sina sysslor att göra, men ingen har rätt att leva med sin falang. You gotta earn it, och det kostar.
Beatrice ar alltid betraktat de tappra på lagom avstånd och känt både ett och två styng av avund. De verkar ha så kul, de gör det ingen annan vare sig får eller törs göra. Å andra sidan, väljer hon att byta falang som måste hon lämna sin familj. Chicago är segregerat, man umgås inte över falang-gränserna. Falang går före blod, och trots att falangerna har sina platser så kokar det, missnöjet pyr, någon planerar en revolution.
Få se nu… unga människor tvingas göra svåra val och kämpa mot varandra. En kamp på liv och död. Kasta in några nypor romantik och svårhanterliga, motstridiga känslor. Starta ett KRIG också. Tadaaaaa!
Ja. Det är omöjligt att INTE tänka på Hungerspelen när man läser, men jag försöker ändå att låta bli.
Divergent är den första delen i en YA-trilogi signerad Veronica Roth. Det må vara hur det vill med likheterna med Hungerspelen (som i SIN tur anklagas för att plagiera Battle Royale, som… ja, ni vet), men de stunder då jag lyckas tvinga undan det tvångsmässiga jämförandet så har jag jäkligt kul när jag läser. Det ÄR spännande. Jag vill veta hur Beatrice – senare Tris – ska klara sig. Jag VILL att hon ska klara sig. Jag är dessutom MYCKET mer sugen på att hon ska hångla upp sin kärlek än jag någonsin var när jag läste om Katniss och hennes grabbar.
Kan jag säga att den ena trilogin är bättre än den andra?
Nej. Inte än.
Men på samma sätt som jag vräkte i mig Hungerspelstrilogin, på samma sätt kommer jag att hetsläsa de här böckerna. Enda skillnaden är att den här trilogin ännu inte är färdigskriven, så jag kan inte dra i mig alla tre delarna på en gång. Jag får stå ut med det. Det gör jag.
Det är omöjligt att motstå funderingar på vilken falang jag skulle ha valt. Jaaa, det verkar kul att hoppa av och på tåg i farten (sånt får de tappra ägna sig åt, när de inte äter läckra bakverk förstås), men ack så jobbigt. Mitt ingenjöriska jag kan eventuellt ha drag av de lärda, men fy sickna dryga skitstövlar de är. De ärliga går runt och säger sanningar hela tiden, på gott och ont. Nej, usch, jag har tröttnat på att vara budbäraren som blir skjuten. Osjälvisk? Ja, lobotomera mig så kanske jag kan tänkas klara av att leva upp till den titeln sen.
Njä. Mitt trötta november-jag tänker ett tråkigt men förmodat boktoksvänligt ”de fridfulla”. Jag joinar de fridfulla och plockar äpplen och ler snällt när jag nu inte sitter i ett hörn och läser.
Tråkigt i längden? Det kan jag fundera på en annan dag.
Vad skulle du välja?
PS men alltså va, falangmärket – MÅSTE det påminna så mycket om härmskrikan att man nästan tar fel på böckerna när man tittar snabbt?
Amatka
Natten har ägnats åt Karin Tidbecks Amatka. Så exakt, så sparsmakad. Så otäck.
Vanja arbetar som utredare i Essre. Hon skickas på uppdrag till den avlägsna kolonin Amatka. Det måttligt angelägna – kan man tycka – uppdraget är att kartlägga kolonins hygienvanor. Vilka produkter kan de tänkas behöva i just sina speciella förhållanden (kallt, mörkt, huvudnäring: underjordisk svampodling)? Varför är de så motsträviga och föredrar lokalproducerat?
Vanjas liv i Essre känns ledsamt och gråsvart. Livet i det kalla Amatka känns ännu svartare. Inrutat. Ändå finns någon där. Nina, så full av liv, puffar på Vanja. Lätta upp för tusan, var inte så stiff! Kärlek uppstår.
