Gånglåt – mitt mittkryss
Mittkrysset på BOTNS-brickan är fritt. Valfritt. Bör därmed sparas med omsorg, till något speciellt, åtminstone om man gärna gärna gärna vill få till en bingorad (jag tror jag är uppe i 13 kryssade rutor nu, men ont om bingo än). Elin Olofssons Gånglåt får mitt mittkryss. På förlagssidan sägs det ” en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls” och deeeeet mina vänner kan låta väldigt väldigt skönt för en trött (motvillig) amatörterapeut i de dysfunktionella relationernas stad: Berlin. (*
Nu ska jag vara ärlig med en gång, den ljuvliga omslagsbilden till trots (jag får drömmar om morgonkaffe på förstubron iklädd nattlinne och lånade träskor, om lakan torkade av sol och vind [utan avgasdoft], om kvällar när det enda man hör är vindsus i talltoppar och möjligen en hund som skäller en km bort) så är inte Gånglåt nån mysig liten sinekur. Jag talade om vassa syskonrelationer efter att ha läst Världens vackraste man, i Gånglåt har vi det igen. Syskon som tror att de vet mer än de vet. Som valt olika vägar. Det skaviga.
Sonia, som artist kallad Salida, är en numera tämligen avdankad artist och låtskrivare. Hon återvänder till hembyn Gärningsberg tillsammans med sin assistent Harpan – nu vill hon skriva en självbiografi med hjälp av systerdottern Jenny. Jennys mamma, Gun-Britt, blev kvar i byn och driver nu servering och stuguthyrning på gården. Det går knackigt. Gun-Britt brukade också tycka om att sjunga, men det var alltid alltid allt ljus på Sonia. Sen drog Sonia från byn och Gun-Britt blev kvar. Gun-Britt den plikttrogna som arbetar på RIKTIGT.
Sonia hade lovat den unge Harpan en sommar i paradiset, det luuuuugna vackra paradiset. Jo, nog är det vackert. Men lugnt? Njä. Det tar ingen lång stund innan de pyrande konflikterna flammar upp igen. Det muttras och skälls, men det liggs faktiskt också! Det finns kärlek, om än inte enkel. Och det finns bärplock, och bjääääärn (björn) och en hel massa som får mig att längta tillbaka till Ormsjö. (nja, syskongnabb och rykten på byn kan jag vara utan, men det hajade ni nog redan).
Elin Olofsson har skrivit en fin bok om en märklig sommar. Jag lyssnade på den – som så ofta – när jag var på gående fot i den här stora, illaluktande men också spännande storstaden. Jag funderar ju ofta på ”hur ska man bo, hur vill JAG bo, nu och sen? När?”
Halva jag kommer ju från en by som Gärningsberg. När jag är klar med storstan kanske det blir till ett sånt liv jag återvänder. Jag vet inte. Det finns både fördelar och nackdelar med anonymitet. Jag tror att den här boken var precis vad jag behövde just nu, utan att det för den sakens skull ska tolkas som att boken är djup och knölig. Det är den inte. Den rinner lätt in i skallen. Den har omysiga relationer (delvis), men det hemtama blir mysigt. För mig.
*) nu ska jag inte vara elak mot min fina stad, men det ÄR märklig dejtingstämning här, det skojas om sexveckorsförbannelsen, allt brakar alltid efter sex veckor. Utbudet är så enormt, alla jagar alltid efter något bättre och det är gott om snubbar som missbrukar ordet polyamori här. Jag har utsetts till någon slags expert av många yngre bekanta, men börjar (ibland känner jag mig bara för… svensk) tröttna lite på att höra samma bekymmer igen och igen.
Världens vackraste man
Jag har lyssnat på en snackis! Jag har läst många många lovord (och OK, en del svalare omdömen) om Lena Ackebos Världens vackraste man.
Det skiljer i ålder mellan Mona och Barbro. I ålder och liv. Storasyster Mona arbetade som språklärare, hon är pensionär nu. Hon lever med en rätt trist man som hellre vill leka med sin modelljärnväg än tala med henne. Barnlös. Mona är ganska om sig och kring sig, hon vill väl!
Lillasyster Barbro var alltid den snygga(ste), hon som kunde ha blivit modell om… men nej. Hon som gifte sig med en läkare. De har haft det bra, ett rikt äktenskap. Hon är hemmafru och har ”allt”, inklusive vääääärldens bästa barn som hon gärna pratar om.
Systrarna har en mycket spänd relation till varandra. Mycket plikt. Mycket svartsjuka. Mycket outsagt. Mycket tro sig veta saker som man inte har en aning om. Deras bild av familjen och uppväxten skiljer sig MARKANT systrarna emellan av olika anledningar. Det är svårt.
Barbro vill ändra på det där – en jul ger hon Mona en resa i julklapp. De ska åka till Mallorca tillsammans! NU ska de lära känna varandra! Ha kul ihop. Bli SYSTRAR! Den fullständigt ickeglamorösa Mona kan behöva en fin resa!
Båda drabbas en smula av eftertankens kranka blekhet när det börjar dra ihop sig. Var det en så bra idé, det där med resan? Oh well, de åker – men så ställs saker på sin spets: en av dem kurtiseras av Världens Vackraste Man.
Ja, do the math.
Det är lika bra att erkänna det med en gång – jag var halvskraj för att lyssna på den här boken.
Jag har lyssnat på Ackebo när hon har pratat om den och jag anade att somligt skulle skava. Som det där med att känna sig allt mer osynlig som medelålders kvinna. Som det där med såriga relationer systrar emellan. Jag har inte vuxit upp med någon syster eller bror (mina halvsyskon är/var mycket äldre än jag), men jag har haft gott om tillfällen att ta del av besvärliga situationer syskon emellan och det är inte kul.
Det där ”inte kul” gäller med stor sannolikhet alla sorters syskonbråk, men jag har en svag aning om att när det gäller tolkningsföreträde om saker som t ex vem som tar hand om sina föräldrar bäst eller att två syskon spelas ut mot varandra av en trasig förälder så är det plågsamt ofta systrar det handlar om, eftersom döttrar fortfarande förväntas ta mer hand om saker än söner, vare sig det är relationer, presenter, att komma ihåg släktträffar – you name it. Generaliserar jag på ett fult sätt nu? Bias? Kanske. Jag hoppas iallafall att mitt uttalande är helt fel om x antal år. Pappor/söner/bröder strider sina strider de också, om andra ting – även om jag retfullt ofta hör att det är typiskt kvinnor att bråka. Ja, eller hur.
Boken har kritiserats för att vara alltför detaljrik. Ältig. Det har sagts att Lena, som också är illustratör, inte kunnat sålla på rätt sätt när hon gått från att teckna med streck till att teckna med bokstäver. Jag håller inte med. Detaljerna bygger en stämning i sig. Och så tänker jag att detaljrika kvinnors texter beskrivs som ältigare än detaljrika mäns dito. Aj, genusglasögonen igen. I’m on a roll today.
BEHÖVDE jag vara rädd för att lyssna på boken? Jo, somligt skavde. Ibland skavde det lite ont, men med en ton av ”inte bara jag/de där systrarna”. Ibland var boken rolig. SKITROLIG. Så ska du, som känner samma rädsla som jag kände, läsa eller lyssna på boken? Gör’et! Historien ändrar karaktär en smula efter ett tag (första tredjedelen är stenhård), saker suddas lite och vi serveras gråtoner. Nyttiga gråtoner.
Jag älskade den här boken. Tack Lena! Och tack Katarina Ewerlöf. Jag blir ibland irriterad på inläsare som är dramatiska (jag har t ex svårt för Stefan Sauk), men Katarina gör detta perfekt, trots/tack vare inlevelse stundtals gränsande till drama. Lite radioteaterfeeling, på det bra sättet.
Vad jag gör i påsk
Amanda Svensson – goddamn. Riktigt riktigt bra.
————————
Idag borde jag skriva något vackert om Gabriel Garcia Marquez, men det får räcka med ett kort konstaterande att en fin författare har somnat in. Hans litterära skatter kommer att leva i många många år till. Sov gott, du magiske ordtämjare.
Läscafė nr 1 /(inte så) Anonyma Biblioholister läser sig runt Berlin
(Nej, det ska inte bli nån vana att dricka öl på måndagar)
Det var lockande att åka till hotellet efter första panikiga jobbdagen, men jag har gett mig själv ett beting. Inte sega på hotellet! Ut och upptäck, om så bara ett fik tillsammans med en bok. Klev av på ”fel” S-Bahnstation för att leta upp café Rhino. Det var värt det. Toast och öl för drygt 5 euro, ett lugnt och mysigt hörn (alla andra sitter ute på gatan), bra trådlöst, Amy Winehouse i högtalarna och… ja. Lugn och ro. Kan t o m jobba lite.
