Back to the Tudors
I developed a huge interest for anything Anne Boleynish around 25 years ago (maybe even more 🙄), this escalated quickly into full on Tudor fixation, with a small branch aiming at Maria Stuart too. Buuuuut, as so often, this nerd area was replaced (or put on pause) due to a new geeking out opportunity, focusing on some other area. Ahem.
I’ve had these books sitting on my TBR shelf for many years now, I finally finished them this weekend and yes – amazing. I can see that the level of detail might be confusing for those who haven’t read much about this before, but for me it was a sheer pleasure.
I will have to have some patience waiting for the third book though. Might dive into the rest of her production in the meantime.
Berlin Easter Staycation 2018, pt 1
I had heard about Strausberg in connection to the small lake (Strausee), but that it was this sweet? I had noooo idea. It must be wonderful in summer. Small town some 30 km east of Berlin, well worth a visit for someone like me who wants to exercise my ABC-Karte in other directions than the Hennigsdorf one from time to time.
The old city centre (there are still some remains of the old city wall, built in 1254) was lovely, but the big surprise came when I started walking by the lake: oh the MANSIONS. It felt like a “Zehlendorf, east edition” (sorry non-Berliners, that reference might fly over your heads). Was surprised for ten minutes before it came to my mind that YES, this was Brandenburg, former East Germany, but the city has been connected to military and weapon’s industry for a long time (Swedish military even opened a centre there in 1631), and where there’s military there’s money, even in bancrupt countries.
There are still lots of run down but potentially pretty old houses in need of a loooot of love in the old city centre, but it’s easy to see that a lot of money must have been spent on renovating that part of the city since “die Wende”. The new part, with lots and lots and lots of houses built in the sixties, is a bit depressing, but no more depressing than any area built quickly to house many people regardless of where you find yourself in the world.
I will for sure go back this summer! The beautiful old lido was built in 1925, come August I hope to be able to dive into the water from the 5 m tower outside 😉
Started walking back towards Berlin, had to laugh when I passed by an old milestone pointing just that out (“<— Nach Berlin”), but nooooo, I didn’t walk all the way back. All in all 13 km of walking, pure bliss.
Ännu en Åsbrink
Jag har en ny idol, hon heter Elisabeth Åsbrink. Jag föll stenhårt för 1947, naturligtvis ville jag ha mer av hennes berättande alldelesbumsomedelbartpåengångnuuuuuu. Storytel kan stundtals dela ut omedelbar behovsuppfyllnad, jag gick därför vidare med Och i Wienerwald står träden kvar. En sorts brevroman, en historieskrivning, en rörande blick tillbaka till en tid då några barn kunde räddas undan judeutrotningen. En tid då nazismen var ganska accepterad i Sverige. En pojke från Wien. En pojke från Småland. En otippad vänskap. En av dem blev så småningom miljardär. Den andre fick om inte annat behålla livet.
Har du fortfarande inte upptäckt Åsbrink? Ge henne en stund. Det låter kanske tungt och svårt – tungt: ja. Svårt: nej. Åsbrink är fantastisk. Ännu en folkbildare att älska.
Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
Bokcirkel med Kim Thuy
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”
Jag är lydig.
Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.
Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!
Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis.
Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra.
Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord.
Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.
Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.
Slakthus 5
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor.
Får man skriva så om krig?
Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.
So it goes.
– – –
Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…
Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer.
Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima?
(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.)
Och att Dresden bombades ”bara för att?”
Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.
Mänskligheten. So it goes.
Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)
Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.
Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.
Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel.
Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då.
Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.
Euphoria
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.
Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.
Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.
Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.
Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.
Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!
Lihammer igen – Där gryningen dröjer
iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.
Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!
Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.
Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.
Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.
Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?
Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.
Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).
Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer, är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.
Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.
Kort sammanfattning: läs Lihammer.
*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden
***
PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.
PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.
PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.
Kvinnohistoria per kajak
Vi har haft bekymmer med oväder i mina hoods (och några till – medan andra delar av stan knappt fattade vad som hade hänt: ”va, regnade det så mycket, jag märkte inget regn” sa en av snubbarna jag paddlade med igår). I förrgår såg mitt gathörn ut enligt nedan. Det rann undan oväntat fort just HÄR (tack kosmos, jag bor på en ”kulle”, åtminstone med denna platta träskstads mått mätt), men jag blev ändå lite egoistiskt orolig – jag skulle ju ut och paddla nattkajak dagen efter. Igår alltså.
Oh well, jag hade tur. Det regnade lite igår också, men det var 25C på kvällen och alla de som traditionellt väntade in solnedgången sittande på Admiralbrücke fick vad de längtade efter. (alla är inte lika roade av de dagl.. kvällsliga bro-partyna – jag kan relatera, jag bor också i ett väldigt stimmigt hörn på en mycket mycket populär gata. å andra sidan: ingen tvingade mig att ta den här lägenheten.)
Borta vid Carl Herz Ufer 7 hittade jag dem – kajakerna! Jag och några till skulle testa ”natt-turen” för att se om den fungerade för ett större event.
Översvämningens följder till trots (kanalen stank redan av alla döda råttor och fiskar som guppade runt, när avloppsystemet blir så belastat som det blev i onsdags går även gråvatten, t ex från kök, ut i kanalerna, och det luktar inte tårta) så var det en FANTASTISK tur. Vi hängde med Kerstin som tog den tyska turen, men det fanns en engelskspråkig tur med en guide som heter Michael också.
