Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
Bokcirkel med Kim Thuy
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”
Jag är lydig.
Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.
Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!
Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis.
Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra.
Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord.
Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.
Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.
Allvarligt talat
Åh Lena! Och Stina!
Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.
Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.
Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?
Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”
Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.
JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.
Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.
Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.
Slakthus 5
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor.
Får man skriva så om krig?
Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.
So it goes.
– – –
Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…
Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer.
Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima?
(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.)
Och att Dresden bombades ”bara för att?”
Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.
Mänskligheten. So it goes.
Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)
Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.
Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.
Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel.
Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då.
Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.
Euphoria
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.
Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.
Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.
Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.
Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.
Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!
With a red cover
jag lyckades motstå frestelsen/den dåliga smaken att kalla posten ”vi-th a red cover”
Jag var mycket måttfull under min helg i Stockholm för två veckor sedan. Jag köpte bara tre böcker. Kim Thúys Vi var en av dem. Hon är en av de litterära husgudinnorna en casa Andersson.
Små textfragment, alltid så vackert att det tål att läsas igen och igen. Att dyka ner i de här texterna är som att botanisera i en delikatessdisk. Kanske ost? Eller rent av choklad? Eller båda. Delikatess exekverad i text, det är allt du behöver veta. Om en flicka – född i samma apans år som jag (men på andra sidan det västerländska nyåret) – som växer upp i en tämligen välbärgad familj, men som blir en av alla båtflyktingar som tar sig från Vietnam på sjuttiotalet. Riskera livet för räddning. En också i dagsläget aktuell bitande ironi. Flickan Vi kastas runt i världen under flykten men hamnar till slut i Kanada. Resorna slutar inte där. Hon pluggar bl a juridik och hennes arbete tar henne med på många långa resor – till slut också tillbaka till Vietnam, men nu till den norra delen. Om liv och försoning och kulturkrockar och egen vilja. Mycket mycket mycket bra. Nu funderar jag på att plocka fram och läsa om hennes tidigare böcker också.
Med regionens svåra historia i åtanke (Vi reser bl a till Kambodja också) hade den här boken lika gärna kunnat hamna i min ruta för ”set during a war or conflict” på min botns16-bricka, men nu blev det så här. Jag laddar fortfarande för att orka använda den sistnämnda rutan till att läsa om någon av alla de förfärligheter som skedde här i min stad. I det som just nu är mitt land.
Jag längtar inte till Bokmässan så som jag gjorde förr, men jag hade mycket mycket gärna lyssnat på henne där. Ska du dit?
***
Jag blev så nostalgisk av att läsa om (bl a) Vietnam igen att jag började bläddra bland bilderna jag tog när vi åkte runt i södra Vietnam för ett par år sen. Saigon heter numera Ho Chi Minh City, HCMC, men ”alla” sa Saigon ändå. Nordsidan vann kriget. Staden döptes om. Att kalla sin stad vad man vill kalla sin stad kan vara en liten frihet i sig.
Det vackra postkontoret. Blandade känslor inför spår av forna franska dagar. Den här imperialismen. Och sen ”frihet” och inbördeskrig. Och inbördeskriget förvandlades till något större och det blev masslakt av både människor och natur. Alla människor som dog skrikande ute i djungeln. 
nere vid floden. jag undrade så vad hon tänkte på.
Ho Chi Minh badar i ett litet hav av lotusknoppar framför stadshuset
…och så for vi runt kring Mekongdeltat
soluppgång
The Vegetarian
Det var Ela i min berlinska bokklubb som nämnde den först: Han Kangs The Vegetarian. Ingen mer än jag (förutom Ela) ville läsa den, jag var också tveksam, men är glad att jag gjorde det som resultat av ett spontaninköp en sen fredagskväll på Dussmann (bokhandel öppen till midnatt, härligt härligt men farligt farligt).
Yeong-Hye och hennes man lever i ett stillsamt och opassionerat äktenskap. Den dåliga känslan i magen kommer redan efter någon sida, när jag läser om hur de träffades. Mannen tänker att han valde henne för att hon inte direkt var nåt märkvärdigt, men hon gör åtminstone inte en massa väsen av sig. Att fördelen med att de aldrig varit förälskade är att man inte saknar förälskelsen sen, efter några år, när det ändå blir tråkigt. Ändå kommer hon att göra honom besviken. Hon får mardrömmar om kött. Om att äta döda djur. Hon blir vegetarian. Detta är dramatiskt i den här familjen, och hennes vägran att lyda och äta kött blir inledningen till en mardröm av den typ som man inte bara har när man sover.
Våld, våldtäkter, svek.
