Marina, Marina
Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls.
Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.
Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.
En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…
(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)
Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!
Happy 70 – with Kirchner
Idag skulle Bowie ha fyllt 70 år. Några år före sin död släppte han en väldigt Berlin-nostalgisk skiva som med facit i hand får mig att undra vad han visste eller anade om sin sjukdom redan då.
En sak som fångade mig när jag läste boken om Bowie var hans fascination för konstnärsgruppen Die Brücke och deras frontfigur Ernst Ludwig Kirchner.
Nu är det så fint – seeeeerendipityyyy – att Hamburger Bahnhof just nu har en separatutställning med just Kirchners verk. Min kompis Guille är också konstintresserad, han kände inte till Kirchner alls men har ett öppet sinne och hakade på. Hurra! Konst kan man njuta ensam, men Guille har en PhD i psykologi och är fantastisk att bolla tankar och analyser med!
Vilken multikonstnär Kirchner visade sig vara! Målade verk, fotografi, skulptur… ja, det är väl väntat även om ganska få utövar alla dessa uttryckssätt, men att han dessutom ägnade sig åt textilkonst och möbelbyggande hade jag ingen aning om. Utställningen var fint kurerad, men väldigt liten, så jag blev lite sur över att det kostade 8 EUR. Funderar på att kosta på mig ett årskort till stans statliga muséer. Lyxvarianten, som täcker separatutställningar också, lönar sig om man gör ett ynka besök i månaden. Det kan nog få lov att bli ett nyårslöfte att köpa det där kortet 😉
Hamburger Bahnhof ligger en tjugominuterspromenad från mig, det är en vacker plats (och Berlins äldsta f d järnvägsstation som ännu är i bruk, om än icke med tåg) och jag går dit relativt ofta utan att gå in i utställningssalarna. De har en otroligt fin butik (maaaaaassor av böcker om konst och arkitektur) och i en del av byggnaden finns en fantastiskt vacker restaurang. Jag tror egentligen att jag skulle kunna få pengarna tillbaka för det där kortet enbart där!
Kirchner föddes inte i Berlin, men bodde här i perioder. Vi ooooh:ade och aaaaah:de åt några av hans verk från Berlin och sa båda för umpte gången i ordningen ”TÄNK att få ha sett stan under Weimar-åren!”
Berlin under 20-talet. Vi tänker dekadens, ett land i kris efter första världskriget, alla lever och festar som om varje dag var den sista. Vad vi inte alltid minns eller vet är att det inte bara var fest, konst och kultur som blommade under dessa år, krisen till trots (eller kanske tack vare) så var det en fantastisk period för vetenskapen också. Sen kom 30-talet. Nazismen. Vilken konst, vilka vetenskapliga upptäckter har vi missat på grund av all idioti under 30- och 40-talet? Det är sorgligt.
(Jag såg den där Diversity Destroyed-utställningen 2013. Den borde förvandlas till fast utställning och multipliceras, den borde resa runt världen, varv på varv på varv)
Oh well. Jag stod och klämde på flera böcker om Kirchner i museibutiken. Jag köpte ingen. Tänkte att jag kanske kanske kunde få åka till Den Stora Röda Butiken nere på stan för att kolla vad de hade om Kirchner, men oooooj – då hittade jag den här istället! DEN fick följa med hem. Den är underbar.
Och jag är lycklig. Det känns inte längre som en hemläxa att läsa på tyska. Nu är det avkoppling och njutning. Den frihetskänslan är svår att förklara, men den är underbar och jag b e h ö v d e den.
Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
Kråkan Bråkan
Överlevnadskit denna sommar: bok, penna, brevblock. Te.
Om en triad. Pappan, Kråkan och Pojkarna (ja, de är en enhet, behandlas som en enhet – när vi bara hör en röst vet vi ändå inte vems).
Mamma är död. Pappa är en annan utan sin partner. Kråkan sveper upp far och söner i sin märkliga fjäderfamn. Kråkan knasar och kraar, många år hanteras på få sidor men någonstans ska det bli en nyorientering.
Som ett skrivet kollage. Ibland en lek med rytm och ljud, inte sällan visuellt med hjälp av layout, ibland korta ”normala” texter, noveller kokade ner i några få meningar. Några stycken är svindlande vackra, spot on. Andra är äckliga. Eller knäppa.
Max Porters Grief is the Thing with Feathers är ett märkligt projekt orkestrerat i meta-takt. Det underlättar om du har lite koll på Ted Hughes och hans Crow, men boken talar lite till oss i Team Plath också. En intressant pusselbit. Titeln är också en lek med Dickinsons ”Hope is the thing with feathers”. Meta sa jag! Så mycket meta att det riskerar att sippra meeeeta ut ur öronen om man läser för snabbt.
Jag är kluven. Å ena sidan fascinerad över det märkliga. Samtidigt läste jag ett omdöme på goodreads som var så sant för mig: ibland är det som en märklig installation som doftar mer prestation än riktig känsla.
Den här skickar jag in i poesirutan på min botns16-bricka.
Aftonland
Vi börjar med två små detaljer. Eller ”små”. De kan tyckas försumbara för nån som inte är lika ISTJ som jag. Ha!
- jag gillar fortfarande inte e-böcker. jag läser dem absolut inte på telefonen.
- detta med #botns16 – vi är ju några stycken som kämpar med att få full bricka innan sommaren är över. jag gör det. den här boken gick inte in ens med vild fantasi och milt självbedrägeri att få in i någon av mina återstående rutor.
Så. Nu har vi satt nivån. Jag läser inte e-böcker på telefonen och jag prioriterar böcker som går att få in på min bokbingobricka.
