att återupptäcka
Det var Maggan som skrev ”vilken spökhistoria!” och inspirerade mig. Hurra för det! Och hurra för möjlighet till omedelbar behovsuppfyllnad via Storytel.
Jag har läst en del av Selmas spökhistorier förut och tyckte mycket om dem då, men jag fortsatte ändå inte med Lagerlöf den gången. Om jag inte minns fel så var det under en av mina mest intensiva zombie/PA-perioder och Selma var inte tillräckligt in your face för en som just hade upptäckt The Walking Dead i serieform.
Herr Arnes penningar. Selma utgick från en sägen om en herr Arne som mördades på Solberga prästgård 1586. Herr Arnes sades ha penningar trots att han utåt sett levde ganska enkelt. Penningar som kanske för otur med sig. Penningar som kan vara lockande att stjäla. I Selmas onda saga händer just det, pengarna stals, tjuvarna mördade alla som befann sig på platsen. Inga vittnen skulle lämnas. Men fick de alla? Och tänk om man kan hämnas även om man är död?
Skummade goodreads och såg massor av låga betyg från gymnasielever som tvingats läsa den här boken. Synd! Så synd med alla dessa klassiker som vi inte alltid är redo att omfamna alldeles när vi ”förväntas” läsa dem. Jag känner litteraturvetare som fortfarande (av)skyr författare och böcker som vi andra älskar just på grund av tidigare tvångsläsning. Å andra sidan vet jag inte hur man ska lösa läroplanen för en viss kurs där läsning och analys av vissa alster ingår. Om man ska kalibrera sina analytiska ”glasögon” så är det ju så mycket lättare att göra det när alla som i stunden ska kalibrera sitt verktyg kalibrerar mot samma preparat (min kliniker kommer ut ur garderoben ;)) och en del av de saker som ska kalibreras kanske bara förekommer i sin renaste form i just vissa preparat. Även om man aldrig mer vill dissekera en viss sorts preparat så vill man ha sitt verktyg kalibrerat. Hum.
Ja, historien vankar fram ganska långsamt, språket är gammeldags sirligt. Det långsamma, stundtals omständliga och sirliga bygger sin sorts stämning. Den sortens stämning är jag sugen på ibland. Ibland inte. Nu är jag det. Nu går jag vidare med Körkarlen.
Kvinnan i svart
Susan Hills Kvinnan i svart är en av de där klassiska spökhistorierna som bara behöver läsas. Den är skriven på ett sätt – ta det inte fel, det är positivt! – som gör att den känns hundra år gammal fastän den skrevs 1983. Den känns som en gyllene medelväg för den som tycker att The turn of the screw (som ju också finns översatt av Modernista, nu när jag tänker efter) är aningens för långsam men att modernt splatter är för kladdigt.
Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps skickas ut på landet för att ta hand om ett dödsbo efter en avliden kvinna. Arvtagarna bor långt bort och är inte det minsta intresserade av att ta hand om begravning och testamente. Lite trist landsförvisning, långsamt standardarbete 1A? Njä. Väl framme blir han skydd som pesten så snart byborna inser varför han är där. Han undrar onekligen vad den avlidna, Mrs Drablow, egentligen GJORDE för att förtjäna att tigas ihjäl av en hel by.
Begravningen blir en utomordentligt sorglig historia, men inte på det vanliga näsduksvätande viset. Mrs Drablow följs till graven av dödsboets tidigare förvaltare, prästen och Kipps själv. Ingen är där för att sörja eller ta farväl på riktigt. Så ser Kipps en rörelse i ögonvrån. Det ÄR någon mer där, en blek och mager kvinna klädd i slitna svarta kläder.
Kipps chef sålde in uppdraget som ett sätt att komma undan den stinkande Londondimman, men tjockan som omger Mrs Drablows avlägset belägna gods Eel Marsch House visar sig vara sju resor värre. Det ståtliga huset ligger ute i sankmarkerna och det är halvknöligt att ta sig dit och hem varje dag, så Arthur bestämmer sig för att ta hand om pappersarbetet på plats och bo kvar i huset tills allt är färdigt. Du förstår ju också att det, det är ingen smart beslut. Eller hur?
