Sameblod
I went to Germany’s oldest movie theater to see a Swedish movie, Sameblod, a couple of days ago. It was an unexpectedly strong experience for many reasons and I cried on and off for 1,5 hour. Das Mädchen aus dem Norden – go see it if you can, it’s a strong statement connecting to a shameful part of Swedish history.
Bonus: amazing scenery from the part of Sweden where my mother came from. Very moving. This will stay in my mind for a long time.
And I might engage in the association connected to the screening, I guess they could smell a culture vulture a mile away, so I was approached with the question “wouldn’t you want to join?”. Lass uns sehen. Let’s see.
Hopped on the S-Bahn again
One of my best friends from Sweden did a quick dash in dash out earlier this week, she’s a fairly seasoned Berlin visitor so I wanted to take her to a new place – we hopped on the S3 and headed towards Köpenick.
We said hi to the Hauptmann, ate some very brown and tasty (”the way your grandma cooked it”) traditional German food, took a walk in the Altstadt and finally sat down for a while in the sweet park by the castle.
It’s a fairly short trip, very very worth it. The small town feel, the water, the beautiful houses. The walk by the Dahme. Just do it!
I caught the S9
Not as warm as that glorious Sunday two weeks ago, but 11C was good enough for me to do a loooooot of running around. I took the train to Plänterwald and then walked back to the city, passed by lots of favourite places before getting lazy in Kreuzberg = Ubahn home. I’ll walk all the way some other day.
Frühling in Berlin. I’ve waited for this…!
Meanwhile in another Berlin
Unexpected hikes: Marzahn and Hellersdorf.
Did I expect to meet alpacas? No sireeeee. Contrasts galore. And some trompe l’œil.
(More about this house here)
Berlin Easter Staycation 2018, pt 1
I had heard about Strausberg in connection to the small lake (Strausee), but that it was this sweet? I had noooo idea. It must be wonderful in summer. Small town some 30 km east of Berlin, well worth a visit for someone like me who wants to exercise my ABC-Karte in other directions than the Hennigsdorf one from time to time.
The old city centre (there are still some remains of the old city wall, built in 1254) was lovely, but the big surprise came when I started walking by the lake: oh the MANSIONS. It felt like a “Zehlendorf, east edition” (sorry non-Berliners, that reference might fly over your heads). Was surprised for ten minutes before it came to my mind that YES, this was Brandenburg, former East Germany, but the city has been connected to military and weapon’s industry for a long time (Swedish military even opened a centre there in 1631), and where there’s military there’s money, even in bancrupt countries.
There are still lots of run down but potentially pretty old houses in need of a loooot of love in the old city centre, but it’s easy to see that a lot of money must have been spent on renovating that part of the city since “die Wende”. The new part, with lots and lots and lots of houses built in the sixties, is a bit depressing, but no more depressing than any area built quickly to house many people regardless of where you find yourself in the world.
I will for sure go back this summer! The beautiful old lido was built in 1925, come August I hope to be able to dive into the water from the 5 m tower outside 😉
Started walking back towards Berlin, had to laugh when I passed by an old milestone pointing just that out (“<— Nach Berlin”), but nooooo, I didn’t walk all the way back. All in all 13 km of walking, pure bliss.
Happy 70 – with Kirchner
Idag skulle Bowie ha fyllt 70 år. Några år före sin död släppte han en väldigt Berlin-nostalgisk skiva som med facit i hand får mig att undra vad han visste eller anade om sin sjukdom redan då.
En sak som fångade mig när jag läste boken om Bowie var hans fascination för konstnärsgruppen Die Brücke och deras frontfigur Ernst Ludwig Kirchner.
Nu är det så fint – seeeeerendipityyyy – att Hamburger Bahnhof just nu har en separatutställning med just Kirchners verk. Min kompis Guille är också konstintresserad, han kände inte till Kirchner alls men har ett öppet sinne och hakade på. Hurra! Konst kan man njuta ensam, men Guille har en PhD i psykologi och är fantastisk att bolla tankar och analyser med!
Vilken multikonstnär Kirchner visade sig vara! Målade verk, fotografi, skulptur… ja, det är väl väntat även om ganska få utövar alla dessa uttryckssätt, men att han dessutom ägnade sig åt textilkonst och möbelbyggande hade jag ingen aning om. Utställningen var fint kurerad, men väldigt liten, så jag blev lite sur över att det kostade 8 EUR. Funderar på att kosta på mig ett årskort till stans statliga muséer. Lyxvarianten, som täcker separatutställningar också, lönar sig om man gör ett ynka besök i månaden. Det kan nog få lov att bli ett nyårslöfte att köpa det där kortet 😉
Hamburger Bahnhof ligger en tjugominuterspromenad från mig, det är en vacker plats (och Berlins äldsta f d järnvägsstation som ännu är i bruk, om än icke med tåg) och jag går dit relativt ofta utan att gå in i utställningssalarna. De har en otroligt fin butik (maaaaaassor av böcker om konst och arkitektur) och i en del av byggnaden finns en fantastiskt vacker restaurang. Jag tror egentligen att jag skulle kunna få pengarna tillbaka för det där kortet enbart där!
