Happy 70 – with Kirchner
Idag skulle Bowie ha fyllt 70 år. Några år före sin död släppte han en väldigt Berlin-nostalgisk skiva som med facit i hand får mig att undra vad han visste eller anade om sin sjukdom redan då.
En sak som fångade mig när jag läste boken om Bowie var hans fascination för konstnärsgruppen Die Brücke och deras frontfigur Ernst Ludwig Kirchner.
Nu är det så fint – seeeeerendipityyyy – att Hamburger Bahnhof just nu har en separatutställning med just Kirchners verk. Min kompis Guille är också konstintresserad, han kände inte till Kirchner alls men har ett öppet sinne och hakade på. Hurra! Konst kan man njuta ensam, men Guille har en PhD i psykologi och är fantastisk att bolla tankar och analyser med!
Vilken multikonstnär Kirchner visade sig vara! Målade verk, fotografi, skulptur… ja, det är väl väntat även om ganska få utövar alla dessa uttryckssätt, men att han dessutom ägnade sig åt textilkonst och möbelbyggande hade jag ingen aning om. Utställningen var fint kurerad, men väldigt liten, så jag blev lite sur över att det kostade 8 EUR. Funderar på att kosta på mig ett årskort till stans statliga muséer. Lyxvarianten, som täcker separatutställningar också, lönar sig om man gör ett ynka besök i månaden. Det kan nog få lov att bli ett nyårslöfte att köpa det där kortet 😉
Hamburger Bahnhof ligger en tjugominuterspromenad från mig, det är en vacker plats (och Berlins äldsta f d järnvägsstation som ännu är i bruk, om än icke med tåg) och jag går dit relativt ofta utan att gå in i utställningssalarna. De har en otroligt fin butik (maaaaaassor av böcker om konst och arkitektur) och i en del av byggnaden finns en fantastiskt vacker restaurang. Jag tror egentligen att jag skulle kunna få pengarna tillbaka för det där kortet enbart där!
Kirchner föddes inte i Berlin, men bodde här i perioder. Vi ooooh:ade och aaaaah:de åt några av hans verk från Berlin och sa båda för umpte gången i ordningen ”TÄNK att få ha sett stan under Weimar-åren!”
Berlin under 20-talet. Vi tänker dekadens, ett land i kris efter första världskriget, alla lever och festar som om varje dag var den sista. Vad vi inte alltid minns eller vet är att det inte bara var fest, konst och kultur som blommade under dessa år, krisen till trots (eller kanske tack vare) så var det en fantastisk period för vetenskapen också. Sen kom 30-talet. Nazismen. Vilken konst, vilka vetenskapliga upptäckter har vi missat på grund av all idioti under 30- och 40-talet? Det är sorgligt.
(Jag såg den där Diversity Destroyed-utställningen 2013. Den borde förvandlas till fast utställning och multipliceras, den borde resa runt världen, varv på varv på varv)
Oh well. Jag stod och klämde på flera böcker om Kirchner i museibutiken. Jag köpte ingen. Tänkte att jag kanske kanske kunde få åka till Den Stora Röda Butiken nere på stan för att kolla vad de hade om Kirchner, men oooooj – då hittade jag den här istället! DEN fick följa med hem. Den är underbar.
Och jag är lycklig. Det känns inte längre som en hemläxa att läsa på tyska. Nu är det avkoppling och njutning. Den frihetskänslan är svår att förklara, men den är underbar och jag b e h ö v d e den.
Roadtrip x 2
Att jag älskar roadtrips är nog ingen nyhet – både att läsa om och att göra själv. Sålunda packade jag en bunt böcker och åkte till Visby! Har aldrig varit här förut, så ett vilsamt vinter-Visby passar perfekt.
Julens första bok blev Thommie Bayers Fallers stora kärlek. Fallers große Liebe. Två män på en roadtrip genom en (för mig) Annan Del Av Tyskland. De känner inte varandra när resan börjar. Alexander, sann bokälskare, har ett antikvariat. En dag tittar Herr Faller in. Vill Alexander köpa hans böcker?? Alexander slänger en blick och konstaterar att oj. Not within financial reach. Kan diskuteras, menar Faller. Under tiden, vill Alexander tjäna en extra slant och göra Faller en tjänst? Faller har blivit av med körkortet, men behöver göra en roadtrip.
Två män i en Jaguar. Ingen av dem kommer ut ur detta oförändrad.
Samtal om liv, konst, litteratur. Ljuvligt!
Min läshörna under julen
Och jag ser haaaaaavet från mitt rum
Ni ser ju. Njutjul! Nu väntar jag på kaffe med Dame Breakfast Book Club!
Gooood Juuuuul!