Du kanske har sett filmen? Den tar lite andra vägar, både när det gäller historien i sig och rent tempomässigt. Jo, jag hoppade högt när jag såg den, MÅNGA gånger, det var snabba klipp och läskiga leksaker som plötsligt stirrade på mig. Jag tycker att det var synd att filmmakarna föll för frestelsen att göra så, de kanske borde ha litat mer på originalets förmåga. Den långsammare, mer krypande, obehagskänslan är så mycket värd när den är skickligt exekverad. Fast jag kanske bara inte förstår mig på film och nutidens tempo, helt enkelt.
Jag gillar satsningen på klassiska spökhistorier i form av en vackert inslagen pralin(* om året och jag är väldigt nyfiken på vilken bok som kan tänkas få äran nästa gång.
*) Omslagsbilden. OMSLAGSBILDEN!
Vila i frid – välkommen tillbaka till Sverige, Dylan Dog
Det kom ett mail: Mardrömsdetektiven Dylan Dog ges ut på svenska.
Ades Media? Min ”nya-kaxiga-förlags”-nos började vibrera och vädra exalterat. Den anade en doft av succé. Det händer alltid bra grejor i serie-Sverige! För mig kan detta vara den bästa serie-nyheten sen Apart Förlag startade upp.
Dylan Dog, italiensk kultserie, såg dagens ljus redan 1986. Dylan är inte helt ny på den svenska marknaden, den kom ut som egen tidning med namnet Dylan under 1993 och publicerades som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. För mig är det obegripligt hur den kunde få somna in så länge, men nu är han i alla fall tillbaka. Vila i frid är det första albumet i en riktigt fin utgivning, bra format och fint papper. En keeper!
Förlaget lyckades dessutom få tillstånd att utrusta det första svenska numret med ett specialomslag (känner du igen stilen? Apart förlags Jimmy Wallin kan långt mer än bara zombieporträtt…), originalomslaget finns istället på baksidan.
Det finns en lång lång bakgrundshistoria om Dylan, men det fina är att en inte behöver allt det för att kunna njuta av serierna, det går alldeles utmärkt att dyka in lite var som helst.
Det enda du behöver veta är att Dylan är en filmstjärnesnygg (ser du vem utseendet inspireras av? personen ifråga börjar bli äldre, men kindbenen har han kvar…) f d Scotland Yard-medarbetare som numera frifräser. Idol för många, bluffmakare för många andra. Dylan tog Arkiv-X-aktiga uppdrag långt innan Mulder och Scully började ge varandra trånande blickar på 90-talet. Zombier, vampyrer, djävlar och häxor, ”vanliga” seriemördare (de blir snudd på trista och mainstream i den samlingen ;)) – han har sett allt. Det är det som är grejen. Dylan kan verkligen hamna i precis vad som helst, och det är väl också därför han håller år efter år efter år.
Italian author Umberto Eco said: ”I can read the Bible, Homer, or Dylan Dog for several days without being bored.”
I Vila i frid kontaktas han av ett gäng vänner. De drabbades av en stor sorg tre år tidigare när en av deras kompisar blev påkörd och dog i en smitningsolycka. Efter några dagar fick smitaren ångest och anmälde sig själv, han har suttit i fängelse sedan dess. Allt borde med andra ord vara klappat och klart: case closed, mördaren tar sitt straff och den döda borde få frid – men icke. Hon är kvar mellan världarna, mycket missnöjd med det och hon påverkar sina vänner på ganska destruktiva vis. De börjar sakta men säkert bli galna.
Som om bristen på dödens frid inte vore illa nog anfalls hon varje kväll av en spökhund. Liten, söt men jävligt elak. Varje kväll blir hon biten av den ilskna hunden (trist, det hade onekligen varit en sötare men också aningens tråkigare story om de två osaliga andarna kunde sitta och gosa istället), varje dag är det läkt igen så att hon kan få benet sönderslitet ännu en gång. Om igen om igen. Både hon och vännerna vill få slut på mardrömscyklerna och de hoppas att Dylan är mannen som kan fixa det. Kan han det utan att drabbas av samma galenskap som de andra?
Detta sitter som en smäck! Jag känner mig väldigt väldigt serie-rudis som inte har upptäckt Dylan Dog förrän nu, men bättre sent än aldrig. Det finns en enorm skatt i form av backlist att gräva i, Ades lär ha att göra. Må svenska seriekonsumenter vakna till och kräva mer av det här. Det är snyggt, det stänker av svart humor, det är spännande och och och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer innan det börjar låta fånigt. LÄS!
