Allvarligt talat
Åh Lena! Och Stina!
Lena Anderssons bok Allvarligt talat har fått lite njugga recensioner här och var. ”Oraklet har talat!” – kommentarer om att existensiella samtal sällan funkar som monolog (nej, det håller jag med om – ett samtal och en monolog kan inte vara samma sak) etc.
Upplägget: Lena är en av de vältaliga människor som har svarat på frågor om allt mellan himmel och jord (många stora svåra frågor, såklart) i ett P1-program som heter (drumroll) Allvarligt talat. Några intressanta frågor har valts ut och fråga och svar har skrivits ”rent” och publicerats i denna bok. Stina Wirsén har illustrerat. Mycket enkla men vääääldigt effektiva illustrationer.
Måste man älska sina föräldrar? Måste man acceptera en ursäkt? Vad är lycka? Hur låter man bli att slösa bort livet? Hur slutar man känna stress över att man känner att andra (!) slösar bort sina liv?
Jag kände redan när jag läste förordet att ”OJ. Detta kan många reta sig på!”
Lena är torr och saklig. Docerande. Låter gärna allvetande. Sådär som Horace till exempel också gör. Som många män gör. Och så tänkte jag att så får ju inte en kvinna låta. Det ”vet” vi ju. Sålunda undrar jag hur recensionerna sett ut om det varit just Horace (han svarar ibland på frågor i samma programserie) som skrivit. Jo, ”män förklarar saker”-kommentarer – absolut – men jag trooooor att kritikerna uttryckt sig annorlunda. Fast jag är inget orakel, så vad vet jag. Höm.
JAG älskar iallafall att få ta del av Lenas docerande, vare sig jag håller med henne eller ej. Hon uttrycker sig så vackert, och är i skrift och tanke ofta kyligt distanserad på ett sätt som jag stundtals behöver (vara). Eftersom hon uttrycker sig så klart måste jag motionera MIN hjärna lite extra för att inför mig själv formulera varför hon har ”fel” och hur jag skulle formulera det själv. Motionera tanken: JA tack.
Många bokmärken blev det! Denna bok hamnar under yogahunden (ja, jag har en knallrosa porslinsmops som sitter i lotusställning vid huvudkudden – frågor på det?) vid sängen. Somliga resonemang kommer jag vilja och behöva läsa om igen och igen.
Jag tror att Lena får stryk för samma sak som i viss mån Linda Skugge: ingen gillar Den Duktiga Flickan som inte ursäktar sig. Nu kommer jag ut: jag gillar duktiga flickor. Allra helst när de orkar låta bli att ursäkta sig. Jag kan bli irriterad – t o m avundsjuk – på dem ibland, men jag tror att världen skulle bli ganska rörig om det inte fanns Duktiga Flickor. Också.
Jag har inte bara en ”Koffer” i Berlin, jag har 5,5 Billysar och en bokklubb…!
Ni har kanske sett den, skämtbilden med texten ”I tried starting a gang once. It turned into a book club.”
Tja, jag gick åt andra hållet. Berlin gör gärna sånt med en. Jag saknade min fantastiska svenska bokklubb – som faktiskt varit på besök i Berlin minsann – så jag försökte starta en egen. Vi är dock redan lite mer av ”gang” än mild bokklubb. Vi kallar oss ”The Hedonist Club for Love of Wine, Good Food and Books”. Say no more. Såna är vi!
”Vi” är ett löst sammansatt gäng, lite i startgroparna, antalet varierar per träff men det som allt mer utkristalliseras som Järngänget med stort J är fyra kvinnor (en man deltog faktiskt på första träffen, men vi skrämde visst bort honom? vad ääääär det med män och bokklubbar?) mellan 39 och 63 år. Vi kommer från Polen, Tyskland, Storbritannien och Sverige, men vi har alla levt och arbetat i andra länder också. Vi vill nog gärna se oss som kosmopoliter.
Jag drog igång det hela inom ramen för en förening för expats. De flesta där – även många tyskar – kommer från andra städer än Berlin, så upplägget för första mötet var att alla skulle ta med och presentera sin favorit-Berliniana, för visst vore det coolt att samlas kring litteratur om och från Berlin? Tänk brett! Skön- såväl som facklitteratur. Det finns ju huuuuuur mycket som helst! (du finner listan över de böcker vi presenterade nedan, knock yourself out…!)
Oh jisses. Jag är naiv. Naiv, och vad folk än tror alldeles för befriad från diktatorstendenser för att riktigt gå iland med mitt tänkta uppdrag. Vi hade en DIGER hög med underbara böcker att välja mellan, ÄNDÅ blev det till slut en bok som ingen tagit med sig som valdes (avd. ”oj, en bokklubb är inte rätt plats för sökande efter full konsensus”). En ganska lättviktig bok som jag misstänkte att jag skulle avsky redan innan jag började läsa: Sven Regeners Berlin Blues (Herr Lehmann på tyska).
(varför ingen av de andra böckerna? spridda omdömen , fritt ur minnet – men jag är inte bitter 😉 – om böckerna i högen var: för tung, för svår, för ”öst”, för tecknad, finns bara på tyska, etc etc etc)
Nåväl. Jag är generellt sett dålig på att vara busig (Duktig Flicka Galore), men i ett liv med insikten ”så många böcker, så lite tid” struntade jag helt sonika i att läsa ut boken om den förfärlige Herr Lehmann när jag fortfarande avskydde den efter 80 sidor. Funderade en ganska lång stund på om jag som ledare MÅSTE läsa ut den, men bestämde mig för att det är en form av statement att INTE läsa ut den också, eftersom jag kunde formulera vad jag avskydde. Vi enades om att vi inte ville ha det som det stundtals var i skolan (tvångsläsning!). Nån fördel ska man ha av att vara medelålders! Det hela slutade med att vi gemensamt suckade över boken i tio minuter innan vi övergick till att dricka vin och tala om annat (politik bl a – och i förlängningen kopplade det politiska samtalet faktiskt till den grava bryr-mig-inte-om-nånting-slacker som Herr Lehmann är).
