mutant

Kompisar, Kusama och Kraftwerk

KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.

Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.

Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.

Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.

Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.

Ah. Jaaa. OK.

PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.


  
  Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)

De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.

Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.


Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.

Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.

(ja, pun intended)

Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.


  

Annonser

Kaknäs sista band för en signad jul

   

Skräckmästare Fager är tillbaka med Kaknäs sista band och andra zonsagor. Jag surade först när jag insåg att det skulle bli ett avbrott i flödet av stories kring Cornelia, CeO och de andra, men så kom jag ihåg att jag surade när det inte kom ett jämntjockt flöde av svenska kulter också. Jag lugnade ner mig en smula.

Mutanter. The shit. Egentligen en briljant grej – alla möjligheter. Ni minns ju vampyrerna. Bleksiktiga. Sensuella blodsugare. Porriga och eleganta av Rice. Mindre eleganta av Hogan/del Toro. Så zombierna. Ruffare. Roligare. Skitiga. Åh, jag älskade dem. Varulvar? Jo, det gjordes milda försök (t o m lite porriga där med), den den trenden tog aldrig riktigt.

Enter mutanter. I spel är de veteraner, men i böcker? Jag älskar postapokalyps, så ja – bring it on. Jag har tidigare bara mött dem i Metro203x-böckerna, där har de mest en biroll uppe på ytan. I ‎Dmitry Glukhovskys värld var det ändå mest tunnelbanan jag ville åt (ja, förlåt då) men jag kanske kan slita mig från underjordisk infrastruktur och njuta de försiktiga försöken uppe på ytan också. Jo, det kan jag. Ett snyggt världsbygge med invånare jag vill veta mer om. Försök till någon form av återuppfunnen civilisation. Samarbete. Handel. Men också nya strider, för vi människo… eh, ja, det vi nu blir SEN – vi har ju inte lärt oss nåt. Såklart. Språket har utvecklats och många välkända platser i Stockholm har lite nya namn nu. Sånt gillar jag.

”Undergången kom. Stockholm är i ruiner och de få människor som finns kvar kämpar för att överleva. Över ruinerna reser sig fortfarande Kaknästornet som fortfarande sänder dagliga nyheter. För någon där uppe ser dem där nere. Och pratar om en bättre framtid.

KAKNÄS SISTA BAND är en samling noveller som utspelar sig i Stockholm efter katastrofen. Vi möter de överlevande; skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Alla försöker de skapa en ny värld. Alla lyssnar de på Kaknäs sändningar. Det är gripande, spännande och rörande.”

Det vore ju inte en Fager om det inte fanns humor också. Det är gott om humor i somlig fantastik, ibland är det bra, ibland blir det slapstick. Fager kan det där. Han är torr och vass på ett sätt som får mig att undra hur mycket mer skoj som bara far över skallen på mig utan att jag fattar. Men jag VILL se slusskrapan Benny. Och (tunnelbana!) vem kunde ana att i ett postapokalyptiskt Stockholm blir det en varm mysfaktor (jul, jul, strålande jul) att få byta lysrör i en inte heeeelt övergiven tunnelbanestation. Och så har vi ”Femtio sorrenter av Siv” (!) – Skitsiv! Sockersiv. Milt gråtmilda Sviniga Siv. Ja jäklar. Tur att hon bor nära Arlanda och inte i Berlin. Det fanns ju en tid då jag bevistade Arlanda nog ofta för att ha guldkort hos SAS, men jag är numera förvisad till det pöbelaktiva silverkortet och nån måtta på narcissismen får det ju lov att vara.

Jag ska inte förfalla till klyschan att skoja om att Fagers författarskap muterar, men han glider snyggt (knapplöst, för att parafrasera Jong) mellan fantastiskgenrer och lyckas fläta in allt svunnet i något nytt, för det FINNS ju en doft av svenska kulter bland de silvriga lavarna i Järva skog. Det kan möjligen sägas vara ont om molinsk dekadens, men det finns spår av svunna lyxtider i Köphuset. Kaknäs sista band är en antologi av den typ som jag egentligen vill läsa om igen så snart ögonen har löpt över de sista orden, för jag får en känsla av att jag missat mycket som faller på plats om jag läser en gång till. Jag vill ha mer av Saki och Margit Mo Diesel.

Och över den nya världen vakar Tornet. Kaknäs. Molnen talar sanning.

PS jag behöver VERKLIGEN läsa Stockholms undergång

PPS jag har inte spelat på måååååånga år, men jag blir lite sugen

PPPS ÅH vad jag vill ha något sånt här om MIN stad. Telespargel är perfekt för PA, och många av oss som bor här har redan muterat en smula. Vem vet vad som ruvar under Prenzlbergs eko-hak efter världskrig och märkliga dopingexperiment på sjuttiotalet? Det finns ju gott om aspirerande skribenter här så det är väl ”bara” att samla ett gäng och börja jobba 😉

Extra bonus: en omslagsillustration av Reine Rosenberg som man kan titta lääääänge på.

————————-

 

Kaknäs sista band blev min julaftonsläsning.
Jag muterade också. Ingen har sett mig i tomteluva förut. Jag har aldrig kokat egen rödkål heller (men jag duckade Morberg). Jag skiter ju i julen. Trodde jag. Jag har muterat. Jag kokade rödkål med glögg och granatäpple. Nu ska vi tala om aeropondi, gödsvin och svampar. Jag är ju ändå uppvuxen med Alsterlind och HAJK. Tjipp tjipp!

Skrattrynkesiv vill dessutom meddela att det där som löper från ögonen inte är plågsamma eyelinerförsök trots att de där dikena lätt kan tas för nåt ditmålat. Jag har bara skrattat vääääldigt mycket i år.