Kirchner föddes inte i Berlin, men bodde här i perioder. Vi ooooh:ade och aaaaah:de åt några av hans verk från Berlin och sa båda för umpte gången i ordningen ”TÄNK att få ha sett stan under Weimar-åren!”
Berlin under 20-talet. Vi tänker dekadens, ett land i kris efter första världskriget, alla lever och festar som om varje dag var den sista. Vad vi inte alltid minns eller vet är att det inte bara var fest, konst och kultur som blommade under dessa år, krisen till trots (eller kanske tack vare) så var det en fantastisk period för vetenskapen också. Sen kom 30-talet. Nazismen. Vilken konst, vilka vetenskapliga upptäckter har vi missat på grund av all idioti under 30- och 40-talet? Det är sorgligt.
(Jag såg den där Diversity Destroyed-utställningen 2013. Den borde förvandlas till fast utställning och multipliceras, den borde resa runt världen, varv på varv på varv)
Oh well. Jag stod och klämde på flera böcker om Kirchner i museibutiken. Jag köpte ingen. Tänkte att jag kanske kanske kunde få åka till Den Stora Röda Butiken nere på stan för att kolla vad de hade om Kirchner, men oooooj – då hittade jag den här istället! DEN fick följa med hem. Den är underbar.
Och jag är lycklig. Det känns inte längre som en hemläxa att läsa på tyska. Nu är det avkoppling och njutning. Den frihetskänslan är svår att förklara, men den är underbar och jag b e h ö v d e den.
Bowie i Berlin
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”?
Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag.
Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också
Sopskyffel, bokhandelsfynd och Lotta Lundberg
Sopskyffel i motljus
Ni h a j a r inte hur kört det är att hitta sopset med skaft här. Blev överlycklig när jag passerade en liten designbutik på Auguststraße och såg ett svenskt (designat, i oljad bok :-0 :-D) sopset i skyltfönstret. Det var sent och butiken var stängd då. Återvände ikväll och köpte.
”Ett sånt här set har jag aldrig sett i Tyskland förut”
”Nä, vi importerar dem från Sverige”
”Mmmm, jag är svensk. Har saknat.”
”Men du bor här?”
”Jäpp”
”Det hörs inte att du är svensk”
(Hurraaaaa, min sopskyffeltyska är perfekt!)
/lycklig Pollyanna Andersson
Jag blev så lycklig av inköpet att jag drog på en författaruppläsning som jag egentligen tänkt att jag var för trött för.
”Jag har hittat en sooooooopskyffel!”
Lotta Lundberg måste tro att jag är galen, för det var vad jag kom in och hojtade med mitt stora paket i högsta hugg. Men hon förstod storheten och frågade ”vaaaar hittade du den?” Tyskarna blev nyfikna och bad att få kolla. ”Men åh, det är ju skitsmart, man slipper ju böja sig ner hela tiden!”
Just det.
Lotta var såklart skitbra och den lilla bokhandeln var jättemysig. Jag har hittat tyska kultuuuurtanter! Som STICKAR medan de pratar böcker! Dit kommer jag återvända. Independent-bokhandel med lite extra nordiskt fokus. Böcker översatta till tyska, men också en och annan på originalspråk.
Det är fint uppe i Pankow
Så insåg jag att de hade Kjell Westö också, så jag köpte en översatt Hägring 38 till favoritkollegan. Kände mig ännu knäppare när en av mina idoler satt bredvid (det var under minglet efter framträdandet) och jag började prata om Westö och finska inbördeskriget med en nyfiken kvinna. Vi pratade kollektiv skam, förträngning och hur man börjar glänta på locket till sin egen (som land) svarta historia.
Lottas bok (Sternstunde/Skynda kom och se) kopplar ju i viss mån till icke-pk saker i svensk historia.
Hon berättade också om hur tyska tidningar och magasin ALDRIG vill att hon skriver negativt om Sverige (om rasbiologiska institutet då och om passkontroller på Öresundsbron nu). Tyska medier betalar bara för Bullerbyversionen av Sverige. Jäkligt intressant!
om delar av Schöneberg i allmänhet och Mr Jones i synnerhet
Nu sitter minnestavlan uppe på Hauptstraße 155 där Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på 70-talet. Det är mycket lätt att hitta dit, ta U7 till Kleistpark, titta efter skylten som pekar mot uppgång Hauptstraße och gå ca 200 m.
Huset är sannerligen inget särskilt, kvarteren är inte värst spektakulära, men Schöneberg är ganska trevligt. Om jag skulle flytta till väst finns det helt klart gator där som jag kan tänka mig att bo på/nära. Goltzstraße är en av dem, den känns lite som en Winsstraße i väst – gott om barer, fik och småbutiker, ändå inte riktigt en turistgata.
Glasshaket Jones på Goltzstraße är populärt. Mitt omdöme? Två kulor för fyra EUR – inte värt det. Men cucumber & tonic var fräsch när sensommaren drar i med 28 C.
Traska Goltzstraße norrut – bang, plötsligt är du på Winterfeldplatz (DÄR är det gott om turister!) som har en jättefin matmarknad varje lördag (det är marknad där andra dagar också, men lördagarna är mest berömda). Där finns dessutom ett riktigt smarrigt falafelställe (Habibi) och du är mitt i de gayvänliga kvarteren kring Nollendorfplatz. Have fun!
