Bowie i Berlin
Hurraaaaaaa för den första tyska boken som jag NJÖT av, som jag kunde läsa utan att panikslaget tänka ”vojne, fattar jag allt”?
Bowie bodde tre ynka år i Berlin, men det var tre viktiga år. Man kan debattera hans låtskatt i all oändlighet, men att Heroes är en viktig del av rockhistorien kan ingen förneka, tror jag.
Boken skrevs innan hans död, men nu är den inte helt överraskande återutgiven, med ett nyskrivet sista kapitel. Om man tänker på allt drama skapat av ett visst svenskt rockband innan och under deras avskesturné så blir Bowies lågmälda avsked ännu mer tjusigt. Men det är ju vad jag tycker. Jag brukade gilla det där rockbandet ända till de gick upp i det där dramat. Bowie har jag gillat längre än så. Bilden nyanseras dock. Han trillar ner en smula från piedestalen. Innan han flyttade till Berlin närde han någon sorts nassefetisch som är svår att förstå. Den gick över.
Jag jobbar alldeles vid Hansa Tonstudio. Meistersaal var inte lika snajdig back in the days, när Köthener Str var en liten återvändsgata vid muren, men mycket har hänt sen 70-talet. U2, Depeche – många har varit här. Om du är i stan kan du kolla hemsidan, det går att få en guidad tur då och då.
PS boken finns på engelska också
om delar av Schöneberg i allmänhet och Mr Jones i synnerhet
Nu sitter minnestavlan uppe på Hauptstraße 155 där Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på 70-talet. Det är mycket lätt att hitta dit, ta U7 till Kleistpark, titta efter skylten som pekar mot uppgång Hauptstraße och gå ca 200 m.
Huset är sannerligen inget särskilt, kvarteren är inte värst spektakulära, men Schöneberg är ganska trevligt. Om jag skulle flytta till väst finns det helt klart gator där som jag kan tänka mig att bo på/nära. Goltzstraße är en av dem, den känns lite som en Winsstraße i väst – gott om barer, fik och småbutiker, ändå inte riktigt en turistgata.
Glasshaket Jones på Goltzstraße är populärt. Mitt omdöme? Två kulor för fyra EUR – inte värt det. Men cucumber & tonic var fräsch när sensommaren drar i med 28 C.
Traska Goltzstraße norrut – bang, plötsligt är du på Winterfeldplatz (DÄR är det gott om turister!) som har en jättefin matmarknad varje lördag (det är marknad där andra dagar också, men lördagarna är mest berömda). Där finns dessutom ett riktigt smarrigt falafelställe (Habibi) och du är mitt i de gayvänliga kvarteren kring Nollendorfplatz. Have fun!
Kompisar, Kusama och Kraftwerk
KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.
Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.
Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.
Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.
Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.
Ah. Jaaa. OK.
PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.
Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)
De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.
Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.
—
Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.
Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.
(ja, pun intended)
Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.
the lovely doll aria
Minnesgoda läsare minns hur jag tjatade om Opera on Taps fantastiska uppsättning av Hoffmanns äventyr på stumfilmsbiografen Delphi i vintras. Jag är utomordentligt svag for Sorbaras koloratur, närvaro och självironi. Oavsett vad hon gör så är hon alltid lika karismatisk.
Bakgrund till arian: Olympia är en vacker docka konstruerad för att lura pengar av snubbar (såklart). Hoffmann åker dit. I OOTs ljuvliga aningens gränsöverskridande uppsättning får vi en mycket påtaglig förklaring till några av de allra högsta tonerna i arian. Självklart är det så!
Den lille mannen är hennes skapare, Hoffmann har skägg och kommer in efter en stund. Hans musa försöker skydda honom, men vem kan stå emot Olympia?
Vad som inte är med i klippet är hur Olympia sedan halvligger kvar på stolen, puffandes på en cig, medan operan fortsätter på annan plats i salongen. Att delta i möjliggörande av den här föreställningen var ett alldeles fantastiskt kickstarterprojekt!