Jag läste Therese Bohmans Aftonland på några timmar blankt. I telefonen. Jag somnade med telefonen i handen, plockade upp den igen imorse och fortsatte läsa medan kaffet blev klart. Therese Bohmans huvudperson Karolina sprang runt i mitt huvud. Hon kommer att fortsätta att springa runt där ett tag.
Karolina är professor vid Stockholms universitet. Hon är relativt nysepararerad. Medelålders, kanske runt tio år yngre än jag. Man anar att hon är vacker trots att hon själv ser sig som ful, hennes skönhet har falnat tänker hon. Hon har ju allt, rent teoretiskt, utom varaktig passionerad kärlek. När hon gjorde slut med sin sambo hade hon råd att skaffa sig en lägenhet på Söder, om än det lite bortglömda hörn av Söder som ligger en bit från tunnelbanan. Hon har en fin karriär, ett spännande jobb, hon skriver dessutom då och då artiklar för en av landets mest spännande kulturredaktioner. Ändå längtan, sökande. Efter något.
Karolina handleder en doktorand, Anton. Han har varit märkligt frånvarande, tycks ha levt loppan i Berlin istället för att göra det han ska. Karolina har aldrig mött honom öga mot öga men finner hans korrespondens med henne otroligt irriterande. Han är dryg. Har ett sånt fantastiskt självförtroende. Så står han där en dag, berättar äntligen vad han håller på med, och det han har hittat känns alldeles fantastiskt. Och han… han!
* * *
Jag läste i Vi läser att Therese från början hade tänkt sig Aftonland som pur underhållning, men att det sedan blev något annat. Jag tycker fortfarande att den är pur underhållning. Det är inget negativt. Det är pur underhållning, serverat i många lager. Om leda och svek. Och skönhet. Estetik. Oemotståndligt! Det finns så många oneliners och hela stycken som är så spot on att den här boken hade varit full av utropstecken och lyckligt (och ibland lite olyckligt, men igenkännande) kladd om jag hade ägt den på papper.
Therese har studerat både konst- och litteraturvetenskap. Det märks. Jag älskar’t. Ännu en bok som lyfter bihistorier som triggar fantasin, som får mig att vilja googla och veta mer. Och trots att jag fortfarande inte är nån fan av västra Berlin blir jag sugen på att strosa gatorna runt Fasanenstrasse. Igen. Tja, det är strålande sol och 26 grader varmt. Jag har semester. Jag kanske åker dit med en gång? Jag hade tänkt Treptow idag, men jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig.
(Alla böcker jag läser nu tycks ha någon liten tråd som landar i Berlin. Det är heeeelt OK.)
Sov gott, Oliver
På min vägg hänger två signerade foton av Oliver Rath. I bokhyllan har jag en stor fin fotobok. Bohème Berlin.
Jag brukade alltid haja till när jag passerade galleriet på Rosenthaler Straße. Rath Gallery. Bilderna i skyltfönstret! På väggarna därinne! Oh!
Till slut vågade jag mig in. Det tog flera månader. Stället var (för) übercoolt.
Ville ha nästan allt.
In my dreams. Köpte de två (små) bilderna och boken.
Spännande. Subversivt. Humor. Sex. Aldrig ointressant. Jag älskar det.
Oliver Rath dog för några dagar sen. Han blev 38 år. Man tänker på hans partner och två små barn. Släkt och vänner. Och så blir man egoistiskt arg över alla bilder han aldrig kommer att kunna ta. De events och vernissager han aldrig mer håller. Det är så sorgligt, alltihop.
PS jag fick till det med en mycket vacker människa tack vare Olivers bok en gång. Personen bläddrade och blev så till sig att hen glömde vara blyg och sen så hånglade vi kanske lite. Det är fint. Oliver hade gillat det.
Kompisar, Kusama och Kraftwerk
KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.
Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.
Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.
Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.
Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.
Ah. Jaaa. OK.
PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.
Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)
De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.
Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.
—
Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.
Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.
(ja, pun intended)
Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.
En dag fylld av gråt
Jag förstod att det skulle bli jobbigt att gå och se World Press Photo 2016, men jag var inte beredd på de andra utställningarna. Willy Brandt Haus är intressant.
Du behöver visa pass/id för att komma in, men de har ofta fina utställningar alldeles gratis. Konst och foto.
Det som mötte oss på nedre botten, innan vi ens kommit till det våningsplan dit vi skulle, var dock helt oväntat och mycket drabbande. Bereaved. Rina Castelnuovo.
En serie fantastiska porträtt av möten mellan israeler och palestinier. Alla har de mist en närstående i konflikten. Alla bilder strålar av värme och förståelse. De sörjer tillsammans. Jag fick ta en snabbvända och titta lite ovanför många bilder, ni vet så där som man gör när man ser på film och inte riktigt vill SE vad som händer, för att det är läskigt eller äckligt eller… ja, man bara klarar det inte, men kan inte gå ut ur rummet heller. Jag kommer att gå tillbaka en annan dag när jag känner mig starkare. Detta vill jag se. En annan dag. Det är promenadavstånd från jobbet, så jag kan ta det på hemvägen.
Mary F Calvert har bl a gjort ett fotoreportage om offer för sexualbrott inom den amerikanska militären. Hennes bild på Debra Filter blev dagens upplevelse – det säger inte lite – för mig.
World Press Foto då? Ja, det var såklart fantastiskt. Kruxet är att det mest bara är bilder av katastrofer som premieras. Det gör mig kluven. JA, vi behöver se katastrofer, döda, brända, skjutna. Vi bortskämda västmänniskor behöver få det upptryckt i plytet. Ofta. Men är det bara det som ska premieras? Jag är ju nördig och vill se smarta kompositioner och bländande (pun intended) teknik också. Ibland kombineras det, men inte alltid. Jag blev lite kräknödig när jag såg en ”behind the scenes” från det som blev årets bild (kanske inte i denna tävling dock) för några år sen, där en hel BUNT fotografer står och fotograferar samma lilla döda flicka. Men så är det väl.
