konst

Marina, Marina


Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls. 

Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.

Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.

En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…

(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)

Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!

Annonser

Happy 70 – with Kirchner

Idag skulle Bowie ha fyllt 70 år. Några år före sin död släppte han en väldigt Berlin-nostalgisk skiva som med facit i hand får mig att undra vad han visste eller anade om sin sjukdom redan då. 

En sak som fångade mig när jag läste boken om Bowie var hans fascination för konstnärsgruppen Die Brücke och deras frontfigur Ernst Ludwig Kirchner

   
 Nu är det så fint – seeeeerendipityyyy – att Hamburger Bahnhof just nu har en separatutställning med just Kirchners verk. Min kompis Guille är också konstintresserad, han kände inte till Kirchner alls men har ett öppet sinne och hakade på. Hurra! Konst kan man njuta ensam, men Guille har en PhD i psykologi och är fantastisk att bolla tankar och analyser med!

Vilken multikonstnär Kirchner visade sig vara! Målade verk, fotografi, skulptur… ja, det är väl väntat även om ganska få utövar alla dessa uttryckssätt, men att han dessutom ägnade sig åt textilkonst och möbelbyggande hade jag ingen aning om. Utställningen var fint kurerad, men väldigt liten, så jag blev lite sur över att det kostade 8 EUR. Funderar på att kosta på mig ett årskort till stans statliga muséer. Lyxvarianten, som täcker separatutställningar också, lönar sig om man gör ett ynka besök i månaden. Det kan nog få lov att bli ett nyårslöfte att köpa det där kortet 😉

   
 
Hamburger Bahnhof ligger en tjugominuterspromenad från mig, det är en vacker plats (och Berlins äldsta f d järnvägsstation som ännu är i bruk, om än icke med tåg) och jag går dit relativt ofta utan att gå in i utställningssalarna. De har en otroligt fin butik (maaaaaassor av böcker om konst och arkitektur) och i en del av byggnaden finns en fantastiskt vacker restaurang. Jag tror egentligen att jag skulle kunna få pengarna tillbaka för det där kortet enbart där!

Kirchner föddes inte i Berlin, men bodde här i perioder. Vi ooooh:ade och aaaaah:de åt några av hans verk från Berlin och sa båda för umpte gången i ordningen ”TÄNK att få ha sett stan under Weimar-åren!”

Berlin under 20-talet. Vi tänker dekadens, ett land i kris efter första världskriget, alla lever och festar som om varje dag var den sista. Vad vi inte alltid minns eller vet är att det inte bara var fest, konst och kultur som blommade under dessa år, krisen till trots (eller kanske tack vare) så var det en fantastisk period för vetenskapen också. Sen kom 30-talet. Nazismen. Vilken konst, vilka vetenskapliga upptäckter har vi missat på grund av all idioti under 30- och 40-talet? Det är sorgligt.

(Jag såg den där Diversity Destroyed-utställningen 2013. Den borde förvandlas till fast utställning och multipliceras, den borde resa runt världen, varv på varv på varv)

  
Oh well. Jag stod och klämde på flera böcker om Kirchner i museibutiken. Jag köpte ingen. Tänkte att jag kanske kanske kunde få åka till Den Stora Röda Butiken nere på stan för att kolla vad de hade om Kirchner, men oooooj – då hittade jag den här istället! DEN fick följa med hem. Den är underbar. 

Och jag är lycklig. Det känns inte längre som en hemläxa att läsa på tyska. Nu är det avkoppling och njutning. Den frihetskänslan är svår att förklara, men den är underbar och jag b e h ö v d e den.


Essäer ftw

  
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.

Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter. 

Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.

Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.


Kråkan Bråkan

 Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te. 

Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems). 

Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.

Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa. 

Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.

Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.

Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka. 


Aftonland

Vi börjar med två små detaljer. Eller ”små”. De kan tyckas försumbara för nån som inte är lika ISTJ som jag. Ha!

  1. jag gillar fortfarande inte e-böcker. jag läser dem absolut inte på telefonen.
  2. detta med #botns16 – vi är ju några stycken som kämpar med att få full bricka innan sommaren är över. jag gör det. den här boken gick inte in ens med vild fantasi och milt självbedrägeri att få in i någon av mina återstående rutor.

