The perks of being a Wahl-Berliner
Wahl-Berliner? Det är ett snällt ord för oss i vissa kretsar hatade inflyttingar. De fula orden (i korta drag: vi snor lägenheter, höjer priser, stjäl jobb och pratar ful tyska) kan vi ta en annan gång. Rubriken blir lite ”pun intended” nu när jag fått mitt första röstkort! Jo, jag betalar ju (ganska mycket, vilket är fine with me) skatt, så jag får rösta fram ledningen för min Bezirk (stadsdel? nja, jo, jag tappar det bästa ordet, men nåt åt det hållet). Jag bor i Prenzlauer Berg som sedan ett antal år tillbaka hör till Pankow. Jag tror vi är runt 390 000 här, så mina hoods allena skulle väl hamna topp tre i Sverige.
Jag vet ju vilka partier jag absolut inte vill rösta på, nu gäller det att läsa på så att jag väljer rätt bland mina möjliga partier. Har en vän som är mycket politiskt engagerad, han har alltid ifrågasatt mitt val (som jag brukade göra) i Sverige och påstår sig nu vara extremt ickeförvånad över att hans parti hamnar högt när jag gör olika val-o-mat-tester här. Det är inte alldeles självklart hur man hamnar när man översätter svensk politik till tysk.
Oh well. Jag fick alltså mitt röstkort idag och blev så rörd att jag började gråta. Det kändes högtidligt! Och coolt! Detta är en demokratisk gåva att vårda ömt. Fuck AfD och andra ännu mörkare partier.
Lass uns bunt sein! På alla vis.
(Jag har just läst en ny svensk bok – rec-datum nästa vecka, I’ll be back som Arnold sa – som kopplar till mörka tider i historien och till Berlin. Det kändes extra passande att läsa den just nu.)
Första krysset – tack Mhairi!
Min dator håller på att dö (den stänger av sig själv utan förvarning bara några minuter efter att jag startat den och den är så uråldrig att reparation inte riktigt lönar sig) och jag hoppas att jag står ut med att vänta till slutet av juli med att köpa en ny. Jag ska till Sverige då och kalla mig kinkig men jag föredrar fortfarande svenskt tangentbord också fysiskt (på jobbet har jag ett kanadensiskt – ! – men har mjukvaruställt om till svenskt, det är ändå irriterande ibland).
Sålunda är jag hänvisad till mobilbloggande. Tålamod till det har jag ibland. Oftast inte.
Mitt första botns16-kryss fick jag iallafall för att jag tog mig igenom Who’s that girl – 500 sidor och lite till.
Mhairis fjärde bok var nog den trögaste hittills att ta sig igenom. Jag skrev om Lisa Jewell för några dagar sedan, att hon skriver mindre och mindre chicklittigt, Mhairi är färskare och ännu kvar i det yngre, mer vildeskapistiska och tokroliga. Precis vad jag söker ibland, men egentligen inte nu. Utan London (huvudpersonen tvingas för en tid flytta till ursprungsstaden Nottingham) och med liiiiite för fantastiska skeenden blir det godkänt, men inte mycket mer.
Edie, 36, arbetar som copywriter i London. En kollega, Jack, har flirtat med henne lääääänge. De har blivit mycket nära vänner och Edie har berättat saker för honom som ingen annan i London fått veta. Kruxet är att Jack har en annan kvinna, som också jobbar på samma kontor. En dag inser Edie att Jack ska gifta sig med denna kvinna, tvärt emot vad han tidigare sagt.
Fine. Det är bara det att han drar undan Edie under bröllopsfesten. Han kysser henne. De blir ertappade och gissa vem som får skulden? Den moderna tidens häxprocess tar vid. Edie flyr till hemstaden för att spökskriva en biografi åt en av landets up and coming manliga skådespelare. Och sen va…
Familjehemligheter en masse, strul hit och dit, oväntade vänskaper och väntade (för oss läsare) svek. Mentalt lätt men fysiskt tungt (stor tjock inbunden bok är sällan en bra idé om man vill lustläsa). Tja.
Jag fick mitt kryss. Nu får vi se när jag fixar nästa. Jag har otroooooligt många bra böcker på vänt, men det blir mest bara littslattar. Påbörjar, lägger undan. Repeat. Nåja. ”Plötsligt händer det”, ni vet. Ljudböcker är lättare att avsluta eftersom jag tillbringar minst två timmar om dagen (ännu mer de dagar då jag promenerar hem) varje vardag med att ta mig till och från jobbet med sagda ljudböcker i öronen. Nu räknas ljudböcker OCKSÅ in i min botns16-utmaning, men jag är ännu inte lika skicklig på att hitta bra alternativ där och det är ju egeeeeeentligen de fysiska bokhögarna som behöver reduceras. Lyxbekymmer!
Kärlek sökes
Jag läste de första böckerna om journalisten Frida Fors för ett par år sen: Finns inte på kartan och Hitta vilse. Jag har för mig att jag tyckte om dem. Byta liv-koncept. Alltid bra. Carin Hjulström har en skön sorts humor. Nu söks det kärlek!
Åren har gått, Frida har hunnit gifta sig och skilja sig, hon är 47 år och barnen har flyttat hemifrån. Hon jobbar med radio och är uppskattad på jobbet, även om det då och då talas om behov av ”föryngring”.
