Sommarlov med Kulturkollo – ljud
Jag klarade som bekant inte Född fenomenal, så jag laddade ner Bombmakaren och hans kvinna istället. Reine Brynolfsson som uppläsare. Ooooooh! Oh för både återgång till LGWP och för Reine (ny uppläsare för mig). LGWP var Ställföreträdande Husgud i nästan tio år, men de senaste böckerna har jag inte läst. Jag tappade sugen när Lars-Martin dog. Nu hittade jag sugen igen och kan nog tänka mig att klämma även bommade böcker framöver.
Ljud. Sommarljud. Ja, ljudböcker använder jag ju gärna för att slippa höra tågslammer och turister, men det finns ju ljud man VILL höra också.
Svalor! SVALOR! Jag hör dem här också. Koltrast likaså. Ett ljud som det däremot är alldeles för länge sedan jag hörde är havsvågor mot strand. Det lär jag inte få höra inom snar framtid heller, tyvärr. Det finns en tid för allt, plötsligt kan jag få njuta sådant igen, vi får se!
En annan sorts ljud är ju ljudet av svenska. Jag är återförälskad i sommarprogrammen som jag lyssnar på via sr.se. Jag har hört många fina program denna sommar, de senaste dagarna är det främst två program som fastnat i sinnet, två sanna rockstjärnor (för mig).
Edvard Moser – ja, OK då, detta är norska, men vacker sådan. Edvard har fått nobelpris tillsammans med sin fru för upptäckten av var i hjärnan lokalsinnet sitter (och genom heeeela programmet tänkte jag på en viss god vän med mycket alternativt dito… men nu ska vi inte gå in på vem ;)) och det kan ju tyckas som en trivial kunskap, men si det är den typ av grundforskning som öppnar dörrar till ännu mer kunskap som vi verkligen verkligen VERKLIGEN kan ha nytta av.
Johan Rockström, professor i miljövetenskap. Herreminje. Går det att lyssna på karln utan att bli lite distanskär?
Sommarlov med kulturkollo – trött
Jag hajade först inte att det var sjusovardagen idag, jag kom iväg i tid till jobbet, men jag var vääääldigt trött så dagens tema var ju smart valt som så ofta i fallet Kulturkollo (de där töserna alltså, de är suveräna).
Jag hade för dagen en ny ljudbok i luren, Josefin Bornebuschs Född fenomenal, men det var kanske inte helt rätt idag, en dag som var VÄLDIGT mycket måndag. Jag tycker normalt att Bornebusch är en lysande komiker men denna fiktiva dagbok författad av förnumstig femtonåring fick mig att stänga av efter tjugo minuter, trots huvudpersonens enorma intresse för Anne Frank. Det blir en DNF! Kanske tar upp den igen. Vi får se.
Född fenomenal var kanske inte rätt bok att följa upp den fantastiska We Were Liars med. Mer om Lockhart imorgon. Hoppas jag. Det beror på hur trött jag är efter jobbet. Just nu känns fjorton arbetsdagar till semester som något oooööööverstiiiiigligt.
Nu blir det LGWPs senaste som pendlarlyssning. Spännande med Reine Brynolfsson som uppläsare, det blir min första Reine.
att läsäta sig runt Berlin, del 5460295625
Dagens Kulturkollotagg handlar om GLÄDJE! Jag går stundtals under öknamnet Pollyanna Andersson – works fine for me – för jag kan brista ut i ohemul glädje mitt i en massa bajs. Jag har tränat jättemycket på att försöka se det jag har istället för det jag inte har, och si redan där anar jag irriterat rynkade pannor här och var. Det är OK.
En sak som bereder mig glädje är mat, och det faktum att jag har råd att äta den. I Berlin är det BILLIGT att äta ute (speciellt jämfört med hur det ser ut i höga nord) så på sommaren gör jag det ofta. Gör jag det i sällskap med människa så är det mysigt, finns det ingen människa att ta med så går det lika bra med en bok! Jag läser mig runt Berlins uteserveringar från påsk till oktober varje år. NJUTNING!
Igår försökte jag ännu en gång att bli kär i Kreuzberg. Gick sådär, som vanligt. Vandrade både nya gator och ”säkra kort” som Bergmannstrasse. Nu när jag gått i Bergmannkiez många gånger minns jag inte längre riktigt varför jag tyckte att gatorna där var så mysiga från första början, men där finns onekligen många fik och restauranger. Igår blev det en mixad veggotallrik på Knofi, det var rätt gott men jag blev fullständigt avtänd av hur otrevlig en i personalen (t o m ägaren?) var. Jag klarade mig, men han var så otroligt sur och otrevlig mot andra gäster, speciellt de som inte talade tyska.
Oh, bejb, du har en uteservering på en av de turisttätaste gatorna i Berlin. Vad TROR du? Dit går jag inte igen. Stan är fullsketen med bra turkisk mat. Jag väljer att äta den på trevliga ställen.
Idag på förmiddagen var det svalt och molnigt – annars hade jag ALDRIG fått bord för brunch på grannhaket Fleur de Sel. Jag valde en Brunch de Jardin, många små smakebitar av allt trädgården ger, och två riktigt fina ostar. Hög kvalitet, men också (för Berlin) högt pris för relativt lite mat (även om det ser mycket ut på bilden). Jag blev lagom mätt!
Lustigt nog talar många franska på Fleur de Sel, inte bara personalen. Expats som längtar efter hemlandets delikatesser? Mysigt är det vart fall, men jag saknar det där med att fnissa åt Glory(w)hole-skylten som satt här förut. Det fiket testade jag aldrig, det roliga namnet till trots.
En lyx man kan ägna sig åt när man inte har andra man måste ta hand om är ju att göra det fint ÄVEN om man bara är ensam hemma (och även om sakerna på tallriken kommer från [underskattade] Lidl ;)). Jag fjäskar ofta för mig själv på det här viset. Jag älskar det. OK, fikonbrödet kom inte från Lidl, men det är enkelt att göra själv. Köp torkade fikon, mosa, blanda med mandel tryck ihop till kaka, förvara svalt, skär när det ”stelnat”. Gott och snyggt till ost.
