psykologi

Hej klimakteriet!

hejklimkteriet

Ja men jisses vad som har hänt på ett år! Det är SNART ett år sedan jag tog bilden ovan, på Suzann, på kulturtantskollot i Syninge. När jag letade efter den underbara bilden (som jag bommade att blogga då, klantigt!) så hittade jag det här inlägget också. Tjoff ba. Att byta liv var ordet, sa Bull. Inget blev visst som jag trodde. Inte heller hade jag trott -även om jag kanske borde ana – att jag skulle få utropa ett ”Hej klimakteriet!” själv bara några månader efter att jag första gången såg den där boken, men nu blev det så. Jag har en kronisk sjukdom som kostat mig en äggstock och förmodligen mördat den andra också, så att jag skulle hamna i klimakteriet tidigt var väl inte så underligt. FÖRDELEN med det är att sjukdomen, endometrios, inte kommer åt mig på samma sätt längre. Hej DÅ, smärtor!

Nåväl, detta mytomspunna klimakterium… en del lider illa och andra märker knappt av det alls. I vintras var mitt klimakterium svårt att tolerera. Jag hade både värme- och köldvallningar som ledde till svåra sömnstörningar (och hur humöret blir av att ligga vaken natt efter natt efter natt vet nog de allra flesta) och frekvensen kofta-av-kofta-på fick folk att höja på ögonbrynen mer än en gång. Min käre vän som jag bodde hos i julas blev rent orolig över hur jag gick från svettblöt i ansiktet till frossa på 60 sekunder slätt, men efter att jag förklarat samtliga skeenden så hajade han mer (jag har sagt det förr och jag säger det igen: den människan blir ett storfynd för den rätta kvinnan den dagen han bestämmer sig för att ägna sig åt romantisk kärlek igen). Torra slemhinnor och en ständig känsla av att ha lite halvt blåskatarr är inte heller kul.

Nu har jag hittat mina sätt att hantera det hela och mår mycket bättre. Jag kombinerar fytoöstrogener (och rent allmänt kost med extra fokus på B, C, D och E-vitaminer) med motion och vare sig det har verkan ”på riktigt”, är ett utslag av placeboeffekt eller bara kommer sig av en naturlig lindring (ALLA lider inte år ut och år in) så är jag tacksam över att det inte är som det var i december och januari. När en vallning kommer tänker jag ”ja men kom då, kom an” och den minskade stressen tycks också ha påverkan på mig. Alternativet ”neeeeeej, nu kommer en vallning, nu blir jag illröd och svettig” gjorde inte saken bättre, kan jag konstatera. Tillämpad avslappning borde läras ut i skolan…!

Suzann utropade ”ooooooh, du är i klimakteriet, det ska vi FIRA!” alldeles då när jag mådde som sämst och hon fick ett ganska surt svar tillbaka, ”vi får väl se hur kul DU tycker att det är när det blir din tur, FIRA kan jag möjligen göra den dagen då det är över *mutter mutter*”.

Hon låg lågt i några månader, men sedan landade ändå ett stort klimakteriepaket till mig hos närliggande postkontor. Jag asgarvade när jag öppnade, det var tema klimakteriekossa för hela slanten. En zombieformad (!!) minifläkt som jag ser fram emot att använda på jobbet nu när det börjar bli varmare, en broderad kossa, en shoppingkasse i ko-dekorerad minificka (den adopterade Spockissen och bar runt på så sött att jag han tänka ”men tulle, det är hans kattunge!” ända tills han började slita och riva i den – eh, ojdå, det VAR hans kattun… ja, eller nåt, den är vart fall döööööd nu). Och BOKEN, Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av, då.

Åsa Albinsson och Maria Fröjdh har samlat fakta såväl som texter signerade ett antal kända svenska kvinnor som själva är i eller har passerat klimakteriet. Boken presenterade inga faktiska nyheter för mig rent medicinskt (jag är ju den nörd jag är, så GISSA om jag letade fakta när jag förstod hur det låg till för mig) men allt är mycket snyggt förpackat och jag uppskattar verkligen de personliga texterna. En del av dem är tjosan-hejsan-detta-är-ju-bara-coolt, nån skribent hade knappt märkt av det alls, nån hade märkt av det men sade sig till och med välkomna vallningarna. Boken tar upp andra saker kopplade till livet runt femtio också, det är inte bara klimakterium, en del avsnitt går in på statistik om arbetsliv, jämställdhet och liknande.

