seriemördare

Än skyddar natten

anskyddarnattensåhär har vi ofta haft det under denna semestervecka, boken och jag

Det var en ren slump att jag upptäckte Anna Lihammers första kriminalroman, och när jag väl gjorde det kunde jag inte begripa varför den inte var mer omtalad än den var. Jag skriver ofta om hur less jag är på svenska kriminalromaner, men Annas politiskt medvetna 1930-tal gav mig en nytändning och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde få mer av radarparet Gustavsson och Hell.

AnSkyddarNatten-180x276Än skyddar natten är alldeles nyutkommen och tar vid en tid efter att Medan mörkret faller tagit slut. Gustavsson och Hell kommer från vitt skilda världar och de har inte haft någon riktig anledning att arbeta tillsammans sedan seriemorden 1934 heller, men när det bränner till med ett politiskt hett mord är det ändå Maria som får uppdraget att stötta Carl igen, till många manliga polisers förtret.

Nazisterna stärker sin makt i Tyskland, och år 1935 inför Hitler antisemitiska raslagar. Samtidigt reser en tysk SS-expedition till Sverige. I sina vanföreställningar om ariska förfäder söker de sitt ursprung i hällristningar och runstenar. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist brutalt mördad vid den berömda Sigurdsristningen. Kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda mordet och till sin hjälp tar han än en gång polissyster Maria Gustavsson. Med den tyska makten i hälarna försöker de hitta förövaren, men snart pockar andra våldsbrott på deras uppmärksamhet.

Ett mord blir till två, tre, fyra… ja, det är många som bragts om livet innan den här historien är slut.

Lihammers andra roman om Gustavsson/Hell är inte lika omedelbar – för mig – som hennes första bok. Det är enkelt: Medan mörkret faller rör sig i miljöer som jag ”kan” och minns. Uppsala, rasbiologen, anatomilabb och allt det som hör till. Än skyddar natten tar en lite längre stund att komma in i, men när jag väl kommer in i den så blir den som en drog igen. Bok nummer två serverar ännu mer av Berlin, ännu mer tysk mellankrigstid och det slukar jag ju av lätt insedda skäl med hull och hår. Lihammer känns ännu en gång gediget påläst och kryddar historien med smarta och intressanta detaljer, många av en typ som dessutom är en blinkning till gräsliga skeenden i det helyllesvenska nuet. Anna är den typ av skribent som får mig att googla saker och det tycker jag om. Spänningen kryddas med politisk medvetenhet, historia och ickenormativa relationer. Detta blev ett perfekt påskekrim.

Jag ser många många svenska författare i bestseller-listorna här. Jag kan bara hoppas att Anna plockas upp av en tysk agent (om det inte redan skett), för när läsande kollegor pratar om Läckberg så önskar jag att kunde sätta något annat i händerna på dem. Jag vill ge dem Lihammer. Medan mörkret faller är fortfarande favoriten, men… kommer inte del tre snart? Jag vill ha mer. Nu med en gång.

———————–

(här kan du läsa mer om Sigurdsristningen)


Granne med döden

Njuter av en ledig eftermiddag efter en period med myyyyyycket jobb. Det trista med myyyyycket jobb är att jag sover så kasst. Vaknar mitt i natten, ligger vaken några timmar och är sen som en zombie (nä, det var elakt mot zombiepopulationen) när mobilen börjar tuta vid 6.15.

Ibland kan jag nyttja den där vakentiden till att läsa, ibland inte (om jag känner att jag kanskeKANSKE skulle kunna dåsa lite så vill jag inte väcka mig själv ännu mer genom att läsa, hårfin avvägning). Nu är detta en bokblogg (eller brukade åtminstone vara), inte en insomniablogg. Enough whining!

grannemeddodenVi har tagit en paus från varandra, kriminalromanerna och jag. Eller: hade. Jo, så var det länge, men så landade Granne med döden hos mig för ett tag sedan och jag kände ett ”hm…!”. Jag gillade Marwoods första, Onda flickor, och anade att hon faktiskt kunde vara allt annat än ett one-hit-wonder.

Vi har ett hus i en ännu-inte-så-glamorös-del-av-London. Det är den typen av hus dit folk flyttar som kanske inte vill vara så sociala. Vill eller kan. Ett hus där man kanske inte stannar så länge, av en eller annnan anledning. Fast en av hyresgästerna har bott där sen hon var barn. Den snikne hyresvärden skulle gärna kasta ut henne, men han kan inte. Hon är besvärlig. Hon vill ha såna där lyxiga saker som fungerande avlopp till exempel. Ja, hon bor i källaren, så det är hennes lägenhet som råkar allra mest illa ut på grund av de där igenslammade avloppen.

