vuxenångest

Gånglåt – mitt mittkryss

ganglat.jpgMittkrysset på BOTNS-brickan är fritt. Valfritt. Bör därmed sparas med omsorg, till något speciellt, åtminstone om man gärna gärna gärna vill få till en bingorad (jag tror jag är uppe i 13 kryssade rutor nu, men ont om bingo än). Elin Olofssons Gånglåt får mitt mittkryss. På förlagssidan sägs det ” en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls” och deeeeet mina vänner kan låta väldigt väldigt skönt för en trött (motvillig) amatörterapeut i de dysfunktionella relationernas stad: Berlin. (*

Nu ska jag vara ärlig med en gång, den ljuvliga omslagsbilden till trots (jag får drömmar om morgonkaffe på förstubron iklädd nattlinne och lånade träskor, om lakan torkade av sol och vind [utan avgasdoft], om kvällar när det enda man hör är vindsus i talltoppar och möjligen en hund som skäller en km bort) så är inte Gånglåt nån mysig liten sinekur. Jag talade om vassa syskonrelationer efter att ha läst Världens vackraste man, i Gånglåt har vi det igen. Syskon som tror att de vet mer än de vet. Som valt olika vägar. Det skaviga.

Sonia, som artist kallad Salida, är en numera tämligen avdankad artist och låtskrivare. Hon återvänder till hembyn Gärningsberg tillsammans med sin assistent Harpan – nu vill hon skriva en självbiografi med hjälp av systerdottern Jenny. Jennys mamma, Gun-Britt, blev kvar i byn och driver nu servering och stuguthyrning på gården. Det går knackigt. Gun-Britt brukade också tycka om att sjunga, men det var alltid alltid allt ljus på Sonia. Sen drog Sonia från byn och Gun-Britt blev kvar. Gun-Britt den plikttrogna som arbetar på RIKTIGT.

Sonia hade lovat den unge Harpan en sommar i paradiset, det luuuuugna vackra paradiset. Jo, nog är det vackert. Men lugnt? Njä. Det tar ingen lång stund innan de pyrande konflikterna flammar upp igen. Det muttras och skälls, men det liggs faktiskt också! Det finns kärlek, om än inte enkel. Och det finns bärplock, och bjääääärn (björn) och en hel massa som får mig att längta tillbaka till Ormsjö. (nja, syskongnabb och rykten på byn kan jag vara utan, men det hajade ni nog redan).

Elin Olofsson har skrivit en fin bok om en märklig sommar. Jag lyssnade på den – som så ofta – när jag var på gående fot i den här stora, illaluktande men också spännande storstaden. Jag funderar ju ofta på ”hur ska man bo, hur vill JAG bo, nu och sen? När?”

Halva jag kommer ju från en by som Gärningsberg. När jag är klar med storstan kanske det blir till ett sånt liv jag återvänder. Jag vet inte. Det finns både fördelar och nackdelar med anonymitet. Jag tror att den här boken var precis vad jag behövde just nu, utan att det för den sakens skull ska tolkas som att boken är djup och knölig. Det är den inte. Den rinner lätt in i skallen. Den har omysiga relationer (delvis), men det hemtama blir mysigt. För mig.

*) nu ska jag inte vara elak mot min fina stad, men det ÄR märklig dejtingstämning här, det skojas om sexveckorsförbannelsen, allt brakar alltid efter sex veckor. Utbudet är så enormt, alla jagar alltid efter något bättre och det är gott om snubbar som missbrukar ordet polyamori här. Jag har utsetts till någon slags expert av många yngre bekanta, men börjar (ibland känner jag mig bara för… svensk) tröttna lite på att höra samma bekymmer igen och igen.

Annonser

Världens vackraste man

Jag har lyssnat på en snackis! Jag har läst många många lovord (och OK, en del svalare omdömen) om Lena Ackebos Världens vackraste man.

varldensvackr

Det skiljer i ålder mellan Mona och Barbro. I ålder och liv. Storasyster Mona arbetade som språklärare, hon är pensionär nu. Hon lever med en rätt trist man som hellre vill leka med sin modelljärnväg än tala med henne. Barnlös. Mona är ganska om sig och kring sig, hon vill väl!

