Första krysset – tack Mhairi!
Min dator håller på att dö (den stänger av sig själv utan förvarning bara några minuter efter att jag startat den och den är så uråldrig att reparation inte riktigt lönar sig) och jag hoppas att jag står ut med att vänta till slutet av juli med att köpa en ny. Jag ska till Sverige då och kalla mig kinkig men jag föredrar fortfarande svenskt tangentbord också fysiskt (på jobbet har jag ett kanadensiskt – ! – men har mjukvaruställt om till svenskt, det är ändå irriterande ibland).
Sålunda är jag hänvisad till mobilbloggande. Tålamod till det har jag ibland. Oftast inte.
Mitt första botns16-kryss fick jag iallafall för att jag tog mig igenom Who’s that girl – 500 sidor och lite till.
Mhairis fjärde bok var nog den trögaste hittills att ta sig igenom. Jag skrev om Lisa Jewell för några dagar sedan, att hon skriver mindre och mindre chicklittigt, Mhairi är färskare och ännu kvar i det yngre, mer vildeskapistiska och tokroliga. Precis vad jag söker ibland, men egentligen inte nu. Utan London (huvudpersonen tvingas för en tid flytta till ursprungsstaden Nottingham) och med liiiiite för fantastiska skeenden blir det godkänt, men inte mycket mer.
Edie, 36, arbetar som copywriter i London. En kollega, Jack, har flirtat med henne lääääänge. De har blivit mycket nära vänner och Edie har berättat saker för honom som ingen annan i London fått veta. Kruxet är att Jack har en annan kvinna, som också jobbar på samma kontor. En dag inser Edie att Jack ska gifta sig med denna kvinna, tvärt emot vad han tidigare sagt.
Fine. Det är bara det att han drar undan Edie under bröllopsfesten. Han kysser henne. De blir ertappade och gissa vem som får skulden? Den moderna tidens häxprocess tar vid. Edie flyr till hemstaden för att spökskriva en biografi åt en av landets up and coming manliga skådespelare. Och sen va…
Familjehemligheter en masse, strul hit och dit, oväntade vänskaper och väntade (för oss läsare) svek. Mentalt lätt men fysiskt tungt (stor tjock inbunden bok är sällan en bra idé om man vill lustläsa). Tja.
Jag fick mitt kryss. Nu får vi se när jag fixar nästa. Jag har otroooooligt många bra böcker på vänt, men det blir mest bara littslattar. Påbörjar, lägger undan. Repeat. Nåja. ”Plötsligt händer det”, ni vet. Ljudböcker är lättare att avsluta eftersom jag tillbringar minst två timmar om dagen (ännu mer de dagar då jag promenerar hem) varje vardag med att ta mig till och från jobbet med sagda ljudböcker i öronen. Nu räknas ljudböcker OCKSÅ in i min botns16-utmaning, men jag är ännu inte lika skicklig på att hitta bra alternativ där och det är ju egeeeeeentligen de fysiska bokhögarna som behöver reduceras. Lyxbekymmer!
Visby eller inte Visby? Det är frågan.
Lycklig boktok tidigare idag:
Har just chockat mig själv genom att boka hotell i Visby under några dagar som av en sluuuuuump sammanfaller med Crimetime Gotland. Jag har aldrig varit på Gotland! Betalar man med euro där?
(Fritt tolkad Linda Rosing special)
Sååååå, ska ni dit?
Svettig boktok, för en stund sen:
Insåg just att jag aldrig fick nån bokningsbekräftelse 
Svettig väntan på att hotellet ska svara nu…
Skit också. Joooo, jag vet att det finns fler hotell i Visby men att hitta bra hotell till bra pris i augusti är ingen lek. Dessutom så vill jag ju inte göra en ny bokning förrän jag vet om den gamla funkar eller ej.
I-landsbekymmer. Men dock.
————-
Svar från hotellet- yes, jag har rum! OCH flygbiljetter. 1677:- Berlin – Visby t o r var inte dumt alls, förvisso med löjligt lång väntan i Sthlm, men i värsta fall kan jag alltid åka in till stan. Har sex timmars väntan på hemvägen, då åker jag definitivt in! Hurraaaaa!