Det stinker. Det är den hetaste sommaren på länge och när avloppet RIKTIGT sätts igen och Vestas golv blir förstörda så stinker det rentav… LIK. Nån i det lilla hyreshuset har visst en riktigt riktigt kladdig hemlighet.

Granne med döden är inget för den äckelmagade, kan vi säga. Det är ingen mys-spänning. Det är en gräslig, fantastisk, spännande och välskriven historia. Marwood kliver upp på tronen vid sidan av Belinda Bauer för mig. Granne med döden känns inte lika annorlunda som Onda flickor, men det är ändå ”kriminalroman med den där extra twisten” som gör att jag lockas.

——————–

Knappt hade jag lagt ifrån mig den här boken förrän det damp ner ett mail om Crimetime Gotland. BÅDE Bauer och Marwood (pseudonym dock, tippar på att Serena kommer dit som Serena-Alex) ska dit ihop med en hel BUNT andra namnkunniga författare. Denise Mina, Anne Holt och Katarina Wennstam tillhör också favoritförfattare som ska dit. Oh!

Jag har aldrig varit på Gotland. Gotland i augusti låter MUMS, men jag tippar på att det är snudd på kört att hitta hotell till annat än hutlösa priser där då.


den där Jenny

lundinnovellerVi träffades i ett kommentarsfält på Facebook i november förra året. Vi hade gemensamma vänner och Jenny skrev något smart om noveller som jag bad att få citera, sedan var vi igång.

”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.

Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”

Just då hade jag ingen aning om att hon själv skrev just noveller, men det gör hon.
SOM hon gör det.
Men nej, det här är ingen sockrad kompisrecension. Texterna kan stå på egna ben.

Jag började läsa Nere på Flower & Dean Street i ett badkar. Min gasvärmare lyckas aldrig prestera nog mycket varmvatten för att fylla hela det gamla oekonomiska badkaret i Berlin, men jag var envis och ville prompt ha bubblor till boken. Kämpade för att komplettera badkarsfyllandet med hjälp av vattenkokare och fick till något halvdant, men jag glömde snart det faktum att vattnet kallnade medan bubblorna dog.

Damn. Jag klev in i Jennys novellvärld. I den världen är ingen riktigt frisk. I den världen får kvinnor vara kåta, onda, de får vara mordiska och köttiga. Inga distanserade giftmord. Det är plaskande hugg och blodig njutning. Referenser till Bret Easton Ellis kommer upp både här och var i samband med Lundins författarskap och jämförelsen är allt annat än långsökt. Hon är dock ingen svensk kopia, hon är alldeles egen.

Boken lockar till sträckläsning, men de fyra novellerna smakade dyr pralin. Jag klev ur det kalla badet och ransonerade aningens prudentligt, jag sparade duktigt de två sista till jobbpendlandet dagen efter. Gudarna ska veta att det stundtals är kul att sitta på tåget och tänka ”ni skulle bara veta vad jag just läser…” Att läsa Jennys noveller är nämligen inte bara som att bli upphånglad. Jag fann mig sitta på S25 till Hennigsdorf och bli rent pirrig av saker jag aldrig hade föreställt mig att tänkas bli pirrig av. Just det pirret gjorde att jag langade vidare boken till Suzann också. ”Du måste läsa”. Hon läste. Hon förstod. Hon visste i sin tur exakt vem som borde läsa.

Fyra noveller, alla mycket bra, men som så många andra fastnar jag allra mest för titelnovellen. ”Not for the fainthearted” har blivit en sådan standardmening när jag skriver om Eskapix utgivning att jag snudd på borde trycka en t-shirt med texten och skicka till herr förlagschefen, men den är sann. Och vem orkar vara fainthearted? Inte jag.

Du läser mer om Jenny och köper boken från Eskapix. Nej, det där var inte bara information. Det var en uppmaning. Förlaget har varit spännande länge, men nu börjar det verkligen hända saker. Jenny och Henrik – grattis och ös på! Närmast ser jag fram emot Sofia Albertssons kommande novellsamling och Johannes Pinters första fullängdare. Att Jenny redan skriver på nya saker utgår jag helt kallt ifrån. Allt annat är förbjudet.