Radhuset känns tomt. Alla tjatar på henne om att hon måste ”skaffa sig ett liv” (ett ”liv” ska visst vara ”en man” enligt Fridas vänner och kollegor) och Frida ger sig motvilligt ut i nätdejtingdjungeln. Oooooh, igenkänningsfaktorn.
Vad jag gillar är som sagt den sköna humorn (mer ”tystlåten” än t ex Annika Lantz, men egentligen lika vass) OCH det faktum att Frida får hitta ett liv – men att det där med att hitta liv inte bara har med att hitta män att göra. Jag skriver alltid ”trevlig” om Carins böcker. Trevlig kan vara ett skällsord. Det är det inte enligt mig.
OCH minsann, Frida åker en sväng till min stad! Förvisso till fel del av stan, men ändå.
Nyutgiven i papper, e-bok och på Storytel. Gunilla Leining är en bra uppläsare även om hon gör röster på ett sätt som många skulle irritera sig på (ständigt pågående debatt). För mig funkar hon bra.
Säkert kort? Tydligen inte.
Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.
And then came The Little Shop of Happy Ever After.
Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.
Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.
Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.
Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).
Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.
Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!
Vem sa att romantiken är död?
Följande misslyckade utbildningsinsats avbryts härmed.
(Detta är i n t e från en enbart-hookup-site. Det är på en sida där jag efterlyser nya kompisar av alla kön. Och att vi är grannar innebär att vi bor i samma stadsdel ihop med ungefär 160000 – ja, hundrasextio tusen – andra invånare)
Jag kan oftast stava till aquaintance också. Åtminstone är jag inte är lika less som jag var när jag skrev.
Vissa fredagskvällar är det bäst att bara gå och lägga sig tidigt ihop med en bra bok. Lullade runt och njöt min ljuvliga (förutom en del invånare då 😬) stad i fyyyyyra timmar efter jobbet igår. Bra grund för god sömn.
The Ladybird Book of Dating
Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.
Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.
Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.
Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!
Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.
Vem ska betala?
Vi var några som ylade om synrelaterade ålderstecken för några dagar sen. Jag har som tur är otroligt snygga läsglasögon ty igår (rent tekniskt i morse eftersom jag den enooooorma åldern till trots nattsuddade ;)) tvingades jag för första gången gå upp och hämta läsglasögon för att kunna läsa normalstor pocket-text i sängen. Ögonen kräver bättre och bättre ljus minsann. Eftersom jag inte tänker byta sänglampan till en hundrawattare (eller motsvarande i lux för en lågenergilampa då) så antar jag att jag får vänja mig vid läsglasögonen. Eller börja läsa mer e-böcker på läsare som låter mig justera textstorleken!
Men nu var det inte så mycket mitt kroppsliga förfall som skulle avhandlas, utan det jag läste och hur det kopplar till min vardag (och för all del helgdag ;)).
Det handlar om att dejta och om den eviga frågan ”vem betalar”. Exet sa en gång tidigt i vår relation att det var så skönt med mig som alltid ville dela/turas om att betala, för han hade dejtat andra mycket yngre tjejer som både hade dyr smak och förväntade sig att killen betalar. I vårt fall var det enkelt, jag var äldre än han, hade en något högre befattning och tjänade därför mer. Varför skulle jag kräva att han skulle pynta ensam? Å andra sidan så var jag likadan när jag hade en ganska lång relation med en tolv år äldre person som var högutbildad och hade en välbetald tjänst medan jag under en tid pluggade och levde på CSN. Äh, det sitter i ryggmärgen på mig att jag vill dela/turas om helt enkelt. Det sitter också i ryggmärgen att försöka anpassa nivån till sällskapet.
Nåväl, nu förstår jag (det kanske inte var nån nyhet ;)) att jag med detta tankesätt reducerar mig själv till att vara någon som signalerar att jag är andrasortering enligt vissa kulturer:
”Jason had a theory that girls who offer to pay on dates suffer from low self-esteem. They don’t feel they deserve to be paid for; it’s a sign there’s something wrong with them.”
När jag flyttade till Berlin tog jag ett rejält kliv rent hierarkiskt i mitt företag. Jag har varit inne på det förut, detta är främst en tjänstestad (inte så många stora och rika företag, många företag har sina huvudkontor i andra tyska städer), mycket turistnäring, så medellönen här är så låg att många som kommer nån annanstans ifrån baxnar. Även vi med ”högstatusjobb” har markant lägre lön än nån har med motsvarande tjänster i t ex München, men tack vare den låga lönenivån är det förhållandevis billigt att leva här också så det jämnar ut sig. Det är det besökande svenskar noterar när de jublar över att en stöl av god kvalitet kostar runt tre euro på alls-icke-simpel lokal.
Jag envisas med att betala här också 😉 Jag är glad och tacksam över att ha råd att äta och dricka gott!
