katter och böcker

Den, den eller den?


Helgstudie av det lilla livet:

Två katter glada att matte är hemma. De vill inte koppla det där med ”matte är borta från 8-20 må-fre p g a bl a pengar till kattmat och vårt dyra men ekologiska, minst ohälsosamma och välfungerande kattströ” så de tar varje jobbdag som lite av en personlig förolämpning.

Nå, det är lördag och jämfört med förra helgen har jag snudd på ingenting bokat (puh, det var roligt men jag orkar inte full fart två helger på raken) så jag äntrade läshörnan beväpnad med tre böcker. Arbetsuniform: pyjamas. Snabbt fick jag tantkatten i knäet. Spockissen snurrade surt runt. Tantkatten är förvisso frisk nu, börjar äta till sig gammal knubbighet igen, men mest av allt är det ännu gammalt lösskinn som flödar ut över hela mig så knät var ganska fullt 😉 Liten katt allt surare. Lägger sig till slut vid fötterna. Fine.

Tantkatt bestämmer sig för att ”detta är för varmt”, reser sig och går. Liten katt tittar upp. Jag lockar på liten katt som reser sig. Tittar på mitt nu tomma knä. ”Jamen kom då?”. Lyfter upp liten katt, lägger honom i knä. Liten katt ligger kvar i strax under en minut, reser sig sedan och går två dm bort med surt knyckande svans. Fine. Då kan jag skriva. Behöver bl a skriva gästinlägg till annan blogg.

dator i knä

startar dator

börjar skriva

Liten katt TVÄRRESER sig. Va? JAG vill ju ligga i ditt knä. Matte? Hallå? Va? VavavaVA?

Nu försöker jag skriva så gott det går med en katt som prompt ska ligga på min ena arm. ”Ta bort honom?” säger ni. Ja, om jag vill ha en soffkudde nerkissad. Tro INTE att jag bestämmer bara för att jag betalar kattmaten. Den enda som dresseras i detta hus är JAG.

Fast liten katt dresserar mig på roliga vis. På morgonen och när jag kommer hem från jobbet får han godis om han hoppar upp i min famn från hallbänken. Imorse var han otålig, sket i den ”lata” varianten med att hoppa från bänken och hoppade upp i min famn från golvet istället. Världens piggaste lilla hjärtpatient.

Allt fler stadsdelar i Berlin förbjuder cirkus med vilda djur. Frågan är om jag räknas som vilt djur eller om jag anses till fullo domesticerad. Det får vi fundera på en annan dag, så vänta med att anmäla lillskiten till myndigheterna är ni snälla.

Hej lördag! Jag tänker böcker, böcker och böcker. Om jag ORKAR tar jag med en bok till café. Annars duger läshörnan fint 😉

Annonser

serendipity

150826

Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.

Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.

———————

Så – Den sårade divan:

Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.

Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.

Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.


att läsäta sig runt Berlin, del 5460295625

Dagens Kulturkollotagg handlar om GLÄDJE! Jag går stundtals under öknamnet Pollyanna Andersson – works fine for me – för jag kan brista ut i ohemul glädje mitt i en massa bajs. Jag har tränat jättemycket på att försöka se det jag har istället för det jag inte har, och si redan där anar jag irriterat rynkade pannor här och var. Det är OK.

En sak som bereder mig glädje är mat, och det faktum att jag har råd att äta den. I Berlin är det BILLIGT att äta ute (speciellt jämfört med hur det ser ut i höga nord) så på sommaren gör jag det ofta. Gör jag det i sällskap med människa så är det mysigt, finns det ingen människa att ta med så går det lika bra med en bok! Jag läser mig runt Berlins uteserveringar från påsk till oktober varje år. NJUTNING!

150726a

Igår försökte jag ännu en gång att bli kär i Kreuzberg. Gick sådär, som vanligt. Vandrade både nya gator och ”säkra kort” som Bergmannstrasse. Nu när jag gått i Bergmannkiez många gånger minns jag inte längre riktigt varför jag tyckte att gatorna där var så mysiga från första början, men där finns onekligen många fik och restauranger. Igår blev det en mixad veggotallrik på Knofi, det var rätt gott men jag blev fullständigt avtänd av hur otrevlig en i personalen (t o m ägaren?) var. Jag klarade mig, men han var så otroligt sur och otrevlig mot andra gäster, speciellt de som inte talade tyska.

Oh, bejb, du har en uteservering på en av de turisttätaste gatorna i Berlin. Vad TROR du? Dit går jag inte igen. Stan är fullsketen med bra turkisk mat. Jag väljer att äta den på trevliga ställen.

150726b

Idag på förmiddagen var det svalt och molnigt – annars hade jag ALDRIG fått bord för brunch på grannhaket Fleur de Sel. Jag valde en Brunch de Jardin, många små smakebitar av allt trädgården ger, och två riktigt fina ostar. Hög kvalitet, men också (för Berlin) högt pris för relativt lite mat (även om det ser mycket ut på bilden). Jag blev lagom mätt!

Lustigt nog talar många franska på Fleur de Sel, inte bara personalen. Expats som längtar efter hemlandets delikatesser? Mysigt är det vart fall, men jag saknar det där med att fnissa åt Glory(w)hole-skylten som satt här förut. Det fiket testade jag aldrig, det roliga namnet till trots.

150726c

En lyx man kan ägna sig åt när man inte har andra man måste ta hand om är ju att göra det fint ÄVEN om man bara är ensam hemma (och även om sakerna på tallriken kommer från [underskattade] Lidl ;)). Jag fjäskar ofta för mig själv på det här viset. Jag älskar det. OK, fikonbrödet kom inte från Lidl, men det är enkelt att göra själv. Köp torkade fikon, mosa, blanda med mandel tryck ihop till kaka, förvara svalt, skär när det ”stelnat”. Gott och snyggt till ost.