Jo, det finns kategorier för sport och natur också, men jag log ett snett leende över att förstapriset i sportklassen vanns av en snubbe som tog en häftig skidbild. Mitt i fallet. Ja, snubben på bilden fick skall- och ansiktsskador. Men visst, det blev en häftig bild.
Den GLADA överraskningen var att se en kille som gick i mitt plugg i Karlstad som andrapristagare i sportklassen. Jag visste att Jonas Lindkvist var bra, men inte SÅ bra.
Det var många svenskar representerade i år, jag köpte med mig utställningskatalogen hem. Jag är för vek för att kunna ta in allt detta på ett enda besök.
En våning ner väntade nästa överraskning, en utställning tyska bilder från det senaste århundradet.
F a n t a s t i s k t, och väldigt bra för min tyskifiering. Där fanns många bra bilder, men den som satte sig här var Herman Classens bild av en kvinna som promenerar i Köln 1947. Två år efter kriget, hör ni. Nassarna var grisar, men folket led. Alla var inte nassar. Det får man inte glömma.
-***-
Så, en fin början på denna dag. Omskakande.
Promenerade hem genom för mig nya kvarter i en del av Berlin som är oerhört ful och tråkig. Ändå finns där intressanta vinklar. Såklart. Åt en fantastisk ostbricka på en bar som jag ”alltid” velat prova nära mig sen. Gick hem en stund. Skulle ladda telefonen innan jag skulle ut igen för att njuta Tyskland – Slovakien i min tyska lagtröja.
Fast så blev det inte.
Det sista gången vi träffades pratade vi om vår stress. Han, jag och K. Vi är ett team sedan några månader tillbaka och vi blev tighta snabbt, bl a just på grund av stressen. Han ville ge mig numret till sin läkare. ”Så här kan du inte ha det”. Vi hade team-möte och han var den som införde att varje möte skulle börja med att vi gick bordet runt och berättade om dagens färg – grön, gul eller röd? Han var grön, han hade klarat av en jobbig deadline och skulle dessutom till grannlandet – sitt hemland – under helgen. Jag var röd efter ännu en ny stor uppgift som landat på bordet med kort varsel, utan att vi har de verktyg som krävs för att lösa den på ett vettigt vis. Det är mycket sånt nu. Han var den som öppnade dörren till mitt rum och frågade ”Kan jag göra något?” när jag grät av stress på kvällarna.
K var gul.
Vi pratade om hur glada vi är att vi har varandra och att vi vågar vara så öppna. Vi orkar gråta inför varandra.
Jag är glad att det sista vi pratade om var hur glada vi är att ha varandra, vi tre, men jag är ledsen att jag måste säga just det där ”det sista vi pratade om”. När jag går till jobbet imorgon är det inte vi tre längre. Han och en av hans tvillingsöner avled i en vansinnig väderrelaterad olycka på den där resan han såg fram emot så mycket den här helgen. En son överlevde men ligger på sjukhus.
När hela Berlin ekade av jubel över tre mål ikväll stirrade jag bara på väggen.
Livet är kort. Stanna och lukta på blommorna.
Det blir en helvetestid framöver igen. Det blir tomt utan J. Han blev 44 år.
Boktokens Berlin, del 76527
Buchhandlung Walter König har flera filialer i Berlin, men den i Mitte nere vid Spree (an der Museumsinsel, Burgstraße 27) är svårslagen. Välsorterad och labyrintlik, ofta med fina priser. Kedjan har filialer i många av stans konstmuséer också, med ledning av det kanske du kan gissa inriktningen: konst, design, arkitektur, mode (och roliga gadgets kopplade därtill). SCORE!
En fantastisk kedja helt enkelt, och om du har minsta intresse av ovan nämnda ämnen så är ett besök ett måste om du ändå är i centrala Berlin, i närheten av TV-tornet (runt tio minuters promenad bort). Bered plats i väskan och var beredd att behöva checka in den på hemvägen – här kan du hitta snygga och intressanta fotoböcker för snudd på inga pengar alls.
Serendipity, Gudrun style
Men se där, ena dagen skriver jag om kulturtantsuniformer, nästa dag läser jag om något som låter som en LJUVLIG vill-ha-bok: Gudrun Sjödén – Mina mönster.
Jag kommer alltid ha mer av Martens än av Gudrun (man kan dock handla Gudrun här också, såklart!) men ändå är detta lite av en drömbok. Misstänker att jag skulle få lust att riva ut var och varannan sida för att rama in.
—
PS jag vet inte riiiiiktigt hur jag ska förklara min grova Freudian slip då jag först råkade skriva kuklurtant :-O
Hamburger Bahnhof
Nu tågnördar hon igen, säger ni. Nope. Konstnördar! En fin vän besökte Berlin helgen som gick och eftersom vi båda gillar konst så passade vi på att besöka Hambuger Bahnhof.
The museum’s name refers to the building’s original function as one of the first terminal stations of the rail system in Germany. It opened as the terminus of the railway line between Hamburg and Berlin in December 1846. The building’s late Neoclassical style was conceived by the architect and railway pioneer Friedrich Neuhaus. It set an architectural precedent for the subsequent designs of Berlin’s train stations through the second half of the 19th century. Today it is preserved as the city’s only train station remaining from that time.
Detta museum stoltserar inte bara med snygga lokaler och häftiga samlingar – det finns en alldeles utmärkt museishop också! jag har ofta gått till shopen när jag känt sug efter att tröstköpa en inspirerande bok eller en bunt knasiga vykort.