Matt Haig – Reasons to stay alive
With only words on the cover. Knorvlarna räknas ej. #botns16
Matt Haig. Matt Haig Matt Haig Matt HAIG.
Jag har lovebombat honom förut, för hans fantastiska Humans, an A to Z och för hans barnbok om att vakna upp som… katt.
Jag kände att jag behövde varna mina vänner lite när jag började läsa Reasons to stay alive. Eller snarare lugna dem, lova att ”så illa är det inte!”
Titeln kan ju få folk att undra. Jag tänkte, tänker, inte hoppa framför tåget. Man måste inte vara, ha varit, eller ens känna nån som är deprimerad för att tycka om den här boken. Det är en del biografi, en del filosofi/kartläggning (inkl många tankar om böcker), en del självhjälp, eller åtminstone ”så gjorde jag”. Ibland berättande prosa, ibland listor i punktform. Spretigt! ”Vi gillar spretigt!” sa/skrev några av oss på fejjan igår. Haig berör och filosoferar kring tankar som ”men jag som har ALLT? vad är det för fel på mig som ändå trillar dit?” och många många andra saker som både kan snurra i den deprimerade personens egna huvud och inte minst i (den ibland fullständigt oförstående) folkmassan runtomkring.
Insikter och mycket humor. Ja, jag älskade detta. Men OK: det tog mig en stund att komma in i den, att RIKTIGT förstå alla lovord på omslaget (jaja, vi vet hur det kan vara med blurbar, men ändå), men när ögonblicket kom (tadaaaa) plockade jag upp min penna (ett bra tecken) och ritade, skrev, streckade för, ringade in, molnade in, HJÄRTADE in – nu har boken blivit så djupt personlig att jag aldrig kan eller vill låna ut den till någon annan.
Jag kom ut ur garderoben på Instagram igår. Fast de närmaste har vetat ett tag. Bekanta har förmodligen misstänkt. Den ökända svarta hunden har nog tassat efter mig hela livet, ibland – oftast! – på behörigt avstånd. Ibland har den lagt sig över mig, över hela huvudet, så jag knappt kunnat andas, men så illa har det inte varit på flera år nu (inte nu heller). Jag har jobbat alldeles för mycket övertid det senaste året, para det med att det FORTFARANDE inte är helt lätt att ensam rodda i allt i ett land där jag inte fattar hur allt funkar och att nya besked om kommande uppsägningar har regnat in varje vecka sedan årsskiftet. När min kollega Jarek dog i en tragisk olycka tillsammans med sin son i juni ställdes allt på sin spets och jag slutade sova. Jag kan klara övertid och osäkerhet/ensamt roddande i allt mellan himmel och jord ganska bra så länge jag sover. Med flera nätter i veckan då jag inte somnar alls: nej. Den svarta hunden reste sig från sin viloplats en bit bort och började gå fot igen. Man vill inte att den hunden ska gå fot. Helst.
Nu sover jag tack vare doktorn (eller snarare tack vare Zopiklon, men det hade jag ju inte fått utan doktorn) och tack vare sommar och semestertider har jag kunnat vara out of office sedan mitten av juli. Och ni vet hur det kan vara när man väl lägger sig platt och erkänner, allt kommer på en gång. Sålunda drabbades jag också av en riktigt risig och långdragen luftrörskatarr. Jag hade tänkt bekämpa stress och depp med mycket motion (det är jättebra medicin! det är inte bara något som hurtbullar, läkare och psykologer säger för att vara jobbiga), men på grund av feber och vecka efter vecka av bubblande luftrör (inte alls lika kul som olika sorters bubblor som man kan dricka, med eller utan alkohol) blev det inte mer än ganska stillsamma promenader och mycket sängliggande av denna sommar.
Jag börjar jobba igen om två veckor. Håll en tumme. För att hälsan håller och för att jag får behålla jobbet. (ja, överdos av ”håll” i olika variationer. men dock.)
Han kommer till bokmässan! Koljonen och Haig låter som en drömkombo! Tippar på att du kanske kan hitta honom i Massolits monter också. Hoppas det, om du ska dit. Han är mycket begåvad.
***
Så till kategorin ”Underbara läsplatser”. Den ligger där, på en av mina favoritgator: Baren. Hade passerat ofta. Många gånger var det stängt. När det väl var öppet vågade jag ändå inte gå in ensam. Inte för att det såg läskigt ut (i meningen”pågående slagsmål” eller som en vän sa om vissa kvällar på ett hak i hans stadsdel: ”loads of skinheads with faces full of nasty tattoos”), men alla där inne såg ut att höra HEMMA där, så SJÄLVKLART, på det Berlincoola viset. Jag är ju en tönt. Ni vet (en del av er iallafall) hur dumt man kan tänka.
Så var Ann-Sofie här, vi var i behov av en varsin stol och en paus: ”kan vi gå in här?”. Ann-Sofie, den kloka människan, hakade på. Vi älskade det. Enades om att jo, här kan jag sitta och se Ensam Och Mystisk ut med en bok, en kopp kaffe eller ett glas bubbel. Vi hade hittat den! MIN BAR! Passande nog heter den det. Meine Bar. Bar och café, åtminstone om du kan nöja dig med gott kaffe och inte söker avancerade bakverk. Varning: det är en rökbar (det finns några sådana än, trots att Berlin generellt också är en stad där många barer och restauranger har rökförbud), men nu på sommaren funkar det fint eftersom både dörr och fönster står vidöppna.
