bokmässepepp

Same same but different

   
 
Tågmässa igår, nu drar jag till Göteborg, återfinns på mässgolvet lördag och söndag. Ska du dit?


Matt Haig – Reasons to stay alive

 With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej.  #botns16

Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.

Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.

Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”

Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.

Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.

Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.

Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol)  blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.

Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)

Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.

***

Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.

Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.

Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.

Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
    
 


nu BÖRJAR det…

…och jag är inte där. BOKMÄSSAN. Det strömmar in lägesrapporter i både insta- och fejjanfeed. Jag bokade inte i år för vi skulle ha En Stor Och Skitviktig Review nästa vecka som skulle blocka även denna veckan fullständigt – när det stod klart att Den Stora Döööviktiga Reviewen inte blir av var det redan för sent att dra igång hela apparaten. Otroligt surt, men sånt är livet.

Jag får träna på – igen, det skadar ju aldrig – att glädjas med andra. Och så får jag delta på mitt egna vis, via Mix Förlag. Kul grej! SMS-noveller! Svårt att välja vad jag ska börja med bara, jag älskar ju BÅDE Anders Fager och Jenny Lundin.

Du kan endast läsa en novell åt gången, men så fort du läst färdigt en novell kan du beställa nästa. Novellerna går att beställa 21/9-27/9. Självklart lämnar vi inte ut ditt telefonnummer till tredje part.

(nu får vi se om det funkar till tyskt nummer också, jag har inte vågat testa än ;))


Den som väntar

densomvantar(jag tänkte inte på det alldeles när jag lade upp bilden – men när min flight hem till Berlin blev två timmar försenad igårkväll lade jag upp en bild med en räkmacka, en Hof samt denna bok: ”hur man hanterar en försening”. ”Den som väntar”, minsann. men jag väntade åtminstone inte för länge, även om ”dramat” fortsatte på Tegel med trasiga bagageband – TVÅ – och meeeeeer väntan)

Ja! Jag har haft en myshelg i Sverige och då är det svårt att komma hem utan pappersböcker. Jo, det är fortfarande så, mitt nya storytel-liv till trots.

Vilken superhelg, som en hel minisemester. Toppenväder, trädgårdsskötsel, grillat som blev löjligt gott, kattgos, shopping, mälarnjut på segelbåt (om än vid brygga) och inte minst häng och samtal med två personer som jag räknar till mina allra bästa vänner. Tack livet! Och tack vännerna.”

Ja, så var det. Och så här:

apocalypsenowirsta

En del kollade bröllop, vi passade på att fixa i trädgården innan middagen. I den officiella versionen slog jag ner brännässlor runt Stefanos kompost. I verkligheten vet ni ju: träningsläger inför zombieapokalypsen.

Men boken då, dags att komma till saken. Jo, jag kanske vrider mig lite som en metmask, för jag älskade ju den första boken om Amanda, Äta kakan och ha den kvar. Jag måste ha läst den på S25:an under den intensiva finna-mig-till-rätta-i-Berlin-perioden förra sommaren, för jag kan inte hitta någon text om den. Men jag gillade! TOKGILLADE. Att den kommit ut en bok till om Amanda kom som en glad överraskning, så jag nöp den direkt och började läsa redan medan jag var kvar i Irsta. Min klassiska grej där numera, svenskt lösgodis, (den svarta) katten Snövit på fötterna och en chicklittare i handen. Jag är ett vanedjur. Det är helt OK.

Plotten i första boken (mild spoiler, sluta läs om du är känslig) var den att Amanda tröttnat ur lite på sitt snygga Brommaliv. När hon får kicken vill hon inte berätta det för sin lätt elitistiske man, hon låtsas istället att hon fått ett uppdrag i Tyskland som kräver veckopendling, så packar hon sin rullväska och lämnar familjen till förmån för ett… helt annat liv som hon otroligt nog lyckas bygga upp på Kungsholmen, inkl helt annat jobb, helt annat umgänge etc. PERFEKT ESKAPISM! Det hade kanske inte ens behövts någon mer bok om Amanda.

Men, nu blev det ju en bok till ändå. Den som väntar. Att börja om med småbarn är kanske inte alltid lätt. Bromma är fortfarande Bromma. Hur får vi in eskapismen här?