En vanlig kväll på Waldbühne
Låten Die Sonne är en bra anledning att elda. De gillar att elda. Låten? Den här.
Som kulturtant dyrkar man inte bara litteraturen, man njuter ju andra ädla konster också. Musik till exempel, även om en del av mina mer finkänsliga vänner – främst de tyska – undrar vad Rammstein har med musik att göra.
Lokalblaskan skrev
”Eine Rammstein-Show ist nicht einfach ein Konzert, es ist ein ironisches Theater des Schreckens, eine satirische Vaudeville-Horrorshow, ein hämmerndes Rockmusical voller krachender Gitarren-Riffs, in dem es um Ängste und Qualen, um Sünden und Exzesse, um Lust und Leidenschaft geht. Und es macht ungeheuren Spaß, diesen finsteren Gesellen, die einer frühen Stephen-King-Schauergeschichte entsprungen zu sein scheinen, dabei zuzusehen.”
…ja, det är inte bara en konsert, det är ironisk skräckteater, det är show, det är som en het (bokstavligen) musikal. Make no mistake, allt är superkoreograferat.
Det låter kanske magsurt, och jag är absolut inte missnöjd, men Rammstein var bättre förra gången jag såg dem. Bättre låtval, mer show, mer energi, mer av det extra allt som är Rammstein. Igår var det mycket mer stå rakt upp och ner och spela (mmmpf, ja, men för att vara Rammstein!), inte ens pyron var som förr. Kan förvisso vara den speciella miljön vid Waldbühne som satte gränsen.
Ändå är det såklart en energikick utan dess like och det var alldeles fantastiskt att se dem på sin hemmaplan. Och Rammsteinfans… jag skojar inte när jag säger att jag sett mer aggression på barnkonserter (från vuxna, treåringar räknas inte). Kaosköer, men allt lugnt och stilla. Inget bråk. Inget knuffa, vare sig på in- eller utvägen. Lugnt och fint till tåget och på tåget. Vi är väl ena mesar. Vi lyssnar på arg musik och blir snälla av det.
årets roligaste
Jan Böhmermann gör skitrolig Rammsteinpastisch och lyckas skoja med ungefär alla tyska grejor (Birkenstock, brist på självkritik, Jack Wolfskin-jackor och AfD/NPD) samtidigt.
Love it! Älskar också att Rammstein delade klippet på sin sida.
Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen
Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.
Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!
Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.
OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler! Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.
Opera, säger ni. Är inte det torrt?
Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.
Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?
Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.
Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.
OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.
Trist nog så befann sig Olympia för långt bort för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.
Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.
Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.
Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.
Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.
Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?
DET berättar jag inte.
Oh salighet
Hur tröstar man sig då när man inte är på bokmässan?
Jo, man kan gå på premiär! Rammstein in Amerika.
Jag gamblade. De skickade upp den på ett par ställen i Berlin samtidigt och jag anade väl att Rammstein skulle dyka upp på nåt av ställena. Jag hoppades på Kulturbrauerei (fem minuters promenad från mig :)), de flesta av dem bor här i kvarteren och de hängde mycket där förr.
Jag satsade fel, gänget dök (såklart) upp på gigantiska Kino International på Karl Marx Allee istället, men det är OK (*gnager knoge*). Jag har ju delat hus med en av dem, sett en av dem sitta och äta glass utanför grannhuset och en tredje av dem cykla förbi 😉
(om jag älskar Rammstein? passionerat? har påven en rolig hatt?)
När det började komma reklam för filmen tänkte jag ”jäkla latmaskar, nu vill ni ha pengar för gammal skåpmat”, men det var faktiskt nåt helt annat. Från gamla filmer av Feelin B till (relativ) nutid i Madison Square Garden – massor av filosoferande från Flake (supernörden), mycket om hur det var way back when (guld för mig som aldrig slutar försöka förstå DDR). Huuur bra som helst. Dessutom en bra tyskalektion. Mycket snack med andra rockstars (Iggy Pop, Anthrax, RHCP etc). Bilderna och berättelserna om hur alla i bandet oberoende av varandra (de hade inte hunnit bli Rammstein än) åkte på roadtrip till det stora landet i väst efter att muren fallit var h i l a r i o u s. Vilka underbara muppar de är.
