spöken

att återupptäcka

herrarneDet var Maggan som skrev ”vilken spökhistoria!” och inspirerade mig. Hurra för det! Och hurra för möjlighet till omedelbar behovsuppfyllnad via Storytel.

Jag har läst en del av Selmas spökhistorier förut och tyckte mycket om dem då, men jag fortsatte ändå inte med Lagerlöf den gången. Om jag inte minns fel så var det under en av mina mest intensiva zombie/PA-perioder och Selma var inte tillräckligt in your face för en som just hade upptäckt The Walking Dead i serieform.

Herr Arnes penningar. Selma utgick från en sägen om en herr Arne som mördades på Solberga prästgård 1586. Herr Arnes sades ha penningar trots att han utåt sett levde ganska enkelt. Penningar som kanske för otur med sig. Penningar som kan vara lockande att stjäla. I Selmas onda saga händer just det, pengarna stals, tjuvarna mördade alla som befann sig på platsen. Inga vittnen skulle lämnas. Men fick de alla? Och tänk om man kan hämnas även om man är död?

Skummade goodreads och såg massor av låga betyg från gymnasielever som tvingats läsa den här boken. Synd! Så synd med alla dessa klassiker som vi inte alltid är redo att omfamna alldeles när vi ”förväntas” läsa dem. Jag känner litteraturvetare som fortfarande (av)skyr författare och böcker som vi andra älskar just på grund av tidigare tvångsläsning. Å andra sidan vet jag inte hur man ska lösa läroplanen för en viss kurs där läsning och analys av vissa alster ingår. Om man ska kalibrera sina analytiska ”glasögon” så är det ju så mycket lättare att göra det när alla som i stunden ska kalibrera sitt verktyg kalibrerar mot samma preparat (min kliniker kommer ut ur garderoben ;)) och en del av de saker som ska kalibreras kanske bara förekommer i sin renaste form i just vissa preparat. Även om man aldrig mer vill dissekera en viss sorts preparat så vill man ha sitt verktyg kalibrerat. Hum.

Ja, historien vankar fram ganska långsamt, språket är gammeldags sirligt. Det långsamma, stundtals omständliga och sirliga bygger sin sorts stämning. Den sortens stämning är jag sugen på ibland. Ibland inte. Nu är jag det. Nu går jag vidare med Körkarlen.

 


Kvinnan i svart

kvinnanisvartSusan Hills Kvinnan i svart är en av de där klassiska spökhistorierna som bara behöver läsas. Den är skriven på ett sätt – ta det inte fel, det är positivt! – som gör att den känns hundra år gammal fastän den skrevs 1983. Den känns som en gyllene medelväg för den som tycker att The turn of the screw (som ju också finns översatt av Modernista, nu när jag tänker efter) är aningens för långsam men att modernt splatter är för kladdigt.

Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps skickas ut på landet för att ta hand om ett dödsbo efter en avliden kvinna. Arvtagarna bor långt bort och är inte det minsta intresserade av att ta hand om begravning och testamente. Lite trist landsförvisning, långsamt standardarbete 1A? Njä. Väl framme blir han skydd som pesten så snart byborna inser varför han är där. Han undrar onekligen vad den avlidna, Mrs Drablow, egentligen GJORDE för att förtjäna att tigas ihjäl av en hel by.

Begravningen blir en utomordentligt sorglig historia, men inte på det vanliga näsduksvätande viset. Mrs Drablow följs till graven av dödsboets tidigare förvaltare, prästen och Kipps själv. Ingen är där för att sörja eller ta farväl på riktigt. Så ser Kipps en rörelse i ögonvrån. Det ÄR någon mer där, en blek och mager kvinna klädd i slitna svarta kläder.

Kipps chef sålde in uppdraget som ett sätt att komma undan den stinkande Londondimman, men tjockan som omger Mrs Drablows avlägset belägna gods Eel Marsch House visar sig vara sju resor värre. Det ståtliga huset ligger ute i sankmarkerna och det är halvknöligt att ta sig dit och hem varje dag, så Arthur bestämmer sig för att ta hand om pappersarbetet på plats och bo kvar i huset tills allt är färdigt. Du förstår ju också att det, det är ingen smart beslut. Eller hur?

Du kanske har sett filmen? Den tar lite andra vägar, både när det gäller historien i sig och rent tempomässigt. Jo, jag hoppade högt när jag såg den, MÅNGA gånger, det var snabba klipp och läskiga leksaker som plötsligt stirrade på mig. Jag tycker att det var synd att filmmakarna föll för frestelsen att göra så, de kanske borde ha litat mer på originalets förmåga. Den långsammare, mer krypande, obehagskänslan är så mycket värd när den är skickligt exekverad. Fast jag kanske bara inte förstår mig på film och nutidens tempo, helt enkelt.

