omvärlden

Essäer ftw

  
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.

Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter. 

Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.

Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.


Bokcirkel med Kim Thuy

   
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”

Jag är lydig.

 Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.

Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!

Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis. 

Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra. 

Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord. 

Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.

Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.


Allvarligt talat

  
Åh Lena! Och Stina! 

Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.

Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.

Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?

Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”

Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.

JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.

Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.

Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.


Slakthus 5

   
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor. 

Får man skriva så om krig? 

Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.

So it goes.

– – –

Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…

Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer. 

Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima? 

(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.) 

Och att Dresden bombades ”bara för att?”

Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.

Mänskligheten. So it goes.
  Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)

  Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.

 Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.

Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel. 

             

Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då. 

Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.


Euphoria

  
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.

Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.

Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):

 
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.

Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och  Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.

Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.

Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!


With a red cover


jag lyckades motstå frestelsen/den dåliga smaken att kalla posten ”vi-th a red cover”

Jag var mycket måttfull under min helg i Stockholm för två veckor sedan. Jag köpte bara tre böcker. Kim Thúys Vi var en av dem. Hon är en av de litterära husgudinnorna en casa Andersson.

Små textfragment, alltid så vackert att det tål att läsas igen och igen. Att dyka ner i de här texterna är som att botanisera i en delikatessdisk. Kanske ost? Eller rent av choklad? Eller båda. Delikatess exekverad i text, det är allt du behöver veta. Om en flicka – född i samma apans år som jag (men på andra sidan det västerländska nyåret) – som växer upp i en tämligen välbärgad familj, men som blir en av alla båtflyktingar som tar sig från Vietnam på sjuttiotalet. Riskera livet för räddning. En också i dagsläget aktuell bitande ironi. Flickan Vi kastas runt i världen under flykten men hamnar till slut i Kanada. Resorna slutar inte där. Hon pluggar bl a juridik och hennes arbete tar henne med på många långa resor – till slut också tillbaka till Vietnam, men nu till den norra delen. Om liv och försoning och kulturkrockar och egen vilja. Mycket mycket mycket bra. Nu funderar jag på att plocka fram och läsa om hennes tidigare böcker också.

Med regionens svåra historia i åtanke (Vi reser bl a till Kambodja också) hade den här boken lika gärna kunnat hamna i min ruta för ”set during a war or conflict” på min botns16-bricka, men nu blev det så här. Jag laddar fortfarande för att orka använda den sistnämnda rutan till att läsa om någon av alla de förfärligheter som skedde här i min stad. I det som just nu är mitt land.

Jag längtar inte till Bokmässan så som jag gjorde förr, men jag hade mycket mycket gärna lyssnat på henne där. Ska du dit?

***

Jag blev så nostalgisk av att läsa om (bl a) Vietnam igen att jag började bläddra bland bilderna jag tog när vi åkte runt i södra Vietnam för ett par år sen. Saigon heter numera Ho Chi Minh City, HCMC, men ”alla” sa Saigon ändå. Nordsidan vann kriget. Staden döptes om. Att kalla sin stad vad man vill kalla sin stad kan vara en liten frihet i sig.


Det vackra postkontoret. Blandade känslor inför spår av forna franska dagar. Den här imperialismen. Och sen ”frihet” och inbördeskrig. Och inbördeskriget förvandlades till något större och det blev masslakt av både människor och natur. Alla människor som dog skrikande ute i djungeln. nere vid floden. jag undrade så vad hon tänkte på.
Ho Chi Minh badar i ett litet hav av lotusknoppar framför stadshuset

…och så for vi runt kring Mekongdeltat

 
soluppgång


The Vegetarian

  
Det var Ela i min berlinska bokklubb som nämnde den först: Han Kangs The Vegetarian. Ingen mer än jag (förutom Ela) ville läsa den, jag var också tveksam, men är glad att jag gjorde det som resultat av ett spontaninköp en sen fredagskväll på Dussmann (bokhandel öppen till midnatt, härligt härligt men farligt farligt).

Yeong-Hye och hennes man lever i ett stillsamt och opassionerat äktenskap. Den dåliga känslan i magen kommer redan efter någon sida, när jag läser om hur de träffades. Mannen tänker att han valde henne för att hon inte direkt var nåt märkvärdigt, men hon gör åtminstone inte en massa väsen av sig. Att fördelen med att de aldrig varit förälskade är att man inte saknar förälskelsen sen, efter några år, när det ändå blir tråkigt. Ändå kommer hon att göra honom besviken.  Hon får mardrömmar om kött. Om att äta döda djur. Hon blir vegetarian. Detta är dramatiskt i den här familjen, och hennes vägran att lyda och äta kött blir inledningen till en mardröm av den typ som man inte bara har när man sover.

Våld, våldtäkter, svek. 

Boken har tre delar. Kvinnan Yeong-Hye står i centrum i den första. Sedan hennes svåger. Slutligen hennes syster. 

Den första delen får mig att tänka på koreanska skräckfilmer. Många tänker japanskt om skräck, men jag har alltid tyckt att de koreanska filmerna är snudd på värre. Andra delen kallas av många ”erotisk”. Jo, där förekommer samlag, men allt är så svart. Det enda sensuella är målade blommor. Den tredje delen knäcker mig, snudd på.

Våld från andra, våld mot andra, våld mot sig själv.

”Fantastiskt exekverat, men v i l k e n feel-bad! Uuuuhuhu!” skrev jag i botns16-gruppen på fejjan. Inte så tjusigt och analyserande, men mycket sant. För mig var det en arbetsseger att orka läsa hela boken. Boken är skenbart tunn, sparsmakad, men innehåller m y c k e t (jag vet, klyschvarning på den meningen, men den är sann).

Jag har ju jobbat lite här och var i världen, men månaderna i Sydkorea 1999 var märkliga och skrämmande, det är ohotat mitt mest främmande land hittills i livet. Ett rikt land, på ytan toppmodernt, men så patriarkalt och hierarkiskt. Jag skulle kunna skriva en hel berättelse i sig om det, men det får vänta tills jag har tillgång till dator. Det var naturligtvis omöjligt att INTE läsa med de glasögonen på, men Han Kang berättar i en podcast (tack C för tipset!) att hon vill skriva om våld i VÄRLDEN, i människan – inte specifikt om Sydkorea. Hon berättar om hur människor i andra länder hittar sina egna referenser till våldet och förtrycket i boken.

En mycket välskriven bok. Den här historien kommer jag att tänka på länge.