Den, den eller den?
Helgstudie av det lilla livet:
Två katter glada att matte är hemma. De vill inte koppla det där med ”matte är borta från 8-20 må-fre p g a bl a pengar till kattmat och vårt dyra men ekologiska, minst ohälsosamma och välfungerande kattströ” så de tar varje jobbdag som lite av en personlig förolämpning.
Nå, det är lördag och jämfört med förra helgen har jag snudd på ingenting bokat (puh, det var roligt men jag orkar inte full fart två helger på raken) så jag äntrade läshörnan beväpnad med tre böcker. Arbetsuniform: pyjamas. Snabbt fick jag tantkatten i knäet. Spockissen snurrade surt runt. Tantkatten är förvisso frisk nu, börjar äta till sig gammal knubbighet igen, men mest av allt är det ännu gammalt lösskinn som flödar ut över hela mig så knät var ganska fullt 😉 Liten katt allt surare. Lägger sig till slut vid fötterna. Fine.
Tantkatt bestämmer sig för att ”detta är för varmt”, reser sig och går. Liten katt tittar upp. Jag lockar på liten katt som reser sig. Tittar på mitt nu tomma knä. ”Jamen kom då?”. Lyfter upp liten katt, lägger honom i knä. Liten katt ligger kvar i strax under en minut, reser sig sedan och går två dm bort med surt knyckande svans. Fine. Då kan jag skriva. Behöver bl a skriva gästinlägg till annan blogg.
dator i knä
startar dator
börjar skriva
Liten katt TVÄRRESER sig. Va? JAG vill ju ligga i ditt knä. Matte? Hallå? Va? VavavaVA?
Nu försöker jag skriva så gott det går med en katt som prompt ska ligga på min ena arm. ”Ta bort honom?” säger ni. Ja, om jag vill ha en soffkudde nerkissad. Tro INTE att jag bestämmer bara för att jag betalar kattmaten. Den enda som dresseras i detta hus är JAG.
Fast liten katt dresserar mig på roliga vis. På morgonen och när jag kommer hem från jobbet får han godis om han hoppar upp i min famn från hallbänken. Imorse var han otålig, sket i den ”lata” varianten med att hoppa från bänken och hoppade upp i min famn från golvet istället. Världens piggaste lilla hjärtpatient.
Allt fler stadsdelar i Berlin förbjuder cirkus med vilda djur. Frågan är om jag räknas som vilt djur eller om jag anses till fullo domesticerad. Det får vi fundera på en annan dag, så vänta med att anmäla lillskiten till myndigheterna är ni snälla.
Hej lördag! Jag tänker böcker, böcker och böcker. Om jag ORKAR tar jag med en bok till café. Annars duger läshörnan fint 😉
serendipity
Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.
Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.
———————
Så – Den sårade divan:
Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.
Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.
Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.
att läsäta sig runt Berlin, del 5460295625
Dagens Kulturkollotagg handlar om GLÄDJE! Jag går stundtals under öknamnet Pollyanna Andersson – works fine for me – för jag kan brista ut i ohemul glädje mitt i en massa bajs. Jag har tränat jättemycket på att försöka se det jag har istället för det jag inte har, och si redan där anar jag irriterat rynkade pannor här och var. Det är OK.
En sak som bereder mig glädje är mat, och det faktum att jag har råd att äta den. I Berlin är det BILLIGT att äta ute (speciellt jämfört med hur det ser ut i höga nord) så på sommaren gör jag det ofta. Gör jag det i sällskap med människa så är det mysigt, finns det ingen människa att ta med så går det lika bra med en bok! Jag läser mig runt Berlins uteserveringar från påsk till oktober varje år. NJUTNING!
