böcker

#bbcberlin

Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.


BBC var det
– en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).

Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.

Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!

Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.

PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!

pagang
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”

Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.

nightout
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla

Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…

Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.

Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.

Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!

Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.

tredamer

Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!

Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.

Annonser

the thing from the future

Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?

——–

Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.

Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.

——–

Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.

Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?

ksvk


ja, var BLEV du av, Bernadette?

Jag hade mer än en bok med mig till Berlin, men det absolut lättsammaste resesällskapet var faktiskt Maria Semples Var blev du av, Bernadette (tack vare Cecilia så jag hade en otroligt intressant bok om London Underground också, men den var inte lika mycket av en verklighetsflykt eftersom veckans jobbtema ovedersägligen var just TÅG och ett antal utmanande möten som skulle klaras av).

bernadetteDet finns emellertid en liten fara i att kasta sig över en bok som har jämförts med såväl Extremely Loud & Incredibly Close som The Curious Incident of the Dog in the Night-time. Båda titlarna befinner sig på min alla tiders topp tio-lista och jag söker alltid fler böcker av samma typ, men det betyder ju också att jag har väldigt höga förväntningar. Skulle Bernadette orka leva upp till hypen?

Bernadette Fox är ökänd. Hon är en revolutionerande arkitekt som helt har slutat skapa. Hon är ett hot och en plåga för andra mammor i Seattle. Hon är hustru till datageniet Elgie Branch. Men för sin 15-åriga dotter Bee är hon inte bara mamma utan också bästa vän.

När Bernadette plötsligt försvinner sammanställer Bee brev, e-postmeddelanden, officiella dokument, rektorsrapporter, hemlig korrespondens, läkarjournaler och FBI-handlingar för att hitta sin mor.

DÄR, just där, antar jag att parallellerna till Haddon och Safran Foer drogs. Formatet. Historien drivs framåt på just det där sättet: e-postmeddelanden mellan snipiga granntanter, dokument av olika slag. Jag är utomordentligt svag för den formen av berättade. Inte helt vanligt, men inte heller helt ovanligt. Boken kör inte konceptet full ut rent grafiskt (bläddra i ”Incredibly close…” så förstår du vad jag menar) men det funkar ändå.

De första fyra femtedelarna av boken flinar jag nöjt. Nej, den glider inte upp på topp tio bredvid Haddon och Safran Foer, men den är helt klart bra nog som resesällskap. Temple är skicklig, historien vänder ett antal gånger – ”vem är galen EGENTLIGEN?”. Det är mycket lätt att sympatisera med mor och dotter och trots att jag på förhand vet att boken går ut på att Bernadette försvinner så blir jag ledsen när hon gör det. Jakten för att hitta henne är spännande. På slutet spinner historien emellertid iväg och blir lite FÖR galen för mig. Jag borde älska det, det involverar en exotisk resa, men Semple tappar mig. Slutomdömet blir ett ”godkänt med litet plus”, men det fanns potential för ett högre betyg.

Jag fick många kommentarer om hur snygg boken var medan jag läste. Omslaget. Jag håller med, omslaget fångar verkligen blicken, men det finns också något i formspråket som andas chick lit, och jag är rädd för att det kan skrämma bort en del läsare. Detta är INTE chick lit, det är något mer. ”Mer” i detta fallet behöver inte betyda något pretentiöst, det betyder just bara ”mer”. Det vore synd om någon ditchade boken på grund av omslaget (men det kan ju å andra sidan tänkas att omslaget drar till sig läsare som annars skulle ha tänkt ”njä” också). Jag kanske ska sluta analysera omslaget? ”Man ska inte döma hunden efter håren. Det kanske inte ens är en hund.” som min vän T brukar säga.


Creutzen vet…!

creutzen

Andreas vet hur man stillar ett bultande bokköparhjärta tyngt av dåligt samvete. Fast nu fick jag ju faktiskt en fantastiskt bra anledning att spara pengar, något som kan få mig att sluta glida in på amazon. Resor kan visst också köpa lycka, en stund…?


