#bbcberlin
Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.
BBC var det – en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).
Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.
Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!
Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.
PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”
Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla
Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…
Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.
Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!
Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.
Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!
Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.
the thing from the future
Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?
——–
Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.
Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.
——–
Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.
Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?
ja, var BLEV du av, Bernadette?
Jag hade mer än en bok med mig till Berlin, men det absolut lättsammaste resesällskapet var faktiskt Maria Semples Var blev du av, Bernadette (tack vare Cecilia så jag hade en otroligt intressant bok om London Underground också, men den var inte lika mycket av en verklighetsflykt eftersom veckans jobbtema ovedersägligen var just TÅG och ett antal utmanande möten som skulle klaras av).
Det finns emellertid en liten fara i att kasta sig över en bok som har jämförts med såväl Extremely Loud & Incredibly Close som The Curious Incident of the Dog in the Night-time. Båda titlarna befinner sig på min alla tiders topp tio-lista och jag söker alltid fler böcker av samma typ, men det betyder ju också att jag har väldigt höga förväntningar. Skulle Bernadette orka leva upp till hypen?
Bernadette Fox är ökänd. Hon är en revolutionerande arkitekt som helt har slutat skapa. Hon är ett hot och en plåga för andra mammor i Seattle. Hon är hustru till datageniet Elgie Branch. Men för sin 15-åriga dotter Bee är hon inte bara mamma utan också bästa vän.
När Bernadette plötsligt försvinner sammanställer Bee brev, e-postmeddelanden, officiella dokument, rektorsrapporter, hemlig korrespondens, läkarjournaler och FBI-handlingar för att hitta sin mor.
DÄR, just där, antar jag att parallellerna till Haddon och Safran Foer drogs. Formatet. Historien drivs framåt på just det där sättet: e-postmeddelanden mellan snipiga granntanter, dokument av olika slag. Jag är utomordentligt svag för den formen av berättade. Inte helt vanligt, men inte heller helt ovanligt. Boken kör inte konceptet full ut rent grafiskt (bläddra i ”Incredibly close…” så förstår du vad jag menar) men det funkar ändå.
De första fyra femtedelarna av boken flinar jag nöjt. Nej, den glider inte upp på topp tio bredvid Haddon och Safran Foer, men den är helt klart bra nog som resesällskap. Temple är skicklig, historien vänder ett antal gånger – ”vem är galen EGENTLIGEN?”. Det är mycket lätt att sympatisera med mor och dotter och trots att jag på förhand vet att boken går ut på att Bernadette försvinner så blir jag ledsen när hon gör det. Jakten för att hitta henne är spännande. På slutet spinner historien emellertid iväg och blir lite FÖR galen för mig. Jag borde älska det, det involverar en exotisk resa, men Semple tappar mig. Slutomdömet blir ett ”godkänt med litet plus”, men det fanns potential för ett högre betyg.
Jag fick många kommentarer om hur snygg boken var medan jag läste. Omslaget. Jag håller med, omslaget fångar verkligen blicken, men det finns också något i formspråket som andas chick lit, och jag är rädd för att det kan skrämma bort en del läsare. Detta är INTE chick lit, det är något mer. ”Mer” i detta fallet behöver inte betyda något pretentiöst, det betyder just bara ”mer”. Det vore synd om någon ditchade boken på grund av omslaget (men det kan ju å andra sidan tänkas att omslaget drar till sig läsare som annars skulle ha tänkt ”njä” också). Jag kanske ska sluta analysera omslaget? ”Man ska inte döma hunden efter håren. Det kanske inte ens är en hund.” som min vän T brukar säga.
Creutzen vet…!
Andreas vet hur man stillar ett bultande bokköparhjärta tyngt av dåligt samvete. Fast nu fick jag ju faktiskt en fantastiskt bra anledning att spara pengar, något som kan få mig att sluta glida in på amazon. Resor kan visst också köpa lycka, en stund…?
årets julklapp
Du behöver faktiskt gå till en bokhandel och bläddra i Nina Ulmajas ABC å allt om D. Du måste det. Du ska FULLSTÄNDIGT strunta i etiketten ”9-12 år” och bara låta dig svepas med. Du ska ge den till någon, barn eller vuxen, som du unnar lite (mycket) bokstavskärlek.
Skulle HÖRLURAR vara årets julklapp? Ha, glöm det. UlmajaulmajaulmajaULMAJA! NINA ULMAJA!
Nina Ulmaja skriver att hon älskade Richard Scarrys böcker som barn. Det märks! Jag älskade också Scarry, jag kunde sitta i TIMMAR och studera alla detaljer i hans böcker, och precis samma känsla får jag av Ninas bok: oändligt många saker att upptäcka i otroligt roliga bilder. Det här en är faktabok för alla som älskar bokstäver och allvarligt talat, visst gör du det också?
PS jag måste köpa en till. jag köpte den här som en julklapp till en liten flicka i Östra Deje, men jag behöver en själv också. hoppsan.
gott och blandat, andra advent 2012
Vi har lagt ner det där med julklappar nästan helt oss vuxna emellan. Jag tycker att det är bra. Julklappar till barnen, yes yes, men vuxen till vuxen känns det som om en liten symbolisk grej räcker, bara för att få till nån sorts öppna-paket-slita-tejp-pappersprassel-nostalgi. Men varför vara 100% konsekvent? Jag blev riktigt genuint tokglad när jag fick veta att jag var en av de fem som vunnit ett exemplar av Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan i Swedish Zombies utlottning. Julen i år kommer att gå i bokens tecken och detta känns som en riktigt fin julklapp. Tack till Swedish Zombie för alla utlottningar ni lyckas rodda ihop!
Va? Om inte alla jular är boktokjular för mig? Jooo. Såklart. Men i år blir det lite extra lyxigt: två veckor ledigt och efter 23 år då jag kajkat dryga 40 mil varenda jul så kommer jag i år att vägra förflytta min feta ändalykt mer än högst nån kilometer (ner till Konsum och tillbaka). I år blir det hemmajul! Katter, brasa, kaffe, glögg, massor massor massor av böcker = paradis.