Vanja upptäcker emellertid mycket snart att det där med att lätta upp, inte vara så stiff – det gäller inte allt. Det finns händelser i Amatkas förflutna som man INTE ska, (snudd på) kan eller får rota i. Kanske är det kärleken, den fysiska närheten, som plötsligt gör att Vanja blommar ut som ett litet under av civil olydnad.
Temat känns igen. Det kalla, deprimerande – ett liv som både läsare och för den delen romanfigurer kan undra om det verkligen är att betrakta som liv. Staten, den totalitära, gör nog sitt bästa för att ”skydda” medborgarna – bristen på frihet ses som en nödvändighet och varför det är så? Ja, det berättar vi inte för er, you can’t handle the truth. Vi gör allt för dig, så du måste ge allt till oss; inklusive din livmoder oavsett om du vill bära ett barn eller ej.
Jag funderar på det ibland. Fullständigt inrutat liv i tvång, eller frihet om den innebär döden? Wow. Tror man på ett liv i döden så kanske slutsatsen är självklar, men annars? Jag är för simpel och feg för att leverera det – för en del – självklara svaret på den frågan. Tänker på det igen när jag läser Jan Mosanders memoarer och han nämner frihetskämpen som hellre brände sig till döds än infogade sig i regimens band i dåvarande Tjeckoslovakien.
Amatka får mig att tänka på Kallocain. Inte som plagiat, eller som nån tråkig jämförelse, men som en hyllning till Tidbecks uttryckssätt. Nåt kan vara riktigt läskigt utan att författaren behöver ta till yviga brösttoner. Det är snyggt, och fortfarande ganska ovanligt. Jag begriper verkligen ingenting (nästan), jag får förstå ett och annat tillsammans med Vanja men jag förstår inte ens allt (om det finns ett allt att förstå) när boken är slut.
Bonus: bibliotek och bibliotekarie i framträdande biroll. Och vilken biroll sen.
MIX förlag går från klarhet till klarhet. Bonnierägda, javisst, men om det är det som krävs för att sprida intressant litteratur så so be it, då. Jag går vidare i MIX-konsumtionen och drar av Smittad också, när jag nu är igång.
I en värld befolkad av döda tvingas vi att till slut börja leva
Apart förlag har gått från klarhet till klarhet från dag 1 – nu tar de The Walking Dead ännu ett steg längre och presenterar en rykande färsk och fin uppdaterad lärarhandledning. Som man säger i schlagerfestivalen (Apart och schlager är som hand i handske! Det VET jag ju nu när jag betraktat dem på plats i Göteborg) – ”Apart förlag – twelwe points”, kudos till dem och till alla lärare som fattar vilken guldgruva detta är.
Jag blev kär i serien för två år sen, och det håller i sig.
klang och jubel
HÄÄÄÄÄRLIGT – kära favvo-bibblan inne i stan har bifallit mitt inköpsförslag! Jag läste om Karin Tidbecks Amatka hos Bokstävlarna och blev alldeles till mig.
Katjing – in med inköpsförslag (där jag pinsamt nog lyckades döpa om Karin till Tidbech) och i dag kom alltså svaret: den är beställd och jag står först i kön.
Jag BRUKAR förvisso ha tur med mina inköpsförslag, jag har bara fått avslag två gånger. En gång när de redan hade bränt hela årsbudgeten för böcker på engelska, och en gång (2006) när de ansåg att Mats Strandberg inte hade fått nog fina recensioner för att de skulle vilja köpa in hans debutroman Jaktsäsong.
Det där sistnämnda har jag ROFL:at åt ganska ofta de senaste åren. Jag gissar att den goda xxx (ja, det har alltid varit samma person som besvarat mina förslag under alla dessa år) har rodnat både en och två gånger över sin aningslöshet, om hen nu kom ihåg det där när det några månader senare sa pang-bom och unge herr Strandberg blev älskad (för det BLEV han ju även innan han och Sara skrev Cirkeln) för sina pricksäkra formuleringar.
