En lördagstripp till Peking

Ett av önskemålen kring bloggambassadörsuppdraget är att om möjligt profilera sig. Hitta en egen nisch till diskussionsgrupperna på Bokmässans community. Mitt uppdrag börjar inte än på några veckor, men jag känner inte att jag kan spara mina nischade inlägg tills dess – det lär komma fler *host*

Jag är ombytlig, älskar gärna en genre i taget, jag snöar ofta in på saker. Odöda. Kartor. Henry VIII. Läser massor om ett ämne, tuggar i mig det mesta jag hittar och drar sen osentimentalt vidare som en enmansgräshoppssvärm (knasig ordbildning, men att hålla sig till vedertagna uttryck är bara trist). Jag fick fundera en stund – finns det ett genomgående tema i det jag skriver? Jo, det måste bli resor. Böcker om resor, böcker om resmål. Att resa i, med och genom böcker. Det är det närmaste nisch jag kommer.

Jag älskar trivia, fakta, detaljer. Ska jag nånstans läser jag på månader i förväg, men alla dessa böcker är minst lika mycket minnen och souvenirer som hjälpmedel för själva resan. Det händer att jag köper böcker om platser jag ännu inte bokat en resa till. Sweet deams are made of this.

Det enda jag visste när jag var tonåring var att jag ville resa. En företagsam äldre släkting (ingenjör) joinade SYO-konsulenten och halvt tvingade mig att gå fyraårig teknisk linje i gymnasiet. Jag ville bli frisör (det ville alla just då) eller gå helklassisk humanistisk med grekiska och latin. ”Vad ska du med det till?” undrade de. ”Kulturvetarlinjen” pep jag. ”Ja, och vad ska du med DET till?” undrade de. Jag hade garanterat haft skitkul genom gymnasiet och universitetet, men med facit i hand (och med ett antal kulturvetarvänner som har VÄLDIGT svårt att hitta jobb) så kanske det tråkiga och jordbundna valet var det bästa. ”Gör ett par hundår så kan du göra vad du vill sen. Läs grekiska allt du orkar, men bli ingenjör först så har du fast grund under fötterna”.

Sagt och gjort. Det där till att börja med otroligt motvilliga ingenjörandet parat med tjat, gnat, blod, svett och tårar har lett mig in i ett yrkesliv där det har funnits gott om möjligheter att resa i jobbet (jag har jobbat i Sydkorea, Kuwait, Kina, Sri Lanka, Schweiz, Tyskland och Danmark, jag har med stor sannolikhet glömt något. jag hade uppdrag på gång i Mexiko, Iran och Turkiet också, men alla de jobbtillfällena föll bort, till min stora sorg).

Jag har mött fantastiska människor, klängt i avlägset belägna kontrollskåp (bilden till vänster togs dock i ett ställverk under den måttligt exotiska Luntmakargatan i Sthlm, jag tror att det var 1992), lärt mig fula ord på alla möjliga språk och hamnat på platser jag aldrig annars skulle ha fått se (Gobiöknen i nordvästra Kina kan inte direkt klassas som Vardagsresemål 1 A). Med risk för att låta högmodigt dryg så är det något helt annat att arbeta tillsammans med folk i ett land än att komma dit som turist.

Ingenjörandet är en relativt stabil födkrok så med gnetande (att resa är vårt intresse, det prioriteras) och målinriktat sparande blir det så att vi kan resa mycket som avkoppling också.

Men nu var det Peking vi skulle besöka.
Ordning i klassen. Åter till saken.

Mitt första projekt i Kina tog mig alltså till en liten stad på randen av Gobiöknen (stålverk, 1998), men det som fick mig att plocka upp Jojje Olssons bok om Peking på bokmässan tidigare i höstas var omslagsbilden av CCTV-huset i Beijing. Vi hade ett väldigt trevligt projekt i Kina för några år sen (ursnygga snabbtåg!) och det projektet orsakade fyra resor till Kina under 2008 och 2009. Jag stannade några veckor i taget. Största delen av tiden bodde och arbetade jag i Qingdao men det blev täta resor upp till Beijing för att träffa kunden och testinstitutet också.

