aka-porr

Näääst sista rutan kryssad!

  
I mitt hjärta är det sommar än… Eller nåt 😉

Ä n t l i g e n har jag mitt YA-kryss. Huuuuuur kunde det gå så segt? Bara eländiga cozy mystery kvar nu.

The Disreputable History of Frankie Landau Banks har så många element som jag normalt gillar och söker. Aka-porr. Campus. Smart och driftig ung kvinna ifrågasätter skolans politik, traditioner, stämning och inte minst den exklusivt manliga klubb för inbördes beundran som i alla år fått sätta agendan för det mesta. Hon gör en plan och sätter den i verket. Den får effekt. S t o r effekt. Ändå tycks inte rätt personer se och inse det politiska elementet i det hon gör.

På plussidan: äntligen en roman om en otroligt priviligerad människa som inser hur priviligerad hon är och slutligen agerar därefter. En cool och modig geek.


när saker kanske inte håller

Gilmore Girls har nått kultstatus i stora delar av #boblmaf på grund av att Rory är en sån genuin boktok, introvert, smart – ja, en BOKTOK. ”Was mentioned in Gilmore Girls” är en riktigt bra BOTNS-kategori och det finns folk som gjort listor över just varenda bok som nämnts i serien.

(nej, jag har inte gjort testet. än.)

Netflix har köpt in serien och man kan se varenda avsnitt från starten i väntan på nya avsnitt till hösten (DET blir intressant – tio år senare…) och jag som är i desperat behov av Mys Med Stort M (a k a MYS) började se serien igen från starten.

Nu är det väl ingen nyhet att TV-serier där de första avsnitten har mer än femton år på nacken ofta känns en smula daterade, men ändå blev jag paff över hur många saker jag retar mig på nu. Det är en situationskomedi av ett slag som jag inte längre är så jätteförtjust i, alla karaktärer är polariserade och dragna in absurdum, det generaliseras och görs narr av än det ena, än det andra. Serien utspelas i Connecticut och det är gott om bortskämda rika människor som badar i pengar. Trots att serien anses ha en feministisk touch (oh well, på det amerikanska TV-serie-sättet) baxnar jag nu över hur könsroller cementeras.

Finns det något BRA? Jo, såklart: detta är big time aka-porr. Y a l e. Och böckerna. Igen. Kul cameos/birollsinhopp av bla Norman Mailer, The Bangles, Fenn/Amick (Twin Peeeeeaks), Traci Lords, Sebastian Bach, The Sparks och Madeleine Albright. To name a few.

Jag har blivit en humorlös mupp. Eller så har jag bara gått vidare. Men OK: jag kommer säkert att se de nya avsnitten i höst.


uppsamlingsheat

Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.

YukoJenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.

Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.

Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.

Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?

ensekunditagetNästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.

(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)

Sidetrack, min svaghet.

Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.

”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”

Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.

Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.


Fly on the wall

Vi har ett lite upp-och-ner-och-upp-förhållande, pseudonymen e. lockhart och jag.

Jag älskade We were liars, var svalare till How to be bad (den är förvisso ett grupp-projekt) och har ännu inte tagit mig igenom  The Disreputable History of Frankie Landau-Banks trots att jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på varför den inte roar mig. Ändå plockade jag upp Fly on the wall och BANG! – där kom kärleken tillbaka! NYC, akaporr, oooooh!

Gretchen Kaufman Yee är begåvad, men inte lika quirky som de andra på sin coooola konstskola i New York. Hon är ganska mainstream i en miljö där många är Unika. Jo, man kan känna sig utanför om man inte är nog unik. Om man är vanlig.

Gretchen älskar superhjältar i allmänhet och Spindelmannen i synnerhet, hennes lärare vill dock inte förstå hennes stil och lyssnar aldrig på förklaringarna hon vill ge om varför hennes hemläxor faktiskt fyller uppgiften. Hennes lärare tittar inte noggrannare än att de utgår från att hon ritar samma grej igen och igen. Det gör hon inte. Till råga på allt så ska hennes mamma och pappa separera. Och Gretchen är kär. Kär i en av de sköna snubbarna. Okysst mainstream blir kär i Cool, det kan ju aldrig funka.

Gretchen wishes she could be a fly on the wall of the boys’ locker room, just to see what these guys are like when they think no one’s watching.
And then… there she is.

