uppsamlingsheat
Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.
Jenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.
Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.
Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.
Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?
Nästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.
(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)
Sidetrack, min svaghet.
Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.
”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.
Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.
Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.
Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”
Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.
Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.
Kaknäs sista band för en signad jul
Skräckmästare Fager är tillbaka med Kaknäs sista band och andra zonsagor. Jag surade först när jag insåg att det skulle bli ett avbrott i flödet av stories kring Cornelia, CeO och de andra, men så kom jag ihåg att jag surade när det inte kom ett jämntjockt flöde av svenska kulter också. Jag lugnade ner mig en smula.
Mutanter. The shit. Egentligen en briljant grej – alla möjligheter. Ni minns ju vampyrerna. Bleksiktiga. Sensuella blodsugare. Porriga och eleganta av Rice. Mindre eleganta av Hogan/del Toro. Så zombierna. Ruffare. Roligare. Skitiga. Åh, jag älskade dem. Varulvar? Jo, det gjordes milda försök (t o m lite porriga där med), den den trenden tog aldrig riktigt.
Enter mutanter. I spel är de veteraner, men i böcker? Jag älskar postapokalyps, så ja – bring it on. Jag har tidigare bara mött dem i Metro203x-böckerna, där har de mest en biroll uppe på ytan. I Dmitry Glukhovskys värld var det ändå mest tunnelbanan jag ville åt (ja, förlåt då) men jag kanske kan slita mig från underjordisk infrastruktur och njuta de försiktiga försöken uppe på ytan också. Jo, det kan jag. Ett snyggt världsbygge med invånare jag vill veta mer om. Försök till någon form av återuppfunnen civilisation. Samarbete. Handel. Men också nya strider, för vi människo… eh, ja, det vi nu blir SEN – vi har ju inte lärt oss nåt. Såklart. Språket har utvecklats och många välkända platser i Stockholm har lite nya namn nu. Sånt gillar jag.
”Undergången kom. Stockholm är i ruiner och de få människor som finns kvar kämpar för att överleva. Över ruinerna reser sig fortfarande Kaknästornet som fortfarande sänder dagliga nyheter. För någon där uppe ser dem där nere. Och pratar om en bättre framtid.
KAKNÄS SISTA BAND är en samling noveller som utspelar sig i Stockholm efter katastrofen. Vi möter de överlevande; skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Alla försöker de skapa en ny värld. Alla lyssnar de på Kaknäs sändningar. Det är gripande, spännande och rörande.”
Det vore ju inte en Fager om det inte fanns humor också. Det är gott om humor i somlig fantastik, ibland är det bra, ibland blir det slapstick. Fager kan det där. Han är torr och vass på ett sätt som får mig att undra hur mycket mer skoj som bara far över skallen på mig utan att jag fattar. Men jag VILL se slusskrapan Benny. Och (tunnelbana!) vem kunde ana att i ett postapokalyptiskt Stockholm blir det en varm mysfaktor (jul, jul, strålande jul) att få byta lysrör i en inte heeeelt övergiven tunnelbanestation. Och så har vi ”Femtio sorrenter av Siv” (!) – Skitsiv! Sockersiv. Milt gråtmilda Sviniga Siv. Ja jäklar. Tur att hon bor nära Arlanda och inte i Berlin. Det fanns ju en tid då jag bevistade Arlanda nog ofta för att ha guldkort hos SAS, men jag är numera förvisad till det pöbelaktiva silverkortet och nån måtta på narcissismen får det ju lov att vara.
Jag ska inte förfalla till klyschan att skoja om att Fagers författarskap muterar, men han glider snyggt (knapplöst, för att parafrasera Jong) mellan fantastiskgenrer och lyckas fläta in allt svunnet i något nytt, för det FINNS ju en doft av svenska kulter bland de silvriga lavarna i Järva skog. Det kan möjligen sägas vara ont om molinsk dekadens, men det finns spår av svunna lyxtider i Köphuset. Kaknäs sista band är en antologi av den typ som jag egentligen vill läsa om igen så snart ögonen har löpt över de sista orden, för jag får en känsla av att jag missat mycket som faller på plats om jag läser en gång till. Jag vill ha mer av Saki och Margit Mo Diesel.
Och över den nya världen vakar Tornet. Kaknäs. Molnen talar sanning.