Lillasyster Barbro var alltid den snygga(ste), hon som kunde ha blivit modell om… men nej. Hon som gifte sig med en läkare. De har haft det bra, ett rikt äktenskap. Hon är hemmafru och har ”allt”, inklusive vääääärldens bästa barn som hon gärna pratar om.

Systrarna har en mycket spänd relation till varandra. Mycket plikt. Mycket svartsjuka. Mycket outsagt. Mycket tro sig veta saker som man inte har en aning om. Deras bild av familjen och uppväxten skiljer sig MARKANT systrarna emellan av olika anledningar. Det är svårt.

Barbro vill ändra på det där – en jul ger hon Mona en resa i julklapp. De ska åka till Mallorca tillsammans! NU ska de lära känna varandra! Ha kul ihop. Bli SYSTRAR! Den fullständigt ickeglamorösa Mona kan behöva en fin resa!

Båda drabbas en smula av eftertankens kranka blekhet när det börjar dra ihop sig. Var det en så bra idé, det där med resan? Oh well, de åker – men så ställs saker på sin spets: en av dem kurtiseras av Världens Vackraste Man.

Ja, do the math.

Det är lika bra att erkänna det med en gång – jag var halvskraj för att lyssna på den här boken.

Jag har lyssnat på Ackebo när hon har pratat om den och jag anade att somligt skulle skava. Som det där med att känna sig allt mer osynlig som medelålders kvinna. Som det där med såriga relationer systrar emellan. Jag har inte vuxit upp med någon syster eller bror (mina halvsyskon är/var mycket äldre än jag), men jag har haft gott om tillfällen att ta del av besvärliga situationer syskon emellan och det är inte kul.

Det där ”inte kul” gäller med stor sannolikhet alla sorters syskonbråk, men jag har en svag aning om att när det gäller tolkningsföreträde om saker som t ex vem som tar hand om sina föräldrar bäst eller att två syskon spelas ut mot varandra av en trasig förälder så är det plågsamt ofta systrar det handlar om, eftersom döttrar fortfarande förväntas ta mer hand om saker än söner, vare sig det är relationer, presenter, att komma ihåg släktträffar – you name it. Generaliserar jag på ett fult sätt nu? Bias? Kanske. Jag hoppas iallafall att mitt uttalande är helt fel om x antal år. Pappor/söner/bröder strider sina strider de också, om andra ting – även om jag retfullt ofta hör att det är typiskt kvinnor att bråka. Ja, eller hur.

Boken har kritiserats för att vara alltför detaljrik. Ältig. Det har sagts att Lena, som också är illustratör, inte kunnat sålla på rätt sätt när hon gått från att teckna med streck till att teckna med bokstäver. Jag håller inte med. Detaljerna bygger en stämning i sig. Och så tänker jag att detaljrika kvinnors texter beskrivs som ältigare än detaljrika mäns dito. Aj, genusglasögonen igen. I’m on a roll today.

BEHÖVDE jag vara rädd för att lyssna på boken? Jo, somligt skavde. Ibland skavde det lite ont, men med en ton av ”inte bara jag/de där systrarna”. Ibland var boken rolig. SKITROLIG. Så ska du, som känner samma rädsla som jag kände, läsa eller lyssna på boken? Gör’et! Historien ändrar karaktär en smula efter ett tag (första tredjedelen är stenhård), saker suddas lite och vi serveras gråtoner. Nyttiga gråtoner.

Jag älskade den här boken. Tack Lena! Och tack Katarina Ewerlöf. Jag blir ibland irriterad på inläsare som är dramatiska (jag har t ex svårt för Stefan Sauk), men Katarina gör detta perfekt, trots/tack vare inlevelse stundtals gränsande till drama. Lite radioteaterfeeling, på det bra sättet.


Vad jag gör i påsk

image

Amanda Svensson – goddamn. Riktigt riktigt bra.

————————

Idag borde jag skriva något vackert om Gabriel Garcia Marquez, men det får räcka med ett kort konstaterande att en fin författare har somnat in. Hans litterära skatter kommer att leva i många många år till. Sov gott, du magiske ordtämjare.


