Sameblod
I went to Germany’s oldest movie theater to see a Swedish movie, Sameblod, a couple of days ago. It was an unexpectedly strong experience for many reasons and I cried on and off for 1,5 hour. Das Mädchen aus dem Norden – go see it if you can, it’s a strong statement connecting to a shameful part of Swedish history.
Bonus: amazing scenery from the part of Sweden where my mother came from. Very moving. This will stay in my mind for a long time.
And I might engage in the association connected to the screening, I guess they could smell a culture vulture a mile away, so I was approached with the question “wouldn’t you want to join?”. Lass uns sehen. Let’s see.
Dagens tyskatraggel (mit Tokböl!)
Jag vet inte ens om den finns utanför tyska Netflix, men om – om du behöver böla, om du vill se en skvätt Tyskland utanför Berlin, om du står ut med nåt liiiiiite klyschigt (men ändå inte helt tillrättalagt): Hin und weg.
Om en ung man med en obotlig sjukdom, och om hans cykeltripp med sina bästa vänner. Ett bra sätt för mig att göra dagens tyskaläxa. Det är bra att rensa bihålorna också. Hum.
Feeling very Mata Hari
Förra söndagen var fuktigt gråkall, jag var trött och seg och ville väl helst stanna under täcket, men det är då jag alldeles speciellt behöver ta mig ut. Jag hade jobbat skiten ur mig veckan innan och behövde blåsa bort stressen. Först brunchade jag med ett kul gäng (och fick ett roligt boktips), sen beslutade jag mig för att nyttja sista chansen på mitt ABC-kort (för normal jobbpendling behöver jag bara AB, så det är vad jag normalt har) och sticka ut till Potsdam. Potsdam är en mycket vacker liten stad i Brandenburg strax utanför Berlin. Du tar enkelt S-Bahn (S7, eller S1 och byt tåg i Wannsee) från centrala Berlin. Det dräller av slott och vackra hus, parker, mysiga caféer och VATTEN! Jag saknar ofta stora vatten i Berlin, det är väl inte direkt Väner-/Mälarkaliber på sjöarna ute i Brandenburg heller, men det finns många vackra platser.
Väl vid Potsdam Hbf tog jag spårvagn 93 till Glienecker Brücke. Bron var under DDR-åren legendarisk som ”spionernas bro”. Det var en lucka mellan öst och väst, men till skillnad från t ex Checkpoint Charlie var den här vägen bara till för diplomater, militär och just spionutbyten. Potsdam var öst. På andra sidan vattnet fanns utkanten av Väst-Berlin.
Det är en så otroligt vacker bro. När jag först hörde talas om den tänkte jag mig något helt annat, kliniskt, fult – men den här bron byggdes 1835. V a c k e r! Ibland säger man ”om väggar kunde tala”. I detta fallet? ”Om fackverk kunde tala”. Mindboggling.
Ena brofästat pryds av två ”sjökentaurer” (nu exponerar jag min okunskap om fantastik-fauna, de kanske heter något alldeles eget), hovarna har paddelform. ”Kvinnliga” kentaurer har jag inte sett många av, men denna är mycket vacker. På högersidan finns en mer vanligt förekommande skäggprydd variant.
Spielberg har gjort film, Le Carré har skrivit om Spionen som kom in från kylan. Jag? Jag har vare sig sett filmen eller läst boken. Det finns på listan! Hurra för listan!
Kvinnoliv
Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?
Inte.
Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.
Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.
Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)
Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.
Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.
Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.
———-
Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!
Virginia och vårt London – always to look life in the face
Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.
Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.
”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.
Vi är lite oense där.
Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
#bbclon
Er ist wieder da
Den får blandade omdömen i vänkretsen – en del gillade den, andra (t ex min favorit BBC-Maggan, ingen länk till omdöme dock) gillade inte alls – själv gav jag upp efter halva boken, den fångade mig inte helt och när jag kom hem från Paris (jag var tvungen att köpa NÅGOT på ljuvliga Shakespeare and Company förra sommaren) där jag köpte den blev den bara liggande.
”Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin med huvudvärk. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner.