På ”utresan”, medan det ännu var halvljust, fick vi guidning. Det är spännande kvarter eftersom kanalen bokstavligen var en del av gränsen mellan öst- och väst-Berlin. Vi passerade dessutom det som återstår av synagogan vid Fraenkelufer. Här verkade en gång Rabbi Jonas. Rabbi REGINA Jonas. Kvinnor hade visserligen fått genomföra vissa mindre ceremonier förut, men Regina var den första som kämpade sig till att få bli rabbi 1935. Tyvärr kan man också säga att det faktum att hon fick utföra fler och fler ceremonier delvis beror på att det var ont om rabbiner i Berlin under hennes sista år. 1942 deporterades hon till Theresienstadt där hon oförtrutet jobbade vidare. Hon dog två år senare i Auschwitz, endast 42 år gammal.
Intressant! Rabbi Jonas var bortglömd och ignorerad i många år, men hennes öde återupptäcktes 1991 (ingen jätteslump att det var efter murens fall…) av Katharina von Kellenbach.
När vi vände hade vi på riktigt gått in i den blå timmen, så det var dags att fästa lanternor på kajakerna. Vi gled tillbaka 2,5 km i tystnad. Nästan tystnad. Här och var utefter kanalen hördes klirr från flaskor, dämpade samtal och då och då svepte stråk av musik från gatumusikanter ner över oss. På ett ställe hade nån satt upp en bunt röda lyktor och satt och lyssnade på vacker arabisk sång. Magiskt. ”Kifferdimman” låg tät (dessa kvarter är liberala – på ytan – och det är gott om folk som tar sig en joint vid kanalen).
Jag kan VERKLIGEN rekommendera Kayak Berlin (nej, jag har inte betalt för att skriva det) och speciellt den här kvällsturen. Det är alltid speciellt att se en stad från kanaler/floder/vatten, men att glida fram mjukt och tyst i en kajak medan mörkret föll var något alldeles extra. Du måste inte vara superatlet, men du får inte vara rädd för att bli lite (eller mycket, beroende på hur väl du hanterar paddeln ;)) blöt, och det är lite trixigt att kliva i/ur kanoten från kanalkanten. Guiderna kollar in gruppen och anpassar hastigheten. Vi var alla ganska unga (nåja) och tryckte på rätt bra ibland, men jag tror inte att nån som har hyggligt frisk kropp ska behöva vara orolig.
När jag klev upp från U Bernauer Str på hemvägen en stund efter midnatt ösregnade det igen. Vi hade tur. Hurra!
Way to spend a Sunday
Gör ett nytt försök med Folke Schimanskis bok om Berlin, oklart varför jag avbröt senast, men den har vilat i många år nu. Den fångar direkt, och trots att jag för dagen bara dricker Rabarberschorle till min deathbycheese-Flammkuche så flinar jag nöjt åt tanken på alla vingårdar (26 stycken) som täckte mina hoods på 1500-talet. Min favoritpark, Volkspark am Weinberg, har t o m några stockar kvar än idag. Det är ju precis den här sortens nördigheter jag vill infoga i ”mitt” Berlin nu, ännu ett lager ovanpå allt det andra.
Inatt pratade jag Berlin, Tyskland, öst/väst, Gud (!), politik, fotboll (mycket lite) och lite till med mina ljuvliga vänner, en av dem fyllde år så det stod trevlig fest på agendan. Rasade in hemma strax efter 5.30 (very Berlin att komma hem efter att morgontidningen kommit, men ooookey, när Bengel, Sandra och jag tog tåget hem vid fem på morgonen fortsatte några av de andra ut på klubb – det är ÄNNU mer Berlin 😂) alldeles lycklig. Igen. Mot om inte alla så åtminstone en del odds.
Solen vräker ner, det blir uppåt 30 C i skuggan idag. Om jag ska traska neråt stan och kolla in en del av det Folke skriver om i medeltidskapitlet? Oh. Gissa.
På hajk i Weißensee
Jag har en luuuuugn och fin staycation. Mycket läsa. Mycket promenera. Mycket lyssna på musik, plocka och bara VARA. Jag önskar att jag kunde säga ”mycket sova” också, men lillkatten väcker mig kl sex varje morgon (utom en extra minnesvärd dag då han tyckte att jag skulle vakna FEM). Sen somnar de om så gott igen. Jag skulle ju kunna gubbsova, men so far so good: inga tuppisar (däremot ganska tidigt i säng om kvällarna).
Imorse tyckte Izzy att det var skönt att knörvla in sig med mig, trots att hon fick agera bokstöd. Jag letade inspiration i Holger Lehmanns Berliner Ausflüge, en riktigt trevlig bok (ja, ”trevlig” SKA läsas på det medelåldersaktiga viset ;)). Den är lite som en historiebok och en guidebok i ett – men mest historia. Den fokar på vad som ansågs vara Trevliga Utflykter back in the days (för drygt hundra år sen), den innehåller förvisso en del nyare bilder också, men de gamla tecknade vykorten är charmiga!
Det syns inte riktigt på bilden (tror jag), men som rubriken anger så traskade jag upp till Weißensee, med några rejäla kringelikrokiga omvägar i min egen stadsdel först.
Jag är sist på bollen av olika skäl, men nu kollar jag Weißensee och ville gärna se själva sjön där en del fina scener filmats.
Jag har sett lite av stadsdelen förut och har tyckt att det ser trevligt ut, en ganska lugn och diskret kusin till Prenzlberg (och mycket riktigt förutspås den bli en av de nya it-stadsdelarna som står på tur att riskera söndergentrifiering). Hit vill jag definitivt gå fler gånger! Det finns en småstads/by-charm här som är svårslagen. Det är en konstig känsla att tänka att det vara är några km ner till röriga fula Alexanderplatz. Det finns en del gamla Altbaus som överlevt kriget är också, men de är lägre än de typiska pampiga femvåningshusen i mina hoods. Framförallt finns här många snygga gamla stenvillor, om än många förfallna. GISSA om det kliade i fingrarna när jag passerade en del av dem?