Så, över till min privata studie över hur personer av olika geografisk och socioekonomisk bakgrund hanterat det hela (och utan att vara speciellt vidlyftig i mitt dejtande – ey, listan nedan speglar 1,5 år som mestadels singel – kan jag konstatera att jag har svårt att minnas vilka jag träffat, några har dock gjort intryck), fast det där med olika socioekonomisk bakgrund är rent tekniskt att ta i eftersom jag utan att veta deras yrke på förhand (oftast) nästan alltid har träffat folk som har/har haft det mer än bra, å andra sidan så kommer några av de högutbildade/välavlönade ur klassisk arbetarklass precis som jag:
Raketforskare (jag skojar inte! :)), Sverige, 50+: han betalade maten (billigt underbart vietnameshak!), jag betalade vinet på baren vi gick till efteråt – inga konstigheter
Kodknackare, Australien, 38 år: självklarhet att dela
Finansanalytiker, Italien, 39 år: ville bjuda, eftersom jag bara tog en kaffe för 3 euro så gnölade jag inte
Post-doc/handledare/författare, UK, 45 år: självklarhet att dela
Officer, Tyskland (östbakgrund), 39 år: under hela vår relation delade vi/turades om – det verkar rent generellt vara mer etablerat hos gamla ”ossis”
Läkare, Tyskland (västbakgrund), 48 år: blev otroligt sur när jag ville dela på våra utgifter de gånger vi träffades, men gick med på det till slut
Arbetssökande (f d diplomatunge med bakgrund bl a på IVY-league uni i USA, råsocialist – våra politiska diskussioner var fantastiska!), 39 år, Italien/Uruguay: vi blev snart väldigt bra kompisar mest av allt och det blev naturligt att dela, ibland bjöd jag eftersom det barjobb han tog under sina månader här höstade in runt 1000 EUR/månad FÖRE skatt. Nu har han flyttat till en annan storstad i ett annat land (där fanns det jobb, fyyy så jag saknar honom!) och erbjuder boende och mat den dag jag kommer dit. Jag KOMMER dit i april (om han nu bor kvar då 😉 jag åker inte primärt dit för att hälsa på honom men hoppas såklart att han är kvar) men bokar ändå hotell. Mat kan han dock gärna få bjussa på, helst egenlagad. Han är bra på det.
Advokat (letar jobb i Berlin), Italien, 40 år: blev störd av att jag ville dela men gick med på det och sa ”nästa gång bjuder jag”
Jag har många tyska vänner som tänker som jag om jämställdhet/politik, men de flesta är
1) ossis (herr officer var ett undantag, han är stockkonservativ vilket kanske inte är nån överraskning efter 17 år i Luftwaffe, det är synd för han hade många bra sidor också men i längden stod jag inte ut med hans olater)
2) minst tio år yngre än jag. Det finns NATURLIGTVIS fler undantag, jag har flera vettiga wessi-vänner i min ålder men dem har jag inga kärleks-/ dejting/ intima relationer med 😉
Kulturkrockar! Det är väl vardag oavsett geografisk hemvist numera. Det kan vara irriterande, förargande, vansinnesframkallande – men också otroligt otroligt intressant. Jag känner mig som en amatörforskare i mitt nya liv här, på många plan!
Jag gillar den här boken så här långt – det är metaboktok de luxe med aspirerande författare/folk i bokbranschen, det är Brooklyn (som många anser vara NYCs Berlin, om nu inte stadsdelar i storstäder kan få vara sina alldeles egna!), det är dejting samt därtill kopplade nojor. Att en del figurer i historien resonerar annorlunda än jag är ju delvis själva behållningen med att läsa den. Jag har höga förväntningar på den! ”I’ll be back” som Arnold sa.
…och hör sen!
När ork och koncentrationsförmåga fattas för läsning-läsning är det ändå bra att jag har mina ljudböcker i öronen på väg till och från jobbet. Storytel har ett bra – allt bättre – utbud på engelska också (undrar när det kommer tyska? :)), men nu är det ju svenskan jag vill åt. Mitt språk. Engelskspråkiga böcker kan jag enkelt köpa här. Nu är det så där igen jag har inte pratat svenska på flera veckor. Att lyssna på svenska är extra mysigt då.
Den gångna veckan har jag avverkat en debutant och en milt sagt etablerad författare. Häng med!
Vi börjar med debutanten: Christoffer Holst och hans Mitt hjärta går på. Ja titeln låter lite knasig, men den får sin förklaring.
Chavve och Pontus, Pontus och Chavve. Jag tänker på serien Skilda världar – för det är på vissa vis många mil mellan deras liv om än inte rent geografiskt. Chavve som är så ensam i livet. Han älskar bakverk och att baka. Begåvad. Han törs sin begåvning till trots inte riktigt drömma sina drömmar heeeela vägen ut.
Och Pontus som fortfarande bor med sin kärnfamilj på Östermalm. Han har levt ett liv som på vissa vis möjliggör drömmar av en kaliber som inte ens finns på Chavves karta, men Pontus har andra bekymmer och Pontus vågar kanske inte LIVET i alla avseenden.
De hittar varandra via en dejtingapp. Kan vi hoppas att de liksom nuddar vid varandra mer än bara fysiskt? Att den ene kan få den andre att våga drömma stort i utbyte mot att utmana rädslor och börja våga livet?
En fin bok som lovar mer. Skriv, Christoffer! Jag tycker om dialogen. Jag tycker om värmen. Det är en bok som får mig att vilja bli kär, trots att den är långt från genomgående rosenröd.
————————
Från ung kärlek till medelålders skilsmässa. OFFENTLIG skilsmässa.
Jag har sett rubriker som har kallat Martina Haags senaste bok Det är något som inte stämmer för ”bitter hämnd”. Njäe, va? Jo, sin vana trogen skiner mycket Martina igenom och historien känns igen – men det är ingen ensidig slakt. Huvudpersonen, den svikna, är ingen from ängel. Huvudpersonen får vara manisk och tänka knasiga tankar. För det gör man ju när man känner att något inte stämmer. När man undrar om man blivit knäpp. Och när man känner sig så dum så dum så DUM för att man litade på någon som man levt med i många år.