PS jag behöver VERKLIGEN läsa Stockholms undergång
PPS jag har inte spelat på måååååånga år, men jag blir lite sugen
PPPS ÅH vad jag vill ha något sånt här om MIN stad. Telespargel är perfekt för PA, och många av oss som bor här har redan muterat en smula. Vem vet vad som ruvar under Prenzlbergs eko-hak efter världskrig och märkliga dopingexperiment på sjuttiotalet? Det finns ju gott om aspirerande skribenter här så det är väl ”bara” att samla ett gäng och börja jobba 😉
Extra bonus: en omslagsillustration av Reine Rosenberg som man kan titta lääääänge på.
————————-
Kaknäs sista band blev min julaftonsläsning.
Jag muterade också. Ingen har sett mig i tomteluva förut. Jag har aldrig kokat egen rödkål heller (men jag duckade Morberg). Jag skiter ju i julen. Trodde jag. Jag har muterat. Jag kokade rödkål med glögg och granatäpple. Nu ska vi tala om aeropondi, gödsvin och svampar. Jag är ju ändå uppvuxen med Alsterlind och HAJK. Tjipp tjipp!
Skrattrynkesiv vill dessutom meddela att det där som löper från ögonen inte är plågsamma eyelinerförsök trots att de där dikena lätt kan tas för nåt ditmålat. Jag har bara skrattat vääääldigt mycket i år.
The New Hunger
”Men, har du inte läst UT den där än?” retades Marie när jag lagt upp umpte bilden på raken där Isaac Marions The New Hunger halkat in nånstans på ett hörn.
Mhmmmmpf. Det var ingen dålig bok, men att vara handväskbok hos mig när jag samtidigt har en bra ljudbok i telefonen – det är inget lätt liv. Dessutom: du ser ju bilden. ”Min” gräsmatta i parken på andra sidan gatan ser så postapokalyptisk ut att det snudd på gör ont att LÄSA om postapokalyps också.
(det ösregnade igår kväll och inatt. ooooh, jag hoppas att det inte bara studsade på marken och rann undan. Berlin är kruttorrt! vi BEHÖVER vätska nu! marken! djuren! och kanske kanske tvättades en del av den varma pisslukt som förstört promenadupplevelserna de senaste stekheta veckorna bort nu. hoppas.)
The New Hunger är en s k prequel (”vad hände innan…?”) och det vete tusan om Marion egentligen tänkte ge ut den på papper – men så blev det iallafall. Nån tjatade väl hål i huvudet på honom. Kanske t o m hans egen skrivpanik? Han skriver ju på uppföljaren till den utmärkta Warm Bodies och kanske behövde lite monetär skrivro. Vad vet jag. Det är inte direkt en roman, mer en ”novella” (så, medboktokar, vad säger vi på svenska? är det långnovell som gäller?).
Det är alltså en liten bok med stor text och ymnigt förekommande (snygga) anatomiska bilder av gammeldags slag. Tre spår, tre stories tar oss genom ett zombieinfesterat postapokalyptiskt Nordamerika. Tolvåriga Julie och hennes mamma och pappa. Sextonåriga Nora och hennes lillebror. Och en nymornad Zombie. Fast han är inte som alla andra zombier. Han TÄNKER. Han är förvirrad. Och huuuuungriiiig… Samtligas spår korsas redan här. Det gör mig ont att jag bara minns huvuddragen av det som hände i Warm Bodies – så jag minns utan-att-gå-in-på-spoilande-detaljer inte ens alla överlevare av personerna som nämns i denna prequel. ska jag behöva läsa om Warm Bodies? (Det var en av ganska FÅ lästa böcker som överlevde Utrensningen i september, så mycket tyckte jag alltså om den att den fick flytta med till Berlin när 14 Billysar blev 5,5…!)
Marion skriver alltså på en uppföljare, THE uppföljare, den som ska knyta ihop säcken. Det har han gjort länge nu. Oroväckande länge. Jag läste en bloggtext (bloggen tycks sova gott nu) där han avhandlade 1) skrivarvånda (nähä?) 2) förvåning över hur boken svällde ut och blev jääääättetjock. Warm Bodies är en ”vanlig” roman rent formatmässgt, men ovanligt tunn för att vara PA.
