samtidigt i korridoren
Detta med att plocka upp ett nytt språk: om det bara handlade om glosor och grammatik så vore det ganska lätt. Det är det där andra. Kittet. Nyanserna. Det speciella. Det som man inte alltid plockar om man inte vet vad man ska lyssna efter – snacka om frustrerande paradox.
Häromveckan möttes två tyska kollegor i korridoren utanför mitt rum. Ja, jag tjuvlyssnar ofta. Jag vill ju snappa de där nyanserna, det där med hur det låter när folk är informella. Vill de vara hemliga får de stå nån annanstans än vid min öppna dörr 😀
OK, here goes:
Kollega D: ”Na…?” (enkelt, frågande)
Kollega J: ”Naaaa…!” (utdraget, lite suckande)
Kollega D: ”Na.” (konstaterande, lite medlidsamt)
Underskatta ALDRIG vikten av ett själfullt ”na” sagt i rätt tonläge.
Berättade om det där för min svenska, icke tysktalande, kompis som hälsade på i helgen. Han såg skeptisk ut. Men så satt vi i solen på min favoritbar och drack en varsin Radler igår när killgänget bredvid oss fick ännu en snubbe som slog sig ner vid bordet och ett evigt ”na-ande” utbröt. Jag tittade på min vän med höjda ögonbryn.
Na!
plötsligt en dag…
Insikter insikter.
En del av mina tyska vänner vill ofta träna sin engelska men blir sen trötta i skallen efter nån timme (välkommen till min vardag, liksom ;)) och antyder att jag är slapp som inte vill prata tyska (ja, intensiva ältadiskussioner om relationer är ju lätta att ta på sitt tredjespråk :-O jag är ju en sån som tycker att sånt kan bli tröttande t o m på svenska efter en stund :-D), väldigt många glömmer att engelska är MITT andraspråk också. Jag begär, av naturliga orsaker, inte att nån ska prata SVENSKA.
Jag fick plötsligt en uppenbarelse om varför min tyskainlärning går så trögt – med mina mått mätt (jag är eventuellt lite för mycket perfektionist, men när folk säger ”men det är GULLIGT med fel kasus/böjning bla bla bla” tänker jag bara att ”ja, kanske, men jag vill inte vara GULLIG”) – och den kom när jag började köra duolingo. Där är det engelska – tyska som gäller (iallafall i min app) och då fattade jag hur fel jag gjort hittills när jag pluggat svenska – tyska med gamla läroböcker.
Det är ju värdelöst.
Eftersom jag skriver och talar engelska (när jag inte kör tyska) så tänker jag på engelska t ex på jobbet och ofta också i vardagen. Om jag då pluggar svenska – tyska hemma så måste jag ju köra ett steg extra i onödan i vardagskommunikation/på jobbet. Jag insåg just att jag ofta tänker/skriver något på engelska, översätter det till svenska i skallen INNAN jag går vidare och tänker vad det blir på tyska. Horribelt! Undra på att det blir svårt. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men ordföljder och liknande skiljer sig ofta ganska drastiskt, så det handlar inte bara om glosor.
Nu lägger jag om kurs. Sent omsider.
Med det sagt så klarade jag alldeles utmärkt av att ta (tvättmaskins-)tekniska diskussioner samt ältande hit och dit om leverans, vad ingår, kan de hjälpa till att forsla bort det gamla öket etc på tyska i lördags när min tvättmaskin dog och jag fick lägga ett antal sköna tusenlappar på en ny (men OK, nu får jag en snabbare och mer energisnål när den väl kommer om ca två veckor…) – så jag är inte HELT så hopplös som det kanske låter. Förra söndagen var jag på en brunch då vi talade politik och historia i två timmar, också på tyska. Jag får ofta komplimanger för att det jag väl säger när jag törs öppna brödluckan låter mycket bra. Det är inte bara för att de är artiga, för min andra kompis (också utlänning) blev hela tiden korrigerad på den där brunchen (vi ber dem att korrigera oss eftersom vi vill bli bättre).
Det är bara det att jag har väldigt höga förväntningar och krav på mig själv. Rätt eller fel. Jag försöker ändra det, men det är svårt.
En dag i taget. Där med.
Påsklooooov! Jag kör bingobricka igen.
#påsklovsbingo
Fortsätter min kampanj med att suga i mig vacker vacker tyska.
Rilke besvarar brev från en man som skickat honom sina verser för ett utlåtande. Rilke svarar med ord om konsten, om att konsten inte (om det är Riktig Konst) låter sig bedömas. Inte med ord. Många saker är så ofattbara, outsägliga, att de tar plats i ett rum dit inga ord har tillträde. Det ni 😉 inget dåligt brev till ledsen snubbe som aldrig får sina verser publicerade i tidningarna han skickar dem till.
—
Mindre poetiskt, men mycket användbart, hittar du HÄR (fast en del av del är ”brittiskt” stavat, vilket är ironiskt om man vill promota tyska)
Berlin party nights
Jag skojade lite för ett tag sen om vad kulturtanter ska göra och inte göra (mest göra) och vilka ohemult goda möjligheter min stad bjuder för den som vill få sig en doft av det dekadenta livet. Den doften drar jag ner djuuuupt i lungorna ibland. Och ibland inte.
