brev

Diaries of an Internet Lover

image

Nätdejting, sex och busiga flickor lät ju svåremotståndligt när boken tittade upp på mig från reahögen. Jag hade ingen aning om att Dawn Porter, numera Dawn O’Porter, är en ganska stor kändis i GB, men det är hon tydligen. Inser också att jag har en annan nyare bok av henne hemma i en olästaböckerhög. Hum.

Jag hoppade aldrig på Femtio nyanser-tåget, ingen av de liknande efterföljarna heller, så trenden med erotisk litteratur har gått mig förbi. Jag var ändå nyfiken, och rea är rea!

Nu kan jag inte påstå att erotiken i sig är det som är bra med den här boken (omslaget lovar mer än texten håller, det enda riktigt juicy är en trekant som hon sent omsider deltar i), den är snarare intressant ur någon form av sociologiskt perspektiv. Boken handlar om Dawns halvår på en internetdejtingsajt, hon lägger ut ett antal olika annonser som alla egentligen har samma budskap: bjud på lyxig mat och dryck samt spännande och lyxiga upplevelser så får vi se om vi får till lite sex sen. Vi läser mejlväxlingar, rapporter om efterföljande dejter och i vissa fall utvikningar om resor och sex. Hon bjuds på lyxiga middagar och resor till New York och Dubai. I Sverige rynkas det på näsan åt s k drinkluder, men detta tar konceptet till en helt ny nivå.

Det är nog mest därför jag fortsätter läsa – hon är mig så främmande.  Så skönt skamlös i sitt självförtroende rörande såväl intelligens som utseende. Ofta förstår jag därför inte alls varför hon tycker att presumtiva dejter låter intressanta baserat på mejlväxling och vad jag har ÄNNU svårare att förstå är varför hon inte hellre helt enkelt splittar notan, avbryter och går hem än fortsätter en dejt med någon som visar sig vara närgången och motbjudande.

Hon definierar sig som hetero men dejtar och ligger med kvinnor också, även om det inte blir jättemycket av det i boken.

Godkänt men inte mycket mer. Roligt att titta in i en värld långt från min egen, extra bonus att läsa om lyx-London, men jag kan inte direkt säga att det gav någon väldig mersmak. Tyckte dessutom att konceptet kändes lite gammalt och gjort och det var inte undra på, boken är visst från 2006.

Annonser

ja, var BLEV du av, Bernadette?

Jag hade mer än en bok med mig till Berlin, men det absolut lättsammaste resesällskapet var faktiskt Maria Semples Var blev du av, Bernadette (tack vare Cecilia så jag hade en otroligt intressant bok om London Underground också, men den var inte lika mycket av en verklighetsflykt eftersom veckans jobbtema ovedersägligen var just TÅG och ett antal utmanande möten som skulle klaras av).

bernadetteDet finns emellertid en liten fara i att kasta sig över en bok som har jämförts med såväl Extremely Loud & Incredibly Close som The Curious Incident of the Dog in the Night-time. Båda titlarna befinner sig på min alla tiders topp tio-lista och jag söker alltid fler böcker av samma typ, men det betyder ju också att jag har väldigt höga förväntningar. Skulle Bernadette orka leva upp till hypen?

Bernadette Fox är ökänd. Hon är en revolutionerande arkitekt som helt har slutat skapa. Hon är ett hot och en plåga för andra mammor i Seattle. Hon är hustru till datageniet Elgie Branch. Men för sin 15-åriga dotter Bee är hon inte bara mamma utan också bästa vän.

När Bernadette plötsligt försvinner sammanställer Bee brev, e-postmeddelanden, officiella dokument, rektorsrapporter, hemlig korrespondens, läkarjournaler och FBI-handlingar för att hitta sin mor.

DÄR, just där, antar jag att parallellerna till Haddon och Safran Foer drogs. Formatet. Historien drivs framåt på just det där sättet: e-postmeddelanden mellan snipiga granntanter, dokument av olika slag. Jag är utomordentligt svag för den formen av berättade. Inte helt vanligt, men inte heller helt ovanligt. Boken kör inte konceptet full ut rent grafiskt (bläddra i ”Incredibly close…” så förstår du vad jag menar) men det funkar ändå.

De första fyra femtedelarna av boken flinar jag nöjt. Nej, den glider inte upp på topp tio bredvid Haddon och Safran Foer, men den är helt klart bra nog som resesällskap. Temple är skicklig, historien vänder ett antal gånger – ”vem är galen EGENTLIGEN?”. Det är mycket lätt att sympatisera med mor och dotter och trots att jag på förhand vet att boken går ut på att Bernadette försvinner så blir jag ledsen när hon gör det. Jakten för att hitta henne är spännande. På slutet spinner historien emellertid iväg och blir lite FÖR galen för mig. Jag borde älska det, det involverar en exotisk resa, men Semple tappar mig. Slutomdömet blir ett ”godkänt med litet plus”, men det fanns potential för ett högre betyg.