Det är en bok om att ta sig igenom ett sorgeår, om hur man hittar en annan nivå och om den där drömmen som så många av oss har (men inte alla av oss vågar): att ta några få utvalda grejor (och en katt :)) och dra ut i vildmarken några veckor. Ingen smartphone. Inget internet. Bara vara.
vem sa att singellivet måste vara tråkigt?
…så här kan t ex tinderflödet se ut en vanlig kväll i Berlin. Men nä, det blev ”swipe left”. En ny dejt per vecka får räcka när man känner sig trött. Jag tror inte att jag skulle våga mig på Miss Piggys leftovers vart fall.
Sommarlov med Kulturkollo – en #blommig söndag (triggervarning, jätteinlägg. meeeeget Berlin)
Dagens Kulturkollotema var #blommig, och ni kommer snart att se att jag tog det till snudd på Luke Rheinhartska proportioner…
(PS är jag sist i världen om att INTE läsa om Maj?)
———
Först letade jag upp mina någotsånär blommiga böcker. Gick inget vidare. Jag fick vara lite generös när jag tolkade ”blommigt”.
En blommande ljuuuuuuuvlig hjärna i En levande själ. Ypsiolon. En av de bästa böcker jag vet och en för mig snudd på helig författare.
Ljuvlig bonsai-Otsuka, When the Emperor was Divine
Tapetblomma? Vet ej, men fin fin FIN bok (och film)
….OCH en blommig Bröggerbok som ännu är oläst. Ooohoho.
———
Min köksvägg blir också mer och mer blommig. Nu också med en snutt Rammstein. Liebe is für alle da. Skivan som bl a gav oss mästerverket Pussy. ”Ein Blitzkrieg mit mein’ Fleischgewehr” och ”Mein Bratwurst in dein’ Sauerkraut”. Say no more.
(google translate. eller strunta i det.)
I krukan? Rosmarin. Pur nyttoväxt.
———
Kapten S chockade mig härom kvällen. Han är en (för mig ännu oförutsägbar) blandning av obotlig romantiker och svårartad cyniker. När det kom till blommor: uppenbarligen romantiker. Min blomstergalna lillkatt ser det som en godisbuffé. ”Men matte, jag kan väl få nooooosa lite? Bara liiiite?”
———
Vet ni hur mycket det kostade en lätt autistisk matchningsfanatiker att INTE ta med den här boken som dagens handväskbok? Notera dessutom klänningen. #blommig.
Yours truly. I orange kofta. Övermindödakropp för inte såååå många år sen. Den här stan gör nåt med mig. Eller så är det kulturtantshormoner. Who cares.
———
Jag sa Luke Rheinhart. Kulturkollo fick mig att t o m plocka #blommig väska.
———
Jag har fortfarande en naaaaaasty infektion i båda öronen, men jag orkade inte sitta hemma längre. Hade inte gått ut sen S åkte hem i fredags morse. Tog M10 till Boxhagener Platz. Loppis varje söndag. Gillar MYCKET mer än Mauer Park. Avskyr Mauer Park.
Ooooooh. Kolla Hermanson! Köpte dock INTE.
Ni vet bombhundar? Knarkhundar? Detta är en berlinsk bestsellersniffare TM.
Jodå. Men ni får vänta en stund till på VAD påsen döljer. Finfin påse. SPARAS.
———
Dagens första depåstopp blev en sen brunch på Simon Dach Str. Det blev Suzanne Brögger som fick äran att bli dagens blommiga handväskbok. Jag slog upp boken till min honungs- och mandelgratinerade getost men…kom just ingenvart.
———
Ny loppis. RAW vid Revaler Str 99. Inga fynd alls men ett paradis för den som gillar grafitti och allsköns sköna fik/klätterhak/allt du kan tänka dig (och lite till TM).
———
Nytt försök. Solstänkt mur vid Landwehrkanal.
Nej.
Fortfarande ingen koncentrationsförmåga.
———
Middag. Varierad kost? Not so much. Ostostost.
Jag är som sagt halvdöv, och lite till, än. Svenskarna vid bordet bredvid (jag försökte blocka dem när jag njöt min fantastiska ostbricka på Arkonaplatz) som diskuterade allt från Mycket Livskraftiga Spermier till kollegors otrohet i Miami (borde de be Patrik i rummet bredvid om ursäkt för sin högljudda kärleksakt!?) hade jag dock gärna sluppit höra. Det slutade med att jag fick berätta för dem hur de skulle komma hem till hotellet igen (20 minuters promenad).
———
HÄR har ni dagens loot! Unboxing (unbagging?) som proffsbloggarna säger.
Siegessäule (queermagasin) – Graaaaatis.
En för mig okänd bok av Roche. Hennes Våtmarker var fascinerande på många vis.
En liten tunnis om varför läsning gör en lycklig. TAGET!
Väggen. Haushofer. Älskade på svenska. Vill äga på tyska.
Jag hör som sagt mycket dåligt nu (har jag förresten berättat att jag hör dåligt??) och kvinnan som sålde de splitter nya men utrangerade pocketböckerna för ingapegaralls utbröt i en snabb snabb harang.