Läscafė nr 1 /(inte så) Anonyma Biblioholister läser sig runt Berlin

image

(Nej, det ska inte bli nån vana att dricka öl på måndagar)

Det var lockande att åka till hotellet efter första panikiga jobbdagen, men jag har gett mig själv ett beting.  Inte sega på hotellet! Ut och upptäck, om så bara ett fik tillsammans med en bok. Klev av på ”fel” S-Bahnstation för att leta upp café Rhino. Det var värt det. Toast och öl för drygt 5 euro, ett lugnt och mysigt hörn (alla andra sitter ute på gatan), bra trådlöst, Amy Winehouse i högtalarna och… ja. Lugn och ro.  Kan t o m jobba lite.

Ska skriva ner lite frågor som ploppade upp på tåget hem och sen läsa min harmlösa men snälla En engelsman i Paris. Somna tidigt, hoppas jag. Det blev lite si och så med sömnen i natt.

Just nu längtar jag bara hem, men det är saknad och panik som talar.  En sak i taget. Jag ska fixa detta. Och mina Dr Martens gick hem på kontoret, bland alla kostymer. Bara en sån sak.


mina hipsterfobiska tendenser

”Wöööhööööhööö, Berlin, är inte det so last year?”

Joo. Näe. Men ibland, när jag måste ta glädjeskutt över att jag åker snart, känner jag samtidigt behovet av att (över-)förklara att jag ska inte göra nåt speciellt ballt, jag gör tåg (fast det kanske just jag tycker är ganska ballt eftersom jag gillar tåg), jag ska rent av vara en trist strukturfascist som tvingar folk att jobba smartare och mer likriktat (*. Jordat men inga coolhetspoäng. Jag åker inte till Berlin för att gå på den senaste pop-up-klubben och skriva Den Stora Romanen, så det spelar ingen roll om det är so last year eller always happening.

Jag pratade med en svensk kollega som bott i stan i ett par år, jag nämnde Käthe-statyn på Kollwitzplatz (jag har min grej, jag måste åka dit och klappa henne varje gång jag är i Berlin) och det faktum att det finns riktigt trevliga lekplatser på torget. Lekplatser av den typ som får mig att muttra surt över att gungorna inte är måttanpassade för såna som jag. Han började garva. Kollwitzplatz är symbolen nummer ett för gentrifieringen av Prenzlberg. I nån av dagstidningarna – jag tror att det var Berliner Zeitung – serveras en daglig seriestripp som driver med den rika hipsterkoloni som tagit över området. Livet kring torget. Mediafamiljskrig i miniformat på lekplatsen. Googlar efter serien. Hittar inte. Får tåla mig några dagar till. Jag måste bo på hotell i väntan på lägenhet och hotellet brukar ha tidningen i frukostrummet.

*) det där kan ju låta själadödande, men jag brukar försöka förklara mitt jobb enligt följande: vad lägger du helst tiden på?
– att klura ut något nytt och kreativt?
– att fundera på hur leverabeln som dokumenterar ditt slutresultat ska se ut, var det ska sparas, hur färdighetsgraden ska mätas, hur det ska granskas, hur vi vet att ditt kreativa tänk resulterar i ett tåg som rullar? (fyll på med tråkfrågor i det oändliga)

Svaret borde vara ganska enkelt. Om nån annan funderar ut alla tråkiga ramar så hinner den som är kreativ vara just kreativ med innehållet i ramarna. Jooo, visst vore det skoj om vi alla fick vara planlöst kreativa men Utopia ligger någon annanstans.

——————————————–

lillaberlinVad jag egentligen skulle komma till var hipsters och Lilla Berlin – So Last Year. Jag var på bok-aw hos Norstedts (Kolik samarbetar med dem numera) och lyssnade på Ellen Ekman och Josefin Svenske när de talade om serien i förrgår, och innan det samtalet tänkte jag på Lilla Berlin som en koloni (ja, alltså, jag säger inte att de bor i Hornstull, men…) av människor med längtan till ett liv som till exempel i staden på B, men nu lärde jag mig att Lilla Berlin syftar på (hipsterdelen av) Malmö, det har ingenting med Berlin alls att göra.

