Min första (hela) ljudbok – Den andra kvinnan
Woohoooo, I made it, jag vande mig, jag blev till och med så fast i boken att jag lyssnade på den hemma, inte bara när jag satt på tåget/promenerade. Jag har påbörjat ljudböcker förr, men detta var den första gången jag kom i mål. Jag vidhåller att jag gärna hade läst, ÄGT, ett tryckt exemplar – men jag måste också säga att antingen så vande jag mig vid att lyssna, eller så blev uppläsningen de facto mer sann längre in i boken, en del repliker sagda av en ung kvinna kändes inte lika ”skådespelerska, ca 45 år” längre.
Historien då? Well, Therese Bohman, you have me, you had me att hello som klyschan lyder. Jag vågade av olika skäl inte börja läsa den här boken i höstas (jag har inte varit så tydlig med vad som hände, men för den som är återkommande läsare och har förmåga att lägga pusselbitar så är det kanske uppenbart. den fula sanningen är att mitt ex fick ihop det med en kvinna, 19 år yngre än jag, hemma i Sverige, medan jag aningslöst förberedde vårt gemensamma liv i Berlin).
Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Den korta beskrivningen ovan låter fattig, den här boken är så mycket mer. Det handlar om kön och klass, om att alltid känna sig utanför, om att ofta känna sig osäker och fel, om att inte kunna koderna. Stundtals provocerande (men inte så mycket som jag trodde) och mycket smart och tänkvärt exekverat. Nu vill jag läsa debutromanen Den drunknade också. Och så vill jag att Therese har något nytt på gång. Något som är färdigt… tja, helst igår?
—————–
Therese är en av skribenterna bakom bloggen Skönhetskabinettet.
—————–
Nästa ljudbok från Storytel? Den laddas ner i detta nu. Snart får du veta vilken.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
Liebster award från Booktwins
Jag delar aldrig ut awards själv men då och då får jag en, nu kom det en från Rebecca och Daniella.
1. Vilken är din favoritförfattare?
Om jag bara ska välja en enda: PC Jersild. Men det är tröstlöst att välja. Känner mig otrogen mot andra favoriter 😉
2. Om du hade skrivit en bok, vad hade den handlat om?
Åh, det har jag funderat mycket på. Många har undrat varför jag inte skriver. För att jag inte har något jag vill skriva en hel bok om, tänker jag då. Men kanske en riktigt nördig bok om tunnelbanan i Berlin, en variant av Lotta Jernströms fantastiska Stockholmsbok.
3. Beskriv din bokhylla med tre ord.
Absurt vilt blandad.
4. Vilken bok i din bokhylla har det finaste omslaget?
Oh NOOOOO! Pass! Kanske återkommer.
5. Föredrar du engelska eller svenska böcker?
Innan jag flyttade till Berlin hade jag utan tvekan sagt engelska. Nu blir det kanske svenska. Äh, jag vill läsa originalspråk. Svenska böcker på svenska, engelska på engelska.
6. Vilken bok/karaktär beskriver/liknar dig mest?
Oh, det beror på dagsform. Allt från Katla till Hermione Granger 😉
7. Har du ett speciellt bokminne? (t.ex. läst en riktigt bra bok i den varma sommarsolen)
MÅNGA. Det roligaste är kanske när jag satt utan böcker i Gobiöknen och till slut läste igenom kretskortsmanualerna till vårt kontrollsystem. Damn blev jag bra på det kontrollsystemet.
8. Föredrar du häftade eller inbundna böcker?
Häftade! Storlek och vikt är bättre. Jag har kommit över den där perioden då inbundet kändes lyxigt och vuxet.
9. Har du någon gång läst en bok som var sämre en filmen/serien?
Oh, det minns jag inte. Sorry.
10. Har du en bok som du läst och inte alls gillat och i så fall vilken?
MÅNGA! En bok som många älskade, men jag ogillade (avslutade den inte ens) är Me before you av Jojo Moynes.
