Flickan och skammen
De senaste dagarna har jag lyssnat på Lo Kauppi som har läst Katarina Wennstams Flickan och skammen för mig. Har laddat för ett jätteinlägg, men så skrev Suzann det jag ville skriva – och lite till! Hurra! Läs!
Essäer ftw
Jag snöar lätt in på saker, just nu går jag loss på essäsamlingar. Historia. Feminism. Litteraturvetenskap. Konst. Allmänbildning! Saker som hänger ihop, som leder in i nästa grej – och nästa, och nästa, NÄSTA. De är dessutom enkla att ta upp då och då när tiden finns och andan faller på. Min just nu ganska irriga, virriga och rastlösa men glada hjärna behöver sånt.
Jag ä l s k a d e Ebba W-Bs Kulturmannen och andra texter.
Jag älskade Elisabeth Åsbrinks 1947 också. Den lyssnade jag på. Alltså: hon är fruktansvärt allmänbildad, skriver vackert och rörande OCH har en mycket behaglig läsröst och perfekt timing.
Nu älskar jag Hustvedt. Det är en sån där enooooorm storpocketutgåva som jag normalt avskyr. Detta blir INTE en handväskbok såvida jag inte börjar gå med rullresväska för jämnan. O c h tag varning: du vill ha dator/platta/telefon i närheten när du läser många av essäerna. Även om du sett en del/alla verk hon kommenterar så KOMMER du vilja se dem igen medan du läser. Du vill o c k s å se detaljerna hon kommenterar. Jag lovar.
Hästar, män och andra djur
Ni har hört det förr – den här stan har en förmåga att sammanföra folk vars verkligheter aldrig ens skulle snudda varandra i många andra städer. Den förmågan ligger högt upp på listan av anledningar att älska Berlin. Jag lär mig så mycket varje dag (att lära mig saker är meningen med livet, för mig) och fyller med råge myten (vi är så många som säger så att det snudd på blir fånigt, och jaaaaa så kan man säkert säga om många många städer, men Berlin: extra knasig stad. jag lovar.) om att ”Berlin har förändrat mig”. Berlin HAR förändrat mig. På vissa vis har jag radikaliserats på sätt jag som aldrig trodde var möjliga. Men jag är ju mitt i livet också, eller snarare redan på andra sidan krönet, och då händer det saker! Ofta relationsmässigt, alltid kroppsligt. Oundvikligen.
Min förändring är förmodligen orsakad av en kombination (stad/historia/liv/umgänge/biologi), men den som tror att man nödvändigtvis behöver vara 22 när man flyttar hit för att suga ur allt det götta har vansinnigt fel!
”Men du är väl på tok för ung för klimakteriet?” sa min relativt nya kompis D apropå en diskussion vi hade. Oh well. Jag drog fakta om hur och varför. Han berättade att en av hans bästa vänner – ”lustigt nog är hon också svensk!” – har skrivit och ännu skriver bl a om klimakteriet. Jag känner bara till två svenska ikoner i ”rätt” ålder som (delvis) lever i Berlin.
”Nina eller Lotta?” undrade jag. Nina. Ah, Nina!
Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har en viss väninna som ofta förser mig med resultatet av sina bokhyllerensningar. Jag måste också sända en tacksam tanke till Suzanns fru som förvägrar henne att helt enkelt köpa fler bokhyllor. Omedelbar behovsuppfyllnad. Jag gick och lade mig 21.30 igår (en lördag i Berlin, jag tar dekadensen till nya höjder!) och sträckläste. Jo, för den fanns ju där i min politik/filosofihylla: Hästar, män och andra djur.
Essäer av det slag som jag tycker så mycket om. Om Nina och om de hästar, män och andra djur som Nina älskar och har älskat. Om hur vi förhåller oss till djur, rent etiskt och moralfilosofiskt. Om litteratur. Om liv! Och hästar och kvinnor och ledarskap. Hon diskuterar och refererar till böcker som jag har läst och tipsar om ännu fler böcker som jag (nu) vill läsa. Vilken skattkista!