Berlintemat? Det har vi redan övergett. Nästa bok på menyn blir Rabih Alameddines An Unnecessary Woman. Vad kan jag säga? En bok som börjar med att huvudpersonen råkar färga håret liiiiite för blått på grund av att hon drack för mycket vin medan hon pysslade med barret måste åtminstone jag älska. Lägg därtill faktorer som Beirut och metaboktok. What’s not to love?
Och det där med en Koffer in Berlin? Njuuuuuut…!
——–
Alone in Berlin och Tales from the Underworld – Hans Fallada
Der Tastenficker – Flake
The Berlin Stories – C Isherwood
The Innocent – Ian McEwan
Stasiland – Anna Funder
Berlin – city of stones – J Lutes
Look who’s back – T Vermes
City of endless night – M Hastings
Gay Berlin – R Beachy
Roads to Berlin – C Nooteboom
Leaving Berlin – J Kanon
Two brothers – Ben Elton
den här texten skrev jag ursprungligen till Hannas Europafest
confessions, confessions
Ibland blir jag så underväldigad av min egen förmåga att lyda mina egna beslut. Eller så borde jag vara positiv och uppskatta min förmåga att, eeeeeh, vara flexibel.
Jag var ute på tur igår och upptäckte av en reeeeen slump (jo, faktiskt!) att Dussmann hade söndagsöppet. Den som kan sitt Berlin (eller snarare sitt Tyskland) vet att det är ovanligt att butiker har öppet på söndagar. Jag hade varit ute och traskat i fuktig kyla och ville bara värma mig lite. Och kanske titta på Jenny Offill-boken som jag skrev om igår. Den som jag INTE skulle köpa. Bara titta. Ja, kanske se och röra, men inte köpa.
Bra nyhet: jag såg, jag rörde, jag bläddrade. Jag köpte inte. Den.
Jag blev däremot ett lätt offer för en ANNAN bok, jag hade varit på Internationsbrunch och en trevlig ny bekantskap från tyska UD (jag ä l s k a r det där med vilka intressanta människor jag lär känna via Internations) hade pratat om den där otroligt roliga boken hon läst om hur man blir tysk och hur hon fnissat åt sin egen tyskhet och och och och jag behöver ju läsa roliga saker på tyska. Ju.
Ja, och när jag nu bestämt mig för att köpa den så hade jag ju redan frångått mitt bokinköpsstopp så jag kunde lika gärna ta en till. Men Offill köpte jag inte. Minsann.
(den här gången)
Vem ska betala?
Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!
Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).
Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.
Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:
”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”
När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.
Jag envisas med att betala här också 😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!
Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:
Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter
Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela
Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte
Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela
Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”
Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut
Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.
Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”
Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är
1) ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)
2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉
Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!
Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.
A Long Winter
Det finns både bra och dåliga saker med att joina en bokklubb för ett kontrollfreak som jag.
Bra sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Dålig sak: jag ”tvingas” läsa böcker jag förmodligen aldrig annars skulle ha läst
Ah, jag driver lite med min egen kantighet nu. Det hajar ni va?
För det mesta finns det ju BARA bra saker med det där tvånget. Jag skulle aldrig joina ett gäng där det muttras för att man inte läst (ut) boken ifråga, när/om så händer. I Berlin var vi flera som inte läst allt, det funkade finfint ändå. En av damerna i klubben dyrkar Lundell och hans tes om att en inställd spelning är också en spelning (eller hur det nu var) har förmodligen felciterats fler gånger än en del av de stora och creddiga mästerverken har lästs – den kan appliceras även här. Man kan ju alltid diskutera varför man INTE läste ut, eller ens påbörjade, boken 😉
Men nu var det Colm Tóibín jag skulle skriva om. Hans kortroman/långnovell A Long Winter (jag plockade min ur novellsamlingen Mothers and Sons, men den finns utgiven som egen bok på många språk också).
En by i bergen. Spanien. En liten familj blir ännu mindre när Miquels lillebror ger sig av för att göra sin värnplikt. Dynamiken i den till synes alltid tigande familjen skakas om, och då fattar Miquel att mamman är alkoholist. Ett stort gräl, mamman försvinner. I samma stund kommer vintern. Vintern i bergen kan vara grym. Finns det en chans att hon hann till nästa by?
Detta är en historia som jag ALDRIG skulle ha läst på egen hand, tror jag. Tung utan att vara svårläst! Men där finns några varma toner. En överraskande homoerotisk ton som förvånade mig en smula tills jag läste att Colm är öppet homosexuell.
Sällan har så mycket sagts med så få ord, Tóibín är en mästare språkligt sett. Jag kände nästan en doft av Nobelpriskandidat, jag fick dessutom samma ont-i-magen-känsla som när jag läste Coetzees Onåd. Det där med ett utsökt språk som kombineras med en tryckande känsla av förfärliga ting.
Jag är jätteglad att BBC plockade ut den här läsningen, trots att jag rynkade pannan och tänkte ”men töser, det är sommar och sol och glada dagar nu…” när jag först började läsa.
Kommer jag att läsa resten av novellerna? Otvivelaktigt. Men inte nu. Nu har jag semester. Nu vill jag läsa gulligt fluff (…hann jag tänka och så föll blicken på Fallna kvinnor som är allt annat än fluff, hm) och låta bli att tänka för mycket i några dagar till.
Sommarlov med kulturkollo – #hopp, det känner man lätt med A J Fikry i väskan
nej, det är inte en vääääldigt liten bok, det är väääääääldigt stora blåbär! å goda var’om serru!
Kopplat till ordet ”hopp” skriver Carolina om en mig mycket välbekant syn. Hopptokarna på Alex. Vojne. Missförstå mig rätt, jag är gammal simhoppare OCH fallskärmshoppare, båda sporterna får en del att mumla ”dåre” (* – men det där de pysslar med på Alex, nej tack.