Jag hade tänkt promenera MASSOR idag också, men ännu en intensiv vecka tog ut sin rätt (och med närmare nitton tusen snittade promenerade steg per dag måndag – lördag kanske jag behövde en vilodag) så efter brunchen gick jag hem, skulle ”bara läsa” en stund och somnade sen i fyra timmar. Var seg och tackade nej till en promenaddejt med en man som verkar trevlig. Det kommer fler dagar. Och (i värsta fall) fler män 😉
Lockhart är f ö tokbra, men det är inte bara jag som blir trött av den. Även den unga generationen klipper med sina söta små ogonlock 😉
Sommarlov med Kulturkollo – smultronställe
Alla Kulturkollotexter om detta sommarlov är välskrivna – men den om smultronställe fick mig att flina lite extra. That’s dedication! Älskar’t!
—————-
I min f d trädgård drällde det av smultron, ända in i december ett år (!). Ja, hela trädgården var ett smultronställe. Vi behöver inte gå in på hur mycket jag saknar den.
I Berlin har jag inte sett ett enda smultron. Inga bokstavliga smultronställen med andra ord, men väl ett par av den där typen som vi menar oftast (tror jag) med ordet ”smulstronställe” numera. Marie skickade över den här länken som dräller av bra tips (en del av dem passeradejag under gårdagens långpromenad i Xberg).
Here goes, några av mina bästa:
* Att sitta/ligga uthälld i en av stolarna vid dansbanan i Monbijoupark. Kanske sipprar lite tango från dansgolvet (men denna sommar har det nästan varit mer lindy hop än tango, trenden kanske svänger igen?), båtar puffar förbi på floden. Jo, Spree är ju en flod även om de flesta grenarna som löper genom centrala Berlin är så ynkliga att vi svenskar som veeeerkligen kan vatten (nu är jag kanske lite sarkastisk igen) snarast tycker att den är som en bäck. Möjligen en å. Så hittar du dit —> pjoing
* Rosengarten har jag redan skrivit om den här helgen. En liten del av Volkspark am Weinbergsweg. Där finns rosor (duh), uppbyggeliga östfresker på en mur OCH en bar. Jag har varit i den baren tre gånger sedan i fredags kväll, så den håller nog på att rendera smultronställestatus officiellt nu. Igår förvånade jag mig själv (det är alltid bra) genom att stämma spontanträff med en nybliven instagramkompis som är i stan på semester. Vi tog en kopp te i parken (den är mysig även upplyst av kulörta lampor i mörker) och pratade feminism, böcker och annat som vi båda brinner för. Sverige är litet, det visade sig att vi har en del gemensamma bekanta i boksvängen och jag blev otroligt glad över att kunna skicka med henne min utlästa Kaninhjärta som annars skulle ha gått till bokträdet och därmed riskerat att hamna i ett hem där man INTE älskar böcker på ”rätt” sätt 😉 Så hittar du dit —> pjoing
utsikt från ett köksbord. den som kan sitt Berlin kan gissa var jag bor. kvällsljuset, hör ni! otroligt! igår var det magiskt, MEN också en påminnelse om hur mycket mörkare det redan är på kvällarna. i Berlin kan vi iofs oftast ha dagar som är som svenska sommardagar (då menar jag inte de där kalla och regniga svenska sommardagarna som många skrivit om på sistone) en bit förbi mitten av oktober. men ändå. uuuuhuhu.
* Mitt köksbord! Det har väl inte undgått nån att jag spenderar mycket tid där numera. Radio, kaffe, något annat gott att äta eller dricka, något att läsa. Hur du hittar dit? Det får bara goda vänner veta 😉
Köksbordet figurerarar oooofta på bilder. En av de böcker som plåtats där på sistone är Candace Bushnells senaste bok Killing Monica.
I Killing Monica möter vi P J Wallis, skaparen av Monica – en hjältinna som gjort folk galna av begär. Monica har förvisso gjort P J rik, Monica har blivit en hel galen business med film(er), merch, skor – allt. Monica har blivit ett monster.
P J vill ju skriva annat, hon kan så mycket mer än att bara skriva om en ung kvinna som gillar party, män och snygga skor. Grejen är den att vare sig hennes rådgivare ELLER hennes ekonomiska situation vill att hon ska göra annat än att fortsätta mata på med Monica, Monica, Monica. För jo, P J har tjänat bra, men hon har råkat få en karl på halsen som kramar pengar ur henne.
Huuuuur ska det gå? Voj voj.
Den här boken har blivit toksågad av Bushnellfans, men jag tycker inte att den var så himla tokig. Den bjöd på en del roliga passager och vändningar, den bjöd också på den bittra kalken att kvinnor kan skapa saker, men det är sällan kvinnorna som drar in den stora cashen på det skapade. Fortfarande.
Det är naturligtvis OMÖJLIGT att inte undra om Bushnell önskar att hon kunde lustmörda Carrie (OCH om hon haft något förhållande med en gravt narcissistisk kock med moderskomplex ;)). The Carrie Diaries indikerar nästan att hon hamnar i samma rävsax som P J, eller så VILLE hon alldeles frivilligt mjölka ur SATC-konceptet lite till genom att skriva om Carries tonår. Vad tror ni?
(jag gillade tonårs-Carrie också, men New York Och Allt Som Skriva Om Den Stan – ja, med stora bokstäver – hade kanske mer med det att göra än den litterära kvaliteten per se)
Sommarlov med Kulturkollo – vatten, fantasi, intryck, gemenskap, grön, värme, utekväll
#vatten spelar på många sätt en stor roll i Therese Bohmans Den drunknade. Ja, redan titeln hintar ju vatten, på det ickemysiga sättet. Bohman blev mitt sällskap i öronen på väg till och från jobbet denna vecka, vädret har varit bra så det har blivit många långa promenader. Tåg till jobbet. Oftast promenad hem.
”Mitt i den allra hetaste högsommaren åker Marina till Skåne för att hälsa på sin äldre syster Stella. Nu får Marina för första gången besöka Stellas nya hus och träffa hennes sambo, författaren Gabriel. Runt Marina, Gabriel och Stella tar ett lika lågmält som intensivt kammarspel form. I mitten av står de två systrarna, som på en gång är själsfränder och inte förmår nå varandra. Under de kvalmiga sommarveckorna blir Marina alltmer övertygad om att Stella inte är trygg i förhållandet. Det är något som hon vill berätta, men ingenting blir sagt. Men också Marina döljer någonting – den allt starkare attraktionen mellan henne och Gabriel.”
