Dagens tyskatraggel (mit Tokböl!)
Jag vet inte ens om den finns utanför tyska Netflix, men om – om du behöver böla, om du vill se en skvätt Tyskland utanför Berlin, om du står ut med nåt liiiiiite klyschigt (men ändå inte helt tillrättalagt): Hin und weg.
Om en ung man med en obotlig sjukdom, och om hans cykeltripp med sina bästa vänner. Ett bra sätt för mig att göra dagens tyskaläxa. Det är bra att rensa bihålorna också. Hum.
Roadtrip x 2
Att jag älskar roadtrips är nog ingen nyhet – både att läsa om och att göra själv. Sålunda packade jag en bunt böcker och åkte till Visby! Har aldrig varit här förut, så ett vilsamt vinter-Visby passar perfekt.
Julens första bok blev Thommie Bayers Fallers stora kärlek. Fallers große Liebe. Två män på en roadtrip genom en (för mig) Annan Del Av Tyskland. De känner inte varandra när resan börjar. Alexander, sann bokälskare, har ett antikvariat. En dag tittar Herr Faller in. Vill Alexander köpa hans böcker?? Alexander slänger en blick och konstaterar att oj. Not within financial reach. Kan diskuteras, menar Faller. Under tiden, vill Alexander tjäna en extra slant och göra Faller en tjänst? Faller har blivit av med körkortet, men behöver göra en roadtrip.
Två män i en Jaguar. Ingen av dem kommer ut ur detta oförändrad.
Samtal om liv, konst, litteratur. Ljuvligt!
Min läshörna under julen
Och jag ser haaaaaavet från mitt rum
Ni ser ju. Njutjul! Nu väntar jag på kaffe med Dame Breakfast Book Club!
Gooood Juuuuul!
Ett arabiskt vemod
Jag är på bokmässan i Göteborg och bor på hotellet vars bar befolkas av ”ALLA” på kvällarna. Vad gör partydjuret Andersson? Läser, såklart. I säng före 22.00. Det är vad en lååååång luftrörsinfektion och sömnstörningar gör med mig.
Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman om det mest klassiska av alla teman. Längtan och sökande efter kärlek. En roadtrip kantad av brustna drömmar om relationer. Paris. Kairo. Marrakech. Städer där jag varit och en stad jag vill till. Igenkänning på flera plan.
”Du hade med tiden lyckats inpränta tanken hos mig att min kärlek var mindre värd än din. Du var ett mystiskt poem. Jag var bara en liten novell av Guy de Maupassant…”
(Själv kan jag tänka att en sån novell är väl inte det sämsta. Jag känner mig ofta som en taskigt skriven tragisk text ut random Mitt livs novell anno 1983)
En liten tunn bok. Fin!
—
Gissa vem jag träffade idag? 😀
Jag stod och fingrade på ännu en av hans böcker i montern. Såg på mannen bredvid mig. Tittade igen. ”Det är ju DU”
”How IS your lovelife?” flög det ur mig.
(It’s complicated. Vi bildade klubb :))
Slakthus 5
Set during a war or conflict. Jag valde Vonnegut och hans klassiker Slaughterhouse 5. Det finns inga kloka analyser jag kan servera er om den boken som inte andra har gjort för länge sen. Vonnegut skriver om eldbombningen av Dresden i en mörk saga fylld av satir och svart humor.
Får man skriva så om krig?
Alla som läst den vet att den är så antikrig som en bok kan bli, ”trots” att Vonnegut var amerikan om än med tyska rötter bakåt. Hans huvudperson Billy Pilgrim tar oss med på en minst sagt svindlande resa. Bara att hålla i sig och hänga med. Mycket läsvärt. Jag tror att många har hoppat över den här boken för att de tror att den är ”svår”. Glöm det. Läs.
So it goes.
– – –
Jag har en f d pojkvän som är militär och bor relativt nära Dresden. Vi har sagt ”vi borde ses” ganska länge nu, vi enades om att en dag i Dresden kunde vara en bra idé. Det var det. Steffen var en fantastisk guide och stan…? Se bilderna nedan. Centrala vinslott. Hade ingen ANING. Och arkitekturen, det som är återuppbyggt…
Ja. Tankarna är fortfarande i Dresden, denna vackra sagostad. Läser på. Vill veta mer.
Visste du att det enligt vissa källor dog nästan dubbelt så många under eldbombningsnatten i februari 1945 som det gjorde i Hiroshima?
(Men ok, m y c k e t omstritt. Anledningen till att det är svårt är bl a för att det fanns så många tyska flyktingar i stan, så det var inte bara att köra på invånarantal. Stan var så utbränd att identifiering av folk var tröstlös.)
Och att Dresden bombades ”bara för att?”
Tänker mycket på skuld, kollektiv skuld, och hur vidrigt det måste ha varit att leva i ett Tyskland som tagits över av galningar. Hur det kan eskalera. Hur man kan vilja tro – när man sitter här i nutiden med sin väldoftande kopp espresso och vet ”allt” – att man är en av dem som skulle göra ALLT för att störta en sån regim. Kanske glömmer man att det är en sak att riskera sitt eget liv, men om dina nära och kära hotas av det du gör, är det lika enkelt då?
Mitt i de tankarna sorgen över att Dresden är en ganska brun stad igen. Och då pratar jag inte om kol.
Mänskligheten. So it goes.
Blue wonder, för att den 1) målades grön, men blektes till blå 2) överlevde kriget (en bro som överlever krig är ett sant mirakel)
Massor av vingårdar ”mitt i” (nåja) stan.
Vår frus kyrka. Och Luther. De svarta stenarna är original, genom otroligt pysselarbete återbördade till samma platser där de satt innan kyrkan förstördes. På bilden nedan ser du en bit som fick stanna på marken som illustration. Du ser på infoplattan var just den biten satt.
Och väggen ovan var den värst skadade, andra delar av kyrkan, nån enstaka vägg, var nästan hel.
Lågvatten. Elbe har annars en lite dramaqueenish tendens att svämma över nu och då.