Seriesöndag -Dexter a la Marvel

marveldexterTecknad Dexter? Ja, varför inte? En av mina vänner har, sent omsider, upptäckt Dexter och hennes entusiasm parat med nyheter om den här boken fick mig att vakna till. När jag såg omslaget blev jag rädd att Dalibor Talajic möjligtvis hade fallit för frestelsen att köra Michael C Hall rakt av (det såg nästan ut lite som hans breda och härligt maniska fejkleende), men faktum är att serie-Dexter känns lika egen som TV-figuren Dexter kontra bokversionen av densamme. Gillar!

Snyggt utfört, ett bra äventyr. Dexter springer ihop med en av sina gamla (mycket oälskade) skolkamrater, Gonzalez. Snubben är numera stenrik och ses som Miamis Moder Teresa, en genuin välgörare och samhällets stöttepelare. Dexter och hans mörka passagerare känner naturligtvis doften av något helt annat och när det börjar dyka upp döda kroppar med anknytning till Gonzalez rehab-verksamhet så sätter Dexter och Deborah till alla klutar för att nagla honom till brotten.

Det håller nästan ända in i mål, slutet känns lite ”jaha?” – men i en tid av övertydlighet kan det kännas befriande på sitt vis. Boken var jämförelsevis dyr, jag fick inte många rutor per krona jämfört med många andra högkvalitativa serieböcker i hyllan (hyllan ja, det blir snart inköp av en hylla till för att husera alla våra snygga serieböcker) men det var definitivt bra nog för att jag gärna ska investera igen om samarbetet fortsätter.

Jag hade hunnit tröttna lite på Dexter och har både olästa böcker och icke avnjutna TV-säsonger liggande i skattkistan, men nu blev jag lite taggad igen. Gött! Gråväder gifter sig så fint med eleganta seriemördare.

———————————

Annat att se fram emot: En ny Dylan Dog, De sista ljuva åren, i mars!


Sharp Objects

sharpobjectsStarten var inte den bästa. Jag låg i badkaret och hetshulkgrät, veterinären hade just ringt och hennes prognos för älskade katten var dyster. Även om det inte var helt kört så hade jag nog mycket medicinsk koll för att inse att jag lika gärna kunde ställa in mig på det värsta. Klamrade mig fast vid boken. Det ska en bok som Sharp Objects till i en sån sits. Inte för att den är nuttegullig, tröstande, fin, mysig – nej, för att den är så skruvat förfärlig att den fångar från sida 1.

This family isn’t nuclear.
It’s toxic.

Camille Preaker längtar inte hem till Missouri. Hem? Chicago är hemma. Reporterkarriären går kanske inte lysande, tidningen är kanske inte den mest välkända men –

Men. Hon. Slipper. Missouri.

WICKED above her hipbone, GIRL across her heart

Camilles chef har ett uppdrag till henne. ”Ey, du är ju från den där lilla stan?” Den lilla tidningen är alltid minst tvåa på bollen när det gäller alla maffiga fall. De kan inte konkurrera med de större tidningarnas överlägsna resurser. Men den lilla hålan söderut, där ett barn hittats strypt till döds, med alla tänder utdragna – DÄR kan de vara etta på bollen. Camille med sin lokalkännedom kan ju krama ur det lilla extra. Snyftiga reportage med familj och vänner. Hon är ju en local, om än förrymd. Henne måste de ju lita på?

NASTY on her kneecap, BABYDOLL on her leg

Han tycker ju om henne. Han vet att hon är trasig, att hon ganska nyss kommit på fötter. Han vet att hon knappast längtar hem. Men han kunde aldrig ana, han chefen, vad han utsätter henne för när han skickar ”hem” henne. Hennes rika mamma har ju ett stooooort fint hus. Gratis boende och en tårfylld familjereunion, what’s not to like? Det är dags att glömma och förlåta, dags att gå vidare.

HARMFUL on her wrist, WHORE on her ankle

Camilla möter en blek man på trottoaren, han har just hittat lik nummer två. Ännu en död liten flicka. Strypt. Utdragna tänder. Och det, mina vänner, är ändå bland det minst vidriga som händer Camille när hon kommer hem. Gillian Flynn är Queen of Dysfunc skrev jag för några dagar sedan, och hennes familj är så vidrig att Flynn fann sig manad att skriva att hon visserligen är från Missouri, men att hennes egen familj är TREVLIG-tackar-så-mycket i efterordet.