Igår försökte jag ännu en gång att bli kär i Kreuzberg. Gick sådär, som vanligt. Vandrade både nya gator och ”säkra kort” som Bergmannstrasse. Nu när jag gått i Bergmannkiez många gånger minns jag inte längre riktigt varför jag tyckte att gatorna där var så mysiga från första början, men där finns onekligen många fik och restauranger. Igår blev det en mixad veggotallrik på Knofi, det var rätt gott men jag blev fullständigt avtänd av hur otrevlig en i personalen (t o m ägaren?) var. Jag klarade mig, men han var så otroligt sur och otrevlig mot andra gäster, speciellt de som inte talade tyska.
Oh, bejb, du har en uteservering på en av de turisttätaste gatorna i Berlin. Vad TROR du? Dit går jag inte igen. Stan är fullsketen med bra turkisk mat. Jag väljer att äta den på trevliga ställen.
Idag på förmiddagen var det svalt och molnigt – annars hade jag ALDRIG fått bord för brunch på grannhaket Fleur de Sel. Jag valde en Brunch de Jardin, många små smakebitar av allt trädgården ger, och två riktigt fina ostar. Hög kvalitet, men också (för Berlin) högt pris för relativt lite mat (även om det ser mycket ut på bilden). Jag blev lagom mätt!
Lustigt nog talar många franska på Fleur de Sel, inte bara personalen. Expats som längtar efter hemlandets delikatesser? Mysigt är det vart fall, men jag saknar det där med att fnissa åt Glory(w)hole-skylten som satt här förut. Det fiket testade jag aldrig, det roliga namnet till trots.
En lyx man kan ägna sig åt när man inte har andra man måste ta hand om är ju att göra det fint ÄVEN om man bara är ensam hemma (och även om sakerna på tallriken kommer från [underskattade] Lidl ;)). Jag fjäskar ofta för mig själv på det här viset. Jag älskar det. OK, fikonbrödet kom inte från Lidl, men det är enkelt att göra själv. Köp torkade fikon, mosa, blanda med mandel tryck ihop till kaka, förvara svalt, skär när det ”stelnat”. Gott och snyggt till ost.
Jag hade tänkt promenera MASSOR idag också, men ännu en intensiv vecka tog ut sin rätt (och med närmare nitton tusen snittade promenerade steg per dag måndag – lördag kanske jag behövde en vilodag) så efter brunchen gick jag hem, skulle ”bara läsa” en stund och somnade sen i fyra timmar. Var seg och tackade nej till en promenaddejt med en man som verkar trevlig. Det kommer fler dagar. Och (i värsta fall) fler män 😉
Lockhart är f ö tokbra, men det är inte bara jag som blir trött av den. Även den unga generationen klipper med sina söta små ogonlock 😉
En dålig bild av en bra helg
En nuttig bok och Stefanos ljuvliga katt. En filt och en påse lakritsdumle. Mer behövs inte.
jaja, jag kanske kan liiiite mer än bara Kleine Katze Chi
Mitt självförtroende när de gäller att läsa på tyska är fortfarande tämligen ickeexisterande, så jag tänkte lyda min svensktyska kollega P (tyska föräldrar, född i Tyskland, uppvuxen i Sverige) och testa ett seriealbum – såna gillar jag ju! Jag vet inte om boken var inplastad eller om jag bara inte bläddrade i den, men jag plockade iallafall med mig Konami Kanatas Kleine Katze Chi och tänkte väl något i stil med ”mhmmm, japanskt, coooooool – lite manga och katt kanske, vad kan gå fel?”
Tja, fel och fel. Mitt självförtroende är som sagt rätt lågt och jag skojade om att det var perfekt att prata med 2,5-årige Henrik när han var här (vårt ordförråd var väl ungefär lika utbyggt om vi undantar mina Rammsteinska obsceniteter, mitt uttal är dessutom bättre än hans men jag är fortfarande inte säker på att det mest av allt beror på att jag inte har en ständig napp i truten ;)) men det här var lite VÄL mycket barnbok.