Jag vore ju inte den crazy cat lady som jag är om jag inte serverade en liten specialpresentation av Dylans katt, Cagliostro, il gatto magico (jag gissar på att han har fått namnet efter en gammal italiensk ockultist). Han har en väldigt väldigt liten roll i Vila i frid, han ser mest bara snygg (och arg) ut, men jag hoppas på mer av honom längre fram.
”wtf, husse luktar HUND?”
Snögloben
Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.
I bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.
Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.
Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.
Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.
—————————————————
En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.
Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.
—————————————————
Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!
”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”
Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.
Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.
Maja Grå nr 2 och 3
Vilka dagar! Just nu får väskboken-för-dagen jobba hårt, jag har plockat med mig boken och matlådan ut och njutit solig läsning så snart det har funnits en chans.
Byteshyllan, den berömda
I fredags läste jag ut Tistelblomman på en bänk utanför jobbet. ”Maja Grå nr 3”. Sedan var det payback. Tistelblomman hamnade i byteshyllan, jag blurbade den tillsammans med Döden på en blek häst som jag ju hittade just där från första början. Jag vet fortfarande inte vilken kollega jag ska tacka för att jag äntligen fick tummen ur och läste mer än bara en novell av Hellberg, men jag är glad att jag gjorde det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Hellbergs godispåse (en nypa spöken, en nypa snudd-på-deckare, ganska mycket kärlek) borde egentligen INTE vara något för mig, när jag läser de kritiska rösterna så ser jag vad de menar, men det finns något där. Något: utomordentligt vackert språk, fina miljöskildringar, kreativa huvudrollsinnehavare.
Min senaste läsvecka i korta drag: Maja Grå är konstnärlig. En skicklig illustratör. Så skicklig att hon får ett stipendium till (swooooon) Oxford. Plugga i UK: yay yay yay, men det är inte helt ickekomplext – Majas mamma, som stack när Maja var barn, har nämligen hittats mördad i Brighton. Maja ser saker. Känner. De döda kommunicerar med henne, även om hon inte alltid förstår varför, att de vill varna henne. I Oxford kommer hon nära en galning och utsätts naturligtvis för fara. Hon utsätts dessutom, mot alla odds, för kärlek. Det är kärleken som sedan tar henne till Skottland, där hon kommunicerar med döda och ännu en gång utsätts för fara + (annan) galning utan att förstå varför.
Usch, vad jag än skriver så låter det så raljant, men jag tycker om det här. Det pysmysiga som jag annars ofta dissar. Jag ser fram emot utgivningen av Snögloben (nr 4) och jag ska försöka få fatt på Styggelsen (nr 1, men enligt ryktet väldigt annorlunda än 2 och 3) också. Snögloben kan bli lite av en vattendelare för mig, det känns som om Maja Grå kan ta två vägar och en av dem känns klart mer lockande än den andra för mig (jag vill inte spoila genom övertydligheter).
Jag älskar att resa, och det måste inte vara fysiskt, den som kan ta mig till en intressant miljö bokledes har plockat många gratispoäng. Hellberg kan det där. Den deckaraktiga biten kan jag ha och mista.
——————————————-
…och så är det det där med böcker som jackar i varandra: NÄSTA väskbok handlar nämligen också om en skicklig illustratör med udda förmågor.
Men det berättar jag mer om senare. Nu ska jag njuta Åsa Schwarz en stund.
How to fake vacation, part 6543458
Jag har INTE semester på ännu drygt en vecka (insert: men jag är int’ bitter), men dessa ohemult vackra dagar försöker jag fejka lite semesterkänsla ändå. Fick sista jobbsamtalet från Tyskland när jag klev in hemma runt 17.30 (de flesta där börjar senare än oss och ringer gärna sent) och när det var avklarat kunde jag kliva rakt ut i grönskan för att inta hängmatteläge med nästa Hellberg. Här ligger jag nu. Täckning på wifin hela vägen ut, den slöa bloggarens dröm.
