saker som fick mig att glömma att sätta in kaffekoppen i kaffemaskinen
Av alla bilder som spritts efter terrordådet i Paris så är nog detta min favorit. Den påstås vara Banksys. Jag skriver ”påstås” för i Banksys fall känns det som om man aldrig kan vara säker, jag har sett många kanongrejor med hans namn på – felaktigt – men de får helt enkelt större spridning med förment Banksystämpel.
(edit: det tog bara nån dag till så visste alla att NEEEEEEJ, det var inte Banksy)
Charlie Hebdo publicerade ibland bilder av en karaktär som vi normalt (vi som i de där omtalade 87%) tycker är hets mot folkgrupp i Sverige. Muhammedkarikatyrerna till exempel. Jag såg inte många i min fb-feed som gillade dem. Charlie är en vänstertidning vars satir går åt alla håll.
Jag kan inte sluta fundera på hur många av oss som hade postat sorgsna poster om döden av det fria ordet om det hade varit en mer högerorienterad satirtidning som drabbats. Ens om de inte publicerat ”nåt värre” än sagda Muhammedkarikatyrer samt sarkasm om IS-ledaren. Om de publicerat exakt samma sorts satir mot islam, hade alla gått man ur huse för att värna det fria ordet då? Det funderar jag mycket på. Jag vet att en del av oss – ja, de hade absolut gjort det, men långt från alla.
Vad tror du?
How to build a superstar
Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå. Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.
Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.
”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”
Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska. Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?
Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?
I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉
Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers. Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.
Det skiter jag i.
Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet. That’s my shit.
Hemingway On Paris
Tänk dig en tjugotreårig know-it-all som trashar allt, en cyniker som tror sig veta allt, vara facit, men som skriver det hen skriver irriterande briljant. Låter som en och annan nutida tidningskrönikor, va? Men nu råkar det vara en samling tidningskrönikor om och från Paris, skrivna av Hemingway med början 1922.
Denna tjugotreåriga know-it-all hade ett krig i bakfickan. Han skriver bl a om hur han återvänder till ”sin” front i Italien. Han kommenterar kultur och politik och blåsta turister, det är ryssar i exil, envetna mattförsäljare och storskandaler om en politiker som skrattar på en kyrkogård. Aperitif! Aperitif sysselsätter honom i flera texter. Han skriver en krönika den 18/4 1923 och jag tänker ”wow, min pappa föddes dagen innan” (Ernest missar dock den lilla detaljen ;)). Detta är en liten tunnis, 71 sidor för £7.99, men ni vet vad de säger: det är inte antal sidor.
Han är stundtals muppig och hans texter är ofta fruktansvärt politiskt inkorrekta med våra 2014-glasögon på – men vilken skatt. Nästan 100 år sedan. Det berömda ekonomiska uttryckssättet finns ännu inte riktigt på plats, jag tycker tvärtom att hans språk är ganska målande och ordrikt.
”The scum of Greenwich Village, New York, has been skimmed off and deposited in large ladles on that section of Paris adjacent to the Cafe Rotonde. New scum, of course, has risen to take the place of the old, but the oldest scum, the thickest scum and the scummiest scum has come across the ocean, somehow, and with its afternoon and evening levees has made the Rotonde the leading Latin Quarter showplace for tourists in search of atmosphere.”
Självklart blev jag tvungen att beställa A moveable feast och The Paris Wife också. Så det blev. Parisp(r)epp!
Hemingway åker upp på listan med döda drömbloggare. Jag har aldrig riktigt fastnat för honom förut (avd. ”känns som att svära i kyrkan”) men det här kanske är porten in. Det kanske trillar på plats.
Klang och jubel!
Av en ren slump läste jag att Graham Greene skrev om våra kvarter (ni hör ju, vi ska bo i HCMC i hela tre nätter och det är redan ”våra” kvarter ;)) i femtiotalets Saigon i sin bok The Quiet American – jag hade redan kastat mig in i välsorterad nätbokhandel och låtit mitt klickgalna finger rocka loss när jag kom ihåg att K förde med sig en bunt Greene till det gemensamma bokboet.