———————————————————————————-
*fanfar* Hemma hos svärmor och svärfar fann jag mig sakna min nyhämtade – bibblan ftw – bokpåse (den låg i bilen en kilometer bort, det var -12C, klockan var 22.15 och jag var lat) och då var det ju en väldig tur att jag hade hundra olästa sidor kvar i Bockfesten, min handväskebok. Annars… tänk själv: strandad i Stenstorp, utan bok, en svinkall fredagskväll i december… blodet isas vid tanken. Vad är väl en liten diktatur och trettio år av terror jämfört med det?
(OK OK, jag bara skojar)
Nobelpristagarna i litteratur kan anses liiiiite svåra ibland (men de är det mer sällan än icke boktokar tror, kan jag känna, och det är synd att så många inte ens vågar prova), men Mario Vargas Llosa är opretentiös, pang på, han är bara en genuint fantastisk berättare. Ämnet är tungt, mycket tyngre kan det inte bli (tortyr och sexuella övergrepp, ah…) men han hanterar det på ett alldeles fantastiskt sätt. Ett utomordentligt snyggt hantverk, helt enkelt.
Välgöraren. Så kallades Rafael Leonidas Trujillo, diktatorn som i trettioett år höll Dominikanska republiken i ett järngrepp, mellan 1930 och 1961.
Trettiofem år efter diktatorns död återvänder den framgångsrika advokaten Urania till sitt hemland i Karibien för att göra upp räkningen med det förflutna. Hennes far, Agustín Cabral, var en av Trujillos trogna ministrar som, när han hamnade i onåd hos Välgöraren, försökte blidka honom genom att offra sin fjortonåriga dotter.
I en monolog riktad till fadern avslöjar Urania vad som hände den gången. Dessutom får vi följa den skrupelfrie Trujillos storhetsvansinniga tankar i presidentpalatset och ta del i tio sammansvurna mäns planer på att mörda tyrannen.
Trujillo fanns. Många av hans hejdukar som skildras i boken var verkliga, diktaturen fanns där. Cabral och hans dotter Urania är däremot INTE verkliga personer, deras livsöde är pur fiktion – ändå kan man misstänka att det FANNS en Cabral, och många många av Urania.
Så mycket jag aldrig visste om Dominikanska Republiken, detta var en utomordentlig lektion i relativt modern historia. Något som får mig att vilja veta mer. Den här boken lägger jag på sambons sängbord. Han kommer också att tycka att den är mycket bra, det vet jag nästan på förhand.
Nästa Vargas Llosa? Jag måste säga att titeln Den stygga flickans rackartyg känns lockande! Det blir inte snart, men det blir. Definitivt.
PS Omslagsbilden… omslagsbilden! Så snuskigt välvald. Hu.
Så gör Bodil
OK. Jag får börja med att citera morgonens facebookstatus:
Ska skriva om Bodil Malmstens senaste bok och känner mig nästan dum för att jag är så fullständigt oförmögen att hitta minsta lilla fel på denna kvinna. Nej, det finns inget krav att hitta mindre perfekta saker att reta sig på i böcker man läser, men det är sällan jag känner att hela min recension skulle behöva bestå av ett stort, rött och bultande hjärta. Så är det nu. BOOOOODIL! Bli min storasyster!
Där. Jag satte nivån. Nu vet ni redan: jag är inte kapabel att vara rättvis – kanske, eller så ÄR hon så där bra att ordet ”rättvis” blir helt irrelevant i sammanhanget – för Bodil har uppnått någon form av gudomlig status i min hjärna. Hjärna? Hjärta. Nåt sånt.
Man kanske läser den här boken för att man vill ha skrivtips, för att man drömmer. Man vill skriva Romanen. Eller en snärtig novell. Kanske poesi som når ända in de mest omöjliga hjärtan? ”Jag vill ju inte skriva” muttrar jag, men inser så – med skammens rodnad – att det är väl just det jag gör. Jag vräker ut mina ord nästan varje dag. Det är ju så lätt att göra det nu: twitter, bokblogg, statusuppdateringar…
…så vem är jag att tro att jag inte vill ha skrivtips?
Nu är Så gör jag så mycket mer än en handledning i hur Bodil tycker att man ska gå tillväga när man skriver, eller hur Bodil gör när hon skriver. Det är en bok om att läsa. Att läsa är att läsa är att läsa, tänker du?
Ja. Nej. Nej!
Man kan läsa på så många sätt, med olika glasögon, medvetet leta efter en kontext som man kanske inte skulle ha tänkt på annars. Den som har läst en och annan littvet-kurs kan redan några av de här teknikerna, men man behöver inte vara boknörd, snobb eller aspirerande litteraturvetare för att faktiskt ha nytta av tips om hur man kan få ut ännu några dimensioner av det man läser. Bodils tips är handfasta. Bästa sorten.
Jag vet inte varför jag älskar att läsa om andra som läser, hur de läser, vad de läser och varför, men det gör jag. Metaboktok. Bodils böcker är ofta metaboktok de luxe, och den här boken är inget undantag. Vi tycker inte alltid lika, men några av de bästa lästipsen har jag fått av Bodil. Utan Bodil hade det till exempel tagit många år för Montaigne (den perfekte bloggaren!) att hitta till mina hyllor, om han nånsin hade gjort det. Montaigne är synd att missa.
foto: Lars Sundh
Bodil är inte bara språklig estetik. Hon är inte bara intellekt. Hon är humor, briljant analys, lite snygg sarkasm. Och hon är det visuellt estetiska. Så gör jag är en mycket mycket vacker bok, och det allra bästa rent visuellt är bilderna av vackra bokomslag i fullfärg. Bodils favoritböcker.
Bodil har åsikter. Vi är inte alltid ense (men det vet hon ju inte). Det jag älskar är hur hon alltid får mig att tänka. Hur hon formulerar sig så väl att jag också måste formulera mig väl, inför mig själv, i min inre dialog mellan mig och mig, för att faktiskt kunna stå fast vid min avvikande åsikt. Hon allmänbildar mig. Jag är tjurig, men är det någon som kan få skriva mig saker på näsan, om hon vill, så är det Bodil.
Tigrar i rött väder
Jag måste få ur mig det med en gång: Liza Klaussmans Tigrar i rött väder är en av de där böckerna som får mig att undra om jag är alldeles dum i huvudet. Alla andra verkar nämligen älska den. Jag tycker bara att det är utstuderad och – tråkig.