Hon petar också in små satser om sitt eget skrivande. Om hur hennes ena livsmentor säger ”skriv om hästar, skit i männen!”. Den andra ger rådet ”skit i hästarna, fokusera på männen!” (n b, det där är inga direktcitat, det är hur min profana hjärna tolkar och minns det hela). Korta meddelanden från hennes förläggare som initialt är tveksam till allt det spretiga. För spretigt ÄR det. Jag gillar det. Så till slut ett erkännande från förläggaren: det funkar faktiskt. Ös på!
Åh gode tid så jag behövde den här boken just nu! Den tangerar så mycket i mitt liv just nu, och så många händelser de senaste åren, att det var med ett lättat ”aaaaah…!” jag läste också en del av de smärtsamma passagerna. Med det sagt: Nina är så jävla rolig. Också.
Nu har jag två horisontella bingorader. Men det känns rätt sekundärt.
***
Nu MÅSTE jag lyssna på Det sista ägget (2010)! Jag tog en barrunda (långt mer prat än öl) med den forna Karlstadbon herr Jörnmark för några veckor sen (han har gjort lite mer än bara råkat födas i Karlstad, men ibland måste man vara lokalpatriot och lyfta det viktiga). Han pratade om sin kompis Katarina och hennes programserie i P1. Han deltog själv i serien på ett hörn. Jag noterade seriens namn men hann sen glömma bort den. Nu skriver Nina också om den, flera gånger, så nu har jag lagt ett bokmärke på hemsidan.
Klimakteriet, den absolut sista ägglossningen, när något är förbi för alltid – trots att det är långt till döden. Ska vi sörja eller skåla i champagne att vi inte är fertila längre, att vi är post-objekt och kan ägna oss åt oss själva i fortsättningen? Hur gammalt är det sista ägget egentligen? Och hur mår männen? Åldras de ensamma? Vad ska man göra när man gjort allt, göra om det eller lägga av?
Bättre upp: screw bokmärket, jag ska börja lyssna nu direkt. Jag har inte tid med er längre. Vi hörs på andra sidan programserien, jag lär binge-lyssna.
***
Har nu binge-lyssnat. Fantastiskt, om än väldigt heteronormativt.
En egen strand
Där satt den! Trosell har inte bara funnits på TBR-listan i mer än två år, jag såg nu när jag tittade tillbaka att jag började läsa den här boken i maj. Maj 2015.
Lustigt nog så fackar Aino Trosells En egen strand in perfekt i den senaste tiden läsning – öar och syskon. Systrar. Här Hanna och Judit.
Hanna och Judit har tröttnat på the rat race, på att känna sig utarbetade och ouppskattade. De säljer allt, överger vänner och familj och drar på äventyr. Till Söderhavet. De hittar en öde ö som kan bli deras om så bara till låns, de har råd att betala för lite bekvämligheter – en båt, ett litet hus, ett kylskåp. De har nån som är beredd att förse dem med förnödenheter då och då. Här ska de njuta, prata, vila. Bli de bästa människor de kan bli.
Och så höll de varandras händer, såg den färgsprakande solnedgången och allt blev fint till livets slut! The end!
”En egen strand är en roman om flyktdrömmar, fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och ändå gömma sin dröm.”
Paradiset? Nej, så blir det naturligtvis inte. Judith S hade rätt i sin Atlas över avlägset belägna öar: det blir ofta ett helvete av det där förment uppenbara paradiset.
Systrarna då. Samtal, långa samtal. Konflikter. Sjukdom. Katastrof. Livshotande katastrof. En syster är döende, den andra måste rädda henne – till viket pris som helst? Ja, kanske. Det blir dyrt. Och bokens slut innehåller en vändning som på ett vis får mig att vilka läsa om den från början igen, eller åtminstone att bläddra tillbaka för att leta efter efter hintar. Vi hörs igen i maj 2018.
Nej, skämt åsido – jag vet inte varför boken tog så låg tid att läsa ut. Delvis kan det bero på att den ofta utgjorde handväskbok, så läsandet hackades upp i de korta stunder då jag hann plocka upp den och njuta. Många formuleringar är så bra att jag läser dem flera gånger, jag älskar när författare kan få mig att känna detta ”aaaah…!”, men alla dessa mina omläsningar hackade också upp läsningen. Jag hittade inte tillbaka in i flödet. Flowet. Men nu ska jag inte komma med fler bortförklaringar. Det enklaste är att jag kände att storyn var på väg mot en katastrof som jag inte orkade ta in alldeles då.