Ja, det känns ganska tidigt att det är triangeldrama och en lätt dysfunktionell syskonrelation som står på menyn (eller dysfunktionell – men många år av avund, av att inte riktigt kunna eller orka förstå varandra, av komplex och – tja, ni hajar), det är inte (den uteblivna) överraskningen i det som är grejen. Det är Thereses sätt att ta oss genom den. Varje dag. Thereses språk. Thereses ovilja att smickra oss med vad vi kanske vill ha, vill se. Har sett många som hatar slutet. Jag tycker att slutet funkar bra.
Den här boken bekräftar min Bohman-kärlek. Upptäck henne! Strössla pengar över henne så att hon kan skriva mer och mer och mer.
Jag har stundtals gnällt på uppläsare. Nu vill jag göra tvärtom. Viktoria Flodström! En pärla!
Jag HADE tänkt att mitt vatteninlägg skulle handla om en ljuvlig dag i Wannsee, med picnic i det gröna, härlig frisk luft och till och med lite runtlufsande i vattenbrynet, men nooooo. Trots tidigare utlovat fint söndagsväder förra helgen så fylldes dagen av ett REJÄLT #sommarregn
inte vad man vill se en söndag när man planerat sol och bad
Jag stannade hemma och tjurade. Det får man också göra ibland. Läste, lyssnade på Sommar i P1, klappade katter, tvättade – tja, det VAR väl ingen bortkastad söndag även om den inte blev som jag hade tänkt. ANDRA snygga bilder av vatten får jag servera en annan gång. Just nu hoppas jag på Wannsee IMORGON. Vi får se!
—————
Berlin, min stad, är min ständiga källa till glädje OCH stress. Stans stundtals förfärliga och ofta omtumlande historia stimulerar alltid min #fantasi. Jag vandrar mil efter mil och undrar hur det var. Läser namnen och årtalen på Stolpersteine och undrar vem han eller hon var, den där människan som mördades av nazisterna. Funderar över muren. Jag tjatar om det ofta, den gick alldeles utanför mitt fönster. Det moderna huset ni ser på bilden ovan står mitt i det som var dödsremsan mellan murarna.
Jag får ofta frågan ”vad ska jag göra i Berlin?” av folk som är på väg hit. Jag har en del stående svar men ett som är underskattat är det som ändå är mitt bästa tips: sätt dig nånstans, ta en kaffe, en öl, en läsk, en Flammkuche eller vad du nu är sugen på, och GLO PÅ FOLK. Berlin gör en grej av att vara en galen stad, med galna människor. Det är på vissa vis sant. Att sitta och betrakta, eller för all del promenera och göra detsamma, är fantastiskt i all sin enkelhet – den här stan kan servera så många olika #intryck.
undertecknad på långpromenad förra lördagen, jag samlar på ännu otrampade gatstumpar och jag fick mig några till denna ljuvliga sommarkväll
ni vet ju redan – tunnelbanan och jag. också ett fantastiskt medel för att samla intryck. för att ta sig till platser när fötterna värker, för att titta på folk, för att njuta vacker stationsarkitektur – här stationen på Schönhauser Allee
Förra lördagens glo-på-folk-ställe blev den lilla familjerestaurangen Fleur de Sel på Oderberger Strasse. Bra spanställe! Ändå hade jag som vanligt en bok med mig. Ibland kan en bok vara perfekt om man vill spana diskret, lite över kanten på boken sådär 😉
—————
Det är många som bloggat och postat ljuvliga bilder kopplade till ordet gemenskap. Vår bokbloggargemenskap. Annan gemenskap. Jag har denna vecka kombinerat #gemenskap, #värme och #utekväll på LJUVLIGA vis.
Normalt har jag inte jättemycket tid eller ork att hänga med besökare – Berlin är min vardag, jag jobbar mycket och jag har bekanta och kollegor i stan faktiskt varenda vecka – men den här veckan har varit underbar ur hänga-med-kul-folk-trots-mycket-jobb-aspekten. Kollega Helle och jag tog en lååååång promenad och en fin middag på Onkel Ho i måndags och i onsdags hängde jag med Ulrica och hennes man på kvällen, det blev Onkel Ho igen (Onkel Ho är bra och eftersom jag skriver om det stället så ofta vill många som kommer hit testa :)).
Ulrica och jag hade gjort upp om byte på förhand (hon fick två böcker som jag tror att hon kan gilla av mig i utbyte mot ett av de glossiga magasin som jag saknar från Sverige) men hon överraskade med en hel påse – jag fick inte bara det utlovade magasinet utan en påse svenskt smågodis OCH Therése Granwalds Ty riket är ditt också.
Kastade mig över boken. Älskar. Mer om den en annan dag.
Berlin är en förvånande #grön stad, många många parker (om än inte alltid så välskötta, Berlin är nämligen en mycket FATTIG stad också).
Boken jag fick av Ulrica är min handväskbok den här veckan och igår gjorde den mig bl a sällskap i Rosengarten. I feel a new stamställe coming up 😉 Jag passerar Volkspark am Weinberg ofta, men jag har aldrig tidigare stannat till i baren uppe i rosenlunden. Vad kan jag säga? Kvällssol, 26 grader varmt, sjuttiotalsfunk/soul i högtalarna och bekväma stolar. Gårdagskvällen var fiiiin!
grå grå grå grå
Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!
(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))
Planera om.
Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”
Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.
Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.
”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.
Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”
Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.
Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.
”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!
Sommarlov med kulturkollo – the weekend edition
Jaaa, jag ligger efter å det grövsta med att redovisa mitt faktiskt högt älskade sommarlov med Kulturkollo, men det har varit en grym jobbvecka. Min närmaste kollega drog på kurs med kort varsel och mailade över det hen skulle ha gjort denna vecka på fredag eftermiddag innan hen drog, utan att ha pratat med mig först. Det var ju inte direkt som att min egen to-do-lista var tom. Om vi säger så. Så kan det vara, det är baksidan av den förment tjusiga titeln jag har på jobbet 😉 MEN, något kort om varje liten punkt om denna ”sommarlovsvecka” ska jag nog få till!
—————-
Veckans pendlarläsning – när jag inte ljudbokar – är Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage. Som alltid med Jansson är det vackert men allt annat än insmickrande. Jag kan inte sträckläsa. Perfekt handväskbok för korta tågturer!
—————-
Tja, jag har lyssnat klart på Almedalen har fallit nu, Lewin vilar sannerligen inte på lagrarna. En terrorattack mot Almedalsveckan skapar kaos på en nivå vi ännu aldrig skådat i Sverige – eller ens i Europa. Folk mördas i parti och minut!