Boken har tre delar. Kvinnan Yeong-Hye står i centrum i den första. Sedan hennes svåger. Slutligen hennes syster.
Den första delen får mig att tänka på koreanska skräckfilmer. Många tänker japanskt om skräck, men jag har alltid tyckt att de koreanska filmerna är snudd på värre. Andra delen kallas av många ”erotisk”. Jo, där förekommer samlag, men allt är så svart. Det enda sensuella är målade blommor. Den tredje delen knäcker mig, snudd på.
Våld från andra, våld mot andra, våld mot sig själv.
”Fantastiskt exekverat, men v i l k e n feel-bad! Uuuuhuhu!” skrev jag i botns16-gruppen på fejjan. Inte så tjusigt och analyserande, men mycket sant. För mig var det en arbetsseger att orka läsa hela boken. Boken är skenbart tunn, sparsmakad, men innehåller m y c k e t (jag vet, klyschvarning på den meningen, men den är sann).
Jag har ju jobbat lite här och var i världen, men månaderna i Sydkorea 1999 var märkliga och skrämmande, det är ohotat mitt mest främmande land hittills i livet. Ett rikt land, på ytan toppmodernt, men så patriarkalt och hierarkiskt. Jag skulle kunna skriva en hel berättelse i sig om det, men det får vänta tills jag har tillgång till dator. Det var naturligtvis omöjligt att INTE läsa med de glasögonen på, men Han Kang berättar i en podcast (tack C för tipset!) att hon vill skriva om våld i VÄRLDEN, i människan – inte specifikt om Sydkorea. Hon berättar om hur människor i andra länder hittar sina egna referenser till våldet och förtrycket i boken.
En mycket välskriven bok. Den här historien kommer jag att tänka på länge.
Skymningsflickan – och nu är det slut :(
Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.
Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.
Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.
”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”
Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.
Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.
I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.
Att hata
har inte köpt dem. än. 😉
Jag visste att det var illa, men när det tyska rasistiska partiet AfD höstade in nära 25% i regionsvalet i en närliggande region i söndags blev jag ledsen och rädd för umpte gången sen jag flyttade hit. I den lilla staden Bitterfeld (ironiskt namn, huh?) röstade mer än 31% på AfD.
Allt detta hat. Jag började följa Berliner Morgenpost på fejjan för att få en anledning att läsa lite casual-tyska, men när jag ser kommentarerna ångrar jag mig snudd på. Just nu pågår en intensiv strid mellan ur-Berlinare och inflyttingar. Just nu och just nu, det striden är gammal. Inflyttingar? Ja, nu handlar det inte ”bara” om flyktingar, inte ”bara” om såna som jag (utlänning, men i vissa ögon ”rätt” sorts utlänning) utan om tyskar från andra städer också. Allra helst wessis. Nu hårddrar jag men i striden mellan ossis och wessis sparkas det OFTA fortfarande hejvilt i vissa kretsar. Ingen sida är snällare än den andra, men just i fallet Berlin känns det ofta som om gamla ur-Berlinar-ossis är arga över alla som flyttar in och orsakar lägenhetsbrist, höjda hyror och allt annat som man kan komma på är dåligt (vi är förmodligen orsaken till fotsvamp också).
Jag kan förstå på många vis. Lyxsaneringar och gentrifiering suger. När alla delar av Berlin öppnades för hela världen var det inte på alla vis enkelt att hänga med för den som pluggat ryska istället för engelska i skolan. Å andra sidan, titta upp ur ankdammen, är NÅGON storstad befriad från detta fenomen? I NÅGOT land?
När Hanna var här för nån vecka sen köpte hon en bok om ossi-wessi-konflikten, jag blev också sugen på den. ”Märker man detta även som utlänning alltså?” undrade Hanna. OM man gör, säger jag. Delvis kanske det beror på att ämnet intresserar mig och att jag ofta frågar folk om deras bakgrund, delvis på… ja, äsch, säg så här: man behöver inte leva och arbeta här någon längre tid för att börja märka av det. De flesta har inget emot mina frågor, men en presumtiv dejt blev så förbannad att han ställde in dejten på grund av frågan (som kom på tyska enhetsdagen efter en lång diskussion om allt möjligt som har med Tyskland att göra). Överkänslig much? Började asgarva när jag berättade om den snubben för en (tysk wessi) tjejkompis och hon blixtsnabbt sa ”han måste ha varit ossi, de är så bittra”. Ja, ni ser ju.