Svämma över väldigt mycket. V ä l d i g t.
Euphoria
Jag har några få boktipsare som alltid träffar rätt när de rekommenderar böcker till mig. Cecilia L är en av dem.
Euphoria? Ett triangeldrama de luxe. 1930-tal. Nya Guinea. King inspirerades av Margaret Mead när hon skrev. Margaret var inte bara en världsberömd kulturantropolog, hon hade dessutom ett spännande kärleksliv. Hon hade relationer med både kvinnor och män i en tid då en så öppen syn på relationer var allt annat än vardagsmat. Precis som huvudpersonen Nell fokuserade hon gärna sin forskning på relationer, sex och kommunikation.
Det här är smart och intressant, speciellt i de situationer då forskarna lämnar djungeln och för en stund landar i det rentvättade västvärlden. Det är svårt att stänga av den antropologiska blicken (två tjusiga kvinnor på båt betraktar den svettiga, skitiga och trasiga Nell som vore hon något katten släpat in. Nell betraktar tillbaka):
Nell och hennes man Fen forskar båda. De har haft svårt att enas om vilket folk de vill leva med och lära sig mer om. Nell är den omtalade. Den som presenterat spännande teorier som förtrollat världen. Man inser snart att hon helt enkelt jobbar hårdare, mer prestigelöst. Med öppna ögon. Fens frustration och aggression ställer till det både för Nell och för kvaliteten på hans egen forskning.
Enter britten Bankson. Han har levt ensam länge med ett annat folk, men kommer ingen riktig vart med sin forskning. Han möter Nell och Fen och får snabbt svårt att släppa tanken på dem. Särskilt Nell. Åh Nell.
Berättarperspektivet är just det: Banksons blick. Nells ”direkta” röst får vi i hennes oändliga brev till den älskade Helen, en kvinna som hon haft en kärleksrelation med. Det funkar väldigt bra att följa alla skeenden på det här sättet.
Mycket bra. Lily King verkar ännu inte finnas översatt till svenska. Kom igen, förlagen. Det här vill ni ha!
Lihammer igen – Där gryningen dröjer
iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.
Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!
Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.
Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.
Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.
Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?
Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.
Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).
Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer, är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.
Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.
Kort sammanfattning: läs Lihammer.
*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden
***
PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.
PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.
PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.
Årets fynd
Äntligen en BINGORAD! Det satt långt inne, men löstes på ett innovativt men underbart sätt. Jag saknar inte direkt böcker som är ”set in the place where I live”, men den här kändes som ett ovanligt coolt om än inte till 100% glasklart val!
Judith Schalansky som skrev denna ljuvliga atlas över avlägsna öar föddes i DDR. Hon var bara barn när hon såg en dokumentär om Galapagosöarna och berättade för sin mor att dit, dit ville hon. Modern sa nåt i stil med ”mhmmmm”. Detta var under en tid då bara OS-laget släpptes ut ur DDR – nja, det är en sanning med modifikation, men enkelt var det inte. Nu föll ju muren när Judith var nio år, men det innebär inte att det var enkelt att resa efter det heller. Inte för alla.
Judith hittade till biblioteket. Ni vet: bokälskarens andra sätt att resa. Enorma gamla jordglober och kartböcker blev hennes bästa vänner. Hon tittade, läste, drömde. Och skrev. Långt senare hade hon både förmåga att skriva och designa i sin hand och då föddes den här fantastiska boken.
Femtio m y c k e t udda öar. Jo, några av dem har du nog hört om förut, andra inte. En del bebodda. Andra obebodda. Alla kan de – via Judiths hjärna – dra in oss i spännande, otäcka, komiska, absurda eller (i få fall) underbara historier och legender. En del av dem har kopplingar till f d berlinare.
Vad som är sant? Vad är sanning?
Varje ö får två uppslag. Första uppslaget: en karta och kortfattade fakta. Nästa uppslag: en historia om eller från ön. En del är som korta noveller. Andra mer som faktatexter. Jag älskar allt. En varning är dock på sin plats om du är fyrtioplussare: den lilla ljuvliga pocketutgåvan (lite mindre än svensk pocketstandard) kräver läsglasögon om du inte läser i alldeles fantastiskt bra ljus (för mig hjälpte inte ens det, men jag har som tur är stans tjusigaste läsglasögon).
Och dessa öar? Spontant tänker vi ofta paradis. En liten ö. Så… hanterbar. Sand. Kristallklart vatten. Palmer. Så har många tänkt. Som barn ritade jag dröm-öar. Jag var en liten logistikninja redan då, jag älskade kartor och att klura ut vad man kan tänkas behöva. Jag är inte ensam. Det är ingen slump att vi gillar Robinson (OK, gillade innan den BARA blev dokusåpa). ”Paradise or hell?” undrar Judith. Utopiska drömmar blir lätt till helveten. Öar tycks trigga människor med en önskan om att få bli diktator. Somliga öar är i princip svårare att nå än månen.
Fantasieggande, allmänbildande, skapar sug efter mer kunskap. Optimalt!
Och självklart måste jag försöka ta mig in i (vad som bör vara…) Judiths bibliotek. Det saneras och renoveras, så jag vet inte om de där fantastiska jordgloberna finns att se, men det är värt att prova. Man måste dessutom registrera sig och betala några hundralappar för att få tillgång till alla delar och salar, men det finns en möjlighet att få tillgång gratis under några dagar, om jag gillar vad jag ser kan jag gärna köpa ett årskort sen.
Jag, som älskar böcker som leder mig in i andra böcker, tänker att den här boken lite löst kopplar till
Ön av Lotta Lundberg (ligger halvläst i mina gömmor, oklart varför den inte avslutades, kanske dags att leta upp igen)
Euphoria av Lily King (en av mina ”på-gång-just-nu”, relativt långsökt koppling men på något vis ändå inte)
Kompisar, Kusama och Kraftwerk
KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.
Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.
Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.
Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.
Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.
Ah. Jaaa. OK.
PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.
Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)
De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.
Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.
—
Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.
Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.