Resan till ljuset
När man har svårt att sova kan det bli så att man läser ut två böcker samma natt. Två romandebutanter. Båda böckerna utspelas i en dystopisk framtid, men där slutar likheterna mellan Evigheten, syster och Andrej Djakovs Metro 2033 Universum: Resan till ljuset. Jag säger det med en gång: Djakovs bok är en spin-off från Dmitri Gluchovskijs Metro 2033/2034-värld, men det är väldigt lite metro i den här boken.
Visst undrade ni vad som skedde i resten av världen år 2033? För det var väl inte bara i Moskva som ett fåtal tappra överlevare skapade ett nytt liv i metron (eller i bunkrar, eller… ja, ni vet)? Gluchovskij har inspirerat många, och han verkar inte ha något emot att dela med sig av upplägget när han inte riktigt vill/kan gräva vidare i resten av världens äventyr själv. Djakovs historia utspelas i och omkring Piter, St Petersburg.
”Jorden är ödelagd och de fåtaliga överlevarna har sökt skydd i metrons djupa tunnlar. Isolerade från resten av världen hankar människorna sig fram och gör sällsynta besök ovan jord i jakt på föda, bränsle och ammunition. En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt, som ligger på en ö utanför staden. En grupp stalkrar får i uppdrag att utreda orsaken. Finns det fler överlevande, och kanske orörda förråd i marinbasens väldiga bunkersystem? Eller kan det vara tecknet som Exodussektens präster predikar om?
Världen på ytan är en okänd vildmark och expeditionen gör sig redo att möta de namnlösa faror som kan lura var som helst bland stadens ruiner där knappt en människa har satt sin fot på över tjugo år.”
St Petersburg ligger bara runt hörnet från oss här i Sverige, och det är riktigt roligt att se stan med dystopiska framtidsögon. Jag blir sugen på att googla efter bilder från Kronstadt, jag vill se fyren, OCH JAG VILL SE METROKARTAAAAAN (hur kan han INTE lägga in en enda karta i boken? inte en enda karta över nånting? *yyyyyl* är det verkligen bara jag som är kartnörd? är inte kartor väldigt VÄLDIGT viktiga i den här typen av litteratur? va? vavavava?).
Ja, som jag antydde här ovan så är det inte mycket metro, jag tror att han skriver om tre-fyra stationer på sin höjd. Det var ju lite fail för mig med den grava metrofetischen. Å andra sidan får vi ju MASSOR av information om hur det står till ovan jord. Det breddar äventyren och graden av elände som man kan drabbas av.
För elände är det. Det är så mycket elände att jag snudd på storknar till slut. Jag antar att det är min lagomhet som slår till. För att det – för mig – ska bli dynamik i en historia så kan det inte blåsa på i 250 km/h HELA TIDEN. Det måste finnas lite vila, några lugna partier, mer än fem minuter i taget då det INTE inträffar en katastrof. Djakov drar på så många galna strider i boken att jag nästan blir less och blasé till slut. Klassiskt scenario också med relationen pojke + äldre cynisk och luttrad man (men en kvinnlig äventyrare finns med i utkanten, så det är lite mindre kliniskt kvinnobefriat än t ex Metro 2033) som knuffas ihop på underliga vis. Det är som Rasmus på luffen med geigermätare.
Ja. Tja. Inte oävet. Egentligen så skriver han nog inte sämre än Gluchovskij, men det var just det där med att ta i så att man spricker. En svag trea? Älskar man konceptet och vill ha mer så ska man absolut testa den här boken, det tycker jag.
Så – Metro 2033, Stockholm? Nån?
Evigheten, syster
Hur kan man INTE nappa på en roman om glamourapokalypsen, tänkte jag. Glamourapokalyps. SMAKA på ordet. Dystopi med glittriga stänk. En mor, en son, ett liv i FELICIA© – som världen i Kallocain, behäftad med dokusåpor och rött nagellack men utan det vetenskapliga.