Ska skriva ner lite frågor som ploppade upp på tåget hem och sen läsa min harmlösa men snälla En engelsman i Paris. Somna tidigt, hoppas jag. Det blev lite si och så med sömnen i natt.
Just nu längtar jag bara hem, men det är saknad och panik som talar. En sak i taget. Jag ska fixa detta. Och mina Dr Martens gick hem på kontoret, bland alla kostymer. Bara en sån sak.
mina hipsterfobiska tendenser
”Wöööhööööhööö, Berlin, är inte det so last year?”
Joo. Näe. Men ibland, när jag måste ta glädjeskutt över att jag åker snart, känner jag samtidigt behovet av att (över-)förklara att jag ska inte göra nåt speciellt ballt, jag gör tåg (fast det kanske just jag tycker är ganska ballt eftersom jag gillar tåg), jag ska rent av vara en trist strukturfascist som tvingar folk att jobba smartare och mer likriktat (*. Jordat men inga coolhetspoäng. Jag åker inte till Berlin för att gå på den senaste pop-up-klubben och skriva Den Stora Romanen, så det spelar ingen roll om det är so last year eller always happening.
Jag pratade med en svensk kollega som bott i stan i ett par år, jag nämnde Käthe-statyn på Kollwitzplatz (jag har min grej, jag måste åka dit och klappa henne varje gång jag är i Berlin) och det faktum att det finns riktigt trevliga lekplatser på torget. Lekplatser av den typ som får mig att muttra surt över att gungorna inte är måttanpassade för såna som jag. Han började garva. Kollwitzplatz är symbolen nummer ett för gentrifieringen av Prenzlberg. I nån av dagstidningarna – jag tror att det var Berliner Zeitung – serveras en daglig seriestripp som driver med den rika hipsterkoloni som tagit över området. Livet kring torget. Mediafamiljskrig i miniformat på lekplatsen. Googlar efter serien. Hittar inte. Får tåla mig några dagar till. Jag måste bo på hotell i väntan på lägenhet och hotellet brukar ha tidningen i frukostrummet.
*) det där kan ju låta själadödande, men jag brukar försöka förklara mitt jobb enligt följande: vad lägger du helst tiden på?
– att klura ut något nytt och kreativt?
– att fundera på hur leverabeln som dokumenterar ditt slutresultat ska se ut, var det ska sparas, hur färdighetsgraden ska mätas, hur det ska granskas, hur vi vet att ditt kreativa tänk resulterar i ett tåg som rullar? (fyll på med tråkfrågor i det oändliga)
Svaret borde vara ganska enkelt. Om nån annan funderar ut alla tråkiga ramar så hinner den som är kreativ vara just kreativ med innehållet i ramarna. Jooo, visst vore det skoj om vi alla fick vara planlöst kreativa men Utopia ligger någon annanstans.
——————————————–
Vad jag egentligen skulle komma till var hipsters och Lilla Berlin – So Last Year. Jag var på bok-aw hos Norstedts (Kolik samarbetar med dem numera) och lyssnade på Ellen Ekman och Josefin Svenske när de talade om serien i förrgår, och innan det samtalet tänkte jag på Lilla Berlin som en koloni (ja, alltså, jag säger inte att de bor i Hornstull, men…) av människor med längtan till ett liv som till exempel i staden på B, men nu lärde jag mig att Lilla Berlin syftar på (hipsterdelen av) Malmö, det har ingenting med Berlin alls att göra.
Egentligen har serien inte någonting med Malmö heller att göra längre, den utspelas i en namnlös svensk stad, men det var just i Malmö som Ellen pluggade och bodde när hon började skapa serien om de där människorna som vi både känner igen oss i och fnissar hejdlöst åt.
Att berätta att det här är bra är so last year som att sparka in en vidöppen dörr. Jag väste ett ”Sidan 14 och 33, men du får BARA kolla in just de sidorna, sen ska jag läsa resten innan du får låna den igen” till den relativt nymornade ölnörden K när jag kom hem i förrgår kväll. Han kollade, skrattade högt och försökte sedan bläddra vidare men jag SLET tillbaka boken.
hur jag låter när jag läser Lilla Berlin
För mig är det en svindlande tanke att klara av att kombinera det repetitiva med det kreativa så som Ellen gör. Hennes serie går som varjedagare i Metro (den enda anledningen att ens plocka Metro, tycker många) och det händer ibland att hon slänger in något rykande aktuellt bland de tidigare planerade stripparna. Imponerande.
På måndagar skriver hon manus för en hel vecka, tisdag-torsdag tecknar hon, fredagar ägnas åt finjustering. Hon lämnar åtminstone bort serien för färgläggning, annars skulle det nog aldrig gå. ”Är inte det jobbigt att låta någon annan färglägga?” frågade jag – de flesta av oss är kontrollfreaks och en serie som en ”sett” i sitt eget huvud kan ju komma tillbaka och se helt fel ut som färglagd – och Ellen berättade att det blev fel ganska ofta i början. Färgläggarna försökte t ex alltid lägga skuggor vid kvinnornas bröst, men att brösten skulle framhävas var Ellen helt ointresserad av. Nu har de hajat. Slutresultatet är alltid görsnyggt.
Jag är star struck. Att prestera nytt så ofta skulle kunna resultera i spridda skurar av oinspiration och repetition, men jag blev glatt överraskad över att finna att varenda jäkla sida i boken höll hög kvalitet. Det har jag inte sett speciellt ofta hos någon av de andra favoritkreatörerna, oavsett vilken helgonstatus de må ha i övrigt i min bok. Smart, politiskt och alltid alltid spot on. Ellen fick frågan om hon någonsin hade blivit censurerad, men Metro har alltid plockat in allting. Gott att höra.
En av de trevligaste birollerna i Lilla Berlin innehas av en cool hund. ”Men alltså, en HUND…? Ingen katt?” undrade jag. Ellen är kattoholista (eller åtminstone kattägare). Där slog hon i sista spiken i fantastisk-människa-kistan för min del:
”Katter är så perfekta. Det går inte att teckna dem så perfekt. Hundar är lite dummare, det funkar”.
Ellen Ekman. Må hon inte bränna ut sig nu när alla vill ha en del av henne. Jag minns inte när jag såg en sån här total supersuccé senast. Och det bästa av allt? Till hösten kommer det mer Lilla Berlin i bokform!
Annat spännande på gång från Kolik är Stina Hjelms debut, seriedagboken Mitt Dåliga Samvete. Ett förlag att hålla ögonen på, år efter år. I love it.
——————————————–
Vi fick höra mer spännande hos Norstedts. Stay tuned…! Jag har inte haft tid att skriva om det än, för jag fastnade omedelbart i två av böckerna som presenterades (Lilla Berlin var den ena).
——————————————–
Nej, jag har inga egentliga hipsterfobier. Men jag när nån sorts skräck, gränsande till fobi, för att någon ska tro att jag inbillar mig att jag är cool. Jag har med största sannolikhet passerat hipsteråldersfönstret ändå och pendlar mellan att ignorera vad som förväntas av ett visst kön från en viss klass i en viss ålder till att ändå på något vis vilja foga mig, inte inbilla mig att jag sticker ut. Det går lite so-so. Men den sortens existensiella i-landsbekymmer kan vi ta en annan gång. Om ej alls.
Inventering – #bokresan2014-loot nr 1
Det blev ont om uppdateringar från årets kulturtantskollo. Jag var helslut efter den senaste tidens tvära jobbkast, det var den värsta pollenhelgen hittills (jag råkade visst bomba några timmar under lördagseftermiddagen och missade därför en diskussion om feministisk litteratur) OCH jag var omgiven av en bunt favoritmänniskor som jag träffar alldeles för sällan. Jag pratade med andra ord mer än jag skrev och läste. Helt OK för mig! Böckerna finns ju kvar. Vi fick en fin godispåse med oss hem och jag bytte faktiskt bort min Safier(* mot Erlend Loes senaste. (tack Josefine!)
Inventering är en absurd liten pärla, jag kan inte dölja att jag föll handlöst för den. Erlend Loe fyrar av en Helen Zahavi light, det är metaboktok, ilsken humor och en bunt formuleringar som får mig att skratta högt.