Det är alltid med en viss tvekan som jag ger mig på att försöka hitta saker i våra bokhyllor som fortfarande inte (jag vet, jag vet) är sorterade i bokstavsordning. I det här fallet var ingen av oss ens säker på att just den här bokens fanns att hitta – men si det gjorde den, och jag behövde bara scanna av fyra av Billysarna innan den hoppade fram.
Tjohooo! Julläsning! Helt klart en bra start på jullovet.
Femte hjulet
Ibland vet jag precis varför jag reserverar böcker på biblioteket. De tangerar något av de områden jag för dagen är fixerad vid (tja, kanske tunnelbana, New York eller zombies?), de är jättesnackisar utan att vara skrivna av Läckberg, Jungstedt eller Guillou eller har nyss blivit rekommenderade av någon vars omdöme jag normalt uppskattar. När det gäller den här boken så minns jag inte för mitt liv varför jag valde att boka den (det var ganska lång kö, så det var ett tag sedan). Det är irriterande men samtidigt intressant. Jag kunde ju ha slutat läsa mitt i, men det gjorde jag inte. Cavling är skicklig på det viset: jag läser vidare trots att jag egentligen inte tycker speciellt mycket om boken.
Viggo Cavling skriver alltså vidare om Makten, Rikedomen och Skandalerna. Femte hjulet är en fristående fortsättning på Rörmokaren.
Han hör med stor sannolikhet en hel massa skvaller fortfarande (han är f d chefredaktör för Resumé som riktar in sig på nyheter från medie- och marknadskommunikationsbranschen), så han lär ha en diger idébank kring (fiktiva eller verkliga) händelser som kan kategoriseras som smutsigt men/och smaskigt om man nu gillar att läsa och skriva (jag råkade skriva ”skarva”, det kanske inte var helt fel) om sånt.
Cavling kör rejset att han spinner intrikata historier kring lätt förklädda verkliga personer, det blir lite samma grej som Unni Drougge kör i böckerna om Berit Hård. Det är ingen ny metod. Visst känns det som om det går i vågor? Det är inte riktigt snällt men heller inte förbjudet – jag vet inte var gränsen för förtal går, men det är sällan jag kan minnas att någon författare har råkat illa ut (nåja, det beror förmodligen mer på mitt dåliga minne än på vad som i realiteten har hänt – någon som kan hjälpa mitt minne på traven?).
Jag kan inte låta bli att tänka på eventuella konspirationsteoretiker utrustade med dåligt minne, en del av dem kan nog tänkas läsa den här typen av böcker och sedan tvärsäkert hävda att vissa saker har hänt på riktigt. Den ska f*n vara offentlig person i såna fall, men det är onekligen en del av kakan man tuggar i sig när man blir en offentlig person, rätt eller fel.
I Rörmokaren handlade det bland annat om den tvålfagre och populäre justitieministern(* som vänstrade och höll på att orsaka riktig storskandal. Någon råkade dö för att den presumtiva skandalen skulle tystas. I Femte hjulet har den f d stadsministern Göransson lämnat partipolitiken för att bli Dyr Konsult som lobbar för stora och dyra upphandlingar med tveksamma metoder. Rika människor från både röda och blå läger går bokstavligen över lik för att bli ännu rikare. Det är polariserat, nästan lite (Denise) Rudbergskt (**, det är vasst och stundtals komiskt. Cavling har sina poänger men en bok som jag rekommenderar? Nej, det är det inte. Han skriver med ett effektivt tidningsaktigt (om än inte alltid snyggt) språk som för historien framåt med stormsteg, men det är ändå något som fattas för att jag ska gilla det. Jag kanske helt enkelt har tröttnat på skvaller och ond bråd död?
Vi får väl se hur det blir om han släpper en tredje bok. Kommer jag att förhandsboka den också, utan att senare kunna komma ihåg varför? [nej, hoppas inte] Stay tuned, den som lever får se.