Ännu en Åsbrink
Jag har en ny idol, hon heter Elisabeth Åsbrink. Jag föll stenhårt för 1947, naturligtvis ville jag ha mer av hennes berättande alldelesbumsomedelbartpåengångnuuuuuu. Storytel kan stundtals dela ut omedelbar behovsuppfyllnad, jag gick därför vidare med Och i Wienerwald står träden kvar. En sorts brevroman, en historieskrivning, en rörande blick tillbaka till en tid då några barn kunde räddas undan judeutrotningen. En tid då nazismen var ganska accepterad i Sverige. En pojke från Wien. En pojke från Småland. En otippad vänskap. En av dem blev så småningom miljardär. Den andre fick om inte annat behålla livet.
Har du fortfarande inte upptäckt Åsbrink? Ge henne en stund. Det låter kanske tungt och svårt – tungt: ja. Svårt: nej. Åsbrink är fantastisk. Ännu en folkbildare att älska.
Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
De oroliga
Jag började lyssna på Linn Ullmans De oroliga utan några stora förväntningar. Jo, jag hade hört omdömet ”vacker”, men det säger mig egentligen inte så mycket.
Vacker ÄR ett bra ord. Rörande ett annat. Intressant. Genuint. Om livet och döden och åldrandet däremellan. Om konst och kultur och om att växa upp i en mycket speciell omgivning. Öppet, men aldrig så där koketterande som det lätt blir när kända barn skriver om svåra saker kring kända föräldrar. Och det är så fint reflekterande! Det doftar ärligt. Jag verkligen älskade den här boken, älskade den så mycket att jag promenerade hem från jobbet i kylslaget gråväder för att lyssna färdigt.
Om Linn. Om Liv. Om Ingmar. Om Fårö. New York. Pur kärlek.
Sopskyffel, bokhandelsfynd och Lotta Lundberg
Sopskyffel i motljus
Ni h a j a r inte hur kört det är att hitta sopset med skaft här. Blev överlycklig när jag passerade en liten designbutik på Auguststraße och såg ett svenskt (designat, i oljad bok :-0 :-D) sopset i skyltfönstret. Det var sent och butiken var stängd då. Återvände ikväll och köpte.
”Ett sånt här set har jag aldrig sett i Tyskland förut”
”Nä, vi importerar dem från Sverige”
”Mmmm, jag är svensk. Har saknat.”
”Men du bor här?”
”Jäpp”
”Det hörs inte att du är svensk”
(Hurraaaaa, min sopskyffeltyska är perfekt!)
/lycklig Pollyanna Andersson
Jag blev så lycklig av inköpet att jag drog på en författaruppläsning som jag egentligen tänkt att jag var för trött för.
”Jag har hittat en sooooooopskyffel!”
Lotta Lundberg måste tro att jag är galen, för det var vad jag kom in och hojtade med mitt stora paket i högsta hugg. Men hon förstod storheten och frågade ”vaaaar hittade du den?” Tyskarna blev nyfikna och bad att få kolla. ”Men åh, det är ju skitsmart, man slipper ju böja sig ner hela tiden!”
Just det.
Lotta var såklart skitbra och den lilla bokhandeln var jättemysig. Jag har hittat tyska kultuuuurtanter! Som STICKAR medan de pratar böcker! Dit kommer jag återvända. Independent-bokhandel med lite extra nordiskt fokus. Böcker översatta till tyska, men också en och annan på originalspråk.
Det är fint uppe i Pankow
Så insåg jag att de hade Kjell Westö också, så jag köpte en översatt Hägring 38 till favoritkollegan. Kände mig ännu knäppare när en av mina idoler satt bredvid (det var under minglet efter framträdandet) och jag började prata om Westö och finska inbördeskriget med en nyfiken kvinna. Vi pratade kollektiv skam, förträngning och hur man börjar glänta på locket till sin egen (som land) svarta historia.
Lottas bok (Sternstunde/Skynda kom och se) kopplar ju i viss mån till icke-pk saker i svensk historia.
Hon berättade också om hur tyska tidningar och magasin ALDRIG vill att hon skriver negativt om Sverige (om rasbiologiska institutet då och om passkontroller på Öresundsbron nu). Tyska medier betalar bara för Bullerbyversionen av Sverige. Jäkligt intressant!
Bokcirkel med Kim Thuy
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”
Jag är lydig.
Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.
Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!
Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis.
Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra.
Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord.
Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.
Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.
100 (+) underbaraste
Nästa #botns16-kryss: ”That you chose because of the cover”.
1) det är svart
2) har döskallar
3) det står HELENA DAHLGREN på det
Vad troooooor ni?
Helena Dahlgrens 100 hemskaste är sommarens roligaste snackis! Ohotat! Den är personlig, spretig (igen: älskar spretig!), allmänbildande (skräck och relaterade genrer är kultur som verrrrrrkligen tål analys och diskussion) och reflekterande. Hon serverar precis det jag vill ha (i gott sällskap av Lekander och Skugge) denna sommar. Mer! Mer!