Hoppas att han får bra redaktörshjälp. Jag vill få säcken hopknuten. SNART. Genomtänkt. Med KVALITET.
(ack oh ve, kräsna kvinna)
Jag skulle inte rekommendera The New Hunger till nån som inte läst Warm Bodies. Jag skulle nog bara rekommendera den till Redan Övertygade Fans, eller Troliga Blivande Fans som har möjlighet att läsa den i nära anslutning till Warm Bodies. Jag tyckte om den, men den kändes lite som om nån skulle sätta fram ett fat med fantastiska ostar, fikonmermelad, lyxiga päron och kanske lite valnötter och ett fint fint vitt vin och sen säga ”varsågod, du får ta en bit inplastad hushållsost och en Pripps Blå”. Pripps blå kan vara gott en varm dag när intet annat finns och man kanske längtar efter något som förknippas med SVERIGE (hushållsost däremot finns det aldrig några ursäkter för). RETLIGT är ordet jag far efter. Nåt som kunde vara så mycket mer, man känner doften av det, reduceras till en halvhjärtad budgetvariant. Tur för Marion att han har en trogen följare i mig ändå 😉
—————————–
(och DAMN you, Kulturkollo – Station Eleven har jag ju fingrat på länge nu, jag försöööööker ju att dra ner på bokinköpstakten men det vete tusan om inte jag behöver den här boken nu när jag klivit ner i PA-träsket igen…)
PA dreams
Alltså, det är inget jag skulle vilja ta skydd i om zombieapokalypsen kommer, men rent generellt efter nån annan sorts mer FRIDSAM apokalyps – 😉 – så kan detta vara den ultimata lilla stugan för att överleva det första året bekvämt.
Överlevnad. Jag återkommer alltid till det. Vare sig det är virus som slår ut 98% av befolkningen, strandsättning på öde ö eller ett nytt liv efter relationsuppbrott så är det överlevnad jag älskar att läsa om. De små små tricken. På sistone har jag mest läst överlevnad i form av gullig ”att byta liv”-grej via chick lit, men nu är det kanske dags att återvända till mer traditionell postapokalyps igen. Av någon anledning har jag inte vågat börja på Maddaddam än, lite enligt samma (icke)logik som får mig att tveka inför sista säsongen av Mad Men. Separationsångest kombinerat med oro över besvikelse antar jag. Lika ironiskt som typiskt mig.
Hej klimakteriet!
Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!
Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.
Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!
Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.
Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.
Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.
Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.
Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.
Vad som blir kvar
14 smockfulla Billyhyllor reduceras till 5.5. Nu har jag lärt mig att sålla. Är fortfarande inte helt inne på e-böcker men kommer definitivt att bli bättre på att rensa kontinuerligt bland mina pappersdito. Jag kommer att bli det bästa som har hänt bokträdet vid Kollwitzplatz på flera år. Så här vill jag aldrig mer behöva göra.
Flyttar lite. Lite.
Eftermiddag betyder poolen eftersom havet – yes, ända in till strandkanten – kokar av kitesurfare. Det är lugnare och skuggigare här uppe och jag som är gammalt kakelvrak uppskattar lite turkost mot ögonen.
Trots löften till mig själv om att inte köpa fler böcker på ett tag så smyger jag runt bland nätbokhandlarna. Jag är nämligen så förtjust i Tom Eastons postapokalyptiska samhällsbygge att jag inte alls vill lämna gänget. Jag har tio sidor kvar och kan omöjligt nöja mig med det. Inte för att det är något paradis, det som blev. När pandemin tonat ut är någon galen. Någon med mycket makt. Det är snajdigt när en av de få som vågar ifrågasätta förser de unga med böcker i smyg. George Orwell.
Vad är överlevnad värd?
”… what’s the good of us carrying on at all if we can’t be human?”
Jag tror att detta är YA, men som vanligt spelar det ingen roll alls. Gillar’t. Nu ska vi se om de sista sidorna får mig att ändra åsikt.
Doom and gloom
Genommulet i dag igen, då passar det fint att börja med lite hederlig PA. Det är nåt alldeles speciellt med postapokalyps som tar sin början på Hilton Heathrow.
