politik

Flickan och skammen

  
De senaste dagarna har jag lyssnat på Lo Kauppi som har läst Katarina Wennstams Flickan och skammen för mig. Har laddat för ett jätteinlägg, men så skrev Suzann det jag ville skriva – och lite till! Hurra! Läs!


Essäer ftw

  
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.

Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter. 

Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.

Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.


Näääst sista rutan kryssad!

  
I mitt hjärta är det sommar än… Eller nåt 😉

Ä n t l i g e n har jag mitt YA-kryss. Huuuuuur kunde det gå så segt? Bara eländiga cozy mystery kvar nu.

The Disreputable History of Frankie Landau Banks har så många element som jag normalt gillar och söker. Aka-porr. Campus. Smart och driftig ung kvinna ifrågasätter skolans politik, traditioner, stämning och inte minst den exklusivt manliga klubb för inbördes beundran som i alla år fått sätta agendan för det mesta. Hon gör en plan och sätter den i verket. Den får effekt. S t o r effekt. Ändå tycks inte rätt personer se och inse det politiska elementet i det hon gör.

På plussidan: äntligen en roman om en otroligt priviligerad människa som inser hur priviligerad hon är och slutligen agerar därefter. En cool och modig geek.


40 – constant reader


min semester. läsa läsa läsa, ibland med kattkrig intill. ibland krigar de med varandra, ibland krigar de mot de böcker som skenbart snor fokus från dem. det är svårt att förklara för lillskiten att när jag är hemma med en bok i näven så är jag just HEMMA vilket innebär fler mattenärhetschanser än om jag är ute och ränner runt i andra ärenden. det ligger förvisso alltid minst en bok i väskan då med, men det kanske vi ska tala tyst om i Spockissens sällskap.

Nina Lekanders bok födde ett sug efter att läsa fler krönikor om livet och om litteraturen. Dags att gå in på ännu en bok som fick följa med hem från Sverige: Linda Skugges 40 – constant reader.

Linda ska [när boken skrivs] snart fylla 40 och är arg, eller kanske besviken. Hon tänker på Linda Skugge och ”Linda Skugge” och är arg och bitter, hon verkar känna sig missförstådd. Hon döms hårdare än andra. Är det för att hon erkänt sig rösta borgerligt? Eller för att hon är så smal? Är det lättare att bli älskad av alla om man är mullig och hbtq? Nja, det skulle kanske inte mulliga hbtq-personer hålla med om, men detta är Lindas bok om Linda. Hon filosoferar runt det faktum att en del andra författare och debattörer kommer undan med saker som hon aldrig skulle komma undan med (djupt mänskligt, hand upp den som aldrig känt så – oh, det blir nog ingen skog av vajande händer?). Jag fnissar nöjt när hon sågar en del (författar-)fenomen som jag också ställt mig frågande till.

Det måste vara skitsvårt med den veritabla Golgatavandring det innebär att gå från att vara en whiz-kid som skriver massor av krönikor och får mycket bra plats i En Stor Tidning (äh, flera) till att få kämpa kämpa kämpa för att få in jobb. Att inte kunna få knäck som bokrecensent fastän man är en mycket bra skribent med järnkoll på populärkultur i allmänhet och litteratur i synnerhet.

Inte så mycket om böcker som jag trodde, men nog mycket för att jag skulle vara nöjd. Hon skriver så effektivt, så effektfullt. Repetitiva satser hamras in. Stilistiskt perfekt. De som retade sig på henne förut kommer nog att reta sig nu med. Jag blir inte klok på om hon bryr sig eller inte. Hela boken skulle kunna ses som ett illtjut om att joooo, hon bryr sig – men ändå inte. Jag förstår henne, men jag förstår henne inte. Och det är ju därför jag återvänder till henne, långt efter att jag övergivit många andra krönikörer ur samma generation.


Hästar, män och andra djur

Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.

Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!

”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.

”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!

Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.

Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!

Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!

Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.

Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.

***

Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.

Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?

Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.

***

Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.

 


störst av allt

storstavallt.jpgFörlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.

I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.

Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.

Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.

Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!

Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.


Ge mig allt av Matt Haig!

Det där med att välja handväskbok, det är aldrig trivialt.

Det ska vara något ganska tunt/lätt som går ner i väskan. Det ska vara en bok som tål många och långa uppehåll. Som tål sporadisk läsning men som ändå går snabbt att hoppa tillbaka in i. Korta texter, essäer, noveller – perfekt.

And then came Matt Haig. Jag är för evigt tacksam mindthebook-Camilla som lät mig upptäcka ”Humans, an A-Z”. Den har följt med mig Berlin runt LÄNGE. Vi har suttit och huttrat i kylig vår vid Strandbad Weissensee. I ännu kylig vårsol (bilderna nedan) tidigt i våras i Rosengarten. Jag läste det sista (jag har RANSONERAT!) över en Käseplatte på favoritstället vid Arkonaplatz förra fredagen. Överstrykningspenna är ett måste.

Boken är en fiktiv ordbok, en atlas, Den Totala Guiden, över oss människor. Den riktar sig till utomjordingar. Speciella utomjordingar. Vi dissekeras på längden och tvären och vår absurditet hamnar i rampljuset på snyggt formulerade vis. Det är en tunn bok, få ord, men jösses – kaaaaan man läsa varje avsnitt igen och igen. Oh ja.

Andra liknande pärlor (tipsa gärna om ännu fler, om du kan!)

David Levithans Liten parlör för älskande

Pontus Lindhs Appendix