Jag har blandade känslor runt den här boken. Det som är bra är så otroligt bra. Det som inte är bra känns lite segt. Idisslat. Den vore intressant som bokcirkelbok!
störst av allt
Förlaget kallar Malin Persson Giolitos Störst av allt för ”stenhårt rättegångsdrama”. Jag blir ganska förvånad över det. Tänker vi på samma bok? Men OK, en vän skrev om klumpen i magen som man har genom hela boken. DEN är hård. Stenhård.
I Störst av allt möter vi Maja, 18 år. Maja bor i Djursholm, kommer från en välbärgad familj och har det på ytan väldigt bra – men vi möter henne i häktet. Maja är inspärrad efter att ha deltagit i en skolskjutning. Ja. Hon höll i vapen. Fyrade av vapen. Träffade. Hon bar en bomb. Människor dog på grund av henne.
Är hon en mördare? Hur hamnade hon där hon är nu? Och hur ska det gå?
”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”
Mycket mycket bra. Rörande. Fångande. Vridande och vändande. Medvetet. Spännande. Trots att jag egentligen inte ser detta som en klassisk thriller kryssar jag thriller-rutan på min botns-bingobricka. Jag vill bli av med den rutan. Jag är sen en (lång) tid tillbaka väldigt thrillertrött.
Jag har bara läst en bok av Malin förut, den var sådär vilket gjorde mig besviken eftersom jag följer henne på fejjan och hon verkar så otroligt rolig, smart, vettig och BRA. NU kom hon upp till den där nivån där jag vill placera henne.
—
Detta var min första bok med Lo Kauppi som uppläsare. Hurra vad hon är bra!
Om du tyckte om den här boken kan jag också rekommendera Jodi Picaults Nineteen minutes och Douglas Couplands Hey Nostradamus.
Hustrun
Mitt nionde #botns16-kryss blir Meg Wolitzers Hustrun. Det blev ett litet rejs för att fylla den här rutan (eh, OK, mellan den här och Love, Nina som också är en av många halvlästa böcker i högen vid sängen), men Wolitzer ”vann”. Boken ska bli film, regi Björn Runge, hustrun själv spelas av Glenn Close. Oh, hon känns perfekt.
Hustrun. Hustrun heter Joan och är gift med Joe. Joe Castleman, a big American writer. En kulturman! Nu har Joe vunnit ett prestigefyllt pris så Joan och Joe är på väg till Helsingfors för att delta i den högtidliga ceremonin. Joan är 64 år och har funnits för Joe i MÅNGA år. Hon har curlat och stått ut med ständig otrohet. Så sitter hon där i förstaklassätet på en flight med destination Vanda och får NOG. Hon tänker lämna Joe. Hon vill dock vänta tills prisceremonin är över innan hon levererar beskedet.
”Starta i en händelse!” var ledorden i en kurs jag deltog i för många år sedan. Wolitzer startar just där, i händelsen, beslutet. Sedan tar hos oss tillbaka. Vi följer den begåvade studenten Joan som möter Joe – föreläsare, wannabeförfattare som ännu inte slagit igenom – och hur deras relation också startar i otrohet, ty Joe är gift med en annan kvinna när han och Joan börjar ligga med varandra. Hon blir hans musa, och titeln wannabeförfattare byts mot författare till Författare, med stort F.
Wolitzer är skarp, snyggt språk, snygga sarkasmer. Det händer egentligen inte så mycket, historien liksom sover räv i nästan 200 sidor, så: BAM! Grejor händer, slag i slag. Somligt hade vi anat (det klassiska greppet, läsaren får ana något för att känna sig lite lite smart och därmed behålla intresset trots brist på fyrverkerier), annat överraskade åtminstone mig. Snyggt och intressant. Hög poäng för exekveringen, men ändå tycker jag inte om boken. Korrektion: jag hittar ingen karaktär att tycka om. Inte ens Joan, riktigt. Ändå: mycket mycket läsvärt. Bra bokklubbsbok. Tänker mig att jag t ex vill höra vad Suzann och Camilla tycker om det här. (Suz, den är din om 1,5 vecka om du vill ha den)
—
Den här boken låg som en glad överraskning i brevlådan en dag – jag deltog i Bokmässans utlottning av boken och jag vann! Hurra! Du som är i krokarna kan lyssna på henne i Göteborg den 23 september.