*) Det är nog tio år sedan snart som jag stod bredvid en viss tvålfager och populär justitieminister i en matkö på Bokmässan. Jag hade läst att hans fru sa något i stil med att han såg mycket snyggare ut på alla bilder än i verkligheten (jag tror inte att det var elakt ment, men kvinnan ifråga kanske ville foka på annat än hans utseende – och som Cindy Crawford en gång sa: ”inte ens jag själv ser ut som Cindy Crawford”) och jag kunde konstatera att det var alldeles sant. Nu ska en justitieminister ha viktigare meriter än ett vackert utseende att komma med, men just denna människa lyftes alltid fram som en snygg charmknutte, hur rättvist/orättvist detta nu än var.
**) i meningen att här har vi nån som minsann kan eller tror sig kunna bourgeoisien, men som stundtals skriver rätt krattigt
#Blogg100 – 25
långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga
Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.
Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?
Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.
Det var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.
I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.
Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.
Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.
Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.
Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.
Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.
#Blogg 100 – 8
årets första mord
När någon lockade med ”Dexter”, om än i Skövde, så var jag tvungen att prova. Jag säger ofta att jag är trött på svenska kriminalromaner och det ÄR jag, men dylika beslut måste som bekant omprövas ibland. Eftersom K kommer från Stenstorp så är vi i Skövdetrakten emellanåt, jag tänkte att det kanske skulle finnas lite roliga geografiska referenser som extrabonus (jag hittade en! vi får se om jag tvingar K att ta med mig dit någon gång).
Carina Bergfeldt har enligt omslaget fått mycket beröm för sin debutroman Fadersmord. Jag funderar på om jag har legat och sovit under en sten nu igen, för innan den färgglada pocketvarianten dök upp så hade jag inte sett eller hört den nämnas någonstans. NEJ, jag kanske inte aktivt letar efter svenska kriminalromaner, men jag läser ändå både en del bloggar och tidningar och pratar dessutom böcker med väldigt många.
Någon planerar att mörda sin far. Hon – för man får förstå så mycket som att det är en hon – har fått nog av hans våld, av hur han vandrar från ung kvinna till ung kvinna och slår dem alla. När han halvt slår ihjäl ett av hennes småsyskon också är måttet rågat. Han måste dö innan han dödar någon annan.
Nu mördar man ju inte folk varje dag. Hur gör man det smartast, rent hantverksmässigt? Till och med superkvinnan Lisbeth Salander misslyckades ju med att döda sin far i filmen som huvudpersonen nyss sett på bio. Och framförallt, hur kommer man undan efteråt? Den blivande mördaren försöker förbereda sig och landar så i populärkulturens varma och blodiga famn. Många metoder och mordhistorier ratas, men så finner hon Dexter. Kära Dexter. Plötsligt faller allt på plats.
Parallellt med mordplanerna så skakas bygden (eller ”bygda” som jag kanske borde uttrycka det i Skövdefallet) av ett annat mord. En kvinna hittas död i Simsjön och det som först doftar självmord visar sig vara något helt annat. Tre kvinnor arbetar på olika vis med fallet. En polis och två journalister. En av dem är också kvinnan som vill döda sin far, men vem? Det är det som ska hålla oss på halster.
Inte dåligt, inte jättebra. Ämnet rör mitt förflutna, bland annat eftersom jag har arbetat på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor och barn, men jag blir ändå inte riktigt engagerad i det här. Kanske färgas jag av min grundinställning (jag är trött på… ja, ni vet, jag skriver det rätt ofta), det är möjligen orättvist mot författaren att hamna i mitt trött-på-fack innan hon ens fått en ärlig chans, men som nöjesläsare kanske jag inte måste vara rättvis. Det är ett kompetent hantverk, javisst! Jag vet många som kommer att gilla det här. Jag passar boken vidare till en vän som ännu inte är riktigt lika trött på svenska kriminalromaner som jag är.
Alltings början
Jag har läst många översvallande recensioner av Karolina Ramqvists Alltings början, men själv hamnar jag i ”ja, tja, jo, ja, mja”-kategorin. Mina invändningar ekar lite av det Linda O skriver: vad händer under ytan?
Saga – den tonåriga huvudpersonen – är så konstant jäkla entonigt sval och blasé. Och så tänker jag att så tycker jag säkert bara för att Saga är så långt från mig själv (som tonåring) som man kan komma att jag nog bara är avundsjuk.