Liza Klaussmanns debutroman Tigrar i rött väder utspelar sig på USA:s östkust under fyrtio-, femtio- och sextiotal. Nick och hennes kusin Helena har vuxit upp tillsammans på den gamla släktgården Tiger House, själva symbolen för östkustglamour där de levt ett liv i tryckande sommarvärme, med solblekta båtbryggor och nattliga cocktailpartyn.
Under tiden efter andra världskrigets slut tycks världen stå öppen. Helena ger sig i väg till Hollywood för att söka äktenskaplig lycka, medan Nick är på väg att återförenas med sin unge make Hughes, som just ska återvända från kriget. Men snart börjar den gyllene fasaden spricka. Helenas make är inte mannen han verkat vara, och Hughes kommer tillbaka från kriget sluten och distanserad.
Åter i Tiger House, på 1960-talets rand, försöker Nick och Helena nu tillsammans med sina barn Daisy och Ed återerövra frihetskänslan från förr. Men allt ska komma att förändras när barnen gör en hemsk upptäckt: någon har blivit mördad i närheten av det vackra sommarstället. Släktingarna kastas ut ur sina invanda banor, hemligheter kommer i dagen, och inget i deras liv kommer någonsin att bli sig likt igen.
Jag återvänder hela tiden till omslagsbilden. Den kyliga blicken. De elegant smala armarna och den fantastiska röda färgen på baddräkten. Den andra kvinnan, som tittar bortåt – mot havet? Hur de sitter nära varandra, men ändå en mil ifrån.
Den här romanen blir för mig väldigt mycket som en bild som jag försöker titta på via en alldeles för långsam nätuppkoppling. Det ska nog vara så, det är en del av det eleganta. Där kommer bilden, men den är jättepixlig. Nästan bara lite dimmiga pasteller. Rad för rad så blir det lite mindre pixligt, och ännu lite mindre, och sen är bilden där. Så som den ska vara.
Alldeles så känns det att läsa Klaussmans familjeskildring. Historien hoppar fram och åter i tiden, den hoppar mellan huvudpersonerna. Jag brukar ofta tycka väldigt mycket om det berättandet, när man tas igenom samma situation igen och igen, men kanske med en ny detalj beroende på vem som står i centrum: det där samtalet som avlyssnas av y som hör något lite annat än vad x egentligen sa, för att sedan dra vidare till z som på svarade på ännu något helt annat. Ingen vet allt, men alla vet en liten del och du som läsare får (nästan) hela bilden.
Jag borde alltså älska det här. Älska hur historien vecklar ut sig (ja, det vecklar verkligen ut sig, snarare än utvecklas). Älska porträtten (trots det lite väl övertydliga slutet, vi förstod redan att Y är ganska galen – fast det är Y förvisso inte helt ensam om). Men nej. Det är för långsamt. För dysfunktionellt. Ledan, tristessen, det ständiga ”dags för en cocktail”.
Jag tror att jag har ett behov av att finna någon att tycka om, någon att känna för. Jag hittar ingen sån karaktär. Jag rent ut avskyr Nick. Om detta vore TV så vore det en orgie i menande blickar, i händer som knyts i återhållen vrede. Det är pasteller när jag vill ha knallfärg. Inte ens mordet är speciellt juicy. Det är mest en ful fläck på ett kristallglas, besvärande, irriterande. Jag antar att det är ännu ett sätt att belysa den dekadenta tristessen.
Nej, detta var inte för mig. Jag behöver lära mig att tiden är förbi, jag älskar inte längre familjedraman. Jag dras inte till livet på USA:s östkust under efterkrigstiden. Jag har aldrig fascinerats av familjen Kennedy. Jag kräks på elegant dubbelmoral. Det är en snygg bok med en del fina passager (även om jag ibland studsar inför vad jag misstänker är en aningens klantig översättning) men det var aldrig en bok som gjorde att jag längtade hem för att få fortsätta läsa.
2,5 av 5.
Mo Yan…
…aha! Medelålders asiatisk man, men inte Murakami. Jag har inget som helst förhållande till vinnaren eller hans skapande, men det faktum att han är kritiserad i hemlandet gör hans författarskap lite extra spännande. Dissidenterna anser att han går regimens ledband, att han skönmålar rådande politik. Frågan är hur mycket av det vi andra kan se och förstå. Jag har läst mer om Kinas historia än de flesta, misstänker jag, men jag tror aldrig att jag kommer att förstå.
Coolt: ”Mo Yan”, meaning ”don’t speak” in Chinese, is a pen name. His given name is Guan Moye (simplified Chinese: 管谟业; traditional Chinese: 管謨業; pinyin: Guǎn Móyè).
Böckerna utspelas i hans hemprovins, Shandong. Jag har jobbat några vändor där så OK: jag ska läsa åtminstone en av hans böcker, om inte annat så för att jag tyckte om Qingdao. Jag vill se Shandong genom Mo Yans ögon. Kanske Ximen Nao och hans sju liv?
Ximen Nao är död. Den rike godsägaren i Gaomi härad sköts ihjäl av upproriska bönder och nu befinner han sig i dödsriket där underjordens härskare, kung Yama, ska bestämma över hans framtida öde. Men Ximen Nao är så övertygad om sin egen oskuld och så envis i sin vägran att bekänna några brott att kung Yama till sist ger med sig och låter honom återvända till livet. Fast det går förstås inte riktigt som Ximen Nao förväntar sig. Istället för att få tillbaka sitt gamla liv återföds han som åsna, och under de kommande femtio åren ska han få uppleva Kina efter revolutionen i skepnad av både åsna, oxe, gris, hund och apa innan han till sist blir människa igen. Hela tiden i samma familj, hos den strävsamme fribonden Lan Lian som vägrar att inordna sig i kollektivet och därför blir något av en levande legend på den kinesiska landsbygden.
(katjing. beställd. fick göra tillfälligt avsteg från nollinköpspolicyn)
——————–
lyckan när man finner det DÄR… DET.
Vet du vart vattenbuffeln i slutet av vår gata tog vägen, eller den där dykaren som vi hittade nära den underjordiska gången? Vet du varför hundar skäller om natten och vad som blir av alla dikter som ingen läser?
Jag läste om Shaun Tans Berättelser från yttre förorten och tänkte ”Hm…! Hm…?”