Lilla Chis familj flyttar till ny lägenhet, Chi är arg för hon känner inte igen sig, men så inser hon sakta att det kanske inte är så dumt ändå. Ja, det var det hele. Söt bok, ljuvliga illustrationer, men njä – jag kanske kan satsa LITE högre nästa gång (men OK, nu vet jag vad ”klippa klorna” heter på tyska;)). Nu fick den gå vidare till Henrik och hans syskon som tack för att de hjälpte sin mamma (min chef) att ta hand om Izzy och Spockissen är jag var i Sverige över jul.
Tyskatraggel i övrigt? Tja, i morse kom koncernens CSR-ansvariga förbi och önskade gott nytt år och då tog jag hela storyn om min Sverige-turné under julen SAMT nyårsdiskussionen (inklusive gnäll om dyngraka muppar som drog av raketer mitt inne bland husen utan nån som helst koll) på tyska med henne och det gick finfint. Lite i taget, that’s the shit. ”Plötsligt så händer det”. Att våga prata tyska med nån som jag knappt hade vågat prata med ALLS för ett halvår sen är ett stort steg för mig.
the thing from the future
Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?
——–
Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.
Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.
——–
Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.
Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?
biblioteket befolka… bekattas.
Nä. Jag vet. Jag har inget ”riktigt” bibliotek längre, men så länge väggarna i vardagsrummet är täckta av bokhyllor och jag saknar TV så får det heta så, för min självsuggererade själsfrids skull.
Ännu en ångest avklarad. Den största är kvar, jag blir inte lugn förrän huset är sålt och banken har fått sina pengar, men det där med katterna har också gnagt. Hur skulle de hantera resan? Skulle det bli strul med SAS? Skulle passpolisen i Tyskland bråka? Hade allt blivit rätt med kattpass och vaccinationer? HUR skulle de klara en helt ny miljö, med mycket mindre boyta? Speciellt lillkatten har gnagt i hjärtat, han pinkar överallt när han är sur. Vill inte bo i ett hem som luktar kattpiss konstant.
Katter som åker kabin måste eskorteras, och man får bara ta en per person. Sålunda hade exet lovat att följa med ner på snabbresa. Jag betalade såklart allt. Mindre än tio dagar innan det var dags kom ett mail om att lusten att göra det där var rätt ickeexisterande. Jag trodde att jag skulle få hjärtinfarkt. Biljetterna var köpta och SAS hade gått med på att katterna fick följa med (det är ingen självklarhet och avgörs från fall till fall, flight till flight). Jag skrev i panik till en människa som supportat på fantastiska vis de senaste två månaderna (och i många år innan det, på olika vis, men inte så intensivt som nu av olika rutiga och randiga). Tre timmar efter att jag bara velat… ja, inte kasta mig framför tåget, men nåt ditåt, hade han ordnat tidigare lämning av barnen till exfrun samt tillåtelse att hoppa över obligatoriska måndagsmöten på jobbet. Han räddade mig.
Allt gick bra, mycket tack vare denna människas kopiöst lugna och trygga personlighet. Med facit i hand var han ett långt bättre sällskap än exet hade varit ens innan vi var ex. Katterna, som kan extremt vara fega för nya människor (speciellt stora och långa män med basröst, de är ovana vid det), betedde sig som om han rullat sig i kattmynta. Så snart han satt nånstans hade han Izzy limmad i knät. Hon går fortfarande och letar efter honom här. Lillskiten betedde sig illa första kvällen, han pinkade ner en ren handduk och en soffkudde. Sedan dess har han, peppar peppar, kissat i lådan. Det tackar jag för.
En sak i taget.
En bokhandel att återvända till
Stargarder strasse. ”Man kan undvara mycket i livet, mrn inte katter och litteratur”
hur vi känner inför släppet av Laini Taylors nästa bok
”är det den? ge mig! ge mig NU! nehej, inte den i dag heller…”
träningsläger pågår
Den som har hängt med ett tag vet att en älskad fyrbent familjemedlem blev väldigt dålig oväntat snabbt och lämnade oss för några veckor sedan. Han var familjens hårigaste boktok och han älskade när vi läste för då höll vi oss STILL. Mycket social herre. Vi är ju inte helt utan fyrbeningar nu heller, men den yngre generationen är aningens mer rastlös och kan på sin höjd (”på sin höjd” – uj, det blev vitisigt värre) tänka sig att övervaka läsningen på avstånd. Sankt Astor (yes, han är kanoni… förlåt, kattoniserad här) var mer närgången. En varm kelgris som rättvist alternerade mellan husses och mattes knä. Mycket saknad. Mycket.