Den där chefen som gillar Camille, han visste inte vad han gjorde. Nu är det Camille som svävar i livsfara. Hon, som skurit sig själv halvt sönder och samman, är det sundaste i familjen. Ohotat.

Linda skrev vid ett tillfälle att Sharp Objects var hennes favorit-Flynn och jag är böjd att hålla med. Den är inte lika ordrik som Dark Places och Gone Girl (”bara” 320 sidor), den är lite slankare, lite snabbare. En lean, mean horror machine. Alla tre böckerna bjussar på suveräna historier, men den här hamnar på topp just på grund av det smidiga formatet. Flynn får in så mycket ändå, även när hon inte skriver låååångt.

MODERNISTAAAAAA! Översätt! NU!
Edit: den FINNS på svenska, berättar herr S: Vass egg. Den gavs ut 2006 men jag känner inte igen förlaget Jentas och boken verkar vara halvsvår att få tag i.


little dysfunk me


Kära fina Salo och company. Jag gillar den här låten.

För snart en vecka sedan satt vi och väntade i sju långa timmar på att få träffa en veterinär i Strömsholm (det är som vilket akutsjukhus som helst och det var kaos för de stackare som jobbade helg då), jag hade med mig Karl Pilkington och trots att han är så hysteriskt kul så förstördes nog den boken en smula av upplevelsen i sig. Det är tur att det är så full fart på jobbet att jag inte riktigt hinner grubbla dygnet runt för little Ms Dysfunk is my middle name kan jag säga. Det är så tomt så tomt. Mina nattvak är trista när jag inte kan borra ner snoken i kattsingens mjuka päls och jag har inte ens någon riktig ro att läsa. NÄR jag väl läser så är det ännu en av födelsedagspresenterna till mig själv: Gillian Flynns Sharp Objects.

Flynn är The Queen of Dysfunc. Fantastisk. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att Mordernista -som hade den goda smaken att börja ge ut Flynn på svenska – bör plocka upp hennes debutbok också.


Betraktaren

betraktarenBelinda Bauer väcker alltid mitt habegär. Hon gick ut hårt med Mörk jord, stagnerade sedan (enligt många) en aning med följande två böcker i Shipcott-trilogin (om de böckerna ska kallas stagnation så har hon en hög ”lägstanivå” tänker jag som gillade dem mycket) och nu är hon tillbaka med Betraktaren. Rättsmedicin i studentmiljö. Ja: HABEGÄR.

Patrick Fort, arton år, sorterar in under det som stundtals kallas högpresterande autism. Han har Aspergers syndrom. En tragisk händelse i barndomen har gjort honom besatt av döden och hans trasiga mamma har förtvivlat i många år över sonen – som hon aldrig förstår sig på – och hans fäbless för att samla på sig döda djur. Förlupna ord om döden som en dörr som bara kan passeras åt ett håll har slagit rot i Patricks hjärna. Han vill förstå vad som händer. Kan man hitta ledtrådar i kroppen? Syns något i hjärnan? Vad ÄR det för dörr?

Som ung vuxen börjar han studera anatomi. Att flytta hemifrån, anpassa sig till hård studietakt och interagera med andra studenter är svårt för nästan alla, för Patrick blir det en än märkligare upplevelse. Han är fullständigt ointresserad av det sociala spelet, han vill bara hitta sina svar.

Mannen som Patricks grupp ska dissekera har beslagits med en skenbart harmlös dödsorsak, men den minutiöst noggranne Patrick inser att något är fel. Att gå emot handledare och professorer kan vara svårt nog för vilken nybörjarstudent som helst. För Patrick, som har ett minst sagt eljest kommunikationsgränssnitt, blir det extra motigt. Vill det sig illa kan han mycket väl hamna i en obduktionssal själv. Han har trampat på HELT fel tår.

Jag hoppas att kritikerna tystnar igen. I en genre där det mesta som är görligt redan har gjorts så lyckas Bauer ännu en gång förse sin historia med en twist som går lite utanpå gängse berättarstil. Mörk jord kändes ny, så ”ny” som en kriminalroman nu kan bli. Jag tycker att hon på många vis gör det igen med Betraktaren. Hennes sätt att låta flera röster komma till tals är inte unikt, men det blir bra, så attans bra.

Belinda skriver på bok nummer fem. Bra.


Belinda om Betraktaren/Rubbernecker
———————–

Mörk jord
Skuggsida
Ni älskar dem inte