som att köra huvudet i… väggen

Om man nu ska hålla en kurs som man är så nervös för hålla att man ligger vaken mellan 01.00 och 03.30 (och några kortare stunder före och efter det också) så är det åtminstone bra att man har en fantastisk bok att läsa medan man elvispar (och för all del en otroligt kelig liten katt som trycker sig intill en som för att trösta). Väggen av Marlen Haushofer, äntligen fick jag fatt i den.

Jag vet inte varför det är så mysigt att läsa om en namnlös och initialt rätt menlös medelålders kvinna som plötsligt finner sig isolerad från resten av världen, fångad bakom en osynlig vägg. Hur hon tvingas klara sig där, ensam, med en bunt högt älskade djur (som dessutom dör ifrån henne) och en säck sättpotatis. Hur hon står ut trots att hon inte har en aning om vad som har hänt, hon bara ser döda människor och djur ligga förstenade utanför väggen – hon vet inte ens hur länge hon behöver överleva. Hur varenda dag blir en kamp. Ska nån försöka rädda henne? Finns det ens nån kvar som kan rädda? Det LÅTER ju inte mysigt. Det är inte direkt fråga om någon action heller. Det bara är. Är bra.

Helloooooo Stephen King. Du är så ägd!

Jag ska hålla samma kurs igen i morgon, för ett annat gäng i en annan del av Tyskland. Skulle det råka bli ännu en sömnlös natt så känns det fint att jag har lite kvar att läsa.