Man passerar många Plattenbaus också (sånt som du nog tänker på som DDR-lådor), även om jag inte lägger upp bilder av dem just här (de finns dock i mitt instaflöde). Vägen upp till sjön är väl inte alltid jätteinspirerande, men det är en ganska enkel promenad i denna snudd på platta stad och det är rätt kul att gräva sig igenom alla lager av öst. Plattenbaus, orenoverade sekelskiftesbyggnader, parker med enstaka gamla röda hjältar kvar på piedestal… ja, det är värt att gå och se sig omkring.
Så sjön då. Sjö och sjö. Väl på plats känns den mycket liten! Om du inte har lust att promenera dit kan du ta M4 mot Falkenberg (jäpp!) från Alexanderplatz, hoppa av vid Berliner Allee/Indira-Gandhi-Str så är du alldeles alldeles vid sjön.
Solen hade gått i moln när jag väl slog mig ner på badet vid sjön (OK, hade inte solen gått i moln så hade jag aldrig hittat en ledig solstol vart fall), men det var ändå fint med lite Ostalgi-strandkänsla. Sjön är inte mycket mer än en glorifierad pöl, men det är en fin liten park. I lummig sommargrönska är det nog riktigt fint!
Det roliga var att väl som jag satt där råkade en av ungarna som lekte i närheten drulla ner sin skateboard i vattnet, det ropades på någons pappa och mannen som kom och fiskade upp brädan var väääääldigt lik Florian Lukas som spelar den snälla brodern Martin i Weissensee. Han föddes förvisso i Prenzlberg/Öst-Berlin 1973, men att inbilla sig att han BOR och håller till i närheten av sjön numera också är väl lite väl…!
Boken? Matt Haig. En uppslagsbok om oss människor, menad för aliens. Purt fantastisk. En smutta-på-ibland-bok. Somligt är allvarligt filosofiskt, tänkvärt. Annat (beskrivningen av mänskliga könsorgan) får mig att garva rakt ut. Perfekt handväskbok. Äntligen hade jag dessutom kommit ihåg att köpa små överstrykningspennor som alltid kan få ligga i väskan.
…och den grå himlen – tvåååå dagar på raken, trots löften om sol och värme! – är mitt fel. Förlåt alla turister. Jag har begått jeansjackepremiär. Klart det ska bli gråmulet då! Lite snålblåst, då är det skönt med stora bulliga lurar med ljudbok i (jag fortsätter mitt Wennstam-maraton).
BBC Helsinki 2015 – fyra veckor kvar!
Nu har jag äntligen köpt och laddat ner Kjell Westös Där vi en gång gått (tur att den plötsligt fanns som e-bok, det var svårt att få tag i pappersvarianten…!) och läser och längtar till mitten av april. Vi ska ju gå där då, i fotspåren, på en guidad tur. Och ska ska vi äta och dricka gott och bara HÄNGA. I BBC-gänget finns en bunt människor som jag tycker så illans mycket om. Westö är sekundär (sorry Westö)! Jag har börjat läsa flera böcker av denne författare tidigare, men aldrig kommit i mål med en enda. Jag är för simpel, eller kräver för simpel underhållning (med betoning på underhållning) när jag läser skönlitteratur, antar jag. Boken jag började på nu är den som fångat mig bäst hittills. Det är bra.
Jag läser fortfarande om Helsinki i min lilla tyska guidebok också, jag har såklart hakat upp mig på centralstationen, jag ser så otroligt mycket fram emot att njuta av den. Mäktig nationalromantisk arkitektur signerad Saarinen. Lär kolla lite metro också så att jag kan infoga ännu en tunnelbanekarta i samlingen. Det är nästan femton år sedan jag senast var i stan (jag var där mitt i smällkalla vintern med en bunt kunder från Sri Lanka, de frös men uppskattade det!), så det blir lite av en nyupptäckt. Snart…!
söndag med Scholl et al
Jag ligger efter med redovisningen av mina söndagspromenader. Alla är inte direkt värda att skriva om, men den här är det!
Det är lätt att glömma att det fanns tyskar – höga och låga – som motsatte sig nazismen. En del försökte till och med förändra inifrån. Målet för sagda söndag blev därför Gedenkstätte Deutscher Widerstand, eller The German Resistance Memorial Center som det heter på engelska.
Du kanske har sett filmen Valkyrie? Von Stauffenberg och hans förtrogna försökte mörda Hitler den 20/7 1944, men misslyckades. Den lilla minnesplatsen på innergården är den plats där gärningsmännen avrättades.
I efterhand debatteras det hur drivande just von Stauffenberg egentligen var, men han var ju tjusig så jag antar att han är mest ”filmisk” att sätta i fokus. Man kan dessutom invända att mordförsöket kom först 1944, frågan är hur mycket av historien som hade ändrats – många människor hade redan dött. Å andra sidan, ett liv är ett liv är ett liv? Alla som deltog i komplotten hade heller inte några ädla och humanistiska motiv – en del av dem ville helt enkelt bara ha bort Hitler, inte nödvändigtvis hans galna idéer.
Nu fokar muséet inte bara på Valkyrie-plotten även om det kanske är den de flesta av oss har hört talas om. Här finns en liten men naggande god utställning med information om diverse olika grupperingar som kämpade mot nazismen.
Jag fastnade lite speciellt för den vita rosen och Sophie Scholl. Yes, jag är ytlig, jag såg den vackra profilen och började läsa mer om henne, hennes bror och de andra som formade rörelsen. Hon avrättades några månader innan hon skulle fylla 22 år, efter att ha delat ut flygblad. F l y g b l a d.
(ja, jag vill ha boken, nej, jag får inte köpa den. än. ska försöka få fatt i filmen också.)
