Det gröna skafferiet (och sorry, en massa mer)

Snacka om att jag kände mig ”ööööh, jahaaaaa” när jag insåg att min favoritmatbloggare alla kategorier, Karoline Jönsson, hade skrivit en BOK. En bok som dessutom prisats fint. Jag uppskattar att Karoline aldrig någonsin hymlar när hon samarbetar med specifika märken eller leverantörer.

Jag är patologiskt oförmögen att följa recept till punkt och pricka. Ibland är det för att jag har glömt något på listan och affären är stängd (som till nyår, när jag tack vare det upptäckte att prosecco funkade liiika bra som vanligt vitt vin i den LJUVLIGA soppan med rostad blomkål och salvia) eller så är det bara för att jag helt enkelt SER recept som inspiration snarare än lag. Ibland är somligt svårt att hitta här i Berlin. Västerbottensost finns GARANTERAT någonstans (damn you IKEA, varför har inte NI det? ni har ju slaskiga giftgröna dammsugare och Marabou) men orrrrka!

Västerbotten var ju liksom huvudgästen i det godaste jag gjorde förra veckan. Fast där bytte jag ena zucchinin mot en aubergine. Västerbottensosten fick av ovan nämnda praktiska skäl (igen: orrrrrka leta!) bli en standard parmesan. Vanlig flagad och rostad mandel blev till hackad, saltad och honungsrostad dito. Citron hade jag glömt att köpa, så jag stänkte på lite limesaft. Mitt resultat smakade också otroligt bra och jag kommer att göra varianter igen och igen.

Annat kul som jag testat nyss var en fruktpizza. Jag vet att det är en svordom för somliga, och det är inte direkt your friendly neighbourhood capricciosa, men den blev fantastiskt god. Läste om persikopizza med fetaost, ”I can do better” tänkte jag och drog ihop en liten pizzadeg, grundade med ett tunt lager riven mozzarella, lade på två-tre (minns inte) skivade såna där vita plattpersikor (ganska säker på att de finns i Sverige också) och bytte fetaosten mot getost. Ingenting kan gå snett med getost! Drog över mer mozzarella och klippte över lite rosmarin (jag förenar nytta med nöje och har en lite buske på köksbordet). In i ugnen, 200C, tills allt fått bra färg. GUDOMLIGT. Ingen tomatsås alls, så lite pizza bianco? Det är det jag oftast gör.

Mitt köksbord med den röda rosmarinkrukan är en story i sig. ”Det är aldrig för sent att bli 22 år i Berlin” skrev jag på insta för några dagar sen. Köksbordet bar jag två km på fullsmockade trottoarer en random vardagskväll tidigare i våras. Ena köksstolen räddade jag från kastaborthörnan på vår innergård. Den andra köpte jag av en mer autentisk 22-åring på Rosenthaler Platz (däremed bars den 1,5 km på inte riktigt lika fullsmockade trottoarer, men dock) för några dagar sedan. Snart har jag likadana stolsdynor dock, en besökare har lovat att smuggla en till (jag hade bara en köksstol när jag hittade den nya favvodynen på Åhléns förra helgen), det kanske är lite mer medelålders igen 😉

Tavlan (Marimekko Unikko av Maija Isola, mönstret firar 51 år i år!) är också lite medelålders. Jag borde bara släppa tanken på det där huset jag tvingades ge upp i Sverige, men kökstapeten där hade jag drömt om i SÅ MÅNGA ÅR. Jag snodde helt sonika med en halv överbliven rulle ner till mitt nya liv och ramade in en bit. Ska man behålla något av det gamla så ska det göras på rätt sätt!