————————
Slutomdöme om Amelia’s Fireside Dreams? Jo, inte pjåkig alls, den höll sig från de djupaste klyschdikena. Möjligen kan jag invända lite mot att en sextonåring målar och tapetserar ett rum ensam på nån timme, det är mer overkligt än zombier i min mönsterpassningsluttrade värld 😉 Rent ekonomiskt kändes renoveringsprojektet inte heller helt rimligt, men jag mumlar ”eskapism, eskapism” och nöjer mig med det. Nu fick jag iallafall lite välbehövlig motivation att slutföra hallen och påbörja planerna för matsalen när vi kommer hem. Det som tar tre månader i en bok är nämligen fortfarande inte färdigt efter 3,5 år hos oss!
när litteraturen färgar vardagen?
PA-prepp på Jula med smultronfrön, Dregen-Polly, marsipan och en yxa. Välkomna, alla zombies. Så kan det gå när det är måndag och man har mens.
PS …bara det att den heter Hard Head. Bara det!
Earthfall
Postapokalyptisk YA-science fiction – kan det vara något?
– förutom en ganska lång etikett, en del skulle köpa ”PA YA SF”, men då kanske jag blir onödigt snäv ändå –
…ja, det kan det definitivt. Mark Waldens Earthfall ger mersmak.
Sam är femton år och har levt ensam i Londons kloaker i 1.5 år. Han gör korta raider upp till ytan – det finns ännu en och annan konservburk med vita bönor att hitta, även om det blir svårare och svårare – men han har ett kyffe där han inrättat det närmaste ett liv man kan komma efter den där dagen. Kyffet är fyllt av böcker. Böcker är nyckeln till ett vettigt liv, dels för att hitta de överlevnadskunskaper han behöver men också för att ha någon form av sällskap, intellektuell stimulans. Han har slutat tala med sig själv, det fick bara hans bunker att eka så ännu mycket tommare.
På ytan härskar… ja, det är inte direkt robotar, men någon sorts teknologiska varelser. Plötsligt en dag var himlen fylld av stora farkoster, och då
Och då. Han vet inte varför, men alla blev konstiga utom Sam själv. Viljelösa. Zombieliknande. Finns det ens någon annan kvar som är som han?
(insert: dramatisk musik)
Det är YA, det är ganska simpel YA (nästan all YA kanske kommer att te sig simpel efter Codename Verity?), men det är snärtigt och effektivt. Jag tycker om att läsa om Sam så jag hade gärna läst ännu mer om överlevnaden i sig, den ensamma. De där första 1,5 åren. Nu blir det inte så, det är en i PA-sammanhang ganska tunn bok, historien är koncentrerad (kanske just för att fånga också den som skyr alltför tjocka böcker?) och det går från 0-100 på 6,7 sekunder. Som den Londongalning jag är blir jag också lite besviken över bristen på geografiska referenser, jag tycker om att kunna med-orientera mig i städer som jag känner till. Att tänka mig just den delen av stan, den gatan, den stationen efter att allt hände. Vi får en referens, kanske den fetaste av dem alla, men vilken roll X spelar kan jag såklart inte avslöja. På plussidan? En spännande fiende. Jag har svårt att få en riktigt klar inre bild, filmen i huvudet medan jag läser, men det jag ”ser” är ganska ovant för mig. Jag läser oftast virus/kärnvapen-PA, jag är mer van vid mutanter och zombies än vid teknologiskt hyperavancerade utomjordingar. Jag gillar omväxlingen även om den ställer till det för mig.
Jo, det är bra, men det finns potential för ännu mer!
Mark Walden skriver på ännu en bok och jag håller ögonen öppna. Jag vill veta mer. Allra helst skulle jag se att han skrev en fully blown nörd-PA, en tjock och fet en, fylld av överlevnad och smarriga Londondetaljer. Såklart.
postapoka…. eh, påskapokalyps
Tänk att överlevnad kan vara så MYSIG när man kan betrakta den på säkert avstånd en ledig långfredagsmorgon under täcket. Snälla kosmos, visst kommer postapokalypsen alltid att vara så?
Eller inte.
So far very good, jag har goda förhoppningar om att den ska kunnas tänkas hålla hela vägen och jag blir glad över att läsa att författaren skriver på en tvåa.
Nu ska jag fortsätta att vara utomordentligt påsk-lat, jobbet har sugit musten ur mig de senaste veckorna (men jag har haft kul, det har jag) så nu ska hjärnan få viiiiiila.