Till min stora glädje fanns det en poster om Georg Elser också. Jag sprang på minnesmärket över honom av en slump en fredag när jag promenerade hem från jobbet och jag var allt annat än bevandrad i hans öde. Nu vet jag lite mer. Han försökte mörda Hitler och hans närmaste redan 1939 – om HAN hade lyckats? Mindboggling. Filmen om honom är pinfärsk, så det borde jag absolut kunna lyckas se, det kan dessutom vara bra för mitt tyskatraggel! Elser fängslades, torterades och mördades slutligen i Dachau, bara några veckor innan lägret befriades.
Dessa människoöden. Alla dessa öden.
Mycket mycket rörande är också den tillfälliga utställningen (slut 29/3 2015) ”Don’t forget your name. The children of Auschwitz.” Jag vet inte riktigt vad man ska vara gjord av för att inte få en klump i halsen av den.
Inträdet till detta museum är alldeles alldeles gratis, och i en tämligen söndagsstängd stad kan det utgöra ett ganska bra utflyktsmål. Det är snyggt gjort men jag kan tänka att de hade kunnat göra ÄNNU mer av det (kanske inte bara text, bild och film? Jag är en sån där som vill se Stauffenbergs… tja, penna? Scholls skolväska? vad som helst. Jo, jag vet också att krig göra destruktiva saker med ting som redan från början var förgängliga, men på NÅGOT vis skulle det gå att levandegöra allt ännu lite till).
fantastiskt vackra lokaler
Sist men inte minst – den ljuuuuvliga Marlene! Hon h a t a d e nassarna och joinade den amerikanska arméns uderhållningsförband, så hon har också fått en liten plats på muséet. Underbara kvinna. Att åka med en röd ros till hennes grav blir en annan söndagsutflykt till våren…
Medan mörkret faller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.
Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.
Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.
Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.
Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.
Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.
Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.
(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)
I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!
Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.
————————
Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog
The Other Side of the Wall
I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉
Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.
Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.
Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.
”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?
Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”
Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.
Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.
Nebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.
Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.
—————————–
Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.
Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.
Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!
—————————–
Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.
krimsigare krams, längre långdans, djupare dopp i grytan?
Tyskland går all in på jul. Jag kan vara som en skata som gillar glans och glitter, men jag blir nervös på hur mycket julsaker som blänker i butikerna redan. Jag ser fram emot Glühwein på julmarknad men det får finnas gränser. Julen i år kan dessutom bli den märkligaste på länge, jag vet inte ens om jag kan åka till Sverige – det var lättare att hitta kattvakt i Sura, kan man väl säga. Jag har vänner här, till och med kattälskande vänner, men många av dem bor på andra sidan stan. Fyramiljonersstan. Tror ni att det tar tid att åka från ena sidan Stockholm till den andra? HA. Välkomna hit. Kanske inget man unnar sina vänner mitt i julstressen. Vi får se.
Jag har alltid tyckt att det är rätt skönt att kunna göra något helt annat de där sista galna veckorna före jul, jag är av rutiga och randiga skäl rätt avogt inställd till julen sedan många år. Därför gick jag loss rätt hårt på en happening som jag fick nys om förra veckan: Doktor Ida Charlotta Lessanders nedgång och fall
Följ med på en resa tillbaka i tiden. I nittonhundratalets början var nuvarande Folkuniversitetet den nya huvudbyggnaden för Stockholms högskola, en plats full av starka viljor, hård konkurrens och hemlighetsmakeri. I skolans kupol verkade en idag nästan bortglömd pionjär inom biologin; Doktor Ida Charlotta Lessander (1875-1914). I en mansdominerad värld var den ambitiösa Lessander en främmande och farlig fågel. I en tid när fina flickor skulle sitta hemma med handarbetet i knäet bröt hon ny mark som egensinnig, briljant och äregirig forskare.
Utställningen Ida Charlotta berättar historien om en byggnad, en vetenskap och en kvinna. Samtidigt. Vi berättar om huset som studenterna kallade ”gråsuggan” och hur området runt Observatorielunden var sin tids science park full av världsledande forskare. Vi berättar om mykologin, läran om svampar, en forskning som för hundra år sedan kunde vara direkt livsfarlig. Och vi berättar om Ida Charlottas karriär som en av Sveriges första kvinnliga forskare inom naturvetenskapen, vilket motstånd hon mötte och det öde som drabbade henne.
Ida Charlotta är en berättelse som använder hela Folkluniveritetet som scen, på ett sätt du aldrig varit med om tidigare. Det är en produktion av elever på Folkuniversitetets Skrivakademi, under ledning av författaren Anders Fager.
Verket visas vecka 50 och 51. Skräck, skandaler och kvinnokamp. Och jävligt skumma svampar. Ida Charlotta hamnade i blåsväder för att hon ganska ogenerat prövade olika hallucinogena svampar på fattiga ”frivilliga”. What’s not to like?
———————————
Lite i samma anda är en annan happening som jag är väääääldigt sugen på: Skräck och skrock på Hallwylska musset i Stockholm. Den utställningen pågår ända till 1/3 nästa år så NÅN gång borde jag ju kunna se den.
Männen med rosa triangel
Männen med rosa triangel gavs ut 1972 av pseudonymen Heinz Heger. Heger hette egentligen Hans Neumann, men mannen bakom historien – överlevaren – var Josef Kohout.
Josef Kohout var mannen som överlevde sex år i ett antal olika koncentrationsläger (bl a Sachsenhausen utanför Berlin), han levde och ville berätta men ansåg sig inte ha talangen att fånga sina upplevelser i skrift. Där kom Neumann in.
Kohout dikterade under ett antal sessioner, Neumann formulerade. Kohout korrläste aldrig texten innan boken gavs ut, så den innehåller en del ganska stora faktafel, men ingenting som förtar historien, grymheten.