Folk känner naturligtvis igen Hitler, men tror att han är en imitatör. Han gästar en tv-show och hans kommentarer tolkas som bitande ironi och blir ett Youtubefenomen. När Hitler blir förskräckt över bristen på övertygelse bland nynazisterna och skäller ut partiledaren, vinner han ett fint journalistpris – för sin satiriska exponering av fördomar. Karriären pekar spikrakt uppåt. En satir? Politisk komedi? Allt detta och mer: Han är tillbaka är ett litterärt drama på högsta nivå.”
Imorgon går jag på Kino in der Kulturbrauerei igen, då visas filmversionen och regissören David Wnendt dyker upp och lovar att svara på frågor. Kul! David regisserade filmversionen av Roches Våtmarker också, förutom det är han ännu okänd för mig.
Utmaningarna är två
1) Tyskan (igen). Mitt ex Herr Luftwaffe hälsade på förra veckan, och han hävdar att min tyska har tagit jättekliv (”unbedingt!” som han uttryckte det) och det känner väl jag också nu när jag tittar på nyheter och dokumentärer, men dock. Filmen är en satir och humor och satir kräver en Fingersptizengefühl som det tar tiiiid att tillägna sig, men vatusan! Friskt vågat och allt det där!
2) Jag KANSKE går ensam, och det är ingen big deal för många, men för mig blir det eventuellt den första gången jag går ensam på bio. Jag säger eventuellt, för efter att jag hade bokat fick jag en snilleblixt och messade mitt stolsnummer till en kompis. Jag vet nite om han kan gå än- Vi får se!
som en vanlig kväll i Surahammar
Det är ju GLASKLART att det är MIG Sigourney vinkar till, eller hur? Sekunden innan var det Hugh Jackman 😉
Det var faktiskt en ren slump att jag sprang på dem, jag promenerade hem från jobbet och passerade Mall of Berlin – där var de, reklamandes för Chappie. Först tyckte jag att den verkade lite fjantig, men jag gillade ju faktiskt District 9, så… ja, vi får se, jag kanske slår till och ser den!
Hugh Jackman kom f ö en halvtimme innan de andra och jag tror banne mig inte att den fanns NÅN som inte fick en autograf eller bild med sin idol. Vilken kille!
50 nyanser av…
Jag har tyvärr några väninnor som har snöat in totalt på ”50 nyanser av…”-böckerna. Jag har fortfarande inte läst dem och det beror verkligen inte på att jag skulle vara ointresserad av kink, mer på en kombo av ”usch, jag har hört att de är pinsamt pinsamt skrivna” samt den inre motvallare som får mig att skygga eller åtminstone kraftigt försena inmundigande av en hel del hype (den motvallaren gör att jag kan vara den sista i bekantskapskretsen som inte sett filmen Titanic heller).
BDSM-utövare ute i verkligheten stönar över den här serien, och inte direkt av behag (det kan vara bäst att förtydliga det). Suzann förklarar varför.
Varför jag skriver ”tyvärr” om väninnorna? Tja. Jag önskar dem bättre erotik, helt enkelt. Erotik som inte ÄNNU mer befäster det där med liten fattig och oerfaren flicka som sveps bort av stor, erfaren och rik man.
två vandringar i dödsskuggans dal
Gårdagsunderhållningen var ganska mörk, och då syftar jag inte ens på vad somliga tyckte om melodifestivalen. Det blev tema Dödsskuggans dal x 2.
Först ut var Max Brooks (nåja, det är ett ganska stort gäng som ligger bakom Shadow Walk, men han lyfts fram mest). Hans zombieana har förlänat honom en lätt helgonstatus här hemma så instinkten att beställa allt han gör finns där än, trots att Closure Limited fick glorian att halka lite snett.
Marvel. Science fiction, pang-pang. Ett antal registrerade paranormala händelser kring en plats i Irak – en plats som inte borde kunna existera – väcker nyfikenhet hos underrättelsetjänster jorden runt. Flera länder är intresserade, men USA vill mest. Quelle surprise. Platsen tycks vara en källa till obegränsad energi, men frågan är om det är sunt att söka den energin ens i en värld där energigivande naturtillgångar håller på att ta slut.