”Nina Faber har aldrig varit i takt med sin samtid. Trots att det fanns de som ansåg att hon borde fått Nordiska Rådets litteraturpris hade hennes sköra naturlyrik egentligen ingen chans mot 70-talets politiska diktning, 80-talets formexperiment eller 90-talets dubbla metadiktning. Härjad av motgångar och för mycket alkohol försvann hon från litteraturscenen.
Nu, efter tio år i Istanbul, är Nina Faber tillbaka med en ny diktsamling, Bosporen. Hon är känslig och nervös och när hon redan på första recensionsdag får ett antal sågningar, samtidigt som bokhandeln där hon skulle ha haft ett författarframträdande drar sig ur, har hon fått nog. Det är Pay Back Time.”
Jag SER egentligen – om jag kliver ur mig själv en stund – att den här blixtsnabbt serverade historien kanske inte är riktigt så fantastisk som jag tycker att den är (!), den kanske spårar en aning, men jag är så Loefierad, mina Erlend-glasögon har eventuellt vuxit fast lite på näsan. 136 inte-så-tättskrivna sidor om en poet som får nog satt som en smäck i mitt nuvarande rastlösa skick.
Nina Faber är ganska förfärlig. Tämligen bitter, hon har alltid varit i osynk med samtiden och det där lilla men naggande goda fönstret när den stora framgången kanske var möjlig öppnades – ja, hon hann inte låta kreativiteten flöda genom det då. Plötsligt är hon en alkad föredetting vars alster ska slaktas av folk som inte alls förstår sig på poesi. Som kanske inte ens är intresserade. Undra på att hon blir ilsk! Det är ju lite synd om henne också. Hon är en fantastisk och befriande romanfigur, men jag är glad att jag sluppit möta henne i verkliga livet. Aningens för mycket tid och möjlighet till navelskådande har gjort henne rejält egocentrerad. När hon av en slump möter sin son – som hon förutsatte var bög – tillsammans med en kvinna blir hon vrinsur och undrar vem som ska ringa till mormor och berätta det, för HON tänker då rakt inte göra det! Underbart.
Fyra boktoksflin av fem möjliga. Egentligen kanske bara tre och ett halvt, men några briljanta oneliners tippar trots allt upp det sista halvflinet till ett helt asgarv.
*) ja, det var ju elakt av mig att byta bort Safier när jag så sent som för en vecka sedan skrev om att jag ser fram emot att läsa honom, men jag läste trettio sidor i Min familj och andra monster och insåg att han faktiskt kan tänkas vara läsbar på tyska relativt snart. Det var inte direkt rocket science.
————————-
Det går snabbt att läsa den här boken och många hann läsa den innan vi lämnade Syninge. Jag var inte en av dem, men jag deltog ändå i en diskussion om huruvida vi skulle googla oss själva om vi vore författare och hur smart det egentligen är när författare ibland kontaktar recensenter och bokbloggare vars omdömen de inte uppskattat.
Jag fick en riktigt otrevlig kommentar för drygt tio år sedan när jag ifrågasatt en del gubbsjuka detaljer i en svensk kriminalroman som jag helt enkelt inte gillade. Döm om min förvåning när det nu visade sig att fler som ogillat samma kriminalroman fått lika otrevliga kommentarer – det var nästan en lättnad. Författare är bara människor, men ändå. Vi enades om att JA, det måste vara som att sträcka fram sitt hjärta på ett fat när en ger ut en bok som en slitit med under lång tid, men det hör tyvärr till businessen att inte alla kommer att älska resultatet. Nu kan någon tycka att ”detsamma gäller väl alla er som skriver OM böcker då, ni får väl skylla er själva om ni sprider er dynga på nätet” och… äh, jag tar inte ens den diskussionen nu.
————————-
Alla som har hängt i diskussionsforum/bloggvärlden (för att inte tala om PRE-bloggvärlden) vet hur det kan vara när en har kommunicerat med någon i många år, men det där öga-mot-öga-mötet har ännu aldrig skett. Nu skedde ett av dem för mig. Efter 17 års (minst, men vi är inte helt säkra) dyrkan av Bokmoster sågs vi äntligen i köttrymden. Mötet var fullständigt självklart, hon var Bokmoster all the way (naturligtvis) och det enda som var lite förvirrande de första minuterna var att jag hade bestämt mig för att hon var en kvinna i min höjd, men kvinnan som klev fram och kramade mig var ganska lång. Bokmoster erbjöd sig att hasa runt på knä resten av helgen, men det verkade bättre att jag helt enkelt tog och vande mig vid tanken på att jag hade haft fel. Hårt men hanterligt.
Bokmoster tog en bild av mig, ”jag måste få en bild av GUBBEN som jag kan skicka till barnen”.
Huh?
Jo, Bokmosters numera vuxna barn var naturligtvis smarta redan som små. När Bokmoster lotsade ut dem i cyberrymden förmanade hon dem att alltid vara försiktiga. Det går aldrig att RIKTIGT veta vem en skriver till. Den där som verkar så snäll och jämnårig kan faktiskt vara nån helt annan än hen utger sig för att vara.
”Ja men DU då, som alltid skriver till den där SIV. Det kan ju faktiskt vara en GUBBE.”
Point taken.
lite lördagsangst i Sandhamn
Jag köpte en e-prenumeration hos Novellix i julklapp till mig själv, på ett vis var det nästan lite synd, för det betyder ju att jag aldrig mer behöver stå och plocka – och välja, oooooomsorgsfullt – bland dessa smågodisaktiga novellböcker. De är som Pixiböcker för vuxna.
Minns ni? Veckohandling, tindrande ögon och en förälder som till slut sa ”OK, du får välja en. En.” Väga för och emot. Den med den fina katten, eller den där? Den med alla fina träden?
Jag älskade Pixiböckerna. Jag hade inte så hiskeligt många, detta var innan mina bokhoardingtendenser slog till (ja, de slog till först när jag som 14-åring fick min första lön ;)), men de jag hade älskade jag mycket, hårt och länge. Men nu skulle jag inte vältra mig i nostalgi. Novellix var det, den allra första titeln: Jens Liljestrands Sandhamn. Vilken gräslig liten historia! Liljestrand skriver så bra så bra, men det är gräsligt. (har jag hakat upp mig på ”gräsligt”?)
Först tänker jag att förnedringsfaktorn i den stackars avdankade idrottshjälten är nog. Det sorgliga festandet. Semester med polarn, lämna ungarna med den utländska barnflickan varje kväll (och varje dag). Att frukta att bli igenkänd och att frukta att INTE bli det. Jag trodde att det var det som var det vidriga. Men det var det inte.
Den här går till lilla högen i gästrummet, högen med böcker som gäster antingen kan låna eller plocka med sig hem. Folk med mer normala sömnvanor kanske tycker att en trettiosidorsnovell är lagom att klämma innan ögonlocken faller ihop!
———————————–
Antihoarding: i dag fick jag äntligen tummen ur och slog in en bok som ska till Skarpnäck. Få se nu, hur många nya böcker är det en får köpa för varje en ger bort? 😉
…och så fyller Izzy år idag. Hennes järntass i sin tur vill visst peka ut nåt annat.
Underjordiska timmar
Jag och mina reserantar. Surr om Paris och metro och fantastiska platser på en lång lista av måste-grejor. ”Metro och Paris – du har väl läst Underjordiska timmar?” undrade Anna.
Va? Nä. Nääääe! Jag och fransk litteratur, vi är liksom bara i början av vår romans. (*
Delphine de Vigan, det namnet ser jag nu och då, hon tycks vara älskad. Jag sökte och tog in spridda fraser och läste ihop något eget av det: ”En roman om tyst våld i en pulserande storstad där man riskerar att gå under utan att någon ens märker något”. Kastade mig över reservera-knappen på bibliotekets hemsida och inväntade resultatet.
Snabb behovsuppfyllnad, det gillas. Jag hämtade boken i torsdags och den har formligen runnit in i hjärnan sedan dess. Den är fint sällskap under sömnlösa nattimmar, men inte på det nallebjörnsgosiga sättet. Delphine serverar en historia om två vitt skilda människor som tar varsitt mycket viktigt beslut. Två människor som har skavts ner av lång tids oro. Utfryst på jobbet eller utfryst i en kärleksrelation – mitt hjärta brister kanske mest av allt för kvinnan som långsamt går från dynamisk och efterfrågad till utfrusen och placerad i en skrubb på jobbet.
Ett dygn. Ett omskakande dygn. Historien förs framåt på ett mycket elegant vis och slutet lämnar mig med ett ”aaaaaaargh!”. Mer än så säger jag inte.