Varför pseudonym så långt efteråt, lägerfångarna befriades ju redan 1945?
Jo, det är lätt att glömma (läs: förtränga), men homosexualitet är olagligt i många länder än idag – i Österrike var homosexuella handlingar olagliga fram till 1971 och boken som dikterades i slutet av sextiotalet kunde alltså slå tillbaka på offren och deras familjer. Igen. Det tog dessutom några år innan något förlag vågade ge ut den, men 1972 gjorde Merlin Verlag slag i saken.
I denna svenska nyöversättning finns ett vackert och känslosamt förord skrivet av Jonas Gardell, dessutom ett mycket värdefullt efterord signerat den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler.
Lägren. Vilka hamnade egentligen där? Det fanns så många mer märken än de gula som vi oftast har sett på bild. I boken finns en liten lista, men wikipedia erbjuder en mer omfattande lista för den som är intresserad (det är du!). Som titeln på boken antyder så fick de homosexuella männen en rosa triangel. Just därför har den återtagits att bli en symbol för gayaktivism, tillsammans med bl a regnbågar och lambdatecken. Jonas Gardell berättade under ett seminarium på Bokmässan 2013 om en episod då han som ung stolt nålade fast sin rosa triangel varpå hans far sa något i stil med ”ska du skylta med eländet också?”.
Som sagt: det är lätt att förtränga, men så var det nyss, så är det än i dag för alldeles för många. Kärlek, för helvete! Hur kan en frisk människa vilja beröva någon annan det? Den som för en sekund inbillar sig att det är nuttigt i Sverige av i dag ”FÖR PK-MAFFIAN OCH FEMINISTERNA OCH BÖGARNA BESTÄMMER JU ALLT!!” ombeds vänligen men bestämt att läsa Johan Hiltons reportagebok No tears for queers.
Åter till Josefs överlevnad. Boken är naturligtvis smärtsam läsning. Det finns ingen ände på människans förslagenhet och uppfinningsrikedom när det kommer till att plåga andra. Boken vidrör också en annan viktig aspekt av det hela – överlevarna, hur överlevde de? Många av dem tvingades att göra saker som de i efterhand ifrågasatts för. En del av dem borde kanske skämmas, andra inte. Det finns lika många historier om det som det finns överlevare (duh, stating the obvious), när jag såg filmen om Hannah Arendt förstod jag för första gången hur ifrågasatta många överlevare blivit, till och med av sina egna anhöriga. När den insikten slog mig kände jag mig mer än olovligt naiv (igen), men en lär så länge en lever.
Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad?
Josef Kohout skämdes inte en sekund över hur han tog sig fram och överlevde. Jag har tänkt mycket på det där. Vad skulle en göra? Hur? Finns det någon enda som kan prediktera sitt eget beteende innan de sitter där i rävsaxen? Njäe va? Nu kan sanningen vara friserad i boken, men mannen i historien verkar inte ha gjort några stora övertramp, trots att han till slut också blev en av de fångar som hade viss makt över sina medfångar. Det var ju det djävulska, att fångarna tvingades att organisera sig. Någon var den som ibland fick ta beslut om vilken av medfångarna som skulle straffas, skickas iväg, mördas eller torteras. En tortyr i sig. Det underströk också den interna hierarkin i lägret – vanliga brottslingar och politiska fångar stod relativt högt i rang. Judar och homosexuella lågt. Homosexuella allra lägst..
Nu är det ju så att ett övergrepp kan begås igen och igen, om än i mildare form. Många överlevare fick ursäkter och ekonomisk ersättning (om än aldrig i paritet med lidandet de utsatts för) åren efter kriget, men de homosexuella förvägrades detta, de var ju brottslingar. Fortfarande!
En absurditet av rang var att offren inte fick räkna in åren i koncentrationsläger i sin pensionsgrundande inkomst – det fick däremot SS-vakterna! Ja, såvida det inte gick att leda i bevis att de begått något brott under sin tjänstetid. En del av oss skulle kanske påstå att tjänsten i sig var ett brott, men så bedömdes det inte enligt reglementet.
Kohout kämpade livet ut. Han fick aldrig uppleva det han såg som full ekonomisk upprättelse. När beslutet äntligen kom så kom det så sent att det var snudd på omöjligt att finna någon överlevare som ännu var vid liv.
Vad fick han då? Han fick kärlek. Josef fick 48 år tillsammans med sin man Willi. Den 30/11 2009 invigdes Heinz Heger Platz(* i Wien (varför inte Josef Kohout Platz, kan jag undra?) i området där de bodde fram tills Josefs död, och Willi var där.
*) Bokhyllor! Där finns bokhyllor! Underbart. Vi vet ju redan det, alla vi bokälskare. Kunskap är vägen till förståelse.
Vi kom över havet
Då och då läser jag böcker som knör – BUFFAR – sig in i skallen, men som ändå (eller just därför?) inte riktigt låter sig beskrivas. Julie Otsukas Vi kom över havet är en av dem.
”Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser.”
Just så. Ett namnlöst kollektiv serverar en ström av lika namnlösa individuella intryck. Året är 1919 och vi befinner oss på en båt fylld av japanska kvinnor. Unga (en del på tok för unga), mindre unga, men kanske inga jättegamla. De är blivande brudar. Mer eller mindre, oftast mindre, rättvisande foton har bytt ägare – äktenskap skall ingås mellan makar som aldrig tidigare har mött varandra. Japanska män på USAs västkust vill ha japanska hustrur och det inses lätt att det kanske har töjts lite på sanningen på båda sidor när avtalen ingicks brevledes.