Jodå, det går, men trots fånga-in-Siv-grejor som t ex bokmässa stänger jag boken med ett tveksamt ”mja” efter att ha avslutat den. Jag hade roligt medan jag läste, men den kändes inte alls lika katjiiiiing som ettan. Jag vill ha mer Emilsson, men nu vill jag lämna Amanda ifred.

Den här boken går till bokträdet vid Anna Blume, nån lär bli nöjd över att hitta något relativt nyutkommet där.


Det är aldrig för tidigt att bokmässepeppa

image

Bästa vännen ryckte ut och skapade lite bokmässa till mig i Berlin.  Fantastisk goodiebag.

Vi planerar redan för Bokmässan 2015.


allt du nånsin velat ve… nä, allt du inte ens visste att du ville veta om Anders Fager

Den aningslösa bokbloggaren (med stort trähus fyllt av böcker som när branden ryckte fram som snabbast endast befann sig 11 km bort…): Anders, vi börjar med SVENSKA KULTER och SAMLADE SVENSKA KULTER. Jag svepläste båda böckerna och vet därför att du ser sådant som vi andra ofta missar. Varför började det egentligen brinna i Västmanlands skogar?

Anders Fager: Egentligen är det inte svårare än så att hitta på en spökhistoria. Man ställer sig den där typen av fråga. Vad var det egentligen som hände? Och det går säkert att hitta massor av annorlunda skäl till att det började brinna. Det dräller av gamla gruvhål däruppe. Och vad bor det inte i dem? Och vad är de som tillber det som bor därnere villiga att göra för att sopa bort spåren av något illdåd? En skogsbrand kanske?

fagerbyassbring

Fotograf: Kalle Assbring

Siv: Jag skriver lite skräck ibland men fastnar alltid i ”folk kommer tro att jag är galen, pervers och rent livsfarlig”. Hur ser du på det? Bryr du dig? Lägger du någonsin band på dig?

Anders: Tycker folk att jag är galen, pervers och rent livsfarlig?

Siv: Jag vet inte, Anders. Gör de det?

Anders: Tror det är någon slags image som jag förväntas odla. Att jag äter barn och sover i en kista och så. Undrar om Viveca Sten får sådana här frågor? ”Är du ett monster på fritiden?”

Siv: Nu ska vi inte på något vis insinuera att förfärligheterna du skriver om är på låtsas, men var går gränsen mellan fantasi och verklighet för en skräckförfattare?

Anders: Jag är fullblodsateist. Det är förmodligen därför jag skriver sådant jag gör.

Siv: Skulle du säga att det är normalt för folk som skriver om monster och spöken?

Anders: Jag tror det. De allra flesta i min bransch är jordnära typer. Det uppstår genuint underliga situationer när jag stöter på folk som på allvar tror att jag tror på det jag skriver. Det händer, faktiskt.

Siv: Var får du dina otäckheter från?

Anders: En lite väl överaktiv fantasi. Som alla författare så samlar jag på mig bilder och scener, men det är inte så att jag stryker runt på kyrkogårdar eller gamla tortyrkammare och söker ”sköna vibrationer”. Sådant lämnar jag till posörerna.

Siv: Är du otäck?

Anders: I rätt sammanhang så. Det mesta här i världen är otäckt om det oinbjudet står i någons kök tre på morgonen.

Siv: Du förstår ju att det där lockar fram bilder i huvudet. När stod du senast oinbjuden i någons kök tre på morgonen?

Anders: Jag är som en vampyr. Man måste bjuda in mig om man vill ha mig i köket.

Siv: Men. Ponera att du fick chansen att skrämmas: i vems kök står du?

Anders: Hemma hos någon religiös charlatan. Han killen i Knutby. ”Var är din gud nu?!?”

Siv: I din pågående trilogi (så här långt JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN och EN MAN AV STIL OCH SMAK) tangerar du historien om KB-mannen, bibliotekstjuven. Är det rent av så att du känner honom?

Anders: Det är svårt att känna honom, för han är stendöd. Nej, men jag har pratat med flera som haft med honom att göra. Han var en märklig och väldigt egotrippad figur. Mitt porträtt av honom gör honom mer rättvisa än den otroligt mesiga tv-serie som gjordes för några år sen.

Siv: Formar du relationer till dina karaktärer, eller behåller du rollen som kallsinnig betraktare?