Författaren lyckas få Paris att inta en ganska liten men viktig biroll; en kuliss, en organism i sig. Staden som kan få dig att känna dig älskad, viktig, som att du har koll – eller som kan tugga dig, mala ner dig och sedan spotta ut dig, där du ser dig fast i ännu en trafikstockning eller illrande i klaustrofobiska och kallt neonljusbelysta korridorer. Det är ingen ”Mmmm, PARIIIIIS”-[insert: drömmande suck]-bok.
Jisses, det här var bra. Delphine de Vigan måste undersökas mer.
*) Jag vet inte ens om det är romans än, men jag misstänker, motvilligt, ty det frankofila har sällan lockat mig förr. Är jag otrogen mot anglomanin om jag sniffar på La Fraaaaance också? Det blir svårt för mig, jag kan inte franska. Jag vill ofta originalspråk. Ibland när jag läser översatta romaner och något skaver så kan jag om originalspråket är engelska ganska snabbt genomskåda om det är tafflig översättning eller om boken är skriven på det viset. Tafflig översättning – ja, då drar jag av den på engelska istället. Så kan jag inte göra med franska böcker. Nu var det heller inte aktuellt i det här fallet, för språket lämnade inget övrigt att önska. Helén Enqvist har översatt och det fanns ingenting alls som skavde. Men annars. När det GÖR det. Jag läser en annan bok som är översatt från franska och de första kapitlen kändes så underliga att jag undrade om e-boken jag fått som recex hade missat en första genomläsning. DÅ hade jag velat läsa originalet.
Jag vet. Det är aldrig för sent att lära sig ett nytt språk och det är dessutom alldeles fantastisk hjärngympa att göra det i vuxen ålder. Men nu är det tyskan som står först i kön. Där har jag något att bygga på. Jag behöver uppamma flera TON av tålamod innan jag vågar ge mig i kast med något som fullständig nybörjare. Från de första stapplande Je m’apelle Siv till flytande läsning av Delphine de Vigan är steget för mig skrämmande långt.
Än klappar hjärtan
”Min” närmaste boklåda (en av två ynka i Västerås centrum, och båda tillhör Akademibokhandeln – den fattiga tillgången på boklådor är en sorg för mig i en stad som ändå har mer än 140 000 invånare) kör månadens pocket varje månad. Det kanske är en generell grej för hela kedjan? Oavsett: fram till den 14/2 så är det Helena von Zweigberks Än klappar hjärtan som gäller i min butik. 49 spänn. Det gick inte att motstå.
Som vanligt (nåja, men det händer relativt ofta) uppstod en liten minibokcirkel runt en av mina statusuppdateringar på fb.
”Hon är fantastisk på att fånga stor smärta i förhållandevis små ord. Hennes dialoger… Ur vulkanens mun gjorde nästan fysiskt ont att läsa. Uppföljaren har jag inte ens vågat läsa än.” skrev jag, och många höll med.
I en annan diskussion lite senare skrev någon (Anna?) att Helena själv sagt att i den här boken släpper hon på bromsen, här är det fullt ställ, inte en näsduk ska förbli torr (äsch, det där sista var mina egna ord).
Viktor ska ta studenten och hela familjen samlas för att fira i ett vårvarmt Stockholm. Där står mamma Astrid och styvpappa Henrik tillsammans med halvsyskonen Josefin och Sara. Mormor kommer tillsammans med mostrarna Sandra och Lena. Men den stora överraskningen är att även Viktors biologiska pappa Michael anländer från New York med sin nya familj för att återknyta kontakten med sonen som han övergav för många år sedan.
Ja, men det där låter väl inte så märkvärdigt? En vanlig försommarscen?
Sätt på dig säkerhetsbältet. Här blir det åka av.
Alkoholism, svek och cancer. Avundsjuka, bitterhet och en ständig känsla av otillräcklighet. Nej, Helena spar sannerligen inte på känslokrutet. Tre systrar i all denna olycka formar en historia som nästan blir en slags medelålders coming of age-roman. Systrarna: den till synes ordentliga som har allt, den slarviga som aldrig kan få nog, den hemliga och kreativa. Mamman. En far, död sedan länge. Stockholm, Fårö och en skvätt New York. Helena tar fan i båten och ror den i land. Med på färden hänger jag, som inte kan sluta läsa.
Med mina ord ”stor smärta i små ord” syftar jag på hur fantastisk hon är på att beskriva de små små sticken som kan göra så ont. Till synes oskyldiga ord och handlingar, kanske bara en blick, som kan göra så otroligt ont. De flesta jag känner säger samma sak, så hon tycks ha en förmåga att fånga många i samma svidande känsla. Det är skickligt. Elakhet i stoooora svepande rörelser, med arga och vulgära vrål eller rent ut fysiskt våld, det är ju inte speciellt svårt att beskriva.
En riktig feel-bad-bok. A good one.
Nyhetsrunda: salt, sött, gott och blandat
FANTASTISKA bokaffischer! Jag vill ha hela bunten, men favoriten är nog Inferno. Vi har två Parisaffischer på väggarna redan, frågan är om inte denna skulle kunna få knyta ihop säcken. Den heliga treenigheten, yadayada. Vi får se.
————————————
Bokmoster har läst Er ist wieder da och jag är också sugen.
Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin med huvudvärk. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner.
Jag diskuterar ofta nazismen med mina jämnåriga tyska kolleger, det har jag berättat om förut, och jag trodde att den här boken var en given snackis. Besökte en bokhandel med f d chefen i mars, pekade på boken och frågade om han hade läst. Det hade han inte, han hade inte ens hört talas om den då men han höll med om att upplägget lät intressant.
”Läsvärt och tänkvärt!” tycker Sussi. Hon brukar ha bra smak. Mitt klickgalna gamla finger vajar över beställningsknappen.
avdelningen fantastiska omslag
Fös oss som inte så så kaxiga när det kommer till det där med att våga köpa fler böcker på tyska (jag är stukad!) så är det tur att boken finns utgiven på svenska också – tack för det, Leopard förlag
————————————
Han är OCKSÅ tillbaka – ja, Frälsaren alltså:
I detta nummer fokuseras det starkare på missbrukarpersonligheten. Offerkoftan och självförnekelsen är aldrig långt borta när behandlingshemmet och dess krav tränger sig närmare.
Nedanstående enruting är inte med i Frälsarens prediko-tvåa, men den visar just det som gör att en tar honom till sitt hjärta trots hans skenbart tuffa och salivstänkande tirader. Frälsaren vore inte Frälsaren indäddad i värmande rosafluffigt ludd, men som jag unnar honom en stunds värme och glädje. Jag höll på att skriva något om happy ending och det kan ju missförstås, men… äsch.
Mer information finner du här.
ett lämpligt rosaluddigt inlägg för att helga vilodagen
”Not for the fainthearted” skriver jag ibland. Det kan vara en bok, en film, en serie. Ett liv. I dag är det nog hela det här blogginlägget.
Ibland uppstår diskussioner om bokbloggares legitimitet. Det anses oproffsigt att koppla texterna vi läser till något personligt. För mig är det tvärtom. Det är det personliga som gör det. Konst, i vilken form den vara månde (bild, text, film, you name it) kan inte existera utan en kontext och den kontexten finns både i det stora, det historiska eller samhälleliga, och i det lilla, personliga, privata. Vill jag bara läsa vad en bok handlar om läser jag baksidestexten. Vill jag se en text analyseras eller recenseras vänder jag mig till någon snajdig publikation. Vill jag ha added value i form av något personligt så vänder jag mig till en bokblogg eller den typ av litteraturkrönikörer som också i publikationer vill och vågar vara en smula personliga.
I dag har jag läst Frälsarens Predikobok av Janne Karlsson. Herr Karlsson är publicerad både här och var (jag känner honom mest som skaparen av den ljuvliga serien ”Allan & Hjördis: scener ur ett dött äktenskap” som är ett måste för varje luttrad zombieromantiker) men Frälsaren är Svart Humor med stora bokstäver också i en tid då svart humor förvisso anses rumsren på gränsen till trendig – men den ska gärna vara LAGOM svart. Frälsaren är mycket, men han fackar inte gärna in sig i ”lagom”. Sålunda är Frälsarens Predikobok tills vidare egenutgiven i väntan på att någon annan ska våga publicera den i bokligt tryckt format.
Frälsaren får Arne Anka att framstå som en rosafluffglittrig positivitetsminister som knarkar Dale Carnegies bok How to win friends & influence people (googla om du är nyfiken). Frälsaren är bitter och cynisk (och ganska ledsen), han längtar efter köttslig kärlek men kättjan lirar inte med livet. Det gör inte Soc och FK heller. Eller fruntimren för den delen. Frälsaren får alltid kämpa. Frälsaren och jag tycker inte lika om allt men vi är rörande ense om det olämpliga i att kalla Zlatan hjälte bara för att han snurrat upp elva andra män och skickat in en rund lädertingest i ett nät. Vi är inte så imponerade av Kevin Walker heller.