Igår råååååkade jag ta en sväng förbi Dussmann (jag skulle bara hämta upp en bokklubbsbok samt en tyskatraggelbok rekommenderad av Pålitlig Källa) ooooch så är det ju påsk snart så jag skulle få köpa lite blandade bildande påskpresenter. Jag är mycket nöjd med min loot! Det blev en bra mix, det mesta Berlinrelaterat. Modebloggare kör ju tjusiga unboxinginlägg ibland, ni får se vad jag köpte vad det lider, jag lär skvätta lite då och då. Jag har höga förhoppningar på årets påsklov, det blir staycation veckan efter påsk och då visualiserar jag mig själv som 1) fortsatt Berlinexplorer med fokus på förorter 2) cafémänniska beväpnad med bok
Nåväl. Dussmann. Dekadens. Och brist på densamma. Jag köpte mig bland annat en bok med gamla bilder från min stadsdel. Det finns liknande böcker om många klassiska stadsdelar i Berlin, men jag vill lära mig mer om just mina hoods till att börja med. Den var egentligen lite dyr (19 EUR för inte sååååå många sidor), men jag anade att den var utgiven på pyttelitet förlag, då blir det lätt dyrt. Bygones!
Oh well. Ibland chansar man! Jag gick alltså till sängs före 21.30 (jaja, det var måndag och jag är allergitrött!) ihop med en bok med gamla svartvita foton. Hardcore!
Det finns mycket kul i boken, men det är en ganska underlig blandning av bilder och jag kom på mig själv med att undra hur bilderna egentligen valts ut. På plussidan finns insikter om hur gator och parker (och tunnelbanestationer :-D) har döpts om igen och igen. Ni vet, vad som är poppis under nassetid är inte helt comme il faut under kommunistiskt/socialistiskt styre, en del av det allra mest extrema från DDR-åren – hörde jag ett Stalin? *host* – är inte helt poppis efter att DET styret har fallit. På minussidan finns det där med att ganska få bilder har ett årtal angivet, många av dem är dessutom ganska intetsägande och av dålig kvalitet. Det borde finnas en UPPSJÖ av bilder från Prenzlberg att plocka från, men igen: litet förlag kanske inte har råd/möjligheter att plocka av allt.
Stolpe ut på detta spontanköp. Det är OK. Jag har haft stolpe in på många andra köp. Styleguide Berlin till exempel – igår såg jag att den finns på engelska nu! Hett tips till er som är på väg hit och vill hitta mysiga fik och roliga butiker.
Wie man Deutscher wird
Ty det hände sig en söndag att jag var på brunch med min älskade expatklubb. Jag kunde infoga ännu en spännande kvinna i samlingen nya bekantskaper, denna kvinna är tysk, jobbar för tyska UD – just nu här i Berlin (hon är dock inte ur-Berlinare) – och hon har gjort och kommer att göra fyraårsperioder på ambassader och konsulat i andra länder.
Med detta i åtanke är hon bra på att
- förstå hur det är att vara ny i ett land, och att hungra efter att förstå språk och kultur
- betrakta sitt eget land lite utifrån och därmed också fnissa åt det (utan att generalisera alltför elakt kan jag väl säga att det inte är en tysk natinoalsport att vara bra på det ;))
Hon var alltså den som tipsade om Adam Fletchers Wie mann Deutscher wird (”hur man blir tysk”). Titeln var inte helt ny för mig, jag har nypt i boken lite då och då, men alltid tyckt att den varit aningens för tunn i förhållande till priset. Hade tänkt den mest som kul souvenirbok, något att köpa till kompisar på besök, men nu när jag har läst den tror jag att den faktiskt är allra roligast om man har bott här ett tag och därmed hoppat förbi det första halva varvet (först nyförälskelse (”forming”), sedan frustration (”storming”)) i Bruce Tuckmans berömda utvecklingsmodell.
(för den nyfikne: jag tänker att jag just lämnat ”norming” och därmed börjat nosa överlyckligt på ”performing” – hurraaaaaa! hoppas nu att Berlin och jag kan få fortsätta vår relation tillsammans. det där med att min arbetsgivare ska skära ner personalstyrkan med 7000 tjänster globalt är inte så bra när man är en av de ”tärande” som sitter och kostar pengar (men förhoppningsvis gör nytta också) på huvudkontoret)
Adam Fletcher är engelsman men har bott i Tyskland ett antal år. Han driver ohämmat med både tyska och brittiska stereotyper. Med hjälp av hans bok kan man alltså bli liiiite mer tysk i femtio enkla steg (för oss svenskar är detta ännu lite lättare än för många andra då minst fem av stegen – t ex det där med att lära sig se Grevinnan och betjänten på nyårsafton – kan hoppas över av oss, ty vi är lika tyskarna i dessa fall). Boken är tunn, du läser den på tyska från ena hållet och på engelska från andra. Bra för den som vill läsa på tyska men ändå haja varenda elak nyans. Jag läser rätt obehindrat på tyska nu, men varenda nyans hade jag INTE plockat upp. Jag är en sån som VILL plocka upp v-a-r-e-n-d-a nyans.
