Marina, Marina
Ett vansinnigt liv, en människa med otrolig karisma, förmodligen många rövarhistorier men mest av allt: beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet beslutsamhet – det är vad jag får med mig efter att ha lyssnat på Marina Abramovics memoarer Walk Through Walls.
Marina har varit all the rage i min facebookfeed de senaste veckorna, MÅNGA av mina vänner köade i timtal för att möta denna performance-konstnär på Moderna.
Boken? Den första delen, om hennes uppväxt, känns aningens vansinnig, snudd på som i Monthy Python-sketchen om vem som haft det värst. Jag tänker att hela hon är en installation. Skarvat eller ej – det är bara att ta in M A R I N A. För mig blir det mer intressant när hon väl kastar loss. Finner sin grej. Sitt hörn av konsten. Performance. Det är otroligt spännande att höra hennes tankar kring hennes mest kända verk. Hur tänkte hon? Varför? Hur (igen)? Hennes brytning och hennes mäktiga röst höjer upplevelsen några snäpp till. Den här boken skulle inte läsas. Jag skulle höra HENNE.
En röd tråd i boken är passion. Kärlek. Stundtals förtärande kärlek. Hon talar mycket om två relationer och relationen till den tyske konstnären Ulay är den som stannar i mitt minne. Så googlade jag lite och hittade en film (hon talar också om händelsen i boken) där hon under en installation på MoMA (The Artist is Present) sitter på en stol, timme efter timme, och ser okända människor i ögonen. En del av dem sitter i timtal. Andra en liten stund. Hon vet aldrig vem som sitter framför henne härnäst när hon tittar upp. Och så…
(Kunde du se filmen utan att gråta? Det kunde inte jag)
Och så KVED jag inombords och vred mig i nejnejnejSNÄLLANEJ-plågor när Ledin tillägnade En del av mitt hjärta till Marina i Skavlan. Bara nej! Ledin verkar vara en fin människa på många sätt, men NEJ!
Bowie i Berlin
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”?
Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag.
Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också
De oroliga
Jag började lyssna på Linn Ullmans De oroliga utan några stora förväntningar. Jo, jag hade hört omdömet ”vacker”, men det säger mig egentligen inte så mycket.
Vacker ÄR ett bra ord. Rörande ett annat. Intressant. Genuint. Om livet och döden och åldrandet däremellan. Om konst och kultur och om att växa upp i en mycket speciell omgivning. Öppet, men aldrig så där koketterande som det lätt blir när kända barn skriver om svåra saker kring kända föräldrar. Och det är så fint reflekterande! Det doftar ärligt. Jag verkligen älskade den här boken, älskade den så mycket att jag promenerade hem från jobbet i kylslaget gråväder för att lyssna färdigt.
Om Linn. Om Liv. Om Ingmar. Om Fårö. New York. Pur kärlek.
Ett arabiskt vemod
Jag är på bokmässan i Göteborg och bor på hotellet vars bar befolkas av ”ALLA” på kvällarna. Vad gör partydjuret Andersson? Läser, såklart. I säng före 22.00. Det är vad en lååååång luftrörsinfektion och sömnstörningar gör med mig.
Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman om det mest klassiska av alla teman. Längtan och sökande efter kärlek. En roadtrip kantad av brustna drömmar om relationer. Paris. Kairo. Marrakech. Städer där jag varit och en stad jag vill till. Igenkänning på flera plan.
”Du hade med tiden lyckats inpränta tanken hos mig att min kärlek var mindre värd än din. Du var ett mystiskt poem. Jag var bara en liten novell av Guy de Maupassant…”
(Själv kan jag tänka att en sån novell är väl inte det sämsta. Jag känner mig ofta som en taskigt skriven tragisk text ut random Mitt livs novell anno 1983)
En liten tunn bok. Fin!
—
Gissa vem jag träffade idag? 😀
Jag stod och fingrade på ännu en av hans böcker i montern. Såg på mannen bredvid mig. Tittade igen. ”Det är ju DU”
”How IS your lovelife?” flög det ur mig.
(It’s complicated. Vi bildade klubb :))
jag läsäter mig genom Berlin – del 538475634587, denna gång med Ida Bäckman som sällskap
Förra söndagen var en strååålande höstdag (gott om såna här just nu, det är jag ganska glad över) och jag ägnade mig åt min favoritgrej: traskade runt stan med en bok i väskan. Jag hade tänkt att jag skulle unna mig både fika och utemat, men i slutändan stod jag mig så länge på fikat att jag traskade runt runt runt och lagade mat hemma istället.
Häng med!
Dagens första depåstopp gjorde jag på Princess Cheesecake på Tucholskystr i Mitte. Jag har varit sugen på att fika där länge, men det har alltid varit helt fullknökat förut – äntligen fick jag plats. Ooooh, utbudet, helt fantastiskt. Åt en toffe-tårta som var gudomlig, och allt är ekologiskt. Mysig liten gata, lite gömd, och bra spanläge! Hit kommer jag att återvända.
Efter fikat tog jag en låååång solig promenad i Mitte, Fhain och Prenzlberg. Med en bok i väskan har man sällan tråkigt i den här stan. Att helt sonika traska runt och glo på folk och leta gatukonst, sen sätta sig ner på random fik och äta och dricka läsandes en bra bok, det är ett av de bästa sätten att njuta Berlin om du frågar mig.
Blekingegatan 32
Ibland drar jag mig för att skriva om en bok som jag älskar, enbart för att jag inte med ord kan göra den rättvisa. Blekingegatan 32 är en sån bok. Jag ber på förhand om ursäkt för alla plattityder jag kommer att rapa.