…fast det kanske ligger något i det där med att vi alla har roller. Även djuren. Tänk om lillsprallisen kan bli ny bibliotekskatt nu när platsen är vakant? Han LÅG STILL i knät några 90-sekundersvändor.
En stund senare parkerade han sig på tidningen jag läste. Ja, ska han nu lockas att bli ny bibliotekskatt så kunde jag ju inte köra ner honom heller. Artikeln om Merete Mazzarella fick helt enkelt vänta.
Vi får se. Varje gång jag försöker med ett litet ”du har fler cyklar än jag har katter” så kontrar sambon med ”men du har fler böcker än jag har cyklar”. What to do?
CCL all the way
Jag har skrivit, pratat och tjatat så mycket om min döda katt de senaste dagarna att jag tror att ungefär halva bekantskapskretsen har låst in mig i CCL-facket och kastat bort nyckeln för alltid. Jag kan lika gärna ta det ända in i kaklet – Strand i New York är en fantastisk boklåda med rolig merchandise. De var tidigt ute med de tygpåsar som de flesta butiker numera har. Att bära runt sina böcker i en tygkasse från Strand är extra snajdiga boktokpoäng för många.
Idag gjorde de reklam för sin senaste design på fejjan – OMG, en crazy-cat-lady-boktok-kasse! Blir det bättre?
Och – oh the irony – butiken ligger bara några kvarter från Astor Place.
Fina Astor. F*n vad vi saknar honom. Om ni undrar.
Jag har redan en kasse från Strand OCH levande katt(er) kvar, men det hindrar ju inte att jag behöver en katt… förlåt, en kasse till.
Och kanske en katt. Men då är jag rädd att K flyttar och honom vill jag behålla.
Om Strand har jag skrivit förr. Omistlig butik för bokälskare på vift i New York. Jag blev inte sådär pang pang bom woooooow kär i New York som så många tycks bli, men Strand, Central Park och MoMA gillade jag skarpt.
PS den förfääääärliga gröna vävtapeten är äntligen på väg bort nu. Woohooo!
det blir kallt och tomt i biblioteket
Familjens hårigaste boktok har tumörer fulla buken och måste få somna in senare idag. Mysstunden ovan utspelade sig för bara en vecka sen och då anade vi ingenting, han var som en ungkatt. Mitt i allt så är jag glad att han var dålig så kort tid. Out with a bang efter tolv fina år.
när verkligheten tränger sig på
Bridget Jones är tillbaka för tredje gången! Jag kan erkänna att jag fnös lite och undrade om Helen Fielding hade drabbats av plötslig penningbrist för att mjölka ur ännu en Bridgetvända, men när kundvagnen skulle fyllas lite till för att få fri frakt och Mad about the boy var relativt sett snorbillig så tänkte jag ”ja, men det är en epok, Bridget är kult, låt oss se vad hon tar sig för”.
Och Bridget har åldrats med någorlunda värdighet. Hon jagar förvisso fortfarande kilon och det kan tyckas trist, trött och bakåtsträvande men i ärlighetens namn så känner jag många starka kvinnor som gör det – en del erkänner, andra inte (ibland anses starka kvinnor förväntas stå över sånt, och det gör en del av dem, men att falla för grupptryck är mänskligt och skall icke hållas emot enskilda individer). Hon jagar numera dessutom twitterföljare och DET vet jag många fler som gör.
Och så jagar hon kärlek. Igen.