Mitt första halvår i Tyskland jobbade jag ute i grannregionen. Ossiland. Jag förstod efter ett tag att jag ansågs lite oartig eftersom jag hade missat att man 1) går runt och tar alla i hand på morgonen 2) återigen tar alla i hand och säger ”tack för idag” på kvällen. Ossi thing to do. Wessi-kollegorna avskydde det. Speciellt i flunsatider. Och på grund av tiden det tar. Liten detalj av måååånga. ”They are a totally different BREED” sa en av mina extremaste (ex-)kompisar föraktfullt om den andra sidan.
Så JA, det finns många spänningar kvar i detta land, trots att muren föll 1989. Muren inuti folks huvuden talas det ofta om. Det tar nog en generation till innan den försvinner. Till och med ännu mer? Jag har både ossi- och wessivänner, for the record. Jag ser poänger såväl som fördomar från båda håll.
Jag bor i forna öst-Berlin, de som bodde i min lägenhet blickade ner på muren och såg väst-Berlin varje dag, på lite avstånd. Jag undrar hur det kändes. En del av mina ossivänner hatade regimen och råkade illa ut på grund av den. Andra är mer neutrala. En vän (född i början av 60-talet) försvarar DDR med näbbar och klor, hen tillbakavisar en del av de upplevelser som den av mina vänner som råkade mest illa ut talar om (”det är inte möjligt, sånt hände inte”) – men OK, allt föll på plats när hen sedan berättade att fadern hade en högt uppsatt position i partiet way back then. Kanske lite bias där.
Övriga spänningar? Ja, det finns andra stora grupper (Berlin kallas ibland Turkiets tredje största stad) som har kommit hit de senaste årtiondena. Somligt funkar, annat inte. Flyktingarna är lök på laxen för somliga. Ibland känns det som att bo i en krutdurk och då är detta ändå en fridsam och traditionellt ganska ”mellow” stad.
Så, jag inledde med orden ”allt detta hat”. Det är lätt att tänka att det är de andra, DE DÄÄÄÄÄÄR, MEN så insåg jag vilka känslor som väcktes i mig när jag såg TV-serien Weissensee (jag är sist på bollen, jag vet) om forna Öst-Berlin. Jag såg att avsnitt i söndags som fick mig att vilja DÖDA figuren Falk. Jag hatade intensivt. En figur i en TV-serie. För att inte tala om hur jag känner när jag ser Pegida. Jag vill slå dem på käften. Sparka. Moget, Siv.
Mer sofistikerad än så är jag alltså inte. Nu var figuren Falks beteende i just det avsnittet designat för att väcka starka känslor, rent av hat, men ändå. Vi brusar nog alla upp ganska lätt ibland. Ibland kanske det bara är välutvecklad impulskontroll som stoppar slagsmål, men de där känslorna som äter i tysthet varje dag? Slentriantankarna?
Hur kommer vi ur detta? Denna undran sysselsätter mig hela tiden. Plågar mig. Jag är skiträdd. Inte för de nyanlända. Jag är mest rädd för de gamla ingrodda. Rasister, homofober, sexistiska och misogyna bakåtsträvare. DEN klicken, oavsett ursprung. Den klicken som numera är för stor för att kallas ”klick”.
Feeling very Mata Hari
Förra söndagen var fuktigt gråkall, jag var trött och seg och ville väl helst stanna under täcket, men det är då jag alldeles speciellt behöver ta mig ut. Jag hade jobbat skiten ur mig veckan innan och behövde blåsa bort stressen. Först brunchade jag med ett kul gäng (och fick ett roligt boktips), sen beslutade jag mig för att nyttja sista chansen på mitt ABC-kort (för normal jobbpendling behöver jag bara AB, så det är vad jag normalt har) och sticka ut till Potsdam. Potsdam är en mycket vacker liten stad i Brandenburg strax utanför Berlin. Du tar enkelt S-Bahn (S7, eller S1 och byt tåg i Wannsee) från centrala Berlin. Det dräller av slott och vackra hus, parker, mysiga caféer och VATTEN! Jag saknar ofta stora vatten i Berlin, det är väl inte direkt Väner-/Mälarkaliber på sjöarna ute i Brandenburg heller, men det finns många vackra platser.
Väl vid Potsdam Hbf tog jag spårvagn 93 till Glienecker Brücke. Bron var under DDR-åren legendarisk som ”spionernas bro”. Det var en lucka mellan öst och väst, men till skillnad från t ex Checkpoint Charlie var den här vägen bara till för diplomater, militär och just spionutbyten. Potsdam var öst. På andra sidan vattnet fanns utkanten av Väst-Berlin.
Det är en så otroligt vacker bro. När jag först hörde talas om den tänkte jag mig något helt annat, kliniskt, fult – men den här bron byggdes 1835. V a c k e r! Ibland säger man ”om väggar kunde tala”. I detta fallet? ”Om fackverk kunde tala”. Mindboggling.