Men nu skulle jag skriva om Fikry. A J Fikry. Alla boktokar mumlade om denna metaboktok de luxe, jag roffade åt mig sista exet på Thalia uppe vid Schönhauser tidigare i vår. Kastade mig över. Men… men… men… den där Fikry, han kändes lite som Ove. En amerikansk bokhandels-man-som-inte-heter-Ove-men-är-rätt-sur-och-bitter-och-ni-hajar. Jag tillhör den lilla skara som INTE föll pladask för Ove. Min och A J Fikrys start var seg. Boken fick ofta ofta vara handväskbok, men det blev sällan så värst mycket läst. I teorin var den ju PERFEKT, vad var fel?
A. J. Fikry s life is not at all what he expected it to be. He lives alone, his bookstore is experiencing the worst sales in its history, and now his prized possession, a rare collection of Poe poems, has been stolen. But when a mysterious package appears at the bookstore, its unexpected arrival gives Fikry the chance to make his life over–and see everything anew.
Jo, det lossnade till slut. Det blev aldrig en lääääängta-till-bok, men den var bra! Klart läsvärd.
Alltså, uuuuhuhu, det händer så mycket tragiskt i den här boken, ändå ÄR den snudd på feelgood. Märklig känsla (eller så är jag bara ovan vid den typen av böcker). Den är bitterljuv på ett sätt som jag nog inte skulle ha uppskattat om det inte varit just så där mycket metaboktok med.
Och: den ger hopp. På något vis så gör den det. Drama, tragedi, bra sak. Drama, tragedi, bra sak. Repeat. Som livet. Och hopp om livet, hör ni, det måste vi faktiskt ha.
Den finns på svenska också. Livet enligt Fikry. Zevin.
—————–
*) innan man ska få börja ta sitt fallskärmscert måste man genomgå en hälsoundersökning – hjärta kollas, blodvärden, yadayadayada, och jaaaa, det finns faktiskt en liten ruta för mental status också. ”är du rädd?” frågade syster Håkan strax innan han skulle venpunktera mig. det var innan jag började med blodgivning, jag var svårstucken och ämlig. ”ja, detta gillar jag inte” svarade jag sanningsenligt. doktorn bredvid mig frustade till. ”du ska alltså BETALA för att kasta dig ur flygplan med en glorifierad ryggsäck på ryggen, men du är RÄDD FÖR ATT TA ETT BLODPROV?”
”jaa?” pep jag.
”lessen serru men då kan jag og inte kryssa i rutan om att du verkar mentalt frisk”
(höhöhö, kul kille. men jag fick mitt intyg.)
urtidsödlan Siv
Igår var jag ute och åt middag med 2/3 av det sällskap jag som refererar till som ”my boys” (den tredje låg hemma sjuk). En av dem är den jag refererar till som min lokalbästis – han är den jag känner bäst, men hans partner börjar också blir en riktigt riktigt fin vän.
Min lägenhet låg på vägen till deras buss så vi gick upp för att partner G skulle få slänga en snabbtitt och klappa katter, G har aldrig varit hos mig förut.
Denna rara människa klev in i mitt vardagsrum, sa ”Hm… did you bring all these books with you from Sweden?” varpå Alex sa ”This is one THIRD of the books she had in Sweden!”. G hummade. Till saken hör att G nyss har flyttat i sin andra stad (post doc kräver delat liv mellan Berlin och Hamburg).
G hummade lite till.
”Siv…? Have you ever heard about KINDLE…?”
(G har doktorerat i psykologi, så ni kan ju gissa vilken sorts röst de orden sades med)
(jajaja)
Jag antar att det var förfärliga scener ur framtida mardrömsflyttar som spelades upp i Gs Kopfkino. ”Ska jag behöva hjälpa till att bära detta…?”
JO, e-böcker har vi redan avhandlat här. Jag försöööööker ju. Men det ÄR så speciellt med papper. OCH det är speciellt att ha ett rum med väggar täckta av bokhyllor (jaja, bara två väggar av fyra, men ändå).
Sommarlov med Kulturkollo – #sommarläsning
Jag hade inte tänkt plocka ihop någon hög med sommarläsning i år – jag vill inte sätta press på mig själv – men så blev det ändå som det blev. Och, öööööh, ett besök på Dussmann sen högen plåtades medför eventuellt att den har vuxit lite till.
Som alltid: vilt blandat, allting vunnet.
Sommarlov med Kulturkollo – #omläsning
När jag var yngre läste jag om hela tiden. Stephen King. Jackie Collins (! ja – på engelska, så att inte mamma skulle förstå, det var så jag som tonåring vande mig vid att läsa tjocka böcker på engelska trots att jag önskar att jag kunde nämna mer stilfulla författaresom inkörsport). Michael Ende. Och, såklart: C S Lewis, Astrid Lindgren och Maria Gripe. Åh, Tordyveln flyger i skymningen!
Som vuxen har somrarna i Ormsjö varit givna omläsningsperioder, åtminstone innan jag skaffade lånekort på det urfina biblioteket i Dorotea. Nu har jag skänkt bort stugan i Ormsjö till en kär släkting (det var inte hållbart att behålla min del i den längre) och med den försvann Agatha Christie och Ian Fleming som jag läste om och om och om igen. Jag är ganska säker på att min släkting skulle ta ner dem till Sthlm och skänka dem till mig om jag bad henne, men de där böckerna är lika med Ormsjö!
Numera har jag kortare tålamod och fler böcker. Jag har en löjligt stor andel olästa. Jag borde sluta köpa nya böcker. Det är som ni vet så mycket man borde. Jag ”behöver” inte läsa om, på gott och ont. Den här taggen fick mig att fundera (tack för det, det kan behövas ibland ;)) på vad jag vill/borde/BEHÖVER läsa om. Neil Gaimans Neverwhere är som en gosig snuttetrasa (men den har jag läst på svenska, engelska samt i tecknad version så den kanske inte borde hamna överst i högen igen) som jag har läst om ganska nyss.