(ja, pun intended)
Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.
Världens vackraste man
Jag har lyssnat på en snackis! Jag har läst många många lovord (och OK, en del svalare omdömen) om Lena Ackebos Världens vackraste man.
Det skiljer i ålder mellan Mona och Barbro. I ålder och liv. Storasyster Mona arbetade som språklärare, hon är pensionär nu. Hon lever med en rätt trist man som hellre vill leka med sin modelljärnväg än tala med henne. Barnlös. Mona är ganska om sig och kring sig, hon vill väl!
Lillasyster Barbro var alltid den snygga(ste), hon som kunde ha blivit modell om… men nej. Hon som gifte sig med en läkare. De har haft det bra, ett rikt äktenskap. Hon är hemmafru och har ”allt”, inklusive vääääärldens bästa barn som hon gärna pratar om.
Systrarna har en mycket spänd relation till varandra. Mycket plikt. Mycket svartsjuka. Mycket outsagt. Mycket tro sig veta saker som man inte har en aning om. Deras bild av familjen och uppväxten skiljer sig MARKANT systrarna emellan av olika anledningar. Det är svårt.
Barbro vill ändra på det där – en jul ger hon Mona en resa i julklapp. De ska åka till Mallorca tillsammans! NU ska de lära känna varandra! Ha kul ihop. Bli SYSTRAR! Den fullständigt ickeglamorösa Mona kan behöva en fin resa!
Båda drabbas en smula av eftertankens kranka blekhet när det börjar dra ihop sig. Var det en så bra idé, det där med resan? Oh well, de åker – men så ställs saker på sin spets: en av dem kurtiseras av Världens Vackraste Man.
Ja, do the math.
Det är lika bra att erkänna det med en gång – jag var halvskraj för att lyssna på den här boken.
Jag har lyssnat på Ackebo när hon har pratat om den och jag anade att somligt skulle skava. Som det där med att känna sig allt mer osynlig som medelålders kvinna. Som det där med såriga relationer systrar emellan. Jag har inte vuxit upp med någon syster eller bror (mina halvsyskon är/var mycket äldre än jag), men jag har haft gott om tillfällen att ta del av besvärliga situationer syskon emellan och det är inte kul.
Det där ”inte kul” gäller med stor sannolikhet alla sorters syskonbråk, men jag har en svag aning om att när det gäller tolkningsföreträde om saker som t ex vem som tar hand om sina föräldrar bäst eller att två syskon spelas ut mot varandra av en trasig förälder så är det plågsamt ofta systrar det handlar om, eftersom döttrar fortfarande förväntas ta mer hand om saker än söner, vare sig det är relationer, presenter, att komma ihåg släktträffar – you name it. Generaliserar jag på ett fult sätt nu? Bias? Kanske. Jag hoppas iallafall att mitt uttalande är helt fel om x antal år. Pappor/söner/bröder strider sina strider de också, om andra ting – även om jag retfullt ofta hör att det är typiskt kvinnor att bråka. Ja, eller hur.
Boken har kritiserats för att vara alltför detaljrik. Ältig. Det har sagts att Lena, som också är illustratör, inte kunnat sålla på rätt sätt när hon gått från att teckna med streck till att teckna med bokstäver. Jag håller inte med. Detaljerna bygger en stämning i sig. Och så tänker jag att detaljrika kvinnors texter beskrivs som ältigare än detaljrika mäns dito. Aj, genusglasögonen igen. I’m on a roll today.
BEHÖVDE jag vara rädd för att lyssna på boken? Jo, somligt skavde. Ibland skavde det lite ont, men med en ton av ”inte bara jag/de där systrarna”. Ibland var boken rolig. SKITROLIG. Så ska du, som känner samma rädsla som jag kände, läsa eller lyssna på boken? Gör’et! Historien ändrar karaktär en smula efter ett tag (första tredjedelen är stenhård), saker suddas lite och vi serveras gråtoner. Nyttiga gråtoner.
Jag älskade den här boken. Tack Lena! Och tack Katarina Ewerlöf. Jag blir ibland irriterad på inläsare som är dramatiska (jag har t ex svårt för Stefan Sauk), men Katarina gör detta perfekt, trots/tack vare inlevelse stundtals gränsande till drama. Lite radioteaterfeeling, på det bra sättet.
the no go zone
Jag lyssnade på Lars Myttings Simma med de drunknade tidigare i våras. Det kändes inte som en bok för mig när jag läste vad andra skrev (långsam familjehistoria, släktkrönika, hemligheter – sånt som lockar många, men sällan mig) men den skulle diskuteras i en bokklubb som jag gillar, så jag gav den mer tid än jag normalt gör när jag när tveksam till en bok.
”Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.
Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting, som Edvards tillvaro vänds upp och ner.Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia”
Edvard är inte Norges mest världsvane pöjk när historien börjar, men han lyckas ändå förtrolla spännande kvinnor och hitta sin väg på något magiskt vis. Han vann mig någonstans mitt i sitt livs första indiska måltid (oh well, indisk och indisk, men indisk mat avnjuten på brittisk ö), det var då jag bestämde mig för att fortsätta lyssna på boken efter en – för mig – aningens långsam start. Historien knorvlar sig fram, den vindlar än hit, än dit, så man måste ha lite tålamod. Jag, som normalt har brist på just tålamod, tyckte att historien var värd det där tålamodet.
Jag kom att tänka på boken igen för några dagar sedan, när Messy Nessy Chic publicerade en post om de områden i Frankrike som fortfarande är stängda, långt långt efter att världskriget tagit slut. När en kollega som läser en enda bok per sommar frågade mig vad hon skulle läsa i år svarade jag Simma med de drunknade. Ingen fullträff, bitvis ojämn, men fascinerande på sitt vis.
Lesereise? Nöööö…
Jag tänkte sju ensamma tysta dagar och packade nio böcker. Men bredvid mig på planet satt ju fru C. Hon är van att resa ensam på ett annat sätt än jag är (jag är van vid att ha roligt ensam, hon är van vid att hitta nya vänner att ha roligt med :)) och gav mig sitt kort när vi gick ut från ankomsthallen. ”Hör av dig!”