Ge mig allt av Matt Haig!
Det där med att välja handväskbok, det är aldrig trivialt.
Det ska vara något ganska tunt/lätt som går ner i väskan. Det ska vara en bok som tål många och långa uppehåll. Som tål sporadisk läsning men som ändå går snabbt att hoppa tillbaka in i. Korta texter, essäer, noveller – perfekt.
And then came Matt Haig. Jag är för evigt tacksam mindthebook-Camilla som lät mig upptäcka ”Humans, an A-Z”. Den har följt med mig Berlin runt LÄNGE. Vi har suttit och huttrat i kylig vår vid Strandbad Weissensee. I ännu kylig vårsol (bilderna nedan) tidigt i våras i Rosengarten. Jag läste det sista (jag har RANSONERAT!) över en Käseplatte på favoritstället vid Arkonaplatz förra fredagen. Överstrykningspenna är ett måste.
Boken är en fiktiv ordbok, en atlas, Den Totala Guiden, över oss människor. Den riktar sig till utomjordingar. Speciella utomjordingar. Vi dissekeras på längden och tvären och vår absurditet hamnar i rampljuset på snyggt formulerade vis. Det är en tunn bok, få ord, men jösses – kaaaaan man läsa varje avsnitt igen och igen. Oh ja.
Andra liknande pärlor (tipsa gärna om ännu fler, om du kan!)
David Levithans Liten parlör för älskande
Pontus Lindhs Appendix
Skymningsflickan – och nu är det slut :(
Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.
Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.
Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.
”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”
Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.
Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.
I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.
Vem sa att romantiken är död?
Följande misslyckade utbildningsinsats avbryts härmed.
(Detta är i n t e från en enbart-hookup-site. Det är på en sida där jag efterlyser nya kompisar av alla kön. Och att vi är grannar innebär att vi bor i samma stadsdel ihop med ungefär 160000 – ja, hundrasextio tusen – andra invånare)
Jag kan oftast stava till aquaintance också. Åtminstone är jag inte är lika less som jag var när jag skrev.
Vissa fredagskvällar är det bäst att bara gå och lägga sig tidigt ihop med en bra bok. Lullade runt och njöt min ljuvliga (förutom en del invånare då 😬) stad i fyyyyyra timmar efter jobbet igår. Bra grund för god sömn.
åh åh åh tjeeeeejer…
Dagens bästa citat kommer från Mary Wollstonecraft:
”I do not wish women to have power over men; but over themselves”
Mary var inte tappad bakom en vagn, och det var inte hennes dotter heller. Vilka kvinnor! Mary d y är mest känd för att ha skrivit Frankenstein, en av mina bästa böcker någonsin. I mina bokhyllor bor både mor och dotter. Såklart.
Och till dem som undrar varför jag postar det här citatet idag, när vi västerländska kvinnor äääääär så jämställda, vill jag bara säga tack å hej å somna om, vakna igen imorgon med lite klarare ögon. Fantastiskt det där med hur vissa människors ”feministiska” uppvaknande kom samtidigt som (och enbart för att) de trodde att de kunde använda oss kvinnor för att piska upp hat mot islam. Igen. Trötta idioter.
—
Jag skulle ljuga om jag påstod att det var med kvinnodagen i åtanke – men de senaste dagarnas läsning och lyssning har handlat om kvinnor, kvinnor, kvinnor. Männen har haft viktiga biroller, stundtals förfärliga dito, men kvinnor. K-v-i-n-n-o-r.
Jag åkte till Estland, Sovjet och Berlin (!) med Sofi Oksanen när jag lyssnade på boken Utrensning. Det var sannerligen en berörande och omskakande resa. Början av nittiotalet, Berlinmuren föll ganska alldeles nyss och det förändrade Europa på många vis. På goda vis. På mindre goda vis (jo, faktiskt, det finns nog en del som ser det så).
Aliide lever ensam på sin gård, men plötsligt en dag finner hon en ung kvinna, Zara, avsvimmad utanför huset. Aliide är misstänksam (är flickan en tjuv? ett lockbete? vem är hon?) men tar in den unga kvinnan. Sakta men säkert tråcklas deras respektive liv upp. Båda har hemligheter. Båda har haft det svårt. Båda har tagit felaktiga beslut.