Vare sig (den förvisso frånvarande) pappan dör eller det sommarpratas i radio så är det samma jämna tonläge liksom lite i förbigående. Saga bara gör saker och bara lyckas så jäkla bra. Får alltid höra hur vacker hon är. Kommer in på de rätta festerna. Fixar det coolaste jobbet. Ett år i Paris, katjing. Iiiiinga konstigheter, som en viss operadiva skulle ha sagt.
Ändå: Inget är fantastiskt. Inget är katastrof. Det känns som om Saga mår sämre över att turisterna är så gräsliga (de har shorts! tänka sig, shorts på sommaren när det är varmt i stan) än över att hon konstant utnyttjas av den festfixande Victor.
Sagas mamma är konstnär och radikalfeminist. Hon lär Saga att det viktigaste av allt är att bli en stark och självständig kvinna som inte behöver någon man. Kort sagt, en sådan kvinna som Sagas mamma är. Och som dotter till en sådan får man också räkna med att klara sig på egen hand. Saga har längtat efter allt som vuxenlivet innebär. Hon vill ut i staden, erövra dagen och natten.
Karolina skriver så förbaskat bra, hon har driv, man vill ständigt fortsätta läsa. Jag tror att jag hamnar i fällan att jag inbillar mig att jag måste gilla huvudpersonen. Det måste man ju inte. Jag hamnar också i fällan att jag inbillar mig att saker ska vara konsekventa, men det är de ju inte heller, sällan i böcker och aldrig i verkliga livet. Jag kanske ska skita i att jag inte fattar vad som är så märkvärdigt med den helige Victor. Hur man kan släppa allt och springa när nån som verkar så vidrig och ganska ointressant kallar för ett egoknull. Inte ens sexet verkar speciellt bra. Och så det där med att det var hennes polare som spanade in Victor först, och sen när Saga får honom, eller åtminstone får ha sex med honom (igen och igen, om än med ojämna mellanrum) så bara TAR hennes kompis det, lite highfiiiiive ”good for YOU!”, så där som man aldrig har hört inträffa förr (sånt har startat halva världskrig i min bekantskapskrets, men vi kanske bara är för jävla ocoola).
Så, en jäkligt bra bok som jag både gillade och ogillade. Jodå. ”Oberörd” är det sämsta jag kan bli när jag läser en bok, så Karolina lyckas. Det är den tredje boken om ung kvinna med aningens destruktivt förhållande till sex om jag läser på bara några veckor nu. Har jag drabbats av en tidig femtioårskris?
SUZAAAAAAAAAANN! Du behöver läsa den här, om du inte redan har gjort det. Och så behöver vi diskutera den. Vi behöver ha en drinkeftermiddag/kväll och diskutera den. Jajamensan. Jullovsmåste.
(jag har skrivit om det förut: den här boken är metaboktok de luxe!)
Bland spioner, kommunister och vapenhandlare
Jan Mosander har en tendens att befinna sig där det händer. Ibland är det meningen (han är ju ändå journalist, för bövelen) men ibland bara råkar det bli så.
Han hade kanske inte tänkt sig att vara den som rapporterade från kärnkraftshaveriet i Three Mile Island (Harrisburg) när han reste till New York 1979. Han hade nog ABSOLUT inte tänkt sig att den sköna medelhavskryssningen skulle sluta med ett smärre kaos tack vare den klantige kaptenen på Costa Concordia tidigare i år. Mitt i allt är han Journalisten med stort J, och kanske kan den där betraktande förmågan att kliva ur sig själv, att behålla lugnet för att man tänker mer på vad som finns att berätta än på hur illa det kan gå, vara något att ha nytta av dygnet runt, livet ut. (stryk kanske, naturligtvis är det så)
Jan har träffat Albert Speer, Görings änka, Stig Bergling, och kungens mycket speciella moster. Han var i München 1972, han träffade frihetskämpar i ett kallt (på många sätt) Prag och han var en av de journalister som drog ner byxorna på Bofors och ledande svenska och indiska politiker i samband med mutskandalen. När jag läser så inser jag hur mycket jag glömt, och hur ”små” egentligen stora skandaler tilläts få förbli innan internet och bloggar fanns. Det var nog betydligt lättare att kontrollera, eh – förlåt: INSPIRERA två TV-kanaler, tre radiokanaler och en bunt papperstidningar att rapportera om ”rätt” saker.
