tyskatraggel

samtidigt i korridoren

Detta med att plocka upp ett nytt språk: om det bara handlade om glosor och grammatik så vore det ganska lätt. Det är det där andra. Kittet. Nyanserna. Det speciella. Det som man inte alltid plockar om man inte vet vad man ska lyssna efter – snacka om frustrerande paradox.

Häromveckan möttes två tyska kollegor i korridoren utanför mitt rum. Ja, jag tjuvlyssnar ofta. Jag vill ju snappa de där nyanserna, det där med hur det låter när folk är informella. Vill de vara hemliga får de stå nån annanstans än vid min öppna dörr 😀

OK, here goes:

Kollega D: ”Na…?” (enkelt, frågande)

Kollega J: ”Naaaa…!” (utdraget, lite suckande)

Kollega D: ”Na.” (konstaterande, lite medlidsamt)

Underskatta ALDRIG vikten av ett själfullt ”na” sagt i rätt tonläge.

Berättade om det där för min svenska, icke tysktalande, kompis som hälsade på i helgen. Han såg skeptisk ut. Men så satt vi i solen på min favoritbar och drack en varsin Radler igår när killgänget bredvid oss fick ännu en snubbe som slog sig ner vid bordet och ett evigt ”na-ande” utbröt. Jag tittade på min vän med höjda ögonbryn.

Na!

 

Annonser

Och när vi talar om tyskatraggel…

Appen fattar hur man fångar mitt intresse 😀

Go Duolingo!


plötsligt en dag…

Insikter insikter.

En del av mina tyska vänner vill ofta träna sin engelska men blir sen trötta i skallen efter nån timme (välkommen till min vardag, liksom ;)) och antyder att jag är slapp som inte vill prata tyska (ja, intensiva ältadiskussioner om relationer är ju lätta att ta på sitt tredjespråk :-O jag är ju en sån som tycker att sånt kan bli tröttande t o m på svenska efter en stund :-D), väldigt många glömmer att engelska är MITT andraspråk också. Jag begär, av naturliga orsaker, inte att nån ska prata SVENSKA.

Jag fick plötsligt en uppenbarelse om varför min tyskainlärning går så trögt – med mina mått mätt (jag är eventuellt lite för mycket perfektionist, men när folk säger ”men det är GULLIGT med fel kasus/böjning bla bla bla” tänker jag bara att ”ja, kanske, men jag vill inte vara GULLIG”) – och den kom när jag började köra duolingo. Där är det engelska – tyska som gäller (iallafall i min app) och då fattade jag hur fel jag gjort hittills när jag pluggat svenska – tyska med gamla läroböcker.

Det är ju värdelöst.

Eftersom jag skriver och talar engelska (när jag inte kör tyska) så tänker jag på engelska t ex på jobbet och ofta också i vardagen. Om jag då pluggar svenska – tyska hemma så måste jag ju köra ett steg extra i onödan i vardagskommunikation/på jobbet. Jag insåg just att jag ofta tänker/skriver något på engelska, översätter det till svenska i skallen INNAN jag går vidare och tänker vad det blir på tyska. Horribelt! Undra på att det blir svårt. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men ordföljder och liknande skiljer sig ofta ganska drastiskt, så det handlar inte bara om glosor.

Nu lägger jag om kurs. Sent omsider.

Med det sagt så klarade jag alldeles utmärkt av att ta (tvättmaskins-)tekniska diskussioner samt ältande hit och dit om leverans, vad ingår, kan de hjälpa till att forsla bort det gamla öket etc på tyska i lördags när min tvättmaskin dog och jag fick lägga ett antal sköna tusenlappar på en ny (men OK, nu får jag en snabbare och mer energisnål när den väl kommer om ca två veckor…) – så jag är inte HELT så hopplös som det kanske låter. Förra söndagen var jag på en brunch då vi talade politik och historia i två timmar, också på tyska. Jag får ofta komplimanger för att det jag väl säger när jag törs öppna brödluckan låter mycket bra. Det är inte bara för att de är artiga, för min andra kompis (också utlänning) blev hela tiden korrigerad på den där brunchen (vi ber dem att korrigera oss eftersom vi vill bli bättre).

Det är bara det att jag har väldigt höga förväntningar och krav på mig själv. Rätt eller fel. Jag försöker ändra det, men det är svårt.

En dag i taget. Där med.


Påsklooooov! Jag kör bingobricka igen.