Droger, trafficking, svartsjuka, familjeförräderier… försoning? VILKEN resa. Jag har skyggat för den här boken, jag förstod att den var tung, jag var redo nu. Fantastisk.
Ännu en gång vill jag inte bara prisa en fantastisk författare (jag BUGAR! vilket språk! vilken… vilken fantastisk historielektion!), jag vill också skicka en uppskattande applåd till den utmärkta uppläsaren Gunilla Nyroos.
—
Jag återvände österut, Simone de Beauvoir tog mig också med på en resa: Misstag i Moskva.
Kortroman eller långnovell, välj själv, men det var en riktig liten pärla. Det är omöjligt för mig att inte lyssna in Simone och Paul i paret André och Nicole – ibland har jag undrat hur hon (Simone alltså men för den delen Nicole också) stod ut med denne självupptagne man (hon? HON? min IKON!) men OK, jag förstår, lite.
Misstag i Moskva utspelas i mitten av sextiotalet, ett gift par åker till Moskva och… ja, vad gör de? Samtalar för lite? Blir besvikna. Blir trötta. Känner ålderdomen krypa på. Nicole betraktar ofta maken lite ömt och distanserat, tänker om och talar till honom som vore han ett litet barn. Blir trots detta besviken då han liksom ett barn småljuger för att slippa ta eventuella bråk när sanningen riskerar att bli obekväm.
Ljuvligt språk, en smart smart smart historia (frågar du mig så var inte Sartre den mest lysande filosofen i den familjen) som nog kan servera en igenkänningsfaktor för alla som någon gång haft en relation som blivit lite trött, finfin översättning – som sagt: en riktig pärla som inte bara påminde mig om MINA junikvällar i Moskva utan dessutom fick mig att längta tillbaka till Paris! Åh, vem följer med? Kaffe, vin, böcker, promenader och långa sessioner med penna och block vid små bord på trottoaren! Vill!
PS. Omslaget! Kärlek!
(jag hälsade f ö på bl a Simone sommaren 2014, Cimetière de Montparnasse är underskattad!)
—
Det är dessutom min namnsdag idag.
Emotser hyllningar i kommentarsfältet. Tack på förhand :-*
Att få vara besvärlig
Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.
Hon är en hjälte på så många vis.
När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.
Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.
Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.
Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.
Repeat.
Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.
Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.
Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.
Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.
(Det gjorde väl hennes mamma också)
Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…
Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.
Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.
KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!
hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju
You say bokrea?
i say ”hittade iallafall en Sveland på rea!”, men jag köpte inte (velar fortfarande om huruvida det var dumt eller inte). Jag har 1) läst den 2) ont om plats 3) massor av andra böcker att läsa.
Meeeeen. Jag behöver ju läsa tyska också. Damn! Livet, choices choices! (Måste jag infoga ironilampa här? nej va?)
jag soffreser
På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.
Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.
Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.
Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.
Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.
Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.
Män kan inte våldtas
Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.
”Stå i bredd.
Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.
Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.
Vara rädd som fan och tala om det ändå.”
Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.
Och blir våldtagen.
Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.
Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.
Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.
In Transit
En av alla mina pågående handväskböcker just nu har några år på nacken – Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. Det kan tyckas brutalt att njuta god mat med en så tung bok, men ibland är det alldeles så det ska och måste ske.
Jag testade Transit (krypavstånd från Rosenthaler Platz) förra helgen och blev inte besviken. Som nån sorts asiatiska fusion-tapas – du kan beställa många smårätter eller en stor – bra utbud vare sig du vill ha vego eller kött. Inte jättebilligt (med Berlinmått mätt) men gott. Lite rörig miljö, men snyggt ställe. Jag gillade det även om det nog inte kommer att bli något nytt stamställe.
jag läsäter mig genom Berlin – del 538475634587, denna gång med Ida Bäckman som sällskap
Förra söndagen var en strååålande höstdag (gott om såna här just nu, det är jag ganska glad över) och jag ägnade mig åt min favoritgrej: traskade runt stan med en bok i väskan. Jag hade tänkt att jag skulle unna mig både fika och utemat, men i slutändan stod jag mig så länge på fikat att jag traskade runt runt runt och lagade mat hemma istället.