Greta, den gudomliga Garbo. Jag kan inte påstå att jag hade någon riktig relation till henne alls innan min blick föll på omslagsbilden som pryder denna bok. Kolla. Blicken. Handen. Eller BLICKARNA. Mimi Pollacks underluggenbläng, så full i fan. Greta, så ung men redan så full av värdighet, alldeles bakom. Fantastiskt. (hela bilden hittar du bl a här).
Boken följer två parallella spår, ett ”då” med en tonårig Greta Gustafsson som säljer mode på PUB men drömmer om något annat och tar sig in på Dramaten. Utanförskapet där, hon är den fattiga utan riktigt finkulturella referenser, hon saknar de självklara manér som de andra, rikare, studenterna fått gratis med modersmjölken (och fadersplånboken). Ett ”senare” när hon redan är på andra sidan Atlanten med sin Moje (Stiller). Jag tycker mer om ”då” än ”senare” och hade velat ha fem-sexhundra… tusen sidor TILL om det, men det är det inre glupska barnet som talar och inte den mer vuxna som inser hur en roman behöver byggas upp 😉
Och så kärleken. Mimi. Åh.
Det är ju det där med att skapa en roman. Att klippa i tid. Einhorns tolkning av Gretas liv tar slut långt tidigare än Garbos filmkarriär gjorde det, men det är ju så – det är inte en karriärbeskrivning vi vill ha. Eller JO, jag vill veta mer, om än kanske inte om karriären. Vad händer sen? Men OK, jag kan inte kräva att Lena ska skriva just DEN boken, och det är inte som om det inte finns fler böcker om den mystiska stjärnan som drog sig tillbaka tidigt. Men jag vill ha Lenas blick, Lenas varsamhet och skoningslöshet och Lenas ORD.
…och ooooooh, den finns på tyska också! Här kanske jag kan hitta fler bra tips!
det med att ge sig på snackisar
Jag tvekar OFTA snackisar, dels för att jag nästan alltid blir besviken, del i nån sorts… tja, allmän motvallsanda. Nu gav jag ändå efter och införskaffade Wild, men skrattade rakt ut när jag läste en toksågning på Goodreads:
A self-absorbed, ill-prepared woman, 26 years old, leaves her husband (a decent guy) for no good reason, mucks her life up even further with drugs and reckless sex, then engages in some vacuous navel-gazing on the Pacific Crest Trail. As a woman hiking alone she gets all kinds of special treatment and help from fellow hikers. She loses a few pounds, gets some muscles and some sun-bleached hair and calls her work done. /Cathy
Det låter lite som jag tänker när jag läser baksidestexten, men vi får väl se. Koncentrationsförmågan är lite so-so och jag bollar fem böcker parallellt, så den hamnar inte i toppgruppen rent prioritetsmässigt.
The Other Side of the Wall
I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉
Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.
Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.
Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.
”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?
Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”
Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.
Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.
Nebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.
Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.
—————————–
Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.
Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.
Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!
—————————–
Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.
it’s not you Ernest. it’s me.
SOM jag har kämpat. Den började jättebra, den kändes lika relevant som On Paris men någonstans mitt i boken så blev A Moveable Feast bara tråååååååkig. Det blir möjligen lite metaboktokssmarrigt i de sista kapitlen när Hemingway avhandlar Scott och Zelda Fitzgerald, men nej. Inte ens storyn om när Ernest tvingades besiktiga Scotts snopp (Zelda påstod att den aldrig nånsin skulle kunna göra en kvinna nöjd) är speciellt kul. Varför, Ernest?
Jag vaknade 1.15 inatt och var tvärpigg. ”Sömnpiller!” tänkte jag och sträckte mig efter boken, men nej. Jag läste förvisso ut den (yes!) men låg ändå vaken till kl 4.
Jag undrar jag om inte detta blir den första boken att få gå till bokträdet på Szredskistrasse. Om inte K vill läsa så blir det så. Den är ju på engelska gubevars, så många kan ha glädje av den.
———————————
Världsbokdagen kom och gick utan att det märktes på bloggen – det blir några retroaktiva rader istället. Hur firade jag den?
Jag köpte inte en enda bok. Däremot befäste jag – om inte annat inför mig själv – att detta är på riktigt genom att köpa mitt första månadskort till de allmänna kommunikationerna. Kontoret ligger i liten håla ca 25 km utanför centrum, så det är inte direkt promenadavstånd även om transporten (en timme från port till port) innebär en massa gående också. Nyttigt.
Sist men inte minst: jag blev med lägenhet just på världsbokdagen. Jag har någonstans att ställa min första bokhylla i Berlin (nu ligger böckerna i en hög i ett fönster på jobbet så att jag ska slippa släpa dem fram och tillbaka till Sverige). En pytteliten tvåa (40 m2) på rara Gleimstrasse. Gleimstrasse ligger i mina drömmars Prenzlauer Berg, men inte i den gentrifierade och intill oigenkännlighet lyxrustade delen. För 25 år sedan löpte muren 50 meter bort. Ja. DEN muren. Mitt hus byggdes 1910. Om väggar kunde tala…
———————————
Jag har en liten fin boklåda i mitt nuvarande hus. I fönstret står en av de allra populäraste populärvetenskapliga böckerna just nu, skriven av en ung läkare. En tarm med charm, minsann. Jag är vansinnigt sugen men är rädd att min tyska inte är bra nog än.