Jag blev dessutom så otroligt glatt överraskad över hur SNYGG boken är, mycket färg och måååånga bilder. En del av dem (om än inte i färg) signeras Marcus Stenberg och de är perfekta i sammanhanget. ”Bleak!” (vi gillar BLEAK). Kudos till förlaget som gick all in och satsade utan att snåla!
Helena borde få göra ”100 [x]”.
”100 omiss(#punintended)kännligt katastrofalunderbara kattögonblick”?
”100 klänningar och minnesvärda tillfällen då jag bar dem”?
(DEN kunde bli en pärla med tanke på hur många aaaaawsome kulturpersonligheter Helena har samtalat med iklädd sina alltid lika sköna outfits)
Gott om igenkänning. Många pärlor att återvända till, påmind under läsningen. En del nyinköp att göra (iiiiih!). What’s not to love?
INGEN fotobombar som Spockissen! 😹😹😹 Jag skulle fota hur meta det var att jag använde ett klipp signerat Lotta Olsson, om Helena, som bokmärke när jag läste. Han tyckte att han behövde vara med.
Aftonland
Vi börjar med två små detaljer. Eller ”små”. De kan tyckas försumbara för nån som inte är lika ISTJ som jag. Ha!
- jag gillar fortfarande inte e-böcker. jag läser dem absolut inte på telefonen.
- detta med #botns16 – vi är ju några stycken som kämpar med att få full bricka innan sommaren är över. jag gör det. den här boken gick inte in ens med vild fantasi och milt självbedrägeri att få in i någon av mina återstående rutor.
Så. Nu har vi satt nivån. Jag läser inte e-böcker på telefonen och jag prioriterar böcker som går att få in på min bokbingobricka.
Jag läste Therese Bohmans Aftonland på några timmar blankt. I telefonen. Jag somnade med telefonen i handen, plockade upp den igen imorse och fortsatte läsa medan kaffet blev klart. Therese Bohmans huvudperson Karolina sprang runt i mitt huvud. Hon kommer att fortsätta att springa runt där ett tag.
Karolina är professor vid Stockholms universitet. Hon är relativt nysepararerad. Medelålders, kanske runt tio år yngre än jag. Man anar att hon är vacker trots att hon själv ser sig som ful, hennes skönhet har falnat tänker hon. Hon har ju allt, rent teoretiskt, utom varaktig passionerad kärlek. När hon gjorde slut med sin sambo hade hon råd att skaffa sig en lägenhet på Söder, om än det lite bortglömda hörn av Söder som ligger en bit från tunnelbanan. Hon har en fin karriär, ett spännande jobb, hon skriver dessutom då och då artiklar för en av landets mest spännande kulturredaktioner. Ändå längtan, sökande. Efter något.
Karolina handleder en doktorand, Anton. Han har varit märkligt frånvarande, tycks ha levt loppan i Berlin istället för att göra det han ska. Karolina har aldrig mött honom öga mot öga men finner hans korrespondens med henne otroligt irriterande. Han är dryg. Har ett sånt fantastiskt självförtroende. Så står han där en dag, berättar äntligen vad han håller på med, och det han har hittat känns alldeles fantastiskt. Och han… han!
* * *
Jag läste i Vi läser att Therese från början hade tänkt sig Aftonland som pur underhållning, men att det sedan blev något annat. Jag tycker fortfarande att den är pur underhållning. Det är inget negativt. Det är pur underhållning, serverat i många lager. Om leda och svek. Och skönhet. Estetik. Oemotståndligt! Det finns så många oneliners och hela stycken som är så spot on att den här boken hade varit full av utropstecken och lyckligt (och ibland lite olyckligt, men igenkännande) kladd om jag hade ägt den på papper.
Therese har studerat både konst- och litteraturvetenskap. Det märks. Jag älskar’t. Ännu en bok som lyfter bihistorier som triggar fantasin, som får mig att vilja googla och veta mer. Och trots att jag fortfarande inte är nån fan av västra Berlin blir jag sugen på att strosa gatorna runt Fasanenstrasse. Igen. Tja, det är strålande sol och 26 grader varmt. Jag har semester. Jag kanske åker dit med en gång? Jag hade tänkt Treptow idag, men jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig.
(Alla böcker jag läser nu tycks ha någon liten tråd som landar i Berlin. Det är heeeelt OK.)
näst sist – sommarens nummer ett (*
Klas Östergren. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Han låter initialt lite torr. Docerande. Mäh, hann jag tänka. I tre sekunder. Sen var det kört.
Allmänbildat. Roligt. Om böcker och författare och om liv. Om ord. Ordnödigt och ordnöRdigt. Dessutom en helt oustanding musik-kombo.
I give you Klas Östergren. Jag är golvad.
(tuppen, hönorna och mården! älskar’t!)