Boken började som blogg och det känns nästan när man läser. Jag håller med bokmoster Sussi om att den var tunn (inte bara till antal sidor), jag hade gärna sett att några av kapitlen utvecklades lite till men nu är det som det är. Den är ganska roligt illustrerad.
—
Wannabetysk eller ej – jag blev otroligt glad över att få en bunt påsar med hett efterlängtad dipmix och en Damernas av Hanna och Andreas i fredags! Tänk att jag inte har varit Sverige sedan i september!
Vi expats – de flesta av oss – vill oftast inte be folk att köpa med saker om vi inte är väääääldigt desperata (typ julkaffe) eller vet att vi kan byta grejor med andra som längtar efter tyska grejor (typ speciella nougatkulor vars namn just undsluppit mitt minne) så när frågan ”längtar du efter något speciellt?” kommer utan att vi behövt tindra med blöta hundvalpsögon blir vi löjligt löjligt glada. Det finns två butiker med svenska varor här, men båda butikerna är ohemult dyra och ligger så i helt fel ände av stan (dessutom en tråkig ände, så det går inte ens att se en resa ditåt som en rolig utflykt) att det tar obetydligt mycket längre tid (och kostar obetydligt mycket mer pengar ;)) att flyga till Sthlm.
confessions, confessions
Ibland blir jag så underväldigad av min egen förmåga att lyda mina egna beslut. Eller så borde jag vara positiv och uppskatta min förmåga att, eeeeeh, vara flexibel.
Jag var ute på tur igår och upptäckte av en reeeeen slump (jo, faktiskt!) att Dussmann hade söndagsöppet. Den som kan sitt Berlin (eller snarare sitt Tyskland) vet att det är ovanligt att butiker har öppet på söndagar. Jag hade varit ute och traskat i fuktig kyla och ville bara värma mig lite. Och kanske titta på Jenny Offill-boken som jag skrev om igår. Den som jag INTE skulle köpa. Bara titta. Ja, kanske se och röra, men inte köpa.
Bra nyhet: jag såg, jag rörde, jag bläddrade. Jag köpte inte. Den.
Jag blev däremot ett lätt offer för en ANNAN bok, jag hade varit på Internationsbrunch och en trevlig ny bekantskap från tyska UD (jag ä l s k a r det där med vilka intressanta människor jag lär känna via Internations) hade pratat om den där otroligt roliga boken hon läst om hur man blir tysk och hur hon fnissat åt sin egen tyskhet och och och och jag behöver ju läsa roliga saker på tyska. Ju.
Ja, och när jag nu bestämt mig för att köpa den så hade jag ju redan frångått mitt bokinköpsstopp så jag kunde lika gärna ta en till. Men Offill köpte jag inte. Minsann.
(den här gången)
till högarnas – och HAVETS – lov
Jul jul, strålande jul – för Síngelkvinna Med Två Katter the Berlin Edition innebär det ”bara” tolv dagar utan att behöva stressa till jobbet. Inga andra måsten. Vännerna flyr stan och katterna är nöjda om det finns kattmat och ren kattlåda. Det ska vi kunna fixa.
När vi pratade om vad vi ser fram emot (vi FIKADE på jobbet igår, det händer ungefär a l d r i g i Tyskland annars) sa jag ”att kunna läsa så länge jag vill och att kunna dricka kaffe sent” och de andra tyckte att det var ju en ödmjuk önskelista. Egentligen borde snyftvarianten vara ”att kunna läsa ALLS” för jag är så trött i veckorna nu att jag aldrig klarar mer än tre sidor. Tur (igen igen igen) att jag har ljudböckerna!
gårdagens behålla-vettet-i-stressen-omväg hem på kvällen tog mig förbi bron vid Bornholmer Strasse. 17500 steg fick jag ihop under dagen, eller OK: mest på kvällen, jag var ute och gick till 20.45. attans bra sätt att höra mycket bok och blåsa bort lite adrenalin ur kroppen.
Men HÖGAR sa vi. Läshögar. Det är urkul att börja plocka bland de olästa böckerna. ”Åh, vad kan passa i jul?”
OCH, joy and happiness, Det Lokala Flygbolaget hade bra flygpriser tiden mellan nyårsledigt och sportlov (finnes även här) SÅ jag hittade biljetter, direktflyg, till Madeira för 250 euro den andra veckan i januari. TAGET! Jag har semester att ta ut och det är en ”lugn” period (nåja) mellan reviewer, så det FUNKAR! Slumpen artade sig dessutom så att en trevlig kompis från Västerås ska dit med sin fru samtidigt som jag är där. De bor på grannhotellet! Vi ska inte hänga hela tiden, men lite öl på lokal får det allt lov att bli, det är vi eniga om! Vi har inte setts på två år!
SÅ, inte bara samlar jag en läshög till julen. Jag samlar en hög till en vecka borta också. Det känns så lyxigt. I mitt ”förra liv” reste vi massor, jag har saknat det.