Jag gillar Jan Mosander, jag älskar framför allt att läsa om hans Berlin, men den här boken hade vunnit på en lite hårdare redigering. Det finns en gräns för hur mycket jag vill läsa om lumpartiden, Jan! Det blir dessutom lite väl många repriser om man har läst andra böcker signerade herr Mosander (t ex Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar) men slutomdömet blir ändå att det är en mycket läsvärd bok skriven av en man som har genomlevt ett alldeles fantastiskt yrkesliv.
Jag älskade Berlinboken. Den här får inte riktigt lika högt betyg, men den kommer att pryda sin plats i min bokhylla och jag tror att min sambo kommer att tycka att den är riktigt intressant nu när det äntligen blir hans tur att läsa den.
Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar
Vad läste jag när jag låg där i den röda soffan i Syninge? Jo, bland annat den här boken. Den är inte så jätteny – min upplaga reviderades 2005 – så en del teser känns aningens omoderna (t ex den om hur otroligt dålig service det är överallt, och att många/nästan alla vägrar prata engelska), men bortsett från det så är Jan Mosanders lilla bok om Berlin en riktig riktig pärla.
Ja, betoning på ”lilla bok om Berlin”. Med tanke på hur bra den var så hade den gärna fått vara dubbelt så stor. Trippelt. Jag vill få MER hintar om saker man aldrig skulle ha tänkt på annars, små detaljer att upptäcka och bonusinformation att blända sig själv och eventuellt resesällskap med när det bär av.
Jan Mosander kom till Berlin för Expressens räkning redan i början på sjuttiotalet. Kalla kriget, spioner och stundtals svettiga turer över till Öst-Berlin.
Sent omsider (efter murens fall) inser Jan att det antagligen måste finnas en Stasi-akt om honom, och eftersom han – tadaaaa – får återvända och arbeta i Berlin (nu som radiokorre) igen i mitten av nittiotalet så passar han på att begära ut den. Jodå. Visst finns den, även om inte ens Jan själv förstår vad han egentligen gjort för att förtjäna alla upplysningar som samlats om honom, än mindre hur och varför de har kategoriserats som de gjorts. Det hela blir till lite av en spännande ”lucköppning” som delvis görs ihop med gamla vänner från förr, ett detektivarbete med den egna historien i centrum. Att ha varit i Stasis fokus är å ena sidan försäligt, men å andra sidan – så jäkla coooooolt! Tänk att ha en Stasiakt om sig själv. Det vore nåt att visa barnbarnen det.
Mosander har mött Speer, Görings änka och C G Svingel (VAR han V-Gurras hemlige son?) via Wolf Biermann och Misha Wolf (spionernas spion back in the days). Han hoppar mellan nutid och dåtid till nutid igen, från komiskt till smärtsamt, från fattigt till rikt. Små kåserier om allt och inget. Roande, oroande och alldeles förfärligt beroendeframkallande.
Själv åker jag ner igen den 28/2. Schemat är tufft, men jag längtar.
jag vill köpa fem stycken och ge bort…!
Jag är ingen scrappare – en sån där som gör scrap books (vad säger man på svenska? scrap-böcker? scrap-album? collageböcker? jag har officiellt hjärnsläpp!) – men jag sparar biljetter och kartor och allt möjligt, oklart varför. Gillar’t. Speciellt kartor. Jag blir annars mest nervös av folks alltför snuttegulliga baby-album med sidenblommor och färgade band och… ja, ni vet. Väldigt o-goth (fast nu när jag tänker efter så vore ett gothigt scrap-album bland det roligaste man skulle kunna göra, tror jag).
Jag kommer inte ens ihåg hur jag snubblade över den här boken, men det tog ungefär trettio sekunder mellan det att jag läste om den och att jag tryckte på knappen som lade den i min imaginära kundkorg på amazon. En roman om en amerikansk feminist och flapper i scrap-book-form (jaaa, HELA boken, varenda uppslag). Om man bortser från det lite väl gullesnuttiga slutet så är det en total home run, 100%. Underbara bilder. Underbara äventyr.