”Glamouren existerar inte utan villkor. Den är hunger och näring. Blod och glitter. I landet FELICIA© börjar allt med vinjetten, såpan, den kosmiska kraften. Innanför murarna är FELICIA© ett gated-community. Det är ett enda medvetande: iPsyke. Inget kommer in, varken människor, fåglar, eller hjärtslag.”
Jag föll som en fura för den presentationen.
Tarmo Rissanens debutroman ”Evigheten, syster” är svår att beskriva, men den känns som en snygg kortfilm. Spridda scener.
Sexuella övergrepp utförda av en av mammas kompisars man. Så de drömska men köttiga mötena med Vargpojken. Där är Rissanen bra, snudd på fantastisk. Rätt på. Det är inte helt vanligt att svenska män vågar skriva så om samkönat sex, eller för den delen om övergrepp.
I en (utmärkt…!) intervju i Sydsvenskan får Tarmo frågan om han är rädd för att folk ska foka så mycket på sexet att de missar det andra, och svaret är ganska underbart:
”– Jag var ett tag rädd att det skulle bli en jävla bögroman, men då sa min redaktör att nästan alla romaner som kommer ut är jävla heteroromaner, och det gör inget om det är lite bögsex med. Jag är däremot rädd för att folk ska tolka den på ett småsint sätt på grund av att jag skildrar det jag skildrar. Men de röster jag vill skildra är icke-normativa och icke-heterosexuella och de rösterna behöver beredas plats i litteraturen.”
Jag hoppas och tror att de flesta klarar av att INTE tolka den småsint på grund av två unga män som har köttigt sex med varandra.
Det är sedan det spricker. Det blir för svårt för mig. För många drömska passager, det är som om han hällt ut en låda fylld med vackra ord eller ordkombinationer, och sen sammanfogat dem lite som i ett kollage. ”Skojar han?” tänker jag ibland. Men så ligger systern död i sin kista och jag tänker att ”nej, han skojar nog inte”. Spridda strofer är fantastiskt vackra, men allt tillsammans – nej, det blir för mycket för mig, för svårt. Man undrar över mamman. Vem är hon? Vad ser hon, hur tänker hon på sin son? Är hon sjuk? Deprimerad? Är det så här man umgås i FELICIA©? Man får väldigt lite kött på benen. Jag tippar på att det är meningen, men det är en av de saker som inte fungerar för mig.
”Letade genom snön.
Jag satt ute på trappan, när hennes röst föll genom luften och lade sitt glitter över håret.
”Röken ser ut som armband”, sa hon och satte sig bredvid.
Vi tittade mot himlen, det bortom vi inte längre riktigt kunde minnas. Hur det var att passera genom solsystemet, hur universum inte tog slut. Inte någonstans försvann stjärnorna. Bortanför anades ljus, rader av hus som vinkade. Vårt var en avlång sockerbit i ett landskap där linjerna bara korsades av smala, smala träd med kronor som liknade knoppar. Det hade för många fönster in från för många håll, fasaden var vit, även om mamma ville att den skulle vara aprikos. Som en strandinhägnad solnedgång.
Henrik”, sa hon och blåste ut ett moln. ”Röken ser ut som armband, eller hur?”
Våra händer över den frostiga marken, de förhöjda värdena, Neptunusskyn över oss.”
Kanske blir jag för utmanad. Kanske är det ordet ”roman” som ställer till det. Förväntan om en mer stringent historia, något som sitter ihop. Nu är jag rädd att en del av det fina försvinner i en dimma av ord, att jag inte ser skogen för alla träd. Eller för alla nyskapade liknelser, obegripliga strofer som jag inte får ihop i min kantiga tantiga ingenjörshjärna.
Men jag vill se kollagen de gör, Henrik och hans mamma. Och jag tror nog att den här boken kommer att finna sin publik, som älskar den. Den var bara inte för mig.
(inte så) Anonyma Biblioholister 