Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
Darm mit Charme
Den första månaden i Berlin, innan jag hittade min första lägenhet, bodde jag på ett ganska trist hotell på Prenzlauer Allee. Hotellet hade dock en fördel: en rar indie-bokhandel i bottenplanet. Den var tyvärr aldrig öppen när jag var ledig (vådan av en dryg timmes pendling enkel resa parat med långa arbetsdagar), men jag njööööt av skyltfönstret.
Och där VAR den, den tyska snackisen våren 2014: Giulia Enders Darm mit Charme. Bara titeln – woooohoooo, en tarm med charm! – var fantastisk i sig, men du kan ju ana att en medicinnörd som jag blev sugen på innehållet också. Jag vågade dock inte ge mig på den på tyska.
Sedan kom den ut på engelska. Jag köpte den genast. IVRIG! Meeeeen som så ofta med min läsning kom något annat emellan. Och ännu något.
BOTNS-brickan är bra, den påminner om gammal TBR. Nu blev jag sugen. Nu gjorde jag. Jag gjorde en kombo: använde den som pendlingslyssning på svenska och läste/tittade på bilder i pappersboken på engelska.
Tarmens charm är mycket större än du kunde ana, misstänker jag. Jag kan mycket om anatomin i sig, minns en hel del av cellbiologin också, men JISSES så mycket ny forskning som har kommit bara de senaste åren, otroligt intressant forskning dessutom. Den som avfärdarna tarmarna som bara varandes något som bryter ner mat och dryck och stundtals låter illa har missuppfattat något. Fascinerande!
För mig blev det hela lite svart humor också. Giulia lyckades verkligen höja min uppskattning för mina tarmar, så när jag vaknade mitt i natten med en väldigt kurrande mage tänkte jag först ”åh tunntarmen du lilla/långa raring, så flitigt du städar!” (tunntarmen är magens noggrannaste städfanatiker) men några minuter senare insåg jag att det inte bara var normalstädning det var frågan om. Det var starten på två dagar av löpande till toaletten. Jag äter fortfarande mest knäckebröd och bifidusyoghurt. Så kan det gå.
Tack tarmarna. Tack Giulia. Hon förmedlar massor av kunskap på ett intresseväckande och lättsamt sätt, det som är bra är den gedigna litteraturlistan i slutet av boken – du kan lätt hitta mer information. OCH nu undrar jag såklart vad ÄNNU mer som upptäckts sedan boken skrevs…!
aaaaand Häxan Surtant is back!
Jag började läsa (nej, OK, lyssna på, pendlingen ni vet) en bok om introverta – dels för att jag är introvert själv, dels för att mitt arbete bl a innefattar psykometriska analyser av medarbetare och för att jag dessutom jobbar med att omvandla dessa kunskaper om allas våra olika sidor till hur vi ska maximera trevnad och prestation i team som består av extroverta, introverta och allt däremellan – men jag slutade igen för jag blev bara arg. Jag frågade andra som läst den om den nyanseras mer allteftersom men fick svaret att så icke var fallet.
Jo, författaren ville nog stärka sina stackars med-introverter, men att göra det genom att ständigt få extroverta att framstå som bullriga babianer är inte rätt sätt. Varje kapitel avslutas med ett kort sammandrag ”för extroverta”. Huh? Dessutom så retade jag mig på att nån som beskriver extroverta som egoister som alltid talar i termer av ”jag jag jag” gör det SJÄLV hela tiden. Jag tycker. Jag har gjort. Jag är.
Sorry, no, jag förstår att detta var ett lättsamt försök att lyfta introverta, men nej. Jag bör nog leta annan litteratur. Lite mer djuplodande. Med lite mindre doft av anekdotisk bevisföring. Otaliga äro de som älskat Introvert – den tysta revolutionen, men jag blev inte en av dem. Men jag har väl ingen humor. Och nu är det slut på min lunchrast.
God jul på er!
Bokbästisen har skickat bokformade paket i prinsesspapper. Jag ska försöka hålla mig från att öppna dem i några timmar till! God jul på er alla, må ni njuta frid, ro och många många bra böcker!
Update: Sussigull, hon kan hon… 😀
Ett bibliotekskortbokmärke, ett par kattstrumpbyxor, tågchoklad, en bok om elegaaaaance och en populärvetenskaplig penisbok. Hon fångar hela mig i fem prinsesspaket.
In Why Is the Penis Shaped Like That?, the research psychologist and award-winning columnist Jesse Bering features more than thirty of his most popular essays from Scientific American and Slate, as well as two new pieces, that take readers on a bold and captivating journey through some of the most taboo issues related to evolution and human behavior. Exploring the history of cannibalism, the neurology of people who are sexually attracted to animals, the evolution of human body fluids, the science of homosexuality, and serious questions about life and death, Bering astutely covers a generous expanse of our kaleidoscope of quirks and origins.
att hitta mönster – och att skapa dem
…alternativt: skillnaden mellan att hitta behov – och att skapa dem, hm….!
Pål länkade till en väldigt intressant artikel på SvD, Minnet styr vad vi gör i framtiden. Läkaren och forskaren Pontus Wasling berättar bl a om hjärnans faiblesse för att skapa mönster – allra helst där inga finns.
Vår språkliga och dominanta vänstra hjärnhalva är en tvångsmässig berättare. Den gillar inte att det saknas en förklaring till vad vi gör och försöker hitta ett orsakssammanhang till det som händer oss även om det inte finns något. Den har svårt att acceptera att den automatiska intuitionen styr oss så mycket (även kallat ”System 1”, bland annat av Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” ). Vår vänstra hjärnhalva vill att det logiska jaget bestämmer (även kallat System 2, som kräver ansträngning och eftertanke).