Det gjorde jag, så hittills har vi hängt varje dag.
Skallen snurrar av alla språk. Skriven portugisiska är nog lik mina gamla sorgliga rester av inlärd spanska för att jag ständigt ska försöka läsa all text jag ser. Vi bubblar bara på tyska efter att fru C konstaterat att ”hörru, lägg av, du kan mycket mer tyska än du vill erkänna” så efter alla timmars oavbrutet tjöt får jag tänka efter för att prata engelska igen med alla utom henne. Och så skriver jag svenska här. Snart löser hjärnans överhettningsskydd.
den här är kul, korta tyska texter om Madeira/ resor hit. fnissade när jag läste första, någon fick spunk på vinter-Tyskland och åkte hit bara för att inse att det är vinter här med etc etc
Fru C pratar fortfortfort om avancerade saker så jag är lite slut i rutan och kämpar på med mina konjunktioner (wenn? weil? als?) men det går fortfarande bra. Hennes dialekt är enkel att förstå. Blev lite stukad under julen när jag såg en Doku om Bayern och fattade noll och intet, men sen har jag hört många tyskar säga att den rotvälskan förstår knappt de heller 😉
16 C men jag kunde inte stå emot: morgonsimtur i Atlanten – check!
balkongprepp inför dagen i Monte igår med min tyska Reiseführer
Igår tog vi linbanan upp till Monte, det var kallt och lite blåsigt. Inte såååå fantastiskt som det sägs, men vi njöt av vackra växter och språkade med en rolig tupp som hängde med oss länge. Linbanan var också cool, men det lilla roliga var ju över på tio minuter blankt. En bra dag med måååånga backar. Motion får vi!
Tår i sand känns gjort! Martens i Atlanten är the shit! Tänkte kanske inte bli riktigt så närgången men en extrastor våg ville annat.
Långt där nere ligger Funchal. ”Ormbunkarna” var 3-4 meter höga. Tankar på triffiderna ekade i skallen.
Virginia och vårt London – always to look life in the face
Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.
Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.
”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.
Vi är lite oense där.
Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
#bbclon
till högarnas – och HAVETS – lov
Jul jul, strålande jul – för Síngelkvinna Med Två Katter the Berlin Edition innebär det ”bara” tolv dagar utan att behöva stressa till jobbet. Inga andra måsten. Vännerna flyr stan och katterna är nöjda om det finns kattmat och ren kattlåda. Det ska vi kunna fixa.
När vi pratade om vad vi ser fram emot (vi FIKADE på jobbet igår, det händer ungefär a l d r i g i Tyskland annars) sa jag ”att kunna läsa så länge jag vill och att kunna dricka kaffe sent” och de andra tyckte att det var ju en ödmjuk önskelista. Egentligen borde snyftvarianten vara ”att kunna läsa ALLS” för jag är så trött i veckorna nu att jag aldrig klarar mer än tre sidor. Tur (igen igen igen) att jag har ljudböckerna!
gårdagens behålla-vettet-i-stressen-omväg hem på kvällen tog mig förbi bron vid Bornholmer Strasse. 17500 steg fick jag ihop under dagen, eller OK: mest på kvällen, jag var ute och gick till 20.45. attans bra sätt att höra mycket bok och blåsa bort lite adrenalin ur kroppen.
Men HÖGAR sa vi. Läshögar. Det är urkul att börja plocka bland de olästa böckerna. ”Åh, vad kan passa i jul?”
OCH, joy and happiness, Det Lokala Flygbolaget hade bra flygpriser tiden mellan nyårsledigt och sportlov (finnes även här) SÅ jag hittade biljetter, direktflyg, till Madeira för 250 euro den andra veckan i januari. TAGET! Jag har semester att ta ut och det är en ”lugn” period (nåja) mellan reviewer, så det FUNKAR! Slumpen artade sig dessutom så att en trevlig kompis från Västerås ska dit med sin fru samtidigt som jag är där. De bor på grannhotellet! Vi ska inte hänga hela tiden, men lite öl på lokal får det allt lov att bli, det är vi eniga om! Vi har inte setts på två år!
SÅ, inte bara samlar jag en läshög till julen. Jag samlar en hög till en vecka borta också. Det känns så lyxigt. I mitt ”förra liv” reste vi massor, jag har saknat det.
Jag, balkong med havsutsikt (!! jaaaaaa!), en hög böcker, promenader, blommor, promenader, promenader, promenader… det är inte jättevarmt i Funchal nu (igår var det iofs 24 C och sol, det låter alldeles lagom tycker jag) men är det alldeles svinkallt i vattnet så finns en 25-meterspool (!) inomhus på mitt hotell. Det har lite träningsprofil. Det blir bra det!
Ljudet av hav mot strand, om än stendito. Det saknar jag alltid.
Och jag är ju en simpel och lättlurad liten själ. Tyskatragglet ni vet. Julens ”beting” blir att läsa om Madeira på tyska. Går att stå ut med…
Visby eller inte Visby? Det är frågan.
Lycklig boktok tidigare idag:
Har just chockat mig själv genom att boka hotell i Visby under några dagar som av en sluuuuuump sammanfaller med Crimetime Gotland. Jag har aldrig varit på Gotland! Betalar man med euro där?
(Fritt tolkad Linda Rosing special)
Sååååå, ska ni dit?
Svettig boktok, för en stund sen:
Insåg just att jag aldrig fick nån bokningsbekräftelse 
Svettig väntan på att hotellet ska svara nu…
Skit också. Joooo, jag vet att det finns fler hotell i Visby men att hitta bra hotell till bra pris i augusti är ingen lek. Dessutom så vill jag ju inte göra en ny bokning förrän jag vet om den gamla funkar eller ej.
I-landsbekymmer. Men dock.