Ingen av de kvinnor som skriver i boken var så rent ut arg och negativ som jag var i vintras. Det är förvisso bra att sticka hål på myten om att det måste vara ett helvete, livet är fullt av dumma självuppfyllande profetior, men som det stod någonstans i ett av faktakapitlen – (fritt tolkat) det ska vare sig demoniseras eller trivialiseras för ingen av oss upplever detsamma. Vi har inte samma fysiska förutsättningar, vi har inte samma psykiska förutsättningar, vi har inte samma sociala förutsättningar. Ja, så kan jag fortsätta ett tag till.

Jag upplever ingen magisk andra vår (DET är intressant i boken – det finns några korta texter om hur klimakteriet ses i andra kulturer och där kan man säga att det skiftar vilt), jag anser mig inte leva i Frihetstiden – jag är här och nu och min kropp går från en hormonell fas till en annan. Så är det och så måste det vara. Ju.


50 nyanser av…

Jag har tyvärr några väninnor som har snöat in totalt på ”50 nyanser av…”-böckerna. Jag har fortfarande inte läst dem och det beror verkligen inte på att jag skulle vara ointresserad av kink, mer på en kombo av ”usch, jag har hört att de är pinsamt pinsamt skrivna” samt den inre motvallare som får mig att skygga eller åtminstone kraftigt försena inmundigande av en hel del hype (den motvallaren gör att jag kan vara den sista i bekantskapskretsen som inte sett filmen Titanic heller).

BDSM-utövare ute i verkligheten stönar över den här serien, och inte direkt av behag (det kan vara bäst att förtydliga det). Suzann förklarar varför.

Varför jag skriver ”tyvärr” om väninnorna? Tja. Jag önskar dem bättre erotik, helt enkelt. Erotik som inte ÄNNU mer befäster det där med liten fattig och oerfaren flicka som sveps bort av stor, erfaren och rik man.


det exakta, att äga orden

Lena Andersson fascinerar – eller snarare, vad andra tycker om Lena fascinerar. Så hyllad, prisbelönt, men så var det som att SÅ högt får hon väl ändå inte flyga, och så började kritiken hagla. Jag ryser ibland när jag ser omdömena från främst en del män, riktiga Hugo-män (förmodligen just därför), som stenhårt uttrycker tankar om vilken liten och förkrympt kvinna den där förfärliga Lena måste vara. ALLT är fel, hon till och med SKRIVER för perfekt, det blir KALLT (jo, jag såg faktiskt en bitter wannabejournalist som skrev så i en nasty fejjankonversation).

Jag är hemma med maginfluensa idag och sitter uppkrupen nära elementet insvept i en filt. Det må låta patetiskt, men jag har hög feber och det är för dragigt vid sängen! Jag har förträngt det där med e-böcker (jag har så många olästa pappersböcker att beta av), men nu blev jag plötsligt sugen. Omedelbar behovstillfredsställelse galore, DET kan e-böcker erbjuda. Nu läser jag Lenas senaste, Utan personligt ansvar.

Ja. Ester är tillbaka. Och vi får se vad jag tycker om boken som helhet, jag tippar på att jag kommer att hets-sluka den idag, men det tog inte många sidor förrän några fantastiska meningar förtrollade mig igen:

Olof och Ester var som två kugghjul. Kugghjul växer inte in i varandra och växer inte ihop. De förlorar inte begreppen om var den ena börjar och den andra slutar, men de förutsätter varandra, drivs framåt av varandra, är helt avpassade för varandra. Så tycktes det Ester. Ensamt är ett kugghjul bara en taggig stillastående artefakt utan uppdrag och riktning. Det går det också, men för rörelse behövs det två, och för att kugghjulets inneboende potential och syfte ska förverkligas. Tyvärr fungerar även tre, mekaniskt sett fungerar det rent av utmärkt.

Ja, ni hajar ju. Ester är inte bara tillbaka. Hon är den andra kvinnan nu. Nu ska jag kasta mig in i det här. Kan bli smärtsamt, vi får se.


The House We Grew Up In

En av många diskussioner på Bokresan (ja, ni kommer eventuellt att få höra om den där resan ganska länge till, men den är årets stora bokhöjdpunkt för mig, inte ens Bokmässan kan i alla avseenden konkurrera) var den om chick lit. Vad ÄR det numera? Existerar det riktigt renodlat? Går det att ta sig ur genren och klassas som ”vanlig” författare? Är det ens önskvärt att göra det? Var Marian Keyes egentligen per definition mindre värd som författare än Nick Hornby i slutet av nittiotalet? Keyes skrev tidigt i sin karriär en rolig men också allvarlig bok om missbruk och behandlingshem. Är det mer oseriöst än att skriva om en fotbollsnörd eller en musiknörd? Är det genusglasögonen nu igen?