Oxford är i Tistelblomman övergivet till förmån för en liten by i Skottland. Hellbergs miljöer är nyyyydeliga, men jag saknar akaporren från förra boken.
längtan till Oxford
Jag är fortfarande på samma sida som i tisdags. Det är inte Amanda Hellbergs fel. Hennes Döden på en blek häst har fått väldigt blandade recensioner i min vänkrets, men jag tycker mycket om den. Jag nappade åt mig den från byteshyllan för drygt en vecka sedan, det var det där med Oxford som lockade. Om några veckor åker vi till UK igen, vi har fått smak på det där med dagsutflykter och Oxford är en av de platser som finns med i diskussionen.
Amanda har hållit mig sällskap under många tysta timmar av vak den senaste veckan. Ett dödsfall i familjen gör att behovet av verklighetsflykt är lika stort som koncentrationsförmågan är bristfällig. Böcker är alltid tröst, jag får förlåta mig själv när läshastigheten och skrivförmågan sviker en stund.
———————-
Här är den, tavlan som gav namn åt boken.
önskar er en riktig Disney-jul!
Varför får inte den HÄR lilla pärlan vara med kl 15.00? Strunt samma, ni kan ju se där här. God jul!
Berlin x 2
Jag trillade in på en av Adlibris temasidor – bra idé, har inte tänkt på dem förut – och hittade en bunt intressanta böcker på tema tysk samtidslitteratur. Mina tyskastudier går i stå när annat jobb hopar sig och jag försöker motivera mig genom att konsumera modern tysk kultur (jag kan ju inte bara förlita mig på Rammstein, host), om än på svenska. Jag skrev ner ett antal titlar som lät intressanta och plockade med några av dem hem från biblioteket i fredags. Bra drag!
Sommaren 1990, när Sovjetunionen led mot sitt slut och alla som kunde beslutade sig för att »go west«, satte 23-årige Vladimir Kaminer på sig sin söndagskostym och tog tåget till Östberlin. Fyrtioåtta timmar senare anlände han till Berlin-Lichtenberg. »De första berlinarna vi lärde känna var zigenare och vietnameser. Vi blev snabbt vänner.«
Vladimier Kaminer är Kulturarbetare med stort K, han gör det mesta: teater, film, radio – och så skriver han krönikor. Ryssdisco är Kaminers debutbok, en samling krönikor som gavs ut 2001. Man märker av just det där med att det är krönikor ganska tydligt, samma ämne behandlas stundtals igen och igen på ett sätt som blir lite irriterande, men överlag är det smart och kul. Han rör sig mycket i min favoritstadsdel – Prenzlauer Berg – och det är trevligt att läsa hans betraktelser, hur han försöker få till en vardag i det nya landet. Berlin 1990 och Berlin 2012 känns som två olika världar, jag hade gärna velat vara där och se. Och 1985. Och 1975. Men nej, helst INTE 1945.
Det är svårt att fatta hur det var. Jag har gott om tyska kolleger från både öst och väst, men hur jag än frågar så nej, jag fattar inte. Såklart.
Ryssdisco är lite ojämn, men den är kul och intressant nog för att jag ska återvända till biblioteket för att plocka upp Militärmusik också. Då drar jag vidare från Berlin, till ett minst lika intressant Moskva, som är minst lika svårt att fatta.
Läs och res utan att fysiskt förflytta dig en tum. Underskattat.
—————————————————
Från Prenzlauer Berg till Karl Marx Allé är steget inte speciellt långt rent fysiskt, men arkitektoniskt och kulturellt känns det åtminstone för mitt ännu ganska otränade öga (jag återkommer alltid till det där: hur många år ska man bo i Berlin för att fatta? Jag har jobbat där ganska mycket, jag har gjort många många småresor dit, men det är en stad som är utomordentligt svår att få grepp om och det är för mig också en stor del av lockelsen) som ljusår bort. I de tjusiga – enligt där rådande estetik – stalinhusen på Karl Marx Allé bodde de duktiga. Goda DDR-medborgare. Det måste ha varit en ära att få flytta in i dessa arbetarpalats (jo, så kallades de) när de var nybyggda.
Steget från Vladimir Kaminer till Ricarda Junge och hennes bok Stalinhusen är också ganska långt.
Stalinhusen är en liten men (som klyschan säger) naggande god roman om ett uppbrott från en relation parat med en spökhistoria, det är en roman vars ”clou” vilar i det såriga mellan öst och väst som fortfarande inte är läkt.