årets julklapp

ulmaja

Du behöver faktiskt gå till en bokhandel och bläddra i Nina Ulmajas ABC å allt om D. Du måste det. Du ska FULLSTÄNDIGT strunta i etiketten ”9-12 år” och bara låta dig svepas med. Du ska ge den till någon, barn eller vuxen, som du unnar lite (mycket) bokstavskärlek.

Skulle HÖRLURAR vara årets julklapp? Ha, glöm det. UlmajaulmajaulmajaULMAJA! NINA ULMAJA!

Nina Ulmaja skriver att hon älskade Richard Scarrys böcker som barn. Det märks! Jag älskade också Scarry, jag kunde sitta i TIMMAR och studera alla detaljer i hans böcker, och precis samma känsla får jag av Ninas bok: oändligt många saker att upptäcka i otroligt roliga bilder. Det här en är faktabok för alla som älskar bokstäver och allvarligt talat, visst gör du det också?

PS jag måste köpa en till. jag köpte den här som en julklapp till en liten flicka i Östra Deje, men jag behöver en själv också. hoppsan.


gott och blandat, andra advent 2012

Vi har lagt ner det där med julklappar nästan helt oss vuxna emellan. Jag tycker att det är bra. Julklappar till barnen, yes yes, men vuxen till vuxen känns det som om en liten symbolisk grej räcker, bara för att få till nån sorts öppna-paket-slita-tejp-pappersprassel-nostalgi. Men varför vara 100% konsekvent? Jag blev riktigt genuint tokglad när jag fick veta att jag var en av de fem som vunnit ett exemplar av Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan i Swedish Zombies utlottning. Julen i år kommer att gå i bokens tecken och detta känns som en riktigt fin julklapp. Tack till Swedish Zombie för alla utlottningar ni lyckas rodda ihop!

Swedish zombie

Va? Om inte alla jular är boktokjular för mig? Jooo. Såklart. Men i år blir det lite extra lyxigt: två veckor ledigt och efter 23 år då jag kajkat dryga 40 mil varenda jul så kommer jag i år att vägra förflytta min feta ändalykt mer än högst nån kilometer (ner till Konsum och tillbaka). I år blir det hemmajul! Katter, brasa, kaffe, glögg, massor massor massor av böcker = paradis.

———————————————————————————-

bockfesten*fanfar* Hemma hos svärmor och svärfar fann jag mig sakna min nyhämtade – bibblan ftw – bokpåse (den låg i bilen en kilometer bort, det var -12C, klockan var 22.15 och jag var lat) och då var det ju en väldig tur att jag hade hundra olästa sidor kvar i Bockfesten, min handväskebok. Annars… tänk själv: strandad i Stenstorp, utan bok, en svinkall fredagskväll i december… blodet isas vid tanken. Vad är väl en liten diktatur och trettio år av terror jämfört med det?

(OK OK, jag bara skojar)

Nobelpristagarna i litteratur kan anses liiiiite svåra ibland (men de är det mer sällan än icke boktokar tror, kan jag känna, och det är synd att så många inte ens vågar prova), men Mario Vargas Llosa är opretentiös, pang på, han är bara en genuint fantastisk berättare. Ämnet är tungt, mycket tyngre kan det inte bli (tortyr och sexuella övergrepp, ah…) men han hanterar det på ett alldeles fantastiskt sätt. Ett utomordentligt snyggt hantverk, helt enkelt.

Välgöraren. Så kallades Rafael Leonidas Trujillo, diktatorn som i trettioett år höll Dominikanska republiken i ett järngrepp, mellan 1930 och 1961.

Trettiofem år efter diktatorns död återvänder den framgångsrika advokaten Urania till sitt hemland i Karibien för att göra upp räkningen med det förflutna. Hennes far, Agustín Cabral, var en av Trujillos trogna ministrar som, när han hamnade i onåd hos Välgöraren, försökte blidka honom genom att offra sin fjortonåriga dotter.

I en monolog riktad till fadern avslöjar Urania vad som hände den gången. Dessutom får vi följa den skrupelfrie Trujillos storhetsvansinniga tankar i presidentpalatset och ta del i tio sammansvurna mäns planer på att mörda tyrannen.

