bekännelser

Allvarligt talat

  
Åh Lena! Och Stina! 

Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.

Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.

Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?

Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”

Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.

JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.

Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.

Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.


Jag har inte bara en ”Koffer” i Berlin, jag har 5,5 Billysar och en bokklubb…!

Ni har kanske sett den, skämtbilden med texten ”I tried starting a gang once. It turned into a book club.”


Tja, jag gick åt andra hållet. Berlin gör gärna sånt med en. Jag saknade min fantastiska svenska bokklubb – som faktiskt varit på besök i Berlin minsann – så jag försökte starta en egen. Vi är dock redan lite mer av ”gang” än mild bokklubb. Vi kallar oss ”The Hedonist Club for Love of Wine, Good Food and Books”. Say no more. Såna är vi!

”Vi” är ett löst sammansatt gäng, lite i startgroparna, antalet varierar per träff men det som allt mer utkristalliseras som Järngänget med stort J är fyra kvinnor (en man deltog faktiskt på första träffen, men vi skrämde visst bort honom? vad ääääär det med män och bokklubbar?) mellan 39 och 63 år. Vi kommer från Polen, Tyskland, Storbritannien och Sverige, men vi har alla levt och arbetat i andra länder också. Vi vill nog gärna se oss som kosmopoliter.

Jag drog igång det hela inom ramen för en förening för expats. De flesta där – även många tyskar – kommer från andra städer än Berlin, så upplägget för första mötet var att alla skulle ta med och presentera sin favorit-Berliniana, för visst vore det coolt att samlas kring litteratur om och från Berlin? Tänk brett! Skön- såväl som facklitteratur. Det finns ju huuuuuur mycket som helst! (du finner listan över de böcker vi presenterade nedan, knock yourself out…!)

Oh jisses. Jag är naiv. Naiv, och vad folk än tror alldeles för befriad från diktatorstendenser för att riktigt gå iland med mitt tänkta uppdrag. Vi hade en DIGER hög med underbara böcker att välja mellan, ÄNDÅ blev det till slut en bok som ingen tagit med sig som valdes (avd. ”oj, en bokklubb är inte rätt plats för sökande efter full konsensus”). En ganska lättviktig bok som jag misstänkte att jag skulle avsky redan innan jag började läsa: Sven Regeners Berlin Blues (Herr Lehmann på tyska).

(varför ingen av de andra böckerna? spridda omdömen , fritt ur minnet – men jag är inte bitter 😉 – om böckerna i högen var: för tung, för svår, för ”öst”, för tecknad, finns bara på tyska, etc etc etc)

Nåväl. Jag är generellt sett dålig på att vara busig (Duktig Flicka Galore), men i ett liv med insikten ”så många böcker, så lite tid” struntade jag helt sonika i att läsa ut boken om den förfärlige Herr Lehmann när jag fortfarande avskydde den efter 80 sidor. Funderade en ganska lång stund på om jag som ledare MÅSTE läsa ut den, men bestämde mig för att det är en form av statement att INTE läsa ut den också, eftersom jag kunde formulera vad jag avskydde. Vi enades om att vi inte ville ha det som det stundtals var i skolan (tvångsläsning!). Nån fördel ska man ha av att vara medelålders! Det hela slutade med att vi gemensamt suckade över boken i tio minuter innan vi övergick till att dricka vin och tala om annat (politik bl a – och i förlängningen kopplade det politiska samtalet faktiskt till den grava bryr-mig-inte-om-nånting-slacker som Herr Lehmann är).

Berlintemat? Det har vi redan övergett. Nästa bok på menyn blir Rabih Alameddines An Unnecessary Woman. Vad kan jag säga? En bok som börjar med att huvudpersonen råkar färga håret liiiiite för blått på grund av att hon drack för mycket vin medan hon pysslade med barret måste åtminstone jag älska. Lägg därtill faktorer som Beirut och metaboktok. What’s not to love?

Och det där med en Koffer in Berlin? Njuuuuuut…!

——–

Der Himmel über Berlin

Alone in Berlin och Tales from the Underworld – Hans Fallada

Der Tastenficker – Flake

The Berlin Stories – C Isherwood

The Innocent – Ian McEwan

Stasiland – Anna Funder

Only in Berlin

U-Bahnhöfe in Berlin

Berlin – city of stones – J Lutes

Look who’s back – T Vermes

Berlin city lit

City of endless night – M Hastings

Gay Berlin – R Beachy

Roads to Berlin – C Nooteboom

Leaving Berlin – J Kanon

Two brothers – Ben Elton

den här texten skrev jag ursprungligen till Hannas Europafest


confessions, confessions


Ibland blir jag så underväldigad av min egen förmåga att lyda mina egna beslut. Eller så borde jag vara positiv och uppskatta min förmåga att, eeeeeh, vara flexibel.