Lena och Leander flyttar med sin son från Hamburg till Berlin, till ett av de praktfulla Stalinhusen på Karl-Marx- Allee. Där sitter DDR fortfarande i väggarna och inte minst i människornas tankar trots att det nästan är 20 år sedan muren föll. När paret skiljer sig och Leander flyttar ut, börjar plötsligt märkvärdiga saker hända. Hade inte Lena redan stängt fönstren? Och vem är det egentligen Lenas son menar när han pratar om ”den konstiga tanten”?
Klassisk krypande paranoia. Lena fattar ju att hon är stressad, hon är ensam kvar med ett litet barn i en stad där hon vare sig har släkt eller speciellt många vänner, men måste hon vara så jäkla slarvig för det? Glömma spisplattor på? HUR fick ungen upp tvättmaskinen så att hela lägenheten blev till en sjö? Hon skriver lappar in absurdum för att se till så att hon inte glömmer grejor, hon kollar av allt på ett snudd på OCD-aktigt sätt (känna på dörren, känna igen och så en gång till på det: den ÄR låst va?) men när hon en dag inser att hon och sonen är inlåsta i lägenheten UTIFRÅN så förstår hon att det inte bara är hon. Det är nåt annat också.
Åh, jag gillar det här! Det är en liten historia, en tunn bok, men det är snyggt! Jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler böcker av Ricarda Junge, och tack vare det sparsmakade men ändå inte simpla formatet så känns hon som en författare värd att våga testa på tyska (japp, jag har tre-fyra böcker på tyska brevid sängen, men jag känner mig lite stukad än, det är märkligt svårt att våga börja läsa).
Det är nog inte så svårt att gissa vart jag ska promenera nästa gång jag åker till Berlin.
Pretty Monsters
Åh Kelly Link. Kära Kelly. VAD kan jag skriva om henne, och om Pretty Monsters, som inte alla andra redan har skrivit? Jag känner att jag är om inte sist så åtminstone väldigt SEN på den här bollen.
Ingenting smart kan jag komma på, inget mer än att jag instämmer i att hon är svår att beskriva, att hon skriver de allra underbaraste mest absurda sagor för alla åldrar som man man tänka sig. Pretty Monsters samlar en bunt historier som spretar vilt, på det trivsamma sättet. En barnvakt som visar sig vara död, en snubbe som gräver upp sin döda flickväns grav för att ta tillbaka dikterna som han sent omsider ångrar att han lämnade i hennes kista. Det milt sagt udda mamman som visar sig vara en gudinna. En handväska som rymmer ÄNNU mer än t o m min blytunga dito. Ylande systrar.
Ja, ni hör ju.
Hur beskriver man det här? Det är not for the fainthearted, inte för de som vill ha ordning och reda och sansat och klokt. Det är för den som vill dras med i något underligt. Jag rynkar pannan ibland när jag läser, men jag har aldrig tråkigt. Det kallas ”Young Adult” men det stör som vanligt inte mig.
Bonus: finfina illustrationer av Shaun Tan. Man gillar honom. Muchos. Man blir också attans glad över att inse att kära favoritbibblan har ännu en Kelly Link-samling i gömmorna. Man reserverar den också. Man vill ha mer.
Och nu ska jag göra lasagne – för ni märker det redan: i dag är inte min bästa skriva-om-böcker-dag. Jag hoppas att jag för dagen är bättre på att göra en lasagne än på att skriva om Kelly Link. Annars får det väl bli ett besök på pizzerian, då.
”lappar var ju som alla visste små och klena, inte väldiga och starka”
Plötsligt så händer det: man snubblar över en bok, av en ren slump, som är så fantastisk att man bara gapar. Alldeles precis det hände mig i kväll. Jag scannade adlibris efter nya böcker att reservera på bibblan, fastnade för titeln ”Rekviem för en vanskapt” av Mattias Hagberg, fastnade ÄNNU mer för beskrivningen jag fann – och resten är, som det heter, historia.
Mitt bibliotek hade den bara som e-bok – men desto bättre, jag ville ju ha något bra att läsa framför kvällens brasa. Jag laddade ner och började omedelbart att läsa.
”Hon kallades Stor-Stina. Hon var ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Under några år i början av artonhundratalet visades hon upp på varietéteatrar i Sverige och på kontinenten.