 #påsklovsbingo

Fortsätter min kampanj med att suga i mig vacker vacker tyska.

Rilke besvarar brev från en man som skickat honom sina verser för ett utlåtande. Rilke svarar med ord om konsten, om att konsten inte (om det är Riktig Konst) låter sig bedömas. Inte med ord. Många saker är så ofattbara, outsägliga, att de tar plats i ett rum dit inga ord har tillträde. Det ni 😉 inget dåligt brev till ledsen snubbe som aldrig får sina verser publicerade i tidningarna han skickar dem till.

Mindre poetiskt, men mycket användbart, hittar du HÄR (fast en del av del är ”brittiskt” stavat, vilket är ironiskt om man vill promota tyska)


Berlin party nights

 Jag skojade lite för ett tag sen om vad kulturtanter ska göra och inte göra (mest göra) och vilka ohemult goda möjligheter min stad bjuder för den som vill få sig en doft av det dekadenta livet. Den doften drar jag ner djuuuupt i lungorna ibland. Och ibland inte.

Igår råååååkade jag ta en sväng förbi Dussmann (jag skulle bara hämta upp en bokklubbsbok samt en tyskatraggelbok rekommenderad av Pålitlig Källa) ooooch så är det ju påsk snart så jag skulle få köpa lite blandade bildande påskpresenter. Jag är mycket nöjd med min loot! Det blev en bra mix, det mesta Berlinrelaterat. Modebloggare kör ju tjusiga unboxinginlägg ibland, ni får se vad jag köpte vad det lider, jag lär skvätta lite då och då. Jag har höga förhoppningar på årets påsklov, det blir staycation veckan efter påsk och då visualiserar jag mig själv som 1) fortsatt Berlinexplorer med fokus på förorter 2) cafémänniska beväpnad med bok

Nåväl. Dussmann. Dekadens. Och brist på densamma. Jag köpte mig bland annat en bok med gamla bilder från min stadsdel. Det finns liknande böcker om många klassiska stadsdelar i Berlin, men jag vill lära mig mer om just mina hoods till att börja med. Den var egentligen lite dyr (19 EUR för inte sååååå många sidor), men jag anade att den var utgiven på pyttelitet förlag, då blir det lätt dyrt. Bygones!

Oh well. Ibland chansar man! Jag gick alltså till sängs före 21.30 (jaja, det var måndag och jag är allergitrött!) ihop med en bok med gamla svartvita foton. Hardcore!

Det finns mycket kul i boken, men det är en ganska underlig blandning av bilder och jag kom på mig själv med att undra hur bilderna egentligen valts ut. På plussidan finns insikter om hur gator och parker (och tunnelbanestationer :-D) har döpts om igen och igen. Ni vet, vad som är poppis under nassetid är inte helt comme il faut under kommunistiskt/socialistiskt styre, en del av det allra mest extrema från DDR-åren – hörde jag ett Stalin? *host* – är inte helt poppis efter att DET styret har fallit. På minussidan finns det där med att ganska få bilder har ett årtal angivet, många av dem är dessutom ganska intetsägande och av dålig kvalitet. Det borde finnas en UPPSJÖ av bilder från Prenzlberg att plocka från, men igen: litet förlag kanske inte har råd/möjligheter att plocka av allt.

Stolpe ut på detta spontanköp. Det är OK. Jag har haft stolpe in på många andra köp. Styleguide Berlin till exempel – igår såg jag att den finns på engelska nu! Hett tips till er som är på väg hit och vill hitta mysiga fik och roliga butiker.


Wie man Deutscher wird

Ty det hände sig en söndag att jag var på brunch med min älskade expatklubb. Jag kunde infoga ännu en spännande kvinna i samlingen nya bekantskaper, denna kvinna är tysk, jobbar för tyska UD – just nu här i Berlin (hon är dock inte ur-Berlinare) – och hon har gjort och kommer att göra fyraårsperioder på ambassader och konsulat i andra länder.

Med detta i åtanke är hon bra på att

  • förstå hur det är att vara ny i ett land, och att hungra efter att förstå språk och kultur
  • betrakta sitt eget land lite utifrån och därmed också fnissa åt det (utan att generalisera alltför elakt kan jag väl säga att det inte är en tysk natinoalsport att vara bra på det ;))

Hon var alltså den som tipsade om Adam Fletchers Wie mann Deutscher wird (”hur man blir tysk”). Titeln var inte helt ny för mig, jag har nypt i boken lite då och då, men alltid tyckt att den varit aningens för tunn i förhållande till priset. Hade tänkt den mest som kul souvenirbok, något att köpa till kompisar på besök, men nu när jag har läst den tror jag att den faktiskt är allra roligast om man har bott här ett tag och därmed hoppat förbi det första halva varvet (först nyförälskelse (”forming”), sedan frustration (”storming”)) i Bruce Tuckmans berömda utvecklingsmodell.