*) det är ju ett program kvar av denna sommars Sommar i P1, men detta blir svårslaget
With a red cover
jag lyckades motstå frestelsen/den dåliga smaken att kalla posten ”vi-th a red cover”
Jag var mycket måttfull under min helg i Stockholm för två veckor sedan. Jag köpte bara tre böcker. Kim Thúys Vi var en av dem. Hon är en av de litterära husgudinnorna en casa Andersson.
Små textfragment, alltid så vackert att det tål att läsas igen och igen. Att dyka ner i de här texterna är som att botanisera i en delikatessdisk. Kanske ost? Eller rent av choklad? Eller båda. Delikatess exekverad i text, det är allt du behöver veta. Om en flicka – född i samma apans år som jag (men på andra sidan det västerländska nyåret) – som växer upp i en tämligen välbärgad familj, men som blir en av alla båtflyktingar som tar sig från Vietnam på sjuttiotalet. Riskera livet för räddning. En också i dagsläget aktuell bitande ironi. Flickan Vi kastas runt i världen under flykten men hamnar till slut i Kanada. Resorna slutar inte där. Hon pluggar bl a juridik och hennes arbete tar henne med på många långa resor – till slut också tillbaka till Vietnam, men nu till den norra delen. Om liv och försoning och kulturkrockar och egen vilja. Mycket mycket mycket bra. Nu funderar jag på att plocka fram och läsa om hennes tidigare böcker också.
Med regionens svåra historia i åtanke (Vi reser bl a till Kambodja också) hade den här boken lika gärna kunnat hamna i min ruta för ”set during a war or conflict” på min botns16-bricka, men nu blev det så här. Jag laddar fortfarande för att orka använda den sistnämnda rutan till att läsa om någon av alla de förfärligheter som skedde här i min stad. I det som just nu är mitt land.
Jag längtar inte till Bokmässan så som jag gjorde förr, men jag hade mycket mycket gärna lyssnat på henne där. Ska du dit?
***
Jag blev så nostalgisk av att läsa om (bl a) Vietnam igen att jag började bläddra bland bilderna jag tog när vi åkte runt i södra Vietnam för ett par år sen. Saigon heter numera Ho Chi Minh City, HCMC, men ”alla” sa Saigon ändå. Nordsidan vann kriget. Staden döptes om. Att kalla sin stad vad man vill kalla sin stad kan vara en liten frihet i sig.
Det vackra postkontoret. Blandade känslor inför spår av forna franska dagar. Den här imperialismen. Och sen ”frihet” och inbördeskrig. Och inbördeskriget förvandlades till något större och det blev masslakt av både människor och natur. Alla människor som dog skrikande ute i djungeln. 
nere vid floden. jag undrade så vad hon tänkte på.
Ho Chi Minh badar i ett litet hav av lotusknoppar framför stadshuset
…och så for vi runt kring Mekongdeltat
soluppgång
Årets fynd
Äntligen en BINGORAD! Det satt långt inne, men löstes på ett innovativt men underbart sätt. Jag saknar inte direkt böcker som är ”set in the place where I live”, men den här kändes som ett ovanligt coolt om än inte till 100% glasklart val!
Judith Schalansky som skrev denna ljuvliga atlas över avlägsna öar föddes i DDR. Hon var bara barn när hon såg en dokumentär om Galapagosöarna och berättade för sin mor att dit, dit ville hon. Modern sa nåt i stil med ”mhmmmm”. Detta var under en tid då bara OS-laget släpptes ut ur DDR – nja, det är en sanning med modifikation, men enkelt var det inte. Nu föll ju muren när Judith var nio år, men det innebär inte att det var enkelt att resa efter det heller. Inte för alla.
Judith hittade till biblioteket. Ni vet: bokälskarens andra sätt att resa. Enorma gamla jordglober och kartböcker blev hennes bästa vänner. Hon tittade, läste, drömde. Och skrev. Långt senare hade hon både förmåga att skriva och designa i sin hand och då föddes den här fantastiska boken.
Femtio m y c k e t udda öar. Jo, några av dem har du nog hört om förut, andra inte. En del bebodda. Andra obebodda. Alla kan de – via Judiths hjärna – dra in oss i spännande, otäcka, komiska, absurda eller (i få fall) underbara historier och legender. En del av dem har kopplingar till f d berlinare.
Vad som är sant? Vad är sanning?
Varje ö får två uppslag. Första uppslaget: en karta och kortfattade fakta. Nästa uppslag: en historia om eller från ön. En del är som korta noveller. Andra mer som faktatexter. Jag älskar allt. En varning är dock på sin plats om du är fyrtioplussare: den lilla ljuvliga pocketutgåvan (lite mindre än svensk pocketstandard) kräver läsglasögon om du inte läser i alldeles fantastiskt bra ljus (för mig hjälpte inte ens det, men jag har som tur är stans tjusigaste läsglasögon).