De möttes, de arbetade och slet, de födde barn, barnen växte upp, lärde sig språket. En del av kvinnorna som kom över havet fick det bra, andra led och längtade hem till Japan. Så blev det december 1941 och Japan bombade Pearl Harbor. De nya japanska amerikanerna på västkusten sattes under lupp. Hade de inte vapen fulla källaren? Gick de inte, allihop, och smed planer på simultana attacker mitt i samhället? Mer än 110 000 människor internerades. Barn rycktes ur skolan, människor fick överge odlingar som de hade slitit med i många år.
Där tvingas vi lämna våra kvinnor, åtminstone i den här boken. Våren 2014 släpps nämligen När kejsaren var gudomlig på svenska. Vi får om jag kan vänta, eller om jag råkar beställa den på engelska, tja, snart. Mycket snart. Hum. När kejsaren var gudomlig är Otsukas debutbok och rör just den där interneringen, den som jag redan har läst mer om. Nu vill jag veta vad Otsuka har att berätta om den. Vi kommer över havet bjuder på en säregen berättarteknik, den är ack så effektiv! Jag vet inte alls om första boken är uppbyggd på samma sätt, men det är mig tämligen egalt. Otsuka blev lite som Kim Thuy för mig, omedelbar kärlek och en känsla av att vad hon är gör, så kan hon inte göra fel (för mig).
Jag brukar säga att jag tycker om böcker som leder in i andra böcker, som omedelbart får mig att vilja veta mer. Otsuka fick mig att lämna sovmorgonens sängvärme så här dan före dopparedan, jag ville veta mer om interneringarna av amerikanska japaner efter Pearl Harbor. GENAST. Tack wikipedia. Det är alltid dumt att vända sig till wikipedia allena, men jag tycker ofta att det är en väldigt bra start och ett ställe där det går att hitta vidare källhänvisningar till mer information.
Jimmy Carter började gräva i interneringarna 1980. Det är väl inte helt överraskande att hans kommission fann interneringarna orättfärdiga. Varje överlevare fick 20 000 dollar i ett senkommet skadestånd. 1988 hände ännu lite till.
In 1988, Congress passed and President Ronald Reagan signed legislation that apologized for the internment on behalf of the U.S. government. The legislation said that government actions were based on ”race prejudice, war hysteria, and a failure of political leadership”.
Eftersom jag är en lyxmupp som då och då byter böcker med andra boktokar kan jag få lite mer Otsuka redan i dag, utan att ens gå bananas i nån webshop. Tack vare Suzann har jag nämligen nr 1 av svenska Granta, Gränser, i min ägo. Woohooo!
Code Name Verity
Jag fick mail från Cecilia, min bästa bokbytare i Houston, för ett tag sedan. Hon skrev om den fantastiska YA-boken som hon tänkte skicka. Både hon och sambon R tyckte om den, men C höll mig på halster: inga detaljer.
Hade jag insett att det var en spionhistoria från andra världskriget som skulle förtrolla mig så hade jag förmodligen blivit ganska förvånad. En av oss i hushållet har många böcker om krigshistoria, men det är inte jag. Min pappas stora intresse hann aldrig smitta, kanske för att jag bara var 12 år när han dog. Samma sak med spionromaner, det finns en hel del av dem i biblioteket, men de är inte köpta av mig (trots att… ja, det kommer längre ner). Böcker om flygplan – yes, samma sak (även om jag sedan barndomen av någon anledning när en förälskelse i Viggen och Spitfire).
When ”Verity” is arrested by the Gestapo, she’s sure she doesn’t stand a chance. As a secret agent captured in enemy territory, she’s living a spy’s worst nightmare. Her Nazi interrogators give her a simple choice: reveal her mission or face a grisly execution.
As she intricately weaves her confession, Verity uncovers her past, how she became friends with the pilot Maddie, and why she left Maddie in the wrecked fuselage of their plane. On each new scrap of paper, Verity battles for her life, confronting her views on courage, failure and her desperate hope to make it home. But will trading her secrets be enough to save her from the enemy?
Elizabeth Wein, Code Name Verity. En spion-YA. Jag faller stenhårt. Första delen, så spännande! En fånge som förtvivlat skriver och skriver och skriver för att förlänga sitt liv. ”Så länge jag kan ge dem något intressant så får jag leva”. Nu kan man konstatera att den ganska spretigt pratiga bekännelsen kanske inte skulle tolereras av alla, men Gestapomannen som läser berömmer sig om att vara litterärt skolad och roas av texterna. Andra delen, när säcken knyts ihop. Bitarna faller på plats (en del bitar faller lite VÄL detaljerat på plats [kod: ”gammelmoster”], det är väl en av ganska få invändningar jag har, men det göööör inget – jag köper paketet, sveps med, för att det är så härligt att bli riktigt riktigt förtjust i något ibland). Åh. En sann sträckläsare.
Hade jag blivit lika fängslad om det hade handlat om två unga män (som det, nb, nästan alltid gör annars)? Blir jag extra förtjust för att det är två kvinnor från vitt skilda vardagsvärldar? För att Maddie är teknisk och analytisk? För att Julie är så modig och rapp i käften? För att det går lite lite utanför ramen om än på ett bitvis på gränsen till klyschigt sätt? Ja. Tja. Nja. Det ÄR kanske inte så klyschigt, det är bara det att det går i perioder, det populärkulturella allmänintresset för kvinnorna som deltog i kriget. Fanns, det gjorde de.