Egentligen har serien inte någonting med Malmö heller att göra längre, den utspelas i en namnlös svensk stad, men det var just i Malmö som Ellen pluggade och bodde när hon började skapa serien om de där människorna som vi både känner igen oss i och fnissar hejdlöst åt.

Att berätta att det här är bra är so last year som att sparka in en vidöppen dörr. Jag väste ett ”Sidan 14 och 33, men du får BARA kolla in just de sidorna, sen ska jag läsa resten innan du får låna den igen” till den relativt nymornade ölnörden K när jag kom hem i förrgår kväll. Han kollade, skrattade högt och försökte sedan bläddra vidare men jag SLET tillbaka boken.


hur jag låter när jag läser Lilla Berlin

 
För mig är det en svindlande tanke att klara av att kombinera det repetitiva med det kreativa så som Ellen gör. Hennes serie går som varjedagare i Metro (den enda anledningen att ens plocka Metro, tycker många) och det händer ibland att hon slänger in något rykande aktuellt bland de tidigare planerade stripparna. Imponerande.

På måndagar skriver hon manus för en hel vecka, tisdag-torsdag tecknar hon, fredagar ägnas åt finjustering. Hon lämnar åtminstone bort serien för färgläggning, annars skulle det nog aldrig gå. ”Är inte det jobbigt att låta någon annan färglägga?” frågade jag – de flesta av oss är kontrollfreaks och en serie som en ”sett” i sitt eget huvud kan ju komma tillbaka och se helt fel ut som färglagd – och Ellen berättade att det blev fel ganska ofta i början. Färgläggarna försökte t ex alltid lägga skuggor vid kvinnornas bröst, men att brösten skulle framhävas var Ellen helt ointresserad av. Nu har de hajat. Slutresultatet är alltid görsnyggt.

Jag är star struck. Att prestera nytt så ofta skulle kunna resultera i spridda skurar av oinspiration och repetition, men jag blev glatt överraskad över att finna att varenda jäkla sida i boken höll hög kvalitet. Det har jag inte sett speciellt ofta hos någon av de andra favoritkreatörerna, oavsett vilken helgonstatus de må ha i övrigt i min bok. Smart, politiskt och alltid alltid spot on. Ellen fick frågan om hon någonsin hade blivit censurerad, men Metro har alltid plockat in allting. Gott att höra.

En av de trevligaste birollerna i Lilla Berlin innehas av en cool hund. ”Men alltså, en HUND…? Ingen katt?” undrade jag. Ellen är kattoholista (eller åtminstone kattägare). Där slog hon i sista spiken i fantastisk-människa-kistan för min del:

”Katter är så perfekta. Det går inte att teckna dem så perfekt. Hundar är lite dummare, det funkar”.

Ellen Ekman. Må hon inte bränna ut sig nu när alla vill ha en del av henne. Jag minns inte när jag såg en sån här total supersuccé senast. Och det bästa av allt? Till hösten kommer det mer Lilla Berlin i bokform!

Annat spännande på gång från Kolik är Stina Hjelms debut, seriedagboken Mitt Dåliga Samvete. Ett förlag att hålla ögonen på, år efter år. I love it.

——————————————–

Vi fick höra mer spännande hos Norstedts. Stay tuned…! Jag har inte haft tid att skriva om det än, för jag fastnade omedelbart i två av böckerna som presenterades (Lilla Berlin var den ena).

——————————————–

Nej, jag har inga egentliga hipsterfobier. Men jag när nån sorts skräck, gränsande till fobi, för att någon ska tro att jag inbillar mig att jag är cool. Jag har med största sannolikhet passerat hipsteråldersfönstret ändå och pendlar mellan att ignorera vad som förväntas av ett visst kön från en viss klass i en viss ålder till att ändå på något vis vilja foga mig, inte inbilla mig att jag sticker ut. Det går lite so-so. Men den sortens existensiella i-landsbekymmer kan vi ta en annan gång. Om ej alls.