Och dessa öar? Spontant tänker vi ofta paradis. En liten ö. Så… hanterbar. Sand. Kristallklart vatten. Palmer. Så har många tänkt. Som barn ritade jag dröm-öar. Jag var en liten logistikninja redan då, jag älskade kartor och att klura ut vad man kan tänkas behöva. Jag är inte ensam. Det är ingen slump att vi gillar Robinson (OK, gillade innan den BARA blev dokusåpa). ”Paradise or hell?” undrar Judith. Utopiska drömmar blir lätt till helveten. Öar tycks trigga människor med en önskan om att få bli diktator. Somliga öar är i princip svårare att nå än månen.
Fantasieggande, allmänbildande, skapar sug efter mer kunskap. Optimalt!
Och självklart måste jag försöka ta mig in i (vad som bör vara…) Judiths bibliotek. Det saneras och renoveras, så jag vet inte om de där fantastiska jordgloberna finns att se, men det är värt att prova. Man måste dessutom registrera sig och betala några hundralappar för att få tillgång till alla delar och salar, men det finns en möjlighet att få tillgång gratis under några dagar, om jag gillar vad jag ser kan jag gärna köpa ett årskort sen.
Jag, som älskar böcker som leder mig in i andra böcker, tänker att den här boken lite löst kopplar till
Ön av Lotta Lundberg (ligger halvläst i mina gömmor, oklart varför den inte avslutades, kanske dags att leta upp igen)
Euphoria av Lily King (en av mina ”på-gång-just-nu”, relativt långsökt koppling men på något vis ändå inte)
Kompisar, Kusama och Kraftwerk
KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.
Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.
Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.
Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.
Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.
Ah. Jaaa. OK.
PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.
Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)
De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.
Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.
—
Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.
Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.
(ja, pun intended)
Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.
the lovely doll aria
Minnesgoda läsare minns hur jag tjatade om Opera on Taps fantastiska uppsättning av Hoffmanns äventyr på stumfilmsbiografen Delphi i vintras. Jag är utomordentligt svag for Sorbaras koloratur, närvaro och självironi. Oavsett vad hon gör så är hon alltid lika karismatisk.
Bakgrund till arian: Olympia är en vacker docka konstruerad för att lura pengar av snubbar (såklart). Hoffmann åker dit. I OOTs ljuvliga aningens gränsöverskridande uppsättning får vi en mycket påtaglig förklaring till några av de allra högsta tonerna i arian. Självklart är det så!
Den lille mannen är hennes skapare, Hoffmann har skägg och kommer in efter en stund. Hans musa försöker skydda honom, men vem kan stå emot Olympia?
Vad som inte är med i klippet är hur Olympia sedan halvligger kvar på stolen, puffandes på en cig, medan operan fortsätter på annan plats i salongen. Att delta i möjliggörande av den här föreställningen var ett alldeles fantastiskt kickstarterprojekt!
Våran hud, vårat blod, våra ben
Det har varit en stressig vår och mitt i allt dog alltså en kollega och vän i en galen olycka. Att säga att jag blev förtvivlad är att underdriva. Svårigheten i ett sånt läge är att koncentrationsförmågan inte är den bästa, men ändå behöver jag – då om nånsin – distrahera mig med en flykt in i berättelser, andras berättelser.
Min initiala tanke var att jag behövde något gulligt och fint med lyckligt slut. Den sockersötaste chick lit som tänkas kan. Letade i mina hyllor (och OK, i Dussmanns hyllor också), men inget dög. Så insåg jag att JALs senaste novellsamling, Våran hud, vårat blod, våra ben fanns på Storytel, inläst av John själv. Författarinläsningar är inte alltid en bra idé, men i Johns fall har det hittills alltid varit fantastiskt. Så även denna gång. Han har en behaglig talröst och han har TIMINGEN som krävs för en riktigt bra inläsning.
Den här samlingen skräckberättelser är i mitt tycke det bästa John Ajvide Lindqvist har skrivit sedan jag först förälskade mig i Låt den rätte komma in. Spannet, hur han bemästrar så många olika sorters mardrömmar. Hur han tar sig in i min hjärna. Hur han varierar sina slut. Stor katastrof, liten katastrof, snudd på lyckligt om så in a twisted way? Det gjorde fysiskt ont att lyssna ibland, make no mistake – det är stundtals riktigt otäckt, men jag VILL att skräck ska vara otäck. Mys-skräck? Nja. Inte för mig. Det finns smygande subtil skräck som kan vara riktigt bra, men alldeles nu var detta perfekt. Bam, in your face! När man är riktigt ledsen och tycker att livet är elakt och orättvist mot bra människor runt en så är det nästan skönt att dyka ner i något otäckt som bara är fiktion.
Men vi får se. Jag kanske läser något kärleksbemängt, fluffigt och rosa snart igen. Man behöver ju inte begränsa sig i onödan.
De dödas röster
Den har spritt sig som en löpeld i fantastikälskarkretsar – nu vill jag sprida den lite till. Du är fortfarande tveksam till att LYSSNA på drama, spökhistorier, thrillers? Du tycker att radioteater låter ohemult mossigt, som en kvarleva från sjuttiotalet?