(jag vill också vara typ 22 och få stipendium till Vassar och sen flytta in i ett sunkigt rum i Greenwich Village/NYC på 20-talet, för att sen åka ångbåt över Atlanten och hyra ett likaledes sunkigt rum i 20-talets Quartier Latin/Paris och bli full på gin och snacka med Ernest. Jag vill vill vill!)
Som rubriken säger, jag vill köpa minst fem stycken och ge bort. Till svärmor Helena, till Cathy, Lia (som jag tror skulle vara den bästa collagemakaren någonsin), till Anette, till Suzann, till Anna och Sara och Ewalena och till Johanna och till Hille och Petra och till… oj, jag är visst redan uppe i mer än fem. Jaja.
Förkunnaren
(vadå? känns det som om jag tokuppdaterar nu när jag äntligen har både tid och frid att göra det? jodå, precis så är det.)
SOM jag längtade efter den: Förkunnaren, Unni Drougges andra bok om den sköna journalisten Berit Hård.
Berit, kvinnan som alltid alldeles magiskt hamnar mitt i smeten, mitt i kleten, men som också alltid med list och Svea rikes skönaste oneliners tar sig ur det allra mesta.
I denna den andra boken är det delar av den nutida självhjälps- och healing-trenden (eller snarare dess utövare) som håller på att ta livet (!) av henne. Man behöver inte direkt vara jätteinne i Sveriges skvallerkretsar för att ana Mi… eh, di Le… eh, Bodstr… öh, ja, en misshandelsanklagad popstar, en snorrik självhjälpskvinna och en exminister med kvinnotycke bakom en del av Unnis karaktärer. Hon gör det med ett par ton humor och dinglar detaljer framför näsan på en på ett sätt som kan få t o m den mest skvallerointresserade att undra vad som är sant och vad som är kryddat.
”En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.
Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.”
Jag är så glad att Massolit har tagit vara på Unni Drougge! Jag har en tendens att höja hennes skrivande till skyarna, men hur kan jag INTE göra det? Jag brukar skryta med att jag talar flytande sarkastiska. Unni, hon kan ge LEKTIONER i ämnet. Hennes förmåga att ta snackisar och vrida om dem i en Drouggesk twist är sällsynt skön, och jag kommer inte riktigt på någon annan svensk författare som gör det hon gör.
Extrabonus också för de nya, mycket vassare, omslagen. ”Don’t judge a book by its cover”, jojo, men de nya omslagen HOPPAR fram ur hyllan och doftar av de sköna skrönor som de ÄR, dessa roliga böcker om Berit. Förkunnaren kommer aldrig upp till samma höjder som Bluffen, men det är good enough. Skriv mer, Unni. Snabbtsnabbtsnabbt.
Vadå tröstshoppa? Vadå verklighetsflykt?
Av en ren slump – öööööh – så är det TRE olika bokpaket på väg hem till mig alldeles nu. Jag har fått ”nu har vi skickat grejorna”-mail för alla tre. Hoppsan då. Brevbäraren kommer att hata mig, om han/hon inte redan gör det. Jag har varit sparsam och ängslig sedan mamma dog (det är massor massor som kostar dyra pengar innan bouppteckningen är klar) men nu är det bouppteckning i överorgon och begravning på fredag och hur konstigt det kanske kan låta så har jag börjat slappna av lite med ekonomipaniken. Jag klarar ju det här. Två av paketen betalades med födelsedagspresentkortet från K, och det tredje – med 10 böcker för drygt 400 spänn – ska jag nog också klara utan att börja samla tomburkar.
———————————
Mitt i allt så trillade det in ett mail från bibblan om att jag kunde få hämta Sofi Fahrmans senaste bok ”Elsas hemlighet”, det var min tur att få låna den nu. Åh, så passande den INTE kändes, men vilken skön verklighetsflykt den till slut ändå blev.
”Efter ett par år som moderedaktör på Bladet med rapportering från modeveckor, Elegancegalor och bröllop får Elsa ovälkomna nyheter: Bladet måste säga upp ett stort antal medarbetare och hon är en av dem. Beskedet kommer som en fullständig chock och Elsa blir mer rådvill än någonsin – vad ska hon ta sig till?