Feelgood kontra feelbad är också ett tacksamt ämne att debattera, där går diskussionsvågorna stundtals höga i olika hörn på bloggar och i diskussionsforum. Nån avskyr feelgood för att det är så orealistiskt, saker ORDNAR sig aldrig sådär fint i verkliga livet (men det är väl ingen läskunnig som tror det? är det? eller umgås jag med för smarta människor?). Nån annan anser att feelbad är deprimerande, livet är tungt nog ändå. Så kan vi argumentera i all oändlighet och det finns ju egentligen ingen anledning att sluta med det, för det är förtvivlat roligt att diskutera så länge vi gör det på ett konstruktivt sätt.

Själv har jag efter långt och moget övervägande kommit fram till två avancerade teser:
– ibland är jag sugen på nåt lättsmält
– ibland vill jag ha tuggmotstånd

Fantastiskt va?

thehousewegrew

Lisa Jewell är en f d chick lit-drottning som numera skriver, tja, vanliga romaner om du frågar mig. Hon skriver om glädje, sorg och relationer och hon använder en del flerstaviga ord. Hon kommer kanske aldrig in i finrummet, men jag tror inte ens att hon nödvändigtvis vill dit. Strunt samma.

The House We Grew Up In snurrar omkring familjen Bird. Mamma, pappa och fyra barn lever tillsammans i stort hus med ljuvlig trädgård i en liten lantlig stad.

Varje påsk njuter familjen av en rolig äggjakt – eller ja, egentligen är det kanske mamma Lorelei som njuter mest av hela spektaklet, att fixa och dona och gömma såna där glittriga chokladägg i vackert färgad stanniol (måste sparas! bra pysselmaterial!) i trädgården så att barnen kan hitta dem. Storasyster är snäll nog att låta de yngre syskonen hitta de flesta äggen. Äggjakten följs alltid av en härlig påskmiddag med familjen i det stora köket med AGA-spisen.

Så händer Livet. Familjen drabbas av något fruktansvärt och det är som fukt som letar sig in i små små sprickor – när vattnet fryser till is expanderar sprickorna och somligt faller isär fullständigt. Korrektion: det mesta faller isär. Alla har sina mörka sidor, dessa förstärks och det som möjligen kan adderas till genrens (förmenta?) oseriositetskonto är väl den vanliga invändningen: attans så mycket elände och konstigheter som kan tvingas på en enda familj. Å andra sidan så är det ett fenomen som icke förekommer i denna genre enbart, måste alla historier alltid befästas med önskemål om 100% diskbänksrealism? Nä, just det.

(Det där var eventuellt en övertydlighet från en fantastikälskares sida men å andra sidan: den alltid lika normkritiska Suzann – som jag själv med kärleksfull varsamhet lotsade ner i fantastikträsket för bara ett år sedan – knäppte mig redigt på näsan under helgen: ”Det heter inte OM zombierna kommer Siv, det heter NÄR de kommer!”)

Åter till boken. Familjerelationerna blir allt trassligare och ett antal år efter Den Förfärliga Påsken har de tidigare så tighta familjemedlemmarna knappt någon kontakt med varandra alls. Utan att vilja spoila alldeles för mycket kan jag avslöja att livet tvingar dem samman igen. Hur och varför får du ta reda på själv, men för mig blev det viktigt eftersom det är så relaterat till en av de jobbigare sakerna jag har tvingats göra de senaste åren. Hoarding-problematik. Svårigheten i att hantera en förälders bekymmer, komplett med sorg, frustration och enorma känslor av otillräcklighet.

Printz Publishing har givit ut boken på svenska: Fågelburen (en väldigt väldigt smart och snygg översättning av boktiteln).


Livrädd

livraddS J Bolton är tillbaka med bok nummer två om Lacey Flint – Livrädd/Dead Scared. När jag insåg att Lacey skulle få åka till Cambridge den här gången blev jag milt sagt exalterad. Cambridge, med alla dess mytomspunna universitet, är en vacker liten stad (med mååååånga fina boklådor). Perfekt miljö för aka-porr, och en nästan lika bra tummelplats för seriemördare. Den vackra småstadsidyllen med snirkliga hus och det otäcka krypande paranoida. Kontrasterna som gör’et.

