Än skyddar natten
såhär har vi ofta haft det under denna semestervecka, boken och jag
Det var en ren slump att jag upptäckte Anna Lihammers första kriminalroman, och när jag väl gjorde det kunde jag inte begripa varför den inte var mer omtalad än den var. Jag skriver ofta om hur less jag är på svenska kriminalromaner, men Annas politiskt medvetna 1930-tal gav mig en nytändning och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde få mer av radarparet Gustavsson och Hell.
Än skyddar natten är alldeles nyutkommen och tar vid en tid efter att Medan mörkret faller tagit slut. Gustavsson och Hell kommer från vitt skilda världar och de har inte haft någon riktig anledning att arbeta tillsammans sedan seriemorden 1934 heller, men när det bränner till med ett politiskt hett mord är det ändå Maria som får uppdraget att stötta Carl igen, till många manliga polisers förtret.
Nazisterna stärker sin makt i Tyskland, och år 1935 inför Hitler antisemitiska raslagar. Samtidigt reser en tysk SS-expedition till Sverige. I sina vanföreställningar om ariska förfäder söker de sitt ursprung i hällristningar och runstenar. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist brutalt mördad vid den berömda Sigurdsristningen. Kommissarie Carl Hell blir utsedd att utreda mordet och till sin hjälp tar han än en gång polissyster Maria Gustavsson. Med den tyska makten i hälarna försöker de hitta förövaren, men snart pockar andra våldsbrott på deras uppmärksamhet.
Ett mord blir till två, tre, fyra… ja, det är många som bragts om livet innan den här historien är slut.
Lihammers andra roman om Gustavsson/Hell är inte lika omedelbar – för mig – som hennes första bok. Det är enkelt: Medan mörkret faller rör sig i miljöer som jag ”kan” och minns. Uppsala, rasbiologen, anatomilabb och allt det som hör till. Än skyddar natten tar en lite längre stund att komma in i, men när jag väl kommer in i den så blir den som en drog igen. Bok nummer två serverar ännu mer av Berlin, ännu mer tysk mellankrigstid och det slukar jag ju av lätt insedda skäl med hull och hår. Lihammer känns ännu en gång gediget påläst och kryddar historien med smarta och intressanta detaljer, många av en typ som dessutom är en blinkning till gräsliga skeenden i det helyllesvenska nuet. Anna är den typ av skribent som får mig att googla saker och det tycker jag om. Spänningen kryddas med politisk medvetenhet, historia och ickenormativa relationer. Detta blev ett perfekt påskekrim.
Jag ser många många svenska författare i bestseller-listorna här. Jag kan bara hoppas att Anna plockas upp av en tysk agent (om det inte redan skett), för när läsande kollegor pratar om Läckberg så önskar jag att kunde sätta något annat i händerna på dem. Jag vill ge dem Lihammer. Medan mörkret faller är fortfarande favoriten, men… kommer inte del tre snart? Jag vill ha mer. Nu med en gång.
———————–
(här kan du läsa mer om Sigurdsristningen)
Granne med döden
Njuter av en ledig eftermiddag efter en period med myyyyyycket jobb. Det trista med myyyyycket jobb är att jag sover så kasst. Vaknar mitt i natten, ligger vaken några timmar och är sen som en zombie (nä, det var elakt mot zombiepopulationen) när mobilen börjar tuta vid 6.15.
Ibland kan jag nyttja den där vakentiden till att läsa, ibland inte (om jag känner att jag kanskeKANSKE skulle kunna dåsa lite så vill jag inte väcka mig själv ännu mer genom att läsa, hårfin avvägning). Nu är detta en bokblogg (eller brukade åtminstone vara), inte en insomniablogg. Enough whining!
Vi har tagit en paus från varandra, kriminalromanerna och jag. Eller: hade. Jo, så var det länge, men så landade Granne med döden hos mig för ett tag sedan och jag kände ett ”hm…!”. Jag gillade Marwoods första, Onda flickor, och anade att hon faktiskt kunde vara allt annat än ett one-hit-wonder.
Vi har ett hus i en ännu-inte-så-glamorös-del-av-London. Det är den typen av hus dit folk flyttar som kanske inte vill vara så sociala. Vill eller kan. Ett hus där man kanske inte stannar så länge, av en eller annnan anledning. Fast en av hyresgästerna har bott där sen hon var barn. Den snikne hyresvärden skulle gärna kasta ut henne, men han kan inte. Hon är besvärlig. Hon vill ha såna där lyxiga saker som fungerande avlopp till exempel. Ja, hon bor i källaren, så det är hennes lägenhet som råkar allra mest illa ut på grund av de där igenslammade avloppen.
Det stinker. Det är den hetaste sommaren på länge och när avloppet RIKTIGT sätts igen och Vestas golv blir förstörda så stinker det rentav… LIK. Nån i det lilla hyreshuset har visst en riktigt riktigt kladdig hemlighet.
Granne med döden är inget för den äckelmagade, kan vi säga. Det är ingen mys-spänning. Det är en gräslig, fantastisk, spännande och välskriven historia. Marwood kliver upp på tronen vid sidan av Belinda Bauer för mig. Granne med döden känns inte lika annorlunda som Onda flickor, men det är ändå ”kriminalroman med den där extra twisten” som gör att jag lockas.
——————–
Knappt hade jag lagt ifrån mig den här boken förrän det damp ner ett mail om Crimetime Gotland. BÅDE Bauer och Marwood (pseudonym dock, tippar på att Serena kommer dit som Serena-Alex) ska dit ihop med en hel BUNT andra namnkunniga författare. Denise Mina, Anne Holt och Katarina Wennstam tillhör också favoritförfattare som ska dit. Oh!
Jag har aldrig varit på Gotland. Gotland i augusti låter MUMS, men jag tippar på att det är snudd på kört att hitta hotell till annat än hutlösa priser där då.
den där Jenny
Vi träffades i ett kommentarsfält på Facebook i november förra året. Vi hade gemensamma vänner och Jenny skrev något smart om noveller som jag bad att få citera, sedan var vi igång.
”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.
Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”
Just då hade jag ingen aning om att hon själv skrev just noveller, men det gör hon.
SOM hon gör det.
Men nej, det här är ingen sockrad kompisrecension. Texterna kan stå på egna ben.
Jag började läsa Nere på Flower & Dean Street i ett badkar. Min gasvärmare lyckas aldrig prestera nog mycket varmvatten för att fylla hela det gamla oekonomiska badkaret i Berlin, men jag var envis och ville prompt ha bubblor till boken. Kämpade för att komplettera badkarsfyllandet med hjälp av vattenkokare och fick till något halvdant, men jag glömde snart det faktum att vattnet kallnade medan bubblorna dog.
Damn. Jag klev in i Jennys novellvärld. I den världen är ingen riktigt frisk. I den världen får kvinnor vara kåta, onda, de får vara mordiska och köttiga. Inga distanserade giftmord. Det är plaskande hugg och blodig njutning. Referenser till Bret Easton Ellis kommer upp både här och var i samband med Lundins författarskap och jämförelsen är allt annat än långsökt. Hon är dock ingen svensk kopia, hon är alldeles egen.
Boken lockar till sträckläsning, men de fyra novellerna smakade dyr pralin. Jag klev ur det kalla badet och ransonerade aningens prudentligt, jag sparade duktigt de två sista till jobbpendlandet dagen efter. Gudarna ska veta att det stundtals är kul att sitta på tåget och tänka ”ni skulle bara veta vad jag just läser…” Att läsa Jennys noveller är nämligen inte bara som att bli upphånglad. Jag fann mig sitta på S25 till Hennigsdorf och bli rent pirrig av saker jag aldrig hade föreställt mig att tänkas bli pirrig av. Just det pirret gjorde att jag langade vidare boken till Suzann också. ”Du måste läsa”. Hon läste. Hon förstod. Hon visste i sin tur exakt vem som borde läsa.