Får en skämta om sånt här? Missbruk, ångest och FK?
Ja, det får en. Måste en.
För mig blir detta dubbelt. Jag har levt nära flera sorters missbruk. Jag växte upp med en missbrukande pappa, men han kunde jobba (när han var 50 fick han omskolas från konditorsjobbet p g a astma, sen blev han vaktis på soc – ett uppdrag han alltid mycket stolt utförde i skjorta och slips fram till sin död). Min halvbror dog på en toalett efter en överdos. Det var under en av hans skötsamma perioder, så det var hemma på sin EGEN toalett han dog. Den sidan av mig vill skaka om Frälsaren, sätta honom i soffan, servera honom en tallrik tacos och säga ”f*n hörru, hur löser vi det här? sluta med ditt jäkla JIDDER!”.
Fast nu har jag själv också periodvis sett insidan på det svarta hålet så jag vet ju att det inte hjälper att nån annan matar en med tacos och kommer med goda råd. ”Raska långpromenader” eller ”en uppfriskande dusch” i all ära, men en djup depression är något helt annat. Jag är ju inte dummare än att jag ser familjedragen och vet att far och halvbror självmedicinerade med sprit och knark där jag självmedicinerar med mat, träning, jobb och/eller adrenalin (det har varierat genom livet, men det har sällan varit sunt även om somligt är mer socialt accepterat än annat).
Jag är numera en del av den svennebananiga medelklass som Frälsaren föraktar (men längtar efter? jo, det gör han, men han föraktar mest av allt sig själv och tror nog inte att han är värd det). Jag har det finanisellt mycket bra (mycket beroende på att jag är en ängslig hönapöna som vet att livet kan vända snabbt så jag bäddar alltid alltid för sämre tider och anpassar vardagslivet efter principen ”aldrig dra på sig höga fasta kostnader, måste leva och bo billigt”, men också på grund av att det där med att knarka jobb kan vara lönsamt en kortare tid – tills en går sönder) och jag gjorde inte tacos i går, men väl fajitas. Jag kan fatta att Frälsaren är less på såna som jag. Men ändå.
Ni ser ju. Not for the fainthearted. Många tycker att det är olämpligt att vara så öppen som jag är, men varför skulle jag vara något annat? Detta förekommer överallt. Hemma hos mina mer medel- och överklassiga klasskamrater i skolan (ty i sjuttiotalets Karlstad var det inte mer segregerat än att vi blandades på det viset även om vi barn inte tänkte i de termerna just då) var spriten möjligen dyrare, men även om jag inte förstod det då så vet jag nu att den där högsta chefen på XXX-verket i Karlstad 1978 var också alkis. Och den läkaren. Den journalisten. Så var det då och så är det än i dag. Fram med skiten på bordet, säger jag. Att blunda och låtsas tar oss ingenstans.
Fast nu stänger just JAG den här offentliga lådan ett tag igen, för är det något jag har lärt mig genom åren så är det att jag inte är stark nog att ta emot de förtroenden och de terapitantsuppdrag som OCKSÅ ofta följer på att en har öppnat sig och berättat. Jag lämnar med varm hand över allt sånt till betalda proffs numera, för om jag ska ta emot och försöka nysta i andras ångest också så går jag sönder. Igen.
(där har ni bl a det för många obegripliga svaret på frågan om varför jag inte fullföljde läkarutbildingen: jag är för distanslös)
Nyfiken på Frälsarens Predikobok? Det finns två svar på din nyfikenhet:
– Du kan susa iväg till Swedish Zombie och tävla om ett exemplar.
– Du kan kolla in Svensk Apache och beställa tidningen där för 50 riksdaler.
Min vän socinomen uppmanar numera sina socionomkollegor att läsa Pål Eggert. Jag vill uppmana dem att läsa Frälsaren också.
”omkringklappar” till en boktok
Ibland är det bra att ta saken i egna händer. Julklappssaken. Jag beställde nya glasögon – ”vanliga” – i går, men eftersom jag vägrar skaffa progressiva igen (om jag inte har vant mig på två år så ÄR det nog ingenting för mig) så behöver jag läsglasögon också. Mitt förra par kostade 29:- på Ö&B. Jag använde dem aldrig. Något billigt som aldrig används är de facto något dyrt. Nu ville jag ge mig själv nåt riktigt snyggt i julklapp, ett par som jag kommer att använda.
Jag köpte mina nya läsglasögon i Rädda Barnens webshop. 136:- av 298:- går till RB. Det gillar jag.
Alla ni som fortfarande ser bra: NJUT! Jag glömmer ofta att jag är närmare 50 än 40 och blir lika förvånad varje gång när kroppens förfall väljer att påminna mig. Fast när jag nu kan titta över kanten på världens coolaste läsglasögon så känns det ganska OK trots allt. Att kunna dra ner brillorna en cm för att fyra av en Prusseluska-blick de luxe är ganska skönt.
Du behöver inga glasögon, men du gillar tanken på att kunna köpa snygga presenter? Frukta ej. I webshopen finns bl a illustrationer, smycken, halsdukar, ljusstakar, leksaker… lite av varje, priser från 5:- (!) och uppåt.
en optiker med fullt fokus (pun intended) på zombieapokalypsen?
Vi boktokar är eventuellt lite extra känsliga för ord och hur de ska användas, men jag lade band på mig. Jag korrigerade inte.
Dags att skaffa nya brillor.
(extra kulturtantiga för den som undrar, farsan hade likadana 196x)
”Vi har en försäkring också… den kostar 199:- och den är JÄTTEBRA för OM du skulle råka förolyckas så får du nya glasögon för bara 250:-”
Öhm. Det ryckte i mungiporna. Jag tänkte att hon kanske borde lära sig skillnaden mellan att råka ut FÖR en OLYCKA och att FÖROLYCKAS men som tur var så hann jag tänka ett varv till innan jag öppnade munnen och korrigerade henne.
Jag tror att jag eventuellt kan ha råkat sladda in hos Sveriges första post-zombieapokalyps-certifierade optiker. Döden måste inte vara slutet på livet.
Men behöver zombier verkligen glasögon?
Jag köpte ingen försäkring.
(n b – Izzy kom inte till skada under glasögonzombiefierandet av vår vanliga snälla presentationsbild)
Egenmäktigt förfarande
Det har knappast undgått någon svensk boktok att Lena Andersson vann Augustpriset för Årets svenska skönlitterära bok i år. Egenmäktigt förfarande är inte bara ett tillgreppsbrott enligt Brottsbalken. Det är också titeln på Lenas vinnare och en av höstens mest omtalade svenska böcker.
Ester Nilsson är en enkel kvinna som lever ett till synes enkelt liv. Sambo med Per: inget passionerat, men fungerande. Hon är poet, ständigt på jakt efter ordets exakthet. ”Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut.” …och redan där förstår nog både du och jag att så enkel är hon egentligen inte, vår Ester.
Ester får i uppdrag att hålla ett kort föredrag om en av samtidens mest kända konstnärer, Hugo Rask. Ester vill få honom att häpna, och medan hon skriver på sitt anförande blir hon allt mer fixerad vid honom. Ja, innan de ens har mötts så har hennes känslor sprungit i förväg från respekt till molande längtan, rent av saknad.
Klart att Hugo blir nöjd över uppmärksamheten. Han kanske bara inte blir RIKTIGT så nöjd som Ester tror och känner att han blir. Att få vara i hans närhet blir snart till en fixering – men måste han vara så förtvivlat social?
”Det enda hon inte var nöjd med var att han alltid hade folk omkring sig. Det sa något om honom som hon var vagt skeptisk till. Hon hade föredragit att han vore en solitär med en längtande spricka i sig som hon kunde få fylla.”
Det idkas lite närhet, men någon blir besviken. Känner sig utnyttjad. Tror sig veta spelreglerna. Inser sig inte ha fattat någonting. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Blir släppt (läs: bortknuffad. ignorerad. ihjältigen) , inhalad igen, släppt – åh, vem har inte varit där?