Inträdet, 14 EUR, är ganska saftigt. Jag har nog redan blivit bortskämd med att ”allt” är billigt i Berlin. Är du här med en begränsad budget kan jag rekommendera dig att leta runt lite bland muséernas hemsidor, många muséer har gratis inträde vissa dagar.
Inte mitt bästa museum för modern konst, men vi hann å andra sidan inte se allt, så jag behöver nog gå tillbaka fler gånger.
C gillar att hitta roliga fotovinklar 🙂
School of velocity, R Graham. Jag höll på att hoppa ur skorna när tangenten ni ser plötsligt trycktes ner. De röda pluttarna på notbladen markerar de enda noter som spelas ur verket som klär väggarna. Resten är tyssssstnaaaaaad.
Kulturtanting – we’re doing it right!
Igår traskade vi genom ett skymningsblått Berlin – i inte helt förutsägbara kringelikrokar (jag ville ge lite bonus-Berlin på vägen) – för att slutligen hamna i Martin Gropius Bau. Det tog många år innan jag kollade upp vad det var för något, det där färgglada gamla huset som så mirakulöst stod kvar i ett kvarter som i övrigt var fullständigt nermejat (på goda grunder, kvarteret hyste högkvarter för såväl SS som SA, numera är det där du finner Topographie des Terrors) efter WWII. Även detta hus skadades rejält men ansågs till skillnad från skräcknästena bredvid vara värt att rädda och restaurera.
From Hockney to Holbein, alltså. Ja, det var en rasande kavalkad av kända verk, bang bang bang – jag kan inte påstå att jag heeeelt förstod mixen eller hur den presenterades, men OK, det var på sitt vis fascinerande att se Warhol bredvid gamla kyrkoutsmyckningar. Att tänka utanför lådan är väl vad en kurator på ett konstmuseum/för en samling om NÅGON ska kunna och detta var nog en av de mest speciella presentationer jag sett hittills, men då är jag långt från någon avancerad konstvetare. Jag har tänkt gå på den här utställningen sen jag först såg reklam för den sent i somras, det var tur att jag äntligen gjorde det nu, den körs bara i två veckor till.
Min stora behållning/nyupptäckt blev Max Beckmann. Jag hade ingen koll på honom förut, först fnissade jag över ett av hans verk här (en dam med ungefär lika stor rumpa som jag står vällustigt med sagda rumpa i vädret och… ja) men sen blev jag riktigt riktigt glad av den där bilden. Jag blev tvungen att skicka länken till nån som 1) gillar att se mig så (ja vaf*, vi är vuxna) 2) var avundsjuk över att han inte kunde se utställningen själv eftersom utställningen flyttat vidare när han kommer till Berlin nästa gång. Jag ville äga en kopia av den där bilden, men antingen var just de korten slutsålda eller så tyckte ingen att de var värda att trycka upp – tillåt mig tvivla. Googlade på Beckmann och fann att han verkar ha varit något av en crazy cat artist. Det är gott om katter i hans konst.
Jag känner en mix av frustration, fascination och en bunt känslor till över alla dessa enorma privata konstsamlingar. Äga konst. Konst som investering. Verken vi tittade på igår kommer från en enoooorm privat samling. Det var så överdådigt – klassiker på klassiker på klassiker. Jag blev nästan proppmätt i hjärnan. Men OK, om de här fantastiska verken köps av någon/en stiftelse som kan ta hand om dem, som vill visa upp dem, som gör det generöst och låter verken turnera flitigare än genomsnittligt rockband – fine. Speciellt om konsten blir tillgänglig så som den t ex blir här – där det är fritt inträde till utställningen på måndagar. MEN det förutsätter såklart att man kan ta sig till en stad stor nog att ha ett museum stort nog och… ni hajar.
Jo. Ingen sa att livet är rättvist. Fördelen med internääääätet är att konst digitaliseras och kan ses om det finns tillgång till uppkoppling
Här finns tips på gratisgrejor i Berlin. Ja, det är på tyska, men det är ändå värt att kolla sidan om man ska hit. Google translate alternativt ”använd fantasi och låt dig överraskas” – skriven tyska kan ofta funka rätt bra för oss svenskar när det är formulerat på kortfattat vis som här.
Tips på engelska – men inte lika dag-för-dag-rykande-aktuella som länken ovan.
Anna hade precis köpt sin första Moleskine, så jag ville ta med henne till Moleskine-himlen på Dussmann. Jag skulle bara visa upp huset (speaking of ”överdådigt” och ”proppmätt hjärna” :)) om hon ville återvända själv senare, men vad hon glömde att berätta för mig (som absolut inte behöver fler böcker) var att hon tydligen har ett notoriskt dåligt inflytande på folk som inte ska handla något.
JA, jag köpte bl a en samling kärleksnoveller med jultema. ”Quelle HORREUR!” säger nån, och det var vad jag sa också – hur kunde jag INTE vilja se vad fantastikhjältar som Laini Taylor, Holly Black och Kelly Link kan göra av en sån grej? GIVET köp! Förutom det en bok om en vrålnörd i NYC som blir firad författare, boken sägs kunna sända vem som helst in i lesbiska äventyr (nörden är en man)… igen: givet köp!
Till slut ett tips från Anna som kallar den speciell, absurd, galen: The First Bad Man. Jag, som för stunden hostat ut den felaktigt förmodat eviga klumpen i halsen (tänk HÅRBOLL och de ljud en katt kan frambringa ibland), ser fram emot att läsa den här historien om en annan 40-nånting som också tycks lyckas hosta upp den där hårb… klumpen och och och.
Roligt var att min nya tyska boktok-kompis (som jobbar för D-koncernen ;)) ploppade upp på fejjan när hon såg bilden, hon är sugen på att läsa den här som bokklubbsbok. JA! Frågan är om vi får de mer konservativa medlemmarna i vår löst sammanhållna grupp med på det tåget. I värsta fall får vi två läsa och diskutera den bara vi då. Ju.