Men snart! Läser tidningar alltmer obehindrat, har de senaste dagarna bitit ihop och sagt ”Deutsch bitte!” på två möten – kanske inte fattar allt men mycket nog för att kunna tillgodogöra mig det jag behöver. Som tur är så är kollegorna som jag lunchar med jättebra, de kör på tyska tills det tar emot, sedan byter vi till engelska utan vidare kommentarer. Ber jag dem att rätta mina misstag så gör de det, på ett fullständigt ickemästrande sätt.
I vissa fall är min tyska bättre än motpartens engelska och då är det bara att köra. Det är ju enda sättet! Att prata engelska snabbar ju inte direkt upp inlärningen.
att hitta mönster – och att skapa dem
…alternativt: skillnaden mellan att hitta behov – och att skapa dem, hm….!
Pål länkade till en väldigt intressant artikel på SvD, Minnet styr vad vi gör i framtiden. Läkaren och forskaren Pontus Wasling berättar bl a om hjärnans faiblesse för att skapa mönster – allra helst där inga finns.
Vår språkliga och dominanta vänstra hjärnhalva är en tvångsmässig berättare. Den gillar inte att det saknas en förklaring till vad vi gör och försöker hitta ett orsakssammanhang till det som händer oss även om det inte finns något. Den har svårt att acceptera att den automatiska intuitionen styr oss så mycket (även kallat ”System 1”, bland annat av Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” ). Vår vänstra hjärnhalva vill att det logiska jaget bestämmer (även kallat System 2, som kräver ansträngning och eftertanke).
–Vi vill så gärna skapa en mening med vad som händer, få det att hänga ihop med andra delar av vår livshistoria.
Här hittade jag både ett mönster och ett behov. För en stund så tänkte jag nämligen att jag behövde, VERKLIGEN BEHÖÖÖÖÖÖVDE, Pontus nya bok Minnet, fram och tillbaka men så insåg till och med jag att jag redan har ungefär 600 (drygt) olästa böcker mer än jag behöver. Förnuftet segrade just den här gången. Jag klädde av mitt konstruerade behov inpå bara skelettet och lät bli att beställa boken. Jag borde kanske trycka en t-shirt: ”Impulskontroll – plötsligt så händer det”.
Fråga mig igen om en vecka så får vi se. Hum.
Jag återkommer ganska ofta till människans behov av att skapa mönster, finna mönster, människans inneboende drift att maniskt sätta saker i sammanhang som oftast inte finns. Det finns en trygghet i mönster, men frågan är om tryggheten inte kan hoppa upp och bita oss i röven när den vilar på en så konstruerad grund. Men det är en annan diskussion som kanske bör föras en sen natt runt en bricka med ost och många flaskor vin. Jag får också känslan av att det är de som allra mest skulle behöva släppa tron på mönster som inte finns som absolut inte vill göra det. Självuppfyllande profetior, ni vet. Inte alltid bra.
(ateisten i mig mumlar något om ”religion”, men den stenen ska vi kanske inte ens vända på…)
MÖNSTER. Upp på banan igen: jag knöt ihop två trådar igår, en rolig slump – en serendipity. Fast egentligen så var det ingen slump alls för jag tror faktiskt att min tråkiga ingenjörshjärna gjorde ett ganska medvetet val åt mig. Jag köpte ju Kafkas Die Verwandlung på bokmässan och det kan tyckas vara en söt slump att jag fick hämta Michael Kumpfmüllers Livets härlighet (en roman om Kafka och hans sista kärlek Dora Diamant) på biblioteket bara några dagar senare, men nu var det faktiskt jag som hade lagt ett inköpsförslag på den boken till biblioteket redan innan bokmässan och det faktum att jag hade gjort det ökade med största sannolikhet risken för att jag skulle bli sugen på att köpa Kafka på bokmässan också. Jag ska inte påstå att jag blint nosade mig till Kafka i den lilla monter där jag nu gjorde mitt tiokronorsfynd, jag letade inte ens efter Kafka, men när han låg där och skimrade diskret och dessutom visade sig kosta en liten liten tia jämnt så högg jag. Om jag inte hade börjat intressera mig för hans sista år så är sannolikheten ganska stor att jag inte hade köpt boken just den här gången. Så simpel är jag.
Tror jag.
Som tur är så blir var och en salig på sin tro. Min är – enligt många – ofta jordbundet tråkig, men det fungerar ganska bra för mig.
En storm kom från paradiset
Det var Bodil Malmsten som påpekade nödvändigheten i att läsa Johannes Anyuru för mig. Nej, inte personligen – förstås – även om hon har ett anslag i sina texter som känns djupt personligt, som om hon skriver något alldeles till mig, eller till och med som om hon uttalade orden till mig över en stor kopp kaffe på ett fik.
Om Anyuru skrev hon i sin senaste bok Så gör jag. Läs allt av honom!
Jag har inte haft järnkoll på Anyuru, men när han har passerat medvetandet så har jag mest tänkt på honom som poet.
Poesi och jag är – Malmsten till trots (hennes poesi tycker jag om, även om det är hennes skönlitterära texter jag uppskattar allra mest. ja, och loggböckerna. förstås.) – inte bästisar. Jodå, jag har fortfarande som så många andra tonårens obligatoriska Boyesamling stående i bokhyllan, och lite Fröding (jag är ändå född i Värmland), kanske en skvätt Öijer – men annars: poesi, jag, nej, sällan, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Så passerade jag snabblånehyllan på biblioteket och såg en stjärtfena i ögonvrån (ja, så jag är en obotlig tekniknörd… men K är värre, han plockade modellen på en halv sekund blankt, men då är han å andra sidan flygingenjör, jag är blott starkströmmare). Tvärvände. Ah, det är ju den DÄR! Johannes Anyurus senaste bok. INTE poesi. Den tar jag!