————-
Svar från hotellet- yes, jag har rum! OCH flygbiljetter. 1677:- Berlin – Visby t o r var inte dumt alls, förvisso med löjligt lång väntan i Sthlm, men i värsta fall kan jag alltid åka in till stan. Har sex timmars väntan på hemvägen, då åker jag definitivt in! Hurraaaaa!
Jag är ju ingen jättecrimekramare, men favoriter som Anna Lihammer, Elizabeth Hand, Johan Theorin, Håkan Nesser och Peter Robinson är redan bokade. What’s not to love?
Den röda adressboken
Fördelen, om man nu ska hitta en sån, med att vara nedrigt förkyld är att man hinner hyfsa slattar: bokliga slattar, alla dessa påbörjade böcker som oförtjänt blivit liggande i vardagsstressen och egentligen bara ska avslutas och skrivas om.
Det finns folk som kallar mig matchningsfanatiker, men jag valde faktiskt inte lakan efter bok (vad som inte syns är att underlakanet tar upp det röda alldeles perfekt ;)). En mycket vacker bok, för övrigt: Sofia Lundbergs Den röda adressboken.
En bok att längta hem till, skrev jag när jag instagrammade den en dag. En boklig snuttetrasa, smart exekverad. Den röda adressboken tillhör Doris, och Doris genomlever det där som min mormor också talade om under de sista åren då hon kunde tala: smärtan i att stryka namn efter namn. När födelsedagsdatum i adressboken efterföljs av ett kors, och ett annat datum. Historien rör sig i nutid (Doris är gammal, med stor sannolikhet döende – men hon har lyxen att älskas! om än av någon som bor långt bort) och dåtid: det är där adressboken kommer in, namnen formar kapitel av återblickar – vem var den här människan i Doris liv? Hur var det?
Doris levde i Stockholm, Paris, New York, i England – hon levde i sanning ett brokigt liv. Hon fick aldrig några egna barn men knöt tighta band till släktingen Jenny och det är för Jennys skull hon i hemlighet skriver ner sina minnen.
Under resans gång hann jag tröttna lite på allt drama – jag är ju oftast den jordbundna typen som har svårt för böcker som avhandlar otroooligt yviga livsöden (Doris öde är ett sånt), men jag vet precis vilka av mina vänner som skulle älska detta (mer än jag till fullo gör). Lundbergs debutroman är mer än godkänd, men mitt intiala ”wooohoooo” mattas lite. LITE. Den är en fin bok, jag skulle säga att den är perfekt att njuta tillsammans med te, varm pläd, goda ostmackor och höstblåst. Ibland är det alldeles det man vill ha!
—————
JAAAAA. Jag vet vad en del av er tänker. Jag dissar alltför yviga livsöden, men suger i mig böcker om zombier och framtida världar. Bygones!
Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana
Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!
Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.
TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.
Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.
Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.
Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.
Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!
Dronningens lilla jolle till vänster.
Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!
….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!
———–
Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.
Sommarlov med Kulturkollo – #upptäckarlust
Upptäckarlust. Upptäckarlust is ME. Spot on, Kulturkollo!
”Curious” – jag har det på min LinkedIn-profil, jag har/hade det på de dejtingsidor jag befolkat. Upptäcka, på alla sätt. JA! Det är meningen med livet. 42 kommer på andra plats.
Jag skulle kunna skriva en jättepost, men det är för varmt och jag blir så lätt övertydlig. Jag hade en kollega som brukade följa mig på Instagram (nu vet jag inte ens om han använder det längre) och han sa en gång ”ja, plötsligt ser man att ‘nu är Siv ute och går igen’ och då är det bara att scrolla”. Å ena sidan förstår jag vad han menar, ibland när jag är ute på mina promenader så blir det många bilder postade, men jag tyckte samtidigt att det var rätt oförskämt. Man har Instagram för att använda det. Det är frivilligt att följa. Men OK.
(semestersiv heter jag där)
Never judge a book by its cover? Döm inte hunden efter håren (det kanske inte ens är en hund)?
#upptäckarlust är nämligen också att spontanköpa en skiva för att man dyrkat omslaget/”bandkattbilden” i över ett år – utan att ha MINSTA aning om hur det låter, och så låter det huuuuur bra som helst och jag känner dessutom igen många låtar (lokal stjärna) från radion. High five på den! Men OK, det var inte HELT tokchansande och otippat eftersom den fanns under etiketten klubbmusik, och jag brukar oftast gilla house/trance/electronica.
Du kan lyssna HÄR
Att jag gärna nördar loss upptäckarlusten med allsköns reseböcker/specialintresseböcker vet ni redan, så det kanske jag inte behöver orda så mycket om 😉
Detta är en BRÅKDEL. Min skattkista. My preciousssssss…
Ibland slås jag av insikten att där med att försöka planera resor med Steffen är att vänta till döddagar (varför bara vara yrkesmilitär på [lite mer än] heltid när man kan vara borgmästare i sin lilla stad OCKSÅ?) så jag kanske tar saken i egna händer och övertalar annan vän att åka med. Efter 25 år med mycket ensamupptäckande i samband med många och långa tjänsteresor så gillar jag sällskap i resandet, även om jag är otroligt kräsen i urvalet.
Jag gjorde slag i saken igår. Jag köpte mig en guide om Krakow. Och när jag nu har pratat reselitteratur tidigare så kan jag erkänna att Eyewitness är min favoritserie för ”vanliga” guideböcker.
Ett nytt pråk är ju också en sorts upptäckarlust även om jag är besviken på mig själv över hur lite tyska jag har orkat ta till mig. Det har varit så mycket annat. Bygones!