Jag är ju ingen jättecrimekramare, men favoriter som Anna Lihammer, Elizabeth Hand, Johan Theorin, Håkan Nesser och Peter Robinson är redan bokade. What’s not to love?
att delta eller inte delta, det är frågan
Jag är trött och ganska utarbetad och då är det
1) å ena sidan otroligt bekvämt att få hjälp när kreativiteten inte står som spön i backen av sig själv
2) illans dumt att ta på sig fler måsten
Jag vacklar, vi får se. Inbyggt i min personlighet finns på gott och ont någon slags fånig drift att om jag deltar så mååååååste jag hitta något bra varje dag, men så är det ju inte riktigt. Ingen skjuter mig om jag misslyckas. Tror jag.
Extrapolera mera
Jo. Det påstås att jag blir kvar minst ett år. Efter att ha fått ännu ett bra besked så insåg jag att livet är för kort för att slösa bort på smaklöst kaffe, det var dags att spendera en slant på en bra kaffemaskin. Jag är nöjd!
Min bokhylla däremot bekymrar mig. Efter sex veckor i lägenheten, med i mitt tycke kraftigt modererade inköp, ser den redan ut så här. Lägg till en och annan hög på annan plats. Plockar förvisso ut en del av de lästa böckerna och ger bort dem, men ändå. Hyllan uppe till höger består för övrigt till 90% av Berliniana. I love it.
(Ja, det är en dålig bild. Nej. Ni förväntas inte kunna läsa titlarna.) .
Och här är jag! Tunnelbanan lockar fram den där blicken från mig.
Eh… läsningen? Den går fortsatt trögt. Rastlöshet och mycket (roligt!) att göra påverkar, men jag inser att jag måste lugna mig snart. Vi får se. Och skrivandet? Jo. Det där med att alltid blogga via telefonen gör mig lat och oinspirerad, det måste jag erkänna.
Familjen Veka Magen chillar
En god middag i går blev till en vaken natt för min sambo, i morse hängde jag på kassamagen-tåget. Say no more. Vi lämnar ogärna toal… hemmets trygga vrå. Den lilla gräsplätten med alla vackra träd är guld värd. Restaurangägaren vägg i vägg kunde möjligen ha bättre musiksmak (obeskrivligt: som klagande vietnamesisk hästjazz med FLÖJTER) men allt som allt: det är sällan så mysigt att vara klen om en nu nödvändigtvis ska vara det. Middagen på favoritindiern får dock lov att frysa inne.
Untold Story är ganska lagom litteratur nu. Lite långsam. Lite ”nej, det är inte så lätt att fly sina demoner” (oh prinsessan, det förstod vi ju alla! ju!). En typ av berättande som jag tycker om, tre huvudspår (exprinsessan, hennes f d privatsekreterare och den paparazzo som tog de allra bästa bilderna på henne back in the days). En handling som sker i nutid, dåtid och som förs framåt genom såväl dagboksanteckningar som brev – och naturligtvis med alldeles vanligt tredje person-berättande. Flera röster och vinklar.
Det blir intressant att se vart den tar vägen. När jag ska förstå – OM jag gör det – varför så många blev så besvikna. Det är inte någon bok som jag omöjligen kan slita mig från men som långsam jag-är-inte-så-alert-idag-läsning funkar den fint.
När Ks mage började lugna sig imorse var det nästan dags för soluppgång. Vi vågade oss de få stegen till vattnet, men det var mulet i dag också så vi såg inte klotet stiga ur havet. Två chanser kvar! Mulet eller ej, det är en stilla vacker stund och det är intressant att se fiskarna ute på havet. De stävar fram stående i små runda båtar, ganska nära land. Aldrig sett något liknande förut.
man väntar… och väntar…
men frågan är om han bara lovar och lovar?
Kontrast? Nope.
Mina grubblerier om Kontrast eller ej löste sig nästan som av sig själv. Jag fick med mig en rapport hem från jobbet som ska granskas, rättas upp och vara färdig på måndag morgon, så att åka till Uppsala i morgon kan jag bara glömma. Jag orkar inte ens vara besviken. Jag bara bestämmer mig för att det lönar sig att sätta in några extra klutar ibland. Det kommer inte alltid tillbaka med en gång, men ska jag gå efter vad som har hänt mig på jobbet de senaste åren så – jo, det har lönat sig att slita emellanåt.