Ena brofästat pryds av två ”sjökentaurer” (nu exponerar jag min okunskap om fantastik-fauna, de kanske heter något alldeles eget), hovarna har paddelform. ”Kvinnliga” kentaurer har jag inte sett många av, men denna är mycket vacker. På högersidan finns en mer vanligt förekommande skäggprydd variant.
Spielberg har gjort film, Le Carré har skrivit om Spionen som kom in från kylan. Jag? Jag har vare sig sett filmen eller läst boken. Det finns på listan! Hurra för listan!
Fem sidor in…
…och jag tänker redan i termer som ”oh, nödvändigheten i att läsa den här!”
Sophie, Sophie
Kalla mig ytlig, men jag stod i en trappa och föll för hennes profil.
Sophie Scholl. Det var den tjugonde februari förra året – en söndag lika grå som söndagen idag – och jag besökte muséet över den tyska motståndsrörelsen. Jag hade aldrig hött talas om henne förut, men något i hennes profil fångade mig. Slängluggen. Nacken. När jag jagade barn-och ungdomsböcker på tyska fann jag Hermann Vinkes biografi. Fem ynka euro. Taget.
Det är en riktigt fin liten bok, den funkar både för ungdomar och vuxna (och den tron har ingenting med min fortfarande aningens infantila tyska att göra), det finns något för alla här. Det är snyggt samlat och intressant upplagt. Vinke har fått tillgång till brev, foton, teckningar – Scholl var en skicklig konstnär. Men hon var inte den jag trodde. Nej, varför skulle hon vara det? Jag visste ju nästan ingenting.
Sophie och hennes syskon var ganska vanliga tyska barn, deras far var möjligen ovanligt fritänkande och hamnade stundtals i trubbel för det, men pojkarna var med i Hitlerjugend och Sophie var med i Bund Deutscher Mädel. De var tvungna, men de älskade också sitt Tyskland och tyckte inte att allt var fel – så småningom började dock Sophies storebror Hans (tre år äldre) att ifrågasätta vad som EGENTLIGEN var bra för Tyskland. Delar av syskonskaran, och deras vänner (bl a Sophies pojkvän), skickades till fronten och det blev så påtagligt vilket tröstlöst krig det var. Sophies tankar om motstånd växte också och hon gick upp i föreningen Vita Rosen. Lärare och studenter gick samman.
Det var ganska harmlöst. Flygblad. Vita Rosen skrev, tryckte och spred flygblad om hur Hitler och hans regering förstörde Tyskland, om att regimen måste stoppas. Det räknades som högförräderi.
”On 18 February 1943, coincidentally the same day that Nazi propaganda minister Joseph Goebbels called on the German people to embrace total war in his Sportpalast speech, the Scholls brought a suitcase full of leaflets to the university. They hurriedly dropped stacks of copies in the empty corridors for students to find when they flooded out of lecture rooms. Leaving before the class break, the Scholls noticed that some copies remained in the suitcase and decided it would be a pity not to distribute them. They returned to the atrium and climbed the staircase to the top floor, and Sophie flung the last remaining leaflets into the air. ”
Hans Scholl, storebror, var 24 år. Sophie var 21. Den där dagen när de spred flygblad igen och skolans vaktis ertappade dem… Sophie hade inte ens varit aktiv speciellt länge.
Vaktis larmade polis. Gestapo kom. Syskonen Scholl dömdes. Senare hävdade vaktisen, Jakub Schmied, att det var nerskräpningen i sig han upprördes över. Inte nödvändigtvis budskapet. Han gjorde bara sitt jobb.
På eftermiddagen måndagen den 22 februari 1943 halshöggs Hans, Sophie och deras vän Christoph Probst i ett fängelse i München. På. Grund. Av. FLYGBLAD. Tänk tillbaka på det nästa måndag. Det ska åtminstone jag göra.
Föräldrarna Scholl, så det blev för dem. Två barn mördade av nazisterna. Nej, tre indirekt. Brodern Werner dog i kriget.
Systern Elisabeth lever än. Hon kan berätta.
The Ladybird Book of Dating
Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.
Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.
Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.
Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!
Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.
Innan jag glömmer…
Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.
Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.
Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).
———
Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.
Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.
Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.
Här mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Plötsligt så händer det – Nobelpriset tilldelas någon vars alster jag redan hade i bokhyllan. Det kanske händer somliga ofta, men inte mig. Och så blir jag glad för att ett ofta underskattat förlag som jag gillar kanske kan få lite extra schwung nu. Hoppas hoppas!