Intressant upplägg, men det fungerade sådär för mig (och neeeej, det beror inte på att jag är en soft brud som inte fattar krig och strid, jag förvånade ofta kapten S med mina kunskaper ;)). Dialogerna var minst sagt styltiga (och där funkade uppläsningen rätt dåligt för mig dessutom), jag har hört många säga att den var paltigt skriven – men dåligt språk rent grammatiskt studsar inte lika omedelbart för mig när jag lyssnar istället för läser. Jag är nog väldigt mycket tuffare när jag läser. Det var absolut inte bortslösad tid, men det är heller ingen ”du-mååååste-läsa-den-här”-bok. Författaren ”kan branschen”, möjligen känns det stundtals som om han borde ha anammat ”less is more” för nu är det som om han vill GNUGGA in somliga detaljer. Jaha, off the top of your heads – vilken organisation/nation skulle ni förvänta er vara kapabla att attackera Sverige på detta vis?
—————-
Vandring. Åh, vandring. Jag är en vandrare av rang. Gärna i skog, även om det sällan blir av numera (men jag kanske borde åka till träden och vattnet i Wannsee imorgon!), gärna i stad. Berlin är perfekt som vandringsstad (jag har nog tjatat om det förut va? ;)) för allt går så snabbt här. Om man som jag är intresserad av gatukonst så ligger det både tjusning och förtvivlan i att konstverk man älskar kan vara here today, gone tomorrow. Plötsligt är något snyggt förstört, eller så är nåt gräsligt övermålat med något bättre. Ni hajar.
Man kan ju temavandra också. Som så ofta när jag vill ”belöna” mig så råkade jag komma hem med en bok. Denna bok lovar både att den ska kunna tjänstgöra som guide till butiker/happenings/gallerier drivna av kreativa människor, FÖR kreativa människor, men den utlovar också DIY-tips. Jag har bara snabbläddrat och kan säga att den är suuuuupersnygg och ser mycket lovande ut. Återkommer när jag plöjt den!
—————-
#semesterkänsla är det ont om! En rejäl jobbtopp är inte vad man drömmer om mitt i sommaren när andra människors ljuvliga semesterbilder duggar tätt i feeden, men jag försöker leva i så dagtäta rum som jag kan och skapa hemesterkänsla på alla upptänkliga vis på helgerna (än så länge vägrar jag jobba under sommarhelger – vi får se hur länge den föresatsen håller).
Igår; dumplingmiddag med två goda vänner på lilla Lecker Song. ”Lecker” på tyska betyder utomordentligt god (jaja, ”läcker” ;)) och vare sig det är en ordlek eller ej (ingen aning, men Song är ett icke helt ovanligt kinesiskt namn) så blev jag förtjust! Fräscht och billigt. Nu har jag TVÅ bra dumplingsställen inom 1,5 kilometers radie i min god-mat-portfolio. Yay! Det andra? Yumcha Heroes nära Rosenthaler Platz. Större, inte lika personligt, men också mycket god mat.
Efter middagen ville vi gå på bar med uteservering (det var över 30 C fortfarande på kvällen) men att hitta utebord på bar i Prenzlberg En Perfekt Sommarkväll (TM) är rätt kört, så vi gick till en Späti vid Helmholtzplatz och satte oss helt sonika på en parkbänk med en varsin öl i handen. Så FÅR man ju göra i Berlin 😉
Veckans ljudbok serverar om inte semesterkänsla så åtminstone sommarkänsla. Svensk sommar! Jag hade fått förhandsinfo från agenthåll 😉 om att Therese Bohmans Den drunknade skulle återlanseras i ljud- och e-form snart så jag blev glaaaaaad när den dök upp hos Storytel!
…och, jag räknar BBC-helgen i Köpenhamn som semester, såklart! Det blir nog av olika rutiga och randiga min semester denna sommar. För några dagar sedan hade min beställda bok landat hos Dussmann, vi ska läsa Colm Toibins En lång vinter, men när jag insåg att den publicerats i en textsamling vid namn Mothers and Sons så beställde jag den istället.
Mitt cafébord i köket ger också hemesterkänsla, åtminstone på helgen när jag hinner och orkar göra mig till med finfrulle. Denna morgon blev det ost och fikonmarmelad – samt E Lockharts We Were Liars. ”Alla” tycks ha älskat den boken så nu dyker jag ner i förment lyxiga sommardagar på en privat ö nära Martha’s Vineyard.
urtidsödlan Siv
Igår var jag ute och åt middag med 2/3 av det sällskap jag som refererar till som ”my boys” (den tredje låg hemma sjuk). En av dem är den jag refererar till som min lokalbästis – han är den jag känner bäst, men hans partner börjar också blir en riktigt riktigt fin vän.
Min lägenhet låg på vägen till deras buss så vi gick upp för att partner G skulle få slänga en snabbtitt och klappa katter, G har aldrig varit hos mig förut.
Denna rara människa klev in i mitt vardagsrum, sa ”Hm… did you bring all these books with you from Sweden?” varpå Alex sa ”This is one THIRD of the books she had in Sweden!”. G hummade. Till saken hör att G nyss har flyttat i sin andra stad (post doc kräver delat liv mellan Berlin och Hamburg).
G hummade lite till.
”Siv…? Have you ever heard about KINDLE…?”
(G har doktorerat i psykologi, så ni kan ju gissa vilken sorts röst de orden sades med)
(jajaja)
Jag antar att det var förfärliga scener ur framtida mardrömsflyttar som spelades upp i Gs Kopfkino. ”Ska jag behöva hjälpa till att bära detta…?”
JO, e-böcker har vi redan avhandlat här. Jag försöööööker ju. Men det ÄR så speciellt med papper. OCH det är speciellt att ha ett rum med väggar täckta av bokhyllor (jaja, bara två väggar av fyra, men ändå).
Sommarlov med Kulturkollo – samlingpost för flera suuuura dagar då wordpress vägrat ta mina bilder
#nyutgivet – jag lyssnar just nu på Erik Lewins Almedalen har fallit. Tja. Ja. Real Life Almedalen klarade sig dock i år också. Tur det.
Nyutgivet som jag HUNGRAR efter?
Mina 500 bästa vänner känns egentligen som ett måste av lätt insedda (Berlin-)skäl.
Och så läser jag Wolfgang Hansson av lika lätt insedda skäl. Inte nyutgiven, men kommer snart i pocket!