En präst, några vetenskapsmän och en bunt veteraner tar sig dit för att undersöka saken. Kriget är det minsta problemet – det här gänget möter värre fasor än ”bara” krig. All in på monsterkontot!
Högt tempo, lite för högt för mig, jag hade hellre sett att boken varit lite längre och mindre komprimerad. Den är VÄLDIGT snyggt tecknad, men ibland blir layouten lite förvirrande. Det finns ett kvinnligt alibi (sorry, men det är så det känns) i form av en smart forskare, men VARFÖR måste just hennes rustning se ut som något strumpebandshållaraktigt i skrevhöjd? Ibland är denna genre så trött så trött.
På frågan om det kan/borde bli film av detta svarade Max Brooks själv att han ansåg att det vore svårt att göra film av det här på grund av det höga tempot och just det där med all in på monsterkontot. Jag, som bl a såg Pacific Rim på väg hem från Vietnam, förstår inte riktigt hur han tänker där, men OK.
Vietnamkriget var väl också en vandring i dödsskuggans dal för många. Förlorade de inte liv och/eller lem så förlorade de vettet. När vi kom hem köpte K Apocalypse now i nyutgåva, och igår såg vi den ”nya” (nåja, 2001) reduxen. Jag satt på mitt vanliga nördaktiga vis och följde tilläggen scen för scen, men jag kan inte påstå att det känns som om så hemskt många av de där tillagda minuterna bidrar med så speciellt värdefulla detaljer. Det är en mycket bra film, absurd, intressant, knäpp, otäck och galen – och anekdoterna om allt som hände runt filminspelningen känns precis lika absurda som filmen i sig.
Just nu förbannar jag min lättja igen, vi har bott här i tre år men jag har fortfarande inte bokstavssorterat skönlitteraturen. Jag är nämligen ganska säker på att vi ska ha Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899 i gömmorna. Coppola flyttade historien i tid och rum, från ett kolonialiserat Kongo till ett Vietnam i brinnande inbördeskrig, det var väl ett tidens tecken så gott som något i slutet av 1970-talet. Det var ett elegant grepp, men originalhistorien i sig är minst lika intressant.
”Joseph Conrad has acknowledged that Heart of Darkness is in part based on his own experiences during his travels in Africa. At the age of 31, he was appointed by a Belgian trading company to serve as the captain of a steamer on the Congo River in 1890. Conrad, who was born in Poland and later settled in England, had eagerly anticipated the voyage, having decided to become a sailor at an early age. While sailing up the Congo river from one station to another, the captain became ill, and Conrad assumed command of the boat and guided the ship to the trading company’s innermost station. He reportedly became disillusioned with Imperialism after witnessing the cruelty and corruption perpetrated by the European companies in the area, and the novella’s main narrator, Charlie Marlow, is believed to have been based upon him.”
Boken har varit analyserad, kritiserad och diskuterad, och det med rätta. Det som skrevs med aldrig så goda avsikter för mer än 100 år sedan, i en annan kontext, framstår lätt som bigott och rasistiskt i dag. Det betyder inte att den inte ska läsas. Men diskussionen, den är ovärderlig.
Boktjuven – straight out of Görliwood
Jag var alldeles säker på att jag hade skrivit om Markus Zusaks bok Boktjuven här, men nu när jag söker kan jag inte finna något. Det kan ha varit på den förra bloggplattformen, den som lade ner och där allt raderades innan jag hann hänga med och kopiera ner allt. Strunt samma. Jag läste och tyckte om. Sen har jag inte tänkt så mycket mer på det. Nog anade jag att det måste bli film av en sån historia, men jag visste inte att den är på gång nu.