Jojjes bok tar mig tillbaka till den tiden, OS, allt som byggdes, alla galna, förfärliga och underbara saker. Det osentimentala, för oss horribla, i att riva ovärderliga kulturskatter – ibland för att bygga upp något liknande igen, på samma plats. Bara LITE större. Bättre. Mer perfekt.

Det där ”mer perfekt” blir ofta en rolig chimär eftersom så många byggen är så slarviga och hafsiga, rent av farliga. I Qingdao stod ett helt bostadsområde med höghus tomt eftersom det upptäcktes att husen var för farliga att bo i. Jag antar att det var för dyrt att riva dem just då. Ett tio år gammalt hus kan se uråldrigt ut. När det gällde det där med att riva kulturskatter försökte en kinesisk vän förklara för mig att byggnaden i sig inte är speciellt intressant, värdet kopplas till platsen. Det är inte så viktigt att det var just DE HÄR väggarna som valfri legedarisk person snuddade vid för ett antal hundra år sen. Det var här, typ. Vi har gjort det större och snyggare. Jojje finner samma resonemang, många kapitel handlar om just det.

Dessutom: money talks. Utåt sett är Kina rött, men i praktiken har jag nog aldrig sett något så ultrakapitalistiskt som storstads-Kina. Klara dig själv – eller med hjälp av familj/kontakter (guanxi) – eller var körd. Plugga hårt och få toppbetyg, eller var körd.

Det föll sig nu så på bokmässan att en snubbe såg hur jag längtansfullt smekte det där omslaget med det galna CCTV-huset på. Han pekade på snubben bredvid sig och sa ”det är Jojje som har skrivit boken”. Jojje visade sig vara trevlig och kände till och med till mina tåg (ah, vägen till en kvinnas hjärta…!) så det slutade naturligtvis med att jag köpte ett signerat exemplar. Detta exemplar har sedan legat i högen med bokmässefångster fram till nu, men nu behövde jag en fåtöljresa igen och boken var utmärkt för det ändamålet. Om du är det minsta intresserad av Kina – främst Peking – då, nu och framöver så är detta boken för dig.

Laurella & Wallin Förlag specialiserar sig på just den sortens reselitteratur som jag tycker allra mest om. Jojjes bok är ett perfekt exempel. Ingen ren guidebok, mer en samling av intressanta och allmänbildande reportage där jag serveras fina tips på köpet. Det är L&W som har gett ut Metronom också. Kärlek! Nytt favoritförlag i vardande.

Jojje bloggar också. Läsvärt!

…och nu är livet sånt att saker ofta sammanfaller på ett snudd på magiskt vis. En av mina vapendragare i Qingdao och Beijing var översättaren Lily och *flomp* när jag loggade in på LinkedIn idag så hade hon besökt min profil och skickat endorsement för två kompetensområden som jag sägs ha (äh, som jag HAR).

Sammanträffandet var så kul att jag naturligtvis blev tvungen att skriva ett brev till henne. Vi avverkade många vändor till järnvägsministeriet tillsammans, hon var min trogna skugga och vi skrattade mycket, hårt och länge åt det mesta. Vi satt i långa tuffa möten och en gång när vi hade rusat ut till båsen (toaletterna även i relativt moderna kinesiska byggnader lämnar en del att önska för oss integritetshungrande svenskar kan jag meddela) samtidigt och satt där på huk och skvalade, sida vid sida, så slog det mig: ”you are even translating my peeing” och så skrattade vi så att vi höll på att trilla ner i hålen i golvet. Inte speciellt classy, men just då behövde vi det där barnsliga skrattet.

Sommarpalatset, november 2008. K kunde underbart nog komma och hälsa på mig, vi turistade tillsammans en helg i Beijing innan mitt jobballvar började igen.

7 december, 2013 | Kategorier: bloggambassadör2014, resor | 3 kommentarer