biografier

Marina, Marina


Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls. 

Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.

Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.

En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…

(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)

Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!

Annonser

Bowie i Berlin

  
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”? 

Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag. 

Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.

  
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också


De oroliga

  
Jag började lyssna på Linn Ullmans De oroliga utan några stora förväntningar. Jo, jag hade hört omdömet ”vacker”, men det säger mig egentligen inte så mycket. 

Vacker ÄR ett bra ord. Rörande ett annat. Intressant. Genuint. Om livet och döden och åldrandet däremellan. Om konst och kultur och om att växa upp i en mycket speciell omgivning. Öppet, men aldrig så där koketterande som det lätt blir när kända barn skriver om svåra saker kring kända föräldrar. Och det är så fint reflekterande! Det doftar ärligt. Jag verkligen älskade den här boken, älskade den så mycket att jag promenerade hem från jobbet i kylslaget gråväder för att lyssna färdigt.

Om Linn. Om Liv. Om Ingmar. Om Fårö. New York. Pur kärlek.


Ett arabiskt vemod

  
Jag är på bokmässan i Göteborg och bor på hotellet vars bar befolkas av ”ALLA” på kvällarna. Vad gör partydjuret Andersson? Läser, såklart. I säng före 22.00. Det är vad en lååååång luftrörsinfektion och sömnstörningar gör med mig.

Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman om det mest klassiska av alla teman. Längtan och sökande efter kärlek. En roadtrip kantad av brustna drömmar om relationer. Paris. Kairo. Marrakech. Städer där jag varit och en stad jag vill till. Igenkänning på flera plan.

”Du hade med tiden lyckats inpränta tanken hos mig att min kärlek var mindre värd än din. Du var ett mystiskt poem. Jag var bara en liten novell av Guy de Maupassant…”

(Själv kan jag tänka att en sån novell är väl inte det sämsta. Jag känner mig ofta som en taskigt skriven tragisk text ut random Mitt livs novell anno 1983)

En liten tunn bok. Fin!

  
Gissa vem jag träffade idag? 😀 

Jag stod och fingrade på ännu en av hans böcker i montern. Såg på mannen bredvid mig. Tittade igen. ”Det är ju DU”

”How IS your lovelife?” flög det ur mig. 

(It’s complicated. Vi bildade klubb :))


jag läsäter mig genom Berlin – del 538475634587, denna gång med Ida Bäckman som sällskap

Förra söndagen var en strååålande höstdag (gott om såna här just nu, det är jag ganska glad över) och jag ägnade mig åt min favoritgrej: traskade runt stan med en bok i väskan. Jag hade tänkt att jag skulle unna mig både fika och utemat, men i slutändan stod jag mig så länge på fikat att jag traskade runt runt runt och lagade mat hemma istället.

Häng med!

150927a

Dagens första depåstopp gjorde jag på Princess Cheesecake på Tucholskystr i Mitte. Jag har varit sugen på att fika där länge, men det har alltid varit helt fullknökat förut – äntligen fick jag plats. Ooooh, utbudet, helt fantastiskt. Åt en toffe-tårta som var gudomlig, och allt är ekologiskt. Mysig liten gata, lite gömd, och bra spanläge! Hit kommer jag att återvända.

Efter fikat tog jag en låååång solig promenad i Mitte, Fhain och Prenzlberg. Med en bok i väskan har man sällan tråkigt i den här stan. Att helt sonika traska runt och glo på folk och leta gatukonst, sen sätta sig ner på random fik och äta och dricka läsandes en bra bok, det är ett av de bästa sätten att njuta Berlin om du frågar mig.

150927b

150927c

150927d

150927e

150927f


Blekingegatan 32

Ibland drar jag mig för att skriva om en bok som jag älskar, enbart för att jag inte med ord kan göra den rättvisa. Blekingegatan 32 är en sån bok. Jag ber på förhand om ursäkt för alla plattityder jag kommer att rapa.

blekingegatan32

Greta, den gudomliga Garbo. Jag kan inte påstå att jag hade någon riktig relation till henne alls innan min blick föll på omslagsbilden som pryder denna bok. Kolla. Blicken. Handen. Eller BLICKARNA. Mimi Pollacks underluggenbläng, så full i fan. Greta, så ung men redan så full av värdighet, alldeles bakom. Fantastiskt. (hela bilden hittar du bl a här).

Boken följer två parallella spår, ett ”då” med en tonårig Greta Gustafsson som säljer mode på PUB men drömmer om något annat och tar sig in på Dramaten. Utanförskapet där, hon är den fattiga utan riktigt finkulturella referenser, hon saknar de självklara manér som de andra, rikare, studenterna fått gratis med modersmjölken (och fadersplånboken). Ett ”senare” när hon redan är på andra sidan Atlanten med sin Moje (Stiller). Jag tycker mer om ”då” än ”senare” och hade velat ha fem-sexhundra… tusen sidor TILL om det, men det är det inre glupska barnet som talar och inte den mer vuxna som inser hur en roman behöver byggas upp 😉

Och så kärleken. Mimi. Åh.

Det är ju det där med att skapa en roman. Att klippa i tid. Einhorns tolkning av Gretas liv tar slut långt tidigare än Garbos filmkarriär gjorde det, men det är ju så – det är inte en karriärbeskrivning vi vill ha. Eller JO, jag vill veta mer, om än kanske inte om karriären. Vad händer sen? Men OK, jag kan inte kräva att Lena ska skriva just DEN boken, och det är inte som om det inte finns fler böcker om den mystiska stjärnan som drog sig tillbaka tidigt. Men jag vill ha Lenas blick, Lenas varsamhet och skoningslöshet och Lenas ORD.

…och ooooooh, den finns på tyska också! Här kanske jag kan hitta fler bra tips!


det med att ge sig på snackisar

Jag tvekar OFTA snackisar, dels för att jag nästan alltid blir besviken, del i nån sorts… tja, allmän motvallsanda. Nu gav jag ändå efter och införskaffade Wild, men skrattade rakt ut när jag läste en toksågning på Goodreads:

A self-absorbed, ill-prepared woman, 26 years old, leaves her husband (a decent guy) for no good reason, mucks her life up even further with drugs and reckless sex, then engages in some vacuous navel-gazing on the Pacific Crest Trail. As a woman hiking alone she gets all kinds of special treatment and help from fellow hikers. She loses a few pounds, gets some muscles and some sun-bleached hair and calls her work done. /Cathy

Det låter lite som jag tänker när jag läser baksidestexten, men vi får väl se. Koncentrationsförmågan är lite so-so och jag bollar fem böcker parallellt, så den hamnar inte i toppgruppen rent prioritetsmässigt.