Satt och chattade med f d chefen idag (jo, vi jobbchattar, men vi lyckas alltid halka in på annat också). Han jobbar normalt i Hennigsdorf i utkanten av Berlin, men under våren och sommaren pendlade han till en av våra andra fabriker i lilla Görlitz (ungefär tre timmars tågresa sydöst om Berlin). Jag fick följa med till Görlitz för att vara med på en bunt möten en dag i slutet av mars, det kommer jag sent att glömma. De flesta anser att det är lite misär att förvisas dit på jobb ett tag, liten håla, inte alls lika coolt som Berlin, men trots att det var en svinkall och fuktigt slaskig senvinterdag så blev jag förtrollad. ”Hit vill jag återvända”. Vi får se, K och jag pratar om att ta en sväng med bilen i de trakterna till sommaren. Görlitz, Dresden, Bautzen – många vackra små städer på liten yta.
här byggde de tåg för länge sedan – ”vår” fabrik finns numera någon kilometer längre bort på samma gata, men härinne gick jag runt en lång stund. fin stämning.
Görlitz undslapp bombningarna under andra världskriget, så där finns gott om tämligen unika miljöer. Det är fortfarande en ganska fattig del av f d Östtyskland så stan erbjuder gott om urbexmöjligheter för den som gillar övergivna platser och förfallna hus. Annat är upprustat och skimrar, sagolikt vackra gränder och hus med tinnar och torn. Allt detta har gjort stan till ett populärt tillhåll för filmmakare. Görliwood.
Aaaaaaanyway: exchefen frågade om jag har sett Die Bücherdiebin. Huh? Ahaaaaaa! Filmatiseringen av Boktjuven! Han berättade att många scener (bl a ett för handlingen mycket centralt bokbål) hade spelats in i Görlitz just när han var där och att det var absurda veckor. Tågstationen – den annars ljuvliga – var fullhängd med med flaggor. DE flaggorna.
den fantastiska tågstationen. den var som tur var INTE prydd av naziflaggor när jag var där. skåda fackverken utomhus. skåda taket, lamporna – ja, allting inomhus. uuuuuuujujuj. jag var i himmelriket.
Han berättade hur han vaknade av stöveltramp och folk som vrålade nazistiska slagord några av nätterna. Hans hotell låg nära inspelningsplatsen. Innerstan drällde av män iklädda naziuniform.
…it was frightening to have all the Nazi flags hanging around in Görlitz.
Han är bara två år äldre än jag, så han var lika lite en del av det som hände som någon av oss – men jag tror att det bor en liten skräck i många tyskar än. Även om de tar avstånd från allt som hände och vet att arvssynd är bullshit så gör det nog något i många av dem som vi inte riktigt kan sätta oss in i. Jag har pratat rätt mycket med mina jämnåriga tyska kollegor om just det.
Skådespelarna tycks ha känt lite samma sak:
The cast and crew were taken aback by the effect of transforming Görlitz into the site of a Nazi rally. “You’re not prepared for how overwhelming it is to show up on a train platform and see nothing but swastikas lining everything,” Watson says. “It’s quite a formidable experience.” It had a similar effect on Geoffrey Rush (Hans Huberman). “We went to Görlitz for the rally, and the Nazi imagery is terribly overwhelming,” the Oscar-winner says. “You could see how the German extras were in turmoil over having, for some of them, to relive a scene like this.”
(Watson är Emily Watson. De har fått ihop en fin skara skådespelare.)
Nästa gång vill jag se denna vackra stad i sommarskrud, men först tänker jag se filmen!
Åh Ender… varför ska din skapare vara så dum?
Jag är kraftigt insyltad i HBT-världen och blir alldeles matt över Orson Scott Cards åsikter. Jag kände inte till hans åsikter när jag först förälskade mig i historien om Ender. Jag läste Ender’s Game julen 2000 och det var en riktig nostalgistund att läsa om den och en massa annat i min gamla bokdagbok i kväll (jag har inte riktigt vågat göra det förut, de flesta av oss hinner kraftigt ändra både litterär smak och syn på livet på 13 år och jag minns knappt vem jag var då). Min text om boken är kortfattad men milt sagt lyrisk och historien har stannat i tanken sedan dess. Klart jag vill se filmen. Jag VILL! Men vill jag sponsra författaren?