#klassiker – ja, just den HÄR boken är inte någon klassiker – än – men TOVE är det, hela hon. Vad kan vara bättre pendlar/handväskbok än en bok med noveller om resor, ur det breda perspektivet?
#fredagsmys – ja, jag köpte påsen p g a
1) coola tanter
2) MATURE cheese
(jag älskar ost, har jag nämnt det? ;))
BORDE jag köpa chips efter fem veckors sjukdom och därmed träningsuppehåll/tröstätande/surande? Nej, och universum såg raskt till att jag hällde ut 90% av påsen på golvet (min chipsälskande lillkatt blev glad, senare vääääldigt törstig ;)). Det lilla som var kvar var ganska gott, men inte lika gott som påsen var kul. Lessons learned. Köp annat redagsmys.
#fredagsmys – så jag fick laga mat istället (vilken tur). Mitt fredagsmys blev veggowok, ny bok (hej, den kvalar också in under #nyutgivet!) och matchande vin. Det som inte syns i bild är radion, att sitta vid köksbordet och lyssna på radio är en riiiktig favoritaktivitet på helgerna. Jag älskar numera mitt kök. För bara några månader sedan var det en no-go-area, endast till för förvaring och tillagande av mat. Nu är det DA PLEJS.
Notera tygservett, trots att jag var ensam. Handendärkommer imorgon kväll. Tolv timmar får vi (då ska vi hinna sova också), innan han sätter sig på en red-eye till Köln. Så kan det vara.
#fredagsmys …och strax hade jag tänkt tanken ”ensaaaaaam” så kom den där hårbollen som ser sig som Mannen Nummer Ett i mitt liv och hoppade upp bredvid mig. Han tyckte nog att jag skulle sluta yla. Han är det perfekta sällskapet, om han får säga det själv.
…och kolla, jag fick in min rosa Bushnell som #chicklit också! PLUS jååååsa hundmugg!
#sommarkväll Timme noll, ostbrickan, en fin Riesling och jag på det som håller på att bli mitt nya stamställe (tre besök på tretton dagar börjar bli något som liknar vana). Fin sommarkväll om än molnig.
Der Platzhirsch. Prisvärt och mysigt nära Arkonaplatz.
Sommarlov med Kulturkollo – läsplatta
Den uppmärksamme noterar att det inte kom något Sommarlovmedkulturkolloinlägg igår. ”Jaja, nu jobbar hon igen, nu slappar hon till sig?”
Jo, ja, nja, nej, inte bara.
Läsplatta och jag. We had a rocky start. Först var jag anti läsplatta bara för att. Bara för att jag tyckte mer om pappersböcker. Mest. Men också för att jag… äsch jag vet inte. jag köpte iallafall ingen. De få e-böcker jag läste läste jag på dator eller telefon, trots att jag insåg att RÄTT läsplatta kunde vara smidig, underbar, kanon, yadayada.
Så överraskade exet mig med att ge mig en läsplatta i julklapp. Jag blev stel. Glad över hans omtanke (han är sån som läser test efter test och hade med stor sannolikhet valt ut den noga) men ändå stel. Om ”många” är nåt i stil med ”jo, men såna saker vill jag helst välja själv” så är jag extrapolerad ad infiniti, ”jag vill välja SJÄLV [och lita på att jag läst läst läst men ännu inte hittat DEN läsplattan för mig]. Kände mig så otroligt otacksam och obekväm (vi hade sagt att vi som vanligt skulle köpa något runt hundralappen och så blev det så här?). Läsplattan blev till en angstplatta. Vi åkte till Vietnam ihop, plattan och jag, men vi klickade inte trots att jag definitivt såg fördelarna med den.
————-
Alla som läser bokbloggar/i bokbloggarforum vet dock att jag är LÅNGT från ensam om att älta rätt läsplatta in absurdum, men för vanliga normalboktokiga människor kanske vi verkar underliga, vi som ältar läsplattor. Det är OK.
————-
Så, jo, jag jobbade igår, men jag angstade också om huruvida jag tordes exponera mitt bortskämda kluvna förhållande till min stackars numera djupt vilande läsplatta.
Och så hängde jag en stund med Maggan från Breakfast Book Club! Det trumfade ”gå hem och skriva neggigt läsplatteinlägg”.
Breakfast Book Club är ju egentligen alla vi som hänger med på frullar och resor, i diskussioner på nät och i köttrymd, men det finns några personer som jag räknar som DAME BBC I, II, III etc. Maggan är en av dem, och hon är också den som bloggar allra mest på BBC-sidan för stunden. Det lustiga – eller egetligen inte – är att samtliga kvinnor som jobbar lite extra med BBC är så jäkla coola. Vi (n b detta ”vi” innebär inte att jag inkluderar mig i ”den coola skaran som jobbar lite extra med BBC”, det innebär att jag listar varför jag trivs att få vara ett temporärt ”vi” med dem när tillfälle ges vid resor etc etc) är alla i samma härad åldersmässigt, vi jobbar med heeeelt olika saker, men alla älskar vi böcker. Skulle dessutom vilja påstå att samtliga i olika grad också gillar ost och vin och Berlin, så naturligtvis var det just ost, vin och några av mina mysigaste kvarter i Berlin som jag släpade med Maggan på.
Vid Arkonaplatz nära mitt gryt ligger lilla Platzhirsch. Mysigt inne, utebord med kvällssol, alltid fint utvalda råvaror och i mina ögon mycket prisvärt. Den fick det bli igen! Kvällssolen försvann snabbt, det drog ihop sig till oväder. RIKTIGT oväder. Donnerwetter! Som tur var så hade vi ätit klart och var nöjda och glada. Bokmänniskor alltså. Tänk att de allra flesta är så otroligt trevliga.
#läserjustnu – och lyssnar på
Äntligen åter på jobbet, äntligen lite lunchläsning (i lite svalare väder – bara 24 idag, imorgon ska det upp på 33 igen). Jag är KÄR i Himmelsdalen!
…och äntligen hör jag såpass att jag vill lyssna på sommar igen. Två bokfavoriter har jag bölat till idag:
Nina Hemmingsson
Terese Cristiansson
Sommarlov med Kulturkollo – #vacker
Här skulle jag skriva världens kärleksförklaring /jaja, för umpte gången i ordningen/ till den fantaaaaaatiska Frida Kahlo under taggen #vacker – och så dog uppkopplingen i flera timmar (tippar på att Primacoms servrar tog ledigt en stund efter två dagar med uppåt 40 grader? Fick – jag kan inte avslöja detaljer, då måste jag lönnmörda er och äta upp era datorer – indikationer på att viktigare ”myndigheter” än så haft systemstrul p g a värmen idag…). Det är sent och imorgon ska jag jobba för första gången på tre veckor. Det blir kort-kort idag.
