Flickan och skammen
De senaste dagarna har jag lyssnat på Lo Kauppi som har läst Katarina Wennstams Flickan och skammen för mig. Har laddat för ett jätteinlägg, men så skrev Suzann det jag ville skriva – och lite till! Hurra! Läs!
Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
Näääst sista rutan kryssad!
I mitt hjärta är det sommar än… Eller nåt 😉
Ä n t l i g e n har jag mitt YA-kryss. Huuuuuur kunde det gå så segt? Bara eländiga cozy mystery kvar nu.
The Disreputable History of Frankie Landau Banks har så många element som jag normalt gillar och söker. Aka-porr. Campus. Smart och driftig ung kvinna ifrågasätter skolans politik, traditioner, stämning och inte minst den exklusivt manliga klubb för inbördes beundran som i alla år fått sätta agendan för det mesta. Hon gör en plan och sätter den i verket. Den får effekt. S t o r effekt. Ändå tycks inte rätt personer se och inse det politiska elementet i det hon gör.
På plussidan: äntligen en roman om en otroligt priviligerad människa som inser hur priviligerad hon är och slutligen agerar därefter. En cool och modig geek.
40 – constant reader
min semester. läsa läsa läsa, ibland med kattkrig intill. ibland krigar de med varandra, ibland krigar de mot de böcker som skenbart snor fokus från dem. det är svårt att förklara för lillskiten att när jag är hemma med en bok i näven så är jag just HEMMA vilket innebär fler mattenärhetschanser än om jag är ute och ränner runt i andra ärenden. det ligger förvisso alltid minst en bok i väskan då med, men det kanske vi ska tala tyst om i Spockissens sällskap.
Nina Lekanders bok födde ett sug efter att läsa fler krönikor om livet och om litteraturen. Dags att gå in på ännu en bok som fick följa med hem från Sverige: Linda Skugges 40 – constant reader.
Linda ska [när boken skrivs] snart fylla 40 och är arg, eller kanske besviken. Hon tänker på Linda Skugge och ”Linda Skugge” och är arg och bitter, hon verkar känna sig missförstådd. Hon döms hårdare än andra. Är det för att hon erkänt sig rösta borgerligt? Eller för att hon är så smal? Är det lättare att bli älskad av alla om man är mullig och hbtq? Nja, det skulle kanske inte mulliga hbtq-personer hålla med om, men detta är Lindas bok om Linda. Hon filosoferar runt det faktum att en del andra författare och debattörer kommer undan med saker som hon aldrig skulle komma undan med (djupt mänskligt, hand upp den som aldrig känt så – oh, det blir nog ingen skog av vajande händer?). Jag fnissar nöjt när hon sågar en del (författar-)fenomen som jag också ställt mig frågande till.
Det måste vara skitsvårt med den veritabla Golgatavandring det innebär att gå från att vara en whiz-kid som skriver massor av krönikor och får mycket bra plats i En Stor Tidning (äh, flera) till att få kämpa kämpa kämpa för att få in jobb. Att inte kunna få knäck som bokrecensent fastän man är en mycket bra skribent med järnkoll på populärkultur i allmänhet och litteratur i synnerhet.
Inte så mycket om böcker som jag trodde, men nog mycket för att jag skulle vara nöjd. Hon skriver så effektivt, så effektfullt. Repetitiva satser hamras in. Stilistiskt perfekt. De som retade sig på henne förut kommer nog att reta sig nu med. Jag blir inte klok på om hon bryr sig eller inte. Hela boken skulle kunna ses som ett illtjut om att joooo, hon bryr sig – men ändå inte. Jag förstår henne, men jag förstår henne inte. Och det är ju därför jag återvänder till henne, långt efter att jag övergivit många andra krönikörer ur samma generation.
Hästar, män och andra djur
Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.
Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!
”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.
”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!
Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.
Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!
Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!
Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.
Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.
***
Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.
Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?
Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.
***
Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.
störst av allt
Förlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.
I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.
Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?
”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”
Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.
Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.
—
Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!
Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.
Ge mig allt av Matt Haig!
Det där med att välja handväskbok, det är aldrig trivialt.
Det ska vara något ganska tunt/lätt som går ner i väskan. Det ska vara en bok som tål många och långa uppehåll. Som tål sporadisk läsning men som ändå går snabbt att hoppa tillbaka in i. Korta texter, essäer, noveller – perfekt.
And then came Matt Haig. Jag är för evigt tacksam mindthebook-Camilla som lät mig upptäcka ”Humans, an A-Z”. Den har följt med mig Berlin runt LÄNGE. Vi har suttit och huttrat i kylig vår vid Strandbad Weissensee. I ännu kylig vårsol (bilderna nedan) tidigt i våras i Rosengarten. Jag läste det sista (jag har RANSONERAT!) över en Käseplatte på favoritstället vid Arkonaplatz förra fredagen. Överstrykningspenna är ett måste.
Boken är en fiktiv ordbok, en atlas, Den Totala Guiden, över oss människor. Den riktar sig till utomjordingar. Speciella utomjordingar. Vi dissekeras på längden och tvären och vår absurditet hamnar i rampljuset på snyggt formulerade vis. Det är en tunn bok, få ord, men jösses – kaaaaan man läsa varje avsnitt igen och igen. Oh ja.
Andra liknande pärlor (tipsa gärna om ännu fler, om du kan!)
David Levithans Liten parlör för älskande
Pontus Lindhs Appendix
36 timmar
”Hamilton som kvinna?” tänkte jag redan efter några minuter. Konceptet fångade mig. David Bergman, 36 timmar.