A fly.
 On the wall of the locker room.

She sees…EVERYTHING.
And nothing is what she thought.

Och ni kan aldrig ana vad som händer sen…! (oh, dessa klickmonsterteser! jag avskyr dem!).

Lär hon sig nåt? Kan hon återfå sin människokropp igen? Ja, det kan du fundera på.

Fint fint fint! Inte lika annorlunda och fantastiskt uppbyggt som We were liars, men den är å andra sidan svårslagen.

Och nu måste jag nog försöka mig på Frankie Landau Banks igen.


Allt det där jag sa till dig var sant

alltdetdar”Aka-porr! Detta är ju svensk aka-porr!” tänker jag.

Nej, det har inget med köttslig pornografi att göra, även om det liggs en del (om än aldrig på minsta lilla upphetsande sätt). Aka-porr är hur en del av oss boknördar benämner historier som utspelas på internat eller åtminstone till stor del i skolan. Curtis Sittenfeld excellerade en gång i tiden. Donna Tartt sägs också göra det (men nej, jag har fortfarande inte läst Den hemliga historien). Agnes Hellström kan möjligen sägas har skrivit svensk aka-porr tidigare, men Amanda Svensson tar det hela vägen in i kaklet.

Svensk folkhögskola. Internat. Skåne. Skolan i Allt det där jag sa till dig var sant ligger en liten bit utanför tätorten, sådär så att den faktiskt snudd på blir till en liten värld i sig. Allra helst för huvudpersonen i boken.

”Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.

Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.”

Det är svårt att citera så värst mycket mer än baksidestexten utan att spoila, men cloun – för mig – är att vi aldrig någonsin får veta vad huvudpersonen egentligen heter. Hon är Lilja, Mary, Sylvia, Vivienne… alltid någon annan, initialt alltid definierad av någon annan. Hon är relationsmässigt oerfaren när terminen börjar och tänker att här, här i skolan, här kanske det händer. Och det gör det. Det händer! Fast… nej, jag ska inte skriva mer. Det är övergrepp och förtryck, uppror och metaboktokliga äventyr. Fantasier så livliga att verkligheten reduceras till en dimma av något svårdefinierbart. Luddigt, men verkligheten kanske finns där. Eventuellt. Men inte säkert.

Språket, vet ni. SPRÅKET. Amanda Svensson jonglerar, förtrollar och ÄR språk. Det här är en riktigt gräslig historia, fruktansvärd, och den är så utsökt skriven. Jag kommer att tvinga den på Suzann. Boken förtjänar en analys långt bortanför vad jag kan åstadkomma. Det är en bok att diskutera, en perfekt bokcirkelbok.

Om inte Amanda Svensson höstar in ännu en Augustprisnominering så är något mycket mycket märkligt. Jag blev inte överdrivet förtjust i hennes förra bok, jag övergav den mitt i, men nu är jag sugen på att prova igen.


Nytt från Norstedts

Jag styrde kosan mot en bokträff hos Norstedts i onsdags, det var trevligt att träffa nya och gamla bokälskarbekanta och inte minst att få lyssna på samtal om en bunt nya böcker.

Först ut var Amanda Svensson, hennes senaste roman Allt det där jag sa till dig var sant kvalar i viss mån in i favoritgenren aka-porr. Internat, närmare bestämt folkhögskola. Förlaget beskriver det som ”en berättelse om berättelser” och jag håller med – det är metaboktok på hög nivå.

Titeln? Den hittade hon skriven på en toalett när hon besökte sin gamla folkhögskola. Amanda är inget annat än en språklig ekvilibrist de luxe, det blir roligt att skriva om den här boken. Jag vet redan vem i vänskaran som absolut MÅSTE läsa den efter mig. Stay tuned!

—————————–


detaralldelesNästa författare att berätta om kommande storverk var Stefan Norrthon som debuterar med Det är alldeles för få som ger upp i augusti. Det där sistnämnda – att boken släpps först i augusti – fick mig att gnissla tänder. Hade jag träffat på boken ute i handeln så hade jag nog greppat den på grund av omslaget (fantastiskt!) men baksidestexten hade inte fångat mig, Stefans kloka och roliga berättande gjorde mig emellertid vansinnigt sugen på att läsa boken. Känner du igen namnet? Yes, Stefan är en av de skådespelande bröderna Norrthon.

