Näääst sista rutan kryssad!
I mitt hjärta är det sommar än… Eller nåt 😉
Ä n t l i g e n har jag mitt YA-kryss. Huuuuuur kunde det gå så segt? Bara eländiga cozy mystery kvar nu.
The Disreputable History of Frankie Landau Banks har så många element som jag normalt gillar och söker. Aka-porr. Campus. Smart och driftig ung kvinna ifrågasätter skolans politik, traditioner, stämning och inte minst den exklusivt manliga klubb för inbördes beundran som i alla år fått sätta agendan för det mesta. Hon gör en plan och sätter den i verket. Den får effekt. S t o r effekt. Ändå tycks inte rätt personer se och inse det politiska elementet i det hon gör.
På plussidan: äntligen en roman om en otroligt priviligerad människa som inser hur priviligerad hon är och slutligen agerar därefter. En cool och modig geek.
uppsamlingsheat
Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.
Jenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.
Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.
Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.
Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?
Nästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.
(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)
Sidetrack, min svaghet.
Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.
”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.
Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.
Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.
Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”
Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.
Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.
Fly on the wall
Vi har ett lite upp-och-ner-och-upp-förhållande, pseudonymen e. lockhart och jag.
Jag älskade We were liars, var svalare till How to be bad (den är förvisso ett grupp-projekt) och har ännu inte tagit mig igenom The Disreputable History of Frankie Landau-Banks trots att jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på varför den inte roar mig. Ändå plockade jag upp Fly on the wall och BANG! – där kom kärleken tillbaka! NYC, akaporr, oooooh!
Gretchen Kaufman Yee är begåvad, men inte lika quirky som de andra på sin coooola konstskola i New York. Hon är ganska mainstream i en miljö där många är Unika. Jo, man kan känna sig utanför om man inte är nog unik. Om man är vanlig.
Gretchen älskar superhjältar i allmänhet och Spindelmannen i synnerhet, hennes lärare vill dock inte förstå hennes stil och lyssnar aldrig på förklaringarna hon vill ge om varför hennes hemläxor faktiskt fyller uppgiften. Hennes lärare tittar inte noggrannare än att de utgår från att hon ritar samma grej igen och igen. Det gör hon inte. Till råga på allt så ska hennes mamma och pappa separera. Och Gretchen är kär. Kär i en av de sköna snubbarna. Okysst mainstream blir kär i Cool, det kan ju aldrig funka.
Gretchen wishes she could be a fly on the wall of the boys’ locker room, just to see what these guys are like when they think no one’s watching.
And then… there she is.A fly. On the wall of the locker room.
She sees…EVERYTHING.
And nothing is what she thought.
Och ni kan aldrig ana vad som händer sen…! (oh, dessa klickmonsterteser! jag avskyr dem!).
Lär hon sig nåt? Kan hon återfå sin människokropp igen? Ja, det kan du fundera på.
Fint fint fint! Inte lika annorlunda och fantastiskt uppbyggt som We were liars, men den är å andra sidan svårslagen.
Och nu måste jag nog försöka mig på Frankie Landau Banks igen.
Allt det där jag sa till dig var sant
”Aka-porr! Detta är ju svensk aka-porr!” tänker jag.
Nej, det har inget med köttslig pornografi att göra, även om det liggs en del (om än aldrig på minsta lilla upphetsande sätt). Aka-porr är hur en del av oss boknördar benämner historier som utspelas på internat eller åtminstone till stor del i skolan. Curtis Sittenfeld excellerade en gång i tiden. Donna Tartt sägs också göra det (men nej, jag har fortfarande inte läst Den hemliga historien). Agnes Hellström kan möjligen sägas har skrivit svensk aka-porr tidigare, men Amanda Svensson tar det hela vägen in i kaklet.
Svensk folkhögskola. Internat. Skåne. Skolan i Allt det där jag sa till dig var sant ligger en liten bit utanför tätorten, sådär så att den faktiskt snudd på blir till en liten värld i sig. Allra helst för huvudpersonen i boken.
”Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.
Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.”
Det är svårt att citera så värst mycket mer än baksidestexten utan att spoila, men cloun – för mig – är att vi aldrig någonsin får veta vad huvudpersonen egentligen heter. Hon är Lilja, Mary, Sylvia, Vivienne… alltid någon annan, initialt alltid definierad av någon annan. Hon är relationsmässigt oerfaren när terminen börjar och tänker att här, här i skolan, här kanske det händer. Och det gör det. Det händer! Fast… nej, jag ska inte skriva mer. Det är övergrepp och förtryck, uppror och metaboktokliga äventyr. Fantasier så livliga att verkligheten reduceras till en dimma av något svårdefinierbart. Luddigt, men verkligheten kanske finns där. Eventuellt. Men inte säkert.