Universitetsstudier. För många är det klivet ut i vuxenlivet. Flytta hemifrån, kanske till en stad långt bort. Nya vänner, nya ovänner och en hiskelig press att lyckas.

När det handlar om Cambridge (eller för den delen någon av våra svenska prestigeutbildningar) så kan det också vara så att en landar där aningens utslut av pressen att ens ta sig DIT. Det är inte direkt som att en kan bestämma sig för att ”jag vill plugga medicin i Cambrigde, så då gör jag det då då”. Om det är svettigt att ta sig in på KI eller Handels så är det en sunnanbris jämfört med att bli antagen till de brittiska prestigeuniversiteten. Den ekonomiska faktorn är dessutom ännu tyngre där.

Hur kommer Lacey till Cambridge då? Jo, under täckmantel såklart. Det är inte helt ovanligt att pressade studenter väljer att avsluta sina liv, men i Cambridge har det gått i vågor som stundtals blivit så höga att polisen reagerar. Det är inte bara antalet. Det är klientelet och de spektakulära tillvägagångssätten. Närs det en självmordskult i stan? Blir unga människor infångade, inspirerade, snudd på hjälpta över kanten? Men vem i hela fridens namn kan ha intresse av det? Lacey blir Laura: en ung, vacker och lätt labil psykologistudent. Hon förstår inte ens själv vilket lockbete hon utgör.

Jag började läsa i ett lyckorus, men sedan dog det. Det var för rörigt, för många människor, jag tappade intresset. Boken fick vila i några månader innan jag plockade upp den igen, men som midsommarläsning fungerade den ganska bra. Det är fortfarande rörigt, det är fortfarande för många namn (för mig) att hålla reda på. Det är fortfarande liiiiite over the top, men paranoian fångar mig. Jag vill vem vem eller vilka och varför. Och hur, absolut hur. Lacey råkar (naturligtvis) väldigt illa ut.

Det blir en trea. Godkänt, med plus i kanten för fin miljö. Jag blev så förtjust i den första boken om Lacey att jag hade väldigt höga förväntningar på uppföljaren, förväntningar som inte riktigt infriades. Jag kommer med ganska stor sannolikhet att läsa fler böcker av S J Bolton, men eftersom jag rent generellt har tröttnat en aning på kriminalromaner så har hon en del att bevisa med nästa bok om inte hon också ska hamna på (den numera omfattande) listan över habila kriminalförfattare som jag spar till en annan gång för att de drunknar i mängden och konkurreras ut av känslan ”så många böcker, så lite tid”.


Pythians anvisningar

SOM jag har väntat på att Jerker och Håkan ska knyta ihop säcken åt mig. Äntligen kom den så, Pythians anvisningar, den tredje och sista delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet.

Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.

Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.

Victoria Bergmans dotter Madeleine är fortfarande samma gäckande skugga både för sina offer och för kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg.

Uttrycket Phytians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan skapat. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.

Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Det känns som en bok – eller tre böcker då, för att vara mer korrekt – som varit jobbig att skriva. Jag kan bara hoppas att författarna inte har hunnit tröttna på varandra och på samarbetet, för det doftar mer, mycket mer. Samtidigt så känns den här boken mer splittrad än tidigare. Jag blir inte klok på om det är ett hastverk för att bli av med skiten eller om det är en önskan om att sätta en så fet prick över det berömda i:et som möjligt. Det kan möjligen bero på att jag min boknarkomani till trots begriper för lite om redigering. JAG kan känna att boken hade vunnit väldigt mycket på en ganska tuff genomgång av någon som är allergisk mot adjektivsjuka, för vissa partier är så tyngda av längtan efter att beskriva saker så noggrant som möjligt att de nästan blir lite komiska. För mycket.

”Lowynsky verkar vara en barsk, men sympatisk man och Hurtig tänker på sin pappa när han hör polismannens korthuggna svar på Jeanettes frågor. Inte bara för de ordkarga, förkortade meningarna utan också för den djupa basrösten och brytningen, samma hårda konsonanter och språkmelodi hans pappa använder de få gånger han talar språket”

Ser ni vad jag menar, eller är det jag som är onödigt petig? Det känns onekligen som om jag kastar sten i glashus, jag är själv väldigt ”pratig” när jag bloggar men det är ju just när jag bloggar. När jag skriver annan text sållar jag hårdare.

