film

Dagens tyskatraggel (mit Tokböl!)

Jag vet inte ens om den finns utanför tyska Netflix, men om – om du behöver böla, om du vill se en skvätt Tyskland utanför Berlin, om du står ut med nåt liiiiiite klyschigt (men ändå inte helt tillrättalagt): Hin und weg.

Om en ung man med en obotlig sjukdom, och om hans cykeltripp med sina bästa vänner. Ett bra sätt för mig att göra dagens tyskaläxa. Det är bra att rensa bihålorna också. Hum.


Feeling very Mata Hari

Förra söndagen var fuktigt gråkall, jag var trött och seg och ville väl helst stanna under täcket, men det är då jag alldeles speciellt behöver ta mig ut. Jag hade jobbat skiten ur mig veckan innan och behövde blåsa bort stressen. Först brunchade jag med ett kul gäng (och fick ett roligt boktips), sen beslutade jag mig för att nyttja sista chansen på mitt ABC-kort (för normal jobbpendling behöver jag bara AB, så det är vad jag normalt har) och sticka ut till Potsdam. Potsdam är en mycket vacker liten stad i Brandenburg strax utanför Berlin. Du tar enkelt S-Bahn (S7, eller S1 och byt tåg i Wannsee) från centrala Berlin. Det dräller av slott och vackra hus, parker, mysiga caféer och VATTEN! Jag saknar ofta stora vatten i Berlin, det är väl inte direkt Väner-/Mälarkaliber på sjöarna ute i Brandenburg heller, men det finns många vackra platser.

Väl vid Potsdam Hbf tog jag spårvagn 93 till Glienecker Brücke. Bron var under DDR-åren legendarisk som ”spionernas bro”.  Det var en lucka mellan öst och väst, men till skillnad från t ex Checkpoint Charlie var den här vägen bara till för diplomater, militär och just spionutbyten. Potsdam var öst. På andra sidan vattnet fanns utkanten av Väst-Berlin.

Det är en så otroligt vacker bro. När jag först hörde talas om den tänkte jag mig något helt annat, kliniskt, fult – men den här bron byggdes 1835. V a c k e r! Ibland säger man ”om väggar kunde tala”. I detta fallet? ”Om fackverk kunde tala”. Mindboggling.

Ena brofästat pryds av två ”sjökentaurer” (nu exponerar jag min okunskap om fantastik-fauna, de kanske heter något alldeles eget), hovarna har paddelform. ”Kvinnliga” kentaurer har jag inte sett många av, men denna är mycket vacker. På högersidan finns en mer vanligt förekommande skäggprydd variant.

Spielberg har gjort film, Le Carré har skrivit om Spionen som kom in från kylan. Jag? Jag har vare sig sett filmen eller läst boken. Det finns på listan! Hurra för listan!


  


Kvinnoliv

Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?

Inte.

Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.

Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.

Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)

Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.

Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.

Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.

———-

Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!


Virginia och vårt London – always to look life in the face

Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.

Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.

”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.

Vi är lite oense där.

Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
  
  
   #bbclon


Er ist wieder da

eristwiederda

Den får blandade omdömen i vänkretsen – en del gillade den, andra (t ex min favorit BBC-Maggan, ingen länk till omdöme dock) gillade inte alls – själv gav jag upp efter halva boken, den fångade mig inte helt och när jag kom hem från Paris (jag var tvungen att köpa NÅGOT på ljuvliga Shakespeare and Company förra sommaren) där jag köpte den blev den bara liggande.

”Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin med huvudvärk. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner.
Folk känner naturligtvis igen Hitler, men tror att han är en imitatör. Han gästar en tv-show och hans kommentarer tolkas som bitande ironi och blir ett Youtubefenomen. När Hitler blir förskräckt över bristen på övertygelse bland nynazisterna och skäller ut partiledaren, vinner han ett fint journalistpris – för sin satiriska exponering av fördomar. Karriären pekar spikrakt uppåt. En satir? Politisk komedi? Allt detta och mer: Han är tillbaka är ett litterärt drama på högsta nivå.”

Imorgon går jag på Kino in der Kulturbrauerei igen, då visas filmversionen och regissören David Wnendt dyker upp och lovar att svara på frågor. Kul! David regisserade filmversionen av Roches Våtmarker också, förutom det är han ännu okänd för mig.

Utmaningarna är två

1) Tyskan (igen). Mitt ex Herr Luftwaffe hälsade på förra veckan, och han hävdar att min tyska har tagit jättekliv (”unbedingt!” som han uttryckte det) och det känner väl jag också nu när jag tittar på nyheter och dokumentärer, men dock. Filmen är en satir och humor och satir kräver en Fingersptizengefühl som det tar tiiiid att tillägna sig, men vatusan! Friskt vågat och allt det där!

2) Jag KANSKE går ensam, och det är ingen big deal för många, men för mig blir det eventuellt den första gången jag går ensam på bio. Jag säger eventuellt, för efter att jag hade bokat fick jag en snilleblixt och messade mitt stolsnummer till en kompis. Jag vet nite om han kan gå än- Vi får se!


som en vanlig kväll i Surahammar

liebeweaver
Det är ju GLASKLART att det är MIG Sigourney vinkar till, eller hur? Sekunden innan var det Hugh Jackman 😉

Det var faktiskt en ren slump att jag sprang på dem, jag promenerade hem från jobbet och passerade Mall of Berlin – där var de, reklamandes för Chappie. Först tyckte jag att den verkade lite fjantig, men jag gillade ju faktiskt District 9, så… ja, vi får se, jag kanske slår till och ser den!

Hugh Jackman kom f ö en halvtimme innan de andra och jag tror banne mig inte att den fanns NÅN som inte fick en autograf eller bild med sin idol. Vilken kille!


50 nyanser av…

Jag har tyvärr några väninnor som har snöat in totalt på ”50 nyanser av…”-böckerna. Jag har fortfarande inte läst dem och det beror verkligen inte på att jag skulle vara ointresserad av kink, mer på en kombo av ”usch, jag har hört att de är pinsamt pinsamt skrivna” samt den inre motvallare som får mig att skygga eller åtminstone kraftigt försena inmundigande av en hel del hype (den motvallaren gör att jag kan vara den sista i bekantskapskretsen som inte sett filmen Titanic heller).

BDSM-utövare ute i verkligheten stönar över den här serien, och inte direkt av behag (det kan vara bäst att förtydliga det). Suzann förklarar varför.

Varför jag skriver ”tyvärr” om väninnorna? Tja. Jag önskar dem bättre erotik, helt enkelt. Erotik som inte ÄNNU mer befäster det där med liten fattig och oerfaren flicka som sveps bort av stor, erfaren och rik man.