Konsertfilmen var också av otroligt hög kvalitet, kanonljud och snyggt fångat. Att se det på bio var faktiskt lite som att vara på konsert igen (fast jag såg bättre än när jag satt uppe i Globens tak) och det tog en stund innan vi fattade att det inte BARA var surroundljud, folk i salongen betedde sig faktiskt som om det VAR konsert. Jag blåstes bakåt i stolen och bara LOG fånigt på det där sättet som jag gör av en riktigt riktigt bra konsert.
Kompisen som följde med kände till dem sen förut, han sa innan att han tyckte att de var OK men jag anade att han var inte riktigt en hardcore-fan – nu är han det. ”TACK för att du tog med mig, jag kan inte sluta LE” sa han (fast på engelska då ;)) och bad mig sen att lova att de inte pensionerat sig, för nu MÅSTE han få se dem live nån gång. Det kan jag ju såklart inte lova, men de HAR sagt att de nog vill börja snacka med varandra snart åtminstone. Låter fint.
Till har kört soloprojekt med Peter Tägtgren, Kruspe har släppt en skiva med Emigrate (ingen av dem har väl lyckats kanonbra) och Flake har skrivit en bok. Vad de övriga tre har gjort de senaste åren har jag ingen aning om.
—————–
Intervjuerna med killarna var på tyska, intervjuerna med diverse americanos var såklart på engelska, men textade på tyska. Bra träning! Jag förstår alltid mer än jag befarar på förhand. Det tar sig, om än långsamt.
Jag läser dessutom Flakes biografi, Der Tastenficker, nu. Galen, finurlig, underbar. Det går inte snabbt, men det är den första boken på tyska som jag ser FRAM emot att läsa lite i varje kväll. En varning är dock på sin plats för den som hoppas läsa smarrigt Rammsteinskvaller. Då ska ni nog läsa nån annan bok. Han filosoferar lite om livet som rockstjärna på ett ljuvligt sätt, men vill du få historier om galna händelser inklusive vem som gjorde vad – se filmen!
Sommarlov med Kulturkollo – #upptäckarlust
Upptäckarlust. Upptäckarlust is ME. Spot on, Kulturkollo!
”Curious” – jag har det på min LinkedIn-profil, jag har/hade det på de dejtingsidor jag befolkat. Upptäcka, på alla sätt. JA! Det är meningen med livet. 42 kommer på andra plats.
Jag skulle kunna skriva en jättepost, men det är för varmt och jag blir så lätt övertydlig. Jag hade en kollega som brukade följa mig på Instagram (nu vet jag inte ens om han använder det längre) och han sa en gång ”ja, plötsligt ser man att ‘nu är Siv ute och går igen’ och då är det bara att scrolla”. Å ena sidan förstår jag vad han menar, ibland när jag är ute på mina promenader så blir det många bilder postade, men jag tyckte samtidigt att det var rätt oförskämt. Man har Instagram för att använda det. Det är frivilligt att följa. Men OK.
(semestersiv heter jag där)
Never judge a book by its cover? Döm inte hunden efter håren (det kanske inte ens är en hund)?
#upptäckarlust är nämligen också att spontanköpa en skiva för att man dyrkat omslaget/”bandkattbilden” i över ett år – utan att ha MINSTA aning om hur det låter, och så låter det huuuuur bra som helst och jag känner dessutom igen många låtar (lokal stjärna) från radion. High five på den! Men OK, det var inte HELT tokchansande och otippat eftersom den fanns under etiketten klubbmusik, och jag brukar oftast gilla house/trance/electronica.