I De dödas röster får lyssnarna följa journalisten Emma Nylander, spelad av Sanna Sundqvist. Emma börjar nysta i ett tjugo år gammalt ouppklarat mord som ägde rum i området där hon själv växte upp, i mitten av 1990-talet. När hon kontaktar sitt gamla kompisgäng från den tiden kommer oväntade detaljer upp till ytan. De dödas röster är en historia om vänskap, hemligheter, kärlek, svartsjuka, svek och mörk magi. Hur väl känner vi egentligen våra vänner?
Testa! Det är gratis! Du kan lyssna på dramaserien De dödas röster online eller ladda ner avsnitten i mobilen. Åtta avsnitt, strax under en halvtimme var utom det sista som är lite längre. Lyssna på väg till jobbet, på träningsrundan, under ett träd med en kaffe i näven eller om vi ska hugga i med klassikern på sommaren: på stranden.
De dödas röster skapades av Sara Bergmark Elfgren som bl a har skrivit Cirkeln-trilogin tillsammans med Mats Strandberg. Hon är bra. Hiskeligt bra. Det HÄR är hiskeligt bra.
Eligible
ibland måste man vara kreativ, när man har ont om biologisk familj som kan tipsa refererar man helt enkelt till sina bokliga systrar!
“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife.”
Känner du igen citatet? Ja, Jane Austen, Pride and Prejudice.
Curtis Sittenfeld har INTE valt att använda just den här öppningen i sin Eligible, men det kommer en liten löst tolkad blinkning till citatet på slutet, i koppling till en sexleksak. På sitt vis speglar det stämningen i boken, hennes lek med ramhistorien och hur hon anpassat den till en satir över livet idag.
Familjen Bennet – de flesta av dem – lever nu i Cincinnati. Jane och Liz har slitit sig loss och flyttat till New York, men de återvänder till hemstaden när fadern drabbas av sjukdom. Liz, miss fix it all, upptäcker många saker som behöver åtgärdas. Den bortskämda familjen lever långt långt över sina tillgångar och sjukhusräkningarna kan inte betalas. ÄNNU större anledning då för mamma Bennet att anse att hennes döttrar behöver rädda situationen genom att göra sig lämpliga och åtråvärda för giftermål med Rika Män!
In susar Chip Bingley, här (motvillig) läkare med fagert utseende och ett förflutet som hjärtekrossare i Bachelor-ripoffen ”Eligible”. Med sig har Chip den trulige Darcy, en förment torr och allt annat än motvillig (gentemot yrket, vill säga) hjärnkirurg. Sen brakar det lös.
”— They didn’t get married to spite you guys. They’re in love.”
Mr Bennet smiled wryly. ”I suppose they are, ” he said. ”But that’s a condition that’s acute and not chronic.”
Och OH så jag älskar det. ”Förälskelse är ett tillstånd som är akut, inte kroniskt.”
Det var en bok att längta hem till (hem? varför prompt hem? jo, som så många nyutgivna böcker på engelska kom denna – i alla fall i min butik – i gigantiskt, tungt och otympligt format som jag var för lat för att bära med mig i väskan) och jag kände seriös separationsångest när den var utläst.
Det finns såklart mycket att reta sig på, beroende på hur man läser. Boken är fortfarande fylld av ytliga, bortskämda och rika människor. Det är lysande satir, en svart skrattspegel. Den har fått blandad kritik och medelbetyget på goodreads just nu är förvånande lågt. För mig var det en solklar femma.
alla snubbar vill ju vara katt?
Mitt fjärde kryss i botns16-bingon blev Matt Haigs To be a cat. ”Middlegrade book, ages 8-12” hette rutan. Jo, jag tycker nog att den kvalar in.
To be a cat är en fin, lite halvsvart (snudd på Roald-Dahl-esque) saga om barns sorg, utanförskap och om nödvändigheten i att acceptera sig själv vare sig man är vuxen eller barn. Tunga ämnen (det är typiskt Matt Haig, han kan konsten att skriva om det tunga på ett vackert och i slutänden positivt vis), men ämnen som funkar fint med och för barn också.
Jag kan tänka mig att det här är en trevlig kapitelbok att läsa tillsammans, om barnen är i lägre änden av skalan (åtta), å andra sidan så tror jag att man som vuxen glömmer hur tunga böcker man själv läste som barn. Alla som läst Lindgren vet ju att både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är väl så tunga. Jag klämde båda när jag var åtta (pappa var bekymrad, minns jag, men han ville inte stoppa min läshunger och lät mig läsa) och reagerade inte dåligt på något vis alls.
Barney har det tufft i skolan. Han känner sig misslyckad och ful. Lägg därtill att hans föräldrar relativt nyss har genomgått en skilsmässa och att han nu inte har någon som helst kontakt med sin pappa. Pappan är som bortblåst. Omöjlig att hitta.