Sakta men säkert övergår jag från att umgås med andra expats till att hänga med tyska vänner. Alex och jag lärde känna varandra på engelska på jobbet, så det har liksom blivit vårt språk, men det lustiga är att när vi är ute på våra ökända cocktailkvällar så börjar vi alltid prata tyska när vi är lite smålulliga, och då går det skiiitbra 😀
Steffen och jag varvar engelska och tyska. Mest engelska, men ibland blir det bara tyska. Jag ber om mer, men då fnyser han att han vill ju faktiskt förbättra sin engelska också. Han uppfostrades rent språkligt av sin mormor som var av adlig släkt som ogift, en strikt och verbal dam som färgade honom mycket. Jag blir uppläxad ibland när jag använder slang/ugly words (det uppskattar jag kanske inte, även om jag uppskattar det också, för vare sig jag eller de flesta andra expats jag känner fattar riktigt hur OTROLIGT fult det är att säga ”scheisse” på tyska och jag vill ju inte förolämpa nån i onödan). Jag inser ofta att han inte är bra på tyska enbart i form av att vara tysk, han är otroligt verbal och har en mycket bra språk (lite som att alla svenskar inte direkt har femma i svenska – men han bör ha haft utomordentligt bra betyg i tyska, jag har dock aldrig frågat).
Kopfkino har jag nog redan talat om. SUPEBRA ord.
Jag har den hårda vägen fått lära mig att när man säger ”jaja” i samma tonläge som vi lite överseende gör i Sverige så betyder fortsättningen ”und leck mir…” – ja, i princip kyss mig i röven. Jaja 😉
Min tredje språkfrämjande vän Andreas är yrkespolitiker och OCKSÅ otroligt verbal, men han är Steffens raka motsats. Mycket slang, många four-letter-words. Igår lärde jag mig ordet Klugscheiss/Klugscheisser av honom. ÄLSKAR! Perfekt ord för mig. En Klugscheisser är en smart-ass, lite floskelgenerator kanske.
Sommarlov med Kulturkollo – #hemligheter
Dagens Kulturkollo-tema – #hemligheter – kan tolkas på så många spännande sätt! Idag gjorde jag det enkelt för mig och valde bara ett.
Det är kopplat till det som brukade vara ett av mina största intressen. Fel, det är det än, jag bara GÖR det inte lika mycket längre.
Reser.
Förhoppningsvis kan det bli ändring på det, även om det kanske inte blir som åren med exet då vi sparade allt vi kunde till att resa, resa, resa och resa. Mannen jag umgås med nu älskar också att resa, och gör det mycket både i jobbet och privat, men vi är på tok för färska som konstellation för att boka stora projekt tillsammans redan. Vi har lösa småplaner på weekendresor dock, men han jobbar två helger av tre så det vete tusan hur det ska gå till. Nåja. Det om det.
Jag reser samma resa minst tre gånger.
– Jag älskar att förbereda. Plugga på.
– Jag reser på resmålet (duh, men jo – det är intensiva resor och det är sällan mer än 50% av tiden spenderas på stranden ens på traditionella sol-och-bad-resmål, till renodlade dylika skulle jag nog heller aldrig åka, det måste finnas mer – historia, kulturskatter, konst, kul grejor inom nära räckhåll!)
– Jag reser efteråt. Igen. Bläddrar. Skriver. Minns.
Jaha, vad har denna (långt från fullständiga, men jag vill inte vissa min nördighet i full blom än ;)) packe ord om resor (samt bild på packe böcker) med hemligheter att göra?
Jo, den där trestegsraketen med resa, den företas delvis (speciellt före och efter) med hjälp av bok. Guidebok. ALLRA helst en som har något med ”secret”, ”unusual” eller ”derelict” i titeln. Det kan vara städer, slott, kyrkogårdar eller (surprise) tågstationer. Har man väl börjat knarka ”secret/unusual/derelict/hidden [x]” är man oftast fast.
Nu inser vi ju att ”secret” liksom spricker lite när det finns en bok om det. ”Hidden” eller ”unusual” kanske är bättre. De där små små detaljerna som jag annars skulle ha missat. Som är kul att berätta för nån annan som också gillar detaljer.
Jag har testat lite olika serier genom åren och har hittat en del favoriter:
Metro Publications Ltd gör många små handväskvänliga guider om London där jag har hittat MYCKET bra! Jag har två om hidden walks, en om cemeteries. De kostar sällan över tio pund (och finns ofta att fynda ännu billigare hos t ex Book Ware House), innehåller massor av information och ofta många färgbilder. Jag vill ha allihop!
Jonglez är ett annat riktigt favoritförlag – det enda trista är att böckerna har varit svåra att få tag på ibland. Jag har Secret London och Secret Paris.
Duncan J D Smiths ”Only in…”-serie har jag tyckt lite so-so om. Stora och relativt tunga böcker (jämfört med de andra), lite traditionellt och tråkigt upplagda (jämför med de andra :)), men inte dumma alls ändå. Jag har Berlin och Budapest, skulle gärna ha Prag också. Prag är bara tre timmar bort med tåg – och halva den resan (från Dresden till Prag) är ljuvligt ljuvligt vacker.
Ja, förutom de här serierna har jag massor av fristående böcker. Väldigt ofta har jag köpt dem på plats, som/istället för mer traditionella souvenirer. Jag har två hyllmeter reserelaterade böcker, då ska ni veta att det fanns nån hyllmeter till som jag gjorde mig av med när samlingen skulle skalas ner inför flytt till Berlin. Jag gjorde mig mest av med gamla Lonely Planet – de åldras inte riktigt med samma värdighet (innehållsmässigt m a p shoppingtips och restauranger etc) som böckerna som beskriver mer beständiga saker som arkitektur och roliga detaljer.
———————–
PS jag skuuuuuulle kunna börja sniffa efter guider om t ex Krakow… eller Dresden, eller Köpenhamn. Men jag vill inte jinxa 😉
Sommarlov
Jag ska försöka joina Sommarlov med Kulturkollo, även om det med största sannolikhet blir både en och annan lucka i rapporteringen. Jag känner mig själv.
Första posten handlar om #semester. Jag är fortfarande ofrivilligt hemma sjukskriven med min grisiga mediaotit, det känns som allt annat än semester (och jag har jobbat några timmar redan, men nu får jobbdatorn vara ifred till efter lunch… bara att slippa kontorsbuller är vila i sig, lite läsa, skriva och tänka funkar i stillheten hemma), men någon gång under juli ska det kanske bli lite ledigt.
