De bortglömda

Jag brukade älska allt danskt. Jaa, till och med språket. Jag jobbade några veckor i Köpenhamn (augusti, tivoli, sol, glass, öl – what’s not to like?) i början av nittotalet och älskade det. Jag kollade på Nikolaj och Julie och älskade det. Mordkommissionen – aaaaaaah! Jag läste Gretelise Holm och Sara Blædel. Jag njöt. Sverige var Sverige, Norge var lite gulligt med Sejer och hans hund (yes, det var innan jag upptäckte Nesbö) men DANMARK. Vare sig det var Charlotte Fich på TV eller Louise Rick i Blædels kriminalromaner så var det lite coolare. Nä. Inte lite. Mycket. Rappkäftade, obekväma, coola kvinnor.

Nu har jag ruttnat lite på nordiska kriminalromaner (jag har inte ens läst superhero Nesbös senaste :-O) men när jag såg att Massolit hade plockat upp Sara så blev jag nyfiken. Norstedts gav ut de fyra första böckerna om Louise Rick, sedan droppade de henne utan att jag fattade varför och sedan glömde jag – förlåååååt – bort henne tämligen fullständigt.

De bortglömda är bok nummer sju om Louise, och det har hänt en hel del sedan jag senast läste om henne, det inser jag. Det är LITE irriterande, men Blædel skriver hyggligt fristående så man kan absolut börja här om man vill läsa om Louise men inte får tag på de gamla böckerna.

”I en skog nära Hvalsø hittar en skogshuggare liket efter en kvinna, men vem är hon? Ett stort ärr över halva ansiktet borde göra det lätt att identifiera henne, men ingen har anmält henne saknad och hon matchar ingen i polisens efterlysningsregister.

Efter fyra dagar har kriminalinspektör Louise Rick inte kommit någonstans med utredningen. Först när hon beslutar att offentliggöra ett foto på kvinnan får man ett spår att gå på: En äldre dam hör av sig och menar att det måste vara Lisemette, en förståndshandikappad kvinna som hon för många år sedan tog hand om på en av mentalvårdens institutioner.

När Louise kontaktar den nu nedlagda institutionen väntar dock en överraskning. Det visar sig att dåtiden och nutiden har en oväntad förbindelse, och när mördade och våldtagna kvinnor börjar hittas i skogen i samma trakt får Louise plötsligt bråttom att utreda vad som hänt innan det är för sent.”

De bortglömda sägs vara Saras bästa bok hittills – det kan jag inte riktigt bedöma. Det var så länge sen jag läste de fyra första böckerna, men jag får för mig att jag tyckte mer om hennes böcker förr. Det hängde nog väldigt mycket på 1) Köpenhamn 2) det dåvarande suget efter nordiska deckare. Det som har stillnat nu.

Det är en otroligt lättläst bok, en sån som flödar genom skallen, men den ger inte så jättemycket tuggmotstånd för den som är sugen på det. Det är som bekant en del, och andra inte. Det är ett gediget hantverk och jag kan rekommendera den här boken till en hel bunt kompisar som ännu inte HAR ruttnat på nordiska deckare (detta är fortfarande mycket bättre än till exempel hon den där som skänkte en prenumeration av Min häst till LGWP -även om just DET tilltaget renderade några humorpoäng i min bok), men för mig blev den faktiskt lite för blek efter Gillian Flynns veritabla jävelskapsfyrverkeri i Mörka platser. Det var kul att åter stifta bekantskap med Louise Rick, men nu tar jag nog semester från den här typen av böcker ett tag igen.

Va? Är jag irrationell som t ex läser brittiska kriminalromaner? Jo, jag vet. Kärleken består men föremålen växlar – jag är gravt anglofil och kan stundtals njuta av en snudd på medioker kriminalroman om den bara har vett att utspela sig i… tja, Cambridge till exempel. Just nu. Vem vet vad jag slukar nästa år? Stickbeskrivningar på rätromanska, kanske?

13 november, 2012 | Kategorier: kriminalroman | 2 kommentarer