Bokcirkel med Kim Thuy
Kim tyckte att vi kulturtanter hade så tjusig stil. Jag påpekade att hon minsann matchar skor med läppfärg och var minst lika stilig själv. ”Det tänkte jag inte ens på själv! Ta en bild!”
Jag är lydig.
Internskämt. Kim skriver om medicinstudenter. Alla vietnamesiska invandrare vill bli läkare, de vill inte bli nåt slappt som typ ingenjör. Påpekade att jag inser min miss då jag övergivit medicinstudier för att återvända till ingenjörande, på Bombardier dessutom (min lilla firma startades i hennes nuvarande hemstad och är minst sagt känd där). Gapskratt.
Så kom äntligen grejen som fick mig att åka till Göteborg, bokcirkel med husgudinnan Kim Thuy. Alla hennes böcker är… gudomliga. Extra bonus var att hennes svenska översättare Ulla Linton deltog också. Kul!
Kim sa precis som Abdalleh: franska är mitt andraspråk. Jag måste väga varje ord på guldvåg. Jag KAN inte alla ord. Därför skriver jag kort. Korta meningar. Ibland är jag kreativ, ibland använder jag mitt nya språk på oheliga men egentligen inte inkorrekta vis.
Jag skulle säga att det är det som är deras super-power. Det som ger det lilla extra.
Thuys böcker är skenbart tunna, men ibland är det orden som INTE skrivs ut som ger tyngden. Få kan (be-)skriva så mycket med så få ord.
Kim Thuy framstår som exakt och lite reserverad när man läser henne. Live är hon ett energiknippe. Vi blev KÄRA i henne. Allihop! Öppen, snabb i tanken, snabb i repliken och mycket mycket rolig. Jag kunde ha lyssnat på henne i flera dagar.
Idoler som håller måttet. Som t o m överträffar ens förväntningar. Uuuuhuhu. Jag fick tårar i ögonen.
Allvarligt talat
Åh Lena! Och Stina!
Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.
Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.
Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?
Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”
Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.
JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.
Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.
Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.
Drakar utanför Åsele
Ja vet int vars ja läste’nä, men hä va nån som tyckte att na’Stina använde mychä hittepåord och att hä va ju som roligt.
Tja, vi som har rötterna i samma trakter som Stina kallar det snarare ”dialekt”. Inte hittepåord.
Ni vet hur det har hänt att jag har skrivit att ”den här boken tyckte jag kanske mer om som ljudbok än jag hade gjort om jag hade läst den”? I fallet Bli som folk får det en ny dimension. Stina läser själv. Författaruppläsningar har vi pratat om förr. Bra ibland. Inte bra ibland. Stina? Oh, Stina. Hon har en perfekt läsröst, perfekt rytm och hon ÄGER ju detta. Språket! Jag njööööööt! Njöt och längtade till Ormsjö.
Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?
Stinas noveller är fina och fula, de ger sommarlängtan eller en kall kåre utefter ryggraden. Jag har svårt att få ihop hur något som är så otroligt icke-insmickrande och ibland rent förfärligt kan vara så illans illans mysigt att lyssna på. Och igenkänningen, inte bara dialekten. Hur det inte ska pjåskas. Detaljerna. Plötsligt bara ÄR man i novellen. Och sen i nästa. Och nästa. Mycket begåvat.
Välkommen till den här världen
Ibland är jag skoningslös och ditchar en bok med en gång. Eller – inte alldeles med en gång, men säg att jag ger den femtio sidor, sen går den till bokträdet (eller tidigare: byteshyllan på jobbet) om den inte har lyckats fånga mig. Fullknökade hyllor gör sånt till och med med en samlare som jag.
Jag lade ner Amanda Svenssons Välkommen till den här världen en gång, men jag behöll den. Världen jag välkomnades till kändes för långt från min egen. För ung. För strulig. För galen och märklig. Trots utomordentligt vackert språk så o r k a d e jag inte. Språket – som till och med skapade en ny kategeori (som jag egentligen saknat länge) här i bloggen – var det som räddade då. #ljuvligtspråk-alert
Språket och kombon Malmö-Köpenhamn-Berlin.
Amanda har i sak överlevt TVÅ utrensningar, för i slutet av september när jag var hemma i Sverige och hade några galna och ledsna dagar på mig för att försöka sortera ut vad av allt jag ville/kunde behålla och ta med till Berlin så låg Amanda kvar i halvlästa-böcker-högen vid sängen. Hon blev INTE nerpackad när jag tvingades sortera ut böcker för att reducera fjorton Billysar till fem och en halv. Men så var jag hemm… (jag MÅSTE sluta tänka ”hemma” om Sverige, åtminstone på obestämd framtid) i Sverige igen två gånger i november, och det var någon av de gångerna som mina ögon föll på boken igen och jag började läsa. Mitt eget liv hade inte blivit yngre per se (* men plötsligt räckte Berlinreferenserna i Gretas liv till för att jag skulle bli sugen igen. Mitt liv var onekligen galet nog för att jag skulle relatera. Berlin ist shräg. Det som hade hänt mig var schräg. Den gången fick Amanda plats i den sprängfyllda väska som jag släpade ner till Berlin igen.