Fyra noveller, alla mycket bra, men som så många andra fastnar jag allra mest för titelnovellen. ”Not for the fainthearted” har blivit en sådan standardmening när jag skriver om Eskapix utgivning att jag snudd på borde trycka en t-shirt med texten och skicka till herr förlagschefen, men den är sann. Och vem orkar vara fainthearted? Inte jag.
Du läser mer om Jenny och köper boken från Eskapix. Nej, det där var inte bara information. Det var en uppmaning. Förlaget har varit spännande länge, men nu börjar det verkligen hända saker. Jenny och Henrik – grattis och ös på! Närmast ser jag fram emot Sofia Albertssons kommande novellsamling och Johannes Pinters första fullängdare. Att Jenny redan skriver på nya saker utgår jag helt kallt ifrån. Allt annat är förbjudet.
Seriesöndag -Dexter a la Marvel
Tecknad Dexter? Ja, varför inte? En av mina vänner har, sent omsider, upptäckt Dexter och hennes entusiasm parat med nyheter om den här boken fick mig att vakna till. När jag såg omslaget blev jag rädd att Dalibor Talajic möjligtvis hade fallit för frestelsen att köra Michael C Hall rakt av (det såg nästan ut lite som hans breda och härligt maniska fejkleende), men faktum är att serie-Dexter känns lika egen som TV-figuren Dexter kontra bokversionen av densamme. Gillar!
Snyggt utfört, ett bra äventyr. Dexter springer ihop med en av sina gamla (mycket oälskade) skolkamrater, Gonzalez. Snubben är numera stenrik och ses som Miamis Moder Teresa, en genuin välgörare och samhällets stöttepelare. Dexter och hans mörka passagerare känner naturligtvis doften av något helt annat och när det börjar dyka upp döda kroppar med anknytning till Gonzalez rehab-verksamhet så sätter Dexter och Deborah till alla klutar för att nagla honom till brotten.
Det håller nästan ända in i mål, slutet känns lite ”jaha?” – men i en tid av övertydlighet kan det kännas befriande på sitt vis. Boken var jämförelsevis dyr, jag fick inte många rutor per krona jämfört med många andra högkvalitativa serieböcker i hyllan (hyllan ja, det blir snart inköp av en hylla till för att husera alla våra snygga serieböcker) men det var definitivt bra nog för att jag gärna ska investera igen om samarbetet fortsätter.
Jag hade hunnit tröttna lite på Dexter och har både olästa böcker och icke avnjutna TV-säsonger liggande i skattkistan, men nu blev jag lite taggad igen. Gött! Gråväder gifter sig så fint med eleganta seriemördare.
———————————
Annat att se fram emot: En ny Dylan Dog, De sista ljuva åren, i mars!
Sharp Objects
Starten var inte den bästa. Jag låg i badkaret och hetshulkgrät, veterinären hade just ringt och hennes prognos för älskade katten var dyster. Även om det inte var helt kört så hade jag nog mycket medicinsk koll för att inse att jag lika gärna kunde ställa in mig på det värsta. Klamrade mig fast vid boken. Det ska en bok som Sharp Objects till i en sån sits. Inte för att den är nuttegullig, tröstande, fin, mysig – nej, för att den är så skruvat förfärlig att den fångar från sida 1.
This family isn’t nuclear.
It’s toxic.
Camille Preaker längtar inte hem till Missouri. Hem? Chicago är hemma. Reporterkarriären går kanske inte lysande, tidningen är kanske inte den mest välkända men –
Men. Hon. Slipper. Missouri.
WICKED above her hipbone, GIRL across her heart
Camilles chef har ett uppdrag till henne. ”Ey, du är ju från den där lilla stan?” Den lilla tidningen är alltid minst tvåa på bollen när det gäller alla maffiga fall. De kan inte konkurrera med de större tidningarnas överlägsna resurser. Men den lilla hålan söderut, där ett barn hittats strypt till döds, med alla tänder utdragna – DÄR kan de vara etta på bollen. Camille med sin lokalkännedom kan ju krama ur det lilla extra. Snyftiga reportage med familj och vänner. Hon är ju en local, om än förrymd. Henne måste de ju lita på?
NASTY on her kneecap, BABYDOLL on her leg
Han tycker ju om henne. Han vet att hon är trasig, att hon ganska nyss kommit på fötter. Han vet att hon knappast längtar hem. Men han kunde aldrig ana, han chefen, vad han utsätter henne för när han skickar ”hem” henne. Hennes rika mamma har ju ett stooooort fint hus. Gratis boende och en tårfylld familjereunion, what’s not to like? Det är dags att glömma och förlåta, dags att gå vidare.
HARMFUL on her wrist, WHORE on her ankle
Camilla möter en blek man på trottoaren, han har just hittat lik nummer två. Ännu en död liten flicka. Strypt. Utdragna tänder. Och det, mina vänner, är ändå bland det minst vidriga som händer Camille när hon kommer hem. Gillian Flynn är Queen of Dysfunc skrev jag för några dagar sedan, och hennes familj är så vidrig att Flynn fann sig manad att skriva att hon visserligen är från Missouri, men att hennes egen familj är TREVLIG-tackar-så-mycket i efterordet.
Den där chefen som gillar Camille, han visste inte vad han gjorde. Nu är det Camille som svävar i livsfara. Hon, som skurit sig själv halvt sönder och samman, är det sundaste i familjen. Ohotat.
Linda skrev vid ett tillfälle att Sharp Objects var hennes favorit-Flynn och jag är böjd att hålla med. Den är inte lika ordrik som Dark Places och Gone Girl (”bara” 320 sidor), den är lite slankare, lite snabbare. En lean, mean horror machine. Alla tre böckerna bjussar på suveräna historier, men den här hamnar på topp just på grund av det smidiga formatet. Flynn får in så mycket ändå, även när hon inte skriver låååångt.
MODERNISTAAAAAA! Översätt! NU!
Edit: den FINNS på svenska, berättar herr S: Vass egg. Den gavs ut 2006 men jag känner inte igen förlaget Jentas och boken verkar vara halvsvår att få tag i.
little dysfunk me
Kära fina Salo och company. Jag gillar den här låten.
För snart en vecka sedan satt vi och väntade i sju långa timmar på att få träffa en veterinär i Strömsholm (det är som vilket akutsjukhus som helst och det var kaos för de stackare som jobbade helg då), jag hade med mig Karl Pilkington och trots att han är så hysteriskt kul så förstördes nog den boken en smula av upplevelsen i sig. Det är tur att det är så full fart på jobbet att jag inte riktigt hinner grubbla dygnet runt för little Ms Dysfunk is my middle name kan jag säga. Det är så tomt så tomt. Mina nattvak är trista när jag inte kan borra ner snoken i kattsingens mjuka päls och jag har inte ens någon riktig ro att läsa. NÄR jag väl läser så är det ännu en av födelsedagspresenterna till mig själv: Gillian Flynns Sharp Objects.
Flynn är The Queen of Dysfunc. Fantastisk. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att Mordernista -som hade den goda smaken att börja ge ut Flynn på svenska – bör plocka upp hennes debutbok också.
Betraktaren
Belinda Bauer väcker alltid mitt habegär. Hon gick ut hårt med Mörk jord, stagnerade sedan (enligt många) en aning med följande två böcker i Shipcott-trilogin (om de böckerna ska kallas stagnation så har hon en hög ”lägstanivå” tänker jag som gillade dem mycket) och nu är hon tillbaka med Betraktaren. Rättsmedicin i studentmiljö. Ja: HABEGÄR.