FRIDA! Hon var den första som kom upp i sklalen när jag tänkte ”vacker”. Hennes konst. Hon själv. hela hennes stil. Hennes värld (fylld av smärta, men åh huset, hur hon levde allt!). Hennes spännande umgänge. Hennes DAGBOK! Kronan i min Frida-samling.
Detta mexikanska ”dödsskåp” föreställande Frida och Diego köpte jag i Mexiko. Jag gillar det mexikanska förhållandet till döden! Det är kitschfint, det enda jag funderar över – alltid – är varför tittskåpsmakaren låter Rivera stå och måla på ett av Fridas självporträtt. Han var också konstnär, men hans bombastiska muraler är nåt heeeeelt annat.
————————-
Mer Fridaskrivet från förr
Sommarlov med Kulturkollo – #vänskap (uppd)
Den här posten ville jag påbörja omedelbums, så den kommer med stor sannolikhet att fyllas på under dagen.
Det har blivit lite julkalenderfeeling att kolla nästa dags tema (jag ”får” bara kolla en dag i taget :)) på kvällen. Igår satt jag på en restaurang vid Spree och suktade efter flammkuche (när jag fortfarande inte ens hade fått beställa 25 minuter senare gick jag igen, fortfarande lika hungrig – nej, det var inte ens mycket folk, men servicen på en del ställen här är ”lite” speciell. Very Berlin. Det där ska vara ett rätt fint ställe, då har jag ännu sämre tålamod med nonchalans. Det blev indisk middag på ”mitt” grannplejs istället, batura och mattar paneer – pure bliss i sig.) när jag läste.
Först upp i skallen kom INTE böcker denna gång. Nope. Det som kom upp var: Suzann, Stefano, Alex.
Suzann, hur träffades vi? Jag ska inte dra upp hur det kom sig att jag först visste vem hon var, men när jag först lade märke till henne (vi kan uttrycka det lite diskret på det viset) hade hon rosa hår och försökte utbilda unga muppskallar i feministiskt tänk samtidigt som hon själv erhöll lektioner i ”nutidssvenska” av kiddo som skulle lära henne snacka ghetto. Nåt/några år senare var vi båda bloggare och började ”prata” böcker, men inget mer än så. Ännu lite senare, 2003, möttes vi av en slump via en gemensam bekant. Suzann bjöd hem mig på middag och med mig på fest, kvällen slutade med att jag sov över i tioåringens våningssäng (jag var aprak, det var ett under att jag inte slog ihjäl mig när jag skulle upp) och efter det var saken biff, liksom. Tioåringen har stort skägg sedan många år. Suzann? Ja, hon fixade t ex signerat ex av Livets frukt till mig. Ni hajar ju. Vi har överlevt en session på Livets ord, vi har delat ett garderobsstort rum i Göteborg utan att slå ihjäl varandra, vi har ätit gott och druckit gott och pratat om allt och bokstavligen gått tusen mil tillsammans. Suzann är energisk, mångsidig och har jordens sämsta lokalsinne.
Stefano. Åh, för drygt åtta år sedan började vi på samma avdelning samtidigt. En av mina första tankar var ett lite lössläppt ”gode gud, låt honom ha en tvillingbror” (jag älskade det jag såg från första stund, men han var mycket stadgad trebarnsfarsa) och si det visade sig att det HAR han, men de är inte lika på de vis som är viktiga (det där lät som om hans bror inte är bra, men det är han) och även brorsan var stadgad sedan länge. OK. Nog om det. Stefano. Vi har ofta varit båsisar och under några år var jag hans team lead i flera projekt (och han är FORTFARANDE min vän ;)). Han var den som kunde dimpa ner på besöksstolen och servera smarta tekniska lösningar parat med en stunds befriande nonsenssnack. Han var den som gav mig en kram och FÖRSTOD när han hittade mig vid skrivbordet klockan sju en måndagsmorgon när jag satt där med tårarna droppande ner på blocket för att mamma fått cancer IGEN. Hans mamma hade dukat under för samma sjukdom. Han har alltid funnits där, men att han skulle bli den som klev fram och räddade vett och sans (samt en del barndomsprylar som jag inte kunde ta med mig till Berlin) när bajset träffade fläkten i höstas hade jag inte vågat hoppas på. Det är många som har tankar och tror saker om oss (han är inte stadgad längre) men för mig är han först och främst en vän och en av de finaste människorna jag känner. Ohotat. Stefano är lojal, varm och en sann livsnjutare som förstår GOD MAT.
Alex. Där har vi slumparnas slump som gör honom så ännu mer till ett superfynd. Jag hamnade i Hennigsdorf av en slump (det var inte tänkt så), min gamla GM från Sverige hamnade där samtidigt av en slump (det var inte tänkt så heller), och när vi nu båda var där samtidigt så blev det så att min gamle GM bad att få låna mig på deltid. En av hans nya underställda skulle göra något han aldrig hade gjort förut, jag hade nyss tvingat fram samma grej i Sverige – kunde jag bistå med pepp, lessons learned och allmän ”expertis”? Det kunde jag. Jag fick ett namn och ringde. Fick en inbjudan till uppstartsmöte redan samma dag. Pep iväg, nervös. Vågade inte säga ett pip om att jag kanske inte var beredd att förstå briefing på tyska redan dag ett, men ppt-presentationen var på engelska så jag hajade ändå, och det VAR verkligen precis det jag hade gjort bara några månader tidigare i Sverige. Efter mötet sa jag ”Herr X [man är ännu mycket formell här och duar inte förrän det är överenskommet], please book an appointment so that we can get started” och den unge skäggige mannen framför mig log brett, lade handen på bröstet och sa ”Please, I’m Alex” och det var det liksom. Sen hade vi många långa möten i hans lilla rum, han fick bra mycket mer än de 10% han skulle få och vi halkade alltid in på knasiga diskussioner om allt mellan himmel och jord men gled sedan faktiskt lika snabbt tillbaka till jobb igen och gjorde ett strålande jobb tillsammans. ”I learn so much from you!” utbrast han och det värmde min just då tilltufsade jobbsjäl så gott. Alex brukar aldrig bli privat med sina kollegor. Brukade. Han har aldrig skaffat vänner på jobbet. Förut. Jag fick bli hans första VÄN från jobbet, han är min bästa Berlin-vän. Och igen, innan någon drar slutsatser: även hans käresta är en god vän till mig. Alex är sarkastisk, kärv, brutalt ärlig och en av de ohotat roligaste människorna jag känner.