Som tur är finns pojkvännen sedan ett par år tillbaka, Hugo, vid hennes sida. Han är inte bara en av Sveriges mest uppskattade modeskapare utan också Elsas stora kärlek. En hamn i stormen, den hon kan luta sig mot när det blåser hårt runt henne. Med hjälp av Hugo och sina närmsta lägger Elsa upp en plan för sin framtida karriär. Men ska Elsa få det hon vill ha? Och ska Hugo få reda på hennes stora hemlighet?
Följ med till modemagasinet Elegance, exotiska platser som Miami, Verbier och New York, och den bästa sommaren i Elsas liv.”
New York, shopping, party, sex, New York, intriger, Jonas Hallberg, New York. Jag kommer alltid att älska London mycket mycket mer än New York (jaja, Elsa kvistar iväg en snabbis till London också, men det går inte att jämföra med den veritabla New York-reklam som samtliga Elsa-böcker trots allt utgör), men jag är inne i en period nu då jag älskar att läsa om och titta på (eh… jag har nyss klämt Gossip Girl säsong 4 på DVD *harkel*) NEW YORK.
Sex, party och dyr shopping – ja det är långt från grå novemberdimma, minnesblad från Cancerfonden och begravningsförberedelser. Jag behövde nog det. ”Elsas hemlighet” är inte stor litteratur (men Sofi har känsla för en kul historia, så om nån bara vågade peta mer i det stundtals rätt kassa språket kunde hon lätt bli Sveriges glamourboksdrottning, bye bye Denise Rudberg) och själva hemligheten i sig är för mig rätt löjeväckande (vad är DET att behöva hålla hemligt?? what? nej, VAD heligheten är tänker jag inte skriva om här) men i övrigt är det en alldeles alldeles OK underhållningsbok.
Jag minns inte exakt vad jag tyckte om de två första böckerna om Elsa, men något inom mig säger att det här är den bästa hittills, och jag hoppas faktiskt att Sofi fortsätter att skriva sånt här, när nu trilogin om Elsa är over and done with.
My heart goes bang bang bang bang
Bang – alias Babro Alving – har trollbundit mig sedan sekund ett. Jag har tänkt ”oh, att ha fått vara hennes vän” eller ”oh, att ha fått jobba med en sån kreativ människa”, men jag inser med åren att hon var allt annat än enkel att älska. Ändå var det så många som gjorde just det. Älskade henne. Frågan är om hon någonsin älskade sig själv.
Hon bröt så många konventioner, hon var så – skenbart – stark. Hon gjorde ofta som hon ville, hon fick mycket stryk för det, men hon drev ofta genom sin vilja och gjorde saker som kvinnor, allra helst mammor, absolut inte fick göra. Ja, snudd på som kvinnor, allra helst mammor, FORTFARANDE inte får göra. Hur kan man annat än fascineras av ett sådant liv? Hon födde en Ruffa, ogift. Ja, Ruffas pappa var gift. Um, med någon annan. Hon levde öppet bisexuell och polyamorös (även om man inte talade i de termerna då, åtminstone inte högt) och reste till platser där kvinnor då rakt inte borde befinna sig.
Det man lär sig är att hon var långt från ensam kvinna på fronten. Vi tror att vi är så fria och gör så mycket gränsöverskridande i dag, men det fanns en ganska gedigen bunt nordiska kvinnliga krigskorrespondenter redan på 1930/40-talet. Överhuvudtaget undrar jag ibland om det har hänt så där hiskeligt mycket sedan Bangs dagar.
Beata Arnborgs Krig, kvinnor och Gud är en fantastiskt välskriven biografi om en av nittonhundratalets mest mångsidiga svenska skribenter. Arnborg har fått tillgång till brev, dagboksanteckningar och många intressanta bilder. Jag önskar att många många ville läsa den, inte bara för att få lära sig mer om Bang, utan för att ta del av ett liv levt av en människa som slukar dagarna i stora tuggor. En synbart stark människa som gjorde så många spännande saker, som var med och upplevde så viktiga bitar i 1900-talshistorien men som samtidigt kämpade med så många demoner. Mycket var hon, fru Alving, men tråkig var hon då sannerligen aldrig.
ordinflation
BRUNKÅLSINFERNO, minsann. Nu väntar jag bara på lingonsylt-chocken. ICA-Stig RASAR.