Jag, balkong med havsutsikt (!! jaaaaaa!), en hög böcker, promenader, blommor, promenader, promenader, promenader… det är inte jättevarmt i Funchal nu (igår var det iofs 24 C och sol, det låter alldeles lagom tycker jag) men är det alldeles svinkallt i vattnet så finns en 25-meterspool (!) inomhus på mitt hotell. Det har lite träningsprofil. Det blir bra det!
Ljudet av hav mot strand, om än stendito. Det saknar jag alltid.
Och jag är ju en simpel och lättlurad liten själ. Tyskatragglet ni vet. Julens ”beting” blir att läsa om Madeira på tyska. Går att stå ut med…
Er ist wieder da
Den får blandade omdömen i vänkretsen – en del gillade den, andra (t ex min favorit BBC-Maggan, ingen länk till omdöme dock) gillade inte alls – själv gav jag upp efter halva boken, den fångade mig inte helt och när jag kom hem från Paris (jag var tvungen att köpa NÅGOT på ljuvliga Shakespeare and Company förra sommaren) där jag köpte den blev den bara liggande.
”Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin med huvudvärk. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner.
Folk känner naturligtvis igen Hitler, men tror att han är en imitatör. Han gästar en tv-show och hans kommentarer tolkas som bitande ironi och blir ett Youtubefenomen. När Hitler blir förskräckt över bristen på övertygelse bland nynazisterna och skäller ut partiledaren, vinner han ett fint journalistpris – för sin satiriska exponering av fördomar. Karriären pekar spikrakt uppåt. En satir? Politisk komedi? Allt detta och mer: Han är tillbaka är ett litterärt drama på högsta nivå.”
Imorgon går jag på Kino in der Kulturbrauerei igen, då visas filmversionen och regissören David Wnendt dyker upp och lovar att svara på frågor. Kul! David regisserade filmversionen av Roches Våtmarker också, förutom det är han ännu okänd för mig.
Utmaningarna är två
1) Tyskan (igen). Mitt ex Herr Luftwaffe hälsade på förra veckan, och han hävdar att min tyska har tagit jättekliv (”unbedingt!” som han uttryckte det) och det känner väl jag också nu när jag tittar på nyheter och dokumentärer, men dock. Filmen är en satir och humor och satir kräver en Fingersptizengefühl som det tar tiiiid att tillägna sig, men vatusan! Friskt vågat och allt det där!
2) Jag KANSKE går ensam, och det är ingen big deal för många, men för mig blir det eventuellt den första gången jag går ensam på bio. Jag säger eventuellt, för efter att jag hade bokat fick jag en snilleblixt och messade mitt stolsnummer till en kompis. Jag vet nite om han kan gå än- Vi får se!
Oh salighet
Hur tröstar man sig då när man inte är på bokmässan?
Jo, man kan gå på premiär! Rammstein in Amerika.
Jag gamblade. De skickade upp den på ett par ställen i Berlin samtidigt och jag anade väl att Rammstein skulle dyka upp på nåt av ställena. Jag hoppades på Kulturbrauerei (fem minuters promenad från mig :)), de flesta av dem bor här i kvarteren och de hängde mycket där förr.
Jag satsade fel, gänget dök (såklart) upp på gigantiska Kino International på Karl Marx Allee istället, men det är OK (*gnager knoge*). Jag har ju delat hus med en av dem, sett en av dem sitta och äta glass utanför grannhuset och en tredje av dem cykla förbi 😉
(om jag älskar Rammstein? passionerat? har påven en rolig hatt?)
När det började komma reklam för filmen tänkte jag ”jäkla latmaskar, nu vill ni ha pengar för gammal skåpmat”, men det var faktiskt nåt helt annat. Från gamla filmer av Feelin B till (relativ) nutid i Madison Square Garden – massor av filosoferande från Flake (supernörden), mycket om hur det var way back when (guld för mig som aldrig slutar försöka förstå DDR). Huuur bra som helst. Dessutom en bra tyskalektion. Mycket snack med andra rockstars (Iggy Pop, Anthrax, RHCP etc). Bilderna och berättelserna om hur alla i bandet oberoende av varandra (de hade inte hunnit bli Rammstein än) åkte på roadtrip till det stora landet i väst efter att muren fallit var h i l a r i o u s. Vilka underbara muppar de är.
Konsertfilmen var också av otroligt hög kvalitet, kanonljud och snyggt fångat. Att se det på bio var faktiskt lite som att vara på konsert igen (fast jag såg bättre än när jag satt uppe i Globens tak) och det tog en stund innan vi fattade att det inte BARA var surroundljud, folk i salongen betedde sig faktiskt som om det VAR konsert. Jag blåstes bakåt i stolen och bara LOG fånigt på det där sättet som jag gör av en riktigt riktigt bra konsert.
Kompisen som följde med kände till dem sen förut, han sa innan att han tyckte att de var OK men jag anade att han var inte riktigt en hardcore-fan – nu är han det. ”TACK för att du tog med mig, jag kan inte sluta LE” sa han (fast på engelska då ;)) och bad mig sen att lova att de inte pensionerat sig, för nu MÅSTE han få se dem live nån gång. Det kan jag ju såklart inte lova, men de HAR sagt att de nog vill börja snacka med varandra snart åtminstone. Låter fint.