Jag brukar skriva att jag behöver enkla saker i öronen på väg till och från jobbet. Den gångna veckan har jag lyssnat på Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det vore synd att kalla den enkel. Lätt. Men: den är TUNG, men sällan har något så tungt varit så lättillgängligt. Jag BORDE gråta när jag lyssnar, men allt är så sakligt. JO, saklighet kan ofta verka mer rörande än rena pekoral för mig, men det var faktiskt bara en enda gång som det kom en stor tung klump i halsen när jag lyssnade. För det mesta reagerade jag på alla förfärligheter med att trycka på ännu lite hårdare där jag gick. Det är svårt att beskriva känslan.
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg.
Män kan inte våldtas
Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.
”Stå i bredd.
Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.
Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.
Vara rädd som fan och tala om det ändå.”
Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.
Och blir våldtagen.
Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.
Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.
Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.
livsleda
Ibland klumpar böckerna ihop sig, av en slump (nä, OK, inte 100% slump, tillgänglighet på Storytel hade en del med saken att göra också) lyssnade jag på Linna Johanssons Lollo, John ALs Rörelsen och i viss mån Jessica Schiefauers När hundarna kommer i ett svep.
Precis som Bokbabbel blir jag lite led på att läsa om ung livsleda (eller för den delen medelålders, eller gammal) som i viss mån genomsyrade samtliga dessa tre böcker på olika vis. Alla böckerna är välskrivna, det måste jag tillägga – och alla har de NÅGOT. John AL briljerar med skräckelement samt Tidsdokument Klass 1 A (Palme!), Linna Johansson med ett antal skarpa formuleringar (Bokbabbel inleder sin text med en av de bästa som träffade mig som en knytnäve i magen – det var min tonårskänsla den beskrev), men den bok som riktigt brann till hos mig var Schiefauers. Den sistnämnda lyssnade jag på som pendlarbok för att delta i Kulturkollos bokcirkel om den.
*Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek.
Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
När Kulturkollo frågade efter tre ord för att beskriva den är boken var det tre enkla ord – ”ont i magen” – som var aktuella för mig. Jag fascinerades av hundarnas roll och hur kvinnorna kändes som birollsinnehavare, trots att de var viktiga och beskrevs fint. Mycket bra bok. Men ”ont i magen” blev det samlade intrycket. Gott så. Vissa saker behöver man få ont i magen av. LÄS! (eller lyssna). Strunta i epitetet ”ungdomsbok”.
Skyddsrummet Luxgatan
Skrämmande, snyggt och frustrerande.
”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄÄÄÄÄNT!” tänker jag. Riksdagshuset i ruiner, Helgeandsholmen är en hög sten – inga konstigheter för killen som just ska sälja sin mammas medicin för att få pengar till kul saker. Någonstans (förslagsvis Luxgatan) ett skyddsrum där en människa ironiskt nog räknar detonationer för att slippa få panik. En stilla skog i Småland där någon forcerar vägspärr efter vägspärr, han måste muta, han misshandlas av påtända galningar i milisen – han vill hitta sin familj. Kanske kan svenska skogar och en välbekant huvudstad ingjuta lite ödmjukhet i skallen på oss svennebananer? Funkar finfint på mig iallafall. För nånstans finns det alltid nån som får lära sig den hårda vägen att sånt här, det händer inte alltid nån annanstans.
Skrämmande aktuellt igen.
”Igen”?
Inte att det händer – det är onekligen alltid aktuellt nånstans – men bristen på ödmjukhet hos oss. Igen och igen och igen.
Jerker Virdborg. Skyddsrummet Luxgatan. Novellsamling nyss utkommen i pocket – en del av den loot jag släpade hem från Sverige förra söndagen.
Den döende kommunismen
Den 3/10 är det 25 år sedan Tyskland (återför-)enades – jag har hört förvånansvärt lite om det hittills, men hoppas att det händer åtminstone NÅNTING kul, nånting extra kul, trots att det infaller på en söndag (damn, en ledig dag färre ;)).
Veckan som gick försökte en vän tyskifiera mig genom att ta med mig på en EM-match i basket. Det gick inget vidare. Eller jo, jag kände mig rörd när jag stod och lyssnade på den vackra tyska nationalhymnen, och det var ascoolt att få se Dirk Nowitzki live (han börjar bli ”gammal”, detta kan vara hans sista turnering på tysk mark – är man 213 cm lång och väger 111 kg kan det nog bli tungt att elitidrotta för en 37-årig kropp!), men det gick inget vidare för Tyskland. De fick pisk av Turkiet i vad som på vissa vis får kallas en derbymatch med tanke på att Berlin ofta nämns som Turkiets tredje största stad. Men det var kul ändå och även om jag fortfarande inte känner mig värst tysk så vill jag mer av det tyska. Jag vill ju bo här. Kanske inte för alltid, men här och nu.