Häng med!
Dagens första depåstopp gjorde jag på Princess Cheesecake på Tucholskystr i Mitte. Jag har varit sugen på att fika där länge, men det har alltid varit helt fullknökat förut – äntligen fick jag plats. Ooooh, utbudet, helt fantastiskt. Åt en toffe-tårta som var gudomlig, och allt är ekologiskt. Mysig liten gata, lite gömd, och bra spanläge! Hit kommer jag att återvända.
Efter fikat tog jag en låååång solig promenad i Mitte, Fhain och Prenzlberg. Med en bok i väskan har man sällan tråkigt i den här stan. Att helt sonika traska runt och glo på folk och leta gatukonst, sen sätta sig ner på random fik och äta och dricka läsandes en bra bok, det är ett av de bästa sätten att njuta Berlin om du frågar mig.
Fallna kvinnor
När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.
Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.
Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.
Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.
serendipity
Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.
Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.
———————
Så – Den sårade divan:
Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.
Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.
De förklädda flickorna i Kabul – bacha posh
Min sista ljudpendlingsbok före semestern blev Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Först blev jag så förvirrad – uppläsaren sa ”i översättning av Ann Marie Ljungberg” och jag höjde på ögonbrynen. Översättning? Men så är det, Jenny är svensk men lever i New York och den här boken har mycket viktigt att säga en internationell publik, så jag skulle vilja påstå att det var ett utomordentligt smart drag att skriva den på engelska och sedan översätta den. Jenny arbetar då och då för New York Times, hon berättade om fenomenet ”bacha posh”, det slog ner som en bomb och sen var stenen i rullning. Som sagt, klart att hon skulle skriva den på engelska!
Låt mig först säga att den här boken skulle nog ha passerat mig spårlöst förbi ganska länge om inte för mig tunga namn (Maggan och Hanna :)) hade talat om den.
Jag läser normalt väldigt få böcker ”av den här typen” (ooooh, där kliver jag ut på ett minerat fält) – hur ska jag förklara? Det finns så mycket känslosam och välment litteratur, men som inte alltid är så väl underbyggd. Nån gör en enstaka resa och tror sig sen veta allt, plockar lite referenser (som passar syftet, men inte de referenser som inte passar in i bilden författaren önskar servera) och skriver. Så kunde det iallafall vara förr, på den tiden när jag söööög i mig sån här litteratur. Det kanske gick hem då? Nu kanske alla har högre krav och välresearchade böcker som den Jenny just givit oss är resultatet? Men nu ska jag inte spinna iväg i svårbevisade teorier, då är jag ju platt intet bättre än de där böckerna jag brukade reta mig så på förr.
Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När jag skrev och pratade om den här boken medan jag lyssnade nämnde jag ofta Terese Cristianssons sommarprogram som också handlar mycket om Afghanistan. Jenny refererar dessutom till Terese på några ställen i boken. Du behöver lyssna på Terese. Gör, om du inte redan gjort det!
Det här är en fruktansvärd bok på många vis. Det är ingen slump att både FN och UNICEF vid upprepade tillfällen yttrat att landet är ett av de värsta/det värsta landet för kvinnor i världen. Jag känner att det finns länder som Kongo-Kinshasa som nog konkurrerar rätt bra om den titeln, men den regionen än ännu inte lika omskriven.
Ändå är den inte tung att ta in, den är inte ”svår”. Det är bra! Jag vet inte när pocketupplagan kommer, men jag hoppas att den slår ner i den svenska folksjälen och att många många köper ett eget ex. Det är inte bara kvinnor. Inte bara Afghanistan. Det är politik och sociologi, feminism och referenser tillbaka till Lerner, Butler och Kinsey. Orden rör vid något i dig men boken är ändå mycket saklig. Make no mistake, Jenny får fram att män också lider av strukturerna och att långt från alla män vill finna sig i det som sker.