(nej, inte poesi, men ofta väldigt poetisk – jag funderar fortfarande över meningen ”Regnet låter som en applåd under jorden”, smakar på den, försöker höra det – men misslyckas ärligt talat!)
Johannes skriver om sin far, den artonårige pojken som på vinst och förlust cyklar iväg till en uttagning där det ska sållas fram presumtiva stridspiloter. Han blir antagen och åker till Aten (sent sextiotal) för att påbörja sin utbildning. När hans utbildning närmar sig sitt slut tar Amin makten hemma i Uganda och Anyurus far, P, vill inte flyga för Amin. Han flyr till Rom, letar andra pilotjobb, får ett anställningskontrakt för att flyga besprutningsplan (!) i Zambia (han vill flyga, vill vill vill!) och återvänder söderut. Fast det skulle han inte ha gjort. Han blir tillfångatagen.
Därifrån och hur han till slut hamnar i Sverige, det får ni läsa om själva. Vägen till Göteborg är inte direkt spikrak.
Jag var ett barn när Idi Amin kuppade till sig makten i Uganda. Nyhetsflödet var inte lika massivt på den tiden, så de stora nyheter som kom kändes desto mer intensiva (katastrofer, diktatorer, krig någonstans i Afrika idag? det drunknar. tänk efter.) och Idi Amin satte sig i minnet. Hur vi kallade honom Idi-ot Amin hemma. Pappa försökte förklara vad som hände (ja, pappa, patriarken, men det är en annan historia till en annan text. kanske.) men det var inte direkt enkelt att förstå. Alla dessa döda. Räckte det inte med svältkatastrofen i andra delar av Afrika? Denna enorma kontinent, jag greppade inte storleken som barn, om jag ens gör det nu.
Det är andra gången på kort tid som jag läser en man som skriver om sin fars livsresa. Johannes mamma verkar uttryckligen ha bett sin son att inte skriva om henne, så hon figurerar bara så snabbt som hon måste för att man ska förstå hur P kom till Sverige och hur Johannes kom till. Jag hoppas att hans mamma ändrar sig någon gång. Jag vill läsa om hennes resa också, från socialhögskolan ut i världen.
Kommer jag att läsa mer Anyuru nu? Otvivelaktigt. Jag sveptes inte med i stormen, men nog är han bra. Det finns många många frågetecken kvar efter att jag har läst klart, men det kanske finns fler böcker som tangerar detta som vill ut ur Johannes huvud? Det är omöjligt för mig att läsa de sista orden, om att stå där bredvid en död förälder, utan att gråta. Kanske för att jag har gjort det två gånger, eller ännu troligare: för att Johannes kan skriva så att det känns. Det kan han.
En av mina f d kollegor flydde från Uganda med sin familj. De var rika, en fin familj, kunde betala, så deras väg gick inte via ett hemlöst liv på en busstation i Nairobi, men det är ändå en resa att göra. Hon återvände till Uganda på semester för några år sedan, hon har varit i Sverige i nästan hela sitt liv så hon beskrev det som något otroligt exotiskt.
Den där livsresan som så många gör. Alldeles för få har någon som Johannes som kan föreviga den åt dem.
#Blogg100 – 20
långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga
Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.
Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?
Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.
Det var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.
I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.
Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.
Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.
Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.
Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.
Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.
#Blogg 100 – 8
första böcker-om-böckerboken 2013
Per Christian Jersild. Vilken stjärna. Jag skrev redan under bokmässan 2012 att Ypsilon är ett måste, ändå skulle det alltså behöva dröja flera månader innan uttalandet realiserades. Man är ett märkligt djur.
Jag samlar på Jersilds böcker, så egentligen BORDE jag ”få” köpa Ypsilon trots inköpsstopp (det är sannerligen en skatt att ha kvar i bokhyllan! många böcker lämnar jag utan tvekan vidare till byteshyllan på jobbet men detta skulle vara en av de där böckerna som inte lämnar hemmet förrän jag också gör det [i horisontalläge]), men nu blev det ett lån på biblioteket.
Om Jersilds Medicinska memoarer (min text om den boken finns tyvärr inte kvar eftersom jag var dum nog att inte spara ner min blogsome-blogg när de hotade att stänga, grmpf) handlade om hans yrkesliv som läkare så kan jag känna att Ypsilon handlar ganska mycket om hans yrkesliv som författare. JOOOO, det är skönlitteratur, men det kommer spridda små stänk av historier som SKULLE kunna spegla lite av det som försiggick i Jersilds liv omkring åren då han skrev några av sina största böcker.
Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.
Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).
Jaha, Reine sa vi. Vilka fler då?
Bland dem han får kontakt med finns Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn, Bernt Svensson från Babels hus och några till. Eftersom det gått så lång tid har de förstås alla mycket att berätta. De dras också in i nya förvecklingar – med varandra och inte minst med sin författare.
Jersild går loss mycket på filosofi. Forskning. Han nämner termen bias. Det är där min självinsikt slår till. Min bias. Jersild är för mig en sådan fantastisk författare att han eventuellt skulle kunna skriva om den gamla hederliga telefonkatalogen en aning och jag skulle ändå tycka att det är bra. Så – jag vet inte om det är min förutfattade mening som gör det: men detta blir ännu en älskad Jersildbok att lägga in i minnesbanken. Stark fyra. Eller femma minus. Nåt sånt.
