journalister

saker som fick mig att glömma att sätta in kaffekoppen i kaffemaskinen

banksy

Av alla bilder som spritts efter terrordådet i Paris så är nog detta min favorit. Den påstås vara Banksys. Jag skriver ”påstås” för i Banksys fall känns det som om man aldrig kan vara säker, jag har sett många kanongrejor med hans namn på – felaktigt – men de får helt enkelt större spridning med förment Banksystämpel.

(edit: det tog bara nån dag till så visste alla att NEEEEEEJ, det var inte Banksy)

Charlie Hebdo publicerade ibland bilder av en karaktär som vi normalt (vi som i de där omtalade 87%) tycker är hets mot folkgrupp i Sverige. Muhammedkarikatyrerna till exempel. Jag såg inte många i min fb-feed som gillade dem. Charlie är en vänstertidning vars satir går åt alla håll.

Jag kan inte sluta fundera på hur många av oss som hade postat sorgsna poster om döden av det fria ordet om det hade varit en mer högerorienterad satirtidning som drabbats. Ens om de inte publicerat ”nåt värre” än sagda Muhammedkarikatyrer samt sarkasm om IS-ledaren. Om de publicerat exakt samma sorts satir mot islam, hade alla gått man ur huse för att värna det fria ordet då? Det funderar jag mycket på. Jag vet att en del av oss – ja, de hade absolut gjort det, men långt från alla.

Vad tror du?


How to build a superstar

image

Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå.  Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.

Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.

”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”

Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska.  Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?

Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?

I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ’nuff said. No further comments 😉

Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers.  Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.

Det skiter jag i.

Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet.  That’s my shit.


Hemingway On Paris

hemingwayonparisTänk dig en tjugotreårig know-it-all som trashar allt, en cyniker som tror sig veta allt, vara facit, men som skriver det hen skriver irriterande briljant. Låter som en och annan nutida tidningskrönikor, va? Men nu råkar det vara en samling tidningskrönikor om och från Paris, skrivna av Hemingway med början 1922.

Denna tjugotreåriga know-it-all hade ett krig i bakfickan. Han skriver bl a om hur han återvänder till ”sin” front i Italien. Han kommenterar kultur och politik och blåsta turister, det är ryssar i exil, envetna mattförsäljare och storskandaler om en politiker som skrattar på en kyrkogård. Aperitif! Aperitif sysselsätter honom i flera texter. Han skriver en krönika den 18/4 1923 och jag tänker ”wow, min pappa föddes dagen innan” (Ernest missar dock den lilla detaljen ;)). Detta är en liten tunnis, 71 sidor för £7.99, men ni vet vad de säger: det är inte antal sidor.

Han är stundtals muppig och hans texter är ofta fruktansvärt politiskt inkorrekta med våra 2014-glasögon på – men vilken skatt. Nästan 100 år sedan. Det berömda ekonomiska uttryckssättet finns ännu inte riktigt på plats, jag tycker tvärtom att hans språk är ganska målande och ordrikt.

”The scum of Greenwich Village, New York, has been skimmed off and deposited in large ladles on that section of Paris adjacent to the Cafe Rotonde. New scum, of course, has risen to take the place of the old, but the oldest scum, the thickest scum and the scummiest scum has come across the ocean, somehow, and with its afternoon and evening levees has made the Rotonde the leading Latin Quarter showplace for tourists in search of atmosphere.”

Självklart blev jag tvungen att beställa A moveable feast och The Paris Wife också. Så det blev. Parisp(r)epp!

Hemingway åker upp på listan med döda drömbloggare. Jag har aldrig riktigt fastnat för honom förut (avd. ”känns som att svära i kyrkan”) men det här kanske är porten in. Det kanske trillar på plats.


Klang och jubel!

Av en ren slump läste jag att Graham Greene skrev om våra kvarter (ni hör ju, vi ska bo i HCMC i hela tre nätter och det är redan ”våra” kvarter ;)) i femtiotalets Saigon i sin bok The Quiet American – jag hade redan kastat mig in i välsorterad nätbokhandel och låtit mitt klickgalna finger rocka loss när jag kom ihåg att K förde med sig en bunt Greene till det gemensamma bokboet.