På tyska.
Vi är i Tyskland.
Det är lätt att glömma det i Berlin ibland.
Steffen fnyser ofta när jag försöker tycka saker om Tyskland och det tyska, men det där med att Berlin inte är (som resten av) Tyskland, det håller han med om. Kors i taket 😉
Jag hörde ingenting utan log mest fåraktigt. Jag hade snappat nåt om bästa-boken-hon-läst men ORKADE inte. Hon såg min frågande min (jag som trodde jag såg cool ut?)
”Du kanske inte har läst Haushofer?” sa hon.
”Jo, jag har läst, men ännu bara på svenska” svarade jag lättat.
”Ah. Då VET du!” sa hon.
Det gör jag.
Nio ynka euro gick det loss på, detta byte. NIO. Det fanns otroooooligt många bra böcker, men jag begränsade mig. Jag. I did it!
Se, DET var väl en finfin blommig dag?
Sommarlov med Kulturkollo – #strandbryn
Stranden i Tulum är fantastisk. Den vita sanden. Havet. Stora vågor att tumla runt i. Strax intill fina Mayalämningar.
Samtidigt så känns både resan och livet jag levde då som tusen år sedan. Som en dröm ur vilken jag saknar somligt, och annat inte alls. Det är därför jag har gjort den här bilden till något som ser ut som ett handkolorerat vykort från 197x. Det är lite så minnet av resan känns.
Jag minns att jag bland annat läste Bobo Karlsson, en av hans essäer handlade om Berlin. Circle of life.
Det gröna skafferiet (och sorry, en massa mer)
Snacka om att jag kände mig ”ööööh, jahaaaaa” när jag insåg att min favoritmatbloggare alla kategorier, Karoline Jönsson, hade skrivit en BOK. En bok som dessutom prisats fint. Jag uppskattar att Karoline aldrig någonsin hymlar när hon samarbetar med specifika märken eller leverantörer.
Jag är patologiskt oförmögen att följa recept till punkt och pricka. Ibland är det för att jag har glömt något på listan och affären är stängd (som till nyår, när jag tack vare det upptäckte att prosecco funkade liiika bra som vanligt vitt vin i den LJUVLIGA soppan med rostad blomkål och salvia) eller så är det bara för att jag helt enkelt SER recept som inspiration snarare än lag. Ibland är somligt svårt att hitta här i Berlin. Västerbottensost finns GARANTERAT någonstans (damn you IKEA, varför har inte NI det? ni har ju slaskiga giftgröna dammsugare och Marabou) men orrrrka!
Västerbotten var ju liksom huvudgästen i det godaste jag gjorde förra veckan. Fast där bytte jag ena zucchinin mot en aubergine. Västerbottensosten fick av ovan nämnda praktiska skäl (igen: orrrrrka leta!) bli en standard parmesan. Vanlig flagad och rostad mandel blev till hackad, saltad och honungsrostad dito. Citron hade jag glömt att köpa, så jag stänkte på lite limesaft. Mitt resultat smakade också otroligt bra och jag kommer att göra varianter igen och igen.
Annat kul som jag testat nyss var en fruktpizza. Jag vet att det är en svordom för somliga, och det är inte direkt your friendly neighbourhood capricciosa, men den blev fantastiskt god. Läste om persikopizza med fetaost, ”I can do better” tänkte jag och drog ihop en liten pizzadeg, grundade med ett tunt lager riven mozzarella, lade på två-tre (minns inte) skivade såna där vita plattpersikor (ganska säker på att de finns i Sverige också) och bytte fetaosten mot getost. Ingenting kan gå snett med getost! Drog över mer mozzarella och klippte över lite rosmarin (jag förenar nytta med nöje och har en lite buske på köksbordet). In i ugnen, 200C, tills allt fått bra färg. GUDOMLIGT. Ingen tomatsås alls, så lite pizza bianco? Det är det jag oftast gör.
Mitt köksbord med den röda rosmarinkrukan är en story i sig. ”Det är aldrig för sent att bli 22 år i Berlin” skrev jag på insta för några dagar sen. Köksbordet bar jag två km på fullsmockade trottoarer en random vardagskväll tidigare i våras. Ena köksstolen räddade jag från kastaborthörnan på vår innergård. Den andra köpte jag av en mer autentisk 22-åring på Rosenthaler Platz (däremed bars den 1,5 km på inte riktigt lika fullsmockade trottoarer, men dock) för några dagar sedan. Snart har jag likadana stolsdynor dock, en besökare har lovat att smuggla en till (jag hade bara en köksstol när jag hittade den nya favvodynen på Åhléns förra helgen), det kanske är lite mer medelålders igen 😉
Tavlan (Marimekko Unikko av Maija Isola, mönstret firar 51 år i år!) är också lite medelålders. Jag borde bara släppa tanken på det där huset jag tvingades ge upp i Sverige, men kökstapeten där hade jag drömt om i SÅ MÅNGA ÅR. Jag snodde helt sonika med en halv överbliven rulle ner till mitt nya liv och ramade in en bit. Ska man behålla något av det gamla så ska det göras på rätt sätt!
att byta liv
…som jag skrev på annan plats: jag var ju en snäll flicka när jag flyttade hit, men det börjar ordna upp sig nu 😉
Livet gör som livet vill, somligt kan man påverka och i andra lägen är det bara att hålla i sig och försöka vara flexibel. ”Att flytta till Berlin är det bästa du har gjort” sa min goe vän Stefano redan i november när han kom hit för första gången. Jag var skeptisk då, men det går upp för mig att han hade rätt. Oavsett vad som händer så har detta gett mig väldigt väldigt mycket.
att packa upp
Vad köpte jag då i Sverige? Jo, jag begränsade mig till fem pocketböcker.