Patrick Fort, arton år, sorterar in under det som stundtals kallas högpresterande autism. Han har Aspergers syndrom. En tragisk händelse i barndomen har gjort honom besatt av döden och hans trasiga mamma har förtvivlat i många år över sonen – som hon aldrig förstår sig på – och hans fäbless för att samla på sig döda djur. Förlupna ord om döden som en dörr som bara kan passeras åt ett håll har slagit rot i Patricks hjärna. Han vill förstå vad som händer. Kan man hitta ledtrådar i kroppen? Syns något i hjärnan? Vad ÄR det för dörr?
Som ung vuxen börjar han studera anatomi. Att flytta hemifrån, anpassa sig till hård studietakt och interagera med andra studenter är svårt för nästan alla, för Patrick blir det en än märkligare upplevelse. Han är fullständigt ointresserad av det sociala spelet, han vill bara hitta sina svar.
Mannen som Patricks grupp ska dissekera har beslagits med en skenbart harmlös dödsorsak, men den minutiöst noggranne Patrick inser att något är fel. Att gå emot handledare och professorer kan vara svårt nog för vilken nybörjarstudent som helst. För Patrick, som har ett minst sagt eljest kommunikationsgränssnitt, blir det extra motigt. Vill det sig illa kan han mycket väl hamna i en obduktionssal själv. Han har trampat på HELT fel tår.
Jag hoppas att kritikerna tystnar igen. I en genre där det mesta som är görligt redan har gjorts så lyckas Bauer ännu en gång förse sin historia med en twist som går lite utanpå gängse berättarstil. Mörk jord kändes ny, så ”ny” som en kriminalroman nu kan bli. Jag tycker att hon på många vis gör det igen med Betraktaren. Hennes sätt att låta flera röster komma till tals är inte unikt, men det blir bra, så attans bra.
Belinda skriver på bok nummer fem. Bra.
Belinda om Betraktaren/Rubbernecker
———————–
there’s no such thing as a free lunch
Chick-lit-skräck, kan det vara nåt? Japp, det kan det, åtminstone när den serveras av Åsa Schwarz. Lust. Dåtid, nutid, legenden Aleister Crowley och en hunger efter framgång på alla plan som får tillvaron att snurra snabbtsnabbt, så snabbt att petitesser som samvete och empati slungas ut i perifierin som drivna av en magisk centrifugalkraft.
Sara är författare, karriären går lite halvknackigt fram till den dag då hon halvt på skoj utför en av sin mormors gamla ritualer. Skoj eller ej, plötsligt rinner orden ur skallen och Sara skriver en bästsäljare. När det är dags för uppföljare så… ja, det kan ju inte skada att utföra den där ritualen igen. Och igen.
Sara skriver och raderar och skriver igen, hon knattrar som i trans och byter inriktning och skriver saker som till att börja med förvånar både henne själv och hennes agent, men det känns så bra, så attans bra. Allt finns plötsligt inom räckhåll. Lyxhotell i NYC, exklusiva kläder som plötsligt sitter som en smäck, dyra middagar och inte minst sex. Att Anders, föremålet för åtrån, är gift – behöver det vara ett hinder? Den nya Sara borde väl vara värd ett sprucket äktenskap?
Kan så mycket framgång verkligen vara gratis?
Jag har gillat Åsa i ganska många år nu, detta är en lite ny inriktning men åh, underhållsvärdet är STORT. Många snygga pikar till författar-/förlags-världen, en och annan roande kollegial cameo (Träff och Jensen) och en massa referenser till min mellanstadiefixering: Aleister Crowley (åh mamma och pappa, om ni bara hade vetat vad som stod i den där boken av Poul Fersling som jag fick i julklapp efter att den stått på plats 1-5 på önskelistan. TACK för att ni inte läste baksidestexten utan bara KÖPTE ;)).
Nu blir jag sugen på att läsa Viskningar också – jag vill ju se vad Sara värkte fram med den dyrköpta magin…
no more twice twice
Fresterskan Feuerzeug tipsade mig om att Chelsea Cain släppt Kill you twice (…och nu ser jag nåt om Let me go också, hupp, jag har verkligen nollkoll på det som ändå är en av mina favoritserier), och jag lade genast en beställning. Trodde jag. Eller? Hittade den inte. ”Ah, jag var nog en duktig bokinköpsstoppare och stod över” tänkte jag och bestämde mig för att synda. Beställde.
IGEN, visade det sig, ty plötsligt hittade jag boken. Nej, det är inte första gången det händer. Var övertygad om att jag sumpat avbeställningschansen och tänkte storsint att då får bytesbokhyllan ett snajdigt tillskott då. Men så HADE inte mitt bokpaket kommit när jag kom hem från London. Ah. Det väntar in en ännu icke utkommen bok. Jag hinner avbeställa dubletten.
Sagt och gjort, men med ny ”synd” som bieffekt. Nu kunde jag ju DESSUTOM beställa några av de böcker som jag avstod från att köpa i London. London? London! Mer om det sen.
Livrädd
S J Bolton är tillbaka med bok nummer två om Lacey Flint – Livrädd/Dead Scared. När jag insåg att Lacey skulle få åka till Cambridge den här gången blev jag milt sagt exalterad. Cambridge, med alla dess mytomspunna universitet, är en vacker liten stad (med mååååånga fina boklådor). Perfekt miljö för aka-porr, och en nästan lika bra tummelplats för seriemördare. Den vackra småstadsidyllen med snirkliga hus och det otäcka krypande paranoida. Kontrasterna som gör’et.
Universitetsstudier. För många är det klivet ut i vuxenlivet. Flytta hemifrån, kanske till en stad långt bort. Nya vänner, nya ovänner och en hiskelig press att lyckas.
När det handlar om Cambridge (eller för den delen någon av våra svenska prestigeutbildningar) så kan det också vara så att en landar där aningens utslut av pressen att ens ta sig DIT. Det är inte direkt som att en kan bestämma sig för att ”jag vill plugga medicin i Cambrigde, så då gör jag det då då”. Om det är svettigt att ta sig in på KI eller Handels så är det en sunnanbris jämfört med att bli antagen till de brittiska prestigeuniversiteten. Den ekonomiska faktorn är dessutom ännu tyngre där.
Hur kommer Lacey till Cambridge då? Jo, under täckmantel såklart. Det är inte helt ovanligt att pressade studenter väljer att avsluta sina liv, men i Cambridge har det gått i vågor som stundtals blivit så höga att polisen reagerar. Det är inte bara antalet. Det är klientelet och de spektakulära tillvägagångssätten. Närs det en självmordskult i stan? Blir unga människor infångade, inspirerade, snudd på hjälpta över kanten? Men vem i hela fridens namn kan ha intresse av det? Lacey blir Laura: en ung, vacker och lätt labil psykologistudent. Hon förstår inte ens själv vilket lockbete hon utgör.
Jag började läsa i ett lyckorus, men sedan dog det. Det var för rörigt, för många människor, jag tappade intresset. Boken fick vila i några månader innan jag plockade upp den igen, men som midsommarläsning fungerade den ganska bra. Det är fortfarande rörigt, det är fortfarande för många namn (för mig) att hålla reda på. Det är fortfarande liiiiite over the top, men paranoian fångar mig. Jag vill vem vem eller vilka och varför. Och hur, absolut hur. Lacey råkar (naturligtvis) väldigt illa ut.