Nej, hon har inte varit otrogen. Hon har inte gjort bort sig eller strulat till allt. Hon har heller inte blivit sviken. Det avslöjas ganska snart i boken, så jag känner mig inte som farligt en elak spoilare: hon är änka. Den typ femtioåriga fd Jonesy, numera Mrs Darcy, lever ensam i ett stort hus. NEJ det gör hon inte. I huset bor också en son och en dotter. I Bridgets fall är det inte ekonomin som är det tyngsta med att vara ensamstående mor – de flesta bekymren är kopplade till den londonitiska medelklassens (t o m övre medelklassens) statushets. Barn ska underhållas på de mest intrikata vis, och Bridget själv får pikar för att hon inte är botoxad – ”oh, a natural face, you never see them nowadays” (nej, det var ingen komplimang). Utrymme för kräkpåse för många, men fine: jag köper storyn och uppskattar sarkasmerna. Den håller NÄSTAN in i mål – men den coola Bridget måste naturligtvis RÄDDAS. Av en men med starka armar som kan det där med ordning och reda. Där ville jag också ha en liten spypåse. Frånsett det blev det godkänt, många plus för ljuuuuuvliga Londonscener och vassa samtidsbetraktelser. Ms Fielding is fluent in sarcasm, som en säjer.
Jag skriver ofta om chick-lit som en tröst, ett alternativ till godis, kakor eller andra berusningsmedel och de senaste dygnen har det verkligen varit så. Min trogna kattvän sen mer än tolv år tillbaka, Astor, är mycket sjuk och jag har vaknat ofta ofta de senaste nätterna. Boken har legat vid kudden som distraktion. Den här typen av litteratur lämpar sig tämligen väl när en som jag just nu har koncentrationsförmåga som varar max fem sekunder i taget.
Imorgon får han ”domen”. Det är inte helt kört, men det ser mörkt ut. Ibland är det hårt att vara djurägare, detta är en stor, kärleksfull katt som skulle lämna ett mycket stort tomrum om vi måste ta det jobbiga beslutet att låta honom få somna in nu. Med tanke på att vi båda har mist föräldrar de senaste åren så kanske en del skulle tycka ”det är ju bara en katt” men för oss är det inte riktigt så.
Utan Astor skulle vi behöva vrida upp värmen flera snäpp… han är inte diskret i sitt närhetstörstande.
Här syns dessutom den enorma röra som uppstår när en har fler böcker än en kan förvara snyggt. Inte vackert, men en guldgruva.
unboxing 130525
Det var tungt att gå vilse med paketet, men det var lätt värt det. Behövde dessutom inte ens packa upp det själv.
Hurraaaaaa!
Idag firar vi världsbokdagen, instiftad av UNESCO under en generalkonferens 1995. Det handlar om att fira läsande, att hylla böcker och författare, men också om att värna upphovsrätt och människors fria tillgång till information – en kombination som jag anar att en del har svårt att se i samma mening.
En mig närstående katt – på den tiden runt fyra månader gammal – får illustrera det där med att alla faktiskt kan älska böcker. Man ska bara hitta den rätta. Mr Spock, eller Spockkissen (ja, med två k) som han oftast får heta till vardags, vill dessutom visa att man kan älska böcker på många olika vis.
(numera äter han hellre kattmat, tack och lov. för den som har läst The Strain blir dessutom den maniska blicken, hela HAN, lite extra kul.)
Jag känner dessutom att jag behöver förklara att:
– Jersildarna är utrangerade, hederligt inköpta, biblioteksböcker
– Ja, det var en hiskelig ickestruktur i hyllorna, en sorts transit(o)ordning
Den numera ganska distingerade farbror Astor (bilden är från 2001 – ja, det har hänt en del med bildkvalitet sedan dess!) hade en mycket stillsammare inställning till litteraturen som ungkatt. Han vilar som synes lugnt i den brittiska historiens varma famn. Han älskar fortfarande böcker.
Äh, jag fortsätter väl. Izzy har också haft specifik boksmak genom åren. Histologi, minsann. Det var tider det, snart tio år sedan.