Varför hundar skäller om natten kan man ju gissa, vattenbuffeln i slutet av gatan – ja, det är kanske normalt i Australien (vi ser det sällan här i Brukshåla! vi har kossor nån kilometer utanför stan, men det är ju inte riktigt samma sak. nån kringirrande dykare har jag inte heller sett på länge) – men killen har ju fått en massa prestigefyllda PRISER, det måste ju finnas nåt där. DET.
Oh yes. ”Det” är bland annat illustrationer. VILKA illustrationer. Spännvidden, de olika uttryckssätten, idéerna. Det låter sig inte riktigt beskrivas, du behöver faktiskt slå upp boken och titta själv.
Ibland är illustrationerna just det vi vanligtvis tänker om en illustration, en liten bild som visar en scen ur berättelse, men minst lika ofta ÄR illustrationerna berättelsen.
Lever han bara på sina fantastiska bilder då? Nej. ”Det” finns också i berättelsen, hur han lyckas sätta ord på hur annorlunda man tänkte och tolkade saker när man var barn. Verkligheten tar lite andra vägar i ett barns huvud, även om det är lätt att glömma det som vuxen (men nu när jag läser så minns jag nåt som de vuxna sa var en rot – vi VISSTE att vi hade grävt fram en del av ett skelett från stenåldern vid tomtestugan i Mariebegrsskogen! hur en sten som enligt mor och far satt fast i marken faktiskt kunde flyta iväg ut i en sjö så att man satt där på stenen och var alldeles otroligt skeppsbruten i flera timmar. TACK Shaun Tan för att du fick mig att minnas mina egna absurditeter från 197x).
Jag faller som en sten för vattenbuffeln i slutet av gatan (Uppsynen. UPPSYNEN!). Det absurda, en del skulle kanske säga poänglösa. Vi tänker ofta att en historia måste ha en poäng, ett katjing, en tydlig slutpunkt, ett ”aha!”. Jag blir normalt frustrerad när det där tydliga saknas, även om jag börjar lära mig. Många av Tans historier är… ja, inte poänglösa, men inte helt glasklara heller. De bara ÄR, och när jag skriver det så vet jag att jag inte kan förklara det på ett sätt som en skulle ha fått mig själv att vilja läsa.
Jag antar att jag egentligen inte tillhör den primära målgruppen. Kanske är barn bättre på att ”ta” det där som jag initalt ser som det absurda och poänglösa eftersom de inte har drunknat i den vuxna platta ”verkligheten” än? Fast nu spelar det ju ingen roll om jag tillhör målgruppen eller inte. Jag faller, som sagt, som en sten. Den här boken går inte in i bokhyllan efter läsning. Den ligger kvar framme och bläddras i OFTA. Preciiiis så här önskar jag att jag kunde skapa.
Jag tror att en del av historierna kan vara lite för svåra eller otäcka för mindre barn (stickgubbarna, de är läskiga, uff), men bläddra i boken kan man göra med vilken unge som helst. En del av uppslagen inbjuder till en lång lång stund av betraktande. Det är väldigt lätt att hitta sina egna sagor i Shaun Tans bilder.
Katjing. En solklar hemma till Shaun Tan från mig. FYND.
PS han jobbade med Wall-E också. Bara en sån sak.
att ärva böcker
Jag skickar iväg en hiskelig massa böcker till kompisar (en del vill de ha, annat tvingar jag helt sonika på dem ;)) och bär dessutom iväg mååååånga böcker till lånehyllan på jobbet, men i morse ställde Kristoffers kusin Johan fram fyra kassar med böcker på golvet – ”plocka vad du vill ha, resten ger jag bort till Stadsmissionen”. Jag mumlade om alla massor av olästa böcker som redan ligger och pockar på min uppmärksamhet därhemma, men klarade ändå inte av att lämna dessa fynd:
Ett par riktiga klassiker och en relativt – jämfört med de andra – färsk bok, De imperfekta, som jag har sneglat på länge. Fynd! Som tur är så kan vi langa lite böcker tillbaka till Johan också. Han är en flitig löpare, så han fick bl a en Gysing av oss tidigare i sommar.
slutomdöme – The Woman in Black, bokvarianten
Att filmen skrämde vettet ur mig vet ni redan. Att historien i boken skiljer sig VÄLDIGT mycket från den i filmen har jag också berättat.
Det är ju svårt det där att lyckas chocka lika mycket i text, åtminstone på just det HÄR sättet. Filmens otäcka scener fabriceras mycket av musiken, hastigt uppdykande scener/bilder – det blir aldrig lika omedelbart i skrift. Susan Hill är ganska diskret, subtil, det är inget slask, inget blod, inga stora åthävor. Hon skriver mycket vackert, men tyvärr är det något som fattas IGEN, det blir ännu en trea. Jag vet inte varför jag så bestämt väntar mig mer, jag har fått för mig att hon ska kunna leverera fullpoängare [det kan hon garanterat till många läsare, men ännu inte till mig] så jag har svårt att ge upp henne trots att det finns så många skräckförfattare och så lite tid.
Den här boken är inte skräck. Det är en rar spökhistoria. JAG VILL BLI RÄDD! Hon har skrivit många böcker som har blivit till läskiga filmer, men de är alla ganska kraftigt tweakade. Om du har läst mer Susan Hill än jag har: finns det nån RIKTIG fullpoängare? Jag har läst The Woman in Black och The Small Hand.
Har jag missat den bästa? Om jag ska ge henne en chans till, vilken bok borde jag välja?
Rikitikitavi
Jag gick ju och lyssnade på Sörberg, Gardell och Wolff på Pride. De hade ett samtal om ”Att skriva HIV”, och det var en fin stund. Rikard är ännu aktuell med självbiografin Rikitikitavi, nyutkommen i pocket. Jag hade nog inte tänkt köpa den så snabbt, men det där samtalet gjorde mig nyfiken.
Jo, Rikard är cool, en estradör, en riktig underhållare. Fascinerande röst, karismatisk. Och boken handlar ju om så mycket mer än HIV.
