rättsmedicin

Medan mörkret faller

medanmorkretfaller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.

Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.

Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.

Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.

Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.

Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.

Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.

(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)

I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!

Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.

————————

Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog

Annonser

66 år i dag

Den 4/2 1948 blev Sri Lanka självständigt från det brittiska styret. Landet har inte haft en enkel resa sedan dess, men det är ett fantastiskt land som jag önskar fred och ro. Krig och naturkatastrofer (Sri Lanka drabbades hårt av den tsunami som för de flesta svenskar mest handlade om Thailand), situationen är so-so med avseende mänskliga rättigheter.

Jag har jobbat där i två omgångar, en tiodagarskortis 2001 och en vända (mars-maj) 2002. Någon letade efter lankesiska böcker till en världsutmaning förra året, jag drog i med utropet ”du måste läsa Ondaatjes Anils skugga!” och kastade mig på skicka-knappen.

AnilsGhostJag läste den efter första resan 2001, skickade sedan ner mitt ex till kollegan som var kvar på Sri Lanka och köpte sedan ännu ett ex som jag läste om efter andra resan 2002. Nu har det gått mer än tio år, jag tänker på den än och skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa den en tredje gång, speciellt efter att ha läst Bokmosters text om boken.

Första vändan var det ännu inbördeskrig, det stod beväpnade militärer bakom sandsäckar i varenda gathörn. Det kryllade av SIDA-finansierade projekt och det lokala flygbolaget hade ett flertal direktkärror som trafikerade Colombo – Stockholm varje vecka. Så kom sommaren och tigrarna sprängde halva flygplansflottan. Den stod på marken, men ändå. Mer än tjugo döda. Det blev lite mer komplicerat att ta sig dit efter det, även om det fortfarande funkade för oss som jobbreste. Turismen dippade rejält.

Andra vändan jag var där så var det mirakulöst nog vapenvila och staden såg HELT annorlunda ut. Stationen där jag arbetade ansågs dock fortfarande vara ett troligt terrormål, så vi hade alltid gott om beväpnade vakter runt oss, men ändå: en helt annan situation. Lugn ett tag, men så blommade konflikten upp igen. Och igen. Rapporter kommer om veritabla koncentrationsläger.

Var det något jag lärde mig så var det att vem som var ond eller god, vem som började bråka – det var (som så ofta) inte så självklart. Det som gladde mig var att ute i vanliga livet, till exempel på mitt jobb, där jobbade vi alla sida vid sida. Singaleser eller tamiler, ingen brydde sig. Det hade jag inte trott på förhand.

Ett vackert land med en spännande kultur, intressant djurliv, god mat och väldigt mycket trevligt folk. Någon gång ska jag ta med mig K dit. Tills vidare får det bli bokburna fåtöljresor, och det är inte det sämsta det heller.

Grattis, Sri Lanka. 66 år.

srilankaflagga


Betraktaren

betraktarenBelinda Bauer väcker alltid mitt habegär. Hon gick ut hårt med Mörk jord, stagnerade sedan (enligt många) en aning med följande två böcker i Shipcott-trilogin (om de böckerna ska kallas stagnation så har hon en hög ”lägstanivå” tänker jag som gillade dem mycket) och nu är hon tillbaka med Betraktaren. Rättsmedicin i studentmiljö. Ja: HABEGÄR.

Patrick Fort, arton år, sorterar in under det som stundtals kallas högpresterande autism. Han har Aspergers syndrom. En tragisk händelse i barndomen har gjort honom besatt av döden och hans trasiga mamma har förtvivlat i många år över sonen – som hon aldrig förstår sig på – och hans fäbless för att samla på sig döda djur. Förlupna ord om döden som en dörr som bara kan passeras åt ett håll har slagit rot i Patricks hjärna. Han vill förstå vad som händer. Kan man hitta ledtrådar i kroppen? Syns något i hjärnan? Vad ÄR det för dörr?

Som ung vuxen börjar han studera anatomi. Att flytta hemifrån, anpassa sig till hård studietakt och interagera med andra studenter är svårt för nästan alla, för Patrick blir det en än märkligare upplevelse. Han är fullständigt ointresserad av det sociala spelet, han vill bara hitta sina svar.

Mannen som Patricks grupp ska dissekera har beslagits med en skenbart harmlös dödsorsak, men den minutiöst noggranne Patrick inser att något är fel. Att gå emot handledare och professorer kan vara svårt nog för vilken nybörjarstudent som helst. För Patrick, som har ett minst sagt eljest kommunikationsgränssnitt, blir det extra motigt. Vill det sig illa kan han mycket väl hamna i en obduktionssal själv. Han har trampat på HELT fel tår.

Jag hoppas att kritikerna tystnar igen. I en genre där det mesta som är görligt redan har gjorts så lyckas Bauer ännu en gång förse sin historia med en twist som går lite utanpå gängse berättarstil. Mörk jord kändes ny, så ”ny” som en kriminalroman nu kan bli. Jag tycker att hon på många vis gör det igen med Betraktaren. Hennes sätt att låta flera röster komma till tals är inte unikt, men det blir bra, så attans bra.

Belinda skriver på bok nummer fem. Bra.