Igår återvände jag. Det var nästan tomt när jag kom dit. Jo, bra, då tar jag inte upp plats och förstör för nån coolare som annars kunde ha fått mitt bord. Gick in. Satte mig (fröken ISTJ) vid ”vårt” bord. Det ÄR det näst bästa bordet (om det är något enda bord som alltid är upptaget så är det det vid fönstret. Allra Bästa Bordet.). Plockade upp bok, penna, brevblock och vykort. Beställde. Skrev. Läste. Såg skymningen falla utanför. Barsnubben kom med att stearinljus så att jag skulle kunna läsa lite bättre. Omtänksamt. Plötsligt hördes åska och ett skyfall hamrade ner på Auguststrasse. Vi tittade alla upp och ut. Log mot varandra. Återvände så till vad vi gjorde innan knallen kom.
Musik? Alltid mycket bra. Tänk i termer av Dinah Washington, gammal blues, souliga damer. Blues och åska och en bok om depressioner vid ett rangligt bord i en liten sliten Berlinbar kan låta som Klyschornas Kungarike, men det funkar. Jag satt kvar i tre timmar. Folk kom och gick, aldrig smockfullt. Ingen tittade konstigt. Nån tittade kanske lite nyfiket, men då intalade jag mig att de nog är som jag och undrade ”vad är det där för bok?”. Min bar. Meine Bar. I’ll be back.
Sov gott, Oliver
På min vägg hänger två signerade foton av Oliver Rath. I bokhyllan har jag en stor fin fotobok. Bohème Berlin.
Jag brukade alltid haja till när jag passerade galleriet på Rosenthaler Straße. Rath Gallery. Bilderna i skyltfönstret! På väggarna därinne! Oh!
Till slut vågade jag mig in. Det tog flera månader. Stället var (för) übercoolt.
Ville ha nästan allt.
In my dreams. Köpte de två (små) bilderna och boken.
Spännande. Subversivt. Humor. Sex. Aldrig ointressant. Jag älskar det.
Oliver Rath dog för några dagar sen. Han blev 38 år. Man tänker på hans partner och två små barn. Släkt och vänner. Och så blir man egoistiskt arg över alla bilder han aldrig kommer att kunna ta. De events och vernissager han aldrig mer håller. Det är så sorgligt, alltihop.
PS jag fick till det med en mycket vacker människa tack vare Olivers bok en gång. Personen bläddrade och blev så till sig att hen glömde vara blyg och sen så hånglade vi kanske lite. Det är fint. Oliver hade gillat det.
Lihammer igen – Där gryningen dröjer
iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.
Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!
Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.
Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.
Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.
Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?
Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.
Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).
Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer, är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.
Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.
Kort sammanfattning: läs Lihammer.
*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden
***
PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.
PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.
PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.
The perks of being a Wahl-Berliner
Wahl-Berliner? Det är ett snällt ord för oss i vissa kretsar hatade inflyttingar. De fula orden (i korta drag: vi snor lägenheter, höjer priser, stjäl jobb och pratar ful tyska) kan vi ta en annan gång. Rubriken blir lite ”pun intended” nu när jag fått mitt första röstkort! Jo, jag betalar ju (ganska mycket, vilket är fine with me) skatt, så jag får rösta fram ledningen för min Bezirk (stadsdel? nja, jo, jag tappar det bästa ordet, men nåt åt det hållet). Jag bor i Prenzlauer Berg som sedan ett antal år tillbaka hör till Pankow. Jag tror vi är runt 390 000 här, så mina hoods allena skulle väl hamna topp tre i Sverige.
Jag vet ju vilka partier jag absolut inte vill rösta på, nu gäller det att läsa på så att jag väljer rätt bland mina möjliga partier. Har en vän som är mycket politiskt engagerad, han har alltid ifrågasatt mitt val (som jag brukade göra) i Sverige och påstår sig nu vara extremt ickeförvånad över att hans parti hamnar högt när jag gör olika val-o-mat-tester här. Det är inte alldeles självklart hur man hamnar när man översätter svensk politik till tysk.
Oh well. Jag fick alltså mitt röstkort idag och blev så rörd att jag började gråta. Det kändes högtidligt! Och coolt! Detta är en demokratisk gåva att vårda ömt. Fuck AfD och andra ännu mörkare partier.
Lass uns bunt sein! På alla vis.
(Jag har just läst en ny svensk bok – rec-datum nästa vecka, I’ll be back som Arnold sa – som kopplar till mörka tider i historien och till Berlin. Det kändes extra passande att läsa den just nu.)
Årets fynd
Äntligen en BINGORAD! Det satt långt inne, men löstes på ett innovativt men underbart sätt. Jag saknar inte direkt böcker som är ”set in the place where I live”, men den här kändes som ett ovanligt coolt om än inte till 100% glasklart val!