Jag ser en helt ny business här. Antalet matlagningsprogram i TV eskalerar med oförtröttad hastighet och alla stjärnor oavsett normal-sysselsättning bör ge ut minst en kokbok för att inte tappa ansiktet. Vilken kombo-chans! Gourmet-dystopin. Exploderande konserver orsakar massdöd. Infernon. Man kan garanterat kasta in en zombie också (Morberg har ju redan en ”haunted look”, tycker jag).
Ja jävlar.
Carin Hjulström – när man är vilse bland kuddarna
”Hur hinner du läsa alla böcker?” frågar folk. Lätt. Prova att ligga klarvaken fram tills det är dags för sambon att åka till jobbet så ska du se hur mycket du hinner läsa! (nej, man är inte fräsch dagen efter, men jag borde å andra sidan somna som en sten i natt). Jag tycker att jag är en hjälte som har klarat av att powerpointa ihop onsdagens alla möten i nuläget.
I natt läste jag – bland annat (!) – Carin Hjulströms Hitta vilse. Hitta vilse är den fristående fortsättningen på Finns inte på kartan, en finurlig historia om den lilla småländska byn Bruseryd som var på väg att försvinna från eniros kartor – såvida de inte lyckades öka invånarantalet till minst hundra personer.
(den var en… TREVLIG bok. det låter trist att säga att en bok är ”trevlig”, men den VAR det).
Andra boken om journalisten Frida Fors puttrar på i samma stil, den är också TREVLIG. Inte helt svårutsägbar, men vid fyratiden på morgonen är jag inte mitt allra mest analytiska jag vilket fall, så jag skulle vilja påstå att detta är alldeles perfekt läsning för en sömnlös natt. Frida söker jobb på Stora Kvällsblaskan i Stockholm, en stad som är helt ny för henne. Ingenstans att bo, inga kompisar. Inga kontakter. Men… så får hon flyt. Och så går det åt helvete. Och så får hon flyt. Och så går det åt… ja, ni ser mönstret. Klassiskt. Klassiskt och aningens sarkastiskt, men aldrig tråkigt!
”När Frida Fors, i konkurrens med hundratals andra, blir anställd på kvällstidningen Aftonpressens nyhetsredaktion känns det som en revansch. Äntligen ska hon slippa korttidsvikariaten och osäkerheten och flytta till Stockolm, staden där allting händer. Hon ser framför sig ett liv fyllt av spännande jobb, vänner och förhoppningsvis kärlek.
Men ingenting blir som hon tänkt sig. Knappt har hon hunnit börja förrän hon måste sluta. Sist in, först ut är den hårda läxan. Plötsligt står hon ensam i en ny stad med en alldeles för dyr andrahandslägenhet och utan jobb i sikte. Motvilligt tvingas hon söka nya kontakter, vilket leder henne in på okända vägar.
En reportageresa till Mallorca och ett oväntat jobberbjudande får henne att fundera på var hennes egna gränser går. Mot vem eller vilka är det viktigast att vara lojal, och vad är hon själv beredd att offra? I arbete och kärlek?”
Jag funderar och funderar på om det här är chick lit eller inte. Jo, det är det nog. OK då. Mycket av det som får mig att flina påminner om en del av de värsta historierna från mina (då) unga journalistpolare som försökte sig på en karriär just på de där blaskorna i storstan, man trodde knappt sina öron ibland. Om du vill ha mer av det här kan jag rekommendera Belinda Olssons böcker om Agata – Gravidchock! och Otrohet på öppen gata (och vice versa – gillar du dem så gillar du nog Carins böcker, yadayada). Samma rappa knix som böckerna om Frida, också dessa med enskvätt feministiska småpikar. I like.
Skulle jag ge bort Carin Hjulströms böcker till någon annan som vill ha något treeeeevligt att läsa? Ja, otvivelaktigt. Fyra boktoksflin av fem möjliga.
(inte så) Anonyma Biblioholister 