Boken snurrar mest av allt kring Victoria Bergmans egen självterapi. Hon kommer till massor av insikter och försöker – lika mycket som jag vill att nån ska knyta ihop trilogi-säcken – knyta upp sig själv. Jag förstår att det är en del av berättelsen som känns viktig att beskriva, att det kanske är dit Jerker och Håkan har siktat in sig på att komma hela tiden, men det blir lite för mycket av det också. För mig. Det finns så mycket annat jag hade velat ha mer av.

Men det är bara jag! Och det är fortfarande en bra bok, som avslutar en riktigt skön trilogi. Nu undrar jag bara vad herrar Eriksson och Axlander-Sundquist tänker göra härnäst.

PS och de där anvisningarna? Vart tog de vägen?


att göra det bästa av situationen, del 94529467

I kväll ska jag grotta ner mig i min mensighet tillsammans med en bunke Ben&Jerry och Pythians anvisningar. Good shit.


seriemord i grannskapet

Märkligt ändå att jag har bott i och omkring Västerås sedan 1989 utan att någonsin ta reda på så värst mycket om Salaligan. Salaligan – det låter så harmlöst. Jag tänkte att de kanske rånade bensinmackar, ägnade sig åt spel och dobbel (si där har vi ett gammalt uttryck att älska, DOBBEL!?) och möjligtvis brände sina egna starka ”medusiner” hemma under motbokens dagar.

Så fel jag hade. Salaligan ägnade sig förvisso åt en del rån, men dessutom åt hypnos, magi (nåja), yoga (!! ;)) och MORD. Det var en hel bunt människor som fick sätta livet till på grund av den märklige Thurneman och hans gäng.

Jag måste tacka två män för att jag fick förmånen att lära mig mer: Leif GW, som tipsade om den i Babel, samt min käre K som blev hastigt anmodad (att resa några timmar senare är väl helt normalt?) att dra till Tyskland och tvingades jobba över lunchen. Han behövde tandkräm och Snickers, och jag köpte ”Fallet Thurneman” av Arne Sundelin till honom också för att han skulle slippa dö av uttråkning på flyget när jag nu ändå var ute och fixade matsäcken. Baktanke? Ville jag också läsa den? Mäh! Inte skulle väl jag 😉

Han hade med den ner på nästa Berlinresa också (den där han anslöt när jag var nere och jobbade för två veckor sedan), och när han läst ut den så snodde jag med den i väskan för att ha som andlig spis på våra fikarundor runt stan.

Arnes bok är mycket välskriven. Den fokuserar på Thurneman själv, denne – som sagt – så märklige man. HUR kunde denne försagde lille särling, herrekiperingsbiträdet Sigvard Nilsson, ”förvandlas” till den kallblodige Thurneman och få sån makt över så många människor? Hur tänkte de? Hur tänkte HAN? Jo, han ansåg att det inte alls var något fel att döda en människa, det innebar endast en förändring av hans eller hennes fysiska tillstånd. Man släppte själen fri. Ja, man kan aldrig helt förstå, men tack vare Sundelin får man läsa delar av Thurnemans jornaler under den långa vistelsen på mentalsjukhus.

Sigvard spenderade större delen av sitt återstående liv flyttad mellan diverse rättpsykiatriska avdelningar runt landet. För så var det – redan då, i 30-talets Sverige, bedömdes Thurneman för sjuk för att sitta i fängelse. Han behövde vård. Han kom ut till slut, till ett för honom märkligt samhälle. Han åkte in 1937 och kom ut till ett mycket förändrat Sverige 1969. Han gjorde inte mycket väsen av sig och dog 1979.

Nu vill jag läsa brorsan Anders bok också, Leif GW rekommenderade nämligen den också. Anders Sundelin, Den magiska cirkeln: hela historien om Salaligan. Lite annat fokus, men minst lika bra om man ska tro Leif. Det gör jag.


man får vara slö med finess

I vintras läste jag Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, men det var en av alla de böcker som jag var på tok för slö för att skriva om.

Jag skickade den till Åsa (vi är två såna där typer som ibland får höra att vi är negativa när vi i själva verket – om vi får säga den själva *harkel* – är REALISTISKA) och si nu har HON skrivit bra om den, så jag slipper. Våra åsikter om boken är väldigt lika, det var ungefär det jag anade när jag skickade boken till henne också.

