historia

Ännu en Åsbrink

Jag har en ny idol, hon heter Elisabeth Åsbrink. Jag föll stenhårt för 1947, naturligtvis ville jag ha mer av hennes berättande alldelesbumsomedelbartpåengångnuuuuuu. Storytel kan stundtals dela ut omedelbar behovsuppfyllnad, jag gick därför vidare med Och i Wienerwald står träden kvar. En sorts brevroman, en historieskrivning, en rörande blick tillbaka till en tid då några barn kunde räddas undan judeutrotningen. En tid då nazismen var ganska accepterad i Sverige. En pojke från Wien. En pojke från Småland. En otippad vänskap. En av dem blev så småningom miljardär. Den andre fick om inte annat behålla livet.

Har du fortfarande inte upptäckt Åsbrink? Ge henne en stund. Det låter kanske tungt och svårt – tungt: ja. Svårt: nej. Åsbrink är fantastisk. Ännu en folkbildare att älska.

 

Annonser

Essäer ftw

  
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.

Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter. 

Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.

Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.


Bokcirkel med Kim Thuy

   
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”

Jag är lydig.

 Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.

Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!

Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis. 

Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra. 

Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord. 

Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.

Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.


Slakthus 5

   
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor. 

Får man skriva så om krig? 

Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.

So it goes.

– – –

Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…

Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer. 

Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima? 

(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.) 

Och att Dresden bombades ”bara för att?”

Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.

Mänskligheten. So it goes.
  Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)

  Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.

 Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.

Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel. 

             

Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då. 

Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.


Euphoria

  
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.

Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.

Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):

 
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.

Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och  Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.

Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.

Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!


Lihammer igen – Där gryningen dröjer


iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.

Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!

Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.

Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.

Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.

Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?

Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.

Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).

Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer,  är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.

Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.

Kort sammanfattning: läs Lihammer.

*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden

***

PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.

PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.

PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.


Kvinnohistoria per kajak

Vi har haft bekymmer med oväder i mina hoods (och några till – medan andra delar av stan knappt fattade vad som hade hänt: ”va, regnade det så mycket, jag märkte inget regn” sa en av snubbarna jag paddlade med igår). I förrgår såg mitt gathörn ut enligt nedan. Det rann undan oväntat fort just HÄR (tack kosmos, jag bor på en ”kulle”, åtminstone med denna platta träskstads mått mätt), men jag blev ändå lite egoistiskt orolig – jag skulle ju ut och paddla nattkajak dagen efter. Igår alltså.

Oh well, jag hade tur. Det regnade lite igår också, men det var 25C på kvällen och alla de som traditionellt väntade in solnedgången sittande på Admiralbrücke fick vad de längtade efter. (alla är inte lika roade av de dagl.. kvällsliga bro-partyna – jag kan relatera, jag bor också i ett väldigt stimmigt hörn på en mycket mycket populär gata. å andra sidan: ingen tvingade mig att ta den här lägenheten.)
Borta vid Carl Herz Ufer 7 hittade jag dem – kajakerna! Jag och några till skulle testa ”natt-turen” för att se om den fungerade för ett större event. Översvämningens följder till trots (kanalen stank redan av alla döda råttor och fiskar som guppade runt, när avloppsystemet blir så belastat som det blev i onsdags går även gråvatten, t ex från kök, ut i kanalerna, och det luktar inte tårta) så var det en FANTASTISK tur. Vi hängde med Kerstin som tog den tyska turen, men det fanns en engelskspråkig tur med en guide som heter Michael också.

På ”utresan”, medan det ännu var halvljust, fick vi guidning. Det är spännande kvarter eftersom kanalen bokstavligen var en del av gränsen mellan öst- och väst-Berlin. Vi passerade dessutom det som återstår av synagogan vid Fraenkelufer. Här verkade en gång Rabbi Jonas. Rabbi REGINA Jonas. Kvinnor hade visserligen fått genomföra vissa mindre ceremonier förut, men Regina var den första som kämpade sig till att få bli rabbi 1935. Tyvärr kan man också säga att det faktum att hon fick utföra fler och fler ceremonier delvis beror på att det var ont om rabbiner i Berlin under hennes sista år. 1942 deporterades hon till Theresienstadt där hon oförtrutet jobbade vidare. Hon dog två år senare i Auschwitz, endast 42 år gammal.

Intressant! Rabbi Jonas var bortglömd och ignorerad i många år, men hennes öde återupptäcktes 1991 (ingen jätteslump att det var efter murens fall…) av Katharina von Kellenbach.

När vi vände hade vi på riktigt gått in i den blå timmen, så det var dags att fästa lanternor på kajakerna. Vi gled tillbaka 2,5 km i tystnad. Nästan tystnad. Här och var utefter kanalen hördes klirr från flaskor, dämpade samtal och då och då svepte stråk av musik från gatumusikanter ner över oss. På ett ställe hade nån satt upp en bunt röda lyktor och satt och lyssnade på vacker arabisk sång. Magiskt. ”Kifferdimman” låg tät (dessa kvarter är liberala – på ytan – och det är gott om folk som tar sig en joint vid kanalen).

Jag kan VERKLIGEN rekommendera Kayak Berlin (nej, jag har inte betalt för att skriva det) och speciellt den här kvällsturen. Det är alltid speciellt att se en stad från kanaler/floder/vatten, men att glida fram mjukt och tyst i en kajak medan mörkret föll var något alldeles extra. Du måste inte vara superatlet, men du får inte vara rädd för att bli lite (eller mycket, beroende på hur väl du hanterar paddeln ;)) blöt, och det är lite trixigt att kliva i/ur kanoten från kanalkanten. Guiderna kollar in gruppen och anpassar hastigheten. Vi var alla ganska unga (nåja) och tryckte på rätt bra ibland, men jag tror inte att nån som har hyggligt frisk kropp ska behöva vara orolig.
När jag klev upp från U Bernauer Str på hemvägen en stund efter midnatt ösregnade det igen. Vi hade tur. Hurra!