psykologi

Hej klimakteriet!

hejklimkteriet

Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!

Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.

Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!

Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.

Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.

Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.

Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.

Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.

Annonser

50 nyanser av…

Jag har tyvärr några väninnor som har snöat in totalt på ”50 nyanser av…”-böckerna. Jag har fortfarande inte läst dem och det beror verkligen inte på att jag skulle vara ointresserad av kink, mer på en kombo av ”usch, jag har hört att de är pinsamt pinsamt skrivna” samt den inre motvallare som får mig att skygga eller åtminstone kraftigt försena inmundigande av en hel del hype (den motvallaren gör att jag kan vara den sista i bekantskapskretsen som inte sett filmen Titanic heller).

BDSM-utövare ute i verkligheten stönar över den här serien, och inte direkt av behag (det kan vara bäst att förtydliga det). Suzann förklarar varför.

Varför jag skriver ”tyvärr” om väninnorna? Tja. Jag önskar dem bättre erotik, helt enkelt. Erotik som inte ÄNNU mer befäster det där med liten fattig och oerfaren flicka som sveps bort av stor, erfaren och rik man.


det exakta, att äga orden

Lena Andersson fascinerar – eller snarare, vad andra tycker om Lena fascinerar. Så hyllad, prisbelönt, men så var det som att SÅ högt får hon väl ändå inte flyga, och så började kritiken hagla. Jag ryser ibland när jag ser omdömena från främst en del män, riktiga Hugo-män (förmodligen just därför), som stenhårt uttrycker tankar om vilken liten och förkrympt kvinna den där förfärliga Lena måste vara. ALLT är fel, hon till och med SKRIVER för perfekt, det blir KALLT (jo, jag såg faktiskt en bitter wannabejournalist som skrev så i en nasty fejjankonversation).

Jag är hemma med maginfluensa idag och sitter uppkrupen nära elementet insvept i en filt. Det må låta patetiskt, men jag har hög feber och det är för dragigt vid sängen! Jag har förträngt det där med e-böcker (jag har så många olästa pappersböcker att beta av), men nu blev jag plötsligt sugen. Omedelbar behovstillfredsställelse galore, DET kan e-böcker erbjuda. Nu läser jag Lenas senaste, Utan personligt ansvar.

Ja. Ester är tillbaka. Och vi får se vad jag tycker om boken som helhet, jag tippar på att jag kommer att hets-sluka den idag, men det tog inte många sidor förrän några fantastiska meningar förtrollade mig igen:

Olof och Ester var som två kugghjul. Kugghjul växer inte in i varandra och växer inte ihop. De förlorar inte begreppen om var den ena börjar och den andra slutar, men de förutsätter varandra, drivs framåt av varandra, är helt avpassade för varandra. Så tycktes det Ester. Ensamt är ett kugghjul bara en taggig stillastående artefakt utan uppdrag och riktning. Det går det också, men för rörelse behövs det två, och för att kugghjulets inneboende potential och syfte ska förverkligas. Tyvärr fungerar även tre, mekaniskt sett fungerar det rent av utmärkt.

Ja, ni hajar ju. Ester är inte bara tillbaka. Hon är den andra kvinnan nu. Nu ska jag kasta mig in i det här. Kan bli smärtsamt, vi får se.


The House We Grew Up In

En av många diskussioner på Bokresan (ja, ni kommer eventuellt att få höra om den där resan ganska länge till, men den är årets stora bokhöjdpunkt för mig, inte ens Bokmässan kan i alla avseenden konkurrera) var den om chick lit. Vad ÄR det numera? Existerar det riktigt renodlat? Går det att ta sig ur genren och klassas som ”vanlig” författare? Är det ens önskvärt att göra det? Var Marian Keyes egentligen per definition mindre värd som författare än Nick Hornby i slutet av nittiotalet? Keyes skrev tidigt i sin karriär en rolig men också allvarlig bok om missbruk och behandlingshem. Är det mer oseriöst än att skriva om en fotbollsnörd eller en musiknörd? Är det genusglasögonen nu igen?

Feelgood kontra feelbad är också ett tacksamt ämne att debattera, där går diskussionsvågorna stundtals höga i olika hörn på bloggar och i diskussionsforum. Nån avskyr feelgood för att det är så orealistiskt, saker ORDNAR sig aldrig sådär fint i verkliga livet (men det är väl ingen läskunnig som tror det? är det? eller umgås jag med för smarta människor?). Nån annan anser att feelbad är deprimerande, livet är tungt nog ändå. Så kan vi argumentera i all oändlighet och det finns ju egentligen ingen anledning att sluta med det, för det är förtvivlat roligt att diskutera så länge vi gör det på ett konstruktivt sätt.