Vid samma tid väcktes också vetenskapens intresse för det abnorma. Avvikande kroppar skulle ge svaren på mänsklighetens gåta.
När Stor-Stina oväntat återvänder till hembyn efter att ha rest i impressarion Wolfgang Wolfensteins sällskap är hon stum och tillbakadragen. Hon bär på en hemlighet. Under en enslig skidtur blir hon slagen av en björn och avlider i kallbrand. Men döden är bara ännu en hållplats på Stor-Stinas resa.
Rekviem för en vanskapt är lika mycket en skräckroman som en idéroman om normalitetens makt och rasbiologins födelse. Samiska myter blandas med en provinsiell kristendom och obduktionens dystra ritual. De nyss avlidna lever tätt inpå de levande, och döden fördelar ordet.”
Bra? Bra räcker inte. Vilken fantastisk bok! Jag stammar från en mamma född i Lappland, en sextondel av mig är same (*, många många somrar (och ett år efter gymnasiet) har jag spenderat i södra Lappland. Det samiska intresserar mig (trots att fadern var från Skåne, det ena utesluter inte det andra…!), gamla legender intresserar mig – svensk folklore är underskattad. Vårt skamliga förflutna med rasbiologi, förtrycket när samerna skulle kristnas. Medicinhistoria! Teratologi!
Språket. Det är vackert, suggestivt, skrämmande, förfärligt. Trolskt. Sa jag att jag är såld på det här?
LäsläsläsläsLÄÄÄÄÄÄS! Det här påminner om Karin Johannisson när hon är som bäst. Kommer också att tänka på Armand Marie Lerois pärla Mutants. Nej, vare sig Johannisson eller Leroi skriver skönlitterärt – det gör Hagberg – men ändå; det finns där. Säg så här då: gillar du Hagberg och vill ha mer – testa Karin och Armand Marie.
När Rekviem för en vanskapt kommer ut i pocket står jag först i kön för att köpa ett ex att skicka till Houston – detta måste du läsa, Cecilia (fast du kanske också kan låna hem svenska e-böcker? funkar det?).
Stor-Stina är en historisk person, hon har funnits på riktigt. Kraken.
Stekenjokk – en av de vackraste platserna jag vet
PS jag undrar fortfarande hur jag kunde missa den här boken BÅDE hos Swedish Zombie och hos Bokstävlarna – men så är det. Tur att jag hittade den ändå, då.
*) Jag vet – fånigt lite, så lite att man kan undra varför jag ens vet det, men jag vet det bara för att vi i alla år INTE trodde att vi hade samer i släkten, vi blev nästan less på att alla tog för givet att vi var samer bara för att vi var korta och hade små ögon och höga kindknotor. Så skrev en släkting en bok, han hade grävt lite mer, och *flomp* där fanns Bränn-Anders några generationer uppåt.
slutomdöme – The Woman in Black, bokvarianten
Att filmen skrämde vettet ur mig vet ni redan. Att historien i boken skiljer sig VÄLDIGT mycket från den i filmen har jag också berättat.
Det är ju svårt det där att lyckas chocka lika mycket i text, åtminstone på just det HÄR sättet. Filmens otäcka scener fabriceras mycket av musiken, hastigt uppdykande scener/bilder – det blir aldrig lika omedelbart i skrift. Susan Hill är ganska diskret, subtil, det är inget slask, inget blod, inga stora åthävor. Hon skriver mycket vackert, men tyvärr är det något som fattas IGEN, det blir ännu en trea. Jag vet inte varför jag så bestämt väntar mig mer, jag har fått för mig att hon ska kunna leverera fullpoängare [det kan hon garanterat till många läsare, men ännu inte till mig] så jag har svårt att ge upp henne trots att det finns så många skräckförfattare och så lite tid.
Den här boken är inte skräck. Det är en rar spökhistoria. JAG VILL BLI RÄDD! Hon har skrivit många böcker som har blivit till läskiga filmer, men de är alla ganska kraftigt tweakade. Om du har läst mer Susan Hill än jag har: finns det nån RIKTIG fullpoängare? Jag har läst The Woman in Black och The Small Hand.