(för den nyfikne: jag tänker att jag just lämnat ”norming” och därmed börjat nosa överlyckligt på ”performing” – hurraaaaaa! hoppas nu att Berlin och jag kan få fortsätta vår relation tillsammans. det där med att min arbetsgivare ska skära ner personalstyrkan med 7000 tjänster globalt är inte så bra när man är en av de ”tärande” som sitter och kostar pengar (men förhoppningsvis gör nytta också) på huvudkontoret)

Adam Fletcher är engelsman men har bott i Tyskland ett antal år. Han driver ohämmat med både tyska och brittiska stereotyper. Med hjälp av hans bok kan man alltså bli liiiite mer tysk i femtio enkla steg (för oss svenskar är detta ännu lite lättare än för många andra då minst fem av stegen – t ex det där med att lära sig se Grevinnan och betjänten på nyårsafton – kan hoppas över av oss, ty vi är lika tyskarna i dessa fall). Boken är tunn, du läser den på tyska från ena hållet och på engelska från andra. Bra för den som vill läsa på tyska men ändå haja varenda elak nyans. Jag läser rätt obehindrat på tyska nu, men varenda nyans hade jag INTE plockat upp. Jag är en sån som VILL plocka upp v-a-r-e-n-d-a nyans.

Boken började som blogg och det känns nästan när man läser. Jag håller med bokmoster Sussi om att den var tunn (inte bara till antal sidor), jag hade gärna sett att några av kapitlen utvecklades lite till men nu är det som det är. Den är ganska roligt illustrerad.

Wannabetysk eller ej – jag blev otroligt glad över att få en bunt påsar med hett efterlängtad dipmix och en Damernas av Hanna och Andreas i fredags! Tänk att jag inte har varit  Sverige sedan i september!

Vi expats – de flesta av oss – vill oftast inte be folk att köpa med saker om vi inte är väääääldigt desperata (typ julkaffe) eller vet att vi kan byta grejor med andra som längtar efter tyska grejor (typ speciella nougatkulor vars namn just undsluppit mitt minne) så när frågan ”längtar du efter något speciellt?” kommer utan att vi behövt tindra med blöta hundvalpsögon blir vi löjligt löjligt glada. Det finns två butiker med svenska varor här, men båda butikerna är ohemult dyra och ligger så i helt fel ände av stan (dessutom en tråkig ände, så det går inte ens att se en resa ditåt som en rolig utflykt) att det tar obetydligt mycket längre tid (och kostar obetydligt mycket mer pengar ;)) att flyga till Sthlm.


confessions, confessions


Ibland blir jag så underväldigad av min egen förmåga att lyda mina egna beslut. Eller så borde jag vara positiv och uppskatta min förmåga att, eeeeeh, vara flexibel.

Jag var ute på tur igår och upptäckte av en reeeeen slump (jo, faktiskt!) att Dussmann hade söndagsöppet. Den som kan sitt Berlin (eller snarare sitt Tyskland) vet att det är ovanligt att butiker har öppet på söndagar. Jag hade varit ute och traskat i fuktig kyla och ville bara värma mig lite. Och kanske titta på Jenny Offill-boken som jag skrev om igår. Den som jag INTE skulle köpa. Bara titta. Ja, kanske se och röra, men inte köpa.

Bra nyhet: jag såg, jag rörde, jag bläddrade. Jag köpte inte. Den.

Jag blev däremot ett lätt offer för en ANNAN bok, jag hade varit på Internationsbrunch och en trevlig ny bekantskap från tyska UD (jag ä l s k a r det där med vilka intressanta människor jag lär känna via Internations) hade pratat om den där otroligt roliga boken hon läst om hur man blir tysk och hur hon fnissat åt sin egen tyskhet och och och och jag behöver ju läsa roliga saker på tyska. Ju.

Ja, och när jag nu bestämt mig för att köpa den så hade jag ju redan frångått mitt bokinköpsstopp så jag kunde lika gärna ta en till. Men Offill köpte jag inte. Minsann.

(den här gången)