Anders: Klart man gillar sina karaktärer. Men vissa av dem kryper närmare inpå. Vissa är mer skrymmande. My Witt från DROTTNINGEN I GULT i SAMLANDE SVENSKA KULTER är värst. Hon är som att ha Anna Odells dampiga tvillingsyster lös i sitt liv. Dels hänger hon i min lägenhet och möblerar om (köket ser ut som ett medeltida stormhinder och ”titta en installation”) medan jag skriver om henne. Dels så är hon är en karaktär som genererar otroligt mycket prat och babbel. Jag skriver en teaterföreställning om henne nu som ska heta ”Drottningen i Gult” och hon är omständlig. Det blir alltid en massa text över när jag skriver om henne.

Siv: Låter jobbigt.

Anders: Det är värt besväret. Är det någon speciell karaktär du tänker på?

Siv: Cornelia från JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN är speciell. Och så tänker jag på författare som känner att de styrs av sina karaktärer. Som formar snudd på familjära band.

Anders: Låter rätt pretentiöst. Cornelia var kul i början, men blir otäckare ju mer jag skriver om henne. Hon börjar som den där sexiga-trasiga-roliga bruden man gillar (i en viss ålder, före 25 och efter 65) och slutar som en gudarnas budbärare. Jag vet inte om jag gillar henne eller är rädd för henne eller tycker synd om henne.

Siv: Skriver du in egna vänner och ovänner i böckerna?

Anders: Inte avsiktligt. Jag kan låna karaktärsdrag eller olater från folk jag känner, men det blir aldrig några riktiga karikatyrer. Väntar snarare på att någon ska får för sig att jag skrivit om honom fast jag inte har det. Nån galen groupie som säger att ”allt det där du skrev om Cornelia, det var om mig. Och här är jag!!!”  Oinbjuden i mitt kök tre på morgonen.

Siv: Nu är vi i köket igen – det är ju där den bästa delen av festen sägs vara! Känner folk i gemen till ditt civila yrke i Försvarsmakten? Det KAN tänkas stoppa dem…

Anders: Det var längesen det var mitt heltidsjobb. Men köket är alltid bäst. Nuförtiden är det ju där man får röka.

Siv: Jag skrev ”trilogi” här ovan, du har redan avslöjat för mig att det BLIR en tredje bok i serien. Vet du redan nu hur det ska sluta i detalj?

Anders: Jag vet vart ”Krig! Barn!” ska landa och vad som ska hända. Ungefär. Sen finns det alltid en del av historien som växer fram under tiden. Det är två parallella processer. Man följer en uttänkt karta och ser vad man hittar längs vägen.

Siv: Personen Anders då. Hur ser skrivandet ut för dig? Livsnödvändighet, ventil, eller kul bisyssla?

Anders: Yrke sen några år tillbaka. Alltså en livsnödvändighet. Fast det säger inte så mycket om själva mig.

Siv: Så vad gör egentligen en Lebeman, detta ord som dyker upp i reklamen för EN MAN AV STIL OCH SMAK? Är det möjligen – med avseende på arbetstider – det alldeles perfekta att vara som författare?

Anders: Med tanke på hur sinnesjukt mycket jag arbetar per vecka så är det bra att ha lebemannafärdigheter när det väl dyker upp lite fritid. Man liksom drar i en spak (i köket) och sen brakar hela partyt igång. Komplett med en skäggig snubbe som står i ett hörn och spelar Spotify på en iMac och dricker IPA.

Siv: Ja, det där är något folk ofta glömmer. Vill du berätta vad du gör när du inte skriver, marknadsför dina alster och minglar med läsare?

Anders: Försöker vara med min fru och mina barn. Träna. Vanliga vuxengrejor.

Siv: Hur tjusigt är livet för en svensk skräckförfattare 2014 egentligen? Är det groupies i drivor, tungt flämtande kulturtanter i Gudrun Sjödén-tunikor som bjussar på rödvin eller är det mest en kall inplastad macka på ortens Scandic som gäller efter en genomsnittlig signering?

Anders: När man väl lämnat fandom-världen bakom sig så är skräckförfattar-livet inte annorlunda än för andra författare. Drivor av jobb, inplastade kulturtanter och rödvin på Scandic. Det är ett väldigt ensamt jobb som då och då avbryts av närmast hysteriska mingel.

Siv: Inplastade kulturtanter – se där var ett fint uppslag till en blodig novell! Frågan är om de blir roligast som offer eller förövare. Som zombieälskare vet jag vad jag tycker.

Anders: En zombiekatastrof på bokmässan? Perfekt.