Judith Schalansky som skrev denna ljuvliga atlas över avlägsna öar föddes i DDR. Hon var bara barn när hon såg en dokumentär om Galapagosöarna och berättade för sin mor att dit, dit ville hon. Modern sa nåt i stil med ”mhmmmm”. Detta var under en tid då bara OS-laget släpptes ut ur DDR – nja, det är en sanning med modifikation, men enkelt var det inte. Nu föll ju muren när Judith var nio år, men det innebär inte att det var enkelt att resa efter det heller. Inte för alla.
Judith hittade till biblioteket. Ni vet: bokälskarens andra sätt att resa. Enorma gamla jordglober och kartböcker blev hennes bästa vänner. Hon tittade, läste, drömde. Och skrev. Långt senare hade hon både förmåga att skriva och designa i sin hand och då föddes den här fantastiska boken.
Femtio m y c k e t udda öar. Jo, några av dem har du nog hört om förut, andra inte. En del bebodda. Andra obebodda. Alla kan de – via Judiths hjärna – dra in oss i spännande, otäcka, komiska, absurda eller (i få fall) underbara historier och legender. En del av dem har kopplingar till f d berlinare.
Vad som är sant? Vad är sanning?
Varje ö får två uppslag. Första uppslaget: en karta och kortfattade fakta. Nästa uppslag: en historia om eller från ön. En del är som korta noveller. Andra mer som faktatexter. Jag älskar allt. En varning är dock på sin plats om du är fyrtioplussare: den lilla ljuvliga pocketutgåvan (lite mindre än svensk pocketstandard) kräver läsglasögon om du inte läser i alldeles fantastiskt bra ljus (för mig hjälpte inte ens det, men jag har som tur är stans tjusigaste läsglasögon).
Och dessa öar? Spontant tänker vi ofta paradis. En liten ö. Så… hanterbar. Sand. Kristallklart vatten. Palmer. Så har många tänkt. Som barn ritade jag dröm-öar. Jag var en liten logistikninja redan då, jag älskade kartor och att klura ut vad man kan tänkas behöva. Jag är inte ensam. Det är ingen slump att vi gillar Robinson (OK, gillade innan den BARA blev dokusåpa). ”Paradise or hell?” undrar Judith. Utopiska drömmar blir lätt till helveten. Öar tycks trigga människor med en önskan om att få bli diktator. Somliga öar är i princip svårare att nå än månen.
Fantasieggande, allmänbildande, skapar sug efter mer kunskap. Optimalt!
Och självklart måste jag försöka ta mig in i (vad som bör vara…) Judiths bibliotek. Det saneras och renoveras, så jag vet inte om de där fantastiska jordgloberna finns att se, men det är värt att prova. Man måste dessutom registrera sig och betala några hundralappar för att få tillgång till alla delar och salar, men det finns en möjlighet att få tillgång gratis under några dagar, om jag gillar vad jag ser kan jag gärna köpa ett årskort sen.
Jag, som älskar böcker som leder mig in i andra böcker, tänker att den här boken lite löst kopplar till
Ön av Lotta Lundberg (ligger halvläst i mina gömmor, oklart varför den inte avslutades, kanske dags att leta upp igen)
Euphoria av Lily King (en av mina ”på-gång-just-nu”, relativt långsökt koppling men på något vis ändå inte)
Stilla dagar i augusti
Jag bor ju långt från alla medlemmar i Breakfast Book Club, men jag har haft turen att få hänga med Dame BBC I, II och III (fråga mig inte vem som är vilket nummer :)) den här sommaren. Marie var här i juli, i lördags åt jag middag med Maggan i Stockholm och denna vecka är Ann-Sofie här i Berlin. Vi har lullat och ätit gott och pratat, pratat om böcker och allt annat som är viktigt i livet. Vi har hittat en ny favoritbar, vi har åkt tunnelbana och S-Bahn och spårvagn (vi gillar att åka och titta och åka lite till).
Baren. Och boken. Vi skulle gängläsa. Vi inhandlade högtidligen varsin bok som förberedelse. Ann-Sofie har varit flitig med sin Book of Clouds (så att vi skulle kunna leta upp en del av platserna som figurerar i boken), men jag har ännu inte ens öppnat min presumtivt ljuvliga Pocket Atlas of Remote Islands (också med Berlin-koppling, om än mer indirekt).
En av våra tågresor tog oss till Spandau. Jag har beundrat biblioteket där förut, men jag var i stan på en röd dag den gången. Allt var stängt.
”Vi går in!”
Ah. Oh. Vackert utanpå, uuuuuurtråkigt inuti (men jag hittade en fin kollektion av fackböcker om området/regionen). Det var den sortens bibliotek som funkar för oss redan frälsta, även om vi också ofta föredrar något mer än bara hylla på hylla på hylla på hylla på hyl… (ni hajar). Det funkar för den som gillar att läsa, som vet vad hen söker – men den där ljuvliga uppmaningen till att upptäcka, till att tänka brett, att locka till läslust: nej. ÅH vad jag älskar svenska bibliotek! Gå till ditt alldeles egna idag och njut av det, du som bor i Sverige.
—
Till sist vill jag säga att Stina Stoors Sommarprogram var ÄNNU bättre än jag vågade hoppas på på förhand. LYSSNA! (”och hör sen!” pun intended.)