Själv har jag efter långt och moget övervägande kommit fram till två avancerade teser:
– ibland är jag sugen på nåt lättsmält
– ibland vill jag ha tuggmotstånd

Fantastiskt va?

thehousewegrew

Lisa Jewell är en f d chick lit-drottning som numera skriver, tja, vanliga romaner om du frågar mig. Hon skriver om glädje, sorg och relationer och hon använder en del flerstaviga ord. Hon kommer kanske aldrig in i finrummet, men jag tror inte ens att hon nödvändigtvis vill dit. Strunt samma.

The House We Grew Up In snurrar omkring familjen Bird. Mamma, pappa och fyra barn lever tillsammans i stort hus med ljuvlig trädgård i en liten lantlig stad.

Varje påsk njuter familjen av en rolig äggjakt – eller ja, egentligen är det kanske mamma Lorelei som njuter mest av hela spektaklet, att fixa och dona och gömma såna där glittriga chokladägg i vackert färgad stanniol (måste sparas! bra pysselmaterial!) i trädgården så att barnen kan hitta dem. Storasyster är snäll nog att låta de yngre syskonen hitta de flesta äggen. Äggjakten följs alltid av en härlig påskmiddag med familjen i det stora köket med AGA-spisen.

Så händer Livet. Familjen drabbas av något fruktansvärt och det är som fukt som letar sig in i små små sprickor – när vattnet fryser till is expanderar sprickorna och somligt faller isär fullständigt. Korrektion: det mesta faller isär. Alla har sina mörka sidor, dessa förstärks och det som möjligen kan adderas till genrens (förmenta?) oseriositetskonto är väl den vanliga invändningen: attans så mycket elände och konstigheter som kan tvingas på en enda familj. Å andra sidan så är det ett fenomen som icke förekommer i denna genre enbart, måste alla historier alltid befästas med önskemål om 100% diskbänksrealism? Nä, just det.

(Det där var eventuellt en övertydlighet från en fantastikälskares sida men å andra sidan: den alltid lika normkritiska Suzann – som jag själv med kärleksfull varsamhet lotsade ner i fantastikträsket för bara ett år sedan – knäppte mig redigt på näsan under helgen: ”Det heter inte OM zombierna kommer Siv, det heter NÄR de kommer!”)

Åter till boken. Familjerelationerna blir allt trassligare och ett antal år efter Den Förfärliga Påsken har de tidigare så tighta familjemedlemmarna knappt någon kontakt med varandra alls. Utan att vilja spoila alldeles för mycket kan jag avslöja att livet tvingar dem samman igen. Hur och varför får du ta reda på själv, men för mig blev det viktigt eftersom det är så relaterat till en av de jobbigare sakerna jag har tvingats göra de senaste åren. Hoarding-problematik. Svårigheten i att hantera en förälders bekymmer, komplett med sorg, frustration och enorma känslor av otillräcklighet.

Printz Publishing har givit ut boken på svenska: Fågelburen (en väldigt väldigt smart och snygg översättning av boktiteln).


Livrädd

livraddS J Bolton är tillbaka med bok nummer två om Lacey Flint – Livrädd/Dead Scared. När jag insåg att Lacey skulle få åka till Cambridge den här gången blev jag milt sagt exalterad. Cambridge, med alla dess mytomspunna universitet, är en vacker liten stad (med mååååånga fina boklådor). Perfekt miljö för aka-porr, och en nästan lika bra tummelplats för seriemördare. Den vackra småstadsidyllen med snirkliga hus och det otäcka krypande paranoida. Kontrasterna som gör’et.

Universitetsstudier. För många är det klivet ut i vuxenlivet. Flytta hemifrån, kanske till en stad långt bort. Nya vänner, nya ovänner och en hiskelig press att lyckas.

När det handlar om Cambridge (eller för den delen någon av våra svenska prestigeutbildningar) så kan det också vara så att en landar där aningens utslut av pressen att ens ta sig DIT. Det är inte direkt som att en kan bestämma sig för att ”jag vill plugga medicin i Cambrigde, så då gör jag det då då”. Om det är svettigt att ta sig in på KI eller Handels så är det en sunnanbris jämfört med att bli antagen till de brittiska prestigeuniversiteten. Den ekonomiska faktorn är dessutom ännu tyngre där.