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Det känns ganska hopplöst att skriva något om den här boken som inte redan är sagt (jaja, skrivet). Den är vackert skriven, den känns svår (och förbjuden!) att inte tycka om. Det jag funderar allra mest över är varför den fick Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok 2012, jag tänkte snarare ”biografi” – men det kanske inte är så noga. Jo, men visst är det? Om man tänker på alla förnekare?
Snacka om postapokalyps egentligen. Vad var de där förfärliga åren om inte en apokalyps, om än ”bara” för ett antal folkgrupper på ett antal geografiska platser? Nyorienteringen efteråt. Hur familjen Rozenberg hamnar i Sverige och blir Rosenberg. Hur det under de första åren ser ut att gå mot en solskenshistoria trots allt. Att samtidigt på första läktarplats få se hur femtiotalets industrisamhälle växer och utvecklas.
Så kraschen. När det som skaver blir outhärdligt.
När man läser boken så förstår man varför just far hamnar i centrum. Du kanske kan ana det, men om du inte redan vet så spoilar jag inte heller. Far i all ära, men jag vill veta mer om mor också. Var fanns hon i allt som hände? De satt båda i koncentrationsläger. Man läser mellan raderna att modern drog ett enormt lass när fadern började klappa ihop efter allt som hänt. Hon får en mening i efterordet, ett tack för att Göran fått jaga henne med tusen frågor. Vi får hoppas att nästa bok handlar om henne…! Hala Rosenberg. Den kvinnans historia vill jag (också) läsa.
————————————-
En äldre Rosenberg-artikel som jag tycker mycket om: Tillbaka till ghettot
Bland spioner, kommunister och vapenhandlare
Jan Mosander har en tendens att befinna sig där det händer. Ibland är det meningen (han är ju ändå journalist, för bövelen) men ibland bara råkar det bli så.
Han hade kanske inte tänkt sig att vara den som rapporterade från kärnkraftshaveriet i Three Mile Island (Harrisburg) när han reste till New York 1979. Han hade nog ABSOLUT inte tänkt sig att den sköna medelhavskryssningen skulle sluta med ett smärre kaos tack vare den klantige kaptenen på Costa Concordia tidigare i år. Mitt i allt är han Journalisten med stort J, och kanske kan den där betraktande förmågan att kliva ur sig själv, att behålla lugnet för att man tänker mer på vad som finns att berätta än på hur illa det kan gå, vara något att ha nytta av dygnet runt, livet ut. (stryk kanske, naturligtvis är det så)
Jan har träffat Albert Speer, Görings änka, Stig Bergling, och kungens mycket speciella moster. Han var i München 1972, han träffade frihetskämpar i ett kallt (på många sätt) Prag och han var en av de journalister som drog ner byxorna på Bofors och ledande svenska och indiska politiker i samband med mutskandalen. När jag läser så inser jag hur mycket jag glömt, och hur ”små” egentligen stora skandaler tilläts få förbli innan internet och bloggar fanns. Det var nog betydligt lättare att kontrollera, eh – förlåt: INSPIRERA två TV-kanaler, tre radiokanaler och en bunt papperstidningar att rapportera om ”rätt” saker.
Jag gillar Jan Mosander, jag älskar framför allt att läsa om hans Berlin, men den här boken hade vunnit på en lite hårdare redigering. Det finns en gräns för hur mycket jag vill läsa om lumpartiden, Jan! Det blir dessutom lite väl många repriser om man har läst andra böcker signerade herr Mosander (t ex Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar) men slutomdömet blir ändå att det är en mycket läsvärd bok skriven av en man som har genomlevt ett alldeles fantastiskt yrkesliv.
Jag älskade Berlinboken. Den här får inte riktigt lika högt betyg, men den kommer att pryda sin plats i min bokhylla och jag tror att min sambo kommer att tycka att den är riktigt intressant nu när det äntligen blir hans tur att läsa den.
hot stuff i byteshyllan
Nån gång i början av sommaren skulle jag ta mig nånstans med tåg (minnet minnet) och jag insåg att jag inte ens hade nån påbörjad bok med mig i väskan. Utbudet i kiosken var inte jättestort, men jag plockade åt mig Keith Richards självbiografi ”Livet”.
Jo, den var ganska OK under den där resan, men den blev liggande och motivationen att läsa ut den var inte speciellt hög jämfört med övrigt innehåll i borde-läsa-ut-högen, så i dag landade den i bytesbokhyllan på jobbet.
SCHLOooooOOORRRRP sa det. Det tog nog inte ens tio minuter innan den försvann (…vilket jag har koll på för att jag ställde dit den precis när jag kom strax före åtta, gick till min plats för att hänga av mig, starta datorn och hämta kaffekoppen – när jag sen gick för att hämta kaffe var den redan borta). Keith Richards, Linus Thorvalds och Andreas Ekströms bok om Google är alltså mina största succébidrag hittills.
Rikitikitavi
Jag gick ju och lyssnade på Sörberg, Gardell och Wolff på Pride. De hade ett samtal om ”Att skriva HIV”, och det var en fin stund. Rikard är ännu aktuell med självbiografin Rikitikitavi, nyutkommen i pocket. Jag hade nog inte tänkt köpa den så snabbt, men det där samtalet gjorde mig nyfiken.
Jo, Rikard är cool, en estradör, en riktig underhållare. Fascinerande röst, karismatisk. Och boken handlar ju om så mycket mer än HIV.