Kvinnohistoria per kajak
Vi har haft bekymmer med oväder i mina hoods (och några till – medan andra delar av stan knappt fattade vad som hade hänt: ”va, regnade det så mycket, jag märkte inget regn” sa en av snubbarna jag paddlade med igår). I förrgår såg mitt gathörn ut enligt nedan. Det rann undan oväntat fort just HÄR (tack kosmos, jag bor på en ”kulle”, åtminstone med denna platta träskstads mått mätt), men jag blev ändå lite egoistiskt orolig – jag skulle ju ut och paddla nattkajak dagen efter. Igår alltså.
Oh well, jag hade tur. Det regnade lite igår också, men det var 25C på kvällen och alla de som traditionellt väntade in solnedgången sittande på Admiralbrücke fick vad de längtade efter. (alla är inte lika roade av de dagl.. kvällsliga bro-partyna – jag kan relatera, jag bor också i ett väldigt stimmigt hörn på en mycket mycket populär gata. å andra sidan: ingen tvingade mig att ta den här lägenheten.)
Borta vid Carl Herz Ufer 7 hittade jag dem – kajakerna! Jag och några till skulle testa ”natt-turen” för att se om den fungerade för ett större event.
Översvämningens följder till trots (kanalen stank redan av alla döda råttor och fiskar som guppade runt, när avloppsystemet blir så belastat som det blev i onsdags går även gråvatten, t ex från kök, ut i kanalerna, och det luktar inte tårta) så var det en FANTASTISK tur. Vi hängde med Kerstin som tog den tyska turen, men det fanns en engelskspråkig tur med en guide som heter Michael också.
På ”utresan”, medan det ännu var halvljust, fick vi guidning. Det är spännande kvarter eftersom kanalen bokstavligen var en del av gränsen mellan öst- och väst-Berlin. Vi passerade dessutom det som återstår av synagogan vid Fraenkelufer. Här verkade en gång Rabbi Jonas. Rabbi REGINA Jonas. Kvinnor hade visserligen fått genomföra vissa mindre ceremonier förut, men Regina var den första som kämpade sig till att få bli rabbi 1935. Tyvärr kan man också säga att det faktum att hon fick utföra fler och fler ceremonier delvis beror på att det var ont om rabbiner i Berlin under hennes sista år. 1942 deporterades hon till Theresienstadt där hon oförtrutet jobbade vidare. Hon dog två år senare i Auschwitz, endast 42 år gammal.
Intressant! Rabbi Jonas var bortglömd och ignorerad i många år, men hennes öde återupptäcktes 1991 (ingen jätteslump att det var efter murens fall…) av Katharina von Kellenbach.
När vi vände hade vi på riktigt gått in i den blå timmen, så det var dags att fästa lanternor på kajakerna. Vi gled tillbaka 2,5 km i tystnad. Nästan tystnad. Här och var utefter kanalen hördes klirr från flaskor, dämpade samtal och då och då svepte stråk av musik från gatumusikanter ner över oss. På ett ställe hade nån satt upp en bunt röda lyktor och satt och lyssnade på vacker arabisk sång. Magiskt. ”Kifferdimman” låg tät (dessa kvarter är liberala – på ytan – och det är gott om folk som tar sig en joint vid kanalen).
Jag kan VERKLIGEN rekommendera Kayak Berlin (nej, jag har inte betalt för att skriva det) och speciellt den här kvällsturen. Det är alltid speciellt att se en stad från kanaler/floder/vatten, men att glida fram mjukt och tyst i en kajak medan mörkret föll var något alldeles extra. Du måste inte vara superatlet, men du får inte vara rädd för att bli lite (eller mycket, beroende på hur väl du hanterar paddeln ;)) blöt, och det är lite trixigt att kliva i/ur kanoten från kanalkanten. Guiderna kollar in gruppen och anpassar hastigheten. Vi var alla ganska unga (nåja) och tryckte på rätt bra ibland, men jag tror inte att nån som har hyggligt frisk kropp ska behöva vara orolig.
När jag klev upp från U Bernauer Str på hemvägen en stund efter midnatt ösregnade det igen. Vi hade tur. Hurra!
the lovely doll aria
Minnesgoda läsare minns hur jag tjatade om Opera on Taps fantastiska uppsättning av Hoffmanns äventyr på stumfilmsbiografen Delphi i vintras. Jag är utomordentligt svag for Sorbaras koloratur, närvaro och självironi. Oavsett vad hon gör så är hon alltid lika karismatisk.
Bakgrund till arian: Olympia är en vacker docka konstruerad för att lura pengar av snubbar (såklart). Hoffmann åker dit. I OOTs ljuvliga aningens gränsöverskridande uppsättning får vi en mycket påtaglig förklaring till några av de allra högsta tonerna i arian. Självklart är det så!
Den lille mannen är hennes skapare, Hoffmann har skägg och kommer in efter en stund. Hans musa försöker skydda honom, men vem kan stå emot Olympia?
Vad som inte är med i klippet är hur Olympia sedan halvligger kvar på stolen, puffandes på en cig, medan operan fortsätter på annan plats i salongen. Att delta i möjliggörande av den här föreställningen var ett alldeles fantastiskt kickstarterprojekt!