Det blir en trea. Godkänt, med plus i kanten för fin miljö. Jag blev så förtjust i den första boken om Lacey att jag hade väldigt höga förväntningar på uppföljaren, förväntningar som inte riktigt infriades. Jag kommer med ganska stor sannolikhet att läsa fler böcker av S J Bolton, men eftersom jag rent generellt har tröttnat en aning på kriminalromaner så har hon en del att bevisa med nästa bok om inte hon också ska hamna på (den numera omfattande) listan över habila kriminalförfattare som jag spar till en annan gång för att de drunknar i mängden och konkurreras ut av känslan ”så många böcker, så lite tid”.
en annan Zombie
Meet Quentin P.
He is a problem for his professor father and his loving mother, though of course they do not believe the charge (sexual molestation of a minor) that got him in that bit of trouble.
He is a challenge for his court-appointed psychiatrist, who nonetheless is encouraged by the increasingly affirmative quality of his dreams and his openness in discussing them.
He is a thoroughly sweet young man for his wealthy grandmother, who gives him more and more, and can deny him less and less.
Joyce Carol Oates tar sig an en psykopat vars förlaga sägs vara Jeffrey Dahmer. Jag vet redan att hon är en språklig magiker, en kameleont som kan skriva nästan vad som helst hur som helst men när hon blir Quentin P är det svårt att fatta hur hon kan skriva som hon gör. Hon blir Q och han skriver och berättar, och så ritar han lite grand. Barnsliga teckningar som bara gör det så ännu mycket mer creepy. Riktigt riktigt nasty om mannen som vill ha en egen zombie att älska. Han förföljer snygga unga män för att se om den killen, är det HAN som blir den perfekta sexleksaken? En partner utan egen vilja, som kramas när Q vill kramas och som lydigt särar skinkorna om det är på det humöret Q är. Det verkar ju vara så lätt att lobotomera någon. Några välriktade slag med en ishacka bara.
Som sagt. Vidrigt. Och mycket bra.
språket – hur hon blir Q
#Blogg100 – 3
Lyckan i att kunna knyta samman en bok med en plats
Jag har alltid fascinerats av Cambridge, men det har funnits så mycket London att se och utforska. De senaste besöken (ja, vi älskar London, vi återvänder igen och igen) har vi lyckats ta oss iväg med tåg en bit från stan lite då och då. För några år sen gjorde vi en dagsutflykt till fantastiska Hampton Court (underbart för mig som har en hyll-halvmeter med böcker om Henry VIII och hans dotter Elisabeth I) och eftersom vi är både tåg- och musienördar så är det egentligen inte så värst svårt att hitta motivation till fler dagsutflykter från någon av Londons alla tågstationer.
I år velade vi ”Oxford eller Cambridge, Oxford eller CAMBRIDGE?” och det blev faktiskt en av mina kolleger som fick fälla avgörandet. Han har bott i Cambridge i över 20 år och blev djupt kränkt över att vi ens tänkt TANKEN på ”O-ordet”. Oxford är humaniora, Cambridge är naturvetenskap. King’s College (Henry VIII igen!), floden Cam, alla cyklar, Duxford… ja, OK, vi tog tåget till Cambridge. Oxford blir nästa resa, om inte Windsor (Eton, också berömt lärosäte) hinner före.
Det är något med de där brittiska lärosätena.
Jodå. Jag älskar Lund (om jag fick börja om, vara nitton år igen, så är det dit jag skulle söka mig, jag skulle skriva in mig vid universitetet och göra allt det som jag INTE gjorde när jag var nitton år), jag har pluggat i Uppsala och uppskattar de historiska byggnaderna där också, men de brittiska lärosätena… ja, det är väl ingen slump att otaliga filmer, spökhistorier och kriminalromaner utspelas där. Något märkligt, twistat, vackert, trolskt.
Det är inte svårt att föreställa sig knasiga sammanslutningar och perversa dragningar mitt bland alla prydliga bokhandlar, förtvivlat trevliga och artiga människor och rara små trädgårdar. Det är som om ingenting kan få vara så gulligt och perfekt som den gamla vackra delen av Cambridge. Jag fnissar när Lacey Flint muttrar om att första middagen – i lånad svart rock – i matsalen i St John’s College i Cambridge var lite som att förflyttas till matsalen i Hogwarts.
Yes. Lacey Flint. Jag startade nämligen min dag i dag med att börja läsa Dead Scared av S J Bolton, uppföljaren till Nu ser du mig. Lacey dras in i en utredning om en serie galna självmord i Cambridge och skickas dit som under cover-student. Jag gillar Lacey, jag gillar SJ Bolton, och bonusen att hon får vara i Cambridge – katjing! Jag vill läsa dygnet runt hela helgen, men det går visst inte för jag måste jobba en hel massa också. Attans. Men NÄR jag kan läsa ska jag njuta, vältra mig i Cambridge. NÅDE S J Bolton om hon inte lever upp till mina förväntningar…
Jäpp: just Henry VIII vid King’s College, Cambridge
(jadå, det är jag som har tagit alla bilderna)
”…har JAG beställt det här?”
Är det bara jag som ställer mig frågan i rubriken ibland? Jag kan bli riktig paff vissa gånger när det kommer ett SMS om att jag har fått paket från amazon. Jag är snål och kör super saver delivery (i e gratis frakt), då väntar de ofta in böcker med längre leveranstid och skickar allt på en gång. Helt OK. På samma vis snålar jag ofta och förbokar saker när de har bra pris – så ja, det händer att det tar flera månader mellan beställning och leverans. Inte tusan kan jag komma ihåg allt 😉
Man kan bli riktigt nyfiken när det kommer en STOR låda. Nu var den inte så tung, men oj vad stor den var. Hälften var brunt papper för att fylla upp kartongen visade det sig. Jahaja.
Illasinnade rykten låter gälla att kattägande boktokar ARRANGERAR bilder med sina fyrbeningar. I vårt hushåll behövs inte det. Med fyra katter är det snudd på svårt att befinna sig någonstans UTAN att en katt också är där. Gamla tant Iriis är dessutom redan en rutinerad bokbloggarkatt som vet att ingen bokbild är så bra att den inte kan förbättras lite till genom att hon deltar i den. Det tog inte många sekunder efter att jag hade satt lådan på bordet innan hon hoppade upp och åmade sig mot den.
Men har JAG beställt detta? På riktigt? En massa chicklit? Nu får Jonny vatten på sin kvarn.
OK, en stund senare minns jag hur det var. Jag ville absolut ha S J Bolton, jag ville absolut ha fraktfritt (man måste beställa för minst 25 pund) och de hade nån tokdrive på chick lit. Ergo – det slank med som utfyllnad. Inte mig emot. Jag är så trött att jag behöver nåt lättsmält. Vad jag INTE hade räknat med var att det skulle vara såna där gigaaaaaantiska pocketböcker som man knappt orkar lyfta (vad är grejen med det, liksom? det är ofta så med engelska pocket. stora. pocket, hör ni, pocket. FICKA. pocketböcker ska vara små och lätta. ju.) så frågan är om de ens får agera lättsmält sällskap i Grekland. Jaja, vi får se.
Marian Keyes har tacklat av betänkligt, men hon har pausat romanskrivandet några år (jag tror att hon gav ut en muffinsbok senast…?!) och jag tänkte ge henne en sista chans.
Ja, den HÄR boken kan jag med säkerhet både minnas och erkänna att jag har beställt. Jag blev riktigt förtjust i S J Boltons Nu ser du mig som jag läste för några veckor sedan. Jag noterade att det redan hade kommit en uppföljare, och vem var väl jag att försöka motstå den frestelsen? Man är blott en simpel biblioholist. So sue me.