Jag gillar satsningen på klassiska spökhistorier i form av en vackert inslagen pralin(* om året och jag är väldigt nyfiken på vilken bok som kan tänkas få äran nästa gång.

*) Omslagsbilden. OMSLAGSBILDEN!


Vila i frid – välkommen tillbaka till Sverige, Dylan Dog

Det kom ett mail: Mardrömsdetektiven Dylan Dog ges ut på svenska.

Ades Media? Min ”nya-kaxiga-förlags”-nos började vibrera och vädra exalterat. Den anade en doft av succé. Det händer alltid bra grejor i serie-Sverige! För mig kan detta vara den bästa serie-nyheten sen Apart Förlag startade upp.

dylan-dog-vila-i-fridDylan Dog, italiensk kultserie, såg dagens ljus redan 1986. Dylan är inte helt ny på den svenska marknaden, den kom ut som egen tidning med namnet Dylan under 1993 och publicerades som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. För mig är det obegripligt hur den kunde få somna in så länge, men nu är han i alla fall tillbaka. Vila i frid är det första albumet i en riktigt fin utgivning, bra format och fint papper. En keeper!

Förlaget lyckades dessutom få tillstånd att utrusta det första svenska numret med ett specialomslag (känner du igen stilen? Apart förlags Jimmy Wallin kan långt mer än bara zombieporträtt…), originalomslaget finns istället på baksidan.

Det finns en lång lång bakgrundshistoria om Dylan, men det fina är att en inte behöver allt det för att kunna njuta av serierna, det går alldeles utmärkt att dyka in lite var som helst.

Det enda du behöver veta är att Dylan är en filmstjärnesnygg (ser du vem utseendet inspireras av? personen ifråga börjar bli äldre, men kindbenen har han kvar…) f d Scotland Yard-medarbetare som numera frifräser. Idol för många, bluffmakare för många andra. Dylan tog Arkiv-X-aktiga uppdrag långt innan Mulder och Scully började ge varandra trånande blickar på 90-talet. Zombier, vampyrer, djävlar och häxor, ”vanliga” seriemördare (de blir snudd på trista och mainstream i den samlingen ;)) – han har sett allt. Det är det som är grejen. Dylan kan verkligen hamna i precis vad som helst, och det är väl också därför han håller år efter år efter år.

Italian author Umberto Eco said: ”I can read the Bible, Homer, or Dylan Dog for several days without being bored.”

dd1

I Vila i frid kontaktas han av ett gäng vänner. De drabbades av en stor sorg tre år tidigare när en av deras kompisar blev påkörd och dog i en smitningsolycka. Efter några dagar fick smitaren ångest och anmälde sig själv, han har suttit i fängelse sedan dess. Allt borde med andra ord vara klappat och klart: case closed, mördaren tar sitt straff och den döda borde få frid – men icke. Hon är kvar mellan världarna, mycket missnöjd med det och hon påverkar sina vänner på ganska destruktiva vis. De börjar sakta men säkert bli galna.

Som om bristen på dödens frid inte vore illa nog anfalls hon varje kväll av en spökhund. Liten, söt men jävligt elak. Varje kväll blir hon biten av den ilskna hunden (trist, det hade onekligen varit en sötare men också aningens tråkigare story om de två osaliga andarna kunde sitta och gosa istället), varje dag är det läkt igen så att hon kan få benet sönderslitet ännu en gång. Om igen om igen. Både hon och vännerna vill få slut på mardrömscyklerna och de hoppas att Dylan är mannen som kan fixa det. Kan han det utan att drabbas av samma galenskap som de andra?

Detta sitter som en smäck! Jag känner mig väldigt väldigt serie-rudis som inte har upptäckt Dylan Dog förrän nu, men bättre sent än aldrig. Det finns en enorm skatt i form av backlist att gräva i, Ades lär ha att göra. Må svenska seriekonsumenter vakna till och kräva mer av det här. Det är snyggt, det stänker av svart humor, det är spännande och och och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer innan det börjar låta fånigt. LÄS!

Jag vore ju inte den crazy cat lady som jag är om jag inte serverade en liten specialpresentation av Dylans katt, Cagliostro, il gatto magico (jag gissar på att han har fått namnet efter en gammal italiensk ockultist). Han har en väldigt väldigt liten roll i Vila i frid, han ser mest bara snygg (och arg) ut, men jag hoppas på mer av honom längre fram.

dd2”wtf, husse luktar HUND?”