———————
Vänskap i böcker? Det första som kom upp var böckerna om Harry Potter. Speaking of – jag lämnade hela serien till Myrorna när jag flyttade till Berlin. Ibland tänker jag ”men huuuuur dum var jag?” men igen: fjorton Billysar skulle bli fem-å-en-halv. Jag ville prioritera alla de underbara OLÄSTA böcker jag hade (många, men kanske hälften fick följa med) samt en massa skön facklitteratur som jag hade svårt att släppa.
Andra författare som skrivit underbart om vänskap (lustigt nog är det mest böcker från barndomen som kommer upp): E Nesbith, C S Lewis, ASTRID (såklart!), Enid Blyton… jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är ändå bara välkända namn som kommer upp. När jag lät blicken svepa snabbt över hyllan för att finna något relativt nytt om vänskap fastnade jag för Code Name Verity.
———————
Och så har jag nyss svept säsong tre av OITNB på Netflix. Också: vänskap. Förvisso motsatsen också, men åh.
———————
Feministbiblioteket levererar – HUUUUUUR kunde jag glömma Stekta gröna tomater?
———————
LITE tillägg blir det – jag köpte lite böcker igår (ehum…) och en av dem kvalade på vissa vis in i dagens tema, även om en del skulle tycka att det är långsökt. Jag intresserar mig för politiska teorier, speciellt de som kopplar lite extra till Berlin – och herrarna Marx och Engels springer man onekligen på lite här och var här, även om det förmodligen var ännu mer påtagligt före 1989, åtminstone i min del av stan. Marx och Engels förhållande till varandra visste jag i stort sett ingenting om, jag började läsa mer om det idag och det var ju OCKSÅ intressant. Ibland blir jag exalterad som en liten unge (på det bra viset, förhoppningsvis) över allt som finns att lära sig om man bara letar. Nåt som leder vidare till nåt som leder vidare till nåt som…
(skickade btw en bild av dagens bok med orden ”enjoying the lighter stuff today” till min käre DDR-pv idag, men han liksom iggade det ;))
Marx, Engels och lite mer från kvällens promenad (Berlin är ju också min vän… igen, efter en vinter när vi tyckte sådääääär om varandra ;)) . Det var fortfarande 37C klockan 20.00. Puh…!
Sommarlov med Kulturkollo – #sommarläsning
Jag hade inte tänkt plocka ihop någon hög med sommarläsning i år – jag vill inte sätta press på mig själv – men så blev det ändå som det blev. Och, öööööh, ett besök på Dussmann sen högen plåtades medför eventuellt att den har vuxit lite till.
Som alltid: vilt blandat, allting vunnet.
Sommarlov med Kulturkollo – #upptäckarlust
Upptäckarlust. Upptäckarlust is ME. Spot on, Kulturkollo!
”Curious” – jag har det på min LinkedIn-profil, jag har/hade det på de dejtingsidor jag befolkat. Upptäcka, på alla sätt. JA! Det är meningen med livet. 42 kommer på andra plats.
Jag skulle kunna skriva en jättepost, men det är för varmt och jag blir så lätt övertydlig. Jag hade en kollega som brukade följa mig på Instagram (nu vet jag inte ens om han använder det längre) och han sa en gång ”ja, plötsligt ser man att ‘nu är Siv ute och går igen’ och då är det bara att scrolla”. Å ena sidan förstår jag vad han menar, ibland när jag är ute på mina promenader så blir det många bilder postade, men jag tyckte samtidigt att det var rätt oförskämt. Man har Instagram för att använda det. Det är frivilligt att följa. Men OK.
(semestersiv heter jag där)
Never judge a book by its cover? Döm inte hunden efter håren (det kanske inte ens är en hund)?
#upptäckarlust är nämligen också att spontanköpa en skiva för att man dyrkat omslaget/”bandkattbilden” i över ett år – utan att ha MINSTA aning om hur det låter, och så låter det huuuuur bra som helst och jag känner dessutom igen många låtar (lokal stjärna) från radion. High five på den! Men OK, det var inte HELT tokchansande och otippat eftersom den fanns under etiketten klubbmusik, och jag brukar oftast gilla house/trance/electronica.
Du kan lyssna HÄR
Att jag gärna nördar loss upptäckarlusten med allsköns reseböcker/specialintresseböcker vet ni redan, så det kanske jag inte behöver orda så mycket om 😉
Detta är en BRÅKDEL. Min skattkista. My preciousssssss…
Ibland slås jag av insikten att där med att försöka planera resor med Steffen är att vänta till döddagar (varför bara vara yrkesmilitär på [lite mer än] heltid när man kan vara borgmästare i sin lilla stad OCKSÅ?) så jag kanske tar saken i egna händer och övertalar annan vän att åka med. Efter 25 år med mycket ensamupptäckande i samband med många och långa tjänsteresor så gillar jag sällskap i resandet, även om jag är otroligt kräsen i urvalet.
Jag gjorde slag i saken igår. Jag köpte mig en guide om Krakow. Och när jag nu har pratat reselitteratur tidigare så kan jag erkänna att Eyewitness är min favoritserie för ”vanliga” guideböcker.
Ett nytt pråk är ju också en sorts upptäckarlust även om jag är besviken på mig själv över hur lite tyska jag har orkat ta till mig. Det har varit så mycket annat. Bygones!