Inventering – #bokresan2014-loot nr 1

Det blev ont om uppdateringar från årets kulturtantskollo. Jag var helslut efter den senaste tidens tvära jobbkast, det var den värsta pollenhelgen hittills (jag råkade visst bomba några timmar under lördagseftermiddagen och missade därför en diskussion om feministisk litteratur) OCH jag var omgiven av en bunt favoritmänniskor som jag träffar alldeles för sällan. Jag pratade med andra ord mer än jag skrev och läste. Helt OK för mig! Böckerna finns ju kvar. Vi fick en fin godispåse med oss hem och jag bytte faktiskt bort min Safier(* mot Erlend Loes senaste. (tack Josefine!)

inventeringInventering är en absurd liten pärla, jag kan inte dölja att jag föll handlöst för den. Erlend Loe fyrar av en Helen Zahavi light, det är metaboktok, ilsken humor och en bunt formuleringar som får mig att skratta högt.

”Nina Faber har aldrig varit i takt med sin samtid. Trots att det fanns de som ansåg att hon borde fått Nordiska Rådets litteraturpris hade hennes sköra naturlyrik egentligen ingen chans mot 70-talets politiska diktning, 80-talets formexperiment eller 90-talets dubbla metadiktning. Härjad av motgångar och för mycket alkohol försvann hon från litteraturscenen.
Nu, efter tio år i Istanbul, är Nina Faber tillbaka med en ny diktsamling, Bosporen. Hon är känslig och nervös och när hon redan på första recensionsdag får ett antal sågningar, samtidigt som bokhandeln där hon skulle ha haft ett författarframträdande drar sig ur, har hon fått nog. Det är Pay Back Time.”

Jag SER egentligen – om jag kliver ur mig själv en stund – att den här blixtsnabbt serverade historien kanske inte är riktigt så fantastisk som jag tycker att den är (!), den kanske spårar en aning, men jag är så Loefierad, mina Erlend-glasögon har eventuellt vuxit fast lite på näsan. 136 inte-så-tättskrivna sidor om en poet som får nog satt som en smäck i mitt nuvarande rastlösa skick.

Nina Faber är ganska förfärlig. Tämligen bitter, hon har alltid varit i osynk med samtiden och det där lilla men naggande goda fönstret när den stora framgången kanske var möjlig öppnades – ja, hon hann inte låta kreativiteten flöda genom det då. Plötsligt är hon en alkad föredetting vars alster ska slaktas av folk som inte alls förstår sig på poesi. Som kanske inte ens är intresserade. Undra på att hon blir ilsk! Det är ju lite synd om henne också. Hon är en fantastisk och befriande romanfigur, men jag är glad att jag sluppit möta henne i verkliga livet. Aningens för mycket tid och möjlighet till navelskådande har gjort henne rejält egocentrerad. När hon av en slump möter sin son – som hon förutsatte var bög – tillsammans med en kvinna blir hon vrinsur och undrar vem som ska ringa till mormor och berätta det, för HON tänker då rakt inte göra det! Underbart.

Fyra boktoksflin av fem möjliga. Egentligen kanske bara tre och ett halvt, men några briljanta oneliners tippar trots allt upp det sista halvflinet till ett helt asgarv.

*) ja, det var ju elakt av mig att byta bort Safier när jag så sent som för en vecka sedan skrev om att jag ser fram emot att läsa honom, men jag läste trettio sidor i Min familj och andra monster och insåg att han faktiskt kan tänkas vara läsbar på tyska relativt snart. Det var inte direkt rocket science.

————————-

Det går snabbt att läsa den här boken och många hann läsa den innan vi lämnade Syninge. Jag var inte en av dem, men jag deltog ändå i en diskussion om huruvida vi skulle googla oss själva om vi vore författare och hur smart det egentligen är när författare ibland kontaktar recensenter och bokbloggare vars omdömen de inte uppskattat.