Jag fick många kommentarer om hur snygg boken var medan jag läste. Omslaget. Jag håller med, omslaget fångar verkligen blicken, men det finns också något i formspråket som andas chick lit, och jag är rädd för att det kan skrämma bort en del läsare. Detta är INTE chick lit, det är något mer. ”Mer” i detta fallet behöver inte betyda något pretentiöst, det betyder just bara ”mer”. Det vore synd om någon ditchade boken på grund av omslaget (men det kan ju å andra sidan tänkas att omslaget drar till sig läsare som annars skulle ha tänkt ”njä” också). Jag kanske ska sluta analysera omslaget? ”Man ska inte döma hunden efter håren. Det kanske inte ens är en hund.” som min vän T brukar säga.


…but is he really a wallflower?

Stephen Chbosky. The perks of being a wallflower. Ännu en berömd coming-of-age-roman avklarad.

”Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.

This is the story of what it’s like to grow up in high school. More intimate than a diary, Charlie’s letters are singular and unique, hilarious and devastating. We may not know where he lives. We may not know to whom he is writing.

All we know is the world he shares. Caught between trying to live his life and trying to run from it puts him on a strange course through uncharted territory.

The world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends. The world of sex, drugs, and The Rocky Horror Picture Show, ” when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.”

Jag försöker minnas om jag läste någon liknande modern klassiker som fjortis (nej, jag läste inte Räddaren i nöden, jag var nog över 30 innan jag kom på att jag borde läsa den), men minnet sviker mig. Minns ni vad ”vi” läste på vår tid? Läste ni nån sån här bok alldeles precis när ni behövde det som mest?

Jag funderar också på om jag verkligen hade tyckt att den här boken hade gett tröst, hopp och mod i barm runt 1984 när jag kände mig som allra mest sugkass (nej, alltså, just den här boken var inte ens skriven då, men någon liknande bok alternativt att jag vore en fjortis som kände mig sugkass NU).

Njä. Tveksamt. För Charlie blir ju plötsligt-rent-av-ganska-SNABBT cool (fast det kanske är det hoppet – att trots allt plötsligt bli cool – som man ska få när man läser) och får både hångla och hänga med på roliga fester och… ja, så där. Jag misstänker att den här boken kanske hade fått mig att känna mig ÄNNU mer misslyckad om jag hade läst den på den tiden när jag också förtvivlat ville få hångla med nån snygg. När jag ville få VARA snygg. Eller åtminstone lite cool. Eller SEDD.

Det jag MINNS – apropå det där med att hitta den perfekta låten när man är ute och åker bil med en vän – är hur coola E (se där, jag HADE ju en cool kompis. tråkigt nog fick jag ändå hångla alldeles för sällan ;)) och jag åkte runt och lyssnade på Billy Idol under många långa sommarnätter. E fick körkort tidigt och fick låna familjens sköna Merca nästan så ofta som hon ville. Alldeles just då var allt finfint. En stund.

Nåja, nu ska vi inte gräva i min gamla tonårsangst. Bortsett från det jag just skrev så är det en mycket bra bok (nej, ingen femma, men en fin fyra) och extrabonusen är att det förekommer en del musik- OCH boknörderi och det gillas alltid. Den här boken kunde absolut funka som e-bok komplett med soundtrack och allt (i min lite utbyggda e-boksvärld, där man får mer än bara texten).

Bokens clou är att den berättas i brevform. Charlie skriver brev till någon (vem?). Jag glömmer mycket snart bort att det ”bara” är brev, alltihop. Det är bara ett väldigt väldigt bra sätt att få ta del av hans liv. Historien flyter fint och det är ett utomordentligt fint sätt att få krypa in under skinnet på Charlie.

The perks of being a wallflower nämns ofta som ett tips till den som har läst och älskat Mark Haddons historia om hunden i natten i… äh, ni vet (jag glömmer alltid den exakta titeln). Ja. Tja. Jo. Den kommer INTE upp till samma nivå som hunden i natten ELLER Extremely loud and incredibly close (eller vad nu DEN heter – extremely close?), men för all del. Lite åt det hållet är den nog.

”Extremely…” har blivit film, och The perks of being a wallflower är också på gång. Litterära historier om och med unga och udda nördar kanske går en ny vår till mötes på filmfronten? Det är en bra trend i så fall.

Ännu mer bonus: Omslaget. Jag kan titta på det LÄNGE.


Dear Me (ett brev till mig själv som 16-åring)

Det händer ibland, egentligen pinsamt ofta, att jag absoluuuut vill ha en bok, köper den och sen likförbaskat lämnar den bortglömd och oläst i *host* några år. ”Dear Me” var en sån bok.

”Dear Me: A letter to my sixteen-year-old self” har närmare bestämt blivit liggande sedan 2009, men i dag föll blicken på den och jag plockade med den till divanen för en stunds kontemplation.