Navelskådande:
Hade nån berättat för mig för några år sen att och HUR min klump skulle komma att hostas upp i Berlin så hade jag skrattat tills jag grät och sagt ”no way” (nej, alla galenskaper berättas inte här), men jag är glad att jag hostat upp den samtidigt som jag är ödmjuk inför det faktum att den kan komma tillbaka hur som helst, när som helst. Den insikten får mig att njuta ännu mer av att den är borta för stunden. Jag tror inte att jag behöver förklara mer än så. Ofta har man ju stunder när man inte ens tror att det finns ett liv utan klump. Nu vet jag att det kan göra det OCH att det livet inte alls ser ut eller känns som jag trodde att det gjorde är jag betraktade alla de där andra människorna som jag bara förutsatte aldrig hade känt av klumpen. Yada yada yada.
Kvinnoliv
Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?
Inte.
Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.
Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.
Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)
Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.
Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.
Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.
———-
Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!
Länkstänk
Long time no see. Det är lite småkaos. Min kollega är sjuk och har varit borta i över två veckor nu, så jag har fått försöka agera 200%, parat med att ta hand om ett svårt sjukt djur.
Vad jag har lärt mig: i Tyskland har man förstärkt djurskydd jämfört med i Sverige. Det betyder att en veterinär kan vägra avlivning så länge hen anser att det finns något alls kvar att prova.
Min äldsta katt är (minst) tretton år gammal. Jag säger minst för hon är f d ”gatukatt” och kom till mig i risigt tillstånd, men vuxen, upphittad av en god vän som dock inte kunde behålla henne. Nu har hon åldershalvtaskiga njurar, ikterus (Gelbsucht! veckans tyskalektion) och levervärden som ständigt försämras trots behandling. De vet inte varför. Jag har varit på två olika kliniker, träffat tre olika veterinärer (högutbildade akademiker alltså, varav ingen talar engelska, trots att de är yngre än jag. I BERLIN? Really?) – alla säger ”men vi KAN testa detta och detta också”. Fem veterinärbesök inalles, hittills 400 euro spenderade: fyra infusioner, ett par injektioner (bl a B12), två omgångar omfattande blodtester, röntgen, ett ultraljud. En MYCKET trött, stressad och ledsen katt senare vet de fortfarande inte vad de ska göra. Men somna in får hon inte. Jag blir förtvivlad.
För att hinna göra fulla arbetsdagar (och lite till, som förväntas i ”mitt” hus samt behövs då kollegan är sjuk) har jag gått upp fem på morgonen den här veckan för att kunna smita från jobbet ”redan” 17.15 och hinna till veterinären. Jag vet att många går upp kl fem konstant till vardags, jag har gjort det själv förr (när jag jobbade på verkstad) men nu börjar jag med allt sammantaget OCKSÅ känna mig så trött, ledsen och stressad att jag snart ber nån att avliva MIG.
Gnäll gnäll. Man lär sig något nytt om Tyskland varje dag. Och jag har onekligen fått använda min tyska på nya och intressanta sätt.
Izzy joinar den berlinska tanken på dekadens och bjussar på lite naken hud och ben
—————
Jag kan åtminstone erbjuda lite länkstänk! Friskt blandat. Läs och förundras.
Nils-Erik Forsgård har skrivit en av mina favoritböcker om Berlin, nu är han tillbaka med Dagarnas skum:
”Det har gått tio år sedan Forsgård publicerade sin kritikerhyllade bok om Berlin. Nu återkommer han med en högaktuell bok där Berlin återigen spelar en viktig roll, men denna gång en biroll. I den långa skuggan av Europas ekonomiska kris reser Forsgård till många olika städer och platser, Han vistas i centrum, i Bryssel och Barcelona, men besöker också periferin, Reykjavik, Aten och Istanbul. Han möter människor och beskriver stämningar och analyserar tendenser. Bokens kärna bildas av flera längre essäistiska betraktelser kring Europa från igår och idag, det handlar om arvet efter Napoleon Bonaparte, murens fall 1989, yttrandefrihetens gränser, Auschwitz och första världskrigets långa efterspel. Boken präglas av stor formuleringsglädje och av observationer som numera bara kan kallas – forsgårdska.”
Den åker upp på listan med eventuella julklappar till mig själv.
—————
Det skönaste jag läst på länge: ett VLT-reportage om Anders Granberg som brevväxlade med sig själv i nästan tjugo år – resultatet blev en konstutställning.
”— nästan 20 år senare har Anders Granberg lyckats skicka vykort till sig själv och andra från samtliga jordens nationer. Nästan. Tchad, Mali, Centralafrikanska republiken och Östtimor gick han bet på.
– Sierra Leone var svårt också, där finns ingen ordentlig postgång på grund av oroligheter. Att man inte kan skicka post säger något om vilket tillstånd ett land befinner sig i, säger han.”
Du kan se utställningen Allt förlöper fint på Postmuseum Stockholm fram till 31/10 2016.
Cindy Sherman på me Collectors Room Berlin
Den här helgen uppgraderade jag från Siv_ver_4.6 till Siv_ver_4.7, men jag brukar vilja ta det ganska lugnt och gärna förtiga dagen på förhand. Mina närmaste vänner låtsades inte veta om det men bjöd hem mig på middag, det blev en låååång ljuvlig tillställning med god mat, vin och vid tolvslaget kom en av dem in med glass och champagne :’-)
Jag kan då inte tänka mig ett bättre sätt att vaka in ett nytt år – och det bara fortsatte. Under kvällen började vi tala om konst och det visade sig att både G och jag gillar Cindy Sherman. Jag visste att det just nu finns ett galleri som visar delar av hennes produktion, så vi bestämde oss för att det fick lov att bli en konstsöndag! (den tredje deltagaren velade fram och tillbaka, inte helt övertygad om Shermans storhet, men eftersom en av dennes favorityogis var i Berlin samtidigt så tog han en session där och sammanstrålade med oss efteråt).