Öst och väst och historia i dåtid och närtid är alltid på tapeten. Jag har oftast umgåtts med ossis (f d östtyskar), men nu hänger jag en hel del med en wessi (med samma logik en f d västtysk) och det är himla kul att höra samma historia ur många perspektiv. Mina ossivänner har naturligtvis helt olika upplevelser av samma land, lägg därtill wessiversionen. Att många fortfarande har en mur i huvudet är alla överens om. Vilka som har den högsta muren – därom tvista de lärde 😉
Jag får ofta frågor från besökande vänner och kollegor som vill veta mer. Anna Funders Stasiland är en favoritbok, men nu vill jag börja puffa för Wolfgang Hanssons Den döende kommunismen också. Kommer i pocket på måndag! Wolfgang var här är det hände. Det är blytungt.
Men det händer varje dag, fortfarande. Berlin är nog en av de mest bubblande städerna jag vet. Du vet aldrig var du har den här stan annat än rent geografiskt. ”Berlin har redan hänt” tror en del, gärna de gamla uvarna som vill berätta hur det var back in the days. Oh no. Igen: Berlin händer varje dag. Yesterday’s news är sannerligen yesterday’s news. Men i den här stan finns gott om lärdomar att dra om saker vi inte vill ska hända igen, vare sig det handlar om brunt eller rött.
Basta.
serendipity
Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.
Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.
———————
Så – Den sårade divan:
Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.
Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.
De förklädda flickorna i Kabul – bacha posh
Min sista ljudpendlingsbok före semestern blev Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Först blev jag så förvirrad – uppläsaren sa ”i översättning av Ann Marie Ljungberg” och jag höjde på ögonbrynen. Översättning? Men så är det, Jenny är svensk men lever i New York och den här boken har mycket viktigt att säga en internationell publik, så jag skulle vilja påstå att det var ett utomordentligt smart drag att skriva den på engelska och sedan översätta den. Jenny arbetar då och då för New York Times, hon berättade om fenomenet ”bacha posh”, det slog ner som en bomb och sen var stenen i rullning. Som sagt, klart att hon skulle skriva den på engelska!
Låt mig först säga att den här boken skulle nog ha passerat mig spårlöst förbi ganska länge om inte för mig tunga namn (Maggan och Hanna :)) hade talat om den.
Jag läser normalt väldigt få böcker ”av den här typen” (ooooh, där kliver jag ut på ett minerat fält) – hur ska jag förklara? Det finns så mycket känslosam och välment litteratur, men som inte alltid är så väl underbyggd. Nån gör en enstaka resa och tror sig sen veta allt, plockar lite referenser (som passar syftet, men inte de referenser som inte passar in i bilden författaren önskar servera) och skriver. Så kunde det iallafall vara förr, på den tiden när jag söööög i mig sån här litteratur. Det kanske gick hem då? Nu kanske alla har högre krav och välresearchade böcker som den Jenny just givit oss är resultatet? Men nu ska jag inte spinna iväg i svårbevisade teorier, då är jag ju platt intet bättre än de där böckerna jag brukade reta mig så på förr.
Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När jag skrev och pratade om den här boken medan jag lyssnade nämnde jag ofta Terese Cristianssons sommarprogram som också handlar mycket om Afghanistan. Jenny refererar dessutom till Terese på några ställen i boken. Du behöver lyssna på Terese. Gör, om du inte redan gjort det!
Det här är en fruktansvärd bok på många vis. Det är ingen slump att både FN och UNICEF vid upprepade tillfällen yttrat att landet är ett av de värsta/det värsta landet för kvinnor i världen. Jag känner att det finns länder som Kongo-Kinshasa som nog konkurrerar rätt bra om den titeln, men den regionen än ännu inte lika omskriven.
Ändå är den inte tung att ta in, den är inte ”svår”. Det är bra! Jag vet inte när pocketupplagan kommer, men jag hoppas att den slår ner i den svenska folksjälen och att många många köper ett eget ex. Det är inte bara kvinnor. Inte bara Afghanistan. Det är politik och sociologi, feminism och referenser tillbaka till Lerner, Butler och Kinsey. Orden rör vid något i dig men boken är ändå mycket saklig. Make no mistake, Jenny får fram att män också lider av strukturerna och att långt från alla män vill finna sig i det som sker.