Sverige i en framtid som på vissa vis känns avlägsen, men ändå inte. Det är en mörk framtid. Ett Sverige där riksdagen antagit lagar som i sin förlängning får förödande konsekvenser för saker vi tar för givna: åsiktsfrihet, rätten att demonstrera, medias rätt att rapportera.
Nationalsäkerhetslagen tycktes ju så bra. Först. Den organiserade brottsligheten sjönk radikalt. Den nya säkerhetspolisen gjorde ett segertåg. Men den glider allt längre från den vanliga poliskåren och samhället i övrigt. En midsommarhelg urartar det.
Johanna Lindström lever ensam med dottern Madeleine. Dottern är femton år och plötsligt nås Johanna av ett nödrop, dottern har dragits med i en initialt oskyldig demonstration och är nu i fara. Klart mamma rusar till dotterns försvar! Just den här mamman råkar dock vara general, chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet samt utrustad med sitt tjänstevapen. Oops. Innan kvällen är slut är många demonstranter döda. Och oj. På gatan ligger en bunt döda svartklädda personer också. Säkerhetspoliser. Och det var Johanna som höll i vapnet. Sitt tjänstevapen.
Den här boken är mycket spännande, och jag som hardcorenörd älskar (nästan) alla detaljer – men boken hade vunnit mycket på hårdare redigering. Eller, det beror i och för sig på, men om författaren (som bl a har officersutbildning, jag har dock ingen koll på grad eller vapenslag) hade velat vinna en bredare publik så hade boken tjänat på att manglas av en redaktör som vågat utmana och skala bort en fet skvätt floskeldoft och fläckvis svårartad adjektivsjuka.
En del saker (vi nördar kan en del om ballistik redan, övriga läsare kanske inte bryr sig RIKTIGT i den detalj som förloppet beskrivs här?) känns ovedersägligen som ett kunskapsmässigt revirpink. Jag känner ganska snart att ”yes, vi hajar, vi VET att du har koll på himla många spännande saker” och när det upprepas ofta tar det tyvärr fokus från det som är bra. Det är synd. Jag anar att boken fått några riktiga hardcorefans i den skara som aldrig kan få nog av detaljer i technothrillers, men vi andra suckar lite till slut (och nej, det har inte med mitt kön att göra). Somligt visar på rätt kass koll. Kärnkraft tillhör t ex inte författarens primära kompetens, känner jag mot slutet av boken.
Det är mycket mandom, mod och morske män (och kvinnor) och militärerna är de moraliska vinnarna här. Persongalleriet är aningens polariserat och draget in absurdum i vissa fall. Jag hade nog gillat Johanna ännu mer om hon inte varit så förbövlat perfekt i alla avseenden (tänk er en mix av Hamilton och Salander, och så fyrdubblar ni det). Och hon är inte ensam.
Synd på rara ärtor – men med det sagt: jag hade mycket kul när jag lyssnade på den här boken. Jag gjorde precis som Johanna mitt första manuella hopp över Karlsborg. Jag älskade (men OK, igen, för många detaljer för medelläsaren tror jag) beskrivningen om hur man ”spottar” inför ett hopp och framförallt beskrivningen om hur man utför en perfekt flär (hade nån kunnat förklara det så på den tiden när jag hoppade så hade jag besparat mig själv några onödigt hårda landningar i början). Och där bryter jag, för nu låter jag snudd på lika revirpinkande själv. Temat i sig, att vi får inse hur ”lätt” ett i övrigt upplyst samhälle kan bli totalitärt när bollen väl satts i rullning, förtjänar att funderas på. Det har hänt förr (inte minst – under två olika regimer dessutom! – i staden där jag bor) och det händer igen. Turkiet, nån? Ryssland?
Den här boken kom 2013, ska man tro Davids twitterkonto så kommer det mer i mitten av september. Jag läser när det som ska komma kommer. Kanske har han fått en tuffare redaktör denna gång!
PS Hur jag hittade den? Jag sökte på Alexandra Rapaport som inläsare. Så kan det gå!
PPS Vem kan övertala Robert Karjel att skriva mer? Jag hungrar efter honom nu.
————
Såna här gånger kan jag trots allt sakna mitt gamla Luftwaffe-ex (det händer inte speciellt ofta annars), det finns så mycket med handlingen i den här boken som jag vill diskutera med honom. Både för att våra jobb har så mycket gemensamt (psykologi, strategi, analyser och team effectiveness-övningar), och för det vi inte har gemensamt (jag är inte flygstridsledare/bevakare, tack och lov). Jag kan ibland bli otroligt avundsjuk över all spännande utbildning han fått, men jag hade å andra sidan inte velat betala priset – de uppdrag han brukade få i skarpt läge. Nu är det nog lugnare. Nu sitter han i ett kontrollrum nån timme söder om Berlin och häckar. Där kan han väl ha det så kul då. Och han har aldrig känt ”yay, det funkade den här gången också”-känslan när man tittar upp och ser en lyckad öppning av kalotten.
Det både retade och roade honom att dejta mig, misstänker jag.
årets roligaste
Jan Böhmermann gör skitrolig Rammsteinpastisch och lyckas skoja med ungefär alla tyska grejor (Birkenstock, brist på självkritik, Jack Wolfskin-jackor och AfD/NPD) samtidigt.
Love it! Älskar också att Rammstein delade klippet på sin sida.
Skymningsflickan – och nu är det slut :(
Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.
Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.
Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.
”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”
Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.
Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.
I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.
Stenhjärtat
Jaaaaa, jag erkänner, jag snortar i mig Wennstams samlade produktion i en hiskelig fart nu.
Jag har blivit Wennstamoholist.