En del är enkelt, så enkelt att det inte är någon sport. Mina böcker om Berlin – en del av dem – läser jag om igen när jag vill ha nya tips eller återvända till gamla. Styleguide Berlin är en favorit fylld av Post-it-notisar. Min käresta (jag vet att jag nämner honom löjligt ofta, men ni hajar ju: det känns så overkligt och mysigt och overkligt [igen] att det bara BLIR så) pluggade fem år i Berlin, men det Berlin han gjorde då, levde, har ingenting eller åtminstone inte mycket att göra med det Berlin är nu, och det vi tycker om att göra nu. Det är urkul att leta roliga saker inför våra möten. Butiker och restauranger i Berlin är en märklig blandning av färskvara och konservativ institution (kanske extra mycket här, jo, så är det) så allt jag hittar i den nu drygt ett år gamla boken bör googlas först.
Jag behöver dagen till att fundera på vad som ska bli nästa omläsning. Ses igen ikväll med ett svar, OK? Vad skulle DU vilja läsa om i sommar?
—————-
Beslut taget: jag ska ägna mig åt retroerotik (bara ordet! tjääärlek!) – från 1748 minsann.
att packa upp
Vad köpte jag då i Sverige? Jo, jag begränsade mig till fem pocketböcker.
(jag vet att det bara är fyra på bilden, den femte, Emilsson, har jag redan skrivit om.)
Jag hade LITEN väska. Jag vet hur det blir annars och jag har en LITEN lägenhet. Say no more.
…fast den där lilla lilla kabinväskan upptogs ändå till cirka en sjättedel av…
Hur många tåg av trä en människa behöver? No comments. Det blev bra.
——————
Dagen i övrigt har bjussat på en apoteksvända för att hämta penicillin, och när jag ändå var ute passade jag på att preppa för svysk midsommar också. Denna firas dock utan kapten S som snart drar från Bayern till Polen. Å andra sidan är jag såpass hängig och asocial att jag nästan tänker att det är tur, ty vi är ännu i det rosaluddiga (nej autocorrect, jag VILLE inte skriva rostskyddsgaranti) stadium då snubben ännu adresserar mig ”dir Engel”. Illusioner brister med tiden ändå 😉
Jag ska sooooova mig genom resterande vecka och helg. Högaktningsfullt.
Glad påsk!
Dagen inleddes med Zoegas och en olycka. Dino dödade min rosa påskhare. Nej, det gjorde hon ju inte, men det var oemotståndligt att arrangera ett litet roadkill-stilleben. Som en julkrubba fast… ni vet. En påskkrubba (påskkrubb, wöööhöhöhöhö) för ateistiska hedonister. Lessons learned från det var att ja, en rosa chokladhare från Lindt kan kosta fyra euro (140 gram) och ändå smaka rätt illa. Det var min första och sista Osterhase. De är uppsmällda ÖVERALLT här så jag blev tvungen att köpa en till slut.
Jag har ledigt och jag NJUTER. Efter en lång period av stress (huset är nu överlämnat till ny ägare och vi har klarat av en tung tung deadline med den äran, det blev många långa kvällar i vårt lilla kontorsrum för att fixa det) så är jag fortfarande ganska dålig på att varva ner genom att läsa, så jag ilar fortfarande runt som ett skållat troll och fixar och tokpromenerar och ror och och och. När jag slår ner ändalykten i soffan så är det för att vräka i min säsong efter säsong av Dr House på Netflix. Aprilutmaningen som jag skrev om tidigare kommer jag redovisa i batcher istället för en om dagen. Så får det bli.
När jag ändå läser så betar jag faktiskt av lite på mitt läsa-tyska-beting. Min tyska guide om den finska huvudstaden har fått sällskap av en likaledes tysk guide om Hamburg (jag funderar på en kortresa dit nästa vecka, jag har inte varit där sedan 1988!). En för mig ny guideboksserie dessutom, jag är inte alldeles nöjd – mer om det senare!
Vad läser DU i påsk?
ääääääh jag måste ta lite anti-chick-lit också
OK, i en parallell värld så drog protagonisten av ett kommunikationsrelaterat plåster för en tid sen. Hon var nöjd med det. Nån som presumtivt skulle kunna vara fantastisk (rolig, smart och faktiskt väldigt vänlig – ett ganska snyggt ansikte [enligt protagonistens något nördiga smak] – på det var snarast besvärande ty protagonisten tänkte ”vad ska en sån med mig till? är han kattvåldtäktsman? seriemördare?” …ja, vi vet kanske lite hur den luttrade protagonisten tänker vid detta laget) betedde sig märkligt och plattformen där de möttes var ingen där protagonisten med lite eftertanke ville befinna sig vart fall, så hon skrev ”jag TROR att du vet var du kan nå mig om så är, jag kommer radera mitt konto här nu”.
Protagonisten visste mycket väl att all tidigare korrespondens raderades vid deaktivering av konto, appen var dessutom tämligen kopieringsskyddad så vare sig bilder eller meddelanden var enkla att kopiera för nåt så när ickenördigt folk.
I fredags morse blev protagonisten paff, ty i inlåddan på vanliga mailkontot låg ett mail från snubben ifråga. ”Aaaaaaargh, jag veeeeeet att du sa att du funderade på att radera ditt konto och jag BORDE ha sparat din mailadress med en gång men jag gjorde inte det för jag trodde inte du skulle försvinna så snabbt och JISSES som jag har letat men nu hittade jag dig och jag är glad för det – heeeeej! Nu MÅSTE vi ta den där kaffekoppen som du har lovat!” typ. Fast på utrikiska då.
Protagonisten flinade lite. Nä, hon mer än bara flinade, hon blev glad. Luttrad och cynisk, men ändå finns nån sorts hopp djuuuupt inuti henne om att folk som presumtivt verkar bra ska kunna vara det också. Ibland. Utan att blixten slår ner.