Elton John står som ”samlande farsa”, och hans brev är väl att betrakta som ett av de personligaste – han skriver bl a till sitt 16-åriga jag om hur han ångrar att han miste oskulden som 23-åring. Överskottet av försäljningen går till hans ”The Elton John AIDS-foundation”.

En del brev är långa (Stephen Fry), andra är korta (James Nesbitt), en del är rörande, en del är pretetntiösa (ämnet inbjuder nästan till det) och en del är jäkligt roliga. Patsy Kensit vinner fnisstävlingen med sin påminnelse till sig själv om att man inte MÅSTE gifta sig med alla rockstjärnor som man har haft på en affisch i tonårsrummet.

(hon har bl a varit gift med Jim Kerr från Simple Minds [ah, de var mina hjältar när jag var 16!] och Liam Gallagher från Oasis)

För en ickebritt som jag är det ganska många okända namn, men bland de jag känner till återfinns t ex trevliga människor som Alison Moyet, Annie Lennox, Emma Thompson, Yoko Ono, Fay Weldon och Desmond Tutu. Året efter kom ännu en utgåva med ännu fler brev men då hade jag redan hunnit tröttna på konceptet trots att jag alltså inte ens hade läst den första boken då. I bok nummer två känns kändisfaktorn lite högre, grejen kanske var en Grej med stort G då så att fler ville vara med.

Boken är liten och relativt tunn, den är väldigt snyggt layoutad och innehåller en hel del roliga bilder och handskrivna brev så som de trillade in från författarna. Man kan konstatera att en del av dem har otroligt vacker handstil – andra inte (nuff said) Jag är inte jätteimponerad av den här boken, men det var inte bortkastad läsning. Hade jag köpt den igen, med facit i hand? Nej.


bilden – framkallad av mig själv i skolans fotolabb – är tyvärr fläckig och eländig, därav suddet

I slutet av boken finns lite plats där man kan skriva ett brev till sig själv som 16-åring. Jag gör det här istället. JÄKLAR vad jag hade behövt läsa detta 1984:

Hej Siv!

Nej, du är inte knäpp – detta ÄR faktiskt ett brev från dig själv, skrivet 2012. Jag vet att det låter helt sjukt långt fram i framtiden, men jag kan berätta att åren har rasslat på jäkligt fort. Du kan aldrig ana.

Jag har egentligen massor att skriva, men jag tänker inte bli långrandig. Några saker bara:

Nej, du är INTE fet. Du har närmare bestämt en alldeles bedårande vacker liten kropp. Du kommer däremot att BLI tämligen fet med åren, och det beror faktiskt delvis på de där idiotiska grejorna du nyss har startat med. Hur smart du än tror att du är – fast du egentligen VET bättre, det vet jag – så är det där med att sluta äta helt INTE någon hållbar metod för att vara smal och pigg i längden. Muppunge! Stryk skulle du ha.

Gymnasiet kommer att bli skit, shit vad du kommer att gråta och bara vilja DRA många gånger, det blir fyra års plåga, men du kommer att överleva och vad du än tror så kommer du att vara glad över att du trots allt blev ingenjör MÅNGA gånger i framtiden. Jag antar att det är helt meningslöst att jag påpekar att du borde plugga mer (haha, att du borde plugga ÖVERHUVUDTAGET). Du gör som du vill. Du är rätt vass i huvudet, men du är rätt lat också. Onödigt!

Simhoppet skulle du lika gärna kunna lägga av med. 18 timmar i veckan på badhuset är för mycket (och nej, du kommer ALDRIG att få hångla med Mats eller Clas) och de sköna vänner du får genom idrotten känner du redan nu. Du kommer aldrig att komma över din prestationsångest, så du slår aldrig igenom på tävling oavsett hur bra du faktiskt är på alla träningar. Lägg av nu, så undviker du en hel del skador (och en knäoperation 1985).

Fortsätt låta bli att röka. Dina kompisar kommer att vara avundsjuka på dig med tiden när de själva försöker sluta. Det där med killar tänker jag inte ens gå in på, du har många misstag att göra men man lär sig nåt av allt och vare sig du tror det eller ej så kan jag berätta att jag har en jättesnäll och snygg kille nu. 1984 är han ännu bara sju år, men glöm det så länge. Ni träffas inte på många år än.

Du, det ordnar sig. Allt ordnar sig. Det gör faktiskt det, fast du kommer att tvivla. Ofta.

Kram från Siv, inte alls så tantig som du nog tror

PS men snälla BLI punkare på riktigt, klä dig åtminstone  lite svartare än du egentligen törs. Jag ångrar mig så BITTERT att jag inte tog chansen när det var lite mindre ”mutton dressed as lamb” att gå i svart emo-outfit med sjukt höga platåstövlar och tvättbjörnsmake-up.

PPS jag har trots allt sju par Dr Martens. Coolt va?

Vad hade du velat berätta för dig själv som 16-åring?