NU kommer den sista katten: Iriis. Vår allra äldsta katt som flyttade hem till oss när mamma blev för sjuk för att kunna ta hand om henne. Mamma dog för 1,5 år sedan, jag trodde nog inte att Iriis skulle hänga med mycket längre än mamma, men hon har blivit en riktigt pigg, om än aningens eljest, katt-tant. Hon har ännu inte visat något riktigt bokintresse, men lådor gillar hon. Annars vore hon väl inte katt.
Världsbokdagen var det ja. Inte crazy cat lady-dagen. Tur ändå att man kan kombinera.
minns ni Mästaren och Margarita?
Du vet Behemoth, han finns på riktigt. TÄNK att han bor i lilla Stenstorp – hemma hos min svärmor dessutom – långt från Moskva.
An enormous (said to be as large as a hog) demonic black cat who speaks, walks on two legs, and can even transform to human shape for brief periods. He has a penchant for chess, vodka, pistols, and obnoxious sarcasm. Evidently the least-respected member of Woland’s team—even Margarita boldly takes to slapping Behemoth on the head after one of his many ill-timed jokes, without fear of retribution. His Russian name Begemot means hippopotamus, but also refers to the legendary Biblical monster.
en ofrånkomlig accessoire
Läsa utan att ockuperas av katt? Omöjligt hemma hos oss. Tur att man inte VILL läsa utan katt heller.
när askes tangerar djurplågeri
Den slocknade blicken. Det uppgivna örat. Svansen som inte finner ro. Ja, ni ser ju hur det drabbar värnlösa djur – som dessutom kikat över axeln och sett massor av bilder med lyckliga katter som boar i sina människors bokreakartonger – när matte beställer en bokreabok. En. Enda.
#Blogg100 – 38
contrary to popular belief –
– man behöver inte alls ha människobarn för att ta en ledig sportlovsdag. Det finns normativa tankar där också, så jag skrattade mycket, hårt och länge när K vände lite på begreppen för nån vecka sedan. Vi diskuterade just det där fenomenet att de som inte har människobarn ibland inte antas ta ledigt för vissa saker, och jag mumlade nåt om att kattägare vill ju också minsann… och K utvecklar det genom att börja säga ”Ja, för barnägare [yadayada]”
BARNÄGARE! Älsket på det! Jaja jag veeeet, vi äger inte våra barn, vi har dem till låns, men jag tyckte att det var ett skönt sätt att vända på normerna. Ju.
Boken? MYCKET bra hittills. Varmt tack till Cecilia för den!
som jag skrev – jag samlar inte på barn, men…
Det finns de som absolut älskar tjocka böcker.
…men sen var jag en ond människa som plockade undan boken, hårade av den. Vi måste tänka på våra allergiska medboktokar.
(ja, bilden är sugkass, men de där två får man fånga på sekunden, annars blir det inget alls)
keep’em coming
Ja men ni ser ju. Unge herr Spock. Man bara KAN inte neka honom ett stadigt flöde av inkommande kartonger.
Går du loss på sånt här? Vill du ha mer? Missa inte The Cultural Cat.
jag tror att man kan få in en zombie när man ändå håller på
Mitt handarbetade går i perioder och en av de saker som jag trivs allra bäst med är att brodera korsstygn. Det blir dock inte många röda stugor med förnumstiga budskap om guds frid. Jag samlar på mönster, men oftast ur den kategori som kan kallas milt subversiva.
Att brodera katter skulle också kunna bli för nutteputtigt, men katterna i Katter i korsstygn av Martin (målar katt-tavlor) och Jill (gör broderimönster av tavlorna) Leman är coola. Kraftiga. Sköna. Ickeputtenuttiga. Den här boken landade i brevlådan under veckan som gick. En god vän hade snubblat över den på nätet och kom att tänka på mig, så hon klickade hem den när hon ändå var igång med det egna bokshoppandet. Jag antar att det är överflödigt att berätta att jag blev jätteglad, men det gör jag ändå. Vintage från 1994, sånt gillar jag.