Jag var ute på tur igår och upptäckte av en reeeeen slump (jo, faktiskt!) att Dussmann hade söndagsöppet. Den som kan sitt Berlin (eller snarare sitt Tyskland) vet att det är ovanligt att butiker har öppet på söndagar. Jag hade varit ute och traskat i fuktig kyla och ville bara värma mig lite. Och kanske titta på Jenny Offill-boken som jag skrev om igår. Den som jag INTE skulle köpa. Bara titta. Ja, kanske se och röra, men inte köpa.

Bra nyhet: jag såg, jag rörde, jag bläddrade. Jag köpte inte. Den.

Jag blev däremot ett lätt offer för en ANNAN bok, jag hade varit på Internationsbrunch och en trevlig ny bekantskap från tyska UD (jag ä l s k a r det där med vilka intressanta människor jag lär känna via Internations) hade pratat om den där otroligt roliga boken hon läst om hur man blir tysk och hur hon fnissat åt sin egen tyskhet och och och och jag behöver ju läsa roliga saker på tyska. Ju.

Ja, och när jag nu bestämt mig för att köpa den så hade jag ju redan frångått mitt bokinköpsstopp så jag kunde lika gärna ta en till. Men Offill köpte jag inte. Minsann.

(den här gången)


Vem ska betala?


Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!

Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).

Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.

Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:

”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”

När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.

Jag envisas med att betala här också  😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!

Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:

Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter

Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela

Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte

Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela

Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”

Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut

Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.

Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”

Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är

1)  ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)

2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉

Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!

Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.

 


A Long Winter

Det finns både bra och dåliga saker med att joina en bokklubb för ett kontrollfreak som jag.

Bra sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Dålig sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst

Ah, jag driver lite med min egen kantighet nu. Det hajar ni va?

För det mesta finns det ju BARA bra saker med det där tvånget. Jag skulle aldrig joina ett gäng där det muttras för att man inte läst (ut) boken ifråga, när/om så händer. I Berlin var vi flera som inte läst allt, det funkade finfint ändå. En av damerna i klubben dyrkar Lundell och hans tes om att en inställd spelning är också en spelning (eller hur det nu var) har förmodligen felciterats fler gånger än en del av de stora och creddiga mästerverken har lästs – den kan appliceras även här. Man kan ju alltid diskutera varför man INTE läste ut, eller ens påbörjade, boken 😉

Men nu var det Colm Tóibín jag skulle skriva om. Hans kortroman/långnovell A Long Winter (jag plockade min ur novellsamlingen Mothers and Sons, men den finns utgiven som egen bok på många språk också).

toibinmothEn by i bergen. Spanien. En liten familj blir ännu mindre när Miquels lillebror ger sig av för att göra sin värnplikt. Dynamiken i den till synes alltid tigande familjen skakas om, och då fattar Miquel att mamman är alkoholist. Ett stort gräl, mamman försvinner. I samma stund kommer vintern. Vintern i bergen kan vara grym. Finns det en chans att hon hann till nästa by?

Detta är en historia som jag ALDRIG skulle ha läst på egen hand, tror jag. Tung utan att vara svårläst! Men där finns några varma toner. En överraskande homoerotisk ton som förvånade mig en smula tills jag läste att Colm är öppet homosexuell.

Sällan har så mycket sagts med så få ord, Tóibín är en mästare språkligt sett. Jag kände nästan en doft av Nobelpriskandidat, jag fick dessutom samma ont-i-magen-känsla som när jag läste Coetzees Onåd. Det där med ett utsökt språk som kombineras med en tryckande känsla av förfärliga ting.

Jag är jätteglad att BBC plockade ut den här läsningen, trots att jag rynkade pannan och tänkte ”men töser, det är sommar och sol och glada dagar nu…” när jag först började läsa.

Kommer jag att läsa resten av novellerna? Otvivelaktigt. Men inte nu. Nu har jag semester. Nu vill jag läsa gulligt fluff (…hann jag tänka och så föll blicken på Fallna kvinnor som är allt annat än fluff, hm) och låta bli att tänka för mycket i några dagar till.