Det är alltid med en viss tvekan som jag ger mig på att försöka hitta saker i våra bokhyllor som fortfarande inte (jag vet, jag vet) är sorterade i bokstavsordning. I det här fallet var ingen av oss ens säker på att just den här bokens fanns att hitta – men si det gjorde den, och jag behövde bara scanna av fyra av Billysarna innan den hoppade fram.

Tjohooo! Julläsning! Helt klart en bra start på jullovet.

131220


Femte hjulet

Ibland vet jag precis varför jag reserverar böcker på biblioteket. De tangerar något av de områden jag för dagen är fixerad vid (tja, kanske tunnelbana, New York eller zombies?), de är jättesnackisar utan att vara skrivna av Läckberg, Jungstedt eller Guillou eller har nyss blivit rekommenderade av någon vars omdöme jag normalt uppskattar. När det gäller den här boken så minns jag inte för mitt liv varför jag valde att boka den (det var ganska lång kö, så det var ett tag sedan). Det är irriterande men samtidigt intressant. Jag kunde ju ha slutat läsa mitt i, men det gjorde jag inte. Cavling är skicklig på det viset: jag läser vidare trots att jag egentligen inte tycker speciellt mycket om boken.

Viggo Cavling skriver alltså vidare om Makten, Rikedomen och Skandalerna. Femte hjulet är en fristående fortsättning på Rörmokaren.

femtehjuletHan hör med stor sannolikhet en hel massa skvaller fortfarande (han är f d chefredaktör för Resumé som riktar in sig på nyheter från medie- och marknadskommunikationsbranschen), så han lär ha en diger idébank kring (fiktiva eller verkliga) händelser som kan kategoriseras som smutsigt men/och smaskigt om man nu gillar att läsa och skriva (jag råkade skriva ”skarva”, det kanske inte var helt fel) om sånt.

Cavling kör rejset att han spinner intrikata historier kring lätt förklädda verkliga personer, det blir lite samma grej som Unni Drougge kör i böckerna om Berit Hård. Det är ingen ny metod. Visst känns det som om det går i vågor? Det är inte riktigt snällt men heller inte förbjudet – jag vet inte var gränsen för förtal går, men det är sällan jag kan minnas att någon författare har råkat illa ut (nåja, det beror förmodligen mer på mitt dåliga minne än på vad som i realiteten har hänt – någon som kan hjälpa mitt minne på traven?).

Jag kan inte låta bli att tänka på eventuella konspirationsteoretiker utrustade med dåligt minne, en del av dem kan nog tänkas läsa den här typen av böcker och sedan tvärsäkert hävda att vissa saker har hänt på riktigt. Den ska f*n vara offentlig person i såna fall, men det är onekligen en del av kakan man tuggar i sig när man blir en offentlig person, rätt eller fel.

I Rörmokaren handlade det bland annat om den tvålfagre och populäre justitieministern(* som vänstrade och höll på att orsaka riktig storskandal. Någon råkade dö för att den presumtiva skandalen skulle tystas. I Femte hjulet har den f d stadsministern Göransson lämnat partipolitiken för att bli Dyr Konsult som lobbar för stora och dyra upphandlingar med tveksamma metoder. Rika människor från både röda och blå läger går bokstavligen över lik för att bli ännu rikare. Det är polariserat, nästan lite (Denise) Rudbergskt (**, det är vasst och stundtals komiskt. Cavling har sina poänger men en bok som jag rekommenderar? Nej, det är det inte. Han skriver med ett effektivt tidningsaktigt (om än inte alltid snyggt) språk som för historien framåt med stormsteg, men det är ändå något som fattas för att jag ska gilla det. Jag kanske helt enkelt har tröttnat på skvaller och ond bråd död?

Vi får väl se hur det blir om han släpper en tredje bok. Kommer jag att förhandsboka den också, utan att senare kunna komma ihåg varför? [nej, hoppas inte] Stay tuned, den som lever får se.