Karisman lyser igenom när han skriver. Det är drastiskt, dramatiskt, han gör inget för att dölja att han nog är, och var, ganska komplicerad att vara nära. Samtidigt serveras också små historier som talas i ganska tysta toner. Jag antar att det var dynamiken i det, det stora och lilla, som fick mig att svepläsa boken (för tonåren i Karlstad, som jag var nyfiken på, gick såklart ändå ganska spårlöst förbi).
bilden av Rikard är tagen av Joi Grinde
Jag blir förvånad över bristen på rubriker, eller har jag bara missat dem? Är det för att han är en man som älskar män som det där med att sinnet runnit över och han har gett sina älskare stryk då och då inte hamnat på Aftonbladets löp? Jag har svårt att tro att den heteroman som slagit sina kvinnor och skrivit om det så öppet hade kommit lika lindrigt undan. Nu framställs det ibland som något passionerat – ”vi slogs i Skara, vi slogs i Stockholm, vi slogs i Rom” (jag erkänner, jag minns inte städerna exakt, men andemeningen) – och vi slogs kanske låter ömsesidigt men han berättar också om hur han varit den som slagit. Gett rejält med stryk. Som skrämt nån halvt från vettet, på grund av svartsjuka. Som slagit sönder möbler. Det blev ju ett jäkla liv när han förlovade sig med en 30 år yngre man, men detta plockades alltså inte upp. Pressen. Man förstår sig aldrig på dem 😉
Nåväl, det handlar om kärlekar och familjen och drömmar och en inte helt spikrak väg till att bli stjärna. Om idoler och vänner, kollegor och teateruppsättningar. Om kärleken till dottern. Om hans farmors smärtsamma och fruktlösa kamp för att försöka rädda släktingarna från nazisterna i Tyskland (om detta må vi berätta – Sverige under kriget… INTE trevligt).
Saker jag trodde skulle vara ganska ointressanta blir spännande när Rikard skriver om dem. Jag tycker mycket om att läsa om hans pappa, ingenjören. Och hans mamma, vars insats Rikard inte till fullo förstod förrän det nästan var för sent (ja, det är väl storyline 1A för många av oss).
Och så HIV då. Och AIDS. Allt som hände. Ja, det är starkt.
Bonus: många många vackra bilder.
Rikitikitavi? Rikards mammas smeknamn på honom.
Den här boken åker hem till min halvsyster nu, hon tycker mycket om Rikard så det blir en mycket bra recycling!
50 år med Alex
Anthony Burgess klassiker A Clockwork Orange fyller 50 år och Mordernista ger ut boken i jubileumsutgåva. Det är första gången den ges ut i helhet på svenska, med det ursprungliga slutkapitlet från den brittiska originalversionen. Caj Lundgren har gjort översättningen.
Jag måste säga att jag är väldigt väldigt nyfiken, jag är så fläckvis ickeallmänbildad att jag inte ens visste att sista kapitlet har varit ändrat/censurerat (?) fram till nu. När jag nu läser om det känns det som en sorts omvänd censur, ett sug efter att göra det våldsamma våldsammare, utan att förstöra det hela med eftertanke. Intressant, och en tidsanda i sig att filosofera kring…!
Boken finns i min bokhylla (nej, det är naturligtvis inte den nyutgiva jubileumsutgåvan!) men det är evigheter sedan jag senast läste den (skulle säga att det snudd på känns som MER än femtio år sen, men så kanske det kan kännas så här en trött lördagsmorgon efter första post-semester-jobbveckan), det var betydligt mer nyss som jag lånade filmen på bibblan och såg den. Det är dags för repris.
Första gången jag exponerade mig för Alex var lite som att åka berg-och-dalbana på den tiden man knappt förstod vad som väntade (mina föräldrar var vänliga nog att ta med mig på sådana äventyr mycket tidigt, i början av 70-talet var det inte så noga med säkerheten på tivolit i Klampenborg). Jag hade läst och hört, kunde termen ULTRAVÅLD och ändå var det nåt helt annat än jag nånsin kunde tänka mig. Jag älskade det. Jag är knappast unik.
”Burgess tar oss med på en resa in i en mardrömslik framtid där våldsbesatta gäng styr över den nattliga staden. Han skrev boken efter att hans fru rånats och misshandlats av desertörer från den amerikanska armén i ett mörklagt London under kriget. Vreden över händelsen fick Burgess att reflektera över den mänskliga friheten: Hur fri kan människan tillåta sig att vara när hon också känner sina onda krafter? Och å andra sidan, vad är priset för en inskränkning av friheten?”
Alex och hans gäng har satt avtryck, det refereras till dem i mainstream populärkultur mycket oftare än de icke-Burgess-invigda egentligen har en aning om (sjukast kändes det kanske när Elin Lanto för ett par år sen gjorde en Alex-rip-off i mello, snacka om kontraster – när det uppmärksammades och bashades en aning så bytte de några detaljer till nästa gång numret skulle uppföras, och jag antar att mascara på bara ena ögat inte fungerade *host*). Det går såklart i vågor, som allt annat. Det lär bli en revival nu.
(det är onekligen en ganska enkel men rätt effektiv [kunde bara inte med att skriva ”slagkraftig” men nu gjorde jag det visst ändå] outfit för en klämmig kväll på maskerad)
En del av mina VÄLDIGT belästa vänner och bekanta (hej Sofia! ;)) talar om klassikerskräck. Ibland är det befogat (jag får också en bitter bismak av kejsarens nya kläder när jag försöker ta mig an en del klassiker) men A Clockwork Orange önskar jag att alla skulle våga ta sig an, om inte annat för att se filmen. I Alex värld talas ett delvis eget språk, men det går snabbt att komma in i det. Alex värld är motbjudande och fascinerande och svår att värja sig mot.
Jag har ingen omläsningshög, tro det eller ej, men jag borde fixa en, och apelsinen borde få hamna där. Det är svårt med den klassiska boktoksklyschan ”så många [nya] böcker, så lite tid”. Balansen mellan att läsa om gammalt som man VET är bra, mot att chansa på nåt nytt, obrutet territorium som inte sällan håller lägre kvalitet men ÄR just obrutet territorium.
PS mina föräldrar introducerade en perfekt drog för mig. jag ÄLSKAR att åka berg-och-dal-bana. den FYSISKA åkattraktionen alltså. mer emotionella diton gillar jag INTE.
bye bye Sartorialist – helloooooo Horst A Friedrichs
Alltså, det är ju det där med det dåliga samvetet och lite lätt skam över boknarkomani och nästan snudd på SMYGA hem nya böcker och… ja, ni vet. Så ibland skaffar jag alibi.