Jag tycker också om hur hon lyfter frågan (utan att själv servera tvärsäkra svar) om hur omvärlden bäst kan hjälpa Afghanistan. VAR börjar man gräva? Det var en fråga jag ofta snubblade över när jag jobbade på ett kvinnoboende för drygt tio år sen. En persisk kollega sa ”ni svenskar vill så gärna hjälpa, men ni måste förstå att det som står högt på er agenda kanske inte är det som står högst på de här kvinnornas agenda.”. Burka är t ex ofta omdebatterat i väst, och det kan tyckas vara ett förfärligt övergrepp att tvinga folk att klä sig på ett visst vis, men flera kvinnor i boken säger ”oh, jag tar gärna på mig den om det betyder att jag kan göra det, det och det”. Och det vi i väst behöver förstå är att detta ”det, det och det” kanske är en BÄTTRE ände att börja i än att dra i kläderna. När ett förtryck (av både kvinnor och män, även om det är jävligast för kvinnor) är så djupt djupt rotat – i vilken ände börjar man dra? Hjärnan krullar sig.
Jag vänder mig mot några få saker. Dels en del uttalanden om hur kvinnlig sexualitet setts genom tiderna (det känns inte komplett och det som kommer ut känns lite enkelriktat), dels en del storögda (nåja, det är jag som hör storögdheten) konstateranden att fenomenet flickor/kvinnor som klär sig som män finns utanför landets gränser också. Oh, det finns/har väl funnits väl globalt? Är det en nyhet? Dessutom av ungefär samma anledningar som i Afghanistan? Jag kanske prenumererar på uppdateringar av ett särskilt slag, men i min fejjanfeed förekommer ofta bilder från förr och nu – kvinnor som på ett eller annat sätt antagit en manlig identitet för att kunna göra det de brinner för, eller för att överleva alls (punkt). Samtidigt så serveras många referenser för den som vill gräva vidare – så i en del kapitel kommer storögdheten in, i andra talas det om historiska kvinnor som antagit manligt genus. Förvirrande, men kanske mest för att jag lyssnar. Hade jag haft ett läsex att kunna bläddra fram och tillbaka i så kanske det hade klarnat. Svårigheten med att jag just lyssnar är dessutom att ag gör det när jag åker eller går till och från jobbet – att ta sig genom centrala Berlin innebär onekligen att fokus stundtals måste ligga på annat än det man hör i lurarna och då är det lätt att missa eller missuppfatta saker.
Summa summarum: det var en mycket bra bok som väckte många tankar. Jag hade aldrig hört talas om Jenny Nordberg förut, men nu åker hon upp på bevakningslistan. Det är helt klart en journalist och författare att hålla ögonen på.
————
Well, skämskudde de luxe på mig! Jag HAR ju läst Nordberg förut, dessutom läst och GILLAT. Jenny och Nuri Kino skrev Välgörarna tillsammans. ÅÅÅÅH, varför kom det aldrig någon fortsättning på den?
grafisk antropologi eller plain jäkla folkbildning på ren svenska
Helena påminde mig. Hon instagrammade en bild om böcker att ge bort. Tror jag.
”Ah, den där HAR jag ju, HUR kan Kunskapens frukt ha fått förbli oskuldsfullt oöppnad och oläst sedan oktober?” Beats me.
”Att ha den oläst känns lite som att ha en fin present att öppna” sa jag varpå Helena replikerade (ja, andemeningen) ”tro mig, det är det”. Ungefär.
Sagt och gjort. Jag tog boken ur hyllan och öppnade den ömsint, särade försiktigt kronbladen åt… (eh förlåt, jag parallelläser Fanny Hill och det gör underliga saker med språkbruket ska jag säga).
Omstart: Jag tog fram boken, noterade igen att Suzann sett till att få den signerad till mig (TACK! LIV HAR TAGIT I MIN BOK! MED KROPPEN!) och började läsa. Älskade, men svepläste ändå inte. Jag vet inte hur många instabilder jag postat med 1) mitt köksbord 2) mat/dryck 3) den här boken, men det är många. Det ska tas som en komplimang.
Grejen med den här boken är nämligen att den belyser det som så många i övrigt lärde fullständigt missar i rådande debatt (jag tycker att det reaktionära vinner mer och mer mark igen) – att jaaaa, vi är biologi, men TOLKNINGEN av denna biologi har svängt fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom århundradena. Jag stångar pannan halvt blodig ibland när jag försöker få en del av de där ”i övrigt lärda” människorna att förstå att det vi tror att vi vet inte alldeles nödvändigt går mot mer och mer ”rätt”. Miljö, lobby, rådande trender – allt gör att faktiskt kunskap ibland skyms och glöms till förmån för något som rent för stunden passar bättre. Kvinnlig kropp och sexualitet har genom århundra… tusendena varit en fullständigt galen tummelplats för folk som velat tolka, bestämma, rota och utrota.