Jag har fått min andel av utbildning i positivt tänkande via 90-talets alla jobbsponsrade kurser (visst verkar det ha stannat av en aning nu, från arbetsgivarnas sida? åtminstone bland de företag jag har jobbat för de senaste tio åren), jag nappade på en del idéer men skippade väldigt mycket. Jag använder en del tekniker fortfarande, de funkar, men ska man ta sig an sånt här så måste man ju göra det med en stor portion eget kritiskt tänkande, annars kan det gå alldeles åt skogen.

I juninumret av Kupé kan man läsa Magnus Lindwalls syn på saken. Lindwall är docent i psykologi och anser att affirmationer och annat kan vara en rätt dålig metod för att lösa personliga problem – man tror att man lyckas blåsa upp sin självkänsla, men det betalar ju inte räkningarna om man så säger. Inte sällan slutar det med att personen ifråga känner sig ÄNNU mer misslyckad när de erövrade ”tricksen” inte fungerar.

Det man SKA göra – anser han (och jag håller med honom) – är att se en del av historierna som inspirerande exempel. Jag köper inte Mia Törnbloms alla idéer, men hennes egen livshistoria med en väg ut ur ohälsa och missbruk är inspirerande.

Man får aldrig glömma att detta är big business. Big big business.


undantag man minns: Hungerelden

Trilogier. Jag älskar dem, oftast, för tryggheten. Jag läser del ett, jag vet att det kommer mer. Tråkigt nog så blir jag nästan alltid besviken på bok nummer två, men sedan blir allt bra igen i bok nummer tre. Så brukar det vara, så till den milda grad att jag nästan har kommit att ta för givet att den andra delen alltid ska vara någon form av transportsträcka.

Victoria spräcker sviten. Victoria Bergman. Jag har just svepläst Eriksson/Axlander Sundquists Hungerelden, den andra delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet, och detta var så långt från en transportsträcka som man kan komma. Boken är ett utropstecken i sig och jag känner en otålighet intill barnslighetens gräns; ge mig del tre, NU!

Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd.

Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering, ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.

Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunna Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna. Sofia försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.

Det är svårt att skriva speciellt mycket om handlingen i sig utan att spräcka det som är bokens clou – eller snarare det som jag hela tiden har trott är bokens – seriens – clou. Hungerelden lyckas nämligen dra undan mattan under fötterna på mig (trodde jag att jag hade petat ihop alla de snyggt serverade små detaljerna till en helhet? Pilutta mig!) nästan lika drastiskt som Kråkflickan (del ett) gjorde det.

Det är politiskt utan att skriva på näsan, det är otäckt utan att förfalla till slaskigt och det är så snyggt så snyggt utfört. Välskrivet och noggrannt researchat. Det är en historia som du aldrig vet var den ska ta vägen och det är faktiskt något av det bästa svenska i kriminalväg som jag har läst på många år. Jag uppskattar det faktum att Jeanette och Sofia dras till varandra utan att det görs en GREJ av det, det är bara så naturligt att det inte ”överpåpekas”. Författarna avstår från att försöka plocka politiskt korrekta HBTQ-poäng och det känns befriande. En fin bonus för mig som älskar detaljer är dessutom att jag serveras ett Stockholm som jag bitvis inte hade en aning om. Det är en bok jag vill stoppa ner i väskan innan jag sätter mig på tåget för att åka dit och söka upp den där trappan, den där platsen, eller den grå plåtdörren under kyrkogården.

Läs läs läs. Kråkflickan har just kommit ut som pocket, och den inbundna Hungerelden går loss på det vänliga priset 89:- på adlibris. Köp dem, och du har ett antal sommardagar räddade oavsett väder.

Sista delen i trilogin kommer om ungefär ett år (oh, smärta). Pythians anvisningar. Jag väntar.


trilogin om Victoria Bergmans svaghet

Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Boken med det drabbande omslaget. Det var omslagsbilden jag föll för först, jag hade ännu inte hört talas om boken (vilket föreföll märkligt, den verkade ju hur bra som helst), men en enda blick på omslaget fick mig att trycka på ”reservera” i OPAC. Carl Larsson-idyll förvandlad till mardröm med bara några små små ändringar. Väl vald bild, med perfekt anknytning till boken. Jag, som normalt lägger omslaget i en liten minibild till vänster när jag plitar om böckerna, vill plötsligt blaffa ut hela bilden i stor fet fullbredd. Ja, så kan det gå ibland. Ni kommer inte undan…! He.

”KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.

Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter:
Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone, och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen.
Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.

Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad?
Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen.
Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga:
Hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?

När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

KRÅKFLICKAN är första delen i trilogin om Victoria Bergmans Svaghet.
Andra delen, HUNGERELDEN, utkommer våren 2011.”