Monster
Jag sover sugkasst i främmande sängar OCH med ovana människor, så trots att det var min älskade vän Suzann som låg brevid mig i Göteborg så hade jag jättesvårt att sova på nätterna. Vilken tur att det fanns saker att läsa då. Kristoffer garvade åt mig när jag råkade nämna att jag hade fyra böcker med mig TILL bokmässan (en av dem hade jag förvisso redan läst – Mina fräknar som vi skulle diskutera med Breakfast Bookclub), men man vet ju aldrig *harkel* om man hittar nåt att köpa på plats och man vill ju inte chansa och man vill ju inte bli helt utan läsning och…
…ja, om inte annat så kan man ju ta med en eller flera HALVLÄSTA böcker som man ändå vet är ganska OK.
Micael Dahléns Monster är en sån. Inte fantastisk, men klart värd att läsa ut, och väldigt lättläst dessutom.
Det började med att Micael blev lite förbannad. Hur KOM det sig egentligen att det sitter vidriga mördare i fängelse som känner sig manade att skriva ett öppet brev till tidningarna för att de vill slippa kärleksbrev från hugade beundrarinnor? I de flesta människors ögon är de rätt motbjudande typer, ändå översvämmas de med frieribrev så till den milda grad att de gnäller om det. Ja, det kan man undra. Jag har – som de flesta andra kvinnor? – ofta fått frågan ”vad är det ni tjejer ser i bad boys, vad är det för fel på er?” och kan väl konstatera att jag kan tyvärr inte svara på det, ty jag brukar aldrig bli sugen på en bad boy själv.
Vad gäller andra kvinnor, vad vet jag? Messiaskomplex? Suget efter att rädda nån? Läste t o m en artikel där det teoretiserades kring trygghet. Kvinnorna vet var de har sin karl i ganska många år framåt. Inget vardagsliv, han sitter där han sitter och så kan man ha lite heta dejter ibland. Han LÄR ju vara tacksam och skita i eventuella celluliter då. Uff. Ja. Alla bilder man haver sett från besöksrum indikerar ju att den miljön verkligen ser ut att vara upplagd för HETA stunder. Not. Men som sagt: vad vet jag. Jag är en tågnörd som bor tillsammans med fyra katter och en tågnörd. Do the math.
Micael – som annars mest är känd för att vara han den där coola ekonomiprofessorn med långt hår och svart nagellack – började rota och dra i frågan. Han stämde träff med ett antal mördare (Charles Manson är väl den mest kända av mördarna i boken) för att tala med dem, försöka förstå. Han har onekligen forskningsvana, så han började började intervjua vanligt folk också. Vad anses spännande? Hur många mord är optimalt? Vilken mordmetod är sexigast? Vad lockar med en människa som mördat? Är det att hen (japp, han undersökte lockelsen hos både manliga och kvinnliga mördare) har gjort det mest förbjudna, klivit över den allra svartaste gränsen? Han lade upp profiler på dejtingsiter, samma person men med en enda menings skillnad – ena profilen berättar att hen sitter inne för mord. Gissa vilken profil som fick flest svar? Ohotat flest?
Jag hade tänkt att jag skulle byta bort Monster på bokbytarbordet (yes, det fanns ett sånt på bokmässan!), men när jag hörde att Suzann hade fått lämna tillbaka den halvläst till bibblan när hon hade den så var valet ganska enkelt. Klart att hon skulle ha den! Jag vet inte huuuuur många böcker som har passerat fram och tillbaka mellan mig och Suz, men det är många. Jag har alltid känslan av att de allra coolaste har gått från henne till mig, så varje gång jag kan ”betala tillbaka” i lite smarrig bokvaluta känns ganska bra.
Jaha, slutomdömet då? Jag hade förväntat mig mer, boken lät så klockren när Micael berättade om den i radion, men den glider in på en ganska bekväm trea. Jag retade mig ganska länge på att Micael skrev om hur vidrigt det är med hela industrin runt berömda mördare (folk kan betala vad som helst för ”murderabilia”, en autograf, NÅGOT som är kopplat till mordet/mördaren, de betalar t o m dryga pengar för att få träffa mördaren) och så tänker jag ”japp, och nu gör du OCKSÅ pengar på det”, men han problematiserar faktiskt just det faktumet också, om än ganska sent i boken.
Och nä, jag berättar ingenting om Micaels möte med Manson. Du får läsa själv.
I Monster möter Micael Dahlén:
– Charles Manson – en blodsprutande slaktare
– Dorothea Puentes – och hennes benfyllda trädgård
– Issei Sagawa – och hans kannibaliska festmåltid
– Wayne Los våldsamma skolmassaker
– Peter Lundin – som mördade sin egen mor
par i ess
Jag är så trött på svenska mys-kriminalromaner (nej, inte ens Visby lockar i form av VISBY längre), men brittiska dito går finfint. Utan mys. Det kanske är det som är grejen, myslösheten.
Lacey Flint till exempel, hennes liv är allt annat än mys. Snut i London. Brokig – och bråkig – bakgrund, men hon redde upp livet och har skaffat sig en tillvaro som är ganska OK. Hon jobbar egentligen inte med det hon ALLRA helst vill jobba med (stölder? nope, det är inte vad hon drömmer om), men moonlightar ändå lite i en grupp som stöttar tonårstjejer som utsatts för våldtäkt.
När hon går till bilen efter ett samtal med en av dessa flickor får hon plötsligt en svårt skadad kvinna i famnen. En kvinna som dör en liten stund senare, liggande på gatan, med Laceys hand i sin. Kvinnan är svårt skuren. Lacey dras in i mordutredningen trots att hon egentligen bara är ett vittne och kanske bör behandlas som ett sådant. Märkligt nog så visar det sig väldigt snart att det är just Lacey som mördaren verkar vilja imponera på. Mördaren verkar till och med veta att Lacey var väldigt väldigt intresserad av Jack the Ripper som ung.
Hur många kvinnor – inklusive Lacey? – dör på jävligast tänkbara sätt innan nån får fatt på mördaren?
Åh. ÅH. Lacey är så cool. London är så MED, det är massor av London på bästa vis. Southwark. Camden. Ett par snygga och oväntade twister i handlingen. Jack the Ripper. Eftersom Jack fascinerar mig och jag älskar att läsa om gräsliga seriemördare så är det här en home-run för mig. Nu ser du mig. LÄS! (jag skrockade för övrigt gott åt Boltons kommentar om den odrägliga Cornwells tvärsäkra Ripper-teorier i efterordet)
*Pjooooooing* sa det, så susade jag iväg till amazon och köpte fler böcker av Bolton. Insåg dessutom – för en gångs skull INNAN jag beställde den igen 😉 att jag redan har läst en av hennes böcker. Den hade mer övernaturliga inslag, men jag föredrar faktiskt den mer jordnära snutvarianten. Lacey och hennes kollegor smakar mer.
——————————————————————
Det brukade vara Peter Robinson, Reginald Hill och Stephen Booth som fick äran att servera mina brittiska favoritmord, men nu börjar kvinnorna få ett ganska rejält försprång. Modernista går nämligen ur hårt och ger ut TVÅ riktigt bra kriminalromaner i samma veva.
Belinda Bauser bjuder inte på London, men hon har redan mitt hjärta sen förr. Det är både bra och dåligt – jag är positivt inställd till henne, men kan hon leva upp till mina höga förvätningar? Den tredje boken om den lilla byn på Exmoorheden, Shipcott, heter ”Ni älskar dem inte”, men jag måste säga att jag tycker mycket mer om originaltiteln: Finders Keepers.
Det är alldeles så det känns. Finders Keepers.
Du lämnar ditt barn i bilen, om så bara en liten stund? Om så på en plats där det finns andra människor i närheten?
