musik

Bowie i Berlin

  
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”? 

Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag. 

Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.

  
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också


om delar av Schöneberg i allmänhet och Mr Jones i synnerhet 

   
 

Nu sitter minnestavlan uppe på Hauptstraße 155 där Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på 70-talet. Det är mycket lätt att hitta dit, ta U7 till Kleistpark, titta efter skylten som pekar mot uppgång Hauptstraße och gå ca 200 m. 

Huset är sannerligen inget särskilt, kvarteren är inte värst spektakulära, men Schöneberg är ganska trevligt. Om jag skulle flytta till väst finns det helt klart gator där som jag kan tänka mig att bo på/nära. Goltzstraße är en av dem, den känns lite som en Winsstraße i väst – gott om barer, fik och småbutiker, ändå inte riktigt en turistgata. 

 
Glasshaket Jones på Goltzstraße är populärt. Mitt omdöme? Två kulor för fyra EUR – inte värt det. Men cucumber & tonic var fräsch när sensommaren drar i med 28 C. 

Traska Goltzstraße norrut – bang, plötsligt är du på Winterfeldplatz (DÄR är det gott om turister!) som har en jättefin matmarknad varje lördag (det är marknad där andra dagar också, men lördagarna är mest berömda). Där finns dessutom ett riktigt smarrigt falafelställe (Habibi) och du är mitt i de gayvänliga kvarteren kring Nollendorfplatz. Have fun!


Kompisar, Kusama och Kraftwerk

KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.

Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.

Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.

Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.

Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.

Ah. Jaaa. OK.

PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.


  
  Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)

De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.

Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.


Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.

Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.

(ja, pun intended)

Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.


  


the lovely doll aria

Minnesgoda läsare minns hur jag tjatade om Opera on Taps fantastiska uppsättning av Hoffmanns äventyr på stumfilmsbiografen Delphi i vintras. Jag är utomordentligt svag for Sorbaras koloratur, närvaro och självironi. Oavsett vad hon gör så är hon alltid lika karismatisk.

Bakgrund till arian: Olympia är en vacker docka konstruerad för att lura pengar av snubbar (såklart). Hoffmann åker dit. I OOTs ljuvliga aningens gränsöverskridande uppsättning får vi en mycket påtaglig förklaring till några av de allra högsta tonerna i arian. Självklart är det så!

Den lille mannen är hennes skapare, Hoffmann har skägg och kommer in efter en stund. Hans musa försöker skydda honom, men vem kan stå emot Olympia?

 

Vad som inte är med i klippet är hur Olympia sedan halvligger kvar på stolen, puffandes på en cig, medan operan fortsätter på annan plats i salongen. Att delta i möjliggörande av den här föreställningen var ett alldeles fantastiskt kickstarterprojekt!


En vanlig kväll på Waldbühne 

Låten Die Sonne är en bra anledning att elda. De gillar att elda. Låten? Den här.

Som kulturtant dyrkar man inte bara litteraturen, man njuter ju andra ädla konster också. Musik till exempel, även om en del av mina mer finkänsliga vänner – främst de tyska – undrar vad Rammstein har med musik att göra.

Lokalblaskan skrev

”Eine Rammstein-Show ist nicht einfach ein Konzert, es ist ein ironisches Theater des Schreckens, eine satirische Vaudeville-Horrorshow, ein hämmerndes Rockmusical voller krachender Gitarren-Riffs, in dem es um Ängste und Qualen, um Sünden und Exzesse, um Lust und Leidenschaft geht. Und es macht ungeheuren Spaß, diesen finsteren Gesellen, die einer frühen Stephen-King-Schauergeschichte entsprungen zu sein scheinen, dabei zuzusehen.”

…ja, det är inte bara en konsert, det är ironisk skräckteater, det är show, det är som en het (bokstavligen) musikal. Make no mistake, allt är superkoreograferat.

Det låter kanske magsurt, och jag är absolut inte missnöjd, men Rammstein var bättre förra gången jag såg dem. Bättre låtval, mer show, mer energi, mer av det extra allt som är Rammstein. Igår var det mycket mer stå rakt upp och ner och spela (mmmpf, ja, men för att vara Rammstein!), inte ens pyron var som förr. Kan förvisso vara den speciella miljön vid Waldbühne som satte gränsen.

Ändå är det såklart en energikick utan dess like och det var alldeles fantastiskt att se dem på sin hemmaplan. Och Rammsteinfans… jag skojar inte när jag säger att jag sett mer aggression på barnkonserter (från vuxna, treåringar räknas inte). Kaosköer, men allt lugnt och stilla. Inget bråk. Inget knuffa, vare sig på in- eller utvägen. Lugnt och fint till tåget och på tåget. Vi är väl ena mesar. Vi lyssnar på arg musik och blir snälla av det.

 


årets roligaste

Jan Böhmermann gör skitrolig Rammsteinpastisch och lyckas skoja med ungefär alla tyska grejor (Birkenstock, brist på självkritik, Jack Wolfskin-jackor och AfD/NPD) samtidigt.

Love it! Älskar också att Rammstein delade klippet på sin sida.

 


Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen

Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.

Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!

Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.

OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler!  Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.


  
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.

Opera, säger ni. Är inte det torrt?

Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.

Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?


  

Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.

Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.

OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.

Trist nog så befann sig Olympia för långt bort  för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.

Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.

Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.

IMG_7784

Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.

IMG_7783

Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.

Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?

DET berättar jag inte.