Till har kört soloprojekt med Peter Tägtgren, Kruspe har släppt en skiva med Emigrate (ingen av dem har väl lyckats kanonbra) och Flake har skrivit en bok. Vad de övriga tre har gjort de senaste åren har jag ingen aning om.
—————–
Intervjuerna med killarna var på tyska, intervjuerna med diverse americanos var såklart på engelska, men textade på tyska. Bra träning! Jag förstår alltid mer än jag befarar på förhand. Det tar sig, om än långsamt.
Jag läser dessutom Flakes biografi, Der Tastenficker, nu. Galen, finurlig, underbar. Det går inte snabbt, men det är den första boken på tyska som jag ser FRAM emot att läsa lite i varje kväll. En varning är dock på sin plats för den som hoppas läsa smarrigt Rammsteinskvaller. Då ska ni nog läsa nån annan bok. Han filosoferar lite om livet som rockstjärna på ett ljuvligt sätt, men vill du få historier om galna händelser inklusive vem som gjorde vad – se filmen!
hemester med söndagsjobb
Jag kanske inte behöver fler böcker om Berlin – eller så GÖR jag det 😉 – men jag går mycket, jag har fortfarande ambitioner att försöka gå åtminstone NÅGON tidigare icke utforskad gatsnutt varje gång jag går längre sträckor (!) och framförallt så lurar jag ju fortfarande på att göra egna föreslagna fotopromenader att lägga upp här, så jag behöver alla tips och all inspiration jag kan få. Roligt med de här böckerna är dessutom att de också täcker stadsdelar som inte alltid förekommer i de ”vanligaste” guideböckerna. OCH, igen: de är på tyska. Jag behöver lura mig själv att läsa tyska.
Den lille illbattigen Herr Spock tyckte dock att jag borde ha köpt lite FLER böcker. ”Det platta paket som kom denna gång kvalar ICKE in som riktig LÅDA” lät han meddela innan han lade sig ner och försökte ge mig fingret (det gick sådär, han ar inte den korrekta innerveringen i sin lilla tass för att kunna klara det ;)).
Idag ska jag gå lite nya gator igen, eller åtminstone en snutt gata som jag inte gått tidigare. När jag såg att det bara var 3,8 km till dagens arbetsplats i Wedding så tänkte jag att det är ju ett utmärkt sätt att få lite motion, så jag tar och traskar dit. Vill inte dega ihop alldeles nu när jag inte ”behöver” gå hem från jobbet på kvällarna.
Jobb idag med? Jo, men idag ska jag göra mitt första volontärjobb i Berlin, vi ska måla väggar i ett youth community center. Bra sätt att 1) få hjälpa till 2) lära känna nytt folk 3) ja, bara bryta den vanliga inslagna RUTTEN. Stuck in a rut. Så känner jag mig ibland.
Sommarlov med Kulturkollo – #upptäckarlust
Upptäckarlust. Upptäckarlust is ME. Spot on, Kulturkollo!
”Curious” – jag har det på min LinkedIn-profil, jag har/hade det på de dejtingsidor jag befolkat. Upptäcka, på alla sätt. JA! Det är meningen med livet. 42 kommer på andra plats.
Jag skulle kunna skriva en jättepost, men det är för varmt och jag blir så lätt övertydlig. Jag hade en kollega som brukade följa mig på Instagram (nu vet jag inte ens om han använder det längre) och han sa en gång ”ja, plötsligt ser man att ‘nu är Siv ute och går igen’ och då är det bara att scrolla”. Å ena sidan förstår jag vad han menar, ibland när jag är ute på mina promenader så blir det många bilder postade, men jag tyckte samtidigt att det var rätt oförskämt. Man har Instagram för att använda det. Det är frivilligt att följa. Men OK.
(semestersiv heter jag där)
Never judge a book by its cover? Döm inte hunden efter håren (det kanske inte ens är en hund)?
#upptäckarlust är nämligen också att spontanköpa en skiva för att man dyrkat omslaget/”bandkattbilden” i över ett år – utan att ha MINSTA aning om hur det låter, och så låter det huuuuur bra som helst och jag känner dessutom igen många låtar (lokal stjärna) från radion. High five på den! Men OK, det var inte HELT tokchansande och otippat eftersom den fanns under etiketten klubbmusik, och jag brukar oftast gilla house/trance/electronica.
Du kan lyssna HÄR
Att jag gärna nördar loss upptäckarlusten med allsköns reseböcker/specialintresseböcker vet ni redan, så det kanske jag inte behöver orda så mycket om 😉
Detta är en BRÅKDEL. Min skattkista. My preciousssssss…
Ibland slås jag av insikten att där med att försöka planera resor med Steffen är att vänta till döddagar (varför bara vara yrkesmilitär på [lite mer än] heltid när man kan vara borgmästare i sin lilla stad OCKSÅ?) så jag kanske tar saken i egna händer och övertalar annan vän att åka med. Efter 25 år med mycket ensamupptäckande i samband med många och långa tjänsteresor så gillar jag sällskap i resandet, även om jag är otroligt kräsen i urvalet.
Jag gjorde slag i saken igår. Jag köpte mig en guide om Krakow. Och när jag nu har pratat reselitteratur tidigare så kan jag erkänna att Eyewitness är min favoritserie för ”vanliga” guideböcker.