–Vi vill så gärna skapa en mening med vad som händer, få det att hänga ihop med andra delar av vår livshistoria.
Här hittade jag både ett mönster och ett behov. För en stund så tänkte jag nämligen att jag behövde, VERKLIGEN BEHÖÖÖÖÖÖVDE, Pontus nya bok Minnet, fram och tillbaka men så insåg till och med jag att jag redan har ungefär 600 (drygt) olästa böcker mer än jag behöver. Förnuftet segrade just den här gången. Jag klädde av mitt konstruerade behov inpå bara skelettet och lät bli att beställa boken. Jag borde kanske trycka en t-shirt: ”Impulskontroll – plötsligt så händer det”.
Fråga mig igen om en vecka så får vi se. Hum.
Jag återkommer ganska ofta till människans behov av att skapa mönster, finna mönster, människans inneboende drift att maniskt sätta saker i sammanhang som oftast inte finns. Det finns en trygghet i mönster, men frågan är om tryggheten inte kan hoppa upp och bita oss i röven när den vilar på en så konstruerad grund. Men det är en annan diskussion som kanske bör föras en sen natt runt en bricka med ost och många flaskor vin. Jag får också känslan av att det är de som allra mest skulle behöva släppa tron på mönster som inte finns som absolut inte vill göra det. Självuppfyllande profetior, ni vet. Inte alltid bra.
(ateisten i mig mumlar något om ”religion”, men den stenen ska vi kanske inte ens vända på…)
MÖNSTER. Upp på banan igen: jag knöt ihop två trådar igår, en rolig slump – en serendipity. Fast egentligen så var det ingen slump alls för jag tror faktiskt att min tråkiga ingenjörshjärna gjorde ett ganska medvetet val åt mig. Jag köpte ju Kafkas Die Verwandlung på bokmässan och det kan tyckas vara en söt slump att jag fick hämta Michael Kumpfmüllers Livets härlighet (en roman om Kafka och hans sista kärlek Dora Diamant) på biblioteket bara några dagar senare, men nu var det faktiskt jag som hade lagt ett inköpsförslag på den boken till biblioteket redan innan bokmässan och det faktum att jag hade gjort det ökade med största sannolikhet risken för att jag skulle bli sugen på att köpa Kafka på bokmässan också. Jag ska inte påstå att jag blint nosade mig till Kafka i den lilla monter där jag nu gjorde mitt tiokronorsfynd, jag letade inte ens efter Kafka, men när han låg där och skimrade diskret och dessutom visade sig kosta en liten liten tia jämnt så högg jag. Om jag inte hade börjat intressera mig för hans sista år så är sannolikheten ganska stor att jag inte hade köpt boken just den här gången. Så simpel är jag.
Tror jag.
Som tur är så blir var och en salig på sin tro. Min är – enligt många – ofta jordbundet tråkig, men det fungerar ganska bra för mig.
Science Tales – Lies, Hoaxes and Scams
…A documentary comic book debunking myths and exposing the lies of scientific naysayers and conspiracy theorists, and the role of the media.
The Book Warehouse i all ära, men den värsta frestelsen under vår ”nu-ska-jag-INTE-köpa-en-massa-böcker”-resa till London i maj (ni vet, öh, den HÄR) var faktiskt besöket i Cambridge. Dels för att boklådorna där var om än möjligt ÄNNU trevligare än sina kedjefränder i London (inte lika stressad personal, inte lika fullsmockade med folk, det gick alldeles utmärkt att få sig en stor och god kopp kaffe för inga pengar alls OCH det fanns lediga fåtöljer! :-O) – och om inte det vore ”illa” (oh, the suffering…!) nog så finns det riktigt riktigt bra independenthandlare också. Intressanta hyllor med tips från personalen…!
Ett av de oemotståndliga tipsen var alltså Daryl Cunninghams Science Tales. En snabb bläddring senare låg den i undantagshögen.
GottaHAVEhögen.
Böcker som jag skulle ångra att jag inte hade köpt, och varför bygga på DEN ångesten?
(otaliga äro den syndandes undanflykter)
Den är riktigt kul, men det känns som en bok som man inte ska räkna med att ha sällskap av i mer än… tja, tiden det tar att glufsa i sig en lunch (vilket förvisso kan vara en FÖRDEL i somligas ögon – dock inte i mina, jag ville ha mycket mycket mer). Daryl är lätt sarkatisk och jag gillar hans bilder.
ett essämpel, Helge, inte hela storyn
Cambridge var underbart (inte bara för en boktok), men mitt bästa bokköpartips i England är fortfarande alla Oxfam/charity shops (cancer är stekhett i London, det drällde av tokfyndspotentialinfesterade cancerloppisar) där man kan hitta fantastiska böcker för £1. Nya fräscha böcker, hot off the shelf. Ovanliga böcker. Böcker man knappt trodde fanns. Jaha, säger du, f*n vad du ska tjata om London då, så är det väl på Myrorna och Stadsmissionen också? Jo. Men alldeles för sällan. Eller så är det bara i min stad som dessa butiker verkar vara bästa dumpningsplatsen för gamla skämsiga Marklundare och andra hyllvärmare. Jag HAR hittat nästan alla mina P C Jersildare på Myrorna i Västerås, men det blir allt glesare mellan glädjestunderna.
———————–
….aaaaargh, när jag googlade på Science Tales hittade jag till Gosh! i London också. Underbart fynd, men det kommer att stå mig dyrt. Bok-stavligen (ah… min humor MÖGLAR).
(inte så) Anonyma Biblioholister 