Det krävdes inte många meningar förrän jag var fast. Hur fult och simpelt det än kan låta i jämförelse med Lenas fantastiska språk så var det ett andlöst ”oh shit!” som seglade upp i skallen när jag började läsa. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte samtidigt var så – faktiskt – roligt ibland. Det är träffsäkert om makt och moral, vi tjuvlyssnar på intressanta samtal som bara måste ha ägt rum på riktigt någon gång, några gånger, åtminstone till några delar. Lena har alltid varit välformulerad men om detta vore en pappersbok, min egen, så hade den varit så full av utropstecken i marginalen att den… ja, där tar min fantasi slut. Den hade varit smockfull av understrykningar och utropstecken. Punkt.
Det finns säkert någon människa med extremt stark självkänsla som aldrig har fastnat för fel person, men jag tillhör inte den starka (?) sorten. Utan att riktigt vara Ester har jag haft min andel av relationer-som-aldrig-blev-något där varje detalj, varje replik eller ögonkast har analyserats sönder och samman. Jag tror dock att jag har blivit bättre med åren, det känns som om det var ganska många år sedan det hände senast. Jag drabbades nog av ”livet är för kort!”-insikten. Livet är för kort för att det ska vara lönt att fixera sig vid det omöjliga. Det gäller inte bara mänskliga relationer…!
Jag är alltid lite avogt inställd till lovordade snackisar som ”alla” älskar, men jag kapitulerar. Jag brukar bli less på hypen, jag brukar vara rädd att bli besviken – men Lena Andersson, alltså. Oh shit!
Och minsann: lite Paris. Igen. Ett ”vi måste” drar allt närmare.
Sharp Objects
Starten var inte den bästa. Jag låg i badkaret och hetshulkgrät, veterinären hade just ringt och hennes prognos för älskade katten var dyster. Även om det inte var helt kört så hade jag nog mycket medicinsk koll för att inse att jag lika gärna kunde ställa in mig på det värsta. Klamrade mig fast vid boken. Det ska en bok som Sharp Objects till i en sån sits. Inte för att den är nuttegullig, tröstande, fin, mysig – nej, för att den är så skruvat förfärlig att den fångar från sida 1.
This family isn’t nuclear.
It’s toxic.
Camille Preaker längtar inte hem till Missouri. Hem? Chicago är hemma. Reporterkarriären går kanske inte lysande, tidningen är kanske inte den mest välkända men –
Men. Hon. Slipper. Missouri.
WICKED above her hipbone, GIRL across her heart
Camilles chef har ett uppdrag till henne. ”Ey, du är ju från den där lilla stan?” Den lilla tidningen är alltid minst tvåa på bollen när det gäller alla maffiga fall. De kan inte konkurrera med de större tidningarnas överlägsna resurser. Men den lilla hålan söderut, där ett barn hittats strypt till döds, med alla tänder utdragna – DÄR kan de vara etta på bollen. Camille med sin lokalkännedom kan ju krama ur det lilla extra. Snyftiga reportage med familj och vänner. Hon är ju en local, om än förrymd. Henne måste de ju lita på?
NASTY on her kneecap, BABYDOLL on her leg
Han tycker ju om henne. Han vet att hon är trasig, att hon ganska nyss kommit på fötter. Han vet att hon knappast längtar hem. Men han kunde aldrig ana, han chefen, vad han utsätter henne för när han skickar ”hem” henne. Hennes rika mamma har ju ett stooooort fint hus. Gratis boende och en tårfylld familjereunion, what’s not to like? Det är dags att glömma och förlåta, dags att gå vidare.
HARMFUL on her wrist, WHORE on her ankle
Camilla möter en blek man på trottoaren, han har just hittat lik nummer två. Ännu en död liten flicka. Strypt. Utdragna tänder. Och det, mina vänner, är ändå bland det minst vidriga som händer Camille när hon kommer hem. Gillian Flynn är Queen of Dysfunc skrev jag för några dagar sedan, och hennes familj är så vidrig att Flynn fann sig manad att skriva att hon visserligen är från Missouri, men att hennes egen familj är TREVLIG-tackar-så-mycket i efterordet.
Den där chefen som gillar Camille, han visste inte vad han gjorde. Nu är det Camille som svävar i livsfara. Hon, som skurit sig själv halvt sönder och samman, är det sundaste i familjen. Ohotat.
Linda skrev vid ett tillfälle att Sharp Objects var hennes favorit-Flynn och jag är böjd att hålla med. Den är inte lika ordrik som Dark Places och Gone Girl (”bara” 320 sidor), den är lite slankare, lite snabbare. En lean, mean horror machine. Alla tre böckerna bjussar på suveräna historier, men den här hamnar på topp just på grund av det smidiga formatet. Flynn får in så mycket ändå, även när hon inte skriver låååångt.
MODERNISTAAAAAA! Översätt! NU!
Edit: den FINNS på svenska, berättar herr S: Vass egg. Den gavs ut 2006 men jag känner inte igen förlaget Jentas och boken verkar vara halvsvår att få tag i.
Hetsläsning pågår
Av någon jäkla anledning så har jag inte fått sova en hel natt på en vecka. Jo, jag vet att alla småbarnsföräldrar har det så, men jag är för gammal för det här. Jag har ju inte ens lyckats producera en gullig unge som plåster på såren för sömnlösheten.
(info: kommande två stycken är gnäll, hoppa till tredje stycket härifrån om du vill slippa)
I Göteborg: ja, hääääärligt med bokmässa men att sova vid fönstret på andra våningen (läs: för nära gatan) alldeles bredvid en glasigloo i en stad som tycks vara fylld av nattaktiva och maniskt glaskastande miljövänner – inte lätt.
Hemma igen, måndag: K kommer hem från Berlin kl ett på natten, fylld av glädje efter fantastiskt fint genomfört maratonlopp – prat prat, sen: han somnar pang bom, jag själv ligger vaken två timmar till. Natten efter: tre galna katter som trampar mig i ansiktet i omgångar (bäst är när de sedan börjar slåss. på min mage. jag blöder.) Inatt: någon som ringde och sökte Alex (?) kl 03.00. Klarvaken till 5.30.
Tur då att jag har min bokmässe-loot att plöja. Är det något en kan ha nöje av när en är hålögt vaken och lite småbitter över förlorad nattsömn så är det Nina Hemmingsson. Fick en fin signatur i min Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i lördags.
Nina berättade på Bokmässan att hennes huvudperson är nästan hon själv, fast kanske en sorts hon själv som går lite före, plöjer, som är lite som Nina vill vara. Bli. Absurd upplysning: Nina förväntas bli glad – tycks det – när folk säger att hon är mycket snyggare än sin huvudperson. Ja jäklar. Undrar om Kellerman skulle förväntas tacka om nån kliver fram och påpekar att han snyggare än Rocky?
Å ena sidan så har Ninas huvudperson det inte alltid så jäkla lätt (TROTS att hon är skönt modig, cynisk, lössläppt, tja, fortsätt rada upp bra saker i någon timme till så landar du nära sanningen), å andra sidan så studsar hon alltid tillbaka upp igen efter jävelskapet, ständigt beväpnad med någon skönt dräpande oneliner.
Det är inte lätt att vara Elvis i Uppsala är en samling serier tecknade mellan 2004 och 2012, lite från varje bok (kul, jag har inte första albumet Hjälp! så det är riktigt skoj att se hur det började) plus drygt femtio tidigare opublicerade sidor. En del av det äldre materialet är nytuschat/uppfräschat. Ingenting känns som gammal skåpmat, det känns tvärtom som om nytt och gammalt samsas lite extra bra i den här utvalda blandningen. Det är väl egentligen inte konstigare än att ett perfekt matchat blandband (ja, jag tillhör DEN generationen) kan vara bättre än ett band med bara samma artist från samma skiva. Liknelsen haltar lite (kan jag skylla på dålig nattsömn? hum?) men den välvillige läsaren förstår eventuellt vad jag menar ändå.
Jag skrattar för övrigt så att jag gråter åt strippen på sidan 107 (Mormors väninna Birgit från 2005) med tanke på vad Suzann och jag berättade om de jobbiga kn*lltanterna i rum 7B medan Nina signerade min bok.
(Internskämt. Bad taste. Förlåt.)
Jag vet inte om jag blir lite extra soft bara för att jag sover så kasst, men det känns som om jag har älskat precis allting sedan jag kom hem från bokmässan. Var det långtidsverkande knark i kaffet de sålde? Eller är en bara naturligt hög efter fyra dagar med trevligt umgänge, god mat och en och annan (eh… 20+ var det ja) infångad bok? Ibland är det gött att vara en simpel själ med enkla, köttsliga behov. Släng åt mig något bra att läsa så blir jag snäll.