Huvudläraren på skolan är vidrig och när han en dag måste ta hem en Arg Lapp från henne till sin mamma kommer tanken – oh, to be a cat. Livet som katt, det måste vara enkelt och skönt. Katter är coola. Nu vet Barney kanske inte JÄTTEMYCKET om katter, de har hund hemma, men ändå. To be a cat!
Så blir allt konstigt. Världen blir så stor och Barney blir så liten. Hårig. Han är HÅRIG.
OJ. Han har blivit en katt. Väl som katt inser han att livet är allt annat än enkelt. Han har nämligen blivit en katt hemma hos skolans mobbarkung, en av hans värsta plågoandar. Det är farligt. Han lär sig fler saker också, saker som inga vuxna kan tänkas tro på, ens om han hade kunnat göra annat än att jama fram vad han vet. Det är tur att han, trots sin känsla av att vara ensammast i världen, faktiskt har en sann vän.
Går det ens att bli människa igen?
Matt Haig har skrivit en barnbok, men det är en barnbok av den där typen som vi vuxna också kan ha mycket nöje av. Den är allt annat än trivial. ”Jag vill läsa ALLT av Matt Haig” utbrast jag för några veckor sedan – det gäller än. Några av hans böcker finns på svenska, men den här har jag ännu inte hittat.
För mig är han en typisk originalspråkare, eftersom jag älskar just hur han använder orden. Det finns många bra översättare, men Matt vill jag läsa/lyssna på på engelska. Extra bonus för fin uppläsare (Chris Pawlo). Ännu en anledning att gilla Storytel – de har både svenska och engelska böcker. Om de nu bara kunde börja servera lite tyska också…!
Boktokens Berlin, del 76527
Buchhandlung Walter König har flera filialer i Berlin, men den i Mitte nere vid Spree (an der Museumsinsel, Burgstraße 27) är svårslagen. Välsorterad och labyrintlik, ofta med fina priser. Kedjan har filialer i många av stans konstmuséer också, med ledning av det kanske du kan gissa inriktningen: konst, design, arkitektur, mode (och roliga gadgets kopplade därtill). SCORE!
En fantastisk kedja helt enkelt, och om du har minsta intresse av ovan nämnda ämnen så är ett besök ett måste om du ändå är i centrala Berlin, i närheten av TV-tornet (runt tio minuters promenad bort). Bered plats i väskan och var beredd att behöva checka in den på hemvägen – här kan du hitta snygga och intressanta fotoböcker för snudd på inga pengar alls.
TGIF
Det firar vi med Berliiiiiin! Underbar kortfilm signerad Julien Patry för den som gillar foto, electronica och Berlin. Enjoy!
Istället för balkong
Jag bor i en mysig stadsdel, fick ett förstahandskontrakt i ett sekelskifteshus efter bara några månader. Sånt som bara inte händer i många andra huvudstäder, ni vet. Min gata är ett paradis av fina fik och mysiga kvällshak. Jag har befriande högt i tak och vackra hus på andra sidan gatan.
Men
Jag
Har
Ingen
B a l k o n g
…nu kan man som bekant inte få allt, så jag är glad att jag har en favoritpark med en favoritbar bara några kvarter bort.
Rosengarten, på gränsen mellan Mitte och Prenzlberg. Däääär är min balkong! Billigt som stryk, öppet vid fint väder, simpelt, osnobbigt, men med icke alltid helt okänd publik för den som bryr sig om sånt. En av Tysklands unga moviestars tipsade om ”min” bar i senaste Elle.
Rosor, koltrastar och en visslande bartender. Alltid gott om såväl solonjutare med bok/tidning som större kompisgäng, så ingen behöver känna sig dum.
Släpade hit min kompis Stefano när han var i Berlin för några veckor sen. Han begick sin Radler-premiär i Rosengarten och gillade det! Lättöl med citron låter kanske inte så gott, men en Gösser sitter alltid fint!
Ge mig allt av Matt Haig!
Det där med att välja handväskbok, det är aldrig trivialt.
Det ska vara något ganska tunt/lätt som går ner i väskan. Det ska vara en bok som tål många och långa uppehåll. Som tål sporadisk läsning men som ändå går snabbt att hoppa tillbaka in i. Korta texter, essäer, noveller – perfekt.
And then came Matt Haig. Jag är för evigt tacksam mindthebook-Camilla som lät mig upptäcka ”Humans, an A-Z”. Den har följt med mig Berlin runt LÄNGE. Vi har suttit och huttrat i kylig vår vid Strandbad Weissensee. I ännu kylig vårsol (bilderna nedan) tidigt i våras i Rosengarten. Jag läste det sista (jag har RANSONERAT!) över en Käseplatte på favoritstället vid Arkonaplatz förra fredagen. Överstrykningspenna är ett måste.