(jag vet att det bara är fyra på bilden, den femte, Emilsson, har jag redan skrivit om.)
Jag hade LITEN väska. Jag vet hur det blir annars och jag har en LITEN lägenhet. Say no more.
…fast den där lilla lilla kabinväskan upptogs ändå till cirka en sjättedel av…
Hur många tåg av trä en människa behöver? No comments. Det blev bra.
——————
Dagen i övrigt har bjussat på en apoteksvända för att hämta penicillin, och när jag ändå var ute passade jag på att preppa för svysk midsommar också. Denna firas dock utan kapten S som snart drar från Bayern till Polen. Å andra sidan är jag såpass hängig och asocial att jag nästan tänker att det är tur, ty vi är ännu i det rosaluddiga (nej autocorrect, jag VILLE inte skriva rostskyddsgaranti) stadium då snubben ännu adresserar mig ”dir Engel”. Illusioner brister med tiden ändå 😉
Jag ska sooooova mig genom resterande vecka och helg. Högaktningsfullt.
Den som väntar
(jag tänkte inte på det alldeles när jag lade upp bilden – men när min flight hem till Berlin blev två timmar försenad igårkväll lade jag upp en bild med en räkmacka, en Hof samt denna bok: ”hur man hanterar en försening”. ”Den som väntar”, minsann. men jag väntade åtminstone inte för länge, även om ”dramat” fortsatte på Tegel med trasiga bagageband – TVÅ – och meeeeeer väntan)
Ja! Jag har haft en myshelg i Sverige och då är det svårt att komma hem utan pappersböcker. Jo, det är fortfarande så, mitt nya storytel-liv till trots.
”Vilken superhelg, som en hel minisemester. Toppenväder, trädgårdsskötsel, grillat som blev löjligt gott, kattgos, shopping, mälarnjut på segelbåt (om än vid brygga) och inte minst häng och samtal med två personer som jag räknar till mina allra bästa vänner. Tack livet! Och tack vännerna.”
Ja, så var det. Och så här:
En del kollade bröllop, vi passade på att fixa i trädgården innan middagen. I den officiella versionen slog jag ner brännässlor runt Stefanos kompost. I verkligheten vet ni ju: träningsläger inför zombieapokalypsen.
Men boken då, dags att komma till saken. Jo, jag kanske vrider mig lite som en metmask, för jag älskade ju den första boken om Amanda, Äta kakan och ha den kvar. Jag måste ha läst den på S25:an under den intensiva finna-mig-till-rätta-i-Berlin-perioden förra sommaren, för jag kan inte hitta någon text om den. Men jag gillade! TOKGILLADE. Att den kommit ut en bok till om Amanda kom som en glad överraskning, så jag nöp den direkt och började läsa redan medan jag var kvar i Irsta. Min klassiska grej där numera, svenskt lösgodis, (den svarta) katten Snövit på fötterna och en chicklittare i handen. Jag är ett vanedjur. Det är helt OK.
Plotten i första boken (mild spoiler, sluta läs om du är känslig) var den att Amanda tröttnat ur lite på sitt snygga Brommaliv. När hon får kicken vill hon inte berätta det för sin lätt elitistiske man, hon låtsas istället att hon fått ett uppdrag i Tyskland som kräver veckopendling, så packar hon sin rullväska och lämnar familjen till förmån för ett… helt annat liv som hon otroligt nog lyckas bygga upp på Kungsholmen, inkl helt annat jobb, helt annat umgänge etc. PERFEKT ESKAPISM! Det hade kanske inte ens behövts någon mer bok om Amanda.
Men, nu blev det ju en bok till ändå. Den som väntar. Att börja om med småbarn är kanske inte alltid lätt. Bromma är fortfarande Bromma. Hur får vi in eskapismen här?
Jodå, det går, men trots fånga-in-Siv-grejor som t ex bokmässa stänger jag boken med ett tveksamt ”mja” efter att ha avslutat den. Jag hade roligt medan jag läste, men den kändes inte alls lika katjiiiiing som ettan. Jag vill ha mer Emilsson, men nu vill jag lämna Amanda ifred.
Den här boken går till bokträdet vid Anna Blume, nån lär bli nöjd över att hitta något relativt nyutkommet där.
Neeeeeeein, Mutti!
Ni ser ju – det är inte ALLS för att jag på något vis skulle vara LAT som det blir alldeles för lite tyska pluggat. Det är Mr Spock som säger nej med all den tyngd som bara en mycket mycket envis liten katt kan uppamma. Steffen plockade ner just den här boken ur bokhyllan igår. När han läste, skrattade till och sa att nu lärde till och med han sig något nytt, ja då ökade min plugglust med 500%. NÄR jag väl pratar lite tyska så fnissar han ibland åt min berlindialekt. Mhmmmm, för i hans provins pratar de ju såååå mycket snyggare. Not. I hans del av landet har de t o m ett eget språk bredvid tyskan (sorbiska – men nej, jag tror inte att han talar det även om han kan en del polska och ryska vid sidan av engelska och spanska) som är tämligen obegripligt. Järnvägsstationerna är t ex dubbelskyltade. Egentligen är det väl mest av allt en blandning mellan tyska och polska, det är dessutom mycket nära till den tjeckiska gränsen. Gissa själv. Det låter galet för mig, och för många infödda tyskar från andra regioner också.