Jag erkänner. Jag hittar nån bok på amazon som jag vill att Kristoffer ska få (det är självklart ALLTID i den ordningen saker sker!) och sen måste jag klicka dit nån bok till mig själv också för att komma upp i £25 och få fri frakt (alla som vet vad frakt kostar inser att det snudd på lönar sig så, ju).
Den här gången hittade jag Horst A Friedrichs Cycle Style. Den ploppade upp när jag kollade efter bok nummer två av Sartorialisten, och jag högg som en kobra. Snyggsnyggsnygg.
(Sartorialisten nummer två köpte jag däremot INTE)
Nu är det så att jag är alldeles såld. F*ck den där NY-mannen, in med dessa Londonbilder signerade Friedrichs. ÄNNU snyggare bilder, ännu roligare motiv, kul folk och underbara cyklar (ja, du såg det. jag skrev det. underbara cyklar. jag är skadad.). Man märker att Horst, liksom jag, föredrar lite old school fixies och single speeds. Addera ett par ton tweed (!). En och annan riktigt skön hund. Det är en sån bok som man skulle kunna slakta och göra en tavla en massa tavlor av. VARENDA BILD kvalar in som snygg tavla.
Kristoffer får eventuellt titta i sin nya bok. En liten LITEN stund. Sen ska jag titta i den igen.
——————————————-
utfyllnad för att komma upp i de där tjugofem fraktfria punden
ett steg närmare bokmässan
Wohoooo – jag fick inte fatt på den BILLIGASTE biljetten, men 340 spänn för en ombokningsbar biljett med sittplats, från Västerås till Göteborg, är ju inte jättedyrt.
Tåg 197 den 26/9 – leta upp mig om du är på samma tåg vet ja’ 😉
fläng fläng fläng Sthlm Berlin och sen Moskva?
Uhuuuu, jag borde sova – men vad gör man när man är klarvaken mitt i natten? När man elvispar så angstande rastlöst att man lika gärna kan gå upp? Jo, då lyssnar man på arkiverat Sommarprat signerat P O Enquist 2009 samtidigt som man försöker minnas vars veckan for (dialektalt på min ära).
Jaha. Först oplanerat men underbart trevligt Skarpnäcksbesök förra helgen. En av favoritflickorna var nyopererad, en operation jag kunde relatera till vääääldigt mycket (”samma grej, bara olika kroppsdelar”), så jag ville pyssla om henne lite (att hennes fästmö piffade upp havregrynsgröten med en kvist basilika tyckte vare sig hon eller jag var riktig nog).
Snabbt som attan styrde vi upp en härlig kväll hos A och M, med gemensam matlagning och en massa skönt zonkade samtal ute i sommarkvällen. Lovely. Jag hade svårt att sova då också, hade tråkigt nog bara Rudberg med som nattsällskap och jag fattar som vanligt inte varför jag inte bara ger upp och inser att jag GILLAR INTE DETTA, nya pocketvarianten inget undantag (”hej då” – den gick raka vägen till byteshyllan på jobbet, nån annan kanske gillar den bättre). Det blev bara nån ynka timmes sömn natten mellan lördagen och söndagen…
(lustigt – nu pratar PO om Berlin, han levde där 1970 och återvänder gärna: ”Det är i BERLIN den händer nu”)
…och sen när vi åkte hem skulle jag ju packa väskan för en Berlinresa. Ingen skojig. Man kan inte kräva att jobbresor ska vara skojiga, men den här var läskigare än vanligt (utbildning med höga herrar som jag inte kände mig bekväm med, halvårsutvädering av det jobb jag gjort, strategisamtal etc etc).
Fikarelaterad chokladtröst/pepp kvällen innan värsta dagen. boken fick jag av Suzann, det är var alldeles alldeles galen och helt underbar. Sällan skrattar man så åt en seriemördarskröna, kan jag säga. Galen. Knäpp. Läs! Mitt ex får nog flytta vidare till Gävle, tror jag..
”-Jag hatar Hello Kitty.Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete ..
28-åriga Fiona Yu verkar vara en vanlig Hello Kitty – en välutbildad, väluppfostrad asiatisk-amerikansk kvinna men under ytan revolterar hon mot de traditionella kinesiska värderingarna.
För att slippa ansvara för familjens heder beslutar sig Fiona för att ta sin egen oskuld. Det leder till att hon återförenas med sin barndomsvän Sean Killroy, numera plastikkirurg med mödomshinnor som specialområde. Sean är snygg och rolig och utmanar hennes uppfattning om vad man kan och får göra. Men hans erbjudande att ta hand om de oönskade, lämpliga äktenskapskandidater hennes far kommer släpandes med resulterar i en rad konstiga ”olyckor”.”
Det blev den där fikastunden och en varm om än mulen kvällspromenad på Ku’damm som blev räddningen. Resten av resan var ganska angstig (så kan det ju också vara) och att prestera i ett s k Viktigt Möte kl 8.30-19.00 efter en nackspärrsnatt med två timmars sömn och så mycket smärta att jag ville kräkas var väl ingen höjdare, men det gick. Det är det sköna, när man gör det man inte tror att man ska orka, och så går det. En dag i taget. Man är så trött att man vill gråta (haha, det skulle sätta färg på mina gubbhyllemöten ska ni tro) men lyckas låta bli, och kan stoppa in det i minnesryggsäcken till NÄSTA gång det blir lika jävligt. ”Det funkar ju”.
Några fler tyska böcker blev det inte, min favvoHugendubel är ju stängd och för den delen så har jag tre-fyra bra böcker att beta av i tyska läshögen. Fortsatte däremot med Tyska Talprojektet – ”English or German?” frågade tjejen på hotellet när jag checkade in, ”Deutsch bitte, aber langsaaaam” flinade jag som svar.
Ja noooog taaaaladeeee hooon låååångsamt till miiiig. Och högt. (Suzann. Du kan nog tänka dig EXAKT hur det lät. Du skulle känna igen fenomenet). Kollegan stod brevid och garvade halvt läppen av sig, men vad gjorde det, vi förde en konversation på alldeles OK tyska och det är faktiskt inte så tokigt att åtminstone våga försöka.
Pratade tyska på fiket. På gatan (lustigt nog frågar folk mig alltid om vägen var jag än är, jag måste se ut som en harmlös men geografiskt begåvad informationskälla). I Repan på jobbet. I kiosken. Med kolleger som jag träffar alldeles för sällan. Jag såg ett extrainsatt program om blixtar på tyska och förstod nästan allt. Ja, ni hajar. Att långsamt återta ett språk man kunde förr är som snälljogging för hjärnan. Det är jag säker på.