Spelar ingen roll.
Hen är min, MIN!
Den första som försvinner är Jess. Jess är tretton år. Hon är lite grinig på pappa, relationen är inte den bästa efter att pappan bytt ut mamma mot en yngre kvinna. Pappa jagar, Jess sitter i bilen och lyssnar på musik. Det är kallt, hon fryser och är irriterad. Rutorna immar igen. Plötsligt skuggas den immiga rutan, dörren slits upp och Jess dras ut ur bilen och iväg.
Hon är borta, allt är tyst. Kvar finns bara en gul post-it-notis. ”Du älskar henne inte”.
Jess är den första men långt från den sista (rent krasst kan jag inte fatta hur folk kan lämna ungarna i bilen efter de första två fallen, men OK då, man ska inte analysera sönder allt), innan sommaren är slut har många förtvivlade människor funnit liknande lappar. Ingen vill ha lösen, det handlar inte om pengar – men vad handlar det om? Var är barnen? Var och när ska deras döda kroppar dyka upp?
Inget slår den första boken, Mörk jord, den gick på knockout. Det gör ingenting. Belinda Bauers böcker håller genomgående väldigt hög klass. Jag ser fortfarande fram emot nästa…! Jag såg en intervju där hon hintade lite lagom klurigt att Shipcott kanske hade HAFT sitt elände nu, att det räcker – men jag hoppas inte. Det borde förvisso finnas en gräns för hur mycket elände en såpass liten by kan råka ut för, men logik är överskattat. Ibland.
…men äsch. Hon får skriva vad hon vill. Jag har sett synopsis för ny bok som INTE verkar snurra runt Shipcott (det betyder ju inte per automatik att hon aldrig återvänder) och jag kommer att kasta mig över den också. No problem.
——————————————————————
Jag sover urkasst nu igen, men tillsammans med de här två pärlorna var sömnlösheten ganska OK. Bauer är eleganten, Bolton är köttigare. Jag gillar båda. Man behöver varierad kost, till och med i en godispåse fylld med kriminalromaner.
fläng fläng fläng Sthlm Berlin och sen Moskva?
Uhuuuu, jag borde sova – men vad gör man när man är klarvaken mitt i natten? När man elvispar så angstande rastlöst att man lika gärna kan gå upp? Jo, då lyssnar man på arkiverat Sommarprat signerat P O Enquist 2009 samtidigt som man försöker minnas vars veckan for (dialektalt på min ära).
Jaha. Först oplanerat men underbart trevligt Skarpnäcksbesök förra helgen. En av favoritflickorna var nyopererad, en operation jag kunde relatera till vääääldigt mycket (”samma grej, bara olika kroppsdelar”), så jag ville pyssla om henne lite (att hennes fästmö piffade upp havregrynsgröten med en kvist basilika tyckte vare sig hon eller jag var riktig nog).
Snabbt som attan styrde vi upp en härlig kväll hos A och M, med gemensam matlagning och en massa skönt zonkade samtal ute i sommarkvällen. Lovely. Jag hade svårt att sova då också, hade tråkigt nog bara Rudberg med som nattsällskap och jag fattar som vanligt inte varför jag inte bara ger upp och inser att jag GILLAR INTE DETTA, nya pocketvarianten inget undantag (”hej då” – den gick raka vägen till byteshyllan på jobbet, nån annan kanske gillar den bättre). Det blev bara nån ynka timmes sömn natten mellan lördagen och söndagen…
(lustigt – nu pratar PO om Berlin, han levde där 1970 och återvänder gärna: ”Det är i BERLIN den händer nu”)
…och sen när vi åkte hem skulle jag ju packa väskan för en Berlinresa. Ingen skojig. Man kan inte kräva att jobbresor ska vara skojiga, men den här var läskigare än vanligt (utbildning med höga herrar som jag inte kände mig bekväm med, halvårsutvädering av det jobb jag gjort, strategisamtal etc etc).
Fikarelaterad chokladtröst/pepp kvällen innan värsta dagen. boken fick jag av Suzann, det är var alldeles alldeles galen och helt underbar. Sällan skrattar man så åt en seriemördarskröna, kan jag säga. Galen. Knäpp. Läs! Mitt ex får nog flytta vidare till Gävle, tror jag..
”-Jag hatar Hello Kitty.Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete ..
28-åriga Fiona Yu verkar vara en vanlig Hello Kitty – en välutbildad, väluppfostrad asiatisk-amerikansk kvinna men under ytan revolterar hon mot de traditionella kinesiska värderingarna.
För att slippa ansvara för familjens heder beslutar sig Fiona för att ta sin egen oskuld. Det leder till att hon återförenas med sin barndomsvän Sean Killroy, numera plastikkirurg med mödomshinnor som specialområde. Sean är snygg och rolig och utmanar hennes uppfattning om vad man kan och får göra. Men hans erbjudande att ta hand om de oönskade, lämpliga äktenskapskandidater hennes far kommer släpandes med resulterar i en rad konstiga ”olyckor”.”
Det blev den där fikastunden och en varm om än mulen kvällspromenad på Ku’damm som blev räddningen. Resten av resan var ganska angstig (så kan det ju också vara) och att prestera i ett s k Viktigt Möte kl 8.30-19.00 efter en nackspärrsnatt med två timmars sömn och så mycket smärta att jag ville kräkas var väl ingen höjdare, men det gick. Det är det sköna, när man gör det man inte tror att man ska orka, och så går det. En dag i taget. Man är så trött att man vill gråta (haha, det skulle sätta färg på mina gubbhyllemöten ska ni tro) men lyckas låta bli, och kan stoppa in det i minnesryggsäcken till NÄSTA gång det blir lika jävligt. ”Det funkar ju”.
Några fler tyska böcker blev det inte, min favvoHugendubel är ju stängd och för den delen så har jag tre-fyra bra böcker att beta av i tyska läshögen. Fortsatte däremot med Tyska Talprojektet – ”English or German?” frågade tjejen på hotellet när jag checkade in, ”Deutsch bitte, aber langsaaaam” flinade jag som svar.
Ja noooog taaaaladeeee hooon låååångsamt till miiiig. Och högt. (Suzann. Du kan nog tänka dig EXAKT hur det lät. Du skulle känna igen fenomenet). Kollegan stod brevid och garvade halvt läppen av sig, men vad gjorde det, vi förde en konversation på alldeles OK tyska och det är faktiskt inte så tokigt att åtminstone våga försöka.
Pratade tyska på fiket. På gatan (lustigt nog frågar folk mig alltid om vägen var jag än är, jag måste se ut som en harmlös men geografiskt begåvad informationskälla). I Repan på jobbet. I kiosken. Med kolleger som jag träffar alldeles för sällan. Jag såg ett extrainsatt program om blixtar på tyska och förstod nästan allt. Ja, ni hajar. Att långsamt återta ett språk man kunde förr är som snälljogging för hjärnan. Det är jag säker på.
…fast nu borde jag börja plugga kyrilliska bokstäver. Moskvametron blir så mycket mer lätthanterlig då. Men det är så mycket man borde.
(visumansökan inlämnad. hon på visumcentralen tror att vi ska lyckas få det. bra det. blir krångligt annars. observera handskrivet intyg på reseförsäkring – det var en av alla de saker som krävdes)
…men den här köpte jag kanske i onödan. Argenturen som fixar in folk på Star City ville claima oss på runt tretusen spänn per skalle för 2,5 timmes besök. Njäe va. Det hindrar ju INTE att jag läser boken, men jag gör det inte innan resan, jag vill inte gå och fundera på vad jag missar. Finns finfint rymdmuseum inne i Moskva, det får räcka.