En riktigt bra start på en trilogi, alltså. Man mår illa på mer än ett vis av det som händer, jag blir (för mig) ovanligt påverkad och orolig för vad som ju faktiskt är en fiktiv figur (Jeanette). Det bjuds på vardagsångest (nåja) med relationer som går i stå, det är skräckfilmsångest med tortyr som gör ont att läsa om. ”Kråkflickan” har en alldeles speciell ”clou” som bär den en bra bit på vägen (därmed inte sagt att den inte skulle ha klarat sig utan den detaljen), kommande två böcker får alltså hitta en ny extrasnygg nisch när den inte-så-lilla detaljen är avslöjad men jag tvivlar faktist inte på att författarna går i land med det, jag har extremt höga förväntningar. De skriver jäkligt bra dialog och jag är nyfiken på vilka mardrömmar de kan väva ihop härnäst.

Del två släpps under våren 2011. Jag vill att det ska vara NU, och det beror numera alltså inte bara på att jag är less på kyla och snö.

den ohemult snygga författarbilden är plåtad av Örjan Grahn


Babylon

Woooohoooo. En sömnlös natt = svepläsning av årets första kriminalroman: Camilla Ceders Babylon. Nu skulle jag förvisso hellre sova lite bättre än svepa en bok per natt, men ska man nu vara vaken tillsammans med en svensk kriminalroman så är Camilla Ceder ett alldeles utmärkt sällskap (Ceder är ännu en av de deckarförfattare som jag håller väääääldigt mycket högre än både Marklund och Läckberg).

Ibland tar hennes svartsjuka över fullständigt, hon vet det, och hon gör vad hon kan för att inte låta den förstöra det hon och Henrik har. Men då och då måste hon ändå ge efter för den där skavande oron och leta igenom hans fickor, bläddra i hans almanacka. Bara för att försäkra sig om att allt är som det ska.

Egentligen vill hon inte, för hon vet att om hon en dag skulle hitta något kommer helvetet att bryta ut. Det har hänt förut.

Samma dag som kriminalkommissarie Christian Tell och hans flickvän Seja Lundberg ska åka på sin korta men av Seja hett efterlängtade skärgårdssemester hittas ett par brutalt mördat på en av Göteborgs finare adresser. Hon visar sig vara professor i arkeologi vid universitetet, han är hennes student.

Mordet ter sig först obegripligt, kan det verkligen vara ett svartsjukedrama? Men så börjar uppgifter komma in som pekar mot olaglig handel med antika föremål. Närmare bestämt flera tusen år gamla statyetter från Babylon, stulna från museet i Bagdad under den amerikanska invasionen. Föremål från vår civilisations vagga, så värdefulla att de skulle kunna förändra en människas hela framtid.


Saker att älska
: Haga i Göteborg, Istanbul och en löst hållen omkringhistoria som får mig att återigen längta efter gamla stenhögar (i ett av alla mina parallella liv är jag arkeolog, jag lovar).

Saker att bli lite less på: huvudpersonernas kärleksnojor. Jag antar att man kanske ska känna igen sig lite i angstandet men neeeeeej, snälla, inte mer nu!

Låt nästa bok kretsa mer runt caset i sig än kring två ganska trista huvudpersoners vityckerjuomvarandraegentligenmenskavivaraihopellerinte-tjafs. (Bifiguren Karin Beckman är trevligare och roligare att läsa om än huvudpersonen Christian. Mer Karin!)

Ceder är – tror jag – socionom (eller kanske beteendevetare?), dessutom utbildad i psykoterapi, och hennes kunskaper skiner igenom. Ofta blir det väldigt bra, hon påminner lite om Grebe/Träff i det fallet!

Camillas första bok, Ett fruset ögonblick, läste jag på en betongkaj i Jordanien för ganska exakt ett år sedan. Röda havet kluckade, solen sken och hommousen flödade. Det kanske är orättvist att jämföra med den boken som lästes under de ljuvliga förhållandena? 😉 Jag vill minnas att både K och jag gillade den mycket, den var en riktigt trevlig överraskning och jag tycker nog att den är vassare än bok nummer två. Babylon är absolut INTE en trist bok, men jag tror (nej, jag VET) att Ceder kan bättre. Det är därför jag gnäller. Tough love! Jag hoppas verkligen att nästa bok är under produktion redan.