Det känns otäckt, ty nu har jag ”bara” fyra olästa/ohörda kvar, för ja, när jag lyssnat färdigt på Shirin-serien tänker jag gå tillbaka och lyssna på Smuts – som jag troooooor att jag läste när den kom – Dödergök och Alfahannen också. Några av personerna i Shirin-serien dök upp redan där. Lyssningen under påskens planerade Staycation Rumrennerei är räddad!
Jag lyssnar inte längre bara när jag pendlar, jag lyssnar hemma också, och igår promenerade jag hem från jobbet. Med diverse kringelikrokar och stopp tar sju kilometer genom centrala Berlin sin rundliga lilla stund.
För nån vecka sen skrev jag ”tur att jag lyssnade på den sista timmen i ensamhet” om Kanske imorgon. Tja, jag skulle kunna säga samma sak om Stenhjärtat. Fast nu VAR jag inte ensam. Imorse var jag på väg mellan hem och jobb och satt på S-Bahn och bet mig i läppen för att inte börja gråta.
Stenhjärtat berör barnmisshandel, shaken baby syndrome. Liten liten Gloria, sex månader, kommer in på akuten till synes livlös. Stressad trebarnsfamilj, ledsen mamma, till synes bufflig pappa, stissiga bröder. En försvunnen barnflicka. Som vanligt serveras inte den enklaste lösningen på gåtan, men det var inte direkt den största braskklappen heller. Icke desto mindre: spännande, tankeväckande och välskrivet som vanligt. Och hjärtskärande.
Svikaren
Fotbollsspelaren Sebastian Lilja vill få mer speltid och byter lag från Gnaget till Bajen. SVIKARE! Han är Svikaren. För fotboll är på liv och död för somliga. Otvivelaktigt. Han har fått ta emot mycket skit öppet, men han har dessutom fått ta emot hot som han inte riktigt berättat om. Sånt får man ta?
Så var det hat igen. Och död. Blodigt mord. Ett mord som på vissa vis påminner om ett mord (även om jag har för mig att slutresultatet då kallades ”dråp”, vilket kändes groteskt men kunde förklaras bort med juridiskt finl… FULLIR) i Västerås för många år sen. Mer om den kopplingen kan jag inte skriva utan att spoila, så då gör jag inte det.
Mer än sjuttio hugg får Sebastian ta emot. Han hittas död hemma. Hur är det nu, enkelt case eller? Njä. Inte riktigt så enkelt. Men inte jättesvårt heller. Däremot spännande och ännu en gång smart skrivet av Katarina Wennstam i Svikaren. Om våld och våldskultur, om osunda ideal och en patriarkal kultur som (ännu en gång, allihop tillsammans!) BÅDE kvinnor och män skulle tjäna på att slippa. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå, det där.
Jag läste kritik mot Wennstam, att alla hennes spänningsromaner på något vis mynnar ut i tesen att allt är heteronormens och det patriarkalas fel. Jag vet inte hur heteronormen kom in i det hela (jo, det finns en homosexuell huvudfigur i serien, och heteronorm spelar in i en del – men långt från alla – hennes fiktiva fall) men att hon är sällsynt skicklig på att skildra offer för osunt patriarkat, skulle det vara något fel? Njä. Det kallar jag en styrka. Hon är sällan så ensidig som en del av hennes beclackare vill få det till (hur många av hennes böcker har de läst?), hon om någon är riktigt skicklig på å-ena-sidan/å-andra-sidan-diskussion.
Det har spritts en skämtbild apropå polisen i Östersund som manade kvinnor till försiktighet – det är en bild av massor av snutar som skiljer människor åt. Jag minns inte den exakta bildtexten nu, men det är något i stil med hur polismakten nu sätter in alla klutar för att skydda kvinnorna mot överfall. Nej förresten, det var visst bara svenska män som ska skyddas från varandra på grund av en fotbollsmatch. Jo.
(ja, jag vet kopplat till läktarvåld att inteallamän, jag vet också att endelkvinnor)
Japp, jag drar igenom Wennstams samlade produktion som pendlarlyssning nu. Hennes böcker är perfekta för det, och det blir som en drog att följa Shirin, Charlotta och de andra.
Att hata
har inte köpt dem. än. 😉
Jag visste att det var illa, men när det tyska rasistiska partiet AfD höstade in nära 25% i regionsvalet i en närliggande region i söndags blev jag ledsen och rädd för umpte gången sen jag flyttade hit. I den lilla staden Bitterfeld (ironiskt namn, huh?) röstade mer än 31% på AfD.
Allt detta hat. Jag började följa Berliner Morgenpost på fejjan för att få en anledning att läsa lite casual-tyska, men när jag ser kommentarerna ångrar jag mig snudd på. Just nu pågår en intensiv strid mellan ur-Berlinare och inflyttingar. Just nu och just nu, det striden är gammal. Inflyttingar? Ja, nu handlar det inte ”bara” om flyktingar, inte ”bara” om såna som jag (utlänning, men i vissa ögon ”rätt” sorts utlänning) utan om tyskar från andra städer också. Allra helst wessis. Nu hårddrar jag men i striden mellan ossis och wessis sparkas det OFTA fortfarande hejvilt i vissa kretsar. Ingen sida är snällare än den andra, men just i fallet Berlin känns det ofta som om gamla ur-Berlinar-ossis är arga över alla som flyttar in och orsakar lägenhetsbrist, höjda hyror och allt annat som man kan komma på är dåligt (vi är förmodligen orsaken till fotsvamp också).