Språket, vet ni. SPRÅKET. Amanda Svensson jonglerar, förtrollar och ÄR språk. Det här är en riktigt gräslig historia, fruktansvärd, och den är så utsökt skriven. Jag kommer att tvinga den på Suzann. Boken förtjänar en analys långt bortanför vad jag kan åstadkomma. Det är en bok att diskutera, en perfekt bokcirkelbok.
Om inte Amanda Svensson höstar in ännu en Augustprisnominering så är något mycket mycket märkligt. Jag blev inte överdrivet förtjust i hennes förra bok, jag övergav den mitt i, men nu är jag sugen på att prova igen.
Nytt från Norstedts
Jag styrde kosan mot en bokträff hos Norstedts i onsdags, det var trevligt att träffa nya och gamla bokälskarbekanta och inte minst att få lyssna på samtal om en bunt nya böcker.
Först ut var Amanda Svensson, hennes senaste roman Allt det där jag sa till dig var sant kvalar i viss mån in i favoritgenren aka-porr. Internat, närmare bestämt folkhögskola. Förlaget beskriver det som ”en berättelse om berättelser” och jag håller med – det är metaboktok på hög nivå.
Titeln? Den hittade hon skriven på en toalett när hon besökte sin gamla folkhögskola. Amanda är inget annat än en språklig ekvilibrist de luxe, det blir roligt att skriva om den här boken. Jag vet redan vem i vänskaran som absolut MÅSTE läsa den efter mig. Stay tuned!
—————————–
Nästa författare att berätta om kommande storverk var Stefan Norrthon som debuterar med Det är alldeles för få som ger upp i augusti. Det där sistnämnda – att boken släpps först i augusti – fick mig att gnissla tänder. Hade jag träffat på boken ute i handeln så hade jag nog greppat den på grund av omslaget (fantastiskt!) men baksidestexten hade inte fångat mig, Stefans kloka och roliga berättande gjorde mig emellertid vansinnigt sugen på att läsa boken. Känner du igen namnet? Yes, Stefan är en av de skådespelande bröderna Norrthon.
”Gräv där du står” heter det ofta, sålunda utspelas boken i skådespelarkretsar. Jocke är ETT med sitt (skådespelar-)yrke men yrket är inte riktigt ett med honom. Livet är sällan rättvist! Boken beskrivs som ”en absurd roman om höga ideal och självbedrägeri” och jag ser fram emot att höra mer, kanske på Bokmässan?
—————————–
Vi hade gärna beamat oss över Atlanten, men Scotty jobbar inte på Norstedts (än) så vi fick skypa med Hugh Howey istället.
Howey är redan ett välkänt namn i fantastiskkretsar, hans Wool har gjort stor succé. Vi snackar dystopi, en av mina favoritgenrer. Norstedts har lagt beslag på de svenska rättigheterna, Ull är på gång och jag gissar att Howeys skara av svenska fans kommer att öka markant.
Det började med 40 egenutgivna sidor, därmed tyckte Howey att historien var avslutad. Läsarna höll inte med. De (vi!) krävde mer och mer, Howey skrev mer och Wool/Ull är en sällan skådad framgångssaga. Just nu är storyn såld till 40 länder.
Howey känns kul och prestigelös. Det där med att Ridley Scott och Steve Zaillian har köpt filmrättigheterna tar han med ro, ”I’ll believe it when I’m in the theatre, watching the movie” sa han men tillade sen att det finns folk som hållit sig flytande i åratal på filmrättigheter som ännu aldrig blivit någon film.
så fin att jag klämmer en till med en gång
Väldigt sällan fin är Sami Saids debutroman om Noah som tar pick och pack och drar till Linköping för att plugga. Han är preppad till tänderna. Han skall icke synda!
När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.
Nu känns det lite overkill, allt detta preppande. Noah tycks vara en ensamvarg av födsel och ohejdad vana, och han vill så förbli. Ändå får han plötsligt två personer på halsen. Två svenskar. Fredrik som vill konvertera till islam vägrar att lämna honom ifred. Han vet inte TILL sig hur väl han vill! Han vill veta allt om islam och när det är gjort vill han lära Noah allt om islam. Ungefär. Och Anna. Oj, Anna. Anna börjar prata med honom på ett tåg och sen slutar hon liksom aldrig prata.
Noahs första tid i Linköping är förmodligen frustrerande för honom, men den är ack så rolig att läsa om för mig. Den innehåller så många element av det jag tycker om, viktigast av allt: nyorienteringen. Ett nytt liv. En ny tillvaro. Ett av mina absoluta favoritämnen. När favoritämnet serveras klätt i Sami Saids finurliga språk blir det extra fantastiskt.