Sherman visas på me Collectors Room Berlin, ett fantastiskt men/och genomkommersialiserat galleri på mysiga Auguststrasse. Här kan du se konst (nähä), fika, shoppa (fiiiin liten museibutik) och faktiskt hyra galleriet om du vill hålla en middag mitt bland all konst med dina vänner/kollegor/kunder. Hur försäkringarna ser ut för att nån ska tordas ge sig på det kan man undra (jag den torra teknokraten).
Sherman var såklart magisk, 65 av hennes verk finns att se fram till april 2016 och utställningskatalogen blev en födelsedagspresent till mig själv. Jag kanske återvänder och köper mer nästa helg. Det som gör Sherman unik är hur hon använder sig själv i iscensatta bilder, hon porträtterar kvinnoklyschor och föreställningar om vad en kvinna är (oftast, men ibland intar hon en närmast maskulin persona också) och förändrar sig själv med hjälp av smink, maskering, styling – men också med hur hon egentligen för sig och poserar. Helt otroligt. Många av bilderna är sådana som man kan stå och fantisera länge om. Bilden ovan – en av hennes mest kända – fick oss att gemensamt hitta på en historia som växte och förändrades. En fin stund med en fin vän!
Det som gjorde mig förvånad var att hon inte ansåg sig vilja skicka något politiskt budskap med de här bilderna. Hon är kontroversiell och omtalad, och för mig ÄR konst politisk (om inte konst är politisk så är det ”bara” bilder/former för mig – det är inte ”konst”) men jag vet inte om hon var ironisk när hon sa det, eller om jag missuppfattade något. En del i utställningen var en intervjufilm med henne men den hann vi inte se denna gång. Jag kommer garanterat att återvända innan utställningen är till ända, så det blir fler chanser.
Den riktigt häftiga överraskningen var deras Wunderkammer, ett kuriosakabinett i renässans-stil med groteska, fascinerande, skrämmande, vackra, fula, motbjudande och bara-gapa-och-se-ut-som-en-fågelholk-saker – ja, alla ting du kan tänka dig. Allt antikt.
Sist men inte minst: ett finfint fik! Ja, det är härliga lokaler och de tycks ständigt ha påkostade och intressanta events. Inträde plus fin utställningskatalog/bok gick loss på EUR 21.80 (enbart inträde EUR 7) och det var värt varenda öre.
—————
Efter utställningen mötte vi upp med A och gick och fikade innan jag tog en promenad hem, det var en ljummen höstkväll i Mitte/Prenzlauer Berg så det blev många stopp för att njuta på vägen. Knock yourself out! Jaaaa, en del av bilderna är sönderfiltrerade – alternativt tillkonstlade – det är ju svårt att inte se ett konstverk i varenda buske efter en så inspirerande eftermiddag. Den sista bilden ska helt opretentiöst (lol!) erbjuda en liten känsla av Hockney going Berlin 😉
Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana
Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!
Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.
TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.
Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.
Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.
Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.
Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!
Dronningens lilla jolle till vänster.
Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!
….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!
———–
Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.
Sommarlov med Kulturkollo – #vacker
Här skulle jag skriva världens kärleksförklaring /jaja, för umpte gången i ordningen/ till den fantaaaaaatiska Frida Kahlo under taggen #vacker – och så dog uppkopplingen i flera timmar (tippar på att Primacoms servrar tog ledigt en stund efter två dagar med uppåt 40 grader? Fick – jag kan inte avslöja detaljer, då måste jag lönnmörda er och äta upp era datorer – indikationer på att viktigare ”myndigheter” än så haft systemstrul p g a värmen idag…). Det är sent och imorgon ska jag jobba för första gången på tre veckor. Det blir kort-kort idag.
FRIDA! Hon var den första som kom upp i sklalen när jag tänkte ”vacker”. Hennes konst. Hon själv. hela hennes stil. Hennes värld (fylld av smärta, men åh huset, hur hon levde allt!). Hennes spännande umgänge. Hennes DAGBOK! Kronan i min Frida-samling.
Detta mexikanska ”dödsskåp” föreställande Frida och Diego köpte jag i Mexiko. Jag gillar det mexikanska förhållandet till döden! Det är kitschfint, det enda jag funderar över – alltid – är varför tittskåpsmakaren låter Rivera stå och måla på ett av Fridas självporträtt. Han var också konstnär, men hans bombastiska muraler är nåt heeeeelt annat.
————————-
Mer Fridaskrivet från förr
nej, jag har inte rymt!
Overload med mycket jobb och intensiva utbildningar gör att till och med en fantastisk helg med Breakfast Book Club i Helsingfors ännu förblir oomskriven. Satsar på att få ihop något till helgen.
Under tiden – lika mycket till mig som till er: massiv vill-haaaaaaa-känsla efter att ha kollat in ett reportage om snygga kartor över Berlin.
Själv umgås jag med tanken på att starta upp en kulturnördskarta. Vi får se när jag får tid och ork till det!
Bis Freitag, tror jag. Oder Samstag.
detta med multinörderi
Att kombinera historia med tunnelbana med arkitektur med design – voila!
Bülowstrasse har inga roliga skyltar, men det är en snygg station för den som liksom jag älskar fackverk, och kvarteren runtomkring bjussar på mycket snygg gatukonst. I måndags tog jag en lunchpromenad utefter den där sträckan som jag missade i söndags.
dagens lunch: en godispåse med blandade kulturrelaterade länkstänk
Hög hög HÖG vill-ha-faktor på det mesta denna kvinna har producerat, men Curie och Tereshkova ligger allra högst på listan.