Det spelas så jävla många spel numera. Det är the rules och the game och gud vet allt. ORKA! Protagonisten insåg att om den där människan (vad ska vi kalla honom? DrS?) är en av de som gillar gaaaames (hon började misstänka det efter ett tag, det var därför hon tog risken att alls tappa bort DrS genom att radera den där appen för protagonisten har inget intresse av att ens fika med folk som gillar gaaaaames) så borde hon kanske vänta några dagar med att svara. Nu är protagonisten både milt autistisk och jäkligt wysiwyg (det är det enda hon tycker håller i längden, ty lögner brukar ta kraft att underhålla) så hon väntade tills det fanns lite tid över (lunchen samma dag) och skrev sen ett ”hej, kul att höra av dig – det trodde jag ärligt talat inte, jag misstänkte att du bara var en player men jag är glad om det visar sig vara fel ty det är sällan man kan hitta nån att diskutera det vi har diskuterat med, visst kan vi ta den där kaffekoppen nån dag, sure!” som svar. Typ.
Big mistake, antar protagonisten, för sedan dess inte ett LJUD. Protagonisten vet att DrS är busy och att han var bortrest hela helgen, men hon får inte ihop ständigt tjat om att ”ååååh, jag vill verkligen snacka f2f med dig, vi MÅSTE ses snart” med att vara så busy – hell, protagonisten kommer själv ofta hem seeeeent från jobbet men om hon ville träffa nån SÅ gärna så skulle hon GÖRA SIG icke-busy en liten stund, om inte annat så för att använda luren och skriva ett mail. Men det är ju hon det.
Ja jäklar. Jag Protagonisten kan inte påstå att jag hon har saknat den här sidan av singellivet. ALLS.
Gå i kloster, Ofelia!
——————————–
Alla knubbiga chicklitthjältinnor ska ju ha en snygg bögkompis. Denna hjältinnas dito kom på surprise visit förra söndagen och det var illans kul trots att hjältinnan normalt avskyr surprise visits, hon vill kunna planera sin tillvaro. Nåväl, det har talats läääänge om att eder hjältinna ska sammanföras med snyggkompisens pojkvän/sambo – men på nåt vis så kommer saker så ofta emellan att denna berömda pv snart får heta Mållgan *host* – men nu får vi se, på lördag ska det bli middag hemma hos pojkarna. Ja, om nåt inte kommer emellan igen. Stay tuned 😉
nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)
Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.
Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!
De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.
(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)
Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:
For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning
Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.
(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)
———————————————
Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.
Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.
”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”
Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.
(3.5 av 5)
———————————————
Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.
Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.
Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.
(3 av 5)
———————————————
David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.
”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”
”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”
Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.
Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.
Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.
Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.
Vad skulle kunna gå snett?
Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.
(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)
(Ännu en 3.5 av 5)
Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.
och jag har inte en enda :-O
Tio kanonbra böcker om Berlin (tycker Iheartberlin) – och jag har inte en enda, trots en redan rätt diger samling. Voj. Jag försöker att inte ta det som en utmaning. Inte. Inteinteinte. Några av dem finns förvisso redan på listan över böcker som jag får köpa någon gång när det är tillåtet att slå in paket till sig själv (kanske jul, om jag nu inte bojkottar), så vi får väl se.
Just nu gör jag knappt av med pengar alls annat än på hyra och mat. Jag anade på förhand att jag skulle spara pengar på att leva ensam och det tycks vara så. Att ha bil är bekvämt, men dyrt. Trots veckans lyxbrunch på Gugelof varje söndag så har matkostnaderna droppat rejält. Nu blir det väl inte så många fler exotiska långresor att tokspara till på ett tag heller (svårare att hitta kattvakt, samt respartner saknas). Vinterns planerade Kubaresa liksom BLIR inte av nån anledning 😉 Ja, men då kan jag väl unna mig böcker då!
Jag har identifierat en möjlig weekendresepartner-in-crime på jobbet. Nu ska hon på långresa till Argentina och Mexiko, men när hon kommer hem ska jag ta tag i den spirande privatvänskapen, hon har hintat att hon vill hänga på fritiden och hon bor alldeles runt hörnet. Hon är en bit över 180 cm, mycket slank, blond och har inte ens fyllt 30, så utseendemässigt vore vi aningens ett omaka par, men vi jobbar bra ihop och har en del liknande intressen (bl a resor då) så jag tror att vi skulle kunna ha kul. Det går ju alldeles utmärkt att resa ensam också men efter många år av ensamma tjänsteresor har jag insett att jag gärna vill ha någon att studsa intrycken med när jag reser privat.
Vi. Får. Se. ”The future’s so bright I gotta wear shades” 😉
Oksanen – jo, hon finns på listan
Min barndomsvän Karin har gjort några stora förändringar i sitt liv som medelålders. En av dem är att följa en gammal dröm och börja spela teater. Jag har följt hennes äventyr i Folkteatern Järnet på avstånd, det har sett spännande ut i flera år, men just NU bränner det till riktigt ordentligt när hennes grupp kör en avskalad version av Oksanens Utrensning på Gjuteriet i Karlstad. Jag är stolt och glad och hade gärna sett resultatet.
Jag har fortfarande inte läst Oksanen. Jo, jag vill och jag borde. Jag ska. Jag vet bara inte när.
——–
…och jag som inte ens läser något annat än jobbmaterial varje dag längre (!!!) har fått en utmaning från Breakfast Book Club. Sisterhood of the World Bloggers Award. Det låter det! Vojne!
Jag är HELT fel person att svara på sånt här nu, jag är så stressad och tankspridd att jag inte ens är säker på vad jag gjorde igår. Jo en sak vet jag att jag gorde, eller inte gjorde (straight outta bekännelserna på fejjan):
”Vaknade mitt i natten igen och kunde inte somna om. Seeeeeeg morgon, trött och sunkig. Haltade iväg till tåget med min trasiga vadmuskel och tänkte mig inte för, var glad nog att jag tog rätt tåg (på den nivån var det). Ja men SJÄLVKLART hade jag glömt att månadskortet gick ut igår och SJÄLVKLART var det kontroll imorse. 40 euro i reda pengar, och skammen? Priceless f*ck f*ck f*ck. Nu kan dagen bara bli bättre, eller hur?”