Jag kan förstå på många vis. Lyxsaneringar och gentrifiering suger. När alla delar av Berlin öppnades för hela världen var det inte på alla vis enkelt att hänga med för den som pluggat ryska istället för engelska i skolan. Å andra sidan, titta upp ur ankdammen, är NÅGON storstad befriad från detta fenomen? I NÅGOT land?
När Hanna var här för nån vecka sen köpte hon en bok om ossi-wessi-konflikten, jag blev också sugen på den. ”Märker man detta även som utlänning alltså?” undrade Hanna. OM man gör, säger jag. Delvis kanske det beror på att ämnet intresserar mig och att jag ofta frågar folk om deras bakgrund, delvis på… ja, äsch, säg så här: man behöver inte leva och arbeta här någon längre tid för att börja märka av det. De flesta har inget emot mina frågor, men en presumtiv dejt blev så förbannad att han ställde in dejten på grund av frågan (som kom på tyska enhetsdagen efter en lång diskussion om allt möjligt som har med Tyskland att göra). Överkänslig much? Började asgarva när jag berättade om den snubben för en (tysk wessi) tjejkompis och hon blixtsnabbt sa ”han måste ha varit ossi, de är så bittra”. Ja, ni ser ju.
Mitt första halvår i Tyskland jobbade jag ute i grannregionen. Ossiland. Jag förstod efter ett tag att jag ansågs lite oartig eftersom jag hade missat att man 1) går runt och tar alla i hand på morgonen 2) återigen tar alla i hand och säger ”tack för idag” på kvällen. Ossi thing to do. Wessi-kollegorna avskydde det. Speciellt i flunsatider. Och på grund av tiden det tar. Liten detalj av måååånga. ”They are a totally different BREED” sa en av mina extremaste (ex-)kompisar föraktfullt om den andra sidan.
Så JA, det finns många spänningar kvar i detta land, trots att muren föll 1989. Muren inuti folks huvuden talas det ofta om. Det tar nog en generation till innan den försvinner. Till och med ännu mer? Jag har både ossi- och wessivänner, for the record. Jag ser poänger såväl som fördomar från båda håll.
Jag bor i forna öst-Berlin, de som bodde i min lägenhet blickade ner på muren och såg väst-Berlin varje dag, på lite avstånd. Jag undrar hur det kändes. En del av mina ossivänner hatade regimen och råkade illa ut på grund av den. Andra är mer neutrala. En vän (född i början av 60-talet) försvarar DDR med näbbar och klor, hen tillbakavisar en del av de upplevelser som den av mina vänner som råkade mest illa ut talar om (”det är inte möjligt, sånt hände inte”) – men OK, allt föll på plats när hen sedan berättade att fadern hade en högt uppsatt position i partiet way back then. Kanske lite bias där.
Övriga spänningar? Ja, det finns andra stora grupper (Berlin kallas ibland Turkiets tredje största stad) som har kommit hit de senaste årtiondena. Somligt funkar, annat inte. Flyktingarna är lök på laxen för somliga. Ibland känns det som att bo i en krutdurk och då är detta ändå en fridsam och traditionellt ganska ”mellow” stad.
Så, jag inledde med orden ”allt detta hat”. Det är lätt att tänka att det är de andra, DE DÄÄÄÄÄÄR, MEN så insåg jag vilka känslor som väcktes i mig när jag såg TV-serien Weissensee (jag är sist på bollen, jag vet) om forna Öst-Berlin. Jag såg att avsnitt i söndags som fick mig att vilja DÖDA figuren Falk. Jag hatade intensivt. En figur i en TV-serie. För att inte tala om hur jag känner när jag ser Pegida. Jag vill slå dem på käften. Sparka. Moget, Siv.
Mer sofistikerad än så är jag alltså inte. Nu var figuren Falks beteende i just det avsnittet designat för att väcka starka känslor, rent av hat, men ändå. Vi brusar nog alla upp ganska lätt ibland. Ibland kanske det bara är välutvecklad impulskontroll som stoppar slagsmål, men de där känslorna som äter i tysthet varje dag? Slentriantankarna?
Hur kommer vi ur detta? Denna undran sysselsätter mig hela tiden. Plågar mig. Jag är skiträdd. Inte för de nyanlända. Jag är mest rädd för de gamla ingrodda. Rasister, homofober, sexistiska och misogyna bakåtsträvare. DEN klicken, oavsett ursprung. Den klicken som numera är för stor för att kallas ”klick”.
åh åh åh tjeeeeejer…
Dagens bästa citat kommer från Mary Wollstonecraft:
”I do not wish women to have power over men; but over themselves”
Mary var inte tappad bakom en vagn, och det var inte hennes dotter heller. Vilka kvinnor! Mary d y är mest känd för att ha skrivit Frankenstein, en av mina bästa böcker någonsin. I mina bokhyllor bor både mor och dotter. Såklart.
Och till dem som undrar varför jag postar det här citatet idag, när vi västerländska kvinnor äääääär så jämställda, vill jag bara säga tack å hej å somna om, vakna igen imorgon med lite klarare ögon. Fantastiskt det där med hur vissa människors ”feministiska” uppvaknande kom samtidigt som (och enbart för att) de trodde att de kunde använda oss kvinnor för att piska upp hat mot islam. Igen. Trötta idioter.
—
Jag skulle ljuga om jag påstod att det var med kvinnodagen i åtanke – men de senaste dagarnas läsning och lyssning har handlat om kvinnor, kvinnor, kvinnor. Männen har haft viktiga biroller, stundtals förfärliga dito, men kvinnor. K-v-i-n-n-o-r.