”Välkommen till den här världen: utspelas på en avgränsad plats där tre människor rör sig och formar en triangel bland flera tusen andra. De är tre små plastjuveler i en låda och locket är himlen som hänger över havet. Där är Köpenhamn och där är Malmö. Där är den nagelbitande Greta som är i wokbranschen och skriver dagbok om såren ingen nånsin sett. Hon som tänker att det finns andra former av lidande som är värre, sår man inte kan stoppa in fingret i och veta varför det gör ont. Hon som har astma men tänker på skenande hästar i stället för att ta sin medicin. Hon som bor i ett kollektiv med självupptagna, mesiga pojkar som tycker pärlplattor är en storslagen konstform. Allt desperatare behöver hon en förändring i sitt liv.
Så en dag träffar hon Simon som sysslar med art works och är bäst av alla i hela Köpenhamn på att rita trianglar. Samtidigt är han inte som andra. Som barn läste han Svindlande höjder och allt gick åt skogen. Nu spelas ljuden från hans hjärta och hjärna i dubbel hastighet. Men med Simon kommer också Claus som älskar konceptualitet och vars ljudspår snarare spelas i överljudshastighet. Snart blir det uppenbart att det inte handlar om en gyllene triangel utan en som obönhörligt måste spricka. Någon måste bort, frågan är bara vem.”
Det är galet, det är drama, det är vackert och trasigt. Hur vansinnigt det än snurrat i min skalle det senaste halvåret så känner jag mig luuuuugn i jämförelse med Greta, Simon och Claus. Det är där jag som cynisk medelålders ingenjör ibland kan sucka lite – jag har svårt att känna en koppling till allt detta oförklarade übertrasiga, det blir LITE för trasigt. Fast det är väl en lyx att kunna tänka så. Men jag som stundtals är hård och kall just på grund av att jag OCKSÅ kommer från en familj med många många trasigheter kan känna att det i en viss sorts generationsroman snudd på koketteras med trasigheter på ett sätt som… driver mig halvt till vansinne. Den här boken virvlar nära den gränsen för mig, och det var därför jag fick ge den flera försök. Jag har dessutom ofta ett behov av att kunna relatera något till åtminstone NÅGON i boken och där blev det också #massive fail, men då såg jag det som träning på det där viktiga som läsning ger – ”ahaaa. vidga vyerna, tanten! det svänger!” – och det funkade.
”Jag åker tillbaka imorgon. Min vilja är likt stål obändig. Oändlig.
Han har sagt att han älskar mej. För den han tror jag är.
Det måste vara värt mer än att bli ömkad för vad man varit.”
Nu har jag gnällt. Nu vill jag hylla. Språket. Ibland tänker jag att jag redan från början borde ha sett den tämligen fragmentariska historien som en speciell sorts poesi, för en sån som jag som inte ens är någon höjdare på att njuta lyrik. Svensson leker med ord och meningar, det är referenser till andras verk (sångtexter, romaner) omvartannat med fantastiska alldeles alldeles egna ordlekar. Hon ger de tre huvudpersonerna alldeles egna röster.
Välkommen till den här världen är inte lika lättillgänglig och omedelbar som Allt det där jag sa till dig var sant, men den var väl värd en andra (jaja, tredje) chans. Den KOMMER att gå till bokträdet, mycket för att jag har trångt i hyllorna men också för att jag tror att det är alldeles precis den bok som en lite yngre svensk turist kanske kan älska att ta hem från sitt första besök i ett berusande Berlin (ja, nu hittar jag på en mottagare, i verkligheten kanske boken plockas upp av en överårig surdegskultiverande hipster som bor i något dyrt vindsvåningsaktigt vid Kollwitzplatz, men huvudsaken är ATT den plockas upp)
*) Yngre? Har Berlin gjort mig yngre? Ska man tro en del av mina vänner: ja. Jag har en bekant som jobbar med mode. Hon är skoningslös i retrospektiv. Vi möttes strax innan jag flyttade ner, ja snudd på exakt för ett år sedan, vi möttes sedan igen i november under en av mina resor hem <—- aaaaargh, till SVERIGE, och hon utbrast "herregud människa, du ser tjugo år yngre ut, vad har du gjort?”.
Vad har jag gjort? Skrattat mer. Dansat mer. Varit jag mer. Blommat ut. Plötsligt tas fler delar av min kompetens tillvara på jobbet och jag får vara jag, mitt knäppa jag, mitt lite icketraditionella [för miljön] jag, detta till trots att jag dansar på väldigt högt uppspända linor rent ”statusmässigt/hierarkiskt i organisationen”. Jag har inte gråtit mycket rent faktiskt, det borde jag kanske ha gjort, men jag har haft mycket ont i hjärtat också, jag har känt mycket rädsla, misstro och stress. Det kanske borde ha gjort mig tjugo år ÄLDRE men nu blev det inte så. Sist men inte minst, det där man ”egentligen” inte får säga: men jag har tagit mycket mycket bättre hand om kroppen än förut. Ätit bättre. Promenerat miltals. Tränat upp mina muskler igen. Utan träningen hade jag behövt antidepressiva igen, det är jag övertygad om.
(inte så) Anonyma Biblioholister 