Mina brittiska kollegor och jag fånar oss lite ibland. Vi har kodnamn inspirerade av krigshjältar från andra världskriget. Jag kan naturligtvis inte avslöja de andras identiteter ( 😉 ), men mig gav de namnet Nora Baker. Jag vet inte hur jag ska tolka det där med att mitt alter ego var den enda som inte överlevde kriget (nä, jag lägger inte i något i det, harkel). At your service! I give you Nora:
On 19 November 1940, she joined the Women’s Auxiliary Air Force (WAAF), and as an Aircraftwoman 2nd Class, she was sent to be trained as a wireless operator. Upon assignment to a bomber training school in June 1941, she applied for a commission in an effort to relieve herself of the boring work there. Later she was recruited to join F (France) Section of the Special Operations Executive and in early February 1943 she was posted to the Air Ministry, Directorate of Air Intelligence, seconded to First Aid Nursing Yeomanry (FANY), and sent to Wanborough Manor, near Guildford in Surrey, and from there to various other SOE schools for training, including STS 5 Winterfold, STS 36 Boarmans and STS 52 Thame Park. During her training she adopted the name ”Nora Baker”.
Nora. Verity. Där kommer en del av min kärlek till den här boken: jag hade redan läst en del om kvinnorna under WWII.
Författaren är fritidspilot och hon refererar till en del av de böcker som också förekommer i artikeln om Noor Inayat Khan (Nora). När hon skrev boken började hon dessutom sticka kläder efter gamla 40-talsmönster. Underbart nördigt. Kvinnliga piloter fick för övrigt ha slacks när de flög, men sedan måste de byta om till kjol igen. I jobbväskan: kjol och gasmask. Yes.
”Du måste läsa den här sen!” säger jag, om och om igen. Vi får se vad han tycker, den flygingenjörska delen av hushållet som äger de flesta böckerna om WWII och spioner.
X-publishing, Gilla eller Pia Printz: någon av er behöver plocka upp den här boken om ni inte redan har gjort det. GÖR’T!
#Blogg100 – 40
läs och res
Gårdagens googling om varför vuxna människor läser böcker kan till exempel besvaras så här: för att det är ett alldeles fantastiskt sätt att resa i tid och rum. Jag är kvar i Frankrike, och jag stortrivs.
Dagens bästa googling – ”tecknade fyra svarta svansar mot månen” – kittlar också fantasin måste jag säga. Fast hemma hos oss har vi ”bara” tre svarta svansar. Tre svarta och en fluffig röd. Jag tror inte att någon av katterna siktar mot månen, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Blogg100 – 39
dagen då det fysiska habegäret vann
Elin Wägner har fått fatt i ganska många som skriver på för kvinnlig rösträtt, 350 000 underskrifter insamlade 1913-1914. Fotot kommer från Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg,
Jag skulle vara duktig. Jag skulle läsa Pennskaftet som e-bok och nöja mig med det, men ju längre tiden har gått, desto större har det växt: det pappersfixerade habegäret. Nu gav jag upp. Pocketupplagan, med den fina omslagsbilen, är på väg hem till mig. Äntligen kan jag äga boken, stryka under gyllene oneliners, kommentera och dra dit färgglada utropstecken där jag tycker att de behövs.
Habegäret – e-Siv, 1 – 0
Jag hittade en skattkista: The History of Nordic Women’s Literature
#Blogg100 – 33
den nakna sanningen
tack till Johnny som lånar ut bilden
Nu tänker ni ”men happy halloween, kanske lite fel årstid?” men då säger jag ”nej nej, det är Valentine’s Day”. Detta är nämligen den nakna sanningen om St Valentinus. Mycket naknare än så här blir vi inte, vi människor.
Dessa kvarlevor finner du i den gamla kyrkan Santa Maria in Cosmedin i Rom, och det var också där som Johnny plåtade honom. Kyrkan är annars mest känd för att husera la Bocca della Verità (sanningens mun – där man helst bara ska sticka in tassarna om man har för vana att tala sanning, annars hugger den!) men just idag kan väl herr Valentin få stå i centrum?
Valentinus var kristen präst i en tid då romarna gärna slaktade kristna, och myten säger att kejsar Claudius verkligen gillade snubben – trots att han var kristen – men när Valentinus försökte värva Claudius till sin tro så fick kejsaren nog. Off with the head! Detta ska alltså ha skett den 14/2, men eftersom ingen verkar veta om det var den 14/2 år 269, 270 eller 273 e Kr så kan man ju undra hur det ens är säkert att det var den 14/2. Va? Är jag tråkig? Borde jag inte kinka om myter? Nä, OK då.
Hur denna halshuggning kom att kopplas till romantik och sedermera landade i dagens kommersialiserade choklad- och rosmissbruk? Chaucer påstås ha något med saken att göra, men det får ni kolla upp själva. Så långt sträcker sig inte MIN vetgirighet.
Rom är, för att uttrycka det aningens vulgärt men fullständigt sanningsenligt, fullsketet med kuriösiteter av den här typen. Det är lite lätt kontroversiellt att erkänna att man fascineras av skelett numera, men jag gör ju det (allra helst skallar). Cappuccinerkryptan (nej, det har inte med kaffe att göra, däremot med munkar, och nu skäms jag nästan ty detta börjar bli buskis) är väl värd ett besök för den som gillar knotor. Stället är förvisso inte riktigt lika bentätt som ossuariet strax utanför Kutna Hora, men klart värt ett besök.
A plaque in one of the chapels reads, in three languages,
”What you are now, we once were; what we are now, you shall be.”
Memento mori. Minns döden.
En mycket mycket dyr bokhög – så när studierna var avslutade fick dessa böcker ett nytt liv som tyngder till exempel när vätska ska pressas ur aubergineskivor till moussaka. Sobottan (rent tekniskt: Sobottorna) är en guldgruva för den som vill nörda loss på anatomi.