Så – 2013, det är också ett bra år för att gå på sitt första fantastik-konvent. Det är jag alldeles alldeles säker på.
Att åka eller inte åka, det är frågan
Kommande helg är det dags för Kontrast Swecon 2012 i Uppsala. Kontrast är ett veritabelt paradis för alla oss som älskar fantastik, och programmet ser minst sagt oemotståndligt ut. Jag vet en massa sköna människor som ska dit, och just i dag tycker jag att det är en självklarhet att man ska orka ta tåget dit kl 7.21 och komma hem igen kl 22.57 på lördag, men jag känner mig så otroligt stukad efter bokmässan. Jag orkade ju ingenting! Har en inte så svag aning om att det kommer att kännas som ett stort ”näääääe, jag ORKAR inte” på fredag kväll/ lördag morgon.
Nåja, jag behöver inte bestämma mig i dag.
alla älskar inte böcker i hushållet
Astor t ex tycker att de är VÄLDIGT överskattade. Åtminstone när de stjäl fokus från HONOM.
…och så till den RIKTIGA bekännelsen
Man ska inte lyssna på sina kolleger. Aldrig. Det blir tungt. Det blir dyr… nä, det blir ju inte alls dyrt, det blir tämligen underbart, men TUNGT.
”Har du varit inne i outleten i Sigma?” undrade en kollega på förmiddagen. Gah, den hade jag förträngt (om man nu kan förtränga en sån sak). Och jag skulle ju INTE dit. INTE. Absolut INTE dit på lunchen.
Men titta kan man ju alltid. Efter en stund hade jag ”tittat” så mycket att jag var tvungen att hämta en korg (låt mig avslöja att det var tur att de inte hade KUNDVAGNAR).
Slutnotan landade på 260:-, 20 st böcker (varav – mind you! – fyra stycken, minst, ska skickas iväg till andra med en gång) tyngde påsarna på tillbakavägen och då kan jag meddela att jag utan tvekan hade kunnat köpa lika mycket till. De har MASSOR av bra engelska pocket (om man gillar det som en del kategoriserar som ”skum” litteratur – sf, fantasy, urbanfantsy, zombieana, horror, vampyrer… men också mycket crime och t o m en del chick lit) för tio spänn stycket. Gah!
Enligt uppgifter får de in nya leveranser varje vecka, och de ska hålla öppet åtminstone tre-fyra måander till.
OK, det är dags att börja leta efter en herrgård…
den sömniga
Någon kan eventuellt ha noterat att jag skriver väldigt lite här nu. Orsakerna är både bra och dåliga. Det bra är att jag plötsligt har börjat sova om nätterna. Det blir väldigt mycket mindre läst för mig när ögonen sluts efter en kvart, än när jag ligger vaken till två-tre-fyra på morgonen. Det är bra. Så inåt helsike bra. Alla som vet hur det är att vandra runt i en ständigt zombieliknande (zombies är kul, men inte när man själv känner sig som en på ett krävande jobb där man måste p-r-e-s-t-e-r-a) dimma p g a sömnbrist vet vad jag talar om.
Det dåliga är att jag får så lite läst, och NÄR jag läser så kan jag inte koncentrera mig. Mycket få saker roar mig. Vid sängen ligger ungefär tjugo böcker som jag börjat läsa, men sedan övergett mitt i. Jag har haft massor av jättejättelovande biblioteksböcker hemma som jag fått lämna tillbaka olästa, för jag klarar bara inte av att läsa dem.
Nu har jag äntligen tagit mig igenom en bok, och tur var det – för det var ett recex (såna vill man INTE ditcha bara för att man själv inte klarar av att koncentrera sig!) av Elin Grelssons kommande bok Du hasar av trygghet. Den 16/9 får du veta vad jag tyckte om den. Stay tuned.