11. Hur många böcker i din bokhylla är olästa?
Innan jag flyttade till Berlin var det över 900 (jag hade fjorton Billyhyllor då…!), nu har jag ingen aning, men det är nog många hundra för att jag ska ducka det där med att räkna. När jag bara fick plats med fem Billyhyllor blev det till att sålla hårt…
———————–
Som vanligt nominerar jag inte vidare, men den som är sugen kan låna frågorna och svara på sin egen blogg. Lämna gärna en länk bland kommentarerna!
PA dreams
Alltså, det är inget jag skulle vilja ta skydd i om zombieapokalypsen kommer, men rent generellt efter nån annan sorts mer FRIDSAM apokalyps – 😉 – så kan detta vara den ultimata lilla stugan för att överleva det första året bekvämt.
Överlevnad. Jag återkommer alltid till det. Vare sig det är virus som slår ut 98% av befolkningen, strandsättning på öde ö eller ett nytt liv efter relationsuppbrott så är det överlevnad jag älskar att läsa om. De små små tricken. På sistone har jag mest läst överlevnad i form av gullig ”att byta liv”-grej via chick lit, men nu är det kanske dags att återvända till mer traditionell postapokalyps igen. Av någon anledning har jag inte vågat börja på Maddaddam än, lite enligt samma (icke)logik som får mig att tveka inför sista säsongen av Mad Men. Separationsångest kombinerat med oro över besvikelse antar jag. Lika ironiskt som typiskt mig.
Dag tre med Storytel
”Här finns ju ALLT!” tänkte jag först när jag botaniserade på Storytel, men inte riktigt.
Jag tänkte ju mest i termer av e-böcker när jag reggade mig, var bl a sugen på att börja utforska Öbergs Västerås-psykopat, men jag hittar t ex inte Djävulens tonsteg. Bygones.
Att lyssna då? Jo, när jag lyssnar mig igenom Den andra kvinnan har jag mycket svårt att sluta tänka på att jag helst hade velat äga den. På PAPPER. Det är en bok som gjord för hundöron, understrykningar och utropstecken. Mycket intressant!
Jag irriterar mig till att börja med också på uppläsningen.
mycket vacker röst, ja
mycket tydligt talat, ja
mycket SNYGG uppläsning, ja
…passar till hur jag ”ser” historien inne i min Kopfkino(*? NEJ.
Jag antar att jag vänjer mig. Nästa ljudbok jag tänker ge mig på (ni får se sen ;)) blir intressant, för den läses av författaren själv.
Andra svårigheter med ljudbok kontra papper/e-bok: när tankarna fladdrar iväg. Det gör de ofta just nu 😉 – med e/papper har jag lätt att bläddra tillbaka till den punkt där jag tappat bort mig, men ljudboken blir det värre. Jag tippar på att det också är en vanesak.
Att ha händerna fria till att hålla i sig (som jag sagt förut, att åka tunnelbana, spårvagn eller s-bahn i Berlin är stundtals lika magsnurrande som valfri attraktion på vilket tivoli som helst) är kanon, likaså det där med att blocka oljud. Stort plus på det.
*) Kopf = huvud, Kino = bio – Kopfkino är det fantastiska tyska ordet för att se bilder i huvudet
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
JAAAA! Herman!!
Long time no zombies – men de är fortfarande mina favorit… favorit… vad ska jag kalla dem, favoritmonster låter fel, men favorit-nånting. Ni hajar. Ju.
Jag håller ju på att lära mig att lyssna på saker istället för att läsa på tåget, just nu ljudböcker men jag tänker börja ladda ner poddar också (ja, jag vet, jag är så 199x som inte gör det redan!). Sommarprogrammen är ljuvliga, och nu när jag inte bor i Sverige känns de ännu mer som något jag längtar efter. Jag har inte pratat svenska på flera veckor, har inte hört svenska heller (jo förresten, jag kollade på ESC på svt.se). Jag till och med tänker på engelska för det mesta eftersom det är det språk jag kommunicerar