Jag tycker också om hur hon lyfter frågan (utan att själv servera tvärsäkra svar) om hur omvärlden bäst kan hjälpa Afghanistan. VAR börjar man gräva? Det var en fråga jag ofta snubblade över när jag jobbade på ett kvinnoboende för drygt tio år sen. En persisk kollega sa ”ni svenskar vill så gärna hjälpa, men ni måste förstå att det som står högt på er agenda kanske inte är det som står högst på de här kvinnornas agenda.”. Burka är t ex ofta omdebatterat i väst, och det kan tyckas vara ett förfärligt övergrepp att tvinga folk att klä sig på ett visst vis, men flera kvinnor i boken säger ”oh, jag tar gärna på mig den om det betyder att jag kan göra det, det och det”. Och det vi i väst behöver förstå är att detta ”det, det och det” kanske är en BÄTTRE ände att börja i än att dra i kläderna. När ett förtryck (av både kvinnor och män, även om det är jävligast för kvinnor) är så djupt djupt rotat – i vilken ände börjar man dra? Hjärnan krullar sig.
Jag vänder mig mot några få saker. Dels en del uttalanden om hur kvinnlig sexualitet setts genom tiderna (det känns inte komplett och det som kommer ut känns lite enkelriktat), dels en del storögda (nåja, det är jag som hör storögdheten) konstateranden att fenomenet flickor/kvinnor som klär sig som män finns utanför landets gränser också. Oh, det finns/har väl funnits väl globalt? Är det en nyhet? Dessutom av ungefär samma anledningar som i Afghanistan? Jag kanske prenumererar på uppdateringar av ett särskilt slag, men i min fejjanfeed förekommer ofta bilder från förr och nu – kvinnor som på ett eller annat sätt antagit en manlig identitet för att kunna göra det de brinner för, eller för att överleva alls (punkt). Samtidigt så serveras många referenser för den som vill gräva vidare – så i en del kapitel kommer storögdheten in, i andra talas det om historiska kvinnor som antagit manligt genus. Förvirrande, men kanske mest för att jag lyssnar. Hade jag haft ett läsex att kunna bläddra fram och tillbaka i så kanske det hade klarnat. Svårigheten med att jag just lyssnar är dessutom att ag gör det när jag åker eller går till och från jobbet – att ta sig genom centrala Berlin innebär onekligen att fokus stundtals måste ligga på annat än det man hör i lurarna och då är det lätt att missa eller missuppfatta saker.
Summa summarum: det var en mycket bra bok som väckte många tankar. Jag hade aldrig hört talas om Jenny Nordberg förut, men nu åker hon upp på bevakningslistan. Det är helt klart en journalist och författare att hålla ögonen på.
————
Well, skämskudde de luxe på mig! Jag HAR ju läst Nordberg förut, dessutom läst och GILLAT. Jenny och Nuri Kino skrev Välgörarna tillsammans. ÅÅÅÅH, varför kom det aldrig någon fortsättning på den?
grafisk antropologi eller plain jäkla folkbildning på ren svenska
Helena påminde mig. Hon instagrammade en bild om böcker att ge bort. Tror jag.
”Ah, den där HAR jag ju, HUR kan Kunskapens frukt ha fått förbli oskuldsfullt oöppnad och oläst sedan oktober?” Beats me.
”Att ha den oläst känns lite som att ha en fin present att öppna” sa jag varpå Helena replikerade (ja, andemeningen) ”tro mig, det är det”. Ungefär.
Sagt och gjort. Jag tog boken ur hyllan och öppnade den ömsint, särade försiktigt kronbladen åt… (eh förlåt, jag parallelläser Fanny Hill och det gör underliga saker med språkbruket ska jag säga).
Omstart: Jag tog fram boken, noterade igen att Suzann sett till att få den signerad till mig (TACK! LIV HAR TAGIT I MIN BOK! MED KROPPEN!) och började läsa. Älskade, men svepläste ändå inte. Jag vet inte hur många instabilder jag postat med 1) mitt köksbord 2) mat/dryck 3) den här boken, men det är många. Det ska tas som en komplimang.
Grejen med den här boken är nämligen att den belyser det som så många i övrigt lärde fullständigt missar i rådande debatt (jag tycker att det reaktionära vinner mer och mer mark igen) – att jaaaa, vi är biologi, men TOLKNINGEN av denna biologi har svängt fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom århundradena. Jag stångar pannan halvt blodig ibland när jag försöker få en del av de där ”i övrigt lärda” människorna att förstå att det vi tror att vi vet inte alldeles nödvändigt går mot mer och mer ”rätt”. Miljö, lobby, rådande trender – allt gör att faktiskt kunskap ibland skyms och glöms till förmån för något som rent för stunden passar bättre. Kvinnlig kropp och sexualitet har genom århundra… tusendena varit en fullständigt galen tummelplats för folk som velat tolka, bestämma, rota och utrota.