Siv: Jag håller med! Helt fantastiskt att plasta in tanterna dessutom, zombier är kända för att tappa kroppsdelar vid de mest olämpliga tillfällen och det kan ju bli synnerligen grisigt ihop med böcker. Så… jag ser möjligheterna. Välj din favoritapokalyps. Ryttarna kommer. Hovarna dånar mot asfalten. Vilken sorts katastrof förebådar de?

Anders: Du tänker på naturkatastrof? Eller?

Siv: Naturkatastrof, virus, zombier, vampyrer, jättemaskar som äter upp hela jorden – choose your weapon!

Anders: Skrev en kul novell till FRUKTANS novellantologi STOCKHOLMS UNDERGÅNG som heter FEM TIMMAR som använde något så världsligt som en komet. Och så fick jag använda Bowies makalösa FIVE YEARS som någon slags motor för historien. Den blev jäkligt bra.

Jag och Daniel Thollin som gjorde DEN ELAKA VIKARIEN planerar nu en ny barnbok som nog ska heta ASTRID OCH ZNORK FÖRGÖRAREN. Znork är ett jättemonster som river hela Kungsholmen sen han upptäckt att hans favoritgodis är slut på Lidl. Han ser ut lite som en Lovecraftiansk ”gug”.

Siv: Nästa stora svenska stjärnskott på fantastikhimlen om du får bestämma?

Anders: Jenny Lundin. Alla gånger. Hon får mig att titta i backspegeln och tänka ”skärp dig”. Hon borde få många att tänka det.

Siv: Där är vi rörande överens! Har du samarbetat med henne innan hon debuterade med sin novellsamling nere på Flower & Dean Street?

Anders: Vi är bekanta. Jag har läst ett par av hennes texter och tänkt ”vad ska du med mina synpunkter till?”

Siv: Att hon inte fått kontrakt med ett stort förlag är sjukt, men en del av den verklighet som jag vill köra ner i halsen på de där som tror att det väl löser sig om man ”skriver bra”.

Anders: Vill säga mot dig där och säga att är man så bra så får man kontrakt. Jag vet. Jag var Jenny för fem år sen.

Siv: Vilken bok hade du själv velat skriva – eller har du rent av redan skrivit den boken själv?

Anders: Uppenbarelseboken. Snacka om skumma fans man skulle ha.

Siv: Nu får jag väldigt intressanta bilder i huvudet igen och det är ju alldeles därför jag uppskattar ditt författarskap.

Anders: Tack, tror att det är den bästa komplimang man kan ge mig. ”Du ger mig intressanta bilder.” Det kopplar tillbaka till My Witt och något hon säger om vad ett bra konstverk gör med den som upplever det.

Siv: Tack själv Anders Fager, aktuell med En man av stil och smak och Stockholms undergång – tillika ständig svensk kultskräckmästare. Vi ses på bokmässan! Var hittar vi dig säkrast, vi som vill ha böckerna signerade eller bara jaga dig i största allmänhet när vi äntligen hittar en maskin stor nog att plasta in oss?

Anders: Kommer att återkomma med ett mer exakt schema, men jag finns hos SF-BOKHANDELN varje dag klockan 1400. Vi ses där. Med eller utan plast.

———————-

Va? Du vill fortfarande veta saker om Anders Fager? Men så kom då till Bokmässan!


Bokmässepepp del 8256926 – ”Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier”


Författarfoto av Pål: Ola Kjelbye

Läsecirkel: Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier

Ett samtal om tre aktuella skräckserier: Från andra sidan (Kriek/Lovecraft), Fylgia (Björkelid, Thollin & Andersson) & Den svarta jorden (Krantz). Moderator: Patrik Schylström (Stockholms stadsbibliotek). Medverkande: Pål Eggert (Borde vara död), Elias Hillström (podden Solen) & Nene Ormes (Udda verklighet).

Seriescenen, torsdag 25 september kl 15.00 – 15.45 – mer information hittar du HÄR

Pål och Nene är författare vars alster jag uppskattar MYCKET, Elias känner jag inte till sedan förut. Och skräckserier, ja, det behöver jag kanske inte berätta att jag älskar. Jag törs inte tänka på hur mycket min väska kommer att väga när jag ska hem igen efter mässan. Uff.

 Det här är ett samtal jag ser fram emot att lyssna på, oavsett hur många kg extra jag får släpa på som resultat 😉