Har jag missat den bästa? Om jag ska ge henne en chans till, vilken bok borde jag välja?
första boksöndagen i september 2012
Det var BRA att vi såg filmen i går så att jag äntligen kom mig för att börja läsa boken på allvar. Den skrivna storyn tar heeeelt andra vägar än den gjorde i filmen, och Susan Hill skriver så vackert så vackert. Detta är bara min andra Hill (den första var The Small Hand) men hon ger mersmak. The Woman in Black skrev hon redan 1983. Det är underbart att hitta en författare att älska som har en sån omfattande utgivning i bagaget. Det tar tid innan jag hunnit plöja alla hennes böcker…!
(När jag läser bakåt så ser jag att jag var en aning sur på The Small Hand. Jag tycker – än så länge – mer om TWiB.)
…och så tog jag mig en regnig långpromenad och skickade iväg ett paket (med bl a fyra böcker) från ETT ställe och hämtade ett paket med (lite färre, tro det eller ej ;)) böcker från ett annat.
Mina fräknar ska vi frukostsnacka om – med författaren Sofia Hallberg – på Bokmässan. Myyyyys! Det är så sällan jag kan frukostsnacka (de andra ses ju oftast i Sthlm, det är sällan jag är där under frulletid) så det här ska bli jättekul!
Caitlin Moran har varit i Sthlm alldeles nyss (ja, i onsdags), det missade jag också. Man kan inte göra allt som är kul, inte ens när det är bokrelaterat *host* Läsa hennes BOK däremot, det kan jag!
hjärtat i halsgropen
Vi fortsätter att beta av filmatiseringar av böcker som ligger/har legat vid min säng ganska länge. I kväll blev det The Woman In Black, baserad på Susan Hills bok med samma titel (£3.86 – köp köp!).
Jag fick halvt hjärtstopp ungefär tio gånger. Det är en bra historia, en otroligt SNYGG film men jag är inte GJORD för såna där hoppa-högt-filmer. Jag är så lättskvätten att jag tror att det sitter ett antal siviska hårtussar kvar i taket nu (och då ska ni betänka att vi har 2.70 takhöjd). Uff.
Nu fick jag i alla fall pepp på att läsa färdigt boken (trots att jag redan inser hur mycket den diffar från filmen – eller kanske alldeles just därför), som legat vid sängen i… tja, ett halvår kanske?
Arthur Kipps, a junior solicitor, is summoned to attend the funeral Mrs Alice Drablow, the sole inhabitant of Eel Marsh House, unaware of the tragic secrets which lie hidden behind the shuttered windows. The house stands at the end of a causeway, wreathed in fog and mystery, but it is not until he glimpses a wasted young woman, dressed all in black, at the funeral, that a creeping sense of unease begins to take hold, a feeling deepened by the reluctance of the locals to talk of the woman in black – and her terrible purpose.
(bokens synopsis, inte direkt överensstämmande med filmens)
Jag var inte helt säker på hur det skulle vara att se Harry Potter Daniel Radcliffe som annat än Harry, men han passade finfint som bleksiktig besökare i underlig by.
svårt att gissa varför jag fastnade för omslaget? inte så väldigt, antar jag.
Jag har fortfarande abstinens efter Akademibokhandelns outlet som klappade igen i april, men jag har väl par-tre-fem-trettio – 😉 – olästa fynd kvar att njuta av än.
Ett av de sista fynden jag gjorde var Michael Morpurgos ”Kaspar, Prince of Cats”. Morpurgo är en VÄLDIGT produktiv författare (barn/ungdom) och hans mest kända bidrag till populärkulturen är förmodligen boken som ligger till grund för filmen War Horse. Jag har inte sett filmen, jag hade aldrig läst något eller ens hört talas om Michael när ögonen råkade falla på den här boken i tiokronorslådan. Så, koka ihop:
* En långsnokad svart katt som är en spitting image av vår Mr Spock (kanske inte så svårt att gissa varför jag plockade upp boken från första början? jag tror att det hade kunnat stå vad som helst på baksidan – jag hade köpt boken ändå, ehum)
* En fin fin FIN spökhistoria
* Underbara illustrationer
…what’s not to like?
Vi har Kaspar Kandinsky, den ryske kattprinsen som kommer med sin tjusiga matte till The Savoy i London. På Savoy får föräldralöse Jonhnny Trott jobb. På Savoy möts de, pojken och katten. Det ena leder till det andra och vare sig katt eller pojke kan väl ana vilka äventyr de ska genomleva tillsammans.