Ett nytt pråk är ju också en sorts upptäckarlust även om jag är besviken på mig själv över hur lite tyska jag har orkat ta till mig. Det har varit så mycket annat. Bygones!
Sakta men säkert övergår jag från att umgås med andra expats till att hänga med tyska vänner. Alex och jag lärde känna varandra på engelska på jobbet, så det har liksom blivit vårt språk, men det lustiga är att när vi är ute på våra ökända cocktailkvällar så börjar vi alltid prata tyska när vi är lite smålulliga, och då går det skiiitbra 😀
Steffen och jag varvar engelska och tyska. Mest engelska, men ibland blir det bara tyska. Jag ber om mer, men då fnyser han att han vill ju faktiskt förbättra sin engelska också. Han uppfostrades rent språkligt av sin mormor som var av adlig släkt som ogift, en strikt och verbal dam som färgade honom mycket. Jag blir uppläxad ibland när jag använder slang/ugly words (det uppskattar jag kanske inte, även om jag uppskattar det också, för vare sig jag eller de flesta andra expats jag känner fattar riktigt hur OTROLIGT fult det är att säga ”scheisse” på tyska och jag vill ju inte förolämpa nån i onödan). Jag inser ofta att han inte är bra på tyska enbart i form av att vara tysk, han är otroligt verbal och har en mycket bra språk (lite som att alla svenskar inte direkt har femma i svenska – men han bör ha haft utomordentligt bra betyg i tyska, jag har dock aldrig frågat).
Kopfkino har jag nog redan talat om. SUPEBRA ord.
Jag har den hårda vägen fått lära mig att när man säger ”jaja” i samma tonläge som vi lite överseende gör i Sverige så betyder fortsättningen ”und leck mir…” – ja, i princip kyss mig i röven. Jaja 😉
Min tredje språkfrämjande vän Andreas är yrkespolitiker och OCKSÅ otroligt verbal, men han är Steffens raka motsats. Mycket slang, många four-letter-words. Igår lärde jag mig ordet Klugscheiss/Klugscheisser av honom. ÄLSKAR! Perfekt ord för mig. En Klugscheisser är en smart-ass, lite floskelgenerator kanske.
Sommarlov med Kulturkollo – #himmel
Kulturkollo idag, uppdraget är att associera fritt kring ordet himmel.
Att dra upp en bild av just den här boken (bland de allra översta sommarens läshög) känns aningens fantasilöst, men ändå inte. Omslagsbilden! Oh, jag gillar den. Jag har ju ”ganska” nära till Alperna nu (allt är relativt) så just den här sortens kombination av himmel och dal borde vara inom räckhåll, å andra sidan så är drömmarna och planerna lika många som årets sommarsemester blir kort.
———————
Humor är en annan sorts himmel. Kärestan ännu en (jaja, billig billig association igen, men OK).
Den tyska humorn i den här delen av landet – om man ska generalisera – är ganska kärv. Sarkastisk. Steffen är EXTREMT sarkastisk (det är jag också) och faktum är att de enda gångerna jag har blivit riktigt arg eller ledsen på honom hittills är när han har försökt att skämta skriftligen och det har fallit platt till marken på grund av språksvårigheter. Hans engelska är nästan lika dålig som min tyska och det är när han har försökt att skämta på engelska som det har gått riktigt snett.
Numera har han lärt sig att markera skämten genom att påpeka att han har ätit en clown till frukost nu igen. Han äter en hel cirkus full av clowner varje dag kan jag säga. Det borde alla de där som hävdar clownfobi (tack Pennywise och King!) gilla, antar jag. Jag kan hålla med om att det finns djupt obehagliga drag hos många clowner, men tänker ändå att de flesta som talar clownfobi (en trend som borde gå över snart?) devalverar ordet fobi å det grövsta. Men nu ska jag inte vara så torr och tråkig.
Jag får gå och äta en clown jag med.
Det är just det där med den sortens idiomatiska uttryck som jag älskar, kommunikationen med Steffen (en vild blandning av engelska och tyska) ger mig en chans att plocka upp dem.
———————
Till himlen 😉 kommer på vissa vis också Fanny Hill och det sker för allra första gången redan på sidan 14, även om hon inte alldeles då förstår vad det är som händer i hennes kropp. Suzann, du behöver läsa (om?) den här boken! Lesbisk köttslig kärleksscen skriven 1748. Språket är omständligt men vackert.
Det finns SÅ många billiga snuskskämt att leverera tillsammans med den här kisse-och-bok-kombinationen att jag helt enkelt avstår från att övertydligt peka på ett enda. Hmf.
Neeeeeeein, Mutti!