Skallarna och jag då? Jag gillade skallar och skelett redan innan jag började plugga medicin, men det var under anatomin som jag trillade dit rejält på ben rent generellt och skallar speciellt. Det var både fascinerade och frustrerande att plugga in alla fåror och utskott, och skallstrukturerna var värst av dem alla. Jag var såld. Sulcus sinus sagittalis superioris är möjligen onödigt många bokstäver för att beskriva en skåra som man förmodligen skulle negligera om man inte visste att den fanns där (don’t try that at home, den sitter på insidan av skallbenet så den tillhör inte de strukturer du ska klämma på nån närstående för att hitta, helst) men namnet är fullständigt logiskt när man knäckt koden och det fanns något ohemult tillfredsställande i att göra just det. Knäcka koden.
Nej, det blev ju ingen läkare av mig, jag återvände till tekniken, men fascinationen för anatomi och fysiologi finns där än. Jag hänger inte i mondo, gore och bizarre-forumet på flashback, men finns det ett spännande medicinmuseum, en knasig krypta eller gamla katakomber att besöka när vi är på semester så råkar vi ofta hamna där.
——————–
Man blev neddragen i konsumtionsträsket också. 25:- i wrapprabatt från fröken sexolog blev till ett inköp, nu väntar jag ivrigt på David Levithans senaste bok.
#Blogg100 – 23
En storm kom från paradiset
Det var Bodil Malmsten som påpekade nödvändigheten i att läsa Johannes Anyuru för mig. Nej, inte personligen – förstås – även om hon har ett anslag i sina texter som känns djupt personligt, som om hon skriver något alldeles till mig, eller till och med som om hon uttalade orden till mig över en stor kopp kaffe på ett fik.
Om Anyuru skrev hon i sin senaste bok Så gör jag. Läs allt av honom!
Jag har inte haft järnkoll på Anyuru, men när han har passerat medvetandet så har jag mest tänkt på honom som poet.
Poesi och jag är – Malmsten till trots (hennes poesi tycker jag om, även om det är hennes skönlitterära texter jag uppskattar allra mest. ja, och loggböckerna. förstås.) – inte bästisar. Jodå, jag har fortfarande som så många andra tonårens obligatoriska Boyesamling stående i bokhyllan, och lite Fröding (jag är ändå född i Värmland), kanske en skvätt Öijer – men annars: poesi, jag, nej, sällan, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Så passerade jag snabblånehyllan på biblioteket och såg en stjärtfena i ögonvrån (ja, så jag är en obotlig tekniknörd… men K är värre, han plockade modellen på en halv sekund blankt, men då är han å andra sidan flygingenjör, jag är blott starkströmmare). Tvärvände. Ah, det är ju den DÄR! Johannes Anyurus senaste bok. INTE poesi. Den tar jag!
(nej, inte poesi, men ofta väldigt poetisk – jag funderar fortfarande över meningen ”Regnet låter som en applåd under jorden”, smakar på den, försöker höra det – men misslyckas ärligt talat!)
Johannes skriver om sin far, den artonårige pojken som på vinst och förlust cyklar iväg till en uttagning där det ska sållas fram presumtiva stridspiloter. Han blir antagen och åker till Aten (sent sextiotal) för att påbörja sin utbildning. När hans utbildning närmar sig sitt slut tar Amin makten hemma i Uganda och Anyurus far, P, vill inte flyga för Amin. Han flyr till Rom, letar andra pilotjobb, får ett anställningskontrakt för att flyga besprutningsplan (!) i Zambia (han vill flyga, vill vill vill!) och återvänder söderut. Fast det skulle han inte ha gjort. Han blir tillfångatagen.
Därifrån och hur han till slut hamnar i Sverige, det får ni läsa om själva. Vägen till Göteborg är inte direkt spikrak.
Jag var ett barn när Idi Amin kuppade till sig makten i Uganda. Nyhetsflödet var inte lika massivt på den tiden, så de stora nyheter som kom kändes desto mer intensiva (katastrofer, diktatorer, krig någonstans i Afrika idag? det drunknar. tänk efter.) och Idi Amin satte sig i minnet. Hur vi kallade honom Idi-ot Amin hemma. Pappa försökte förklara vad som hände (ja, pappa, patriarken, men det är en annan historia till en annan text. kanske.) men det var inte direkt enkelt att förstå. Alla dessa döda. Räckte det inte med svältkatastrofen i andra delar av Afrika? Denna enorma kontinent, jag greppade inte storleken som barn, om jag ens gör det nu.
Det är andra gången på kort tid som jag läser en man som skriver om sin fars livsresa. Johannes mamma verkar uttryckligen ha bett sin son att inte skriva om henne, så hon figurerar bara så snabbt som hon måste för att man ska förstå hur P kom till Sverige och hur Johannes kom till. Jag hoppas att hans mamma ändrar sig någon gång. Jag vill läsa om hennes resa också, från socialhögskolan ut i världen.
Kommer jag att läsa mer Anyuru nu? Otvivelaktigt. Jag sveptes inte med i stormen, men nog är han bra. Det finns många många frågetecken kvar efter att jag har läst klart, men det kanske finns fler böcker som tangerar detta som vill ut ur Johannes huvud? Det är omöjligt för mig att läsa de sista orden, om att stå där bredvid en död förälder, utan att gråta. Kanske för att jag har gjort det två gånger, eller ännu troligare: för att Johannes kan skriva så att det känns. Det kan han.
En av mina f d kollegor flydde från Uganda med sin familj. De var rika, en fin familj, kunde betala, så deras väg gick inte via ett hemlöst liv på en busstation i Nairobi, men det är ändå en resa att göra. Hon återvände till Uganda på semester för några år sedan, hon har varit i Sverige i nästan hela sitt liv så hon beskrev det som något otroligt exotiskt.
Den där livsresan som så många gör. Alldeles för få har någon som Johannes som kan föreviga den åt dem.
#Blogg100 – 20
(inte så) Anonyma Biblioholister 