Jag fick en riktigt otrevlig kommentar för drygt tio år sedan när jag ifrågasatt en del gubbsjuka detaljer i en svensk kriminalroman som jag helt enkelt inte gillade. Döm om min förvåning när det nu visade sig att fler som ogillat samma kriminalroman fått lika otrevliga kommentarer – det var nästan en lättnad. Författare är bara människor, men ändå. Vi enades om att JA, det måste vara som att sträcka fram sitt hjärta på ett fat när en ger ut en bok som en slitit med under lång tid, men det hör tyvärr till businessen att inte alla kommer att älska resultatet. Nu kan någon tycka att ”detsamma gäller väl alla er som skriver OM böcker då, ni får väl skylla er själva om ni sprider er dynga på nätet” och… äh, jag tar inte ens den diskussionen nu.

————————-

Alla som har hängt i diskussionsforum/bloggvärlden (för att inte tala om PRE-bloggvärlden) vet hur det kan vara när en har kommunicerat med någon i många år, men det där öga-mot-öga-mötet har ännu aldrig skett. Nu skedde ett av dem för mig. Efter 17 års (minst, men vi är inte helt säkra) dyrkan av Bokmoster sågs vi äntligen i köttrymden. Mötet var fullständigt självklart, hon var Bokmoster all the way (naturligtvis) och det enda som var lite förvirrande de första minuterna var att jag hade bestämt mig för att hon var en kvinna i min höjd, men kvinnan som klev fram och kramade mig var ganska lång. Bokmoster erbjöd sig att hasa runt på knä resten av helgen, men det verkade bättre att jag helt enkelt tog och vande mig vid tanken på att jag hade haft fel. Hårt men hanterligt.

Bokmoster tog en bild av mig, ”jag måste få en bild av GUBBEN som jag kan skicka till barnen”.

Huh?

Jo, Bokmosters numera vuxna barn var naturligtvis smarta redan som små. När Bokmoster lotsade ut dem i cyberrymden förmanade hon dem att alltid vara försiktiga. Det går aldrig att RIKTIGT veta vem en skriver till. Den där som verkar så snäll och jämnårig kan faktiskt vara nån helt annan än hen utger sig för att vara.

”Ja men DU då, som alltid skriver till den där SIV. Det kan ju faktiskt vara en GUBBE.”

Point taken.


lite lördagsangst i Sandhamn

sandhamnjensJag köpte en e-prenumeration hos Novellix i julklapp till mig själv, på ett vis var det nästan lite synd, för det betyder ju att jag aldrig mer behöver stå och plocka – och välja, oooooomsorgsfullt – bland dessa smågodisaktiga novellböcker. De är som Pixiböcker för vuxna.

Minns ni? Veckohandling, tindrande ögon och en förälder som till slut sa ”OK, du får välja en. En.” Väga för och emot. Den med den fina katten, eller den där? Den med alla fina träden?

Jag älskade Pixiböckerna. Jag hade inte så hiskeligt många, detta var innan mina bokhoardingtendenser slog till (ja, de slog till först när jag som 14-åring fick min första lön ;)), men de jag hade älskade jag mycket, hårt och länge. Men nu skulle jag inte vältra mig i nostalgi. Novellix var det, den allra första titeln: Jens Liljestrands Sandhamn. Vilken gräslig liten historia! Liljestrand skriver så bra så bra, men det är gräsligt. (har jag hakat upp mig på ”gräsligt”?)

Först tänker jag att förnedringsfaktorn i den stackars avdankade idrottshjälten är nog. Det sorgliga festandet. Semester med polarn, lämna ungarna med den utländska barnflickan varje kväll (och varje dag). Att frukta att bli igenkänd och att frukta att INTE bli det. Jag trodde att det var det som var det vidriga. Men det var det inte.

Den här går till lilla högen i gästrummet, högen med böcker som gäster antingen kan låna eller plocka med sig hem. Folk med mer normala sömnvanor kanske tycker att en trettiosidorsnovell är lagom att klämma innan ögonlocken faller ihop!

———————————–

Antihoarding: i dag fick jag äntligen tummen ur och slog in en bok som ska till Skarpnäck. Få se nu, hur många nya böcker är det en får köpa för varje en ger bort? 😉

izzydagen

…och så fyller Izzy år idag. Hennes järntass i sin tur vill visst peka ut nåt annat.