Allt det där jag sa till dig var sant

alltdetdar”Aka-porr! Detta är ju svensk aka-porr!” tänker jag.

Nej, det har inget med köttslig pornografi att göra, även om det liggs en del (om än aldrig på minsta lilla upphetsande sätt). Aka-porr är hur en del av oss boknördar benämner historier som utspelas på internat eller åtminstone till stor del i skolan. Curtis Sittenfeld excellerade en gång i tiden. Donna Tartt sägs också göra det (men nej, jag har fortfarande inte läst Den hemliga historien). Agnes Hellström kan möjligen sägas har skrivit svensk aka-porr tidigare, men Amanda Svensson tar det hela vägen in i kaklet.

Svensk folkhögskola. Internat. Skåne. Skolan i Allt det där jag sa till dig var sant ligger en liten bit utanför tätorten, sådär så att den faktiskt snudd på blir till en liten värld i sig. Allra helst för huvudpersonen i boken.

”Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.

Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.”

Det är svårt att citera så värst mycket mer än baksidestexten utan att spoila, men cloun – för mig – är att vi aldrig någonsin får veta vad huvudpersonen egentligen heter. Hon är Lilja, Mary, Sylvia, Vivienne… alltid någon annan, initialt alltid definierad av någon annan. Hon är relationsmässigt oerfaren när terminen börjar och tänker att här, här i skolan, här kanske det händer. Och det gör det. Det händer! Fast… nej, jag ska inte skriva mer. Det är övergrepp och förtryck, uppror och metaboktokliga äventyr. Fantasier så livliga att verkligheten reduceras till en dimma av något svårdefinierbart. Luddigt, men verkligheten kanske finns där. Eventuellt. Men inte säkert.

Språket, vet ni. SPRÅKET. Amanda Svensson jonglerar, förtrollar och ÄR språk. Det här är en riktigt gräslig historia, fruktansvärd, och den är så utsökt skriven. Jag kommer att tvinga den på Suzann. Boken förtjänar en analys långt bortanför vad jag kan åstadkomma. Det är en bok att diskutera, en perfekt bokcirkelbok.

Om inte Amanda Svensson höstar in ännu en Augustprisnominering så är något mycket mycket märkligt. Jag blev inte överdrivet förtjust i hennes förra bok, jag övergav den mitt i, men nu är jag sugen på att prova igen.

Annonser

2 svar

  1. Detta låter som en bok att testa!!

    20 april, 2014 kl. 13:02

  2. Ping: Välkommen till den här världen | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s