En vanlig kväll på Waldbühne
Låten Die Sonne är en bra anledning att elda. De gillar att elda. Låten? Den här.
Som kulturtant dyrkar man inte bara litteraturen, man njuter ju andra ädla konster också. Musik till exempel, även om en del av mina mer finkänsliga vänner – främst de tyska – undrar vad Rammstein har med musik att göra.
Lokalblaskan skrev
”Eine Rammstein-Show ist nicht einfach ein Konzert, es ist ein ironisches Theater des Schreckens, eine satirische Vaudeville-Horrorshow, ein hämmerndes Rockmusical voller krachender Gitarren-Riffs, in dem es um Ängste und Qualen, um Sünden und Exzesse, um Lust und Leidenschaft geht. Und es macht ungeheuren Spaß, diesen finsteren Gesellen, die einer frühen Stephen-King-Schauergeschichte entsprungen zu sein scheinen, dabei zuzusehen.”
…ja, det är inte bara en konsert, det är ironisk skräckteater, det är show, det är som en het (bokstavligen) musikal. Make no mistake, allt är superkoreograferat.
Det låter kanske magsurt, och jag är absolut inte missnöjd, men Rammstein var bättre förra gången jag såg dem. Bättre låtval, mer show, mer energi, mer av det extra allt som är Rammstein. Igår var det mycket mer stå rakt upp och ner och spela (mmmpf, ja, men för att vara Rammstein!), inte ens pyron var som förr. Kan förvisso vara den speciella miljön vid Waldbühne som satte gränsen.
Ändå är det såklart en energikick utan dess like och det var alldeles fantastiskt att se dem på sin hemmaplan. Och Rammsteinfans… jag skojar inte när jag säger att jag sett mer aggression på barnkonserter (från vuxna, treåringar räknas inte). Kaosköer, men allt lugnt och stilla. Inget bråk. Inget knuffa, vare sig på in- eller utvägen. Lugnt och fint till tåget och på tåget. Vi är väl ena mesar. Vi lyssnar på arg musik och blir snälla av det.
En dag fylld av gråt
Jag förstod att det skulle bli jobbigt att gå och se World Press Photo 2016, men jag var inte beredd på de andra utställningarna. Willy Brandt Haus är intressant.
Du behöver visa pass/id för att komma in, men de har ofta fina utställningar alldeles gratis. Konst och foto.
Det som mötte oss på nedre botten, innan vi ens kommit till det våningsplan dit vi skulle, var dock helt oväntat och mycket drabbande. Bereaved. Rina Castelnuovo.
En serie fantastiska porträtt av möten mellan israeler och palestinier. Alla har de mist en närstående i konflikten. Alla bilder strålar av värme och förståelse. De sörjer tillsammans. Jag fick ta en snabbvända och titta lite ovanför många bilder, ni vet så där som man gör när man ser på film och inte riktigt vill SE vad som händer, för att det är läskigt eller äckligt eller… ja, man bara klarar det inte, men kan inte gå ut ur rummet heller. Jag kommer att gå tillbaka en annan dag när jag känner mig starkare. Detta vill jag se. En annan dag. Det är promenadavstånd från jobbet, så jag kan ta det på hemvägen.
Mary F Calvert har bl a gjort ett fotoreportage om offer för sexualbrott inom den amerikanska militären. Hennes bild på Debra Filter blev dagens upplevelse – det säger inte lite – för mig.
World Press Foto då? Ja, det var såklart fantastiskt. Kruxet är att det mest bara är bilder av katastrofer som premieras. Det gör mig kluven. JA, vi behöver se katastrofer, döda, brända, skjutna. Vi bortskämda västmänniskor behöver få det upptryckt i plytet. Ofta. Men är det bara det som ska premieras? Jag är ju nördig och vill se smarta kompositioner och bländande (pun intended) teknik också. Ibland kombineras det, men inte alltid. Jag blev lite kräknödig när jag såg en ”behind the scenes” från det som blev årets bild (kanske inte i denna tävling dock) för några år sen, där en hel BUNT fotografer står och fotograferar samma lilla döda flicka. Men så är det väl.
Jo, det finns kategorier för sport och natur också, men jag log ett snett leende över att förstapriset i sportklassen vanns av en snubbe som tog en häftig skidbild. Mitt i fallet. Ja, snubben på bilden fick skall- och ansiktsskador. Men visst, det blev en häftig bild.
Den GLADA överraskningen var att se en kille som gick i mitt plugg i Karlstad som andrapristagare i sportklassen. Jag visste att Jonas Lindkvist var bra, men inte SÅ bra.
Det var många svenskar representerade i år, jag köpte med mig utställningskatalogen hem. Jag är för vek för att kunna ta in allt detta på ett enda besök.
En våning ner väntade nästa överraskning, en utställning tyska bilder från det senaste århundradet.
F a n t a s t i s k t, och väldigt bra för min tyskifiering. Där fanns många bra bilder, men den som satte sig här var Herman Classens bild av en kvinna som promenerar i Köln 1947. Två år efter kriget, hör ni. Nassarna var grisar, men folket led. Alla var inte nassar. Det får man inte glömma.