Vårjakt i Rosengädda
Dags att redovisa läsn… lyssning på ljudbok nummer två i mitt nya Storytel-liv: Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg. Emma själv var uppläsare, och jag måste säga att det fungerade otroligt bra för mig. Hon kan verkligen leverera replikerna som de med stor sannolikhet var tänkta att levereras och hon är skicklig på att anpassa allt från dialekt till röstläge utan att glida över gränsen till överspelat pekoral.
Tessan har allt – ett eget barn, en egen restaurang, flera pappor till barnet, en pratglad get samt en rik godsägare som förälskat tindrar åt hennes håll. Så Tessan klagar verkligen inte, tvärtom. Men att driva egen restaurang är inte hållbart om hon ska stå för både maten, driften, disken, hålla ordning på den torftiga ekonomin och däremellan försöka vara en skön mamma.
Tessan önskar att hon hade hjälp. Helst av någon som inte vill ha betalt. En dag dyker faktiskt två människor upp i Rosengädda. Och de erbjuder precis det Tessan längtat efter. Full uppbackning helt kostnadsfritt. Trevligt förstås, fast Tessan kan inte förstå varför de gör detta för henne. Men när det klarnar vänder det inte bara upp och ner på Tessans liv – utan hela Rosengädda.
En och annan skulle kanske kalla storyn i sig för pekoral, det är mycket av ALLT (kärlek, sorg, smärtsamma öden, dråpliga situationer och hemligheter) men jag gick all in på detta, jag älskade det! Böckerna om Tessan är att-byta-liv-litteratur de luxe för den som för stunden inte längtar dystopi. Bonus: matprat. Ooooooh, matpratet. Aaaaaargh!
Jag fortsätter definitivt med ljudböckerna! Det bästa är ju att jag kan ”läsa” även när jag går till och från tåget – OCH under sjukilometerspromenaderna hem på kvällarna. Nästa ljudbok blir Nesbös senaste, med Plura som uppläsare. Oh, jag är lite tveksam på förhand, men ser fram emot att eventuellt bli positivt överraskad.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
PA dreams
Alltså, det är inget jag skulle vilja ta skydd i om zombieapokalypsen kommer, men rent generellt efter nån annan sorts mer FRIDSAM apokalyps – 😉 – så kan detta vara den ultimata lilla stugan för att överleva det första året bekvämt.
Överlevnad. Jag återkommer alltid till det. Vare sig det är virus som slår ut 98% av befolkningen, strandsättning på öde ö eller ett nytt liv efter relationsuppbrott så är det överlevnad jag älskar att läsa om. De små små tricken. På sistone har jag mest läst överlevnad i form av gullig ”att byta liv”-grej via chick lit, men nu är det kanske dags att återvända till mer traditionell postapokalyps igen. Av någon anledning har jag inte vågat börja på Maddaddam än, lite enligt samma (icke)logik som får mig att tveka inför sista säsongen av Mad Men. Separationsångest kombinerat med oro över besvikelse antar jag. Lika ironiskt som typiskt mig.
Skymningslandet
Mitt instagramflöde fylls av såna här bilder: korsade ben och en bok i knäet. Så försöker jag nämligen hålla kvar påsklovskänslan (det blir ändå alldeles för många brickluncher vid skrivbordet *plut*) – om det inte alldeles ösregnar så går pendlarboken och jag ut och sätter oss en stund på luchen. Park am Gleisdreieck eller under en kastanj nära Potsdamer Platz, det varierar lite dag för dag.
Jag minns när ”alla” läste Musselstranden. När de beskrev den förstod jag inte grejen. Så började jag läsa. Ah. Så alltså. Hermanson hade något alldeles unikt och de följande åren satte jag utgivningen under lupp. Jag TROR att jag tyckte allra mest om Värddjuret.
Hermanson kan ju ta vad som helst och twista det en millimeter i taget tills det blir något alldeles annat än vad som helst. Skymningslandet har alldeles det där: en förvisso förtvivlad men inte helt ovanlig situation (ung svensk kvinna har ett tråkigt jobb som jävlas och kastas dessutom ut från andrahandslägenheten hon hyr) blir på underliga vis något lite mysigt (samma unga kvinna möter en vän som serverar en märklig men tilltalande lösning).
Tjugotvååriga Martinas valmöjligheter är lätt räknade. Så när hon träffar sin gamla kompis Tessan, som erbjuder henne ett boende på en herrgård i närheten säger hon inte nej. Tessan har inte heller haft mycket att välja på. Det visar sig att hon är anställd av en gammal dam som husa. Husa på fyrtiotalet. Det är i den tiden den gamla damen befinner sig mentalt. Hon lever sitt liv som under andra världskriget och bjuder verserade herrar på inbillade middagar.