Vägen till stjärnorna
På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.
Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.
Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.
Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.
Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.
Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.
Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.
Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!
end of the world
Vilken flopp. Vilken MEGAFLOPP!
Nej, jag syftar inte på att världen fortfarande inte har gått under. Jag syftar på hur min nogsamt orkestrerade väntan på att ännu en anka skulle explodera föll i kras. Jag hade planerat det perfekt – vad skulle vara roligare att läsa än Petersson/Sandéns Mot undergången?
Det såg inte bra ut för människorna. Europa tycktes vid 1500-talets slut verkligen ha nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om – det djupast tänkbara förfallet, det sista skälvande skedet i människornas historia och hela jordens existens, där den yttersta dagens hårda dom nu slutligen stod för dörren.
Tyvärr var allting människornas fel. Det hejdlösa syndandet hade vredgat Gud. Och nu kom straffet. Än var det krig och pest, än de bittraste strider, än var det jordbävningar, svält och flodvågor.
Jag sökte efter den på biblioteket – den fanns! Den FANNS, och den fanns som e-bok. Omedelbar behovsuppfyllelse, tjoho! Men nu är det så – antar jag – att biblobudgeten är hårt ansträngd i slutet av året. Ännu en gång har mitt bibliotek stängt ner e-boksutlåningen.
(senast det hände var när ”alla” skulle läsa om Zlatan)
Fail, Siv. LÅNESTOPP? Det ÄR ju typ som att världen går under. I-landsproblem de luxe. Nu ska jag fundera på om jag ska köpa mig en e-boksjulklapp eller inte. Jag kan eventuellt vänta några dagar med att läsa boken. Aztekernas kalender tar slut 2017 om jag inte missminner mig. Det finns alltid en ny apokalyps att frukta.
Jag kanaliserade Trollkarlen i mars förra året. Han berättade redan då att nej, världen skulle inte gå under. Det var bara slut på sten den där gången när de skulle trycka upp hacka in nästa baktun.
Vi åkte runt Yucatan och besökte många många Mayaruiner. Det var min näst bästa resa någonsin hittills.
kärlek
Marlen, Marlen, Marlen. Marlen Haushofer. Hon blev bara 50 år, hon fick cancer och dog 1970. Hon hann förvisso få en del fina litterära priser som aktiv författare, men jag undrar om hon någonsin kunde ana hur länge hennes mest berömda bok skulle bli ihågkommen.
Filmen har kommit nu, men jag är nästan rädd för att se den. Tänk om den förstör bilderna i mitt huvud! Boken blir populär och återupptäcks av nya Marlen-dyrkare med jämna mellanrum, och jag hoppas att filmen kan få något svenskt förlag att ge ut den igen, den är relativt svår att få tag i (jag lånade mitt ex på bibblan, en En bok för alla-pocket från 2003) och den är värd en ännu större publik.
Steve Sem-Sandberg har skrivit en fin essä om Haushofer – läs den!
som att köra huvudet i… väggen
Om man nu ska hålla en kurs som man är så nervös för hålla att man ligger vaken mellan 01.00 och 03.30 (och några kortare stunder före och efter det också) så är det åtminstone bra att man har en fantastisk bok att läsa medan man elvispar (och för all del en otroligt kelig liten katt som trycker sig intill en som för att trösta). Väggen av Marlen Haushofer, äntligen fick jag fatt i den.
Jag vet inte varför det är så mysigt att läsa om en namnlös och initialt rätt menlös medelålders kvinna som plötsligt finner sig isolerad från resten av världen, fångad bakom en osynlig vägg. Hur hon tvingas klara sig där, ensam, med en bunt högt älskade djur (som dessutom dör ifrån henne) och en säck sättpotatis. Hur hon står ut trots att hon inte har en aning om vad som har hänt, hon bara ser döda människor och djur ligga förstenade utanför väggen – hon vet inte ens hur länge hon behöver överleva. Hur varenda dag blir en kamp. Ska nån försöka rädda henne? Finns det ens nån kvar som kan rädda? Det LÅTER ju inte mysigt. Det är inte direkt fråga om någon action heller. Det bara är. Är bra.
Helloooooo Stephen King. Du är så ägd!
Jag ska hålla samma kurs igen i morgon, för ett annat gäng i en annan del av Tyskland. Skulle det råka bli ännu en sömnlös natt så känns det fint att jag har lite kvar att läsa.