Jag gav alltså tio spänn för den här boken, den är lätt värd det tiodubbla. Barnbok…? Öööööh, jaha, men si det gör ingenting.
Det är en aningens überfantastisk (men visst kan man få älska en ljuvlig saga ibland?) – Kaspar är den eeeenda katten som överlever Titanics förlisning! – men riktigt rar historia som jag önskar att nån hade satt i näven på mig när jag var tio år och började få smak på engelska (jag vet, boken skrevs när jag var 40, men so what, nu ska vi inte haka upp oss på petitesser). Tips, alltså: känner du en mellanstadieunge som behöver motivation för att läsa på engelska, testa Malpurgo. Hade jag vetat hur fin den här boken var så hade jag lagt beslag på flera stycken för att kunna dela ut. Det är lätt att vara efterklok.
Jag vet inte om det fanns fler böcker av honom att fynda i den där butiken, jag nappade åt mig den här nästan på skoj, men jag vill definitivt testa fler. Jag gillar’t! Den lilla gulliga glitterungen inuti (den som nog aldrig fanns på riktigt ens när jag var i den åldern, av olika anledningar), hon behöver sånt här. Jag ska leta på bibblan, och om de inte har så lägger jag inköpsförslag. Så det så.
Den här boken fick mig att gråta. Jag har förvisso blivit så lättrörd att det inte är JÄTTESVÅRT, men det händer inte så ofta när jag läser en bok. En bok att behålla och vårda ömt.
Mr Spock på sina sidenkuddar minsann…!
B Wahlströms förlag gav ut Kaspar på svenska i mars i år.
din hand i min
Den här boken fanns framställd lite extrafint ö-v-e-r-a-l-l-t senast vi var i London. ”The Small Hand” av Susan Hill.
Jag tog den, höll i den, ställde tillbaka. Det är en liten fin bok. Sista dagen köpte jag den, och sedan har den legat i skattkistehögen (tralala, en av högARNA är väl mer sanningsenligt) brevid sängen. Eftersom ”The Reapers are the Angels” – från samma hög – var en sådan suverän upplevelse så tänkte jag beta av fler fynd på bekostnad av biblioteksböckerna jag har hemma.
Returning home late one summer’s evening, antiquarian bookseller Adam Snow takes a wrong turning and stumbles across the derelict old White House. Compelled by curiosity, he approaches the door, and, standing before the entrance feels the unmistakeable sensation of a small hand creeping into his own, ‘as if a child had taken hold of it’.
Det där till synes övergivna vita huset, framförallt trädgården runt det, fastnar i Adams huvud. Den där kalla lilla handen kändes inte otäck alls, underligt nog. Vem och varför?
Den lilla handen slutar emellertid att vara snäll ganska snart. Den börjar dyka upp på fler platser, alltid i närheten av vatten. Den stillar sig inte ens när Adam befinner sig i ett kloster i Frankrike (ja, detta är något så ljuvligt som en metaboktokbok, Adam handlar med antika böcker), plötsligt griper den hans hand och drar honom emot en bassäng, den vill så uppenbart att han ska i. Drunkna. Dö.
Inte ens munkarna förmår ”signa och skydda” Adam och han blir utom sig, sängliggande och förlamad av panikångest. Han känner skräck, men mest av allt över sin egna mentala hälsa – hans bror led av svår ångest under många år och Adam är rädd att han är på väg ner i samma träsk. En av hans stadiga köpare – som bor nära det vita huset – har en hustru med mycket gott minne. Hon hjälper Adam att nysta i det vita husets historia och de finner att (insert: ”punkt punkt punkt”)
Ja, det lät ju attans lovande det här. Den framskjutna positionen i samtliga bokhandlar jag besökte, det lilla exklusiva formatet (tänk små belgiska praliner kontra Aladdin-ask), den korta men spännande baksidestexten…
…men njä. Inget ”fail”, alls, men långt från bulls-eye för min del. Det är en liten trevlig historia helt enkelt, men inte mer än så. Den var INTE värd att köpas inbunden till fullpris och åka hem i en väska över havet (…på bekostnad av någon annan presumtivt fantastisk bok ;)).
Tre av fem.
(inte så) Anonyma Biblioholister 