Så dör Noahs farfar i Eritrea och det beslutas att Noah, lillebror och far ska åka dit i några veckor. Enter part two: nästan en helt ny bok. Det är jättespännande att följa med Noah till ett födelseland som han knappt minns, där det talas ett språk som han har glömt (det går att komma undan med engelska, arabiska och italienska också – men han får lite pisk för den glömda tigrinjan). Han känner sig lika annorlunda där som någonsin i Sverige, och han har samma längtan efter att bara få vara ifred. Nu förstår jag en del andra läsares tveksamhet – vart är den här historien på väg? Hur hänger det ihop? HÄNGER det ihop?
Det struntar jag i om det gör, för jag tycker så mycket om det. Noahs tankar, hans beslutsamhet i obeslutsamheten (!!), Samis stundtals korta korta meningar och skarpa sätt att karikera omgivningen. Allt är inte karikatyrer, men det som är är oemotståndligt. Så oemotståndligt att jag genast lade beslag på nästa bok: Monomani. Är det något jag gillar med e-böcker så är det möjligheten till omedelbar behovsuppfyllnad.
Vi får se om jag nöjer mig med e-boken. Sami Saids texter har en tendens att locka fram hundörevikaren i mig. Utropstecken-i-marginalen-marodören. Hon den DÄR, ni vet. Jo, det kan mycket väl råka vara så att jag måste äga en pappers-Monomani också. Vi får se.
jag vill köpa fem stycken och ge bort…!
Jag är ingen scrappare – en sån där som gör scrap books (vad säger man på svenska? scrap-böcker? scrap-album? collageböcker? jag har officiellt hjärnsläpp!) – men jag sparar biljetter och kartor och allt möjligt, oklart varför. Gillar’t. Speciellt kartor. Jag blir annars mest nervös av folks alltför snuttegulliga baby-album med sidenblommor och färgade band och… ja, ni vet. Väldigt o-goth (fast nu när jag tänker efter så vore ett gothigt scrap-album bland det roligaste man skulle kunna göra, tror jag).
Jag kommer inte ens ihåg hur jag snubblade över den här boken, men det tog ungefär trettio sekunder mellan det att jag läste om den och att jag tryckte på knappen som lade den i min imaginära kundkorg på amazon. En roman om en amerikansk feminist och flapper i scrap-book-form (jaaa, HELA boken, varenda uppslag). Om man bortser från det lite väl gullesnuttiga slutet så är det en total home run, 100%. Underbara bilder. Underbara äventyr.
(jag vill också vara typ 22 och få stipendium till Vassar och sen flytta in i ett sunkigt rum i Greenwich Village/NYC på 20-talet, för att sen åka ångbåt över Atlanten och hyra ett likaledes sunkigt rum i 20-talets Quartier Latin/Paris och bli full på gin och snacka med Ernest. Jag vill vill vill!)
Som rubriken säger, jag vill köpa minst fem stycken och ge bort. Till svärmor Helena, till Cathy, Lia (som jag tror skulle vara den bästa collagemakaren någonsin), till Anette, till Suzann, till Anna och Sara och Ewalena och till Johanna och till Hille och Petra och till… oj, jag är visst redan uppe i mer än fem. Jaja.
bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011
Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.
Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.
Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.
Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.
Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…
…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.
(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)
Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?
Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.
Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.
(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)
Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.
Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.
DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..
Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.
…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.
Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.
God jul!
Ziegesars sämsta, so far
Jag blev sugen på lite aka-porr, och när jag då såg att kvinnan bakom mina mest skämsiga MEN härliga guilty pleasures (Cecily von Ziegesar, Gossip Girl-böckerna/TV-serien) hade skrivit en vuxenbok så köpte jag den.
Vuxenbok? Huvudet Siv, huvudet. Aka-porr = skolmiljö, förvisso oftast college/universitet, men ändå. Nu finns det ju författare som skriver otroligt fina böcker i dessa miljöer UTAN att det känns fjortisaktigt (Laurie Halse Anderson, Curtis Sittenfeld etc) att läsa dem, men ”Med berömd godkänd” är tyvärr INTE en av dessa böcker. Den var seg, seg, seg, seg, senhändealltingpåengång och uj uj uj. *Flomp!* (så ordnade sig naturligtvis typnästanallt och alla – inklusive den blyge rödhårige killen – fick kn*lla, det verkade vara viktigast att alla fick det eller så är jag bara elak och bitter)
Nej, tacka vet jag hennes out-in-the-open-fjortis-böcker. De är både roligare och bättre. Påminn mig om det när jag sitter där och funderar på om jag ska läsa NÄSTA bok hon skriver… 😉
(inte så) Anonyma Biblioholister 