Sakta men säkert övergår jag från att umgås med andra expats till att hänga med tyska vänner. Alex och jag lärde känna varandra på engelska på jobbet, så det har liksom blivit vårt språk, men det lustiga är att när vi är ute på våra ökända cocktailkvällar så börjar vi alltid prata tyska när vi är lite smålulliga, och då går det skiiitbra 😀
Steffen och jag varvar engelska och tyska. Mest engelska, men ibland blir det bara tyska. Jag ber om mer, men då fnyser han att han vill ju faktiskt förbättra sin engelska också. Han uppfostrades rent språkligt av sin mormor som var av adlig släkt som ogift, en strikt och verbal dam som färgade honom mycket. Jag blir uppläxad ibland när jag använder slang/ugly words (det uppskattar jag kanske inte, även om jag uppskattar det också, för vare sig jag eller de flesta andra expats jag känner fattar riktigt hur OTROLIGT fult det är att säga ”scheisse” på tyska och jag vill ju inte förolämpa nån i onödan). Jag inser ofta att han inte är bra på tyska enbart i form av att vara tysk, han är otroligt verbal och har en mycket bra språk (lite som att alla svenskar inte direkt har femma i svenska – men han bör ha haft utomordentligt bra betyg i tyska, jag har dock aldrig frågat).
Kopfkino har jag nog redan talat om. SUPEBRA ord.
Jag har den hårda vägen fått lära mig att när man säger ”jaja” i samma tonläge som vi lite överseende gör i Sverige så betyder fortsättningen ”und leck mir…” – ja, i princip kyss mig i röven. Jaja 😉
Min tredje språkfrämjande vän Andreas är yrkespolitiker och OCKSÅ otroligt verbal, men han är Steffens raka motsats. Mycket slang, många four-letter-words. Igår lärde jag mig ordet Klugscheiss/Klugscheisser av honom. ÄLSKAR! Perfekt ord för mig. En Klugscheisser är en smart-ass, lite floskelgenerator kanske.
Sommarlov med Kulturkollo – #läsro
Läsro. Vackert ord – but I ain’t got it! Jag har dragit mig för att börja på den här posten hela dagen just därför. Försökt tänka platser, tillfällen. MÖJLIGEN morgonpendlingen med tunnelbana, men egentligen inte till fullo då heller: för den där läsron, den finns inte i SKALLEN! Jag har aldrig läst så lite som det senaste året.
Det är synd. Fast jag väljer att tänka att jag gör så mycket annat nu som jag inte riktigt har gjort FÖRE det senaste året.
Den kanske kommer tillbaka. Den kommer med största sannolikhet tillbaka! Men en massa av det jag gör och kan göra nu, det kanske inte kommer tillbaka. Se där, så fick jag till sist ro med min brist på läsro.
grafisk antropologi eller plain jäkla folkbildning på ren svenska
Helena påminde mig. Hon instagrammade en bild om böcker att ge bort. Tror jag.
”Ah, den där HAR jag ju, HUR kan Kunskapens frukt ha fått förbli oskuldsfullt oöppnad och oläst sedan oktober?” Beats me.
”Att ha den oläst känns lite som att ha en fin present att öppna” sa jag varpå Helena replikerade (ja, andemeningen) ”tro mig, det är det”. Ungefär.
Sagt och gjort. Jag tog boken ur hyllan och öppnade den ömsint, särade försiktigt kronbladen åt… (eh förlåt, jag parallelläser Fanny Hill och det gör underliga saker med språkbruket ska jag säga).
Omstart: Jag tog fram boken, noterade igen att Suzann sett till att få den signerad till mig (TACK! LIV HAR TAGIT I MIN BOK! MED KROPPEN!) och började läsa. Älskade, men svepläste ändå inte. Jag vet inte hur många instabilder jag postat med 1) mitt köksbord 2) mat/dryck 3) den här boken, men det är många. Det ska tas som en komplimang.
Grejen med den här boken är nämligen att den belyser det som så många i övrigt lärde fullständigt missar i rådande debatt (jag tycker att det reaktionära vinner mer och mer mark igen) – att jaaaa, vi är biologi, men TOLKNINGEN av denna biologi har svängt fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom århundradena. Jag stångar pannan halvt blodig ibland när jag försöker få en del av de där ”i övrigt lärda” människorna att förstå att det vi tror att vi vet inte alldeles nödvändigt går mot mer och mer ”rätt”. Miljö, lobby, rådande trender – allt gör att faktiskt kunskap ibland skyms och glöms till förmån för något som rent för stunden passar bättre. Kvinnlig kropp och sexualitet har genom århundra… tusendena varit en fullständigt galen tummelplats för folk som velat tolka, bestämma, rota och utrota.
VI ÄR BIOLOGI I EN SOCIAL KONTEXT
(och Liv är så pedagogisk att jag inte fattar hur någon kan läsa den här boken och fortfarande inte förstå det, fast de som skulle behöva förstå skulle aldrig få för sig att läsa boken)
egentligen känns det meningslöst att bryta ut en ruta av alla, jag vill bryta ut ungefär VARENDA ruta och visa men, äääh, det är lättare att du köper hela boken om du inte redan har den, just den här rutan postade jag för att den tidens tankesätt går rätt stick i stäv med senare tiders grej, ”män är kåta, kvinnor vill dricka örtte och tala känslor”
Det som skiljer Strömquist från de otaliga tyckare som presenterar sanningar på fejjan (och exempelvis i en del ”socialkonservativa” riksdagspartier…) är att hon tillhandahåller källhänvisningar. OTALIGA såna. OOOH detta glömda ord 😉 Detta glömda BRUK! Jag vill sätta den här boken i handen på mina mer förstockade bekanta och säga ”LÄS, och om du inte tror mig, eller Liv, läsa VIDARE! Kolla KÄLLORNAAAA!”.
Jag har läst det mesta förut, men inte samlat på det här snygga, effektiva och INTRESSANTA sättet. Du kommer skratta. Rynka pannan. Bli glad. Förbannad. Antingen läser du boken som förströelse/underhålling/”vanlig” bok, rakt av, eller så behåller du den nära som uppslagsverk, som inspiration till vidare letande – kanske rent av rota mer i källorna?
Full pott. En riktig favoritbok. Klockren. Liv och jag står inte alltid speciellt nära varandra rent partipolitiskt (och jag älskar inte alla hennes böcker som den här, men sen när gillar man per automatik allt en författare gör?), men när det kommer till den delen av samtid och politik som rör kunskapens frukt? All in.
—————-
Tycker du att jag var odrägligt vaginocentrisk nu? Ojämlik? Fitti…feminaziztisk? (sic!) SAKNAS DET FALLOSFOKUS?
Oh, si det går att råda bot på. Du kanske vill läsa Efter eget huvud – penisens kulturhistoria? Den svenska utgåvan är nog slutsåld, men du kan hitta den på bokbörsen eller på biblioteket. Misstänker jag.
(jag har svaga minnen av att jag gillade den också)
(inte så) Anonyma Biblioholister 