Snögloben

Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.

snoglobenI bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.

Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.

Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.

Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.

—————————————————

En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.

Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.

—————————————————

Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!

”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”

Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.

Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.


Maja Grå nr 2 och 3

Vilka dagar! Just nu får väskboken-för-dagen jobba hårt, jag har plockat med mig boken och matlådan ut och njutit solig läsning så snart det har funnits en chans.

130712Byteshyllan, den berömda

I fredags läste jag ut Tistelblomman på en bänk utanför jobbet. ”Maja Grå nr 3”. Sedan var det payback. Tistelblomman hamnade i byteshyllan, jag blurbade den tillsammans med Döden på en blek häst som jag ju hittade just där från första början. Jag vet fortfarande inte vilken kollega jag ska tacka för att jag äntligen fick tummen ur och läste mer än bara en novell av Hellberg, men jag är glad att jag gjorde det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Hellbergs godispåse (en nypa spöken, en nypa snudd-på-deckare, ganska mycket kärlek) borde egentligen INTE vara något för mig, när jag läser de kritiska rösterna så ser jag vad de menar, men det finns något där. Något: utomordentligt vackert språk, fina miljöskildringar, kreativa huvudrollsinnehavare.

Min senaste läsvecka i korta drag: Maja Grå är konstnärlig. En skicklig illustratör. Så skicklig att hon får ett stipendium till (swooooon) Oxford. Plugga i UK: yay yay yay, men det är inte helt ickekomplext – Majas mamma, som stack när Maja var barn, har nämligen hittats mördad i Brighton. Maja ser saker. Känner. De döda kommunicerar med henne, även om hon inte alltid förstår varför, att de vill varna henne. I Oxford kommer hon nära en galning och utsätts naturligtvis för fara. Hon utsätts dessutom, mot alla odds, för kärlek. Det är kärleken som sedan tar henne till Skottland, där hon kommunicerar med döda och ännu en gång utsätts för fara + (annan) galning utan att förstå varför.

Usch, vad jag än skriver så låter det så raljant, men jag tycker om det här. Det pysmysiga som jag annars ofta dissar. Jag ser fram emot utgivningen av Snögloben (nr 4) och jag ska försöka få fatt på Styggelsen (nr 1, men enligt ryktet väldigt annorlunda än 2 och 3) också. Snögloben kan bli lite av en vattendelare för mig, det känns som om Maja Grå kan ta två vägar och en av dem känns klart mer lockande än den andra för mig (jag vill inte spoila genom övertydligheter).

Jag älskar att resa, och det måste inte vara fysiskt, den som kan ta mig till en intressant miljö bokledes har plockat många gratispoäng. Hellberg kan det där. Den deckaraktiga biten kan jag ha och mista.

——————————————-

…och så är det det där med böcker som jackar i varandra: NÄSTA väskbok handlar nämligen också om en skicklig illustratör med udda förmågor.

Men det berättar jag mer om senare. Nu ska jag njuta Åsa Schwarz en stund.


How to fake vacation, part 6543458

image

image

Jag har INTE semester på ännu drygt en vecka (insert: men jag är int’ bitter), men dessa ohemult vackra dagar försöker jag fejka lite semesterkänsla ändå. Fick sista jobbsamtalet från Tyskland när jag klev in hemma runt 17.30 (de flesta där börjar senare än oss och ringer gärna sent) och när det var avklarat kunde jag kliva rakt ut i grönskan för att inta hängmatteläge med nästa Hellberg. Här ligger jag nu. Täckning på wifin hela vägen ut, den slöa bloggarens dröm.

Oxford är i Tistelblomman övergivet till förmån för en liten by i Skottland. Hellbergs miljöer är nyyyydeliga, men jag saknar akaporren från förra boken.


längtan till Oxford

130705

Jag är fortfarande på samma sida som i tisdags. Det är inte Amanda Hellbergs fel. Hennes Döden på en blek häst har fått väldigt blandade recensioner i min vänkrets, men jag tycker mycket om den. Jag nappade åt mig den från byteshyllan för drygt en vecka sedan, det var det där med Oxford som lockade. Om några veckor åker vi till UK igen, vi har fått smak på det där med dagsutflykter och Oxford är en av de platser som finns med i diskussionen.

Amanda har hållit mig sällskap under många tysta timmar av vak den senaste veckan. Ett dödsfall i familjen gör att behovet av verklighetsflykt är lika stort som koncentrationsförmågan är bristfällig. Böcker är alltid tröst, jag får förlåta mig själv när läshastigheten och skrivförmågan sviker en stund.

———————-

Här är den, tavlan som gav namn åt boken.