(har varit vaken sen tre inatt också, så vad jag ska göra för tok IDAG vill jag inte ens veta)
1. Din favoritbok för tio år sen?
Oh kära, jag har faktiskt ingen aning. Instinktivt – tio år sedan… jag pluggade medicin och minns att jag älskade två böcker som jag fick av Cecilia: Mutants och Stiff. Jo, men vi tar dem!
2. Bästa memoar/biografi?
Aaaaaahaha, memoar… minne… nu var vi där igen. Det får bli en bok som jag fick av Cecilia IGEN. Det är en sorts biografi, på naturveteskapsnördigt vis: Den odödliga Henrietta Lacks.
3. Vilken bok önskar du dig i julklapp?
Jag kommer nog att bojkotta julen i år, och borde väl inte ens tänka i termer av julklappar, men om jag skulle önska mig nån bok överhuvudtaget under en period när det är flera månader sedan jag senast läste ut en dito så kan nog Lena Anderssons senaste ligga bra till. Eller Malin Elmlids The Bread Exchange – Malin bor här i Berlin och är bästis med en av mina närmaste vänner (men nej, vi har inte träffats än trots att A har pratat om att sammanföra oss) och hennes idé med The Bread Exchange är ljuvlig.
4. Läsplatta eller pappersbok?
PAPPER! Jag är oförbätterlig på den punkten.
5. Att lyssna på böcker, hur är det?
Det är förmodligen toppen, men ingenting som jag har fastnat för. Jag har provat några gånger men det har inte givit mersmak.
6. Hur sorterar du dina böcker?
Skön: bokstavsordning: Fack: nån sorts egen ordning. Väldigt egen 😉
7. Vad använder du som bokmärke?
Hundöron (den syndiga bokvarianten, jag skär inte öronen av kötthundar), boardingkort, kvitton, vykort. Det som finns till hands. Mina egna privata böcker utsätts dessutom vääääldigt ofta för den ryggbrytande tortyr som det innebär att ligga uppslagen och utfläkt veckor i sträck. Gärna i en vinglig hög med fler böcker i samma ohyggligt plågsamma sits.
8. Vilken facklitteratur läser du?
Just nu är det snudd på uteslutande böcker om Berlin (what a surprise), men i det förflutna har det varit London underground-nörderier, medicinhistoria, böcker om kartor, böcker om Henry VIII – you name it. Snöar in på saker rejält. Kör rejset. Snöar in på nästa sak. Kör det rejset. Njuter hela vägen och klår de flesta i TP.
9. Vilka språk förutom svenska läser du skönlitteratur på?
Engelska. Gör spridda försök på tyska men saknar fortfarande uthålligheten och tålamodet.
10. Ge mig ett boktips!
Du ska faktiskt utmana dig själv på många vis och läsa The Reapers are the Angels av Alden Bell.
Det här skickas vidare också – men jag passar den utmaningen eftersom jag just nu inte läser en enda bokblogg regelbundet. Den som vill svara svarar, men jag hittar inte på några nya frågor – ta samma frågor som jag fick om du vill. Den som vill kan länka sitt svar i kommentarsfältet.
när jag INTE handlar på Dussmann
Det var lite synd om mig i förrgår. Eller nääää, det var INTE synd om mig, men efter ett übersocialt dygn med snudd på oavbrutet snack så kändes det tomt. Anyhooooo – Dussmann. Dussmann kunde kanske erbjuda ett höstprogram så jag slapp missa fler författarkvällar a la min jättetrevliga slumpupplevelse med Davis Nicholls. Andiamo!
Men jag skulle BARA plocka program. Inte handla.
Redan vid de brunskjortade gaydelfinerna började det klia, men NEJ! NEJ Siv!
…and then came Lena. Jag hade ju tänkt att jag skulle få köpa den, jag hade bara glömt det. Och Exberliner (inte som i f d Berlinare, mer expat-Berlinare) har jag ju aaaaaalltid velat testa. Ja men vatusan. Det är ju jul snart, och jag får besök flera helger på raken (vill veta vad som händer för Perfekt Värdskap) och… äh, men vänta nu. Jag är över 18. Jag tjänar mina pengar själv.
(ja, jag vet att jag ska/borde läsa på tyska, men jag brukar köpa tyska tidningar också. vänta nu. över 18? gör som jag vill? just ja ;))
Ja, så går det alltså när jag INTE handlar på Dussmann. Det har blivit betydligt dyrare de gånger jag handlar. På riktigt. Hum.
Och apropå värdskap kan jag bli alldeles alldeles fascinerad över hur avlägset bekanta som verkar tro att jag driver hotell. Jag är en privat människa med hög integritet, så folk är välkomna att komma till Berlin, vi kanske hinner ses (men jag jobbar betydligt mer än de flesta tycks inse vilket betyder att jag sällan är hemma före 20 på vardagar, och därmed oftast ägnar helgerna åt träning, städning, tvätt och vila – som så många andra, jag har dessutom sett Berlin 1A hundra gånger redan så jag kanske inte har lust att sällskapsgöra alla Berlin 1A-saker igen), men det är bara de allra allra närmaste som får bo hemma hos mig och den som inte har fått eller får en inbjudan till just detta hem tillhör INTE den skaran. Övriga får vända sig till Ett Vanligt Hotell. Är tuff på den punkten. Det får folk ta.
————————————-
Så kan det gå. Och efter sex ”snälla veckor” var det dags att skrämma upp huvudkontoret några grader. Igår drog jag på mina röda lack-Martens för första gången. Folk stack in huvudet på vårt rum och kommenterade dem (positivt), men vad alla de där tänkte som höll käften vet jag ju inte.
Frankly Scarlett, I don’t give a damn.
(ja, här har man cykeln i hallen, åtminstone om man vill ha kvar sin cykel)
————————————-
Detta med att bolla rollbeskrivningar för fordonsarkitekter med ultra-ultra-ingenjör som plötsligt utbrister ”Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust” (Faust – go google!). Jag blev impad.