Sommarlov med kulturkollo – #hopp, det känner man lätt med A J Fikry i väskan

ajfikry
nej, det är inte en vääääldigt liten bok, det är väääääääldigt stora blåbär! å goda var’om serru!

Kopplat till ordet ”hopp” skriver Carolina om en mig mycket välbekant syn. Hopptokarna på Alex. Vojne. Missförstå mig rätt, jag är gammal simhoppare OCH fallskärmshoppare, båda sporterna får en del att mumla ”dåre” (* – men det där de pysslar med på Alex, nej tack.

Men nu skulle jag skriva om Fikry. A J Fikry. Alla boktokar mumlade om denna metaboktok de luxe, jag roffade åt mig sista exet på Thalia uppe vid Schönhauser tidigare i vår. Kastade mig över. Men… men… men… den där Fikry, han kändes lite som Ove. En amerikansk bokhandels-man-som-inte-heter-Ove-men-är-rätt-sur-och-bitter-och-ni-hajar. Jag tillhör den lilla skara som INTE föll pladask för Ove. Min och A J Fikrys start var seg. Boken fick ofta ofta vara handväskbok, men det blev sällan så värst mycket läst. I teorin var den ju PERFEKT, vad var fel?

A. J. Fikry s life is not at all what he expected it to be. He lives alone, his bookstore is experiencing the worst sales in its history, and now his prized possession, a rare collection of Poe poems, has been stolen. But when a mysterious package appears at the bookstore, its unexpected arrival gives Fikry the chance to make his life over–and see everything anew.

Jo, det lossnade till slut. Det blev aldrig en lääääängta-till-bok, men den var bra! Klart läsvärd.

Alltså, uuuuhuhu, det händer så mycket tragiskt i den här boken, ändå ÄR den snudd på feelgood. Märklig känsla (eller så är jag bara ovan vid den typen av böcker). Den är bitterljuv på ett sätt som jag nog inte skulle ha uppskattat om det inte varit just så där mycket metaboktok med.

Och: den ger hopp. På något vis så gör den det. Drama, tragedi, bra sak. Drama, tragedi, bra sak. Repeat. Som livet. Och hopp om livet, hör ni, det måste vi faktiskt ha.

Den finns på svenska också. Livet enligt Fikry. Zevin.

—————–

*) innan man ska få börja ta sitt fallskärmscert måste man genomgå en hälsoundersökning – hjärta kollas, blodvärden, yadayadayada, och jaaaa, det finns faktiskt en liten ruta för mental status också. ”är du rädd?” frågade syster Håkan strax innan han skulle venpunktera mig. det var innan jag började med blodgivning, jag var svårstucken och ämlig. ”ja, detta gillar jag inte” svarade jag sanningsenligt. doktorn bredvid mig frustade till. ”du ska alltså BETALA för att kasta dig ur flygplan med en glorifierad ryggsäck på ryggen, men du är RÄDD FÖR ATT TA ETT BLODPROV?”

”jaa?” pep jag.

”lessen serru men då kan jag og inte kryssa i rutan om att du verkar mentalt frisk”

(höhöhö, kul kille. men jag fick mitt intyg.)


urtidsödlan Siv

Igår var jag ute och åt middag med 2/3 av det sällskap jag som refererar till som ”my boys” (den tredje låg hemma sjuk). En av dem är den jag refererar till som min lokalbästis – han är den jag känner bäst, men hans partner börjar också blir en riktigt riktigt fin vän.

Min lägenhet låg på vägen till deras buss så vi gick upp för att partner G skulle få slänga en snabbtitt och klappa katter, G har aldrig varit hos mig förut.

Denna rara människa klev in i mitt vardagsrum, sa ”Hm… did you bring all these books with you from Sweden?” varpå Alex sa ”This is one THIRD of the books she had in Sweden!”. G hummade. Till saken hör att G nyss har flyttat i sin andra stad (post doc kräver delat liv mellan Berlin och Hamburg).

G hummade lite till.

”Siv…? Have you ever heard about KINDLE…?”

(G har doktorerat i psykologi, så ni kan ju gissa vilken sorts röst de orden sades med)

(jajaja)

Jag antar att det var förfärliga scener ur framtida mardrömsflyttar som spelades upp i Gs Kopfkino. ”Ska jag behöva hjälpa till att bära detta…?”

JO, e-böcker har vi redan avhandlat här. Jag försöööööker ju. Men det ÄR så speciellt med papper. OCH det är speciellt att ha ett rum med väggar täckta av bokhyllor (jaja, bara två väggar av fyra, men ändå).