Karisman lyser igenom när han skriver. Det är drastiskt, dramatiskt, han gör inget för att dölja att han nog är, och var, ganska komplicerad att vara nära. Samtidigt serveras också små historier som talas i ganska tysta toner. Jag antar att det var dynamiken i det, det stora och lilla, som fick mig att svepläsa boken (för tonåren i Karlstad, som jag var nyfiken på, gick såklart ändå ganska spårlöst förbi).
bilden av Rikard är tagen av Joi Grinde
Jag blir förvånad över bristen på rubriker, eller har jag bara missat dem? Är det för att han är en man som älskar män som det där med att sinnet runnit över och han har gett sina älskare stryk då och då inte hamnat på Aftonbladets löp? Jag har svårt att tro att den heteroman som slagit sina kvinnor och skrivit om det så öppet hade kommit lika lindrigt undan. Nu framställs det ibland som något passionerat – ”vi slogs i Skara, vi slogs i Stockholm, vi slogs i Rom” (jag erkänner, jag minns inte städerna exakt, men andemeningen) – och vi slogs kanske låter ömsesidigt men han berättar också om hur han varit den som slagit. Gett rejält med stryk. Som skrämt nån halvt från vettet, på grund av svartsjuka. Som slagit sönder möbler. Det blev ju ett jäkla liv när han förlovade sig med en 30 år yngre man, men detta plockades alltså inte upp. Pressen. Man förstår sig aldrig på dem 😉
Nåväl, det handlar om kärlekar och familjen och drömmar och en inte helt spikrak väg till att bli stjärna. Om idoler och vänner, kollegor och teateruppsättningar. Om kärleken till dottern. Om hans farmors smärtsamma och fruktlösa kamp för att försöka rädda släktingarna från nazisterna i Tyskland (om detta må vi berätta – Sverige under kriget… INTE trevligt).
Saker jag trodde skulle vara ganska ointressanta blir spännande när Rikard skriver om dem. Jag tycker mycket om att läsa om hans pappa, ingenjören. Och hans mamma, vars insats Rikard inte till fullo förstod förrän det nästan var för sent (ja, det är väl storyline 1A för många av oss).
Och så HIV då. Och AIDS. Allt som hände. Ja, det är starkt.
Bonus: många många vackra bilder.
Rikitikitavi? Rikards mammas smeknamn på honom.
Den här boken åker hem till min halvsyster nu, hon tycker mycket om Rikard så det blir en mycket bra recycling!
Att skriva HIV
Pride än inte bara paljetter och fest, för den som vill finns det massor av debatter och föredrag att bevista också. Det ville jag. Vi är ju KULTURFLITOR (och -flator, i vissa fall) och vill inte bara ha rödvin och Loreen, vi vill ha andlig spis också. Vi gick och lyssnade på Suzann – såklart – men när sagda Suz äntligen blev LEDIG så gick vi och lyssnade på Anna-Maria Sörberg, Jonas Gardell och Rickard Wolff som samtalade om ”Att skriva HIV”.
Gardell och Wolff är kända för de flesta, men Sörberg är mer av en doldis svennebananiskt sett. Jag har följt henne relativt länge. Plötsligt (för snart tio år sen) insåg jag att Ronja-Rövardotter-tjejen som var elevrådsordförande på min högstadieskola hade vuxit upp (ja, hemskt vore det väl annars) och blivit en skicklig journalist. Det här var första gången jag lyssnade på henne live och hon är så bra så bra så bra.
Gardell och Wolff är mer ”lättköpta”, de är karismatiska (det är förvisso Sörberg också om du frågar mig) och rappa, man transporteras mellan tårar och skratt i en stundtals svindlande hastighet och det märks så tydligt att de är vana att domptera en publik. I ärlighetens namn: vid detta tillfälle var det knappt så att de ens behövde försöka domptera – de flesta av de som var där ville äta ur herrarna Gardell och Wolffs händer. FEEEEEED us! Give it to us! Blända oss!
Både Wolff och Sörberg växte upp i Karlstad, precis som jag (Wolff flyttade förvisso dit från Gubbängen, men tonårstiden, som rent kärleksmässigt sällan är enkel vare sig för hetero eller homo eller valfritt däremellan, spenderade han i Karlstad). Just därför ska det bli extra roligt att läsa Rikitikitavi. Wolff är tio år äldre än jag, men det Karlstad som var hans spelplan var ju också mitt. Jag skulle ljuga om jag säger att jag minns honom, men jag minns hans generation – de där som var nååååågra år äldre och så j*vla coola. Man såg dem på stan, de satt på Royal och rökte franska cig och såg lite lagomt depraverade och svåra ut. Vems tonår – oavsett hur de ser/såg ut – kan inte samlas i en säck klyscha de luxe?
Till samtalet, och böckerna! Sörbergs bok kom ut 2009, hon har mött en del av männen bakom rubrikerna (HIV-MÄNNEN) och arbetar för att vidga bilden. Vem, hur, varför. Inte lika lättillgängligt som Gardells och Wolffs självbiografiska/fiktiva/allt däremellan-historier om en tid som vi andra nästan hunnit glömma (eller: hur mycket jag hade glömt förstod jag inte förrän vi fick snabbrepriseringen nu, det var lite som att läsa ”Lasermannen” av Gellert Tamas, samma känsla – ”jag trodde att jag mindes, men det var så mycket ännu värre än jag kom ihåg”.)