Jag hade tänkt promenera MASSOR idag också, men ännu en intensiv vecka tog ut sin rätt (och med närmare nitton tusen snittade promenerade steg per dag måndag – lördag kanske jag behövde en vilodag) så efter brunchen gick jag hem, skulle ”bara läsa” en stund och somnade sen i fyra timmar. Var seg och tackade nej till en promenaddejt med en man som verkar trevlig. Det kommer fler dagar. Och (i värsta fall) fler män 😉

150726d

Lockhart är f ö tokbra, men det är inte bara jag som blir trött av den. Även den unga generationen klipper med sina söta små ogonlock 😉


En dålig bild av en bra helg

image

En nuttig bok och Stefanos ljuvliga katt. En filt och en påse lakritsdumle. Mer behövs inte.


jaja, jag kanske kan liiiite mer än bara Kleine Katze Chi

katzechi
Mitt självförtroende när de gäller att läsa på tyska är fortfarande tämligen ickeexisterande, så jag tänkte lyda min svensktyska kollega P (tyska föräldrar, född i Tyskland, uppvuxen i Sverige) och testa ett seriealbum – såna gillar jag ju! Jag vet inte om boken var inplastad eller om jag bara inte bläddrade i den, men jag plockade iallafall med mig Konami Kanatas Kleine Katze Chi och tänkte väl något i stil med ”mhmmm, japanskt, coooooool – lite manga och katt kanske, vad kan gå fel?”

Tja, fel och fel. Mitt självförtroende är som sagt rätt lågt och jag skojade om att det var perfekt att prata med 2,5-årige Henrik när han var här (vårt ordförråd var väl ungefär lika utbyggt om vi undantar mina Rammsteinska obsceniteter, mitt uttal är dessutom bättre än hans men jag är fortfarande inte säker på att det mest av allt beror på att jag inte har en ständig napp i truten ;)) men det här var lite VÄL mycket barnbok.

Lilla Chis familj flyttar till ny lägenhet, Chi är arg för hon känner inte igen sig, men så inser hon sakta att det kanske inte är så dumt ändå. Ja, det var det hele. Söt bok, ljuvliga illustrationer, men njä – jag kanske kan satsa LITE högre nästa gång (men OK, nu vet jag vad ”klippa klorna” heter på tyska;)). Nu fick den gå vidare till Henrik och hans syskon som tack för att de hjälpte sin mamma (min chef) att ta hand om Izzy och Spockissen är jag var i Sverige över jul.

Tyskatraggel i övrigt? Tja, i morse kom koncernens CSR-ansvariga förbi och önskade gott nytt år och då tog jag hela storyn om min Sverige-turné under julen SAMT nyårsdiskussionen (inklusive gnäll om dyngraka muppar som drog av raketer mitt inne bland husen utan nån som helst koll) på tyska med henne och det gick finfint. Lite i taget, that’s the shit. ”Plötsligt så händer det”. Att våga prata tyska med nån som jag knappt hade vågat prata med ALLS för ett halvår sen är ett stort steg för mig.


the thing from the future

Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?

——–

Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.

Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.

——–

Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.

Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?

ksvk


biblioteket befolka… bekattas.

Nä. Jag vet. Jag har inget ”riktigt” bibliotek längre, men så länge väggarna i vardagsrummet är täckta av bokhyllor och jag saknar TV så får det heta så, för min självsuggererade själsfrids skull.

141106a
141106b

Ännu en ångest avklarad. Den största är kvar, jag blir inte lugn förrän huset är sålt och banken har fått sina pengar, men det där med katterna har också gnagt. Hur skulle de hantera resan? Skulle det bli strul med SAS? Skulle passpolisen i Tyskland bråka? Hade allt blivit rätt med kattpass och vaccinationer? HUR skulle de klara en helt ny miljö, med mycket mindre boyta? Speciellt lillkatten har gnagt i hjärtat, han pinkar överallt när han är sur. Vill inte bo i ett hem som luktar kattpiss konstant.

Katter som åker kabin måste eskorteras, och man får bara ta en per person. Sålunda hade exet lovat att följa med ner på snabbresa. Jag betalade såklart allt. Mindre än tio dagar innan det var dags kom ett mail om att lusten att göra det där var rätt ickeexisterande. Jag trodde att jag skulle få hjärtinfarkt. Biljetterna var köpta och SAS hade gått med på att katterna fick följa med (det är ingen självklarhet och avgörs från fall till fall, flight till flight). Jag skrev i panik till en människa som supportat på fantastiska vis de senaste två månaderna (och i många år innan det, på olika vis, men inte så intensivt som nu av olika rutiga och randiga). Tre timmar efter att jag bara velat… ja, inte kasta mig framför tåget, men nåt ditåt, hade han ordnat tidigare lämning av barnen till exfrun samt tillåtelse att hoppa över obligatoriska måndagsmöten på jobbet. Han räddade mig.

Allt gick bra, mycket tack vare denna människas kopiöst lugna och trygga personlighet. Med facit i hand var han ett långt bättre sällskap än exet hade varit ens innan vi var ex. Katterna, som kan extremt vara fega för nya människor (speciellt stora och långa män med basröst, de är ovana vid det), betedde sig som om han rullat sig i kattmynta. Så snart han satt nånstans hade han Izzy limmad i knät. Hon går fortfarande och letar efter honom här. Lillskiten betedde sig illa första kvällen, han pinkade ner en ren handduk och en soffkudde. Sedan dess har han, peppar peppar, kissat i lådan. Det tackar jag för.

En sak i taget.