Socialist-Simon sammanfattar det bra. Där konstateras också att bara genom att vi just skrev om detta, att det surras om filmen, så får Card publicitet oavsett hur mycket (eller lite) royalties han får.
Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte. Hur tänker du?
PS JAAAA, bokdagboken ser förfärlig ut – en hemma-html:ad sida gjord 1999 – vad TROR ni? Av nån anledning har den blå bakgrundsfärgen försvunnit också (eller så fixar inte min eldräv den).
PPS Roligt att finna var en lyrisk text om Hanne Vibeke Holst. Det var alltså då jag hittade henne!
a walk down memory lane
En vän postade en recension av filmen Lånaren Arrietty på Facebook, och det klack till i mig.
Arrietty! Lånarna! Mary Norton! Hur har jag kunnat glömma hjältinnan från en (alldeles för kort) bokserie som jag älskade i så många år?
Jag formligen dyrkade böckerna om Lånarna och läste dem igen och igen och igen. Det gick så långt att jag medvetet råkade tappa, ”glömma” och gömma saker som de kunde tänkas ha nytta av. För de fanns, klart att de FANNS!
Åh, barndomen och dess starka tro på saker. Jag är nästan ännu mer nostalgisk över den känslan än över böckerna i sig… vad som var så fantastiskt med Lånarna? Jo, men det var väl uppfinningsrikedomen. De var små minihumanoider och de använde våra saker på helt nya sätt. En trådrulle blev ett fint bord (eller om en ska tro bilden: en pall). En tekanna blev en farkost.
Jag hade aldrig fina (eller snarare dyra) Lundbymöbler i mitt dockskåp, men de prylar jag hade (inklusive trådrullebord :)) ställde jag nogsamt i ordning med en gnagande längtan efter att en lånarfamilj skulle se potentialen och flytta in.
Jag älskar termen ”regression i jagets tjänst” och överväger faktiskt att köpa några av Nortons böcker till mig själv som hösttröst. Jag brukade samla på mig nyutgåvor av böcker från barndomen för att kunna ge till mina kommande barn – de där barnen som sedan aldrig kom – men det finns ju andra barn att vårda och skola in i kärleken till böcker. Gissa om min guddotter har en enorm boksamling redan som fyraåring?
Och det viktigaste barnet att vårda, vilket är det om inte barnet inuti en själv? En billig samlingsvolym om Lånarna är på väg hem till mig i detta nu. Det tog som vanligt ungefär fem minuter från tanke till handling i detta fallet.
Om jag mot förmodan skulle börja känna mig för vuxen/mogen för att njuta av boken så har jag en bunt tvåspråkiga barn i min närhet som kan tänkas få ta över den, men chansen är nog inte stor.
Det där med noveller igen
Min vän S arbetar i den magiska litteraturvärlden, hon har känsliga tentakler inriktade på kvalitet så i mig har hon alltid ett lydigt lyssnande öra. S har bland annat tipsat om Stina Stoors novell Ojura, så den fick följa med hem från Bokmässan. ”Ett måste för den som har rötterna norröver” sa min mästertipsare, och jag kan bara hålla med.
Jag kom faktiskt hem med sex noveller ur Novellix utgivning. Det är lite som plockgodis (minus karies och obesitas!). Nappa åt dig ett gäng och njut! De kanske borde säljas per hekto?
Jag har under några tråkigt sömnstörda nätter parat Stina Stoor med Jersilds Författarnas himmel (metaboktok de luxe IGEN, men slutet kom aningens för abrupt för min novellotränade hjärna) och Fitzgeralds sällsamma historia om Benjamin Button (nej, jag har inte sett filmen. borde jag?) och det är just den blandningen som är så fin!
Jag filosoferade ju om noveller i allmänhet (och om MIX förlag i synnerhet) redan för en vecka sedan. Föga anade jag då att diskussionen skulle blomma upp igen, lite här och var och överallt, tack vare Munro och Nobelpriset.