Kärestan och jag visste ju redan från början att detta inte skulle bli lätt, men so far so good, vi försöker vara flexibla och tänka ”kvalitetstid” när vi väl kan ses. Kvalitetstid är ett bra koncept i ALLA lägen, men förr eller senare kommer ju den dag då nån av oss känner sig off den dag vi kan eller ska ses, då gäller det att inte trilla ner i ”tindra för HELVETEEEE, nu ska vi TVÅNGSMYSA”-fällan utan bara ta det också som det kommer.
Jag ska ha två veckors semester nån gång under juli, han hoppas på detsamma, men om det kan bli samtidigt vet vi inte än. Krakow (Krakau på tyska) är en gemensam dröm som vi försöker få in. Det är nog nära dit för att vi ska kunna ta tåget och unna oss nån eller några hotellnätter. Krakow sägs vara en fantastisk stad och det är nära till Auschwitz.
———————-
Annat kul att göra på sommarlovet/semestern: A Mighty Girl postar som alltid underbara bokrelaterade tankeövningar. De tipsar också om äventyr och underbara pysselprojekt – som här och här. Literary signposts! ÄLSKAR’T! Det är ingenting som funkar i min lilla lägenhet, men tänk så roligt det vore att smyga upp Berlinlitteratur-(eller för den delen fantasy)-relaterade skyltar i nån park som literary guerilla street art.
Projekt längtan
Jaa, ser ni, ännu en bok-i-knät-på-lunchen-bild, för Marika Kings Projekt längtan var en av pendlarböckerna i förra veckan.
I Projekt längtan träffar vi managementkonsulten Lisa igen, henne läste jag för första gången om i Supernova som jag egentligen inte minns mer av än att jag tror att jag älskade den (!). Supernova handlade om en ung kvinna från småstan som råkat få med sig driv, IQ och kapacitet i livets ryggsäck. Hon får jobb på Maffigaste Managementkonsultfirman direkt efter examen från handels, och sen snurrar allt på tills hon halvt jobbar ihjäl sig. I Projekt längtan återvänder hon till jobbet efter en kort sjukskrivning för utbrändhet. Hon är på väg ner i samma gamla hjulspår (inkl vänstrande med gift kollega) men stannar så upp och funderar på vad i hela fridens namn hon håller på med.
Jag spoilar inte mer än baksidestexten om jag avslöjar att hon kommer fram till att NEJ, ner i samma hjulspår vill hon inte. Hon vill göra nåt Fint. Biståndsarbete! DET!
Kringelikrokar leder till Västafrika där Lisa lär sig att det där med vad västvärlden kan göra för att hjälpa den fattigare delen av världen, det är banne mig inte så självklart som vi kanske kan tro med vår fläckvisa industrialiserade von oben-attityd.
Ja, och så blir det lite tjääärlek också, men den sidan av storyn fick mig att himla lite med ögoen, så den går jag inte in på så mycket. King är suverän när hon skriver om ett arbetsliv som stundtals liknar mitt eget, jag tycker om Afrika genom Lisas ögon (allra helst just de där reflektionerna om vad som är bra hjälp och inte – nån som minns pinsamheterna med dyr pappersindustri…? Barbara Voors skrev en bra bok om det, När elefanter dansar, och Voors, DÄR har vi f ö någon vars författarskap jag SAKNAR!), men när hon skriver kärlek och relaterade kärleksscener, neeej, det funkar inte för mig.
Läsvärd, men trots en stark början kände kag inte samma kärlek hela vägen in i mål som jag gjorde när jag läste Supernova. Hoppas trots allt att King skriver på något nytt, för jag vill läsa mer om Lisa.
Konsten att dö
några dagars sommarvärme har gjort den här boken till både pendlingssällskap och lunchläsning i solen, och nej, jag matchar normalt inte strumpor och bok ens när boken följer med i väskan varje dag 😉
Så har jag varit ute på tur igen – det blev en långhelg i Stockholm för att fira en väns femtioårsdag, det betyder både tystnad i bloggen och påfyllning i (den svenska) bokhögen. Ett paket Zoegas och en chokladkaka fick visst också följa med tillbaka till Berlin.
Inger Edelfeldt köpte jag dock i Helsingfors. Klassiska Akademen är också ett bra ställe för utlandssvenskar med en skriande hunger efter det egna, hemtama språket.
(nu när jag börjat knarka böcker igen så är jag åtminstone noggrann med att jag baaaara får köpa böcker på svenska, av svenska författare, på mina resor – för EGENTLIGEN behöver jag inte fler böcker, men… ja. ni vet. nog. kanske.)
Det fanns en tid då jag hade järnkoll på Edelfeldt, hon var en av mina husgudar. Numera har jag inga sådana alls (jo, OK, PC Jersild, men i det fallet inser jag att det är dags att bereda sig på att det kanske inte blir sååå många fler romaner även om jag blir mycket glad varje gång jag finner en artikel eller essä signerad miraklet ifråga), men de gamla hänger kvar som husgudar emeriti (nu är jag på djupt vatten, och inte orkar jag googla plural av emeritus heller). Följaktligen: Edelfeldt glimrade mot mig i pockethyllan och jag högg.
Konsten att dö handlar om Jacky, medelålders fotograf som börjat ifrågasätta det mesta i sitt liv (tja, välkommen till medelåldern som sagt, jag känner mig som tonåring igen med alla dessa hormonkaskader [eller brist på] – å andra sidan: har jag någonsin haft en livsperiod då jag inte ifrågasatt allt och lite till? /grubblaren). Stjärnan börjar eventuellt falna (hon har åtminstone en känsla av det) och hon har kanske inte ens lust att vara den där innovativa stjärnfotografen längre. Lust har hon däremot till Elias, den gifte älskaren. Jacky ser sig som fri och poly, ingen klängranka alls men när push comes to shove var visst inte saker så enkla trots allt. I Jackys väg kommer Monia, en mopsliknande skönhet med drag av ängel (! jag vet, jag hade också svårt att göra en bild av henne) och intet blir någonsin som förr…
Ingers språk! Oh, som alltid: en del passager är purt gudomliga. Hon ser saker (S E R) och har dessutom förmågan att skriva ner dem så att det känns, hela vägen rätt in. Men den här storyn? För mig blir den bara märkligare och märkligare, när jag når sista sidan tittar jag i taket och säger ”ooookej…?”. Det är förmodligen meningen. Det är med stor sannolikhet meningen. En klart läsvärd Edelfeldtare, men ingen av mina topp fem.