Jag har sannerligen aldrig tråkigt på jobbet och alla ni som generaliserar och limmar etiketten ”kulturellt svagbegåvade” på ingenjörer får ställa er i skamvrån nu!
Is there life on Mars?
Long time no report – liket lever? Jo, här är det livat. Alla som deltar – på distans – i mitt nya liv mumlar ”chick lit, chick lit!”. Jag är ännu inte övertygad och garderar med att avisera risk för en skvätt gotisk skräck också 😉
Sen sist: börjat nya jobbet. Ä-l-s-k-a-r. Jag går i korridorerna på slottet och får hejda mig för att inte börja Fred Astaire-a. Mina excentriteter (hmf?) framhålls förvisso som fördelar här, men där någonstans drar jag en gräns. Kan ändå medge att det är mäktigt att gå in i det där huset varje dag – eller ännu hellre, att gå ut när mörkret börjar sänka sig och hela den fantastiska byggnaden är upplyst. Kostar på mig ett litet ”hej då Macken, vi ses imörr’n” ibland bara för känslan.
”Macken”
Har aldrig gjort så mycket nytta från dag ett som här, så rent tekniskt är det lätt att tänka att det mesta jag har gjort de senaste 25 åren har varit en resa som förbereder mig för detta. Inte illa. Det är en mycket värdefull känsla.
Bonus är ett litet gym i källaren. Det har redan serverat mig en rejäl träningsvärk trots en sommar med mycket träning. Grundar där, om jag fortfarade håller i det där med tre pass i veckan i januari så ”får” jag köpa kort på Hard Candy då. Nej, det är inte Berlins motsvarighet till godishaket i Hummelsta (finns det ens kvar nu när vägen dragits om?), det är Madonnas gymkedja. Den är kalasbra och tro det eller ej prisvärd med Berlinmått mätt. Gym är m-y-c-k-e-t dyrare här än i Sverige. Saknar Friskis!
Också sen sist: mysiga middagar och utekvällar med fina vänner. För den som hoppas på smarrigheter kan jag meddela att det (av en slump, men är det Berlin så är det ;)) bara har blivit bögar och flator (snygga flator, men väldigt väldigt GIFTA snygga flator). Hittar nya fina stamställen och har hittat det perfekta plejset för söndagsbrunch – Gugelhof – jag är saligt tacksam mot Breakfast Book Club som bad mig scouta ställen inför bokfrullen i december. Dit kommer jag gå många söndagar med en bunt brevpapper och en bok. De kommer redan ihåg mig. Jag gillar känslan av att skaffa mig stamställen. Mina hoods, liksom. Vilka hoods sen!
Bonus på väg till/från Gugelhof: BOKTRÄDET! Lämnade en Chelsea Cain där i söndags – det tog inte ens en timme så var den borta.
Planerar dessutom en massa roligheter med gammal vän, men den som hoppas på romans blir besviken där med. Vi har känt varandra länge och vi har både gråtit och skrattat tillsammans (mest skrattat som tur är, vi har eventuellt ungefär lika ”mogen” humor), de senaste åren har vi genomlevt ganska många gräsligheter av nästan läskigt liknande slag – så nu har vi en lukta-på-blommorna-pakt. Det känns fint. Det är en supermänniska som jag skulle rekommendera till vilken kvinna som helst (han är till och med snygg, om det är viktigt) men det är inte läge för oss av många många anledningar. Icke desto mindre är det underbart att ha en trygg vän att lita på, någon som det går att vräka ur sig allt till, någon som inte behöver få saker förklarade. En människa som känns vuxen i varenda millimeter. Någon som är så rolig att varje mail blir en liten present att öppna. Jag är mycket mycket lyckligt lottad när det kommer till vänskap nu, jag är helt tagen av alla de människor som kliver fram, både här i Berlin och hemma.
Vad mer? Jo, mitt flyttlass har kommit. ”Bara” 49 kollin (alla som flyttat summan av ett medelålders liv vet att det är ganska lite, men jag hade ju redan en hel del här och tog verkligen chansen att rensa, rensa, rensa) varav 2/3 hade med bokhyllor och böcker att göra. Två väggar är nu täckta av knökfyllda hyllor (det tog tre timmar, sen var allt uppe, hehe), men jag måste erkänna att böckerna inte är sorterade än, jag ville bara vräka upp allt så snabbt som möjligt så att flyttkillarna kunde ta med sig sina flyttlådor när de åkte vidare mot Grenoble. En lokal vän som är insatspolis (tysk insatspolis med specialisering mot nazigrupper/demosar – say no more) tyckte att jag var tuff när han såg vad jag klarat av ensam den senaste tiden, speciellt med tanke på (brist på) kroppshöjd och räckvidd. Det kändes lite gott i magen. Mitt gamla företagsamma jag från förr är tillbaka, hon har varit som bortblåst i några år nu. Jag har saknat henne.
Nu sitter ni och hoppar. Hallåååå, böcker? Läser jag inte? var inte detta en bokblogg?
Nej. Jag läser nästan inte alls nu. Tuggar fortfarande Stasiland, den är mycket läsvärd men lite för tung för mig just nu. Varvar med Annika Ruth Perssons fantastiska bok om Hannah Arendt, men den är så härligt faktaspäckad så den måste jag också beta av i små små tuggor. Läser lite erotik (! det ni, det kan jag behöva) och lite tidningar, men det jag konsumerar allra flitigast när det finns en stund över är Veronica Mars som jag fyndade på DVD-rea (tre säsonger för 20 euro får lov att betecknas som fynd).
——————————————————————–
Mer då? Jo, jag har lite förhandsinfo om nåt riktigt coolt som sker i Stockholm senare i höst/vinter. Fundera på den en stund. Jag återkommer 😉
who? me?
Mycket god kamrat taggade denna bild på mig. Jag förstår INGENTING. Det gör förmodligen inte du heller, eller hur? Kul ordkonstruktion.