I en värld befolkad av döda tvingas vi att till slut börja leva
Apart förlag har gått från klarhet till klarhet från dag 1 – nu tar de The Walking Dead ännu ett steg längre och presenterar en rykande färsk och fin uppdaterad lärarhandledning. Som man säger i schlagerfestivalen (Apart och schlager är som hand i handske! Det VET jag ju nu när jag betraktat dem på plats i Göteborg) – ”Apart förlag – twelwe points”, kudos till dem och till alla lärare som fattar vilken guldgruva detta är.
Jag blev kär i serien för två år sen, och det håller i sig.
Resan till ljuset
När man har svårt att sova kan det bli så att man läser ut två böcker samma natt. Två romandebutanter. Båda böckerna utspelas i en dystopisk framtid, men där slutar likheterna mellan Evigheten, syster och Andrej Djakovs Metro 2033 Universum: Resan till ljuset. Jag säger det med en gång: Djakovs bok är en spin-off från Dmitri Gluchovskijs Metro 2033/2034-värld, men det är väldigt lite metro i den här boken.
Visst undrade ni vad som skedde i resten av världen år 2033? För det var väl inte bara i Moskva som ett fåtal tappra överlevare skapade ett nytt liv i metron (eller i bunkrar, eller… ja, ni vet)? Gluchovskij har inspirerat många, och han verkar inte ha något emot att dela med sig av upplägget när han inte riktigt vill/kan gräva vidare i resten av världens äventyr själv. Djakovs historia utspelas i och omkring Piter, St Petersburg.
”Jorden är ödelagd och de fåtaliga överlevarna har sökt skydd i metrons djupa tunnlar. Isolerade från resten av världen hankar människorna sig fram och gör sällsynta besök ovan jord i jakt på föda, bränsle och ammunition. En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt, som ligger på en ö utanför staden. En grupp stalkrar får i uppdrag att utreda orsaken. Finns det fler överlevande, och kanske orörda förråd i marinbasens väldiga bunkersystem? Eller kan det vara tecknet som Exodussektens präster predikar om?
Världen på ytan är en okänd vildmark och expeditionen gör sig redo att möta de namnlösa faror som kan lura var som helst bland stadens ruiner där knappt en människa har satt sin fot på över tjugo år.”
St Petersburg ligger bara runt hörnet från oss här i Sverige, och det är riktigt roligt att se stan med dystopiska framtidsögon. Jag blir sugen på att googla efter bilder från Kronstadt, jag vill se fyren, OCH JAG VILL SE METROKARTAAAAAN (hur kan han INTE lägga in en enda karta i boken? inte en enda karta över nånting? *yyyyyl* är det verkligen bara jag som är kartnörd? är inte kartor väldigt VÄLDIGT viktiga i den här typen av litteratur? va? vavavava?).
Ja, som jag antydde här ovan så är det inte mycket metro, jag tror att han skriver om tre-fyra stationer på sin höjd. Det var ju lite fail för mig med den grava metrofetischen. Å andra sidan får vi ju MASSOR av information om hur det står till ovan jord. Det breddar äventyren och graden av elände som man kan drabbas av.
För elände är det. Det är så mycket elände att jag snudd på storknar till slut. Jag antar att det är min lagomhet som slår till. För att det – för mig – ska bli dynamik i en historia så kan det inte blåsa på i 250 km/h HELA TIDEN. Det måste finnas lite vila, några lugna partier, mer än fem minuter i taget då det INTE inträffar en katastrof. Djakov drar på så många galna strider i boken att jag nästan blir less och blasé till slut. Klassiskt scenario också med relationen pojke + äldre cynisk och luttrad man (men en kvinnlig äventyrare finns med i utkanten, så det är lite mindre kliniskt kvinnobefriat än t ex Metro 2033) som knuffas ihop på underliga vis. Det är som Rasmus på luffen med geigermätare.
Ja. Tja. Inte oävet. Egentligen så skriver han nog inte sämre än Gluchovskij, men det var just det där med att ta i så att man spricker. En svag trea? Älskar man konceptet och vill ha mer så ska man absolut testa den här boken, det tycker jag.
Så – Metro 2033, Stockholm? Nån?
Yes! Metropeppen!