Jag åkte till Estland, Sovjet och Berlin (!) med Sofi Oksanen när jag lyssnade på boken Utrensning. Det var sannerligen en berörande och omskakande resa. Början av nittiotalet, Berlinmuren föll ganska alldeles nyss och det förändrade Europa på många vis. På goda vis. På mindre goda vis (jo, faktiskt, det finns nog en del som ser det så).
Aliide lever ensam på sin gård, men plötsligt en dag finner hon en ung kvinna, Zara, avsvimmad utanför huset. Aliide är misstänksam (är flickan en tjuv? ett lockbete? vem är hon?) men tar in den unga kvinnan. Sakta men säkert tråcklas deras respektive liv upp. Båda har hemligheter. Båda har haft det svårt. Båda har tagit felaktiga beslut.
Droger, trafficking, svartsjuka, familjeförräderier… försoning? VILKEN resa. Jag har skyggat för den här boken, jag förstod att den var tung, jag var redo nu. Fantastisk.
Ännu en gång vill jag inte bara prisa en fantastisk författare (jag BUGAR! vilket språk! vilken… vilken fantastisk historielektion!), jag vill också skicka en uppskattande applåd till den utmärkta uppläsaren Gunilla Nyroos.
—
Jag återvände österut, Simone de Beauvoir tog mig också med på en resa: Misstag i Moskva.
Kortroman eller långnovell, välj själv, men det var en riktig liten pärla. Det är omöjligt för mig att inte lyssna in Simone och Paul i paret André och Nicole – ibland har jag undrat hur hon (Simone alltså men för den delen Nicole också) stod ut med denne självupptagne man (hon? HON? min IKON!) men OK, jag förstår, lite.
Misstag i Moskva utspelas i mitten av sextiotalet, ett gift par åker till Moskva och… ja, vad gör de? Samtalar för lite? Blir besvikna. Blir trötta. Känner ålderdomen krypa på. Nicole betraktar ofta maken lite ömt och distanserat, tänker om och talar till honom som vore han ett litet barn. Blir trots detta besviken då han liksom ett barn småljuger för att slippa ta eventuella bråk när sanningen riskerar att bli obekväm.
Ljuvligt språk, en smart smart smart historia (frågar du mig så var inte Sartre den mest lysande filosofen i den familjen) som nog kan servera en igenkänningsfaktor för alla som någon gång haft en relation som blivit lite trött, finfin översättning – som sagt: en riktig pärla som inte bara påminde mig om MINA junikvällar i Moskva utan dessutom fick mig att längta tillbaka till Paris! Åh, vem följer med? Kaffe, vin, böcker, promenader och långa sessioner med penna och block vid små bord på trottoaren! Vill!
PS. Omslaget! Kärlek!
(jag hälsade f ö på bl a Simone sommaren 2014, Cimetière de Montparnasse är underskattad!)
—
Det är dessutom min namnsdag idag.
Emotser hyllningar i kommentarsfältet. Tack på förhand :-*
Feeling very Mata Hari
Förra söndagen var fuktigt gråkall, jag var trött och seg och ville väl helst stanna under täcket, men det är då jag alldeles speciellt behöver ta mig ut. Jag hade jobbat skiten ur mig veckan innan och behövde blåsa bort stressen. Först brunchade jag med ett kul gäng (och fick ett roligt boktips), sen beslutade jag mig för att nyttja sista chansen på mitt ABC-kort (för normal jobbpendling behöver jag bara AB, så det är vad jag normalt har) och sticka ut till Potsdam. Potsdam är en mycket vacker liten stad i Brandenburg strax utanför Berlin. Du tar enkelt S-Bahn (S7, eller S1 och byt tåg i Wannsee) från centrala Berlin. Det dräller av slott och vackra hus, parker, mysiga caféer och VATTEN! Jag saknar ofta stora vatten i Berlin, det är väl inte direkt Väner-/Mälarkaliber på sjöarna ute i Brandenburg heller, men det finns många vackra platser.
Väl vid Potsdam Hbf tog jag spårvagn 93 till Glienecker Brücke. Bron var under DDR-åren legendarisk som ”spionernas bro”. Det var en lucka mellan öst och väst, men till skillnad från t ex Checkpoint Charlie var den här vägen bara till för diplomater, militär och just spionutbyten. Potsdam var öst. På andra sidan vattnet fanns utkanten av Väst-Berlin.
Det är en så otroligt vacker bro. När jag först hörde talas om den tänkte jag mig något helt annat, kliniskt, fult – men den här bron byggdes 1835. V a c k e r! Ibland säger man ”om väggar kunde tala”. I detta fallet? ”Om fackverk kunde tala”. Mindboggling.
Ena brofästat pryds av två ”sjökentaurer” (nu exponerar jag min okunskap om fantastik-fauna, de kanske heter något alldeles eget), hovarna har paddelform. ”Kvinnliga” kentaurer har jag inte sett många av, men denna är mycket vacker. På högersidan finns en mer vanligt förekommande skäggprydd variant.
Spielberg har gjort film, Le Carré har skrivit om Spionen som kom in från kylan. Jag? Jag har vare sig sett filmen eller läst boken. Det finns på listan! Hurra för listan!
Sophie, Sophie
Kalla mig ytlig, men jag stod i en trappa och föll för hennes profil.
Sophie Scholl. Det var den tjugonde februari förra året – en söndag lika grå som söndagen idag – och jag besökte muséet över den tyska motståndsrörelsen. Jag hade aldrig hött talas om henne förut, men något i hennes profil fångade mig. Slängluggen. Nacken. När jag jagade barn-och ungdomsböcker på tyska fann jag Hermann Vinkes biografi. Fem ynka euro. Taget.