Ni ser ju – det är inte ALLS för att jag på något vis skulle vara LAT som det blir alldeles för lite tyska pluggat. Det är Mr Spock som säger nej med all den tyngd som bara en mycket mycket envis liten katt kan uppamma. Steffen plockade ner just den här boken ur bokhyllan igår. När han läste, skrattade till och sa att nu lärde till och med han sig något nytt, ja då ökade min plugglust med 500%. NÄR jag väl pratar lite tyska så fnissar han ibland åt min berlindialekt. Mhmmmm, för i hans provins pratar de ju såååå mycket snyggare. Not. I hans del av landet har de t o m ett eget språk bredvid tyskan (sorbiska – men nej, jag tror inte att han talar det även om han kan en del polska och ryska vid sidan av engelska och spanska) som är tämligen obegripligt. Järnvägsstationerna är t ex dubbelskyltade. Egentligen är det väl mest av allt en blandning mellan tyska och polska, det är dessutom mycket nära till den tjeckiska gränsen. Gissa själv. Det låter galet för mig, och för många infödda tyskar från andra regioner också.
så var det söndag igen
Idag har jag för en gångs skull både lämnat och fyndat i bokträdet. Jag stannade till på väg till Gugelhof och lät Amanda flytta hemifrån, samtidigt som jag snodde med mig en pytteliten bok med erotiska historier. Är det DET som har fattats för att få fart på min tyska? 😉
Väl på stamstället välkomnades jag både av ”min” tant och en ung svensk kille som jobbar ganska ofta. För en främling som jag är den så skön den där känslan, att ha nån att småprata med som man känner igen och som känner igen en. Nu hade jag inte varit där på länge. Jag njöt ugnsbakade ägg med getost och timjan och fortsatte mitt tyskatraggel med en guidebok om Helsinki på tyska – det är strax under fem veckor tills BBC ses där för att tala Westö. Jag har redan dedicerat en hel sida i min att-göra-bok till mina Helsinkiönskningar. Jag antar att det inte är helt otippat att det står något om centralstationen 😉 Och ja, det funkar finfint att läsa turistiskt på tyska även om det har bieffekten att jag fick fundera en liten stund över att centralstationen i Helsinki INTE heter Hauptbahnhof som jag nu tänkte om den.
Söndagar betyder ju långpromenad också. Vädret var kallt och grått (men fr o m imorgon, när det blir kontor från bittida till sent, ska det såklart vara jeansjackeväder igen) men jag hade lagt ut en tur på runt femton kilometer som skulle ge mig både gatukonst och kyrkogårdsspaning.
Café Stockholm på Kollwitzstrasse har visst haft semlor i år, vet jag nu. Jag HETSADE på semlor i februari, åt äntligen årets första och enda i Västerås förra helgen – bara för att upptäcka att det inte var så gott som jag hade för mig. Jag kan ändå tänka mig att testa Stockholm nån kväll framöver. Vi får se vem jag släpar dit. Tyskarna är galna i svenska kanelbullar!
Traskade upp till S-Bhf Prenzlauer Allee (det var ”min” station innan jag hittade första lägenheten, long time no see nu!), köpte en stor röd ros och tog sedan ringlinjen till andra änden av stan. Klev av vid Bundesplatz för att traska ner till Friedhof Stubenrauchstrasse. Jag skulle hälsa på Marlene!
Väl på plats blev jag glatt överraskad över vilka trevliga kvarter det är runt Bundesplatz, många altbaus med roliga detaljer på fasaderna. Där fick jag, jag tycker ju ofta (och jag erkänner att det är på grund av okunskap, jag kan inte guldkornen) att det är tråkigt i väst men de här kvarteren smakade mer. Kyrkogården var liten och anses inte vara något speciellt, men jag hittade en hel del spännande och annorlunda gravvårdar så jag tycker att den är väl värd ett besök av den som till äventyrs delar mitt kyrkogårdsintresse. Några platser till vänster om Marlene hittade jag dessutom Helmut Newton (which reminds me, hans museum – i väst 😉 – ska jag också se framöver).
Jag fann sagda Marlene snyggt målad på en liten distributionstrafobyggnad vid Bundesallee
Strosade runt på kyrkogården en stund innan jag styrde snoken upp mot Schöneberg. Trodde jag. Bundesallee är lååååång och tråkig men ger långa obrutna promenadsträckor för mig som vill trycka på lite ibland. Hann en ganska lång bit och gick lite i min egen värld och glömde bort att hela och släta trottoarer – det är INTE Berlins grej – så jag klev snett och fick såpass ont i ett ledband att jag helt sonika fick ta tåget hem. Mina planerade femton promenadkilometer blev för dagen bara sju och gatukonsten får jag ta under någon solig lunch till veckan!
virusinfesterat tyskatraggel
Min chef och jag inleder varje dag med en stunds småprat på tyska. Eftersom vi båda har varit halvkrassliga (eller snarare helkrassliga) i flera veckor (finns det nån som INTE har varit det?) så såg vi ungefär lika levande döda ut båda två imorse. Följaktligen vet jag nu att zombie heter Zombie även på tyska, samt att det är Der Zombie.