Hur kommer Lacey till Cambridge då? Jo, under täckmantel såklart. Det är inte helt ovanligt att pressade studenter väljer att avsluta sina liv, men i Cambridge har det gått i vågor som stundtals blivit så höga att polisen reagerar. Det är inte bara antalet. Det är klientelet och de spektakulära tillvägagångssätten. Närs det en självmordskult i stan? Blir unga människor infångade, inspirerade, snudd på hjälpta över kanten? Men vem i hela fridens namn kan ha intresse av det? Lacey blir Laura: en ung, vacker och lätt labil psykologistudent. Hon förstår inte ens själv vilket lockbete hon utgör.

Jag började läsa i ett lyckorus, men sedan dog det. Det var för rörigt, för många människor, jag tappade intresset. Boken fick vila i några månader innan jag plockade upp den igen, men som midsommarläsning fungerade den ganska bra. Det är fortfarande rörigt, det är fortfarande för många namn (för mig) att hålla reda på. Det är fortfarande liiiiite over the top, men paranoian fångar mig. Jag vill vem vem eller vilka och varför. Och hur, absolut hur. Lacey råkar (naturligtvis) väldigt illa ut.

Det blir en trea. Godkänt, med plus i kanten för fin miljö. Jag blev så förtjust i den första boken om Lacey att jag hade väldigt höga förväntningar på uppföljaren, förväntningar som inte riktigt infriades. Jag kommer med ganska stor sannolikhet att läsa fler böcker av S J Bolton, men eftersom jag rent generellt har tröttnat en aning på kriminalromaner så har hon en del att bevisa med nästa bok om inte hon också ska hamna på (den numera omfattande) listan över habila kriminalförfattare som jag spar till en annan gång för att de drunknar i mängden och konkurreras ut av känslan ”så många böcker, så lite tid”.


Pythians anvisningar

SOM jag har väntat på att Jerker och Håkan ska knyta ihop säcken åt mig. Äntligen kom den så, Pythians anvisningar, den tredje och sista delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet.

Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.

Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.

Victoria Bergmans dotter Madeleine är fortfarande samma gäckande skugga både för sina offer och för kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg.

Uttrycket Phytians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan skapat. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.

Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Det känns som en bok – eller tre böcker då, för att vara mer korrekt – som varit jobbig att skriva. Jag kan bara hoppas att författarna inte har hunnit tröttna på varandra och på samarbetet, för det doftar mer, mycket mer. Samtidigt så känns den här boken mer splittrad än tidigare. Jag blir inte klok på om det är ett hastverk för att bli av med skiten eller om det är en önskan om att sätta en så fet prick över det berömda i:et som möjligt. Det kan möjligen bero på att jag min boknarkomani till trots begriper för lite om redigering. JAG kan känna att boken hade vunnit väldigt mycket på en ganska tuff genomgång av någon som är allergisk mot adjektivsjuka, för vissa partier är så tyngda av längtan efter att beskriva saker så noggrant som möjligt att de nästan blir lite komiska. För mycket.

”Lowynsky verkar vara en barsk, men sympatisk man och Hurtig tänker på sin pappa när han hör polismannens korthuggna svar på Jeanettes frågor. Inte bara för de ordkarga, förkortade meningarna utan också för den djupa basrösten och brytningen, samma hårda konsonanter och språkmelodi hans pappa använder de få gånger han talar språket”

Ser ni vad jag menar, eller är det jag som är onödigt petig? Det känns onekligen som om jag kastar sten i glashus, jag är själv väldigt ”pratig” när jag bloggar men det är ju just när jag bloggar. När jag skriver annan text sållar jag hårdare.

Boken snurrar mest av allt kring Victoria Bergmans egen självterapi. Hon kommer till massor av insikter och försöker – lika mycket som jag vill att nån ska knyta ihop trilogi-säcken – knyta upp sig själv. Jag förstår att det är en del av berättelsen som känns viktig att beskriva, att det kanske är dit Jerker och Håkan har siktat in sig på att komma hela tiden, men det blir lite för mycket av det också. För mig. Det finns så mycket annat jag hade velat ha mer av.

Men det är bara jag! Och det är fortfarande en bra bok, som avslutar en riktigt skön trilogi. Nu undrar jag bara vad herrar Eriksson och Axlander-Sundquist tänker göra härnäst.

PS och de där anvisningarna? Vart tog de vägen?


att göra det bästa av situationen, del 94529467

I kväll ska jag grotta ner mig i min mensighet tillsammans med en bunke Ben&Jerry och Pythians anvisningar. Good shit.