Det är en riktigt fin liten bok, den funkar både för ungdomar och vuxna (och den tron har ingenting med min fortfarande aningens infantila tyska att göra), det finns något för alla här. Det är snyggt samlat och intressant upplagt. Vinke har fått tillgång till brev, foton, teckningar – Scholl var en skicklig konstnär. Men hon var inte den jag trodde. Nej, varför skulle hon vara det? Jag visste ju nästan ingenting.
Sophie och hennes syskon var ganska vanliga tyska barn, deras far var möjligen ovanligt fritänkande och hamnade stundtals i trubbel för det, men pojkarna var med i Hitlerjugend och Sophie var med i Bund Deutscher Mädel. De var tvungna, men de älskade också sitt Tyskland och tyckte inte att allt var fel – så småningom började dock Sophies storebror Hans (tre år äldre) att ifrågasätta vad som EGENTLIGEN var bra för Tyskland. Delar av syskonskaran, och deras vänner (bl a Sophies pojkvän), skickades till fronten och det blev så påtagligt vilket tröstlöst krig det var. Sophies tankar om motstånd växte också och hon gick upp i föreningen Vita Rosen. Lärare och studenter gick samman.
Det var ganska harmlöst. Flygblad. Vita Rosen skrev, tryckte och spred flygblad om hur Hitler och hans regering förstörde Tyskland, om att regimen måste stoppas. Det räknades som högförräderi.
”On 18 February 1943, coincidentally the same day that Nazi propaganda minister Joseph Goebbels called on the German people to embrace total war in his Sportpalast speech, the Scholls brought a suitcase full of leaflets to the university. They hurriedly dropped stacks of copies in the empty corridors for students to find when they flooded out of lecture rooms. Leaving before the class break, the Scholls noticed that some copies remained in the suitcase and decided it would be a pity not to distribute them. They returned to the atrium and climbed the staircase to the top floor, and Sophie flung the last remaining leaflets into the air. ”
Hans Scholl, storebror, var 24 år. Sophie var 21. Den där dagen när de spred flygblad igen och skolans vaktis ertappade dem… Sophie hade inte ens varit aktiv speciellt länge.
Vaktis larmade polis. Gestapo kom. Syskonen Scholl dömdes. Senare hävdade vaktisen, Jakub Schmied, att det var nerskräpningen i sig han upprördes över. Inte nödvändigtvis budskapet. Han gjorde bara sitt jobb.
På eftermiddagen måndagen den 22 februari 1943 halshöggs Hans, Sophie och deras vän Christoph Probst i ett fängelse i München. På. Grund. Av. FLYGBLAD. Tänk tillbaka på det nästa måndag. Det ska åtminstone jag göra.
Föräldrarna Scholl, så det blev för dem. Två barn mördade av nazisterna. Nej, tre indirekt. Brodern Werner dog i kriget.
Systern Elisabeth lever än. Hon kan berätta.
things that make me go ”mmmmmm…!”
Suzann får blogga igen! Tjohoooooo!
Innan jag glömmer…
Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.
Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.
Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).
———
Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.
Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.
Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.
Här mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.
Män kan inte våldtas
Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.
”Stå i bredd.
Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.
Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.
Vara rädd som fan och tala om det ändå.”
Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.
Och blir våldtagen.
Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.
Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.
Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.
Skyddsrummet Luxgatan
Skrämmande, snyggt och frustrerande.
”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄÄÄÄÄNT!” tänker jag. Riksdagshuset i ruiner, Helgeandsholmen är en hög sten – inga konstigheter för killen som just ska sälja sin mammas medicin för att få pengar till kul saker. Någonstans (förslagsvis Luxgatan) ett skyddsrum där en människa ironiskt nog räknar detonationer för att slippa få panik. En stilla skog i Småland där någon forcerar vägspärr efter vägspärr, han måste muta, han misshandlas av påtända galningar i milisen – han vill hitta sin familj. Kanske kan svenska skogar och en välbekant huvudstad ingjuta lite ödmjukhet i skallen på oss svennebananer? Funkar finfint på mig iallafall. För nånstans finns det alltid nån som får lära sig den hårda vägen att sånt här, det händer inte alltid nån annanstans.
Skrämmande aktuellt igen.
”Igen”?
Inte att det händer – det är onekligen alltid aktuellt nånstans – men bristen på ödmjukhet hos oss. Igen och igen och igen.
Jerker Virdborg. Skyddsrummet Luxgatan. Novellsamling nyss utkommen i pocket – en del av den loot jag släpade hem från Sverige förra söndagen.
Den döende kommunismen
Den 3/10 är det 25 år sedan Tyskland (återför-)enades – jag har hört förvånansvärt lite om det hittills, men hoppas att det händer åtminstone NÅNTING kul, nånting extra kul, trots att det infaller på en söndag (damn, en ledig dag färre ;)).
Veckan som gick försökte en vän tyskifiera mig genom att ta med mig på en EM-match i basket. Det gick inget vidare. Eller jo, jag kände mig rörd när jag stod och lyssnade på den vackra tyska nationalhymnen, och det var ascoolt att få se Dirk Nowitzki live (han börjar bli ”gammal”, detta kan vara hans sista turnering på tysk mark – är man 213 cm lång och väger 111 kg kan det nog bli tungt att elitidrotta för en 37-årig kropp!), men det gick inget vidare för Tyskland. De fick pisk av Turkiet i vad som på vissa vis får kallas en derbymatch med tanke på att Berlin ofta nämns som Turkiets tredje största stad. Men det var kul ändå och även om jag fortfarande inte känner mig värst tysk så vill jag mer av det tyska. Jag vill ju bo här. Kanske inte för alltid, men här och nu.