Jag letar förtvivlat efter min Mästaren och Margarita. Jag tror att jag köpte den i mitten av åttiotalet, så frågan är om den ens håller ihop längre. Det kanske ändå är värt pengarna att köpa en ny. ”Den är SÅ Moskva” sa ryska kollegan Tatiana.
Det finns ett museum att gå till också, i trapphuset har någon målat den svarta katten. Det är bara det att det är fel trapp. Inte Bulgakovs lägenhet. Egentligen. Men man kan inte få allt.
Gogol? (jag hittade en nyutgåva av Döda själar) Nej, spara honom tills efter resan. Han är jobbig, omständlig men förvisso rolig, och kräver mer än svampig semesterhjärna.
Det finns en jättefin litteraturrelaterad rutt man kan gå, cirka 1,5 timme. Det blir perfekt.
Joe Pitt – hej du!
Vampyrer känns lite trötta, jag överdoserade för många år sedan (hej Anne Rice!) och sen hann jag liksom aldrig hämta mig innan jag drabbades av den för mig i populärkultursammanhang allomstörtande ZOMBIEKÄRLEKEN. Jag har bara plats för en sorts mörksens varelser åt gången i hjärtat, tycks det *host*
Så öppnade den underbara outlet-butiken som jag alltid tjatar om (och som – jag kan inte älta det många gånger nog – STÄNGER om drygt en vecka).
I en av packlårarna låg en bunt pocketböcker med snyggsnyggSNYYYYYGGA omslag i svart, vitt och rött. På en av böckerna fanns t o m ett TUNNELBANETÅG, och inte från vilken jäkla tunnelbana som helst utan från New York Subway.
Enter Charlie Huston och hans böcker om Joe Pitt. Tråkigt nog så var det bara bok 2-4 som låg och gonade sig i tiokronorslådan, men jag tokchansade och köpte alla tre baraföratt.
Seriens första bok – Already Dead – hittade jag på SF-bokhandeln och jag var nästan skraj när jag började läsa den, tänk om den var aptrist nu när jag hade investerat HELA 30 SPÄNN på bok 2-4.
Det var den ju inte. Charlie själv kallar sin genre för Pulp Noir, och visst är det mörkt. Det är ett New York som av förklarliga skäl för det mesta levs på kvällen och natten (vampyrer, ni vet – allergi mot sol ;)), ett New York som man mycket väl känner igen men där Gossip Girl byts mot gangsters, knarkare och gängvåld. Ja, för vampyrer bildar också gäng, och de allra värsta gängen lyder under rika ”finvampyrer”. De som har resurser.
På något vis så är Joes sjukdom (vampyrismen, alltså) en bisak. Han är en privatdetektiv som letar efter en galen seriemördare och som naturligtvis röker för mycket och spenderar för mycket tid på sunkiga barer och så försöker han mitt i allt att inte bli dödad själv och att heller inte försumma sin HIV-positiva flickvän (som inte ens vet att han är vampyr).
Tufft.
Kolsvart humor, massor massor av New York, fläckvis rätt slaskiga mord och en lite ny twist på hela vampyrprylen. I like it. LOVE it.
(uppföljaren ”No Dominion” som jag läser nu är än så länge aningens segare, men… Joe Pitt är värd att följa. Helt klart.)
torkat blod är brunt (det är choklad också) men påsken måste vara färskt blodig. också.
Jag har ju lagt upp ett antal chokladiga gottebilder för monsterdiggare (och för all del alla andra också), men monsterdiggare tarvar BLOD också.
Kläggigt.
Sån’t som får en att tänka ”ouch”.
Tom Bakers The boy who kicked pigs kallas kultklassiker när jag läser om den i efterhand, och antingen så är det en väldigt generös benämning eller så har jag nollkoll, för jag hade aldrig ens hört talas om den innan blicken föll på den i ”folk som köpte x köpte y också, det borde du också göra”-fältet på amazon. Jaa, för detta var ännu en få-ihop-till-25-pund-bok.
Den sparkande pojken heter Robert Caligari och är minst sagt sjuk i huvudet. Genom-ond.
Att sparka spargrisar är väl ganska harmlöst (även om en av sparkarna resulterar i att en polis får hjärnskakning, och lite annat), men sparkandet eskalerar och Robert utvecklar ett genuint hat gentemot mänskligheten. Fortfarande intet nytt under solen. Psykopater har vi sett förr.
Däremot har vi sällan sett så blodiga följder av en liten liten pil som sänds iväg i ett hästarsel. Massivt! En massmördare med stil. Straffet… straffet. Det är när straffet kommer som jag säger ”ouch” och för första gången (detta kallas ändå skräck!) ryser.
Det har sagts ”Grotesque and depraved and above all very funny” och ja, den är sjuk. Och rolig. Och vansinnigt knäpp. Jag såg att boken någonstansminnsintevar kallades BARNBOK, och oj – ja, vill man lära barnen en osedvanligt tuff läxa så, ja visst (straffet. STRAFFET!). Annars, njäe va. Spar den här boken några år, trots de roliga illustrationerna (kudos till David Roberts). Det är en liten tunn bok som du läser i ett nafs, den är helt sjuk och känns emellanåt tveksamt genomtänkt i all sin galenskap, men är man på rätt humör så är den alldeles perfekt.
…och vad den åsikten säger om mig vill jag inte ens fundera på. He. Glad påsk!
Vad får man för 260 spänn nuförtiden?
Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):
En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).
2-6-0 kronor.
roliga googlingar del 295260
foto: Håkon Eikesdal
Någon stackars informationshungrig människa har landat här efter att ha googlat på hur lång Jo Nesbø är.
Öööööh, hum, jahaaa.
Näe, något sånt kan man inte hitta här, men min bedömning är, tja, vad kan han vara – 181 cm kanske? Minns inte att hans längd stack ut så mycket att den var värd att notera. Å andra sidan så noterade vi inte mycket mer än hans Dr Martens och hans allmänt sköna utstrålning. Det kändes som om både K och jag blev ögonblicksförälskade när vi såg honom på bokmässan, vi satt där, stjärnögda, alldeles framme vid scenen och ville bara höra mer och mer av vad han hade att säga.
Han släpper nytt och fräscht på svenska snart, den sköne norrmannen-som-snudd-på-kan-allt (ekonom, fotbollsspelare, rock star – you name it. ”finns det NÅGOT du har misslyckats med?” med frågade Belfrage den där gången på bokmässan 2008, ”jaa då, men det berättar jag ju aldrig om” flinade Jo).
Den 25 januari landar Gengångare, den nionde boken om Harry Hole, på (skulle jag tro) otaliga sängbord. Jag gillade för all del Huvudjägarna men har längtat efter en ny Harry Hole-bok. Yes! Snart är Harry alltså hemma i Oslo igen efter en treårig sejour i Hong Kong (där han bl a bevistade det legendariska råtthålet Chungking Mansions – inte lika udda som Kowloon Walled City, men snudd på). Det var deppigt då, men som vi vet ligger ju inte det stora i att aldrig falla, utan att resa sig igen, igen, igen och igen.
Welcome back, Harry. Om jag vore singel och du inte vore en fiktiv figur så skulle jag utbrista ”MARRY ME!”. Du är tjurig och dricker för mycket men jag älskar dig ändå.
Du missar väl inte…? – uppdaterad
(Men alltså: Shanti Roney som Paul Hjelm? njäääääe…? det låter alldeles fel, men vi får väl se hur resultatet blir)
————-
Jag tyckte att Jenny Tunedal skrev en ganska bra och rolig text om Misterioso – men fascineras över de kommentarer hon får på sin text. Den ska f*n vara kritiker, tydligen. Ena av de ”bästa” kommentarerna var från nån som hellre ville bilda sig en uppfattning genom att titta på serien själv. Man undrar vem som tvingade den människa att klicka på Tunedals rubrik.