Saker som en aldrig växer ifrån
Jag har bekymmer när det handlar om att bryta mot regler. Jag blir ängslig av att vara försenad. Det har jag förvisso ofta haft nytta av (det är bl a mitt jobb att vara strukturfascist och livet – speciellt när jag reser – underlättas onekligen av att jag är ett ständigt välförberett logistikproffs) men det kostar en del oro också.
En sak som jag fick lära mig som barn är att en lämnar tillbaka biblioteksböcker i tid. En bara GÖR det. Det är nästan alltid enkelt, men nu har jag haft Gardell på snabblån och sista återlämning var idag. Jag bommade det. De fem kronorna jag får betala per dag i böter har jag råd med, men skammen. Det spelar ingen roll att ingen kommer skälla på mig, att det inte kommer att komma ner en stor neonpil från taket som blinkar ”sen, sen, hon är SEEEEEN!” eller… Ja. Uff. Jaa. Nää. Det är bara att bita ihop. Imorgon ska den tillbaka.
Är det bara jag?
Vattnet i mars
Ibland blir en bara så paff. Ärligt talat så vet jag inte hur jag kan bli så paff när jag absolut inte väntade mig något alls (inte så att jag utgick från att boken var dålig, men titeln gav mig inga som helst ledtrådar), men Mikael Fants Vattnet i mars blev en så otroligt glad överraskning.
Jag hade redan en bok av Fant stående i väntehyllan, en pocketutgåva av hans första bok, Grundläggande genetik. Ännu en (för mig, vetenskapsnörden) fantasieggande titel. Nu funderar jag på om den ska få äran att bli årets bokmässesällskap, min handväskbok för tågresor och sömnlösa nätter (jag sover sällan bra på hotell).
Klassisk scen: en begravning. De efterlevande, deras konflikter, deras överlevande i sorg, saknad och nyorientering. Tre systrar i centrum, så olika som människor kan bli (fast kanske inte bara).
”Fem år efter debuten återkommer flerfaldigt prisade Mikael Fant med en storslaget anlagd roman om svek och lojalitet, sorg och omsorg, brott och uppbrott. I en ringlande rad färgstarka personporträtt skildras med ömhet och skärpa en egensinnig familj. Genom tre generationers ögon formar sig en berättelse om ett år där allt välts över ända.”
Det roliga är att just en sån beskrivning – ”Storslaget anlagd. Storslaget anlagda familje-epos” – brukar få mig att INTE läsa en bok. Jag tror fortfarande inte att jag gillar den typen av böcker. Jag är trög. Eller kräsen.Efter att ha läst två dylika (Förlåtelsen och så nu Vattnet i mars) OCH älskat dem på relativt kort tid så kanske det är dags att jag reviderar min uppfattning. Jag väljer att se det så här: jag gillar väldigt FÅ storslaget anlagda familje-epos, då.
För mig känns Fant just som en svensk Hanne Vibeke Holst, och det är ett väldigt gott betyg från en HVH-maniker som jag. Vi ska äta/prata bokfrulle med Mikael på Bokmässan – det ska bli jättekul. Jag hade inte läst boken annars. Det hade varit synd att missa den. Fant är en ordmagiker, han trollar med ord, men trillar på något vis alltd ner på rätt sida av gränsen till det som skulle kunna bli lite för mycket. Han har en fenomenal förmåga att ge varje person en egen röst, såväl i tal som i tanke.
Boken är fylld av snygga oneliners – jag strök inte under mina favoriter (jag ångrar mig) men satte ett hundöra (det känns farligt syndigt att erkänna; men nu kommer jag ut som Vikare, Hundörevikare, Boksabotör) på sidan 361. Tonår, skakiga tonår, Rebecka konfronterar Eva med frågan om Eva är lesbisk och så händer det:
”Tänk om… om jag också är det?” viskar Rebecka Kling, pastorns systerdotter, och ler skyggt, men med trotsigt framskjuten haka, och det ilar som små möss nerför ryggraden, med vassa klor klättrar de längs nervbanorna och de släpar havrevippor efter sig.
De där mössen! Och havrevipporna! Fantastiskt. Det skulle kunna bli OTT, men Mikael grejar det. Jag älskade liknelsen.
Fant och Lövestam. Jag brukar se Piratförlaget som ett ganska lättviktigt underhållningsförlag, men dessa pärlor borgar för en lite breddad profil.
en annan sorts skräck
Igår såg jag Brad Pitt rädda världen från elaka zombier. Idag grävde jag mig ner i schäslongens varma famn för en stunds söndagsmys äkta feel-bad.
Pija Lindenbamus Plats är en samling scener, situationer, där en kvinna i typ-min-ålder bryter ihop och drar från allt. Detta är skräck så gott som något. Kanske för att hennes uppjagade huvudperson ibland nästan snuddar vid den osunt uppflammande irritation som jag också kan känna över alldeles vanliga saker (någon tror sig äga trottoaren) de där dagarna när jag sovit åt helsike för lite samtidigt som alla kollegor (inklusive jag) är stressade och humöret är i botten. Kanske för att jag nästan inte fattar något alls av resten.
Lindenbaums förmåga att beskriva detaljer, bygga ångest, att sakta men säkert få mig att bli väldigt väldigt orolig för en hund, att bara servera spridda scener utan ett riktigt sammanhang – mycket av det skulle lätt kunna bli pretentiöst (detta är ännu en av de böcker som jag aldrig skulle bli sugen på att läsa efter att ha hört min egen beskrivning av den, så ironiskt) men för mig landar hon på rätt sida gränsen. Snyggt men hemskt.
Jag vet andra som tyckte alldeles tvärtom. Det är OK. Jag kan också se att detta är den umpte boken på samma tema (medelklass, medelålder, kvinna, sammanbrott, dra från allt, fragmentariskt, oskyldiga varelser får klä skott och lida trasig människas nycker) men det gjorde ingenting. I mina ögon var det utmärkt exekverat.
Pija vann helgens skräckmatch över de ursnabba och elaka zombierna. Ohotat.
så stämde jag också träff med den där Ove till slut
Ove. Ove. Ove Ove Ove. Det är lite sådär att ALLA älskar Ove, Ove i Fredrik Backmans En man som heter Ove. Boken har blivit till en kultgrej som inte står Hundraåringen långt efter och när det blir så så slår mitt Motvalliga Jag (ja, med versaler) till. Hundraåringen läste jag inte förrän jag låg och frös (!) i Egypten (den fanns i hotellets bibliotek), jag hade inte tänkt att läsa Ove heller (åtminstone inte så snart) men så föll jag för frestelsen under en lunch veckan som gick.
Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.
Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.
Jag kan bara konstatera att jag ÄR inte målgruppen för den här typen av böcker. Joo, det är stundtals kul men alla Oves knasiga sidor vrids några varv för mycket, det känns för sökt för min smak till slut. Det är en enkel men fin historia om liv och död och kommunikation och hur en aldrig kan veta vad som döljer sig bakom det en tror sig veta om en människa, men det är inte min kopp te. Absolut inte dåligt, det blir tre av fem, men den där Ove-hysterin? Nä, den går mig förbi.
Och nu när jag skrev det så visar jag väl mest bara att jag är en riktig Ove jag. Tjurig och med förutfattade meningar 😉 (men snäll innerst inne)
dagens
– – – Samtidigt förstod jag, att utåt sett gestaltade jag just en tonårstjej. Det ansågs fascinerande att en medelålders man kunde göra det med sådan övertygelse och det pratades om ”en lek med könsroller”. En lek med könsroller? Jag skapade ju en sort, en person, inte ett kön, en flicka.
Just så, David Wiberg. Mycket, mycket bra.
Linneas dagbok, från källarhålet – läs den. Om att det är svårt att vara tonåring, men också om att det är svårt att vara vuxen. Mycket metaboktok dessutom, eftersom Linneas svenskalektioner har en viktig roll.
Åh herregud vad jag hade glömt hur man kan fixera sig vid någon man inte ens känner.
ormar och piercing
Jag skrev om min bokrika torsdag i förrgår. Ett av bokpaketen kom från Suzann. Det är sällan den kvinnan skickar något slätstruket, så icke heller denna gång. Suz lägger dessutom ofta vikt vid att hitta Det Perfekta Kortet (om så för att det är sällsynt förfärligt ibland) och den här gången var kombon extra intressant. Kina möter Japan. Chi Peng och Hitomi Kanehara.
Denna fascinerande bok måste du bara läsa, skrev hon. Jag är en lydig boktok (öh… ah… nä, men när det gäller fascinerande absurda böcker är jag stundtals lätt att övertala), så det gjorde jag. Försökte sortera mina tankar. Ta in. Svårt.