——————–
Jag ska till Sverige över helgen om några veckor, mina husnycklar ska lämnas till nästa ägare. Jag antar att jag inte behöver förklara exakt hur jobbigt det är, samtidigt som det ska bli skönt att bli av med allt… strul. Jag ska få gona mig hos Stefano igen, så det blir inte BARA elände. Jag har preliminärlovat att vi ska testa att göra vietnamesiska vårrullar, vi ska göra en sista kolla-om-nåt-mer-ska-räddas-i-huset, vi ska ut och dricka öl och busa (busandet blir bara om vi ORKAR :-D) och… ja, det är mycket som ska hinnas med den där stackars helgen. Innerst inne när jag en dröm om att få se Louise Bourgeois-utställningen också, men jag inser redan att det snudd på är omöjligt denna gång. Vi får se. Mirakel kan ske…
——————–
Plötsligt vet jag dessutom preciiiiiiis vad jag ska göra i helgen. Käthe Kollwitz är såååå med. Eventuellt också Ernst Thälmann. Spännande! 😉
Friends With Books
Vad händer i helgen? Jo, Berlin bjussar bl a på en konstbokmässa, Friends With Books. Konst OCH böcker. Konstböcker. Det är da shit!
Friends with Books: Art Book Fair Berlin takes place on the weekend of 13 and 14 December,
2014, as Europe’s premier festival for contemporary artists’ books and periodicals by artists and art publishers. Featuring 100+ international participants and a series of public programmes:
discussions, readings, presentations, performances, and artists’ interventions and projects that
explore the perimeters of today’s art publishing.
(mer om eventet)
Café Moskau – ja, hela Karl Marx Allee (tidigare Stalin-dito) – tillhör måstena i Berlin, och dessa måsten har jag duckat i flera år. Inte duckat för att jag inte vill dit, men duckat för att det bara inte blivit av. Har sett delar (t ex mosaiken på Haus des Lehrers) men aldrig vandrat hela sträckan. Vi får väl hoppas på bra väder, då kanske jag tar med den ”riktiga” kameran (min f d chef, Fotografen, hatar mig för att jag bara instagrammar numera).
”The Karl-Marx-Allee is a monumental socialist boulevard built by the German Democratic Republic between 1951 and 1964 in Berlin. First named Stalinallee, the boulevard was a flagship building project for East Germany’s reconstruction after World War II.
It was designed by the architects Hermann Henselmann, Hartmann, Hopp, Leucht, Paulick and Souradny to contain spacious and luxurious apartments for workers as well as shops, restaurants, cafés, a tourist hotel and an enormous cinema (the International). Today the boulevard is named for Karl Marx.
The avenue (89 meters wide and nearly two kilometers long) is lined with monumental eight-story buildings designed in the so-called wedding-cake style, the socialist classicism of the Soviet Union. At each end are dual towers at Frankfurter Tor and Strausberger Platz designed by Hermann Henselmann. Most of the buildings are covered by architectural ceramics.”
Everytrailguiderna är cooooola! De går att ladda ner gratis till telefonen, jag har aldrig provat, jag är en sån som läser på innan och sen faktiskt minns, men tillsammans med telefonen kan det ju tas till en nivå till.
Den här street-artiga ska jag ta en annan gång även om jag sett de flesta verken redan.
Allra roligast? Du kan skriva, plåta och ladda upp din EGEN rutt! Jag funderar på att göra en mysig Wedding-trail, starkt inspirerad av A som var den som först fick mig att SE hans älskade stadsdel Wedding bortanför Gesundbrunnen och fula fula hus längs Brunnenstrasse.
Gör en i din stad, vet jag? Gör’t bara gör’t!
————————————
Det finns ju så otroligt mycket att göra i den här stan och besökare förvånas ofta över allt jag INTE har gjort. Än. Det är bara det att jag har fullt upp med att jobba (mycket), att skapa mig en vardag, att ordna allt som måste ordnas (det finns ju tyvärr en del kvar att ordna i Sverige också, saker som kostar energi när de ska ordnas på distans eller under hetsiga stresshelger). Under sommaren prioriterade jag att gå, gå, gå och lära känna små delar av stan. Det finns mycket kvar än, jag har fokat på Prenzlberg, Mitte, Wedding samt delar av Kreuzberg och Friedrichshain. Jag hade ett beting att jag skulle gå åtminstone NÅN liten gatsnutt som jag aldrig gått förut varje kväll. Det var ett tufft beting, men jag fyllde det förvånansvärt ofta (och så undrar folk hur jag tappat delar av mina ymniga fettdepåer? ;)). Nu är jag inte lika ambitiös (”vardag” som sagt, och kall kall snålblåst) men jag har det alltid i bakhuvudet och försöker åtminstone att fortfarande göra något nytt på helgerna.
Jag ska köpa en anteckningsbok (jajaja, en till då ;)) och skriva ner idéer. Saker jag vill se. Göra. Nu eller sen. Ett smörgåsbord av upplevelser. Jag har listor redan nu – eller listor, men många av mina Berlin-böcker är fulla av lappar och notisar. Jag måste ”bara” sammanställa alla idéer.
————————————
Mer i helgen? Glöggmingel hos vänner, Sofia och Martin (och det blir svensk-tysktouch, Martin är infödd). Tippar på att jag möter nån enstaka som jag känner sen förr, men hoppas också få se lite nya ansikten. Jag är trött och asocial, men ett stillsamt eftermiddagsmingel hos nyblivna föräldrar (får säga hej till en liten E också, det blir skoj) ska jag nog klara av.