Trujillo fanns. Många av hans hejdukar som skildras i boken var verkliga, diktaturen fanns där. Cabral och hans dotter Urania är däremot INTE verkliga personer, deras livsöde är pur fiktion – ändå kan man misstänka att det FANNS en Cabral, och många många av Urania.

Så mycket jag aldrig visste om Dominikanska Republiken, detta var en utomordentlig lektion i relativt modern historia. Något som får mig att vilja veta mer. Den här boken lägger jag på sambons sängbord. Han kommer också att tycka att den är mycket bra, det vet jag nästan på förhand.

Nästa Vargas Llosa? Jag måste säga att titeln Den stygga flickans rackartyg känns lockande! Det blir inte snart, men det blir. Definitivt.

PS Omslagsbilden… omslagsbilden! Så snuskigt välvald. Hu.


Så gör Bodil

OK. Jag får börja med att citera morgonens facebookstatus:

Ska skriva om Bodil Malmstens senaste bok och känner mig nästan dum för att jag är så fullständigt oförmögen att hitta minsta lilla fel på denna kvinna. Nej, det finns inget krav att hitta mindre perfekta saker att reta sig på i böcker man läser, men det är sällan jag känner att hela min recension skulle behöva bestå av ett stort, rött och bultande hjärta. Så är det nu. BOOOOODIL! Bli min storasyster!

Där. Jag satte nivån. Nu vet ni redan: jag är inte kapabel att vara rättvis – kanske, eller så ÄR hon så där bra att ordet ”rättvis” blir helt irrelevant i sammanhanget – för Bodil har uppnått någon form av gudomlig status i min hjärna. Hjärna? Hjärta. Nåt sånt.

Man kanske läser den här boken för att man vill ha skrivtips, för att man drömmer. Man vill skriva Romanen. Eller en snärtig novell. Kanske poesi som når ända in de mest omöjliga hjärtan? ”Jag vill ju inte skriva” muttrar jag, men inser så – med skammens rodnad – att det är väl just det jag gör. Jag vräker ut mina ord nästan varje dag. Det är ju så lätt att göra det nu: twitter, bokblogg, statusuppdateringar…

…så vem är jag att tro att jag inte vill ha skrivtips?

Nu är Så gör jag så mycket mer än en handledning i hur Bodil tycker att man ska gå tillväga när man skriver, eller hur Bodil gör när hon skriver. Det är en bok om att läsa. Att läsa är att läsa är att läsa, tänker du?

Ja. Nej. Nej!

Man kan läsa på så många sätt, med olika glasögon, medvetet leta efter en kontext som man kanske inte skulle ha tänkt på annars. Den som har läst en och annan littvet-kurs kan redan några av de här teknikerna, men man behöver inte vara boknörd, snobb eller aspirerande litteraturvetare för att faktiskt ha nytta av tips om hur man kan få ut ännu några dimensioner av det man läser. Bodils tips är handfasta. Bästa sorten.

Jag vet inte varför jag älskar att läsa om andra som läser, hur de läser, vad de läser och varför, men det gör jag. Metaboktok. Bodils böcker är ofta metaboktok de luxe, och den här boken är inget undantag. Vi tycker inte alltid lika, men några av de bästa lästipsen har jag fått av Bodil. Utan Bodil hade det till exempel tagit många år för Montaigne (den perfekte bloggaren!) att hitta till mina hyllor, om han nånsin hade gjort det. Montaigne är synd att missa.

foto: Lars Sundh

Bodil är inte bara språklig estetik. Hon är inte bara intellekt. Hon är humor, briljant analys, lite snygg sarkasm. Och hon är det visuellt estetiska. Så gör jag är en mycket mycket vacker bok, och det allra bästa rent visuellt är bilderna av vackra bokomslag i fullfärg. Bodils favoritböcker.

Bodil har åsikter. Vi är inte alltid ense (men det vet hon ju inte). Det jag älskar är hur hon alltid får mig att tänka. Hur hon formulerar sig så väl att jag också måste formulera mig väl, inför mig själv, i min inre dialog mellan mig och mig, för att faktiskt kunna stå fast vid min avvikande åsikt. Hon allmänbildar mig. Jag är tjurig, men är det någon som kan få skriva mig saker på näsan, om hon vill, så är det Bodil.