Jag hör fortfarande många säga att de inte gillar noveller. ”När det är som bäst tar det slut”. Det var min ståndpunkt i många år också, när något var bra ville jag ha så mycket som möjligt av det, när jag var runt tjugo hävdade jag rent av att jag föredrog böcker som var minst 600 sidor (japp, jag satte just gränsen 600 – numera oklart varför, men tjockleken var ett av mina urvalskriterier och Richard Adams tegelstenar om Bekla stod högt upp på favoritlistan!) långa, men jag har ändrat åsikt en smula. Det går inte att välja, jag vill ha båda! Romaner och noveller i en salig blandning måste vara det optimala. När jag sover dåligt har jag dessutom en koncentrationsförmåga som varar ungefär tio minuter i taget, det talar också för noveller vid sängen just nu.
(bonus: de väger ingenting. alla som har klättrande husdjur – ”men OJ, rev jag just NER den där. som sagt: oj, VERKLIGEN” – och bokhögar vid/ovanför kudden förstår vad jag menar.)
Jag är själv relativt ny som novellälskare, det var egentligen Merete Mazzarella som riktigt fick in mig på novellvägen för tio år sedan – jag läste en fantastisk litteraturkurs kopplad till läkarutbildningen i Uppsala (joho ni! den som tror att naturvetenskapen enbart är kall och klinisk behöver revidera åsikten, igen) och Meretes utsökta urval innefattade bland annat en fantastisk novell hämtad ur Ninnis Holmqvists samling Kostym. Ninni är min svenska novellfavorit (om än lite ojämn ibland), hon är också en av de där som jag unnar mer uppmärksamhet än hon får. Eller snarare fick, hon har inte gett ut något nytt på alldeles för lång tid. Men livet som författare är sällan rättvist. Det är mycket mer än bara talang och flit som krävs.
Nu har jag vräkt kärlek över novellformatet, men Ninnis ALLRA bästa skapelse är faktiskt romanen Enhet. Jag är glad att den finns som e-bok nu. Upptäck den! GÖR! Somliga antyder en besvärande likhet med filmen The Island, men jag ser det snarare som ”om du gillar den ena, testa gärna en andra också”. Det är inte någon karbonkopia.
Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt
Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.
”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)
Maus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.
Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?
Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.
Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.
Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.
—————————————————————
Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.
Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…
Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.
(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)
Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.
Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.
Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.
Arendt och Heidegger
återupptagen fredagsvana
Dagens finfina biblioteksfångst: filmen om Hannah Arendt och Boel Bermanns bok Den nya människan (den senare införskaffad efter inköpsförslag från mig, trevligt!). Förra vintern blev det en bra vana att besöka biblioteket varje fredag. Det lutar åt samma vana ännu en säsong.
the perks II
En fin bok blir en fin film – se den! Fin story, skön humor, underbart soundtrack och Ezra Miller – EZRA MILLER. Vilken stjärna.
#Blogg100 – 28
Mo Yan, årets Nobelpristagare i litteratur – jag mjukstartar med en film
I kväll kl 22:45, SVT2 – Red Sorghum/Det röda fältet, baserad på Mo Yans bok med samma namn. Eller, öh, vare sig filmen eller boken heter så på originalspråk. Såklart. Vi ska börja titta åtminstone, vi är preppade med kaffe men jag är så trött så det vete tusan om jag orkar hela.
———————————-
Jo, jag orkade i den mening att sömnen höll sig borta, men jisses, det var tungt. Ordet ”mjukstart” i rubriken var sannerligen svart humor.
kärlek
Marlen, Marlen, Marlen. Marlen Haushofer. Hon blev bara 50 år, hon fick cancer och dog 1970. Hon hann förvisso få en del fina litterära priser som aktiv författare, men jag undrar om hon någonsin kunde ana hur länge hennes mest berömda bok skulle bli ihågkommen.
Filmen har kommit nu, men jag är nästan rädd för att se den. Tänk om den förstör bilderna i mitt huvud! Boken blir populär och återupptäcks av nya Marlen-dyrkare med jämna mellanrum, och jag hoppas att filmen kan få något svenskt förlag att ge ut den igen, den är relativt svår att få tag i (jag lånade mitt ex på bibblan, en En bok för alla-pocket från 2003) och den är värd en ännu större publik.