…fast nu borde jag börja plugga kyrilliska bokstäver. Moskvametron blir så mycket mer lätthanterlig då. Men det är så mycket man borde.
(visumansökan inlämnad. hon på visumcentralen tror att vi ska lyckas få det. bra det. blir krångligt annars. observera handskrivet intyg på reseförsäkring – det var en av alla de saker som krävdes)
…men den här köpte jag kanske i onödan. Argenturen som fixar in folk på Star City ville claima oss på runt tretusen spänn per skalle för 2,5 timmes besök. Njäe va. Det hindrar ju INTE att jag läser boken, men jag gör det inte innan resan, jag vill inte gå och fundera på vad jag missar. Finns finfint rymdmuseum inne i Moskva, det får räcka.
Jag letar förtvivlat efter min Mästaren och Margarita. Jag tror att jag köpte den i mitten av åttiotalet, så frågan är om den ens håller ihop längre. Det kanske ändå är värt pengarna att köpa en ny. ”Den är SÅ Moskva” sa ryska kollegan Tatiana.
Det finns ett museum att gå till också, i trapphuset har någon målat den svarta katten. Det är bara det att det är fel trapp. Inte Bulgakovs lägenhet. Egentligen. Men man kan inte få allt.
Gogol? (jag hittade en nyutgåva av Döda själar) Nej, spara honom tills efter resan. Han är jobbig, omständlig men förvisso rolig, och kräver mer än svampig semesterhjärna.
Det finns en jättefin litteraturrelaterad rutt man kan gå, cirka 1,5 timme. Det blir perfekt.
hur man använder nationaldagen på bästa sätt
Oiiii, jag började läsa Belinda Bauers andra bok i går, den är väldigt olik hennes första bok men den är ändå – gott och väl – bra nog för att jag ska bli glad över att kunna läsa hur länge jag vill i kväll. Sovmorgon i morgon!
Det småpratades om bokbloggardejt i Sthlm den 6/6? Någon som vet mer?
att göra det bästa av situationen, del 94529467
I kväll ska jag grotta ner mig i min mensighet tillsammans med en bunke Ben&Jerry och Pythians anvisningar. Good shit.
man ger sig på en bok om snusk – Smut
I natt vräkte jag i mig en av böckerna som fick följa med hem från Cambridge – Alan Bennetts ”Smut”. Bennett var mannen som åtminstone i svenska bokkretsar slog igenom med liten absurd bok om en bokbuss i London som plötsligt fick celebert besök, ”The Uncommon Reader”. Jag hade höga förväntningar på den, men såg aldrig riktigt storheten då. Ändå fick alltså ”Smut” chansen, mycket på grund av personalens handskrivna blurbar i butiken.
Mrs Donaldson is a conventional middle-class woman beached on the shores of widowhood after a marriage that had been much like many others: happy to begin with, then satisfactory and finally dull. But when she decides to take in two lodgers (a young, broke couple) passions that she never knew existed are aroused, and her mundane life becomes much more stimulating…
Graham Forbes is a disappointment to his mother who thinks that if he must have a wife, he should have done better. And her own husband would be better if she were mourning him than living with him. But this is Alan Bennett, so no matter the importance of keeping up appearances, what is happening in the bedroom (and in lots of other places too) is altogether more startling, perhaps shocking, and ultimately much more honest to people’s predilections.
NOW we’re talking…! HEJ Bennett! Jag gillar dig! Två korta historier om snusk – om man ska tro den svenska titeln – med medelålders kvinnor i centrum. Bennett måste älska tanter, eller så är det en ren slump att de två Bennettar som jag har trillat över har varit lite birkenchic-de-luxe (drottningen i Birkisar? njäe, inte ens i Balmoral ;)).
En historia om en ganska trevlig kvinna som råkar ut för något i hennes värld MYCKET udda. En annan om en väldigt otrevlig kvinna (fast egentligen mest om hennes ganska otrevlige son) som råkar ut för andra udda saker. Roligt, elakt, underhållande.
En stark fyra. Vill du läsa den på svenska så finns den, som jag tidigare skrev, utgiven under titeln Snusk. Ett hett tips är att Bennetts språkbruk är skönt nog att förtjäna att avnjutas i original. Snusk och snusk, förresten. På sin höjd lite ekivokt, men jag gissar att titeln i sig är ett utslag av Bennetts förtjusning i det absurda och lätt sarkastiska.
hur det går när jag INTE ska köpa böcker under fem dagar i UK
(då ska ni veta hur många jag – med sorrrrg i hjärtat – INTE köpte)
Resultatet av besök på runt fem filialer av The Book Warehouse, Waterstones samt jag-har-glömt-namnet-independent-bokhandel i Cambridge, museishoppen i London Transport Museum samt otaliga antikvariat.
pojken i den randiga pyjamasen
Från Hungerspelen till en annan sorts hungerspel. Historiska dito, som pågick i stora delar av Europa. En katastrof.
Jag lunchar fortfarande ganska ofta med Kristoffers f d jobbgäng (vi är ju bara två i mitt lilla team och jag och chefens chef – som är de enda som sitter i Sverige – lunchar ganska sällan samtidigt) och en sak som jag uppskattar är att det finns flera läsare i det gänget. Jag tror att det bordet är det bord där film och böcker avhandlas ohotat oftast åtminstone i vårt lunchrum.
”Va, har du inte LÄST Pojken i den randiga pyjamasen?” utbrast Tomas och Ulf för några veckor sen. ”Har du inte ens sett filmen?”
Nej.
Och nej.
Ulfs dotter hade kommit hem från skolan och sagt ”pappa, den här boken måste du läsa”. Det var allt jag behövde höra för att lägga en order i den där nätbokhandeln ni vet.
Ännu en YA-bok, alltså. Huvudpersonen, Bruno, är nio år, men jag tror att barnet man ger boken till bör vara LITE äldre (eller – det beror som alltid på barnets mognad, antar jag). Det är, som så många andra YA-böcker, en bok som man minst lika gärna kan läsa som vuxen. Det kan både Teknologie Dr Ulf och Mer Outbildade Jag intyga.