-***-
Så, en fin början på denna dag. Omskakande.
Promenerade hem genom för mig nya kvarter i en del av Berlin som är oerhört ful och tråkig. Ändå finns där intressanta vinklar. Såklart. Åt en fantastisk ostbricka på en bar som jag ”alltid” velat prova nära mig sen. Gick hem en stund. Skulle ladda telefonen innan jag skulle ut igen för att njuta Tyskland – Slovakien i min tyska lagtröja.
Fast så blev det inte.
Det sista gången vi träffades pratade vi om vår stress. Han, jag och K. Vi är ett team sedan några månader tillbaka och vi blev tighta snabbt, bl a just på grund av stressen. Han ville ge mig numret till sin läkare. ”Så här kan du inte ha det”. Vi hade team-möte och han var den som införde att varje möte skulle börja med att vi gick bordet runt och berättade om dagens färg – grön, gul eller röd? Han var grön, han hade klarat av en jobbig deadline och skulle dessutom till grannlandet – sitt hemland – under helgen. Jag var röd efter ännu en ny stor uppgift som landat på bordet med kort varsel, utan att vi har de verktyg som krävs för att lösa den på ett vettigt vis. Det är mycket sånt nu. Han var den som öppnade dörren till mitt rum och frågade ”Kan jag göra något?” när jag grät av stress på kvällarna.
K var gul.
Vi pratade om hur glada vi är att vi har varandra och att vi vågar vara så öppna. Vi orkar gråta inför varandra.
Jag är glad att det sista vi pratade om var hur glada vi är att ha varandra, vi tre, men jag är ledsen att jag måste säga just det där ”det sista vi pratade om”. När jag går till jobbet imorgon är det inte vi tre längre. Han och en av hans tvillingsöner avled i en vansinnig väderrelaterad olycka på den där resan han såg fram emot så mycket den här helgen. En son överlevde men ligger på sjukhus.
När hela Berlin ekade av jubel över tre mål ikväll stirrade jag bara på väggen.
Livet är kort. Stanna och lukta på blommorna.
Det blir en helvetestid framöver igen. Det blir tomt utan J. Han blev 44 år.
Boktokens Berlin, del 76527
Buchhandlung Walter König har flera filialer i Berlin, men den i Mitte nere vid Spree (an der Museumsinsel, Burgstraße 27) är svårslagen. Välsorterad och labyrintlik, ofta med fina priser. Kedjan har filialer i många av stans konstmuséer också, med ledning av det kanske du kan gissa inriktningen: konst, design, arkitektur, mode (och roliga gadgets kopplade därtill). SCORE!
En fantastisk kedja helt enkelt, och om du har minsta intresse av ovan nämnda ämnen så är ett besök ett måste om du ändå är i centrala Berlin, i närheten av TV-tornet (runt tio minuters promenad bort). Bered plats i väskan och var beredd att behöva checka in den på hemvägen – här kan du hitta snygga och intressanta fotoböcker för snudd på inga pengar alls.
Att tala tyska är att tala tyska är att tala tyska?
…nej, såklart inte. Alla vi som älskar ord intill nördandets gräns tänker dialekt, sociolekt – eller helt enkelt lokala manér.
På grund av de delade åren – trots att det är mer än 25 år sen muren föll – blir det extra kul här. Östslang och västslang! Lägg till det fenomenet ”Berliner Schnauze”, en attityd som Berlinarna anser vara rå men hjärtlig (vi andra ser den stundtals som helt enkelt oförskämd), och du hajar varför en kommunikationsnörd är omväxlande i himmel och helvete här.
Man kan tycka att jag borde slipa min högtyska till perfektion innan jag ger mig på den här boken, men det är fredag, jag sitter i min favoritbar och man måste faktiskt få ha kul också!
Feierabend på er allihop!
TGIF
Det firar vi med Berliiiiiin! Underbar kortfilm signerad Julien Patry för den som gillar foto, electronica och Berlin. Enjoy!
Istället för balkong
Jag bor i en mysig stadsdel, fick ett förstahandskontrakt i ett sekelskifteshus efter bara några månader. Sånt som bara inte händer i många andra huvudstäder, ni vet. Min gata är ett paradis av fina fik och mysiga kvällshak. Jag har befriande högt i tak och vackra hus på andra sidan gatan.
Men
Jag
Har
Ingen
B a l k o n g
…nu kan man som bekant inte få allt, så jag är glad att jag har en favoritpark med en favoritbar bara några kvarter bort.
Rosengarten, på gränsen mellan Mitte och Prenzlberg. Däääär är min balkong! Billigt som stryk, öppet vid fint väder, simpelt, osnobbigt, men med icke alltid helt okänd publik för den som bryr sig om sånt. En av Tysklands unga moviestars tipsade om ”min” bar i senaste Elle.
Rosor, koltrastar och en visslande bartender. Alltid gott om såväl solonjutare med bok/tidning som större kompisgäng, så ingen behöver känna sig dum.
Släpade hit min kompis Stefano när han var i Berlin för några veckor sen. Han begick sin Radler-premiär i Rosengarten och gillade det! Lättöl med citron låter kanske inte så gott, men en Gösser sitter alltid fint!
(inte så) Anonyma Biblioholister 