Martina och Tessan accepterar sina roller i hennes fantasivärld. De bor bra och betalar ingen hyra.Men de blir fler. Först en vilsen tonårstjej på rymmen. Sedan två killar som Tessan och Martina träffat under en kväll på stan. Ingen har funnit sin plats i livet, men alla finner de sig väl tillrätta på herrgården. De börjar fantisera om att få leva kvar där. I Skymningslandet. De sätter en plan i verket för att få ärva herrgården. Tills en oanmäld och mycket ovälkommen besökare dyker upp. Som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.
Åh, livet där på Glimmenäs, med Florence vars inre klocka stannat på år 1943: så vackert, sirligt, lugnt och mysigt. Så den gradvisa förändringen. Skruvat, ännu mer skruvat. Ondare. Vilket steg i händelsekedjan är det steg där allt hade kunnat stoppas? Så att de förblivit i tjusiga 1943, lugnt och fint, tills… (ja, OK: tills det inte längre blivit en roman av historien utan bara ett utdraget myyyyspyyyyyys…)
Kort, snabbt, snärtigt och effektivt. Det hade nog varit lätt att lockas att dra ut på allt lite längre, men den här boken är alldeles lagom lång. Fingertoppskänsla!
Ett för mig mycket bra (och välkommet) återtåg in i Hermansons författarskap. En snudd på perfekt pendlar- och lunchbok. Nu ska jag läsa bakåt bland de böcker jag missat. Himmelsdalen ligger redan och väntar.
BBC ska diskutera den här boken på nästa bokfrukost, jag ser fram emot att läsa om det sen. Det är helt klart en bok jag gärna hade velat vara med och diskutera.
it’s not me, it’s you
Förra helgen diskuterade jag det där med ”vad orkar man läsa när man är stressad/ledsen/trött/omotiverad” med en god vän. Hennes svar var det som jag alltid trott att mitt för-alltid-svar skulle vara också: skräck och dystopier. Men nu när jag är där, på olika sätt har varit där i ett år, så är mitt svar den här gången chick lit (och där gjorde jag just en rolig Freudian slip eftersom jag först råkade skriva ”chock lit”). Jag har ju redan skivit det hur många gånger som helst, så jag kanske inte behöver upprepa det, men jag gonar mig i att läsa om nyorientering, i det där med att bryta upp och (ändå) landa på fötterna.
I Mhairi McFarlanes It’s not me, it’s you finns inte riktigt min vanliga favoritingrediens ”att starta eget” (butik, bageri, glasstillverkning – mitt favorittema ni vet, med ”starta bokhandel/café” i topp ;)) med, men historien innefattar naturligtvis smärtsamt uppbrott, flytt till ny stad (London, swooooon), söka nytt jobb som känns lite övermäktigt initialt, nyorientering, yada, yada, yada, yadayada.
Paul och Delia har varit tillsammans i tio år, det kanske inte direkt är PASSION längre (kanske aldrig var ens från första början?) och Paul är inte superromantikern som skulle komma på tanken att plocka med en flaska skumpa och fria på stans vackraste bro, men de ÄR ett bra team och han HAR sina poänger, så Delia gör det själv.
Tar med skumpan.
Släpar med en oförstående man till bron.
Friar.
Hans reaktion är so-so men han mumlar ett ja. Delia tänker att det kanske är just det där med att han inte är en man av såna gester, men riktigt så enkelt var det ju inte. En stund senare råkar hon få ett SMS som inte var menat till henne. Andemeningen är ”HJÄÄÄÄLP, hon har friat!”. Messet är formulerat på ett sätt så att det är fullständigt uppenbart att det är riktat till Pauls (unga) älskarinna, som uppenbarligen vet att han redan har ett fast förhållande sedan länge och smärtan i att inse otroheten paras med smärtan i just den insikten, att den andra kvinnan vetat att Delia finns OCH att Paul uttrycker sig som han gör till henne, OM Delia.
(traaaalalaaaaa… no further comments)
Nåväl. Hej då hund och hus i Newcastle, hej nytt liv delandes lägenhet med bästa vännen i London. Hej leta nytt jobb! Delia får ett märkligt jobb på en märklig PR-byrå med en märklig chef men en trevlig kollega. Intriger hit, intriger dit, Delia kommer i kontakt med en man som till att börja med känns som en ovän men som till slut känns som (mer än en) vän.
Nytt liv vs gammalt liv. Vad ska man välja när de olika liven är så vitt skilda och det kanske dyker upp en chans att återvända till det gamla trygga? Better the devil you know?
Oooooh vilken cliffhanger.
Det här är den tredje Mhairi-boken jag läser och också den jag tycker minst om. Stort plus för London (såklart), för mycket humor. Minus för att jag börjar tröttna på huvudprsoner som naturligtvis är skitsnygga och attraktiva fastän de tror annat. Minus också för en ganska tjock bok (över 500 sidor) där somligt dras ut på i oääääändligheeeeet medan annat hastas förbi. Jag hade gärna disponerat den annorlunda, men nu är det ju inte min historia så det kan jag tycka vad jag vill om. Ingen keeper. Vi får se om den går till bokträdet (jag tror inte det) eller om jag spar den till kommande bokbytesevent, jag vet nämligen en del andra kulturtanter som också gillar Mhairi och gärna blandar in den här sortens böcker bland sina mer high-browaktiga läsupplevelser.
(jag SKULLE ju skriva om Kjell Westös Hägring 38 idag, och landade i att skriva om den här boken först. say no more.)
(inte så) Anonyma Biblioholister 