”Gräv där du står” heter det ofta, sålunda utspelas boken i skådespelarkretsar. Jocke är ETT med sitt (skådespelar-)yrke men yrket är inte riktigt ett med honom. Livet är sällan rättvist! Boken beskrivs som ”en absurd roman om höga ideal och självbedrägeri” och jag ser fram emot att höra mer, kanske på Bokmässan?

—————————–

Vi hade gärna beamat oss över Atlanten, men Scotty jobbar inte på Norstedts (än) så vi fick skypa med Hugh Howey istället.

howyskype

Howey är redan ett välkänt namn i fantastiskkretsar, hans Wool har gjort stor succé. Vi snackar dystopi, en av mina favoritgenrer. Norstedts har lagt beslag på de svenska rättigheterna, Ull är på gång och jag gissar att Howeys skara av svenska fans kommer att öka markant.

Det började med 40 egenutgivna sidor, därmed tyckte Howey att historien var avslutad. Läsarna höll inte med. De (vi!) krävde mer och mer, Howey skrev mer och Wool/Ull är en sällan skådad framgångssaga. Just nu är storyn såld till 40 länder.

Howey känns kul och prestigelös. Det där med att Ridley Scott och Steve Zaillian har köpt filmrättigheterna tar han med ro, ”I’ll believe it when I’m in the theatre, watching the movie” sa han men tillade sen att det finns folk som hållit sig flytande i åratal på filmrättigheter som ännu aldrig blivit någon film.


så fin att jag klämmer en till med en gång

valdigtsallanVäldigt sällan fin är Sami Saids debutroman om Noah som tar pick och pack och drar till Linköping för att plugga. Han är preppad till tänderna. Han skall icke synda!

När Noha lämnar familjen i Göteborg för universitetsstudier i Linköping är det efter en sommar av förmaningar. En intensiv sistaminuten-uppfostran vars budskap varit: skäms inte för den du är. Glöm inte att du är eritrean och muslim.

Nu känns det lite overkill, allt detta preppande. Noah tycks vara en ensamvarg av födsel och ohejdad vana, och han vill så förbli. Ändå får han plötsligt två personer på halsen. Två svenskar. Fredrik som vill konvertera till islam vägrar att lämna honom ifred. Han vet inte TILL sig hur väl han vill! Han vill veta allt om islam och när det är gjort vill han lära Noah allt om islam. Ungefär. Och Anna. Oj, Anna. Anna börjar prata med honom på ett tåg och sen slutar hon liksom aldrig prata.

Noahs första tid i Linköping är förmodligen frustrerande för honom, men den är ack så rolig att läsa om för mig. Den innehåller så många element av det jag tycker om, viktigast av allt: nyorienteringen. Ett nytt liv. En ny tillvaro. Ett av mina absoluta favoritämnen. När favoritämnet serveras klätt i Sami Saids finurliga språk blir det extra fantastiskt.

Så dör Noahs farfar i Eritrea och det beslutas att Noah, lillebror och far ska åka dit i några veckor. Enter part two: nästan en helt ny bok. Det är jättespännande att följa med Noah till ett födelseland som han knappt minns, där det talas ett språk som han har glömt (det går att komma undan med engelska, arabiska och italienska också – men han får lite pisk för den glömda tigrinjan). Han känner sig lika annorlunda där som någonsin i Sverige, och han har samma längtan efter att bara få vara ifred. Nu förstår jag en del andra läsares tveksamhet – vart är den här historien på väg? Hur hänger det ihop? HÄNGER det ihop?

Det struntar jag i om det gör, för jag tycker så mycket om det. Noahs tankar, hans beslutsamhet i obeslutsamheten (!!), Samis stundtals korta korta meningar och skarpa sätt att karikera omgivningen. Allt är inte karikatyrer, men det som är är oemotståndligt. Så oemotståndligt att jag genast lade beslag på nästa bok: Monomani. Är det något jag gillar med e-böcker så är det möjligheten till omedelbar behovsuppfyllnad.

Vi får se om jag nöjer mig med e-boken. Sami Saids texter har en tendens att locka fram hundörevikaren i mig. Utropstecken-i-marginalen-marodören. Hon den DÄR, ni vet. Jo, det kan mycket väl råka vara så att jag måste äga en pappers-Monomani också. Vi får se.