Du kan lyssna HÄR
Att jag gärna nördar loss upptäckarlusten med allsköns reseböcker/specialintresseböcker vet ni redan, så det kanske jag inte behöver orda så mycket om 😉
Detta är en BRÅKDEL. Min skattkista. My preciousssssss…
Ibland slås jag av insikten att där med att försöka planera resor med Steffen är att vänta till döddagar (varför bara vara yrkesmilitär på [lite mer än] heltid när man kan vara borgmästare i sin lilla stad OCKSÅ?) så jag kanske tar saken i egna händer och övertalar annan vän att åka med. Efter 25 år med mycket ensamupptäckande i samband med många och långa tjänsteresor så gillar jag sällskap i resandet, även om jag är otroligt kräsen i urvalet.
Jag gjorde slag i saken igår. Jag köpte mig en guide om Krakow. Och när jag nu har pratat reselitteratur tidigare så kan jag erkänna att Eyewitness är min favoritserie för ”vanliga” guideböcker.
Ett nytt pråk är ju också en sorts upptäckarlust även om jag är besviken på mig själv över hur lite tyska jag har orkat ta till mig. Det har varit så mycket annat. Bygones!
Sakta men säkert övergår jag från att umgås med andra expats till att hänga med tyska vänner. Alex och jag lärde känna varandra på engelska på jobbet, så det har liksom blivit vårt språk, men det lustiga är att när vi är ute på våra ökända cocktailkvällar så börjar vi alltid prata tyska när vi är lite smålulliga, och då går det skiiitbra 😀
Steffen och jag varvar engelska och tyska. Mest engelska, men ibland blir det bara tyska. Jag ber om mer, men då fnyser han att han vill ju faktiskt förbättra sin engelska också. Han uppfostrades rent språkligt av sin mormor som var av adlig släkt som ogift, en strikt och verbal dam som färgade honom mycket. Jag blir uppläxad ibland när jag använder slang/ugly words (det uppskattar jag kanske inte, även om jag uppskattar det också, för vare sig jag eller de flesta andra expats jag känner fattar riktigt hur OTROLIGT fult det är att säga ”scheisse” på tyska och jag vill ju inte förolämpa nån i onödan). Jag inser ofta att han inte är bra på tyska enbart i form av att vara tysk, han är otroligt verbal och har en mycket bra språk (lite som att alla svenskar inte direkt har femma i svenska – men han bör ha haft utomordentligt bra betyg i tyska, jag har dock aldrig frågat).
Kopfkino har jag nog redan talat om. SUPEBRA ord.
Jag har den hårda vägen fått lära mig att när man säger ”jaja” i samma tonläge som vi lite överseende gör i Sverige så betyder fortsättningen ”und leck mir…” – ja, i princip kyss mig i röven. Jaja 😉
Min tredje språkfrämjande vän Andreas är yrkespolitiker och OCKSÅ otroligt verbal, men han är Steffens raka motsats. Mycket slang, många four-letter-words. Igår lärde jag mig ordet Klugscheiss/Klugscheisser av honom. ÄLSKAR! Perfekt ord för mig. En Klugscheisser är en smart-ass, lite floskelgenerator kanske.
How to build a superstar
Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå. Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.
Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.
”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”
Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska. Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?
Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?
I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉
Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers. Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.
Det skiter jag i.
Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet. That’s my shit.
istället för Backman
Jag är en av de där tråkmånsarna (tycker somliga) som vare sig fattade hypen med Hundraåringen eller Ove. Jo, de fick godkänt – men det där hängivet dyrkande? Nope. Jag fann min egen oväntade-möten-och-fantastiska-livsresor-som-ger-varm-känsla-i-magen-pärla hos Sara Lövestam. Hjärta av jazz! Woooop wooop!
Ung kvinna med enorm kärlek till ord och musik (inte sån musik som en ung kvinna ”ska” älska) har det tufft i skolan men lär av en rolig slump känna en man på ett äldreboende. Deras första interaktion handlar om Povel Ramel, en gemensam idol.
Folk är riktigt jävliga mot Steffi i skolan och Alvar – ja, han har levt ett långt och spännande liv men han har sina sorger han också. Sin älskade kan en förlora på så många sätt. Under långa samtal och musiksessioner finner de en gedigen vänskap och kraft.