Öst och väst och historia i dåtid och närtid är alltid på tapeten. Jag har oftast umgåtts med ossis (f d östtyskar), men nu hänger jag en hel del med en wessi (med samma logik en f d västtysk) och det är himla kul att höra samma historia ur många perspektiv. Mina ossivänner har naturligtvis helt olika upplevelser av samma land, lägg därtill wessiversionen. Att många fortfarande har en mur i huvudet är alla överens om. Vilka som har den högsta muren – därom tvista de lärde 😉
Jag får ofta frågor från besökande vänner och kollegor som vill veta mer. Anna Funders Stasiland är en favoritbok, men nu vill jag börja puffa för Wolfgang Hanssons Den döende kommunismen också. Kommer i pocket på måndag! Wolfgang var här är det hände. Det är blytungt.
Men det händer varje dag, fortfarande. Berlin är nog en av de mest bubblande städerna jag vet. Du vet aldrig var du har den här stan annat än rent geografiskt. ”Berlin har redan hänt” tror en del, gärna de gamla uvarna som vill berätta hur det var back in the days. Oh no. Igen: Berlin händer varje dag. Yesterday’s news är sannerligen yesterday’s news. Men i den här stan finns gott om lärdomar att dra om saker vi inte vill ska hända igen, vare sig det handlar om brunt eller rött.
Basta.
serendipity
Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.
Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.
———————
Så – Den sårade divan:
Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.
Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.
Berlin Staycation 15 – pt 1
Dagens första utflykt gick till bokträdet! Där kan man inte bara hitta böcker, folk ställer dit allt möjligt i mediaväg (fast vem de tror vill ha VHS-filmer numera… beats me :)) så jag ställde dit en bunt glossiga magasin. På väg dit passerade jag min favorit-brandstation och kunde inte låta bli att knäppa bilden ovan (barnet är ju ganska anonymiserat, så jag känner inte att jag hänger ut nån). Hen stod där en låååång stund och tog in allt som hände med brandbilen, men när en av killarna gick dit för att prata blev det visst lite läskigt. Bra idé att gömma sig bakom stolpen <3.
Hade ju tänkt att denna staycation skulle bli ett evigt läsätande runt Berlin – började med en Frühstück mediterranes (medelhavsfrulle – nåja, det var lunchtid, så brunch it was) på Restauration 1900 vid Kollwitzplatz. Det var helt OK om än inte fantastiskt. Allra surast var det att jag fick ta mina grejor och gå in trots att det var en fin dag i solen – Berlin invaderas just nu av nån form av steklar som ser ut som bin (jag tror dock inte att det ÄR bin) och det är HOPPLÖST att försöka äta utomhus just nu. Vem vet vad de där steklarna har suttit på förut, liksom. Att ha dem i maten? Njäääe. Ser folk bli halvt hysteriska hela tiden, och det ÄR ganska nasty att plötsligt befinna sig i centrum av ett moln av stora insekter.
Restauration 1900 ska servera brunchbuffé på helgerna, den har jag dock aldrig testat. Än.
ÄNTLIGEN lyckades jag ta mig in på Jüdischer Friedhof Prenzlauer Berg (minst sagt sparsamma öppettider), den gamla judiska kyrkogården i mina hoods. Insprängd bland hus, utsatt för vandalisering under de mörka nasseåren och slutligen delvis förstörd av en bomb under kriget. Om jag inte minns fel så invigdes den 1827. Det är som att komma in i en grön sal, trolsk stämning, mycket vackert.
Som man måste du täcka huvudet om du vill gå in och titta.
Det doftade höst därinne, många av de stora kastanjerna hade redan fällt sina löv – men det är nog snarast en fråga om uttorkning. Som jag skrev, det är som en sal, tätt tätt tätt med träd, så det lilla regn som fallit de senaste veckorna har nog svårt att nå ner till marken.
För den som är intresserad av gravvårdar finns där många intressanta exempel. Somligt är illa åtgånget dock.
Så for jag neråt Schöneberg till – nära U Nollendorfplatz finns denna lilla butik. Feinkost-skylten har falnat, men vi boktokar tycker ju att den gäller än – numera är det nämligen en liten bokhandel som huserar i lokalen. Feinkost. Delikatesser. Det är ju precis så vi ser på böcker, eller hur? 😉
Jag hade bestämt mig för att jag ville läsa om mina fallna kvinnor tillsammans med ett glas Prosecco på nån trevlig bar – valet föll på Bar Gagarin i Prenzlberg. Bubblande vin på en måndagseftermiddag va! Snacka om fallen kvinna!
Skämt åsido, Eva F Dahlgren är ett utmärkt sällskap att ha med sig i väskan. Ännu en gång återvänder hon till sin forskning om rasbiologins härjningar i allmänhet och kvinnoöden i synnerhet. Tung läsning, mycket mycket bra.
Det är varmt och fuktigt och alla dagens mål går ju inte att äta ute på lokal – en sallad fick det bli hemma i köket på kvällen. Stilton, päron, valnötter och blåbär på en salladsbädd. Gott och snyggt! Receptet hittar du här (om det nu behövs nåt recept för att plocka ihop en sallad – njäe va? – men det finns mer grejor i den bloggposten som jag vill testa vid tillfälle).