Bruno är bara barnet när hans pappa får middagsbesök av en karl som Bruno TROR kallas The Fury. En liten oförskämd man med mustasch. Den där Furyn har en kvinna med sig, Eva, som är väldigt trevlig, men Furyn själv verkar rätt konstig.
Inte blir det bättre när det visar sig att Bruno och hans familj måste flytta på grund av Furyn. Pappa (som blivit en av Furyns nya favoriter), mamma, Bruno och hans tolvåriga syster Gretel tvingas flytta till ett nytt ställe, för där ska hans pappa göra ett jätteviktigt jobb. Pappas uniform är snyggare än nånsin, men det nya stället, Out-With, är ingen höjdare. Inga kompisar, mycket mindre (bara tre våningar! skandal!) hus, inga caféer, inga glada tanter på gatan… ja, allt är bara sugkasst på nya stället. Är de ens i Tyskland längre?
Nej, det är de ju inte. De är i Polen, och du har säkert redan gissat att det Bruno hör som Out-With är det vi andra känner som Auschwitz. Vem minns inte hur man hörde och sa fel som liten?
Hela boken är konsekvent skriven ur Brunos perspektiv. Han börjar sakta men säkert inse vad som pågår, även om det är väldigt väldigt svårt för en naiv, bortskämd och aningslös nioåring att förstå.
Han FÅR en vän till slut. Kruxet är bara att den där vännen sitter på andra sidan av det höga stängslet en bit bort från familjens hus. Bruno får INTE gå till det stängslet, men vad ska en uttråkad unge med kliande upptäckarlust göra?
Pojken som sitter där har en randig pyjamas (det har alla på andra sidan stängslet), han heter Shmuel, han är mager och alltid hungrig. Han har kanske lite svårt att förstå Brunos lyxbekymmer (”bara tre våningar!!”) men han är en vänlig pojke som sällan låter Bruno förstå vad som egentligen händer – han förstår det knappt själv.
Ni hör ju. Det är en historia som balanserar på gränsen till pekoral, som väldigt lätt hade kunnat trilla ner på fel sida om den gränsen, men som faktiskt inte gör det. Jag vet inte vad de har gjort av filmen, men bokens slut är så långt från en Hollywood-ending som man kan komma.
The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Gripande.
en elefant som inte gick att äta upp i en enda middagssittning
Det är inte det att den inte är spännande – Hungerspelstrilogin – men jag förmådde inte riktigt sträckläsa den så som många andra tycks göra. Det tog tid att läsa den, och jag har varvat med mycket annat i bokväg.
Dels så var den där fyrtiokronorsklumpen som jag fick tag på rätt osmidig, den lyckades rent tillverkningsmässigt kombinera storlek och tyngd med dålig kvalitet och instabilitet (joooo, jag vet, man väntar sig nästan inget annat av en billig reaspecial), dels så tyckte jag att historien tappade fart en smula efter att det första fyrverkeriet (bok 1, Hungerspelen) var över.
Jag vet inte huuuuuur många gånger jag har fått kommentaren ”kolla på Battle Royal istället”, lustigt nog (eller kanske inte) så kommer den enbart från folk som INTE har sett/läst Hungerspelen, för Hungerspelen ÄR ju inte bara själva Hungerspelen.
Det är faktiskt lite fler trådar än så invävda i storyn, även om den första filmen kanske (jag har inte sett den än!) fokar på själva spelen i sig, jag har ingen aning.
24 deltagare. Allt direktsänds. Bara en överlever.
För att kväsa uppror och påminna befolkningen om regimens makt arrangeras varje år Hungerspelen. Reglerna är enkla: Den som överlever får åka hem.
Som en av deltagarna i Hungerspelen hamnar Katniss snart i rampljuset. Hon förs till huvudstaden, där hon tränas, stylas och intervjuas. För att klara sig måste hon bryta mot spelets regler och sätta sig upp mot landets makthavare. Men Katniss blir snart en bricka i ett spel. Vad hon än gör verkar det föra med sig våld och lidande, och hon vet hon inte längre vem hon kan lita på. Fångad mellan den gryende revolutionen och Panems president inser Katniss att hennes handlingar har satt saker och ting i rörelse som hon inte längre kan kontrollera…
En trea, en klar trea. Ibland var det en klar femma, jag lunde längta hem till boken, men som helhet blir det en trea. Det blev lite tjatigt ibland, Katniss förträfflighet (lite för Lisbeth Salander) och skönhet och och och, ibland var det dessutom lite för många karaktärer inblandade för min simpla skalle. Trea. Jaaa. OK: tre plus.
(rubriken? nån av mina ickesvenska kolleger använder alltid just det uttrycket – ”you can’t eat the whole elephant at one time” – och jag älskar’t)
cinco de mayo
Aaaaaaargh, nu har jag halkat efter igen, jag har massor av lästa böcker som förtjänar att skrivas om men solen skiner och skräphögarna i trädgården har lockat mer än bloggande, tro det eller ej.
Nu när jag har er på tråden så vill jag i alla fall promota Avståndet mellan, en samling noveller som liksom hänger ihop med varandra. För det är en kollektivroman. Om kollektivtrafik, eller snarare om resenärerna. Den lilla snygga boken samlar ett stort antal kända och mindre kända författare, och den är ett utmärkt sätt att få upp ögonen för skribenter som man tidigare kan ha missat.
I brev, tankegångar, betraktelser – ja, t o m via en incidentrapport – får vi små skärvor ur många olika människors liv. Det är snyggt så snyggt och något jag absolut vill ha mer av.
Jodå. Den innehåller lite lite tågnörderi också.
Väntan på ett rån. Och en kille på hembesök. En förälskad fabriksarbetare. En incidentrapport. En gatupoet. Kaffesump. Ett telefonsamtal. En betraktare. Stora plastkassar fulla med tyg. En konsertcellist i Drömmandet. En docka. Fri vilja. En ofödd. En möhippa. En bror, en syster, en pappa. Ett brev hem. En smutsfläck. (Och en jacka.) En backpacker i främmande land. Köpa säng. Ett av dom patetiska sönderskurna indiekidsen som Henric de la Cour pratat om? Juliàn. Efter olyckan. Prostatacancer. Två flugor på en kebab. Den som väver världen. En hämnare utklädd till mumie. En skräckfylld IT-krasch. Två månar.
(inte så) Anonyma Biblioholister 