Omistligt! Det var lääääänge sen jag konsumerade brai… eh, sjysst zombiekultur nu. Jag har stått och fingrat på The Walking Dead på tyska ibland, men tvekar än. Jag har ju redan köpt ett par böcker på tyska (men färre än tio, jag lovar!) som jag aldrig kommer mig för att läsa så nu är jag sträng mot mig själv.
tyskatraggel del 1347685658
Jag har börjat villkora maten. Ibland. Den här ljuvliga tallriken fick jag bara äta under villkoret att jag läste minst en av novellerna. Det gjorde jag. Det var en historia om hur man kan skaffa sig en snyggsnygg julgran, inklusive blå kulor (och då avses inte plågade testiklar), utan att ha ett öre på fickan. Småputtrigt men inget riktigt nöje utan den perfekta känslan för nyanser som jag vill ha när jag (nöjes-)läser. Men det finns ju inga genvägar. Visserligen plockar jag in en DEL tyska lite som ”by osmosis”, men inte på den nivå jag vill.
Jag har dock börjat ta en del möten på tyska, med braskklappen att de andra låter mig börja tala engelska när vokabuläret tar slut. Tog ett möte med chefen och en kollega i Zürich och log åt den rara tyska han talar. Tyskan som talas där låter lite som om ni tänker er finlandssvenska vs rikssvenska – fast på tyska då. Finlandstyska. Samma ton. Det är vackert men ovant, och en del ord är helt helt annorlunda. Såklart.
Grönis och jag skriver smågrejor till varandra på tyska (utmaningen där är att han som privatperson skriver MYCKET slang, jag antar att det är vad långa dagar med strikt politikertyska gör med en gammal punkare) men känslopjunket tar vi fortfarande på engelska, med enstaka tyska ord när engelskan tryter. Jo, det har redan blivit så för mig också att jag faktiskt hittar en del ord på tyska innan de kommer upp i skallen på engelska.
Jag har börjat fika/äta middag med folk och jag borde väl välja tysktalande då också, men hittills är det bara andra utlänningar jag möter. Imorgon ska jag fika med någon från andra sidan jorden, och när han beskrev sin kamp blev jag tvungen att le – ”When I first came here I was really eager to learn German, but yesterday I had a JAPANESE guy helping me to adjust my pronounciation. Yes. It’s THAT bad.”
Så illa är det inte för mig, det jag väl kan säga säger jag bra, till och med mina hårdaste kritiker A och Seb säger att jag stundtals talar tyska helt utan ”utlänningsaccent”, men jag är ju så BEGRÄNSAD. Småpratade med en vietnamesisk tjej igår, hon kunde knappt nån engelska men har bott i Berlin i snart tjugo år och visst kunde vi föra en enkel konversation om var vi kom ifrån, att jag tyvärr inte varit i HaNoi – ÄN – men jag vill så mycket mer. Mermermer.
Men inga genvägar. Jag vet. Min kvällsunderhållning just nu är Bron på Netflix (jag vet, sist på bollen yada yada) och när danskaförståelsen tryter är den den tyska texten jag tar till hjälp.
En dag i taget. Det är väldigt stressigt på jobbet nu, så jag försöker att vara snäll mot mig själv, jag kanske inte måste lägga press på mig själv om tyskan också. Den där gränsen mellan att inte lägga press på mig själv och att råka (för-)bli lat är dock hårfin ibland.
jaja, jag kanske kan liiiite mer än bara Kleine Katze Chi
Mitt självförtroende när de gäller att läsa på tyska är fortfarande tämligen ickeexisterande, så jag tänkte lyda min svensktyska kollega P (tyska föräldrar, född i Tyskland, uppvuxen i Sverige) och testa ett seriealbum – såna gillar jag ju! Jag vet inte om boken var inplastad eller om jag bara inte bläddrade i den, men jag plockade iallafall med mig Konami Kanatas Kleine Katze Chi och tänkte väl något i stil med ”mhmmm, japanskt, coooooool – lite manga och katt kanske, vad kan gå fel?”
Tja, fel och fel. Mitt självförtroende är som sagt rätt lågt och jag skojade om att det var perfekt att prata med 2,5-årige Henrik när han var här (vårt ordförråd var väl ungefär lika utbyggt om vi undantar mina Rammsteinska obsceniteter, mitt uttal är dessutom bättre än hans men jag är fortfarande inte säker på att det mest av allt beror på att jag inte har en ständig napp i truten ;)) men det här var lite VÄL mycket barnbok.
Lilla Chis familj flyttar till ny lägenhet, Chi är arg för hon känner inte igen sig, men så inser hon sakta att det kanske inte är så dumt ändå. Ja, det var det hele. Söt bok, ljuvliga illustrationer, men njä – jag kanske kan satsa LITE högre nästa gång (men OK, nu vet jag vad ”klippa klorna” heter på tyska;)). Nu fick den gå vidare till Henrik och hans syskon som tack för att de hjälpte sin mamma (min chef) att ta hand om Izzy och Spockissen är jag var i Sverige över jul.
Tyskatraggel i övrigt? Tja, i morse kom koncernens CSR-ansvariga förbi och önskade gott nytt år och då tog jag hela storyn om min Sverige-turné under julen SAMT nyårsdiskussionen (inklusive gnäll om dyngraka muppar som drog av raketer mitt inne bland husen utan nån som helst koll) på tyska med henne och det gick finfint. Lite i taget, that’s the shit. ”Plötsligt så händer det”. Att våga prata tyska med nån som jag knappt hade vågat prata med ALLS för ett halvår sen är ett stort steg för mig.
(inte så) Anonyma Biblioholister 