Evigheten, syster

Hur kan man INTE nappa på en roman om glamourapokalypsen, tänkte jag. Glamourapokalyps. SMAKA på ordet. Dystopi med glittriga stänk. En mor, en son, ett liv i FELICIA© – som världen i Kallocain, behäftad med dokusåpor och rött nagellack men utan det vetenskapliga.

”Glamouren existerar inte utan villkor. Den är hunger och näring. Blod och glitter. I landet FELICIA© börjar allt med vinjetten, såpan, den kosmiska kraften. 

Innanför murarna är FELICIA© ett gated-community. Det är ett enda medvetande: iPsyke. Inget kommer in, varken människor, fåglar, eller hjärtslag.”

Jag föll som en fura för den presentationen.

Tarmo Rissanens debutroman ”Evigheten, syster” är svår att beskriva, men den känns som en snygg kortfilm. Spridda scener.

Sexuella övergrepp utförda av en av mammas kompisars man. Så de drömska men köttiga mötena med Vargpojken. Där är Rissanen bra, snudd på fantastisk. Rätt på. Det är inte helt vanligt att svenska män vågar skriva så om samkönat sex, eller för den delen om övergrepp.

I en (utmärkt…!) intervju i Sydsvenskan får Tarmo frågan om han är rädd för att folk ska foka så mycket på sexet att de missar det andra, och svaret är ganska underbart:

”– Jag var ett tag rädd att det skulle bli en jävla bögroman, men då sa min redaktör att nästan alla romaner som kommer ut är jävla heteroromaner, och det gör inget om det är lite bögsex med. Jag är däremot rädd för att folk ska tolka den på ett småsint sätt på grund av att jag skildrar det jag skildrar. Men de röster jag vill skildra är icke-normativa och icke-heterosexuella och de rösterna behöver beredas plats i litteraturen.”

Jag hoppas och tror att de flesta klarar av att INTE tolka den småsint på grund av två unga män som har köttigt sex med varandra.

Det är sedan det spricker. Det blir för svårt för mig. För många drömska passager, det är som om han hällt ut en låda fylld med vackra ord eller ordkombinationer, och sen sammanfogat dem lite som i ett kollage. ”Skojar han?” tänker jag ibland. Men så ligger systern död i sin kista och jag tänker att ”nej, han skojar nog inte”. Spridda strofer är fantastiskt vackra, men allt tillsammans – nej, det blir för mycket för mig, för svårt. Man undrar över mamman. Vem är hon? Vad ser hon, hur tänker hon på sin son? Är hon sjuk? Deprimerad? Är det så här man umgås i FELICIA©? Man får väldigt lite kött på benen. Jag tippar på att det är meningen, men det är en av de saker som inte fungerar för mig.

”Letade genom snön.
Jag satt ute på trappan, när hennes röst föll genom luften och lade sitt glitter över håret.
”Röken ser ut som armband”, sa hon och satte sig bredvid.
Vi tittade mot himlen, det bortom vi inte längre riktigt kunde minnas. Hur det var att passera genom solsystemet, hur universum inte tog slut. Inte någonstans försvann stjärnorna. Bortanför anades ljus, rader av hus som vinkade. Vårt var en avlång sockerbit i ett landskap där linjerna bara korsades av smala, smala träd med kronor som liknade knoppar. Det hade för många fönster in från för många håll, fasaden var vit, även om mamma ville att den skulle vara aprikos. Som en strandinhägnad solnedgång.
Henrik”, sa hon och blåste ut ett moln. ”Röken ser ut som armband, eller hur?”
Våra händer över den frostiga marken, de förhöjda värdena, Neptunusskyn över oss.”

Kanske blir jag för utmanad. Kanske är det ordet ”roman” som ställer till det. Förväntan om en mer stringent historia, något som sitter ihop. Nu är jag rädd att en del av det fina försvinner i en dimma av ord, att jag inte ser skogen för alla träd. Eller för alla nyskapade liknelser, obegripliga strofer som jag inte får ihop i min kantiga tantiga ingenjörshjärna.

Men jag vill se kollagen de gör, Henrik och hans mamma. Och jag tror nog att den här boken kommer att finna sin publik, som älskar den. Den var bara inte för mig.