Så. Nu har vi satt nivån. Jag läser inte e-böcker på telefonen och jag prioriterar böcker som går att få in på min bokbingobricka.

Jag läste Therese Bohmans Aftonland på några timmar blankt. I telefonen. Jag somnade med telefonen i handen, plockade upp den igen imorse och fortsatte läsa medan kaffet blev klart. Therese Bohmans huvudperson Karolina sprang runt i mitt huvud. Hon kommer att fortsätta att springa runt där ett tag.

Karolina är professor vid Stockholms universitet. Hon är relativt nysepararerad. Medelålders, kanske runt tio år yngre än jag. Man anar att hon är vacker trots att hon själv ser sig som ful, hennes skönhet har falnat tänker hon. Hon har ju allt, rent teoretiskt, utom varaktig passionerad kärlek. När hon gjorde slut med sin sambo hade hon råd att skaffa sig en lägenhet på Söder, om än det lite bortglömda hörn av Söder som ligger en bit från tunnelbanan. Hon har en fin karriär, ett spännande jobb, hon skriver dessutom då och då artiklar för en av landets mest spännande kulturredaktioner. Ändå längtan, sökande. Efter något.

Karolina handleder en doktorand, Anton. Han har varit märkligt frånvarande, tycks ha levt loppan i Berlin istället för att göra det han ska. Karolina har aldrig mött honom öga mot öga men finner hans korrespondens med henne otroligt irriterande. Han är dryg. Har ett sånt fantastiskt självförtroende. Så står han där en dag, berättar äntligen vad han håller på med, och det han har hittat känns alldeles fantastiskt. Och han… han!

* * *

Jag läste i Vi läser att Therese från början hade tänkt sig Aftonland som pur underhållning, men att det sedan blev något annat. Jag tycker fortfarande att den är pur underhållning. Det är inget negativt. Det är pur underhållning, serverat i många lager. Om leda och svek. Och skönhet. Estetik. Oemotståndligt! Det finns så många oneliners och hela stycken som är så spot on att den här boken hade varit full av utropstecken och lyckligt (och ibland lite olyckligt, men igenkännande) kladd om jag hade ägt den på papper.

Therese har studerat både konst- och litteraturvetenskap. Det märks. Jag älskar’t. Ännu en bok som lyfter bihistorier som triggar fantasin, som får mig att vilja googla och veta mer. Och trots att jag fortfarande inte är nån fan av västra Berlin blir jag sugen på att strosa gatorna runt Fasanenstrasse. Igen. Tja, det är strålande sol och 26 grader varmt. Jag har semester. Jag kanske åker dit med en gång? Jag hade tänkt Treptow idag, men jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig.

(Alla böcker jag läser nu tycks ha någon liten tråd som landar i Berlin. Det är heeeelt OK.)


Sov gott, Oliver 

  
På min vägg hänger två signerade foton av Oliver Rath. I bokhyllan har jag en stor fin fotobok. Bohème Berlin.

Jag brukade alltid haja till när jag passerade galleriet på Rosenthaler Straße. Rath Gallery.  Bilderna i skyltfönstret! På väggarna därinne! Oh! 

Till slut vågade jag mig in. Det tog flera månader. Stället var (för) übercoolt.

Ville ha nästan allt. 

In my dreams. Köpte de två (små) bilderna och boken.

Spännande. Subversivt. Humor. Sex. Aldrig ointressant. Jag älskar det.

Oliver Rath dog för några dagar sen. Han blev 38 år. Man tänker på hans partner och två små barn. Släkt och vänner. Och så blir man egoistiskt arg över alla bilder han aldrig kommer att kunna ta. De events och vernissager han aldrig mer håller. Det är så sorgligt, alltihop.

PS jag fick till det med en mycket vacker människa tack vare Olivers bok en gång. Personen bläddrade och blev så till sig att hen glömde vara blyg och sen så hånglade vi kanske lite. Det är fint. Oliver hade gillat det.


Kompisar, Kusama och Kraftwerk

KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.

Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.

Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.

Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.

Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.

Ah. Jaaa. OK.

PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.


  
  Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)

De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.

Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.


Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.

Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.

(ja, pun intended)

Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.