I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.
Jag läste vad Tim Andersson skrev om boken på dagensbok.com och insåg att där står det, allting, vad kan jag tillägga?
Inte mycket, mer än att du absolut inte ska hoppa över Ryū Murakamis efterord. Jag brukade inte alltid läsa förord eller efterord förr, men nu gör jag det alltid, och finner (heureka) att det nästan alltid är värt det. (duh. ja. jag vet.) Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, alltså. Boken finns med i årets bokreautbud. Vågar du? Vill du? Jag kunde inte läsa utan att rysa. Boken gör fysiskt ont att läsa, och det är ingen bok för dig som vill ha svar på dina frågor. Det är bara att åka med och förbli undrande men aldrig uttråkad.
”Jag förstår verkligen inte Japan” tänkte jag när jag läste, men insåg i samma stund hur otroligt dumt jag tänkte. Det är nog en hel massa japaner som skulle vara minst lika undrande om de läste den här boken. Jag förstår ÄNDÅ inte Japan, men det vete tusan vilken icke-japan som gör det. Jag har jobbat mycket i Asien, men aldrig i Japan, bara med japaner. Jag gjorde några månader vardera i Kina och Sydkorea 1998 och 1999. Kina var på ytan så främmande i den fattiga provins där jag var. Sydkorea var så mycket mer som hemma på YTAN, men när jag talade med mina lokala kollegor där jag arbetade kände jag mer igen mig i Kina än i Sydkorea. DÅ. På Sri Lanka delade jag några år senare kontor med en japansk transformatorexpert från Mitsubishi. Han var 55 år och färgade håret knallrött och berättade att alla hans jämnåriga manliga vänner gjorde detsamma. ”Vi är mycket fåfänga!” log han. Jag var 32 och färgade också håret knallrött, men hade aldrig tidigare lärt känna en 55-årig man som gjorde det. Allra helst inte en transformatorexpert 😉
Tio år senare återvände jag till Kina igen, det blev fyra resor på drygt ett halvår till en rik stad i en rik provins. Det går inte att generalisera detta gigantiska land, än mindre klumpa ihop och tala om ett ”Asien”. Att semesterresa är dessutom en sak, att arbeta där är en annan. Jag älskar hur man kan tala med sina kolleger. Man lär känna varandra och förtroendet gör att samtalen efter ett tag blir annorlunda än de blir när man turistar.
Ytan i Qingdao 2009 var mer lik vår (storstadsyta, för man kan ju inte generalisera lilla Sverige heller), men jag insåg att jag aldrig kommer att förstå. Men vem säger att jag måste?
Min sambo har ofta varit sugen på Tokyo. Många är det. Jag vet inte riktigt varför jag sällan har varit det, men suget ökar. Nu gjorde jag en bokresa. Bokresor kontra fysiska resor – ja, de går inte att jämföra men jag älskar båda sorterna. Speciellt som bokresorna stundtals tar mig till platser som jag aldrig skulle våga besöka på en fysisk resa. Ormar och piercings är en sån resa. Jag skulle aldrig våga göra den utan att den filtreras genom tryckta ord i en bok.
(nej, det är inte TOKYO jag är rädd för, men det förstod du förhoppningsvis ändå)
Att behöva känna smärta för att känna något alls är långt från något unikt för den här boken, det behöver man inte besöka nihilistiska japanska ungdomar för att förstå. Jag hade en vän som skar sig. Äsch. Formulera om: jag har många vänner som har skurit sig i perioder, men just den här vännen – om hon hade levt idag så hade jag velat ge henne den här boken.
Det fantastiska vykortet av Chi Peng som gjorde boken sällskap i kuvertet från Suzann kommer från Secret Love-utställningen på Östasiatiska. Vi borde verkligen gå och se den före 31/3 då den stänger, dags att inleda förhandlingar med den bättre hälften (som förvisso sällan är svårövertalad när det gäller spännande utställningar).
#Blogg100 – 32
sök och I skolen finna
…och där var det ju plötsligt, det berömda klippet. och jag kan skriva snyggare än så där, om jag bara vill. for the record.
Skola? Skolen? SKOLEN!
Äktenskapsbrott
Mitt helgbeting den här helgen har varit att skrota en massa gamla färgglada magasin för att reducera Högarna (ja, med stort H) på mitt rum och gå ner med resterna till återvinningscontainern. Klippa ut recept, resereportage och boktips som jag vill spara.
magasinslakt pågår. ja, jag har många kitschiga grejor vid skrivbordet. jag älskar dem alla. minnen de luxe. kamelen från Tunis får ett Fuck Cancer-halsband. Fatimas hand vakar över Drutten från Moskva. så ska det vara hos mig. jag har rivit tapet mellan fönstren utan att sätta dit någon ny. vi har ju bara bott här i 2,5 år.
Jag tar mina kräset utvalda (nåja) klipp och limmar in dem i snygga svarta anteckningsböcker (halva reapriset, min favoritgrej, när man bunkrar upp med massor av likadana. tack Åhléns). Eller så gör jag som nu, när jag tog med klippet raka vägen ner till datorn och letade upp boken från klippet i fråga i OPAC. Japp, så starka var orden i just det klippet. Jag letar för att kunna citera men har visst drällt bort det redan. ”Oh, den finns som e-bok!” Omedelbar (gratis) behovsuppfyllnad. Ah…!
Boken? Den heter Äktenskapsbrott och är skriven av Åsa Ericsdotter. Det där med omedelbar behovsuppfyllnad inverkade menligt på betinget att slakta magasin (läsa nu? jaa!) och på något symboliskt sätt så är det ju ganska snyggt, för ”omedelbar behovsuppfyllnad” är också en av de etiketter som jag tror att man kan limma på huvudpersonerna i Ericsdotters roman.
Niklas är gift med Karolina men ligger med Pia. Niklas berättar ingående om alla detaljer – analesex, oralsex, allt som hon egentligen inte vill veta – för en tredje kvinna. Denna tredje kvinna (som också är rösten, berättaren) är en av de som Niklas brukade bara otrogen med förr. Fast då var det inte som det är nu, förklarar Niklas. Med henne gick det ju att bara lägga av. Med Pia är det omöjligt. Pia är som knark.
Kruxet är att den tredje kvinnan också känner Karolina, Karolina skrattade vid något tillfälle och sa ”man kunde nästan tro att Niklas och du ligger med varandra” (hehe, men det gör ni ju såklart inte, hehe). Den tredje kvinnan skäms varje gång hon möter Karolina. Inte så mycket för DET, mer för vetskapen om Pia. ”Du Karolina…” – men så förmår hon inte mer.
”Mina tre bästa vänner, alla otrogna, det är obegripligt.
Jag läser i Forskning & Framsteg, det är hos min svåger, att barnafödande smittar. Blir kollegorna gravida sluter vi upp som lämlar. Samma med arbetslöshet, står det, bilinköp, bröllop, you name it.
Redan tidigt var det så här. Jag köpte en hamster, alla köpte hamstrar. Snattade jag så snattade alla.
Jag antar att jag borde bli vegan. Ställa mig på barrikaderna.”
(svart humor. I love it.)
Niklas vill inte välja. Han vill inte ens ”bara” ha Pia, trots allt det beroendeframkallande (sexet! hur SMAL hon är! och hon messar bilder av sitt nyrakade kön!). Han vill ha både Karolina och Pia. Han vill ha barn med båda. Vara gift med båda. Där nånstans går det riktigt åt helsike om man nu inte redan tycker att det gjorde det förut.
Det är väldigt dialogdrivet, ganska kortfattat, koncist, rakt på.
Jag tycker om det och jag hatar det.
Tycker om det för att det är så snyggt och effektivt. För att författaren kan förmedla så mycket, plantera så otroligt mycket i mig, med så få ord. Det är skickligt.
Hatar det för att jag är en barnsligt naiv ”rätt ska vara rätt”-människa som blir ledsen och besviken när folk är så dumma mot varandra. All respekt till polyrelationer, till de som har valt att leva i öppna förhållanden, till de som vill, orkar och vågar ifrågasätta den kärnfamiljskäcka tvåsamhetsnormen, men då ska det vara en ömsesidig öppen överenskommelse, annat avskyr jag (jag. moraltanten.). Det kanske inte är den bästa boken att läsa för den som lätt påverkas till att bli… aningens desillusionerad. Men jäklar så bra.
Ur vulkanens mun är härmed nerpetad från tronen som ”mest magontsframkallande moderna svenska relationsroman” en casa Andersson. Huääääh.
#Blogg100 – 5
(inte så) Anonyma Biblioholister 