Det skulle bli en übersocial vecka den här veckan, men jag har just ställt in deltagande på två olika jobbjulfester – jag ÄR inte frisk (detta är ironiskt eftersom jag så sent som i söndags satt och skröt om att jag sällan varit så frisk som sen jag flyttade till Berlin) och jag behöver prioritera sömn mer än glitter och glamour, åtminstone under vardagarna. ”Nu stannar både du och jag hemma tills vi är feberfria” sa min chef igår. Lyder. Vi har slitit hund de senaste två månaderna och detta är ju inget sprintlopp. Vi måste hålla länge.
en annan sida av Berlin
”Especially in Autumn, Berlin has this magical dreamy feeling. You realize the city is going into hibernation for the next months and somehow everything slows visibly down and becomes obscure, dark and mysterious. Apparently I am not the only one with this vision. Berlin-based visual artist, illustrator and live performer Cosimo Miorelli shows Berlin’s dark and mystical side. In his illustrations and comic books Berlin reminds me more of Gotham City mixed with the Wonderland of Alice and a novel of Edgar Alan Poe. The results are dark and dense illustrations with iconic Berlin buildings surrounded by magical creatures like flying whales or lonely city foxes in search for some human warmth.”
Jag tror att jag behöver exakt allt som Cosimo Miorelli har gjort. Allt. Det är ett Berlin, ett twistat Berlin, ett ibland mörkt, ibland färgglatt, men alltid drömskt och fantastiskt Berlin.
IHeartBerlin.de har seglat upp som min absoluta favoritsajt på sistone. Underbar att browsa, och tänk att få skriva för dem… (dream on dreamer)
“Feet, what do I need them for, if I have wings to fly?”
Mexico City har inte bara ett spännande metrosystem, där finns dessutom La Casa Azul – Frida Kahlos forna hem, nu ett museum över henne och hennes konst.
Frida VAR konst. Hon levde konst. Hennes sätt att klä sig och smycka sig var ett uttryck i sig och nu ställs delar av hennes garderob ut efter många många undangömda år.
When she died, her husband Diego Rivera ordered her clothes be locked up for 15 years. When Diego passed three years later, a philanthropist, art collector and old friend of the couple, Dolores Olmedo became the manager of their houses. She kept all of Kahlo’s belongings secretly guarded under lock and key for decades until she too passed away in 2004 and the fashion time capsule of an icon; a treasure chest, was finally unlocked.
–
–
–
The intimate exhibition will feature 300 different items of clothing, headpieces, jewellery and corsetry. Many of the clothes which were locked up in trunks and wardrobes for so long still carry the scent of the late artist’s perfume and cigarette smoke or stains from painting. Entitled “Appearances can be Deceiving”, the exhibition importantly highlights the sadder, truer side to Kahlo’s flamboyant style.
Nu vet jag inte om så värst många kan ha missat ”the sadder, truer side” av alla vackra bilder. Det krävs inte att en ser så värst många Fridatavlor för att börja inse. Lägg därtill en smula kunskap om hennes liv, om all smärta.
En sak som ofta sägs om t ex Mona-Lisa på Louvren är att folk blir så förvånade över att tavlan är så liten. I Fridas fall finns inte mycket att förvånas över. En del av de mest kända verken målade hon liggande i sängen. Polio som barn och en svår trafikolycka som vuxen, hon var svårt handikappad och hade ofta mycket ont. Relationen till Diego Rivera, hennes man och livslånga kärlek, tycks inte heller ha varit någon lugn och fin promenad i parken. Nu vill ju inte alla ha lugna och fina promenader i sina liv, men jag tippar på att deras gemensamma liv – inklusive älskare och älskarinnor – serverade många toppar och dalar, där dalarna ibland var så djupa att topparna inte alltid räckte till för att kompensera. Hon blev 47 år.
Vi reste runt en del på norra Yucatán-halvön när vi var i Mexiko, men från Yucatán är det långt till Mexiko City. Mycket långt, det är ett enormt land trots att det kanske inte ser så ut när det hukar under USA på kartan.
Vi tyckte mycket om de delstater vi såg och kan mycket väl tänka oss att återvända för att se andra delar av landet någon gång, men det lär nog inte ske de närmaste åren. Att besöka Frida Kahlos hem får förbli en fin fin dröm i ett antal år till. Vackert så. I det fallet blir Fridacitatet i rubriken (yttrat när hennes ena ben måste amputeras) högaktuellt. Jag måste inte vara där. Med internäääätet behöver vi inte ens vingar för att se intressanta saker långt bort. Vi behöver bara wifi. Eller sladd.
Men det är klart. Den kvardröjande doften av henne, den går inte att surfa sig till.
—————————————————–
Och så var det det där med samband och slumpartade möten. För några dagar sedan postade Pål en bild av Evelyn McHale på facebook. Det är en bild som trollbinder i all sin förfärlighet, en ung kvinna ligger död men till synes oskadd – en närmare titt på biltaket som sluter sig tätt runt hennes kropp ger dock vid handen att fallet var högt. Hon hoppade från Empire State Building och det var en ödets ironi att en fotostudent tog den där berömda bilden, för Evelyn skrev i sitt avskedsbrev att hon inte ville att någon i hennes familj skulle behöva identifiera hennes döda kropp.
Först trodde jag att Fridas tavla The Suicide of Dorothy Hale också föreställde henne, att det var namnförvirring bara, men Dorothy Hale var en annan kvinna som också kastade sig från en hög byggnad i New York.
…och det kan tyckas smaklöst att skriva om dessa livsöden under en rubrik om vingar, att flyga. Jag menar inget illa. Jag lever bara en söndag med ett antal samlade intryck från veckan som gick och många av dem vill komma ut på en och samma gång.
—————————————————–
En lång rant från förr, inklusive några av mina finaste böcker om och av Frida.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