<— den ljuvliga bilden av Elin är fotad av Arvida Byström
För att slippa lämna tillbaka en massa olästa böcker – men ändå kunna läsa hyggligt nya böcker utan att behöva köpa dem – så har jag för första gången någonsin reggat mig som medlem i Akademibokhandelns läsecirkel. Numera kallas den ”52 böcker – 52 veckor” och laguppställningen är trevlig, om än aningens mainstream. Den första boken som fick följa med en blev Kajsa Ingemarssons ”Någonstans inom oss” – det är en av de där böckerna som jag har fått returnera oläst till bibblan på sistone… men det här exet får jag ju behålla i ett helt år, om så är 😉
saker som gör mig irriterad
Det är säkert inte illa ment (fast ibland är det nog en liten pik) – men jag blir så TRÖTT på att höra ”…och du som läser så mycket, tänk att du orkar, jag har inte RO att sätta mig ner och bara läsa så där”.
Jaha. Nehej. Ibland undrar jag var de gör, alla de där energiska människorna som inte har RO att koppla av med en bok. De kan ju inte BARA göra duktiga och rörliga saker som att städa eller träna hela tiden?
Jag tycker lite synd om dem. Tänk vad de missar?
Och de tycker förmodligen synd om mig. Tänk denna mulliga lilla tant som bara läser bort sitt liv istället för att göra energiska och FINA saker.
Grrrmpf.
taskig tajming
Varför trillar det in åtta reserverade böcker (allt från Gogol till Moström) när jag ändå inte har tid att läsa dem? 😦 Fick lämna tillbaka Arne Dahls Viskleken halvläst i dag eftersom lånetiden gick ut. DNF på den, alltså. Grmf. Den var lite sådär, men jag hade gärna läst ut den ändå (…men den var inte bra nog att ödsla böter på, i alla fall, he).
undrar om hon är bra på att välja böcker
Mamma är krasslig(are än vanligt), så nu är vi fyrkattsföräldrar igen. Kan inte låta bli att tycka att gamla häxan surtant Iriis påminner lite om Annas lilla Strumpan, och funderar nu på om jag ska testa henne. Kanske bör hon få välja nästa bok ur den ljufvliga jättehögen?
är hon en bokkännarkatt?
Kära Örebroare
– så var det då dags att byta inriktning på bloggen. Nä, jag är inte bitter, men progressiva glasögon vid 42 års ålder? Ska det vara så, va?
Dags att sluta med zombies och serier. Nu ska jag börja mata fåglar och klippa rabattkuponger. Köra på ungdomarnas hälsenor med rollatorn. ALLTID handla all min mat på lunchen och betala den med enkronor och femtioöringar. Va, vad säger du? GÄLLER inte femtioöringar längre? Voj voj.
Todiloo!
Nä, det bidde inte en bok, det bidde en…
…jo, jag råkade slinka in på Myrorna i dag. Det är min frisörs fel. Hon hade lunchstängt. What to do?
Jag hittade en hel del köpvärt, men eftersom jag sprang på Luciferhussen bland bokhyllorna så ville jag verka duktig (vi urskuldade oss båda med ett ”man borde ju inte…”) och köpte inte en enda bok. Nu anser jag själv i efterhand att jag var ett rikspucko som inte slog till på t ex det fina exemplar av Richard Adams ”Pesthundarna” som jag stod och fingrade på. Det kan väl hända att jag återvänder i morgon. Möjligen. Kanske.
Jag var helt utmattad efter att ståndaktigt ha motstått bokinköp, så när jag anfölls av en döskallering en stund senare var jag ett enkelt offer. En människa kan helt enkelt inte ha för många döskalleringar, tänkte jag. Gissa om jag sätter en ny klädkod på min nya tjänst? DrMartens och döskallar är inte direkt standard uppe på stabsnivå, men det är dags att ändra på det.
(visst ser den ut som en vanlig blaffig ”kulturtantsring” om man inte tittar så noga?)
ska man behöva bli sjuk för att skriva?
Nej, men det hoppas jag väl inte. Nu är jag i alla fall hemma i dag, jag blev jätterisig i går på jobbet, och naturligtvis så var just i går en sån dag då K råkade bli kvarhållen i ett möte till kl 19. Vid 17.30 var jag utslut och hade gjort mer än full dag både tids- och prestationsmässigt, så jag skrev helt sonika en lapp om att han skulle hämta mig i vilrummet när han var färdig, och så gick jag dit och small av en stund. Vådan av att pendla med en bil.
…men nu var det inte vårsnorande jag skulle gnälla om. Jag skulle ju skriva om böcker. En nyhemplockad triss i riktigt trevliga svenska thrillers.
(bereden eder på – förhoppningsvis – tre snabba inlägg som trillar in under dagen)
Först ut var Varg Gyllanders senaste – Det som vilar på botten. Varg, mannen med det sköna namnet (men NEJ, ta bort vargsilhuetten ur namnet på omslaget! det blir bara pajigt) och den intressanta bakgrunden.
”En ensam hamnkapten tittar ut över havet där vågtopparna piskas vita av den annalkande stormen. Kryssningsfartyget M/S Vegas lanternor dyker inte upp i den nattsvarta horisonten som de brukar. Någonting har hänt ute på havet, en händelse som kommer att sätta kriminaltekniker Ulf Holtz på svåra prov både professionellt och privat. När utredningen drar igång tycks frågorna bara bli fler och fler, vem är den döde mannen utan identitet och historia och vad döljer besättningen?
Medan polisarbetet fortskrider och händelseförloppen långsamt klarnar för Holtz gör sig saknaden efter hans älskade Nahid påmind. Nahid Ghadjar, den unga kollegan som lyckades öppna den hårt tilldragna dörren till Ulf Holtz hjärta, för att sedan försvinna ur hans liv, och som ingen nu vet var hon är.
Kollegan Pia Levin kämpar med sina egna demoner och dras obönhörligen ner i sitt personliga mörker alltmedan hon utreder en familjetragedi som ingen tycks bry sig om. En hel familj har hittats död och utredarna misstänker att det rör sig om ett utvidgat självmord där mamman har mördat sin familj och därefter tagit sitt eget liv. Men det är något som inte stämmer och Levin börjar på egen hand utreda fallet trots ett kompakt motstånd.”
Pressekreterare hos Rikskriminalen, ett förflutet som kriminalreporter och marinofficer. Heltidsarbetande, pappa och författare. Tre böcker utgivna på lika många år. Det är inte illa att få det livet att gå ihop, men än så länge tycks det gå bra och eftersom jag älskar böckerna om Holtz och Levin så hoppas jag sannerligen att det fortsätter så också. Jag vill ha mer. Mycket mer.
”Eftersom jag arbetar där jag gör, bland landets vassaste kriminalpoliser har jag mycket gratis både vad gäller människor, detaljkunskaper och miljöer.”
Det där sistnämnda är guld värt för en nörd som jag. Det kan bli så otroligt tokigt ibland annars, och jag kan reta mig ohemult mycket på uppenbara (allra helst medicinrelaterade) detaljfel i kriminalromaner.
Jag stod först i kön (så snart jag såg att det skulle komma en ny Gyllander så kastade jag mig in i OPAC och reserverade) på denna tredje bok av Varg Gyllander, och om jag nu inte mister min magiska fingerstoppskänsla för att boka i rätt tid så kommer jag att göra det när bok nummer fyra kommer också.
Härdsmälta
För Jimmy Corby var pengar det nya rock n roll. Livet var en enda lång adrenalinstinn och kokainfylld fest. Hade han inte träffat Monika skulle han troligtvis ha dött eller i alla fall hamnat på avgiftning. Men Jimmy hade lika tur i kärlek som han hade i aktieaffärer och i stället för att gå ner sig så steg han bara högre och högre på den pengadyrkande finanshimlen. Rika, bortskämda, framgångsrika och ansvarslösa levde Jimmy, Monika och deras vänner, med av en armé av hemhjälp, ett drömliv. Sen kom kraschen. Och med den globala finanskrisen upptäcker Jimmy att vem som helst kan hantera framgång. Det som verkligen betyder något är hur du hanterar motgångar.
Ben Elton gör comeback på svenska med en djupt underhållande och sylvasst bitande satir om de rika och privilegierade, om girighet och vänskap som sätts på hårda prov. Och som alltid när det gäller Elton gör han det elegant, tänkvärt och dråpligt roligt.
Ben Elton, COMEBACK? Jag blir alldeles paff! Har han varit ute? Ja, kanske. Han kommer tillbaka på Basil förlag, en avknoppning av Kalla kulor (uppstickare, uppstickare, jag hjärta uppstickare). Basil koncentrerar sig på brittisk humor. Brittisk humor är inte att klassa som blott ”humor”. Brittisk humor är att klassa som LIVSMEDEL.
Den enda Ben Elton-bok som jag inte har tagit mig igenom (det var många år sedan, iofs) är ”Post Mortem”. Plötsligt skrev han en detektivroman, och så långt som jag hann läsa innan jag tröttnade så hade han dessutom fullständigt glömt bort att strössla den med de snygga sarkasmer som jag älskar så. ”Härdsmälta” är inte den bästa Elton jag har läst, men han är i bra form och boken var ett riktigt bra sällskap under två sömnbesvärliga nätter.
Jag tror minsann att jag har en oläst Elton stående i väntehyllan nu när jag tänker efter. Yesssss! Det är som att hitta en bortglömd saltlakrits-Plopp i väskan!
otakt
Allt är i otakt nu, om man ska se till bokbloggeriet. Jag sover dåligt, det blir fyra-fem timmar per natt, vilket förvisso medför att jag hinner läsa väääääldigt mycket – baksidan är att det tillsammans med en för stunden riktigt fet arbetsbörda gör att jag inte ORKAR blogga, filosofera eller reflektera. Det är i sin tur VÄLDIGT dumt eftersom den senaste veckan har bjudit på ett antal tokhöjdare: Kråkflickan, Corpus Delicti (Palm-varianten), öhhhh… öhhh… ja, jag är så seg så jag minns helt ärligt inte vad jag har läst mer (böckerna är redan returnerade till bibblan), bara att det var något riktigt bra. Hrrrmf.
Vis av tidigare lågkonjunktur och därtill kopplad arbetslöshet så är jag tacksam att ens ha ett jobb att stressa upp mig över, för på bokbloggeri kan jag ju gubevars inte försörja mig, tyvärr.
ordinflation
BRUNKÅLSINFERNO, minsann. Nu väntar jag bara på lingonsylt-chocken. ICA-Stig RASAR.
Jag ser en helt ny business här. Antalet matlagningsprogram i TV eskalerar med oförtröttad hastighet och alla stjärnor oavsett normal-sysselsättning bör ge ut minst en kokbok för att inte tappa ansiktet. Vilken kombo-chans! Gourmet-dystopin. Exploderande konserver orsakar massdöd. Infernon. Man kan garanterat kasta in en zombie också (Morberg har ju redan en ”haunted look”, tycker jag).
Ja jävlar.
*skriiiiiik*
Ser just bloggen från ett annat operativsystem och med en annan browser än den jag har normalt när jag bloggar, och bloggen ser ju ut som SKIT här!? Hjääääälp!
Ska man behöva leta upp en sån där sida där man kollar sånt?
Orka… men – på MIN dator hemma så ser bloggen i alla fall underbart snygg ut. Ja, om ni undrade.
När ordvrängare bråkar
Dagens roligaste uttalande kommer från Peter Englund: ”Det är styv kuling i tekoppen”. Nej, jag har inte tagit del av bloggbråket (…eller vad det nu är), jag har bara sett rubrikerna.
Min åsikt? Primadonnan Ranelid bråkar ofta med andra, han får nog vara beredd att ta en och annan smäll också. Men är det snyggt att blogga bitskt om Ranelid i Akademins officiella blogg? Njäe va. Även om Ranelid började det hela med en känga mot akademiledamöterna så är det inte riktigt lämpligt. Att blogga i sitt ämbete är inte detsamma som att blogga som sig själv, tycker jag. Har inte Englund någon egen blogg?
2011 – det Ärliga Året ;)
Reservationslistan 110102 – jag läste ett utdrag ur Bingos bok på Flashback (party på Playboy Mansion) och det var så hysteriskt knäpproligt att jag reserverade boken i dag. Yes. Det sorterar in under Saker Jag Inte Trodde Att Jag Skulle Göra. Eller Erkänna. *harkel*
dumma blogspot!
…eller dumma min dator, kanske jag ska säga. Jag får numera aldrig upp verifikationsordet, det blir bara ett illande rött och retfullt ”misslyckadbild-kryss”, så jag kan sällan kommentera annat än wordpress-bloggar. Jag kanske måste ansluta mig till eldrävsälskarna, trots allt.
(inte så) Anonyma Biblioholister 