VI ÄR BIOLOGI I EN SOCIAL KONTEXT
(och Liv är så pedagogisk att jag inte fattar hur någon kan läsa den här boken och fortfarande inte förstå det, fast de som skulle behöva förstå skulle aldrig få för sig att läsa boken)
egentligen känns det meningslöst att bryta ut en ruta av alla, jag vill bryta ut ungefär VARENDA ruta och visa men, äääh, det är lättare att du köper hela boken om du inte redan har den, just den här rutan postade jag för att den tidens tankesätt går rätt stick i stäv med senare tiders grej, ”män är kåta, kvinnor vill dricka örtte och tala känslor”
Det som skiljer Strömquist från de otaliga tyckare som presenterar sanningar på fejjan (och exempelvis i en del ”socialkonservativa” riksdagspartier…) är att hon tillhandahåller källhänvisningar. OTALIGA såna. OOOH detta glömda ord 😉 Detta glömda BRUK! Jag vill sätta den här boken i handen på mina mer förstockade bekanta och säga ”LÄS, och om du inte tror mig, eller Liv, läsa VIDARE! Kolla KÄLLORNAAAA!”.
Jag har läst det mesta förut, men inte samlat på det här snygga, effektiva och INTRESSANTA sättet. Du kommer skratta. Rynka pannan. Bli glad. Förbannad. Antingen läser du boken som förströelse/underhålling/”vanlig” bok, rakt av, eller så behåller du den nära som uppslagsverk, som inspiration till vidare letande – kanske rent av rota mer i källorna?
Full pott. En riktig favoritbok. Klockren. Liv och jag står inte alltid speciellt nära varandra rent partipolitiskt (och jag älskar inte alla hennes böcker som den här, men sen när gillar man per automatik allt en författare gör?), men när det kommer till den delen av samtid och politik som rör kunskapens frukt? All in.
—————-
Tycker du att jag var odrägligt vaginocentrisk nu? Ojämlik? Fitti…feminaziztisk? (sic!) SAKNAS DET FALLOSFOKUS?
Oh, si det går att råda bot på. Du kanske vill läsa Efter eget huvud – penisens kulturhistoria? Den svenska utgåvan är nog slutsåld, men du kan hitta den på bokbörsen eller på biblioteket. Misstänker jag.
(jag har svaga minnen av att jag gillade den också)
nu är jag otacksam igen
Den delas friskt och lyckligt, Frank Kaisers krönika om varför kvinnor över 40 är bäst. Själv är han… mycket äldre? Många av mina medmänniskor känner sig alltså grymt hedrade av att en sjuttioåring föredrar kvinnor över 40 istället för att som en del av sina pinsamma jämnåriga bara ha ögon för ”22-åriga servitriser” (se där, servitris ja, vi trycker till dem lite också medan vi håller på). Den manliga blicken, nån SER oss, uppskattar oss, nu måste vi deeeela och hylla något som är… klyschor, självklarheter eller inte ens upp till någon annan att bedöma.
Vi är värdiga. Vi ställer inte till med scener (på OPERAN!!).
Most older women cook well. They care about cleanliness. They’re generous with praise, often undeserved.
Are you fucking serious? Ja, jag lagar görgod mat. ÄNTLIGEN nån som uppskattar det och ser det som mitt VÄRDE!
Jo, jag vet att det är generationsklyftor och kulturskillnader, men att så många av mina jämnåriga svenska kompisar delar detta som vore han sänd av Gud, det gör mig förbryllad och sorgsen.
Jag avskyr generaliseringar. T o m när de ska hylla eller ”styrka” gruppen jag tillhör. Tänker lite på snubben som orsakade en shistorm i Sverige nyss, hans kommentar om att han inte ville ge (oombedda) komplimanger till de snyggsnygga tjejerna, nä, det var de mellansnygga till fulsnygga han ville glädja! TACK, vännen! (not)
äntligen kom hela USA in i matchen (bättre sent än aldrig)
Boktips dagen till ära:
25 Must-Read YA Books Featuring Gay Protagonists
True Colors: Mighty Girl Books for Pride Month
Och hurra igen för Västerås stadsbibliotek, idag är de ute på Prideparad i Västerås, men hyllan skapades för länge sedan.
Mina relaterade tips hittar ni i en strid ström här.
(inte så) Anonyma Biblioholister 