VI ÄR BIOLOGI I EN SOCIAL KONTEXT
(och Liv är så pedagogisk att jag inte fattar hur någon kan läsa den här boken och fortfarande inte förstå det, fast de som skulle behöva förstå skulle aldrig få för sig att läsa boken)
egentligen känns det meningslöst att bryta ut en ruta av alla, jag vill bryta ut ungefär VARENDA ruta och visa men, äääh, det är lättare att du köper hela boken om du inte redan har den, just den här rutan postade jag för att den tidens tankesätt går rätt stick i stäv med senare tiders grej, ”män är kåta, kvinnor vill dricka örtte och tala känslor”
Det som skiljer Strömquist från de otaliga tyckare som presenterar sanningar på fejjan (och exempelvis i en del ”socialkonservativa” riksdagspartier…) är att hon tillhandahåller källhänvisningar. OTALIGA såna. OOOH detta glömda ord 😉 Detta glömda BRUK! Jag vill sätta den här boken i handen på mina mer förstockade bekanta och säga ”LÄS, och om du inte tror mig, eller Liv, läsa VIDARE! Kolla KÄLLORNAAAA!”.
Jag har läst det mesta förut, men inte samlat på det här snygga, effektiva och INTRESSANTA sättet. Du kommer skratta. Rynka pannan. Bli glad. Förbannad. Antingen läser du boken som förströelse/underhålling/”vanlig” bok, rakt av, eller så behåller du den nära som uppslagsverk, som inspiration till vidare letande – kanske rent av rota mer i källorna?
Full pott. En riktig favoritbok. Klockren. Liv och jag står inte alltid speciellt nära varandra rent partipolitiskt (och jag älskar inte alla hennes böcker som den här, men sen när gillar man per automatik allt en författare gör?), men när det kommer till den delen av samtid och politik som rör kunskapens frukt? All in.
—————-
Tycker du att jag var odrägligt vaginocentrisk nu? Ojämlik? Fitti…feminaziztisk? (sic!) SAKNAS DET FALLOSFOKUS?
Oh, si det går att råda bot på. Du kanske vill läsa Efter eget huvud – penisens kulturhistoria? Den svenska utgåvan är nog slutsåld, men du kan hitta den på bokbörsen eller på biblioteket. Misstänker jag.
(jag har svaga minnen av att jag gillade den också)
nu är jag otacksam igen
Den delas friskt och lyckligt, Frank Kaisers krönika om varför kvinnor över 40 är bäst. Själv är han… mycket äldre? Många av mina medmänniskor känner sig alltså grymt hedrade av att en sjuttioåring föredrar kvinnor över 40 istället för att som en del av sina pinsamma jämnåriga bara ha ögon för ”22-åriga servitriser” (se där, servitris ja, vi trycker till dem lite också medan vi håller på). Den manliga blicken, nån SER oss, uppskattar oss, nu måste vi deeeela och hylla något som är… klyschor, självklarheter eller inte ens upp till någon annan att bedöma.
Vi är värdiga. Vi ställer inte till med scener (på OPERAN!!).
Most older women cook well. They care about cleanliness. They’re generous with praise, often undeserved.
Are you fucking serious? Ja, jag lagar görgod mat. ÄNTLIGEN nån som uppskattar det och ser det som mitt VÄRDE!
Jo, jag vet att det är generationsklyftor och kulturskillnader, men att så många av mina jämnåriga svenska kompisar delar detta som vore han sänd av Gud, det gör mig förbryllad och sorgsen.
Jag avskyr generaliseringar. T o m när de ska hylla eller ”styrka” gruppen jag tillhör. Tänker lite på snubben som orsakade en shistorm i Sverige nyss, hans kommentar om att han inte ville ge (oombedda) komplimanger till de snyggsnygga tjejerna, nä, det var de mellansnygga till fulsnygga han ville glädja! TACK, vännen! (not)
(inte så) Anonyma Biblioholister 