Hur de kom ut, vågade älska män, strula runt och så PANG – chocken: folk började dö. Skräcken, förvirringen, okunskapen. Sighsten Herrgård blev ansiktet för HIV/AIDS i Sverige, men för den som simmade i gayankdammen Sthlm under denna tid blev det vardag att gå på begravning. Det var inte bara HIV/AIDS, det var multi multi självmord bland de som blivit sjuka, som var rädda för att bli sjuka eller som bara inte orkade leva med ångest och ickeacceptans. Det är lätt att glömma hur snabbt synen på homosexualitet har förändrats under de här åren. Att vara öppet homo/bi/trans är fortfarande inte helt okomplicerat, men som det var då. Jonas – främst – refererade till recensioner och rubriker i stora dagstidningar, formuleringar som skulle rendera böter i dag men som var alldeles alldeles accepterade då. Alla de föräldrar som tagit avstånd från sina homosexuella söner, men som tog hand om det som blev kvar när döden tagit sitt och begravde sönerna med [livs/döds]lögnen ”han fick cancer och dog mycket snabbt”.
Men också, det fina: hur bögar och flator, som ditintills snudd på levt separata liv, plötsligt förenades när flatorna slöt upp och stöttade (*. Hur det på sitt vis blev grunden till den politiska kamp som faktiskt resulterat i att svenskar får gifta sig med den man älskar oavsett vem man älskar, att en människas läggning inte ska påverka t ex anställning etc (men jag vet. bara för att det finns lagar betyder det inte att de följs). Den politiska kampen fanns redan, på många vis, men när man sluter upp och kämpar sida vid sida är det som bekant större chans att man når ett genomslag.
(* men jag är en smula ond, jag har alltid undrat om bögarna hade kämpat för flatorna på samma vis om sjukdomen hade slagit åt det omvända hållet)
Jag vill ge en ros – en till, hon hade redan en på klänningen – till Ulrika Dahl för hennes fantastiska modererande. Rosor också till teckentolkarna. De gör ett otroligt jobb, det är fascinerande att se dem – mycket går att förstå (trots att mina kunskaper om teckenspråket är så gamla att de är halvt bortglömda(** och med största sannolikhet också snudd på helt inaktuella) och jag baxnar över hur snabba de är.
Anna-Maria Sörberg – Det sjuka (2009)
Rickard Wolff – Rikitikitavi, (2011, nu i pocketutgåva)
Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar (första delen i en trilogi, 2012)
**) skolan där jag gick ettan till nian var Värmlands då enda skola med dövklasser, så vi fick lära oss teckenspråk – alla fick lära sig lite, de som ville fick lära sig mer
——————————
Annan litteraturrelaterad spaning: mötte Lena Einhorn ett otal gånger. Blev vederbörligen starstruck. Ville inte störa genom att stjärnögdt berätta hur bra jag tycker att hon är.
TACK Cecilia!
The Immortal Life of Henrietta Lacks – Rebecca Skloot.
Drygt ett år efter att jag fick den så har jag äntligen börjat nalla på den, och den är helt HELT fantastisk. Jag sparade den som en godsak, men nu var det dags. Jag borde kanske portionera, men jag kan inte. Det är tur att det snart är helg, för det enda jag vill är att läsa. Läsa och mata en egen HeLa-odling (groteskt? ja, kanske).
Sällan har så många haft en människa att tacka för så mycket utan att ens ha en aning om vem denna människa är eller varför hon är viktig. Henrietta Lacks. Och Rebecca Skloot. Vilka kvinnor.
Magert? Mer sen. När jag är klar. Mhmmm.
———————-
Dr Ljungberg är min egen privata guldgruva. Hon skickade inte bara Henrietta Lacks, det är också tack vare henne jag fått upptäcka böcker som Stiff (The Curious Lives of Human Cadavers) och Mutants: On Genetic Variety and the Human Body . Hon har en sällsynt näsa för perfekta böcker!
Dear Me (ett brev till mig själv som 16-åring)
Det händer ibland, egentligen pinsamt ofta, att jag absoluuuut vill ha en bok, köper den och sen likförbaskat lämnar den bortglömd och oläst i *host* några år. ”Dear Me” var en sån bok.
”Dear Me: A letter to my sixteen-year-old self” har närmare bestämt blivit liggande sedan 2009, men i dag föll blicken på den och jag plockade med den till divanen för en stunds kontemplation.
Elton John står som ”samlande farsa”, och hans brev är väl att betrakta som ett av de personligaste – han skriver bl a till sitt 16-åriga jag om hur han ångrar att han miste oskulden som 23-åring. Överskottet av försäljningen går till hans ”The Elton John AIDS-foundation”.
En del brev är långa (Stephen Fry), andra är korta (James Nesbitt), en del är rörande, en del är pretetntiösa (ämnet inbjuder nästan till det) och en del är jäkligt roliga. Patsy Kensit vinner fnisstävlingen med sin påminnelse till sig själv om att man inte MÅSTE gifta sig med alla rockstjärnor som man har haft på en affisch i tonårsrummet.
(hon har bl a varit gift med Jim Kerr från Simple Minds [ah, de var mina hjältar när jag var 16!] och Liam Gallagher från Oasis)
För en ickebritt som jag är det ganska många okända namn, men bland de jag känner till återfinns t ex trevliga människor som Alison Moyet, Annie Lennox, Emma Thompson, Yoko Ono, Fay Weldon och Desmond Tutu. Året efter kom ännu en utgåva med ännu fler brev men då hade jag redan hunnit tröttna på konceptet trots att jag alltså inte ens hade läst den första boken då. I bok nummer två känns kändisfaktorn lite högre, grejen kanske var en Grej med stort G då så att fler ville vara med.