(Jag hoppas dessutom att mitt nästa inlägg blir bättre. Jag läser igenom det här och tycker att hela posten suger – har jag inget mer än detta att säga om en bok på 400 sidor? – men jag vare sig orkar eller vet hur jag ska göra det bättre. Enannandag.)


Bittrare än döden

Systrarna Grebe och Träff – civilekonom och psykoterapeut – skriver något de kallar psykologiska spänningsromaner tillsammans. Benämningen låter kanske aningens skitnödig, men är inte helt fel ändå. Huvudpersonen Siri är psykoterapeut, hon driver en privat klinik med vännen Aina och ”nestorn” Sten, Ainas och Siris gamla kursare Vijay är professor i forensisk psykologi – jo, det blir en del beskrivna sessioner, teorier. Inte dumt alls.

Det jag emellertid hakar upp mig på i den här boken är Siris och Ainas naivitet och okunskap när det gäller våld mot kvinnor. Någon gång under utbildningen borde de ha stött på de ganska elementära teorier och fakta som Vijay nu får undervisa dem om istället. Jooooo, jag inser också att man på detta sätt på något vis vill ”förklara” något för bokläsaren, men det borde ha kunnat göras på ett snyggare sätt. Eller så är jag bara överkänslig för att jag jobbade mycket med våldsutsatta kvinnor och barn vid sidan av läkarutbildningen (det var i själva verket det arbetet som fick mig att inse att jag INTE skulle bli läkare, men det är en annan historia). Never mind.

En regnig höstkväll, någonstans i Stockholm, blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Gömd under köksbordet bevittnar flickan det brutala mordet. Samtidigt träffar terapeuten Siri och hennes kollega Aina en helt ny grupp med patienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna i gruppen den ena grymma historien efter den andra om omöjlig kärlek, våld och förnedring.

Där finns Kattis, som blivit misshandlad av sin före detta pojkvän och som lever med en ständig hotbild, och Malin, den unga, lovande friidrotterskan som blev våldtagen efter att ha dejtat en kille hon träffat på internet. Där träffar vi också Sofie, tonårstjejen som blivit misshandlad av sin styvfar, och Sirkka, en äldre kvinna som först efter många års äktenskap förstått att hon blivit fysiskt, men kanske framför allt psykiskt, misshandlad under decennier.

En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram. Samtidigt finner sig Siri vid ett vägskäl i sitt eget liv – ska hon själv våga lita på kärleken, den som svikit henne och de andra kvinnorna tidigare?

Stegvis flätas lilla Tildes öde samman med Siris och kvinnornas i gruppen, och sökandet efter försoning och återupprättelse förvandlas till en mördarjakt.

Bittrare än döden är den andra psykologiska spänningsromanen om terapeuten Siri Bergman. Från mottagningen vid Medborgarplatsen, genom ett regnigt, höstkallt Stockholm och ut i skärgården, till Siris ensligt belägna stuga, får vi följa jakten på en mördare.

I den här boken möter vi kärlekens patologi. Huvudpersonerna utbrister vid ett antal tillfällen att allt är kärlekens fel (psykologerna på kliniken skämtar också om hur otroligt dysfunktionella de själva är, då kanske du kan ana), och det är i grunden också (felriktad, osund) kärlek som ligger bakom förskräckligheterna i den här historien. För förskräckligt blir det, även om inga katter kommer till skada denna gång (det var absurt nog det allra läskigaste i första boken om Siri… *harkel* …fast det kanske säger mer om mig än om boken).

Ah, jag gillar det här. Som sällskap en sömnlös natt (ja, i natt igen) fungerar det UTMÄRKT! Grebe och Träff är helt OK, jag kommer absolut att ligga på reservationsknappen i OPAC när deras nästa roman kommer ut. Man kan – som alltid – tycka att det är alldeles fantastiskt att stackars Siri så ofta lyckas råka illa ut trots sitt i grunden relativt stillsamma yrke, men sånt ska man bara strunta i när man läser sånt här.

Underhållning var ordet, sa Bull. Det är inte riktigt Val McDermid-klass (…någon mer än jag som har en crush på Tony Hill?) på det här, men nog är Grebe/Träff bland de bästa i Sverige i den här genren.

Bokbabbel har också läst ”Bittrare än döden” – och jag reagerade ganska mycket på samma saker som hon (yes, gräsmattor i november ÄR slaskigt kletiga ;))

Bittrare än döden? Ja, det är naturligtvis kvinnan själv, enligt en i boken citerad text ur Predikaren, 7.26. Oh, de små raringarna back in the days.