Bokmässepepp, Hustvedt-relaterat
Detta med Siri. Siri som kommer till Bokmässan – wooohoooo! Det tog ett tag innan jag klev på Siri-tåget, ”alla” älskade Vad jag älskade, men Vad jag älskade var inte vad JAG älskade. Jag har bara försökt en gång, men av någon anledning så klickade det inte. Jag har kvar den halvläst i en hylla hemma, det kan vara dags att försöka igen.
Men jag ville ju inte ge upp helt. Folk vars smak jag ofta delar älskar henne. Det måste finnas NÅGOT? Det fanns det. Sommaren utan män blev min grej. Min bok.
Jag var lite ynklig för ett tag sedan, jag ”råkade” åka till Dussmann efter jobbet och stod då och höll i den engelska utgåvan av Den lysande världen, men eftersom Siri och jag hade failat lite på det där med berättelse i konstnärsmiljö förut så plockade jag åt mig Living, thinking, looking istället.
Jag tar med den till Göteborg. TÄNK om jag kan få den signerad av Drottning Siri.
Bilden av Siri är tagen av Marion Ettlinger
Bokträdet revisited
OK. Det är dags att lägga till en ny kategori – bokträdet.
Jag hade ju nästan gett upp det där bokträdet. Trädet i sig (egentligen trädEN) har sett allt sunkigare ut och dess innehåll tycktes bara bestå av den sortens leftovers som möglar snarare än återbrukas.
Jag är en envis människa, så jag har ställt dit lite saker ändå, i någon slags förhoppning om att ju fler vi är som försöker hålla liv i det, desto fler kommer att bli intresserade av att gå dit och titta och ställa dit/plocka saker med jämna mellanrum trots allt.
Nu inbillar jag mig inte att min Hemingway och min Lövestam har gjort mirakel, men något har hänt.
Va? Sommar och fler turister säger du? Bara det? Inte det att trädet strålar och lever upp tack vare min envisa kärlek? Du är en tråkig cyniker, säger jag 😉
Min första fångst – jaa, för hittills har jag bara ställt dit, aldrig plockat med – blev ett litet politiskt lexikon. Det kommer att sitta som en smäck i min nya bokhylla. Jo, så är det. Min första hylla är urvuxen och har fått sällskap av en annan hylla (nej, det är inte samma sort, inköpet fick anpassas till att kunna transporteras på spårvagn och sen bäras 1 km snarare än att det skulle passa ihop perfekt med den förra hyllan). Nu när jag vet att jag blir kvar mer än ett halvår så känns det oundvikligt. Jag sover i en obekväm soffa, men utan bokhyllor kan jag inte vara.
Runt halsen idag
Suzann kom inte bara med Vertigos nyutgivna Oscar Wilde, hon kom med en helt korrekt etikettering också. Vilken tuuuuur att jag råkade ha ett ledigt läderband att hänga berlocken på!
Suzann var hos mig förra helgen och vi gick verkligen all in på kulturtant de luxe. Lunchmacka på Literaturhaus (tjusigt men lite väl dyrt. finfin boklåda i källaren dock), erotik på Beate Uhse-museum, homokultur på Schwules dito, massor av fina loppmarknader och promenader i kvarter som erbjuder spännande gatukonst. Vill påstå att vi hade en toppenhelg. Tror att fru Larsdotter håller med.
Literaturhaus
SF-bokhandeln på Bergmannstraße. Rekommenderas!
Pandoras ask
Oh no. Jag har gjort det. Jag har öppnat locket.
Efter snart tre månaders styrka och motstånd har jag just lagt min första bokbeställning till amazon.de…
Nåt med… Freud?
Det är inget nytt att jag kämpar mot bokinköpsbegäret. Det är lite som att gå och handla mat när en är premenstruell och vrålhungrig, en får se till att vara mätt och däst. Sålunda hade jag förberett dagens flygresa minutiöst, en Bra Och Spännande Bok var nogsamt utvald. Men så hade jag ju råkat lägga den i ytterfacket på resväskan. Den i n c h e c k a d e resväskan.
Jag var ett lätt offer. Mycket lätt. Caitlin Morans första roman, i skinande grönt och med ett par Martens på omslaget. Att svinkiosken på Arlanda tog 199 spänn för en storpocket fick jag svälja. Den är miiiiiin.
Skrattade högt nånstans ovanför Kalmar. Det är liksom bara Caitlin som kan få för sig att skriva om en flicka som bara onanerar med de rosa deoflaskorna för att de gröna och blå ger alien/smurf-feelings och därför känns aaaaaningens för kinky. Bredvid mig satt Dr X, kollega med myndig framtoning. Hon frågade inte vad som var så kul. Jag undrar fortfarande om hon också hade skrattat eller ej. En slutar som bekant aldrig förvånas.
Extrapolera mera
Jo. Det påstås att jag blir kvar minst ett år. Efter att ha fått ännu ett bra besked så insåg jag att livet är för kort för att slösa bort på smaklöst kaffe, det var dags att spendera en slant på en bra kaffemaskin. Jag är nöjd!
Min bokhylla däremot bekymrar mig. Efter sex veckor i lägenheten, med i mitt tycke kraftigt modererade inköp, ser den redan ut så här. Lägg till en och annan hög på annan plats. Plockar förvisso ut en del av de lästa böckerna och ger bort dem, men ändå. Hyllan uppe till höger består för övrigt till 90% av Berliniana. I love it.
(Ja, det är en dålig bild. Nej. Ni förväntas inte kunna läsa titlarna.) .
Och här är jag! Tunnelbanan lockar fram den där blicken från mig.
Eh… läsningen? Den går fortsatt trögt. Rastlöshet och mycket (roligt!) att göra påverkar, men jag inser att jag måste lugna mig snart. Vi får se. Och skrivandet? Jo. Det där med att alltid blogga via telefonen gör mig lat och oinspirerad, det måste jag erkänna.
(inte så) Anonyma Biblioholister 