Boken är en fiktiv ordbok, en atlas, Den Totala Guiden, över oss människor. Den riktar sig till utomjordingar. Speciella utomjordingar. Vi dissekeras på längden och tvären och vår absurditet hamnar i rampljuset på snyggt formulerade vis. Det är en tunn bok, få ord, men jösses – kaaaaan man läsa varje avsnitt igen och igen. Oh ja.
Andra liknande pärlor (tipsa gärna om ännu fler, om du kan!)
David Levithans Liten parlör för älskande
Pontus Lindhs Appendix
Extas
Att se Rammstein i deras hemstad en kväll i juli. Ja, men gissa själv.
Berlin Ringbahn
Ibland blir det ändrade planer, det som skulle bli en helg i Stockholm med litteraturfestival och kompis/mosterhäng förvandlades till en dags hemester (det är för knöligt att ändra redan godkänd semester, lita på att det går att krångla till sån administration i det här blankettglada landet!). Flygbiljetten kunde jag boka om för en liten (nåja) peng, nu har jag biljetter som tar mig till Sthlm i tid för att se Kraftwerk i sommar istället. Gott så.
Jag är utslut och har arga bihålor. Jag flög och for i samma tillstånd förra våren, det resulterade i en långdragen otäck mediaotit, jag hade endast 20% hörsel (!) i en månad och lock för sämsta örat i tre månader, kvarstående hörselnedsättning än och… nej, jag riskerar inte en liknande vända denna sommar. Satsar på att bli frisk inför nästa helgs resa till Amsterdam istället!
Killen nedan är glad att jag är hemma. Vi har precis nåtts av nyheten att Berlin-zoos rara bögpingviner (ja, var annars om inte i denna stad, en fristad för homosexuella sedan Weimarrepublikens dagar även om de mörka åren på 30- och 40-talet utgjorde en katastrof även för HBTQ-människor) Stan och Olli har tvångsförflyttats till Hamburg eftersom de inte hade lust att skaffa småpingviner med pingvindamerna här (de kom hit för att fräscha upp genpoolen, det hade de inte alls nån lust med, Berlins schwulem Pingu-Paar <— älska tyska språket) och nu ska jag inte tvinga in Spockissen i något fack – eller ut ur nån garderob – men han tröstar sig iallafall med sin pläd och sin rosa fågelkompis.
————-
Meeeeen, över till MINA kinks. Några av dem. Tåg. Stationer. Allt runtomkring.
Ring frei! är en otroligt snygg och smart bok om den nästan fyra mil långa ringbanan och alla stationer utefter den. Den är dessutom fyndigt paketerad i ”ringband” så att boken också går att läsa utan början och slut – man bläddrar runt runt på samma vis som jag eventuellt *harkel* har åkt ringbanan runt runt ett par gånger.
Om du har varit i Berlin några gånger så kanske du har tröttnat på Brandenburger Tor, KaDeWe och hipsterbutiker. Eller så tänker du att det ena behöver ju inte utesluta det andra. Från ringlinjen (S41/S42 beroende på om du åker medurs eller moturs) kan du förvisso ofta se TV-tornet (om du tittar åt ”innervarv”), men du har också möjligheten att se ett vardagsberlin som du missar annars. Ringlinjen var bruten under de delade åren, men delar av den rullade både i öst och i väst även om väst-Berlinarna ofta bojkottade och vägrade använda S-Bahn eftersom även de delar som opererade i väst ägdes av DDR.
Du kan se den gamla flygplatsen Tempelhof, du ser skog, du ser vatten och massor massor av fula höghus. Fint och fult. Underskatta heller inte hur kul det kan vara att studera sina medpassagerare.
Varje station har sitt (ganska korta, men de får in förvånansvärt mycket information i litet omfång) kapitel, konceptet serverar inte så mycket information om stationerna i sig (det är inte så jääääättemånga stationer utefter ringlinjen som är snygga eller sevärda), det är snarare information om livet runtomkring som är grejen.
Många av kapitlen har snygga snygga kartor (här nedan dyker min första adress i Berlin upp förresten!) med hänvisningar till eventuella sevärdheter i kvarteren runt stationen.
Underbart snygg bok rent grafiskt alltså, och jag gillar mixen av historia och nutid. Jag kommer att använda den som inspirationsbok för utflykter i sommar.
Fem stora feta boktoksflin av fem möjliga. Jag ÄLSKAR den här boken!
Jag hittade min på Thalia (stor kedja), men tippar på att du kan hitta den lite varstans i Berlin om du blir sugen. Ja, den är på tyska. Nej, det kanske inte är nog många bilder för att du ska ha nöje av den ”bara” som bilderbok om din tyska är dålig/ickeexisterande, men bläddra i den om du åtminstone kan lite. Läs och se. Kanske kan den bli en instegsbok?
(inte så) Anonyma Biblioholister 