Har man lite olika mönster, en skvätt fantasi och lite känsla för att trixa hit och dit så är det ganska lätt att kombinera olika mönster. En på gränsen till puttenuttig katt får plötsligt en halvrutten zombiekompis. En söt katt tittar ut genom ena ögonhålan på en döskalle. Eller så drar man till med en zombiekatt rakt av. Inte helt klassiskt, men vadå? Kul. Det finns alltid nån som gillar en knäpp tavla. Tror jag.
Mamma dog i oktober 2011, ändå hann jag tänka att jag skulle göra något ur boken till henne innan… just ja. Just nej. Det ska jag ju inte.
Å andra sidan så tycker jag faktiskt att man kan sätta annat än bara blommor på gravar. Vi får se.
Ett tag blev det väldigt många kvinnokampstecken (Izzy kände sig som synes tvungen att trycka dit sin näve också. här skulle man rent teoretiskt kunna skämta till det om ”pussy power” men ni som känner mig sen förr vet att så lågt skulle aldrig jag sjunka.). Det, och många andra snygga mönster, hittar du på fuldesign.se.
————————————————
I övrigt är det en väldigt väldigt lugn lördagskväll, och jag läser faktiskt e-bok igen. Jag gör det fortfarande på datorn. Vi får se när jag tar steget fullt ut och gör det i mobilen. Läsplatta är jag fortfarande inte jättesugen på.
hej då, goda föresatser. men hej igen!
Jag blev ganska duktig på att biblioteka igen förra året. Ja, åtminstone sista halvan av förra året.
Jag belade mig själv med bokinköpsförbud någon gång strax efter bokmässan (tror jag. kanske var det senare. minnet är kraftigt selektivt, men nej, jag tänker inte gå bakåt och kolla och ”strax efter” är ju ändå ett ganska vitt begrepp), jag höll det GANSKA bra (utom när jag var ”tvungen” att köpa böcker i present till andra och det råkade slinka med något till mig själv också, ni vet ”tag 4 betala 3”, what to do what to do?). I december gick jag bananas. Köpte många böcker till andra men ännu fler till mig själv. ”Ja, men julklappar till mig får jag köpa”. Nån dag runt julaftonen hade jag läst en ljuvlig bok som triggade sug efter mer av samma, klart jag skulle få köpa lite till. Men efter nyår skulle det vara slut. Basta.
Det höll ju ända till i dag. Klart att jag ska bejaka min barndomsnostalgi och läsa Nevil Shute?
Jag ger inga nyårslöften längre, goda föresatser kan man ha (och bryta) anytime. Men nu måste det faktiskt räcka ett tag igen. Nu får jag ta och lägga böcker i minneslistan. Är det något jag absolut måste ÄGA (det inträffar ju mer sällan än man som bokmissbrukare egentligen vill medge) så får nästa inköp ske tidigast 1/2. Undantaget är om det blir Berlinresa av i slutet av januari (det kan ske… med lite tur). Då får jag köpa något på tyska om jag skulle råka göra ett superfynd.
Basta.
Enda kruxet med bibliotekande och att reservera böcker man vill läsa är att de inte alltid trillar in i rätt tid. När man har TID att läsa dem. Eller ork. Jag har två högkvalitetsböcker hemma nu som stirrar på mig. Som jag VILL läsa. Men inte NU. De är för svåra för min stekta jullovshjärna att ta in. För tunga, för tjocka och detaljbemängda. Förr brukade jag lämna tillbaka dylika bara-lite-fel-i-tiden-böcker olästa och tänka ”jag köper den sen när den kommer ut i pocket istället”, men det lirar ju inte heller riktigt bra med mina föresatser att dra ner på inköpen. Hum. Vem har sagt att det ska vara enkelt att inta en logisk hållning till boktok?
”Men katterna älskar ju lådor” är ännu en av alla ursäkter som det är dags att ditcha. Igen.
(inte så) Anonyma Biblioholister 