Ja, huvva, där känns det som om jag just slog på klyschgeneratorn, men det är svårt för mig att formulera det på annat sätt. Genom Alvars berättelser får vi höra mer om Stockholm på 40-talet, Sverige förskonades från kriget men en bomb small minsann av och det var ransonering och hemma i Värmland med den långa gränsen mot det ockuperade Norge fanns alltid rädslan för tysken. Jazz? Jazz, som vi numera klassar som lite nördigt – jazzen var av Satan då. Syndig. Ovärdig.
En bok om att hitta sin väg och sin plats, att stå upp mot de som mobbar och om att en aldrig aldrig ska ge upp. Sara Lövestam alltså. Jag är hemma i Sverige och hämtar kläder och böcker och Saras Tillbaka till henne var det första som åkte ner i väskan. Hjärta av jazz skickar jag vidare till en av svärmödrarna (hon kan behöva räddas från Ove :)).
Weirdo
”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.
Liten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.
Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.
Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.
”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”
Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.
Nick och Norah, filmvarianten
Seg och rastlös – what to do? Fiiiiilmtajm. Jag var sugen på att kolla på något lättsmält och New York-doftande, gärna bokrelaterat, och resultatet Nick and Norah’s Infinite Playlist var inte så tokigt alls. Vi fnissade, höll för ögonen (jag säger tuggummi och Port Authority så hajar den som har sett filmen vad jag menar) men… här letades det efter Fluffy i en hel film och sen fick vi inte HÖRA resultatet? Va?
Jag avverkade bokvarianten av Nick & Norah i somras, den är inte min favorit-Cohn/Levithan, men bok vs film: jo, men de är helt OK båda två. Det är lätt (speciellt för en boktok de luxe) att slentrianmässigt tänka att boken är bättre än filmen, men i det här fallet är det hugget som stucket för mig. Kudos för sjuk humor och bra musik.
#Blogg100 – 13
Nä. Strand slår klubbarna för mig, trots allt.
I april läste jag min första Cohn/Levithan i form av Dash & Lily’s book of Dares – nu var det dags för nästa alster: Nick & Norahs oändliga låtlista. Den har fått massor av beröm, men för mig hamnar den på en klar andraplats efter Dash & Lily.
Kanske för att böcker trumfar musik i min värld (även om jag älskar musik också).
Kanske för att jag läste den här i svensk översättning. Jag reagerade inte över att översättningen var dålig, men Rachel och David skriver så finfint att de helst ska läsas i original ändå (varför jag köpte den på svenska? låg i halva reapriset-korg, jag tänkte att ‘det är bättre att ta den på svenska och få tummen ur än att den ska drunkna bland alla andra ”bordeletauppochläsaböcker” som snurrar i skallen’).
Konceptet är detsamma som i Dash & Lily (och som i ett antal andra böcker som de har skrivit): författarna skriver varannat kapitel, ibland överlappar de varandra, ibland inte. Jag gillar det konceptet väldigt mycket!
Nick: Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting – vad som helst – för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger:
”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”
Norah: Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig. Pojkvän till undsättning!
Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.
En natt i New York. Nick och Norah möts vid midnatt och sedan korsas deras vägar igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig.
Ännu en ungdomsbok om två lite kantstötta ungdomar som vinner både insikter och varandra. Ännu en ungdomsbok som hade fått mitt 16-åriga jag att tänka ”ja, stackars dig, du har det jättetufft med din snälla och rika skivbolagspappa som låter dig gå på coola klubbar i New York”. Fast det är å andra sidan en rätt meningslös invändning. Jag tror ändå att jag föredrar Jonas Gardell och Johanna Nilsson när det gäller att känna med och för utstötta fjortisar, men vill man läsa om en galen natt i NYC, massor av musik och en och annan smarrig kyss (killetjej, tjejtjej, killekille), ja, då är detta den rätta boken. Ska skicka den till ung punk/popprinsessa i min närhet och se vad hon tycker.
PS Bonuspoäng för mycket tunnelbana. DS
PPS Norah: jag hade valt Dinah. Definitivt. DS
(inte så) Anonyma Biblioholister 