Jag antar Jan Arnalds approach tror jag – jag ser serien som en sak och böckerna som en annan. Han tyckte nämligen också att hans A-grupp var förvriden till något oigenkänneligt och jag håller med. Jag älskar böckerna, serien var OK. Det är lite som med Dexter, med skillnaden att jag älskar BÅDE serien och böckerna, trots att de är väldigt skilda från varandra.
Varför det är så viktigt att bokbilderna i mitt huvud ska speglas i TV-serien? Jo, men A-gruppen, de karaktärer de ÄR, de är ovanligt viktiga, en ovanligt viktig del i serien för mig. Fallen är snudd på sekundära (och så är det långt från alltid, jag är ingen privatlivsfanatiker som vill läsa om oändliga polis-fikapauser ;)) och det kanske är tur med tanke på att de ofta är så intrikata att en läsare med krav på någon form av realism skulle sparka bakut 🙂
Eftersom Misterioso är min ofavorit de luxe (det var den första Arne Dahlaren jag läste, efter det gick det flera år innan jag läste nästa del just bara för att Misterioso kändes så rörig och knäpp) i serien om A-gruppen så ser jag fram emot vad som händer härnäst. Att säga ”det kan bara bli bättre” låter fel (SÅ kasst var det inte), men lite så.
TV-karaktärerna? Paul, fortfarande helt fel. Kerstin, för ung. Gunnar, helt OK. Chavez, också ganska OK. Arto, mer än OK. Övriga? Ingen riktig åsikt.
bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011
Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.
Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.
Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.
Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.
Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…
…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.
(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)
Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?
Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.
Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.
(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)
Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.
Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.
DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..
Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.
…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.
Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.
God jul!
är jag den felande länken ner till mörk jord?
Ah, så vitsig jag kan vara. Inte.
Efter en låååång period med många serieromaner, skräck och zombies läste jag plötsligt två kriminalromaner på raken. Kategoriseringen ”kriminalromaner”, och i viss mån dess undergenre ”seriemördare”, var emellertid i stort sett det enda de hade gemensamt (det behöver nödvändigtvis inte betyda något negativt, även om den ena var aningens bättre än den andra).
Belinda Bauers ”Mörk jord” var ett kanonkap av Modernista! Det är annars vad jag skulle kalla för en typisk ”Minotaur-bok” (Minotaurs urval av brittiska kriminalromaner är snudd på alltid lika med HÖG kvalitet för mig och många andra).
Modernista presenterar förvisso OFTA en väldigt intressant utgivning, men den här hösten slår de snudd på personbästa någonsin i såväl variation som kvalitet.
För arton år sedan försvann Billy Peters. Man tror att man vet att en senare dömd seriemördare låg bakom försvinnandet, men kroppen återfanns aldrig och därmed fanns heller aldrig några bevis vare sig för mordet eller den ökände seriemördarens skuld. I nutid följer vi Steven, en tolvåring som har det väldigt tufft. Billy var, eller skulle ha varit, hans morbror, och hela familjen (den är inte stor, det är mamma, mormor, Steven och hans lillebror som bor tillsammans) färgas av det som hände.
Stevens mormor har nämligen aldrig slutat vänta på att morbror Billy ska komma hem igen, hans rum är en helgedom som icke får beträdas och Stevens mamma är bitter både på grund av sitt eget fattiga liv och det faktum att Billy tycks betyda ALLT för hennes mamma. Att vara en försakad och ensamstående dotter som samtidigt kämpar med att försöka försörja två pojkar är ingen lek. Respektive generation skvätter sin bitterhet ner på respektive barn och mitt i det där hittar vi alltså Steven.
Han löser det på sitt eget vis. År efter år, dag efter dag, gräver han i hemlighet ute på Exmoorheden. Han vill hitta Billys kropp och därmed ställa allt tillrätta igen, med barnets pragmatiska logik. Om han bara hittar Billy så kanske mormor kan få lugn och slippa vänta?
En dag kommer han på ännu en idé. Han skriver till Arnold Avery – psykopaten som avtjänar ett lååååångt fängelsestraff. Avery har många barns liv på sitt samvete, Steven – och alla andra – tror att Billy var ännu ett barn i raden. Kanske kan han få Avery att avslöja var Billy är begravd?
Jag antar att jag inte avslöjar något världsomvälvande om jag säger att den där korrespondensen förvandlar Steven till ett objekt för Averys sjuka fantasier. Steven är i fara.
Peter Robinsons ”En ovanligt torr sommar” slog ner som en bomb för ett antal år sen (det var inte Robinsons första bok, men det var hans första storsuccé i Sverige och i mitt tycke har han aldrig riktigt nått upp till den toppen igen). För mig blir Bauers bok en liknande upplevelse, även om jag hoppas att denna debutbok INTE är och förblir kronan på verket.
Den här historien är så snygg i all enkelhet. Smart. Spännande. Skrämmande. Svart och tuff. Huvudpersonen Steven (eller för all del någon annan i hans familj) har det sannerligen inte lätt, men i Bauers händer blir hans liv inte det pekoral det lätt skulle kunna bli.
Om det inte blir film av det här så är någon väldigt väldigt dum i huvudet.
———————————-
Film, eller åtminstone TV, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att det också skulle kunna bli av Stefan Tegenfalks trilogi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge.
Trilogin är en komplex historia med många många detaljer och huvudpersoner och jag tror att den – i TV/film-format – skulle vinna mycket på att bli en serie snarare än tre fristående filmer. Det är också så jag, med facit i hand, önskar att jag skulle ha läst den. Alla tre böckerna i ett svep, medan jag ännu hade alla stickspår och detaljer i färskt minne. Åh, den hade varit perfekt sällskap i stugan i Ormsjö!
Nu får jag känslan av att jag missar en hel del snygga drag i Den felande länken enbart på grund av att jag har glömt så många detaljer från de tidigare böckerna. Jodå, de FUNGERAR att läsa fristående också, men de här böckerna har väldigt mycket att vinna på att läsas i rätt ordning.
Kriminalkommissarie Walter Gröhn har inte varit sig lik sedan han blev fråntagen utredningen av de brutala morden på några av rättsväsendets viktigaste företrädare. Han beslutar sig för att ta semester och resa till Frankrike för att söka efter svar med hjälp av sina kontakter inom Europol. Även kriminalassistent Jonna de Brugge har blivit bortkopplad från fallet. Hon har dessutom en internutredning hängande över sig, förorsakad av att hon förhastat stormade en husvagn i jakten på den efterlyste Tor Hedman.
I väntan på att internutredningen ska bli klar, fattar Jonna ett ödesdigert beslut. Ett beslut som inte bara kommer att påverka hennes framtid inom polisen, utan också leda henne in på en mörk väg kantad av databrott, olagliga undersökningar och en mardrömsliknande jakt där hon tvingas kämpa för sin egen överlevnad.
Tegenfalk kommer i mitt tycke inte upp till Belinda Bauers nivå, men i en svensk liten insjö-snudd-på-ankdamm av kriminalromaner där polisernas privatliv stundtals tar mer plats än fallen i sig så är han uppfriskande i sin relativa privatslivskarghet. Jo, vi får LITE privata ledtrådar om Jonna och Walther (- och de är i viss mån väldigt överraskande i den här boken!) men det är långt från det vanliga operalyssnandet, dagiseländet och whiskypimplandet. Tack för det, Stefan!
(inte så) Anonyma Biblioholister 