Belinda om Betraktaren/Rubbernecker
———————–

Mörk jord
Skuggsida
Ni älskar dem inte


Pythians anvisningar

SOM jag har väntat på att Jerker och Håkan ska knyta ihop säcken åt mig. Äntligen kom den så, Pythians anvisningar, den tredje och sista delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet.

Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.

Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.

Victoria Bergmans dotter Madeleine är fortfarande samma gäckande skugga både för sina offer och för kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg.

Uttrycket Phytians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan skapat. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.

Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Det känns som en bok – eller tre böcker då, för att vara mer korrekt – som varit jobbig att skriva. Jag kan bara hoppas att författarna inte har hunnit tröttna på varandra och på samarbetet, för det doftar mer, mycket mer. Samtidigt så känns den här boken mer splittrad än tidigare. Jag blir inte klok på om det är ett hastverk för att bli av med skiten eller om det är en önskan om att sätta en så fet prick över det berömda i:et som möjligt. Det kan möjligen bero på att jag min boknarkomani till trots begriper för lite om redigering. JAG kan känna att boken hade vunnit väldigt mycket på en ganska tuff genomgång av någon som är allergisk mot adjektivsjuka, för vissa partier är så tyngda av längtan efter att beskriva saker så noggrant som möjligt att de nästan blir lite komiska. För mycket.

”Lowynsky verkar vara en barsk, men sympatisk man och Hurtig tänker på sin pappa när han hör polismannens korthuggna svar på Jeanettes frågor. Inte bara för de ordkarga, förkortade meningarna utan också för den djupa basrösten och brytningen, samma hårda konsonanter och språkmelodi hans pappa använder de få gånger han talar språket”

Ser ni vad jag menar, eller är det jag som är onödigt petig? Det känns onekligen som om jag kastar sten i glashus, jag är själv väldigt ”pratig” när jag bloggar men det är ju just när jag bloggar. När jag skriver annan text sållar jag hårdare.

Boken snurrar mest av allt kring Victoria Bergmans egen självterapi. Hon kommer till massor av insikter och försöker – lika mycket som jag vill att nån ska knyta ihop trilogi-säcken – knyta upp sig själv. Jag förstår att det är en del av berättelsen som känns viktig att beskriva, att det kanske är dit Jerker och Håkan har siktat in sig på att komma hela tiden, men det blir lite för mycket av det också. För mig. Det finns så mycket annat jag hade velat ha mer av.

Men det är bara jag! Och det är fortfarande en bra bok, som avslutar en riktigt skön trilogi. Nu undrar jag bara vad herrar Eriksson och Axlander-Sundquist tänker göra härnäst.

PS och de där anvisningarna? Vart tog de vägen?


att göra det bästa av situationen, del 94529467

I kväll ska jag grotta ner mig i min mensighet tillsammans med en bunke Ben&Jerry och Pythians anvisningar. Good shit.


sträckläsning signerad Gyllander

…BOKSTAVLIGEN signerad, dessutom. Jag vann Varg Gyllanders senaste bok, Ingen jord den andra lik, i Massolis tävling på fejjan i vintras. Under veckan damp den äntligen ner i lådan, med ett ”grattis Siv” på försättsbladet. Kul!

Jag har medvetet dragit ner på läsandet av svenska kriminalromaner, dels för att jag som så många andra upplever att jag överdoserade fikande poliser och skilsmässobekymmer (välkända och i många bokbloggar uttjatade klagomål, jag behöver nog inte utveckla), dels för att mitt amazonmissbruk leder till läsande av snudd-på-bara utrikiska böcker, men Varg Gyllanders böcker om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin är uppfriskande små ankor i den svenska kriminalromansdammen.

Det krävdes 1,5 kväll/natt (…och då sover jag ändå mycket bättre nu än jag brukar ;)) för att läsa ut den, så den kvalar med råge in som sträckläsare de luxe.

Ett ansikte. Det var allt kriminaltekniker Ulf Holtz behövde. Vem var hon? Eller rättare sagt: Vem hade hon varit?

Skelettet är alldeles för ungt för att höra hemma i en vikingagrav, konstaterar Ulf Holtz, som kallats till utgrävningen för att undersöka det oväntade fyndet. Den rostbruna skallen med de jämna, vita tänderna släppte inte ifrån sig några svar. Hur hade en kvinna som dog för knappt femtio år sedan hamnat där? Och varför låg de vittrande skelettdelarna utspridda?

I den fjärde boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin ger sig Holtz ut på en inre resa för att hitta tillbaka till sin dotter och till sitt eget liv, och finna svaret på gåtan med kvinnan i gropen. Det blir en resa i tiden men också en balansakt på gränsen till det tillåtna, då det innersta av människans arvsanlag blottläggs med hjälp av ny teknik.

Forensisk teknik snudd på a la Tempe Brennan – hör ni det, alla älskare av Bones? Detta är Vargs fjärde bok, och den får dessutom en fyra i betyg. 4 av 5. Not bad at all.

PS jag gillar ju LGWP också, men kan inte låta bli att flina åt Vargs småfula passningar till den där professorn i kriminologi, ni vet 😉 Varg är pressekreterare hos Rikskriminalen, så jag antar att han haft ett och annat tillfälle att sucka över professorns sarkastiska och roliga men ofta absurt generaliserande uttalanden *host*


Vad får man för 260 spänn nuförtiden?

Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):

En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).

2-6-0 kronor.