De förklädda flickorna i Kabul – bacha posh
Min sista ljudpendlingsbok före semestern blev Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Först blev jag så förvirrad – uppläsaren sa ”i översättning av Ann Marie Ljungberg” och jag höjde på ögonbrynen. Översättning? Men så är det, Jenny är svensk men lever i New York och den här boken har mycket viktigt att säga en internationell publik, så jag skulle vilja påstå att det var ett utomordentligt smart drag att skriva den på engelska och sedan översätta den. Jenny arbetar då och då för New York Times, hon berättade om fenomenet ”bacha posh”, det slog ner som en bomb och sen var stenen i rullning. Som sagt, klart att hon skulle skriva den på engelska!
Låt mig först säga att den här boken skulle nog ha passerat mig spårlöst förbi ganska länge om inte för mig tunga namn (Maggan och Hanna :)) hade talat om den.
Jag läser normalt väldigt få böcker ”av den här typen” (ooooh, där kliver jag ut på ett minerat fält) – hur ska jag förklara? Det finns så mycket känslosam och välment litteratur, men som inte alltid är så väl underbyggd. Nån gör en enstaka resa och tror sig sen veta allt, plockar lite referenser (som passar syftet, men inte de referenser som inte passar in i bilden författaren önskar servera) och skriver. Så kunde det iallafall vara förr, på den tiden när jag söööög i mig sån här litteratur. Det kanske gick hem då? Nu kanske alla har högre krav och välresearchade böcker som den Jenny just givit oss är resultatet? Men nu ska jag inte spinna iväg i svårbevisade teorier, då är jag ju platt intet bättre än de där böckerna jag brukade reta mig så på förr.
Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När jag skrev och pratade om den här boken medan jag lyssnade nämnde jag ofta Terese Cristianssons sommarprogram som också handlar mycket om Afghanistan. Jenny refererar dessutom till Terese på några ställen i boken. Du behöver lyssna på Terese. Gör, om du inte redan gjort det!
Det här är en fruktansvärd bok på många vis. Det är ingen slump att både FN och UNICEF vid upprepade tillfällen yttrat att landet är ett av de värsta/det värsta landet för kvinnor i världen. Jag känner att det finns länder som Kongo-Kinshasa som nog konkurrerar rätt bra om den titeln, men den regionen än ännu inte lika omskriven.
Ändå är den inte tung att ta in, den är inte ”svår”. Det är bra! Jag vet inte när pocketupplagan kommer, men jag hoppas att den slår ner i den svenska folksjälen och att många många köper ett eget ex. Det är inte bara kvinnor. Inte bara Afghanistan. Det är politik och sociologi, feminism och referenser tillbaka till Lerner, Butler och Kinsey. Orden rör vid något i dig men boken är ändå mycket saklig. Make no mistake, Jenny får fram att män också lider av strukturerna och att långt från alla män vill finna sig i det som sker.
Jag tycker också om hur hon lyfter frågan (utan att själv servera tvärsäkra svar) om hur omvärlden bäst kan hjälpa Afghanistan. VAR börjar man gräva? Det var en fråga jag ofta snubblade över när jag jobbade på ett kvinnoboende för drygt tio år sen. En persisk kollega sa ”ni svenskar vill så gärna hjälpa, men ni måste förstå att det som står högt på er agenda kanske inte är det som står högst på de här kvinnornas agenda.”. Burka är t ex ofta omdebatterat i väst, och det kan tyckas vara ett förfärligt övergrepp att tvinga folk att klä sig på ett visst vis, men flera kvinnor i boken säger ”oh, jag tar gärna på mig den om det betyder att jag kan göra det, det och det”. Och det vi i väst behöver förstå är att detta ”det, det och det” kanske är en BÄTTRE ände att börja i än att dra i kläderna. När ett förtryck (av både kvinnor och män, även om det är jävligast för kvinnor) är så djupt djupt rotat – i vilken ände börjar man dra? Hjärnan krullar sig.
Jag vänder mig mot några få saker. Dels en del uttalanden om hur kvinnlig sexualitet setts genom tiderna (det känns inte komplett och det som kommer ut känns lite enkelriktat), dels en del storögda (nåja, det är jag som hör storögdheten) konstateranden att fenomenet flickor/kvinnor som klär sig som män finns utanför landets gränser också. Oh, det finns/har väl funnits väl globalt? Är det en nyhet? Dessutom av ungefär samma anledningar som i Afghanistan? Jag kanske prenumererar på uppdateringar av ett särskilt slag, men i min fejjanfeed förekommer ofta bilder från förr och nu – kvinnor som på ett eller annat sätt antagit en manlig identitet för att kunna göra det de brinner för, eller för att överleva alls (punkt). Samtidigt så serveras många referenser för den som vill gräva vidare – så i en del kapitel kommer storögdheten in, i andra talas det om historiska kvinnor som antagit manligt genus. Förvirrande, men kanske mest för att jag lyssnar. Hade jag haft ett läsex att kunna bläddra fram och tillbaka i så kanske det hade klarnat. Svårigheten med att jag just lyssnar är dessutom att ag gör det när jag åker eller går till och från jobbet – att ta sig genom centrala Berlin innebär onekligen att fokus stundtals måste ligga på annat än det man hör i lurarna och då är det lätt att missa eller missuppfatta saker.
Summa summarum: det var en mycket bra bok som väckte många tankar. Jag hade aldrig hört talas om Jenny Nordberg förut, men nu åker hon upp på bevakningslistan. Det är helt klart en journalist och författare att hålla ögonen på.
————
Well, skämskudde de luxe på mig! Jag HAR ju läst Nordberg förut, dessutom läst och GILLAT. Jenny och Nuri Kino skrev Välgörarna tillsammans. ÅÅÅÅH, varför kom det aldrig någon fortsättning på den?
(inte så) Anonyma Biblioholister 