resor

Dagens tyskatraggel (mit Tokböl!)

Jag vet inte ens om den finns utanför tyska Netflix, men om – om du behöver böla, om du vill se en skvätt Tyskland utanför Berlin, om du står ut med nåt liiiiiite klyschigt (men ändå inte helt tillrättalagt): Hin und weg.

Om en ung man med en obotlig sjukdom, och om hans cykeltripp med sina bästa vänner. Ett bra sätt för mig att göra dagens tyskaläxa. Det är bra att rensa bihålorna också. Hum.

Annonser

Roadtrip x 2

   
 
Att jag älskar roadtrips är nog ingen nyhet – både att läsa om och att göra själv. Sålunda packade jag en bunt böcker och åkte till Visby! Har aldrig varit här förut, så ett vilsamt vinter-Visby passar perfekt.

Julens första bok blev Thommie Bayers Fallers stora kärlek. Fallers große Liebe. Två män på en roadtrip genom en (för mig) Annan Del Av Tyskland. De känner inte varandra när resan börjar. Alexander, sann bokälskare, har ett antikvariat. En dag tittar Herr Faller in. Vill Alexander köpa hans böcker?? Alexander slänger en blick och konstaterar att oj. Not within financial reach. Kan diskuteras, menar Faller. Under tiden, vill Alexander tjäna en extra slant och göra Faller en tjänst? Faller har blivit av med körkortet, men behöver göra en roadtrip. 

Två män i en Jaguar. Ingen av dem kommer ut ur detta oförändrad.

Samtal om liv, konst, litteratur. Ljuvligt!

  Min läshörna under julen
  Och jag ser haaaaaavet från mitt rum
   
   
   
    
 
Ni ser ju. Njutjul! Nu väntar jag på kaffe med Dame Breakfast Book Club!

Gooood Juuuuul!


Ett arabiskt vemod

  
Jag är på bokmässan i Göteborg och bor på hotellet vars bar befolkas av ”ALLA” på kvällarna. Vad gör partydjuret Andersson? Läser, såklart. I säng före 22.00. Det är vad en lååååång luftrörsinfektion och sömnstörningar gör med mig.

Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman om det mest klassiska av alla teman. Längtan och sökande efter kärlek. En roadtrip kantad av brustna drömmar om relationer. Paris. Kairo. Marrakech. Städer där jag varit och en stad jag vill till. Igenkänning på flera plan.

”Du hade med tiden lyckats inpränta tanken hos mig att min kärlek var mindre värd än din. Du var ett mystiskt poem. Jag var bara en liten novell av Guy de Maupassant…”

(Själv kan jag tänka att en sån novell är väl inte det sämsta. Jag känner mig ofta som en taskigt skriven tragisk text ut random Mitt livs novell anno 1983)

En liten tunn bok. Fin!

  
Gissa vem jag träffade idag? 😀 

Jag stod och fingrade på ännu en av hans böcker i montern. Såg på mannen bredvid mig. Tittade igen. ”Det är ju DU”

”How IS your lovelife?” flög det ur mig. 

(It’s complicated. Vi bildade klubb :))


Slakthus 5

   
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor. 

Får man skriva så om krig? 

Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.

So it goes.

– – –

Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…

Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer. 

Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima? 

(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.) 

Och att Dresden bombades ”bara för att?”

Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.

Mänskligheten. So it goes.
  Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)

  Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.

 Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.

Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel. 

             

Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då. 

Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.


Euphoria

  
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.

Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.

Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):

 
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.

Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och  Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.

Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.

Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!


Lihammer igen – Där gryningen dröjer


iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.

Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!

Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.

Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.

Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.

Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?

Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.

Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).

Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer,  är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.

Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.

Kort sammanfattning: läs Lihammer.

*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden

***

PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.

PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.

PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.


Årets fynd

 

Äntligen en BINGORAD! Det satt långt inne, men löstes på ett innovativt men underbart sätt. Jag saknar inte direkt böcker som är ”set in the place where I live”, men den här kändes som ett ovanligt coolt om än inte till 100% glasklart val!

Judith Schalansky som skrev denna ljuvliga atlas över avlägsna öar föddes i DDR. Hon var bara barn när hon såg en dokumentär om Galapagosöarna och berättade för sin mor att dit, dit ville hon. Modern sa nåt i stil med ”mhmmmm”. Detta var under en tid då bara OS-laget släpptes ut ur DDR – nja, det är en sanning med modifikation, men enkelt var det inte. Nu föll ju muren när Judith var nio år, men det innebär inte att det var enkelt att resa efter det heller. Inte för alla.

Judith hittade till biblioteket. Ni vet: bokälskarens andra sätt att resa. Enorma gamla jordglober och kartböcker blev hennes bästa vänner. Hon tittade, läste, drömde. Och skrev. Långt senare hade hon både förmåga att skriva och designa i sin hand och då föddes den här fantastiska boken.

Femtio m y c k e t udda öar. Jo, några av dem har du nog hört om förut, andra inte. En del bebodda. Andra obebodda. Alla kan de – via Judiths hjärna –  dra in oss i spännande, otäcka, komiska, absurda eller (i få fall) underbara historier och legender. En del av dem har kopplingar till f d berlinare.

Vad som är sant? Vad är sanning?

Varje ö får två uppslag. Första uppslaget: en karta och kortfattade fakta. Nästa uppslag: en historia om eller från ön. En del är som korta noveller. Andra mer som faktatexter. Jag älskar allt. En varning är dock på sin plats om du är fyrtioplussare: den lilla ljuvliga pocketutgåvan (lite mindre än svensk pocketstandard) kräver läsglasögon om du inte läser i alldeles fantastiskt bra ljus (för mig hjälpte inte ens det, men jag har som tur är stans tjusigaste läsglasögon).

Och dessa öar? Spontant tänker vi ofta paradis. En liten ö. Så… hanterbar. Sand. Kristallklart vatten. Palmer. Så har många tänkt. Som barn ritade jag dröm-öar. Jag var en liten logistikninja redan då, jag älskade kartor och att klura ut vad man kan tänkas behöva. Jag är inte ensam. Det är ingen slump att vi gillar Robinson (OK, gillade innan den BARA blev dokusåpa). ”Paradise or hell?” undrar Judith. Utopiska drömmar blir lätt till helveten. Öar tycks trigga människor med en önskan om att få bli diktator. Somliga öar är i princip svårare att nå än månen.

Fantasieggande, allmänbildande, skapar sug efter mer kunskap. Optimalt!

Och självklart måste jag försöka ta mig in i (vad som bör vara…) Judiths bibliotek. Det saneras och renoveras, så jag vet inte om de där fantastiska jordgloberna finns att se, men det är värt att prova. Man måste dessutom registrera sig och betala några hundralappar för att få tillgång till alla delar och salar, men det finns en möjlighet att få tillgång gratis under några dagar, om jag gillar vad jag ser kan jag gärna köpa ett årskort sen.

Jag, som älskar böcker som leder mig in i andra böcker, tänker att den här boken lite löst kopplar till

Ön av Lotta Lundberg (ligger halvläst i mina gömmor, oklart varför den inte avslutades, kanske dags att leta upp igen)

Euphoria av Lily King (en av mina ”på-gång-just-nu”, relativt långsökt koppling men på något vis ändå inte)