Steve Sem-Sandberg har skrivit en fin essä om Haushofer – läs den!
jo, det ser väl snyggt ut…
Är vi trötta på zombie-kultur? Nja. Jag är mer trött på Brad Pitt än på odödingar.
två timmar av livet som man inte får tillbaka
Jag går nästan aldrig på bio numera. Soffan hemma… att kunna pausa när man vill, att kunna plocka upp datorn och spela Qube istället när filmen är skit – det är oslagbart. Kristoffer och jag har snart hängt ihop i fem år, vi har aldrig varit på bio tillsammans. Så bjussar facket på bio och pja, nån gång ska ju vi också sitta och hålla handen i biomörkret. Man måste ju prova. Don’t knock it ‘til you try it och allt det där.
Filmen – Hypnotisören – hade fått ganska taskiga recensioner i tidningarna, men två kollegor som redan hade hunnit se den sa att den var bra. Jag kan bli rejält Tjalle Tvärvigg när något är väldigt hypat på förhand. Boken Hypnotisören marknadsfördes blytungt. Det var rekordförsäljning innan boken ens hunnit ut, det skulle gissas på vem som låg bakom pseudonymen Lars Kepler och yada yada yada. Jag hade boken hemma från bibblan men orkade inte långt (visst var den skriven i presens? något konstigt var det i alla fall med boken och jag tyckte att det var så attans bajsnödigt) innan jag lämnade tillbaka den igen efter en vecka. Oläst.
Nu var det ju två normalt sett ganska kloka kollegor som hade sett filmen, så jag tänkte att jaaaa, är den bra så kanske jag måste läsa boken ändå då. Den är ju populär. Jag kanske ska bejaka mitt svennebananjag och läsa den om filmen nu är bra.
Fast jag behöver inte bekymra mig om det. En spretig story som drog iväg på ett antal fullständigt menlösa stickspår (möjligen bäddar de för fortsatta förgreningar i kommande filmer, vad vet jag), några så pinsamma vurpor i logiken att man blir alldeles paff (den värsta som snudd på sänker hela storyn kan jag inte skriva om, ty det blir spoiler å det grövsta), så fruuuuuktansvärt bajsnödigt (oj, jag skrev ordet ”bajsnödigt” igen) överdramatiska skådespelare (jaa, de spelade över, sa Bull) och… nej, jag ska nog krypa ner i min lilla håla igen. Jag ska inte gå på bio. Det räcker fint att sitta kvar hemma i soffan, utan Persbrandt och Olin. Jag ska allra helst låta bli filmade svenska kriminalromaner helt, tror jag. Minsann.
PS men det var ett härligt hus de bodde i, det var det DS
film noir
Det är inte bara hamstern Edward som filosoferar fint om livets leda. Henri – till yrket chat noir – är också en desillusionerad själ.
PS Jag tror inte ens att man måste vara en crazy cat lady för att ha utbyte av Henris filmer.
PPS Jag ska gömma mobilkameran på nätterna. Jag vill nog inte veta vad husets fyrbeningar har att säga här.
Hell, tysk postapokalyps
Hell. Året är 2016. Jorden håller på att dö, medeltemperaturen har höjts med tio grader. Solen är fienden. Jakten på mat, vatten och skydd mot solen är det enda som gäller. Två systrar (de känns centrala för mig, männen runtomkring tänkte jag knappt på) med sällskap försöker ta sig till bergen där de har hört att det ska finnas vatten. De tar sin Volvo och åker dit. Klart!
Nä, så enkelt var det såklart inte.
Uppiggande med skådespelare som inte känns utslitna! Den började riktigt bra, men efter ungefär 45 minuter dog mitt intresse (jag har inte världens bästa tålamod just nu, så jag är inte riktigt rätt person att säga bu eller bä) och jag slötittade lite fram till slutet. Kristoffers omdöme var ”helt OK”.
(Hell? Ja, nog är det helvete alltid. ”Hell” betyder ”ljus” – adjektivet, inte substantivet – så det är en utomordentligt passande ordlek).
(inte så) Anonyma Biblioholister 