Boken är liten och relativt tunn, den är väldigt snyggt layoutad och innehåller en hel del roliga bilder och handskrivna brev så som de trillade in från författarna. Man kan konstatera att en del av dem har otroligt vacker handstil – andra inte (nuff said) Jag är inte jätteimponerad av den här boken, men det var inte bortkastad läsning. Hade jag köpt den igen, med facit i hand? Nej.
bilden – framkallad av mig själv i skolans fotolabb – är tyvärr fläckig och eländig, därav suddet
I slutet av boken finns lite plats där man kan skriva ett brev till sig själv som 16-åring. Jag gör det här istället. JÄKLAR vad jag hade behövt läsa detta 1984:
Hej Siv!
Nej, du är inte knäpp – detta ÄR faktiskt ett brev från dig själv, skrivet 2012. Jag vet att det låter helt sjukt långt fram i framtiden, men jag kan berätta att åren har rasslat på jäkligt fort. Du kan aldrig ana.
Jag har egentligen massor att skriva, men jag tänker inte bli långrandig. Några saker bara:
Nej, du är INTE fet. Du har närmare bestämt en alldeles bedårande vacker liten kropp. Du kommer däremot att BLI tämligen fet med åren, och det beror faktiskt delvis på de där idiotiska grejorna du nyss har startat med. Hur smart du än tror att du är – fast du egentligen VET bättre, det vet jag – så är det där med att sluta äta helt INTE någon hållbar metod för att vara smal och pigg i längden. Muppunge! Stryk skulle du ha.
Gymnasiet kommer att bli skit, shit vad du kommer att gråta och bara vilja DRA många gånger, det blir fyra års plåga, men du kommer att överleva och vad du än tror så kommer du att vara glad över att du trots allt blev ingenjör MÅNGA gånger i framtiden. Jag antar att det är helt meningslöst att jag påpekar att du borde plugga mer (haha, att du borde plugga ÖVERHUVUDTAGET). Du gör som du vill. Du är rätt vass i huvudet, men du är rätt lat också. Onödigt!
Simhoppet skulle du lika gärna kunna lägga av med. 18 timmar i veckan på badhuset är för mycket (och nej, du kommer ALDRIG att få hångla med Mats eller Clas) och de sköna vänner du får genom idrotten känner du redan nu. Du kommer aldrig att komma över din prestationsångest, så du slår aldrig igenom på tävling oavsett hur bra du faktiskt är på alla träningar. Lägg av nu, så undviker du en hel del skador (och en knäoperation 1985).
Fortsätt låta bli att röka. Dina kompisar kommer att vara avundsjuka på dig med tiden när de själva försöker sluta. Det där med killar tänker jag inte ens gå in på, du har många misstag att göra men man lär sig nåt av allt och vare sig du tror det eller ej så kan jag berätta att jag har en jättesnäll och snygg kille nu. 1984 är han ännu bara sju år, men glöm det så länge. Ni träffas inte på många år än.
Du, det ordnar sig. Allt ordnar sig. Det gör faktiskt det, fast du kommer att tvivla. Ofta.
Kram från Siv, inte alls så tantig som du nog tror
PS men snälla BLI punkare på riktigt, klä dig åtminstone lite svartare än du egentligen törs. Jag ångrar mig så BITTERT att jag inte tog chansen när det var lite mindre ”mutton dressed as lamb” att gå i svart emo-outfit med sjukt höga platåstövlar och tvättbjörnsmake-up.
PPS jag har trots allt sju par Dr Martens. Coolt va?
Vad hade du velat berätta för dig själv som 16-åring?
My heart goes bang bang bang bang
Bang – alias Babro Alving – har trollbundit mig sedan sekund ett. Jag har tänkt ”oh, att ha fått vara hennes vän” eller ”oh, att ha fått jobba med en sån kreativ människa”, men jag inser med åren att hon var allt annat än enkel att älska. Ändå var det så många som gjorde just det. Älskade henne. Frågan är om hon någonsin älskade sig själv.
Hon bröt så många konventioner, hon var så – skenbart – stark. Hon gjorde ofta som hon ville, hon fick mycket stryk för det, men hon drev ofta genom sin vilja och gjorde saker som kvinnor, allra helst mammor, absolut inte fick göra. Ja, snudd på som kvinnor, allra helst mammor, FORTFARANDE inte får göra. Hur kan man annat än fascineras av ett sådant liv? Hon födde en Ruffa, ogift. Ja, Ruffas pappa var gift. Um, med någon annan. Hon levde öppet bisexuell och polyamorös (även om man inte talade i de termerna då, åtminstone inte högt) och reste till platser där kvinnor då rakt inte borde befinna sig.
Det man lär sig är att hon var långt från ensam kvinna på fronten. Vi tror att vi är så fria och gör så mycket gränsöverskridande i dag, men det fanns en ganska gedigen bunt nordiska kvinnliga krigskorrespondenter redan på 1930/40-talet. Överhuvudtaget undrar jag ibland om det har hänt så där hiskeligt mycket sedan Bangs dagar.
Beata Arnborgs Krig, kvinnor och Gud är en fantastiskt välskriven biografi om en av nittonhundratalets mest mångsidiga svenska skribenter. Arnborg har fått tillgång till brev, dagboksanteckningar och många intressanta bilder. Jag önskar att många många ville läsa den, inte bara för att få lära sig mer om Bang, utan för att ta del av ett liv levt av en människa som slukar dagarna i stora tuggor. En synbart stark människa som gjorde så många spännande saker, som var med och upplevde så viktiga bitar i 1900-talshistorien men som samtidigt kämpade med så många demoner. Mycket var hon, fru Alving, men tråkig var hon då sannerligen aldrig.
(inte så) Anonyma Biblioholister 