*) Det är nog tio år sedan snart som jag stod bredvid en viss tvålfager och populär justitieminister i en matkö på Bokmässan. Jag hade läst att hans fru sa något i stil med att han såg mycket snyggare ut på alla bilder än i verkligheten (jag tror inte att det var elakt ment, men kvinnan ifråga kanske ville foka på annat än hans utseende – och som Cindy Crawford en gång sa: ”inte ens jag själv ser ut som Cindy Crawford”) och jag kunde konstatera att det var alldeles sant. Nu ska en justitieminister ha viktigare meriter än ett vackert utseende att komma med, men just denna människa lyftes alltid fram som en snygg charmknutte, hur rättvist/orättvist detta nu än var.

**) i meningen att här har vi nån som minsann kan eller tror sig kunna bourgeoisien, men som stundtals skriver rätt krattigt

#Blogg100 – 25


långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga

Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.

Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?

Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.

enpigaDet var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.

I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.

Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.

Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.

Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.

Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.

Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.

#Blogg 100 – 8


årets första mord

När någon lockade med ”Dexter”, om än i Skövde, så var jag tvungen att prova. Jag säger ofta att jag är trött på svenska kriminalromaner och det ÄR jag, men dylika beslut måste som bekant omprövas ibland. Eftersom K kommer från Stenstorp så är vi i Skövdetrakten emellanåt, jag tänkte att det kanske skulle finnas lite roliga geografiska referenser som extrabonus (jag hittade en! vi får se om jag tvingar K att ta med mig dit någon gång).

fadersmord

Carina Bergfeldt har enligt omslaget fått mycket beröm för sin debutroman Fadersmord. Jag funderar på om jag har legat och sovit under en sten nu igen, för innan den färgglada pocketvarianten dök upp så hade jag inte sett eller hört den nämnas någonstans. NEJ, jag kanske inte aktivt letar efter svenska kriminalromaner, men jag läser ändå både en del bloggar och tidningar och pratar dessutom böcker med väldigt många.

Någon planerar att mörda sin far. Hon – för man får förstå så mycket som att det är en hon – har fått nog av hans våld, av hur han vandrar från ung kvinna till ung kvinna och slår dem alla. När han halvt slår ihjäl ett av hennes småsyskon också är måttet rågat. Han måste dö innan han dödar någon annan.

Nu mördar man ju inte folk varje dag. Hur gör man det smartast, rent hantverksmässigt? Till och med superkvinnan Lisbeth Salander misslyckades ju med att döda sin far i filmen som huvudpersonen nyss sett på bio. Och framförallt, hur kommer man undan efteråt? Den blivande mördaren försöker förbereda sig och landar så i populärkulturens varma och blodiga famn. Många metoder och mordhistorier ratas, men så finner hon Dexter. Kära Dexter. Plötsligt faller allt på plats.

Parallellt med mordplanerna så skakas bygden (eller ”bygda” som jag kanske borde uttrycka det i Skövdefallet) av ett annat mord. En kvinna hittas död i Simsjön och det som först doftar självmord visar sig vara något helt annat. Tre kvinnor arbetar på olika vis med fallet. En polis och två journalister. En av dem är också kvinnan som vill döda sin far, men vem? Det är det som ska hålla oss på halster.

Inte dåligt, inte jättebra. Ämnet rör mitt förflutna, bland annat eftersom jag har arbetat på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor och barn, men jag blir ändå inte riktigt engagerad i det här. Kanske färgas jag av min grundinställning (jag är trött på… ja, ni vet, jag skriver det rätt ofta), det är möjligen orättvist mot författaren att hamna i mitt trött-på-fack innan hon ens fått en ärlig chans, men som nöjesläsare kanske jag inte måste vara rättvis. Det är ett kompetent hantverk, javisst! Jag vet många som kommer att gilla det här. Jag passar boken vidare till en vän som ännu inte är riktigt lika trött på svenska kriminalromaner som jag är.