NEXT!
Knappt har jag borstat Helsingforsdammet av skorna så kläcker BBC nästa ljuvliga idé – ja men det är väl SJÄLVKLART att vi ska ses på Louisiana Literature i slutet av augusti. Bokat och klart, katjing!
Annat katjing idag var besked om kort-kort (men dock) besök i London i mitten av maj. Jag har fått i uppdrag att skriva/sammanställa en global handbok (wiiihiiii) om teknisk projektledning och ska träffa brittiska och franska kollegor som gjort ett lokalt uppkast att utgå från. Jag fick granska deras alster tidigare i år, det är en väldigt bra start och tillsammans kan vi bygga vidare till något ännu bättre. Jag kan inte säga annat än att jobbet är stimulerande. Mycket stress, mycket oro, många kliv ut ur komfortabel zon men det är bara att hålla i sig och åka med.
Glad påsk!
Dagen inleddes med Zoegas och en olycka. Dino dödade min rosa påskhare. Nej, det gjorde hon ju inte, men det var oemotståndligt att arrangera ett litet roadkill-stilleben. Som en julkrubba fast… ni vet. En påskkrubba (påskkrubb, wöööhöhöhöhö) för ateistiska hedonister. Lessons learned från det var att ja, en rosa chokladhare från Lindt kan kosta fyra euro (140 gram) och ändå smaka rätt illa. Det var min första och sista Osterhase. De är uppsmällda ÖVERALLT här så jag blev tvungen att köpa en till slut.
Jag har ledigt och jag NJUTER. Efter en lång period av stress (huset är nu överlämnat till ny ägare och vi har klarat av en tung tung deadline med den äran, det blev många långa kvällar i vårt lilla kontorsrum för att fixa det) så är jag fortfarande ganska dålig på att varva ner genom att läsa, så jag ilar fortfarande runt som ett skållat troll och fixar och tokpromenerar och ror och och och. När jag slår ner ändalykten i soffan så är det för att vräka i min säsong efter säsong av Dr House på Netflix. Aprilutmaningen som jag skrev om tidigare kommer jag redovisa i batcher istället för en om dagen. Så får det bli.
När jag ändå läser så betar jag faktiskt av lite på mitt läsa-tyska-beting. Min tyska guide om den finska huvudstaden har fått sällskap av en likaledes tysk guide om Hamburg (jag funderar på en kortresa dit nästa vecka, jag har inte varit där sedan 1988!). En för mig ny guideboksserie dessutom, jag är inte alldeles nöjd – mer om det senare!
Vad läser DU i påsk?
Sommarboken
Att hitta den perfekta handväsk-/pendlarboken har blivit till en hel vetenskap, men jag TROR att jag börjar hitta mitt eget recept nu. En spännande thriller kan normalt vara fin distraktion under t ex en lång flygresa, men efter några försök (Lihammer funkade bra, mina andra försök gick so-so) har jag lärt mig att nej, det funkar inte lika bra för mig under min tunnelbaneresa till jobbet. Jag, som annars har ett kluvet förhållande till noveller, börjar mer och mer luta åt att DET är det perfekta. Noveller eller möjligen fackböcker med relativt korta essäer eller artiklar.
”Längtar du efter sommar?” undrade Ulrica när hon såg en bild av den senaste pendlarboken (jag har för mig att hon ofta läser den på sommaren, till och med varje sommar?). Ja. JA, det gör jag! Berlinsommar!
Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad.
Tove Jansson är alltid rätt, jag har många vänner som dyrkar henne, men trots att jag finner henne mycket intressant så är jag dåligt bevandrad i hennes författarskap. Jag tyckte aldrig om mumintrollen som barn (jag vet, jag svär i kyrkan!) men jag älskar Toves tecknade estetik som vuxen – men läst hennes böcker? Sällan. Detta var första gången jag läste Sommarboken! Jag var inte färdig för den förrän nu, men nu fann jag den svindlande vacker och tämligen tidlös. Farmor blev snabbt en idol. Bokens berättelser är löst sammanhållna på ett sätt som gör den alldeles perfekt att ta till när det finns en stund över, det är lätt att hitta tillbaka till sammanhanget och kronologin spelar ingen som helst roll. Varje kapitel är något nytt att upptäcka och jag tror att de flesta av dem skulle kunna läsas på nytt redan inom en vecka utan att kännas tråkiga. De liksom sätter sig i omgångar, plötsligt trillar den insikten på plats, och den, och den. Jag läste någonstans att Sommarboken är en glad bok, för mig är den mer smygande, eftertänksam och lite melankolisk. Jag tror att jag föredrar det framför ”glad”. Glada kan andra, simplare, böcker få vara.
Boel Westins förord är dessutom en påminnelse till mig – jag ska läsa förord. Alltid. Tänk om jag hade missat detta?
Nu fick jag ett nytt mini-tema att utforska i Helsinki (jo, jag vet, jag har snart önskningar som skulle fylla en veckoresa, vi får se vad jag hinner), jag ska leta Tove-platser. Jag hinner vad jag hinner. Det har bokens farmor lärt mig. Min egen farmor dog långt innan jag ens var påtänkt, men jag kan bara hoppas att hon var lite så där Sommarboken-farmor-klurig.
———————–
Nästa pendlarbok ligger redan i väskan i väntan på att jag ska bli frisk. Den är av ett HELT annat slag, men jag hoppas och tror att den också kan kvala in som Perfekt Pendlarbok. Vi får väl se…!
(inte så) Anonyma Biblioholister 