Kolla vad jag hämtade på bibblan på lunchen i dag – min Resan mot ljuset hade kommit in. Wooohooooooo. Nu vill jag läsa dygnet runt.
Dmitrij Gluchovskij är lite smart. Och ovanlig. Han insåg vilken succé hans böcker om det postapokalyptiska livet nere i metron hade gjort och skyggade inte för att bjuda in andra för att skriva på samma tema (kanske för att få lite arbetsro själv? undrar hur många gånger han har fått frågan om Metro 2035?), om livet i andra städer. MÅNGA nappade (mer än 20 spin-off-böcker har publicerats i Ryssland) och Andrejs bok om St Petersburgs metro vann en omröstning om vilken som var den bästa boken. Det är riktigt kul att Coltso vågar satsa på en översättning!
Jag älskade konceptet i Mtero2033/2034, men kan precis som en del andra ha en och annan synpunkt på Gluchovskijs hantering av språk och story (när jag började läsa om Metro 2033 i Moskva i somras så kändes den plötsligt torftigare än första gången jag läste den) så liknande koncept av annan författare kan ju vara precis vad jag vill ha. St Petersburg dessutom, en annan stad som jag är nyfiken på (…och som är lite lättare att ta sig till – åker man båt dit och stannar i mindre än 72 timmar så slipper man ansöka om ryskt visum. alla som nån gång har sökt ryskt visum vet att det är en övning man gärna är utan ;)).
Jag är otroligt förväntansfull. Tänk ”sjuåring kvällen före julafton” så kommer du nära.
Sadie Walker is Stranded
Det var Feuerzeug som sa det först. C-ORDET. Chick-lit. Boken var ”Allison Hewitt is Trapped” och jag hade inte ens tänkt på den så innan hon öppnade mina ögon. Nu behöver ju inte det vara FEL, det lite snällt chicklittiga angreppssättet var snarast vägen in i några mig närstående zombiemotsträviga själars hjärtan, och alla sätt att få folk att läsa zombieböcker är ju bra. Kanske.
Jag kan säga det med en gång: om vi ska kalla Allison chick-lit så är uppföljaren Sadie Walker is Stranded tooooook-chick-lit. Grundidén är möjligen god (jag är inte den som är den när det gäller hårt liv på öde ö, speciellt inte med zombie-twist, men Sadie ältar blå blå ögon in absurdum. jag vill ha bloooooood! inte snutteputt!). Allison nämns faktiskt i boken – Allison är Sadies idol och förebild. Tyvärr är det alldeles för lite WWAD (What Would Allison Do) över Sadies agerande.
MONTHS AGO THE WORLD ENDED…
…when an unknown virus spread throughout North America and then the world, killing millions of people. However, that is where the horror only started. The dead began to rise and when they rose they had an insatiable appetite for the living. A new hell had been unleashed on earth and the fight for survival had just begun.
Sadie Walker is one of the survivors in this new world. Living in north Seattle behind barrier that keep the living in and the dead out, she trying to get back to a normal life, while raising her eight-year-old nephew, if anyone even knows what ”normal” is anymore. Then everything goes sideways when Shane is kidnapped by a group of black market thieves and they bring down a crucial barrier in the city while trying to escape, and flood the city with the walking dead.
After rescuing her nephew, Sadie and Shane escape Seattle on the last remaining boat, along with other survivors. However, now they must face the complete chaos of a world filled with flesh eating zombies and humans who are playing with a whole new rule book when it comes to survival in their journey to find a new place that they can call home.
Jag är grymt besviken, och inte bara över bristen på blod. Det som är bokens lilla ”clou”, det lilla mysteriet, är trist! Knappt godkänt. Men OK: om Madeleine Roux skriver en bok till så köper jag den. Jag kan inte hitta information om att hon har någon på gång, men jo – en chans till får hon om det blir aktuellt.
PS Läs Feuerzeug. Alltid, men speciellt detta.
Hell, tysk postapokalyps
Hell. Året är 2016. Jorden håller på att dö, medeltemperaturen har höjts med tio grader. Solen är fienden. Jakten på mat, vatten och skydd mot solen är det enda som gäller. Två systrar (de känns centrala för mig, männen runtomkring tänkte jag knappt på) med sällskap försöker ta sig till bergen där de har hört att det ska finnas vatten. De tar sin Volvo och åker dit. Klart!
Nä, så enkelt var det såklart inte.
Uppiggande med skådespelare som inte känns utslitna! Den började riktigt bra, men efter ungefär 45 minuter dog mitt intresse (jag har inte världens bästa tålamod just nu, så jag är inte riktigt rätt person att säga bu eller bä) och jag slötittade lite fram till slutet. Kristoffers omdöme var ”helt OK”.
(Hell? Ja, nog är det helvete alltid. ”Hell” betyder ”ljus” – adjektivet, inte substantivet – så det är en utomordentligt passande ordlek).
Karlstad 2033?
Loppisfynd på riktigt eller PR-grej? Oavsett vilket så blir jag otroligt förtjust i bilderna i artikeln om Christian Gabel. Min barndomsstad i postapokalyptiska ruiner.
De dystopiska konstverken föreställer välkända platser i den värmländska residensstaden: Pappersmassefabriken i Skoghall. Det vidsträckta Stora torget med dess fredsmonument. Järnvägsstationen som ritades av Hjalmar Kumlien och stod färdig för Nordvästra stambanan 1869. Och Sandgrund, det modernistiska nöjesetablissemanget intill Klarälvens flöde där både lokalbor och långväga dansare roat sig sedan 1960. Dessutom stadsparken Mariebergsskogen i vars spelhall Gabel flipprade som liten.
Mycket vackert. Och väldigt creepy. En skön kombination.
en elefant som inte gick att äta upp i en enda middagssittning
Det är inte det att den inte är spännande – Hungerspelstrilogin – men jag förmådde inte riktigt sträckläsa den så som många andra tycks göra. Det tog tid att läsa den, och jag har varvat med mycket annat i bokväg.
Dels så var den där fyrtiokronorsklumpen som jag fick tag på rätt osmidig, den lyckades rent tillverkningsmässigt kombinera storlek och tyngd med dålig kvalitet och instabilitet (joooo, jag vet, man väntar sig nästan inget annat av en billig reaspecial), dels så tyckte jag att historien tappade fart en smula efter att det första fyrverkeriet (bok 1, Hungerspelen) var över.
Jag vet inte huuuuuur många gånger jag har fått kommentaren ”kolla på Battle Royal istället”, lustigt nog (eller kanske inte) så kommer den enbart från folk som INTE har sett/läst Hungerspelen, för Hungerspelen ÄR ju inte bara själva Hungerspelen.
Det är faktiskt lite fler trådar än så invävda i storyn, även om den första filmen kanske (jag har inte sett den än!) fokar på själva spelen i sig, jag har ingen aning.
24 deltagare. Allt direktsänds. Bara en överlever.
För att kväsa uppror och påminna befolkningen om regimens makt arrangeras varje år Hungerspelen. Reglerna är enkla: Den som överlever får åka hem.
Som en av deltagarna i Hungerspelen hamnar Katniss snart i rampljuset. Hon förs till huvudstaden, där hon tränas, stylas och intervjuas. För att klara sig måste hon bryta mot spelets regler och sätta sig upp mot landets makthavare. Men Katniss blir snart en bricka i ett spel. Vad hon än gör verkar det föra med sig våld och lidande, och hon vet hon inte längre vem hon kan lita på. Fångad mellan den gryende revolutionen och Panems president inser Katniss att hennes handlingar har satt saker och ting i rörelse som hon inte längre kan kontrollera…
En trea, en klar trea. Ibland var det en klar femma, jag lunde längta hem till boken, men som helhet blir det en trea. Det blev lite tjatigt ibland, Katniss förträfflighet (lite för Lisbeth Salander) och skönhet och och och, ibland var det dessutom lite för många karaktärer inblandade för min simpla skalle. Trea. Jaaa. OK: tre plus.
(rubriken? nån av mina ickesvenska kolleger använder alltid just det uttrycket – ”you can’t eat the whole elephant at one time” – och jag älskar’t)
Gratis är otroligt gott
Fick kanonfint twittertips från ylle och hamnade med ett stooooort lyckligt flin på classicly.com. Massor massor av fantastiska klassiker (en del smarrig tidig sf och postapokalyps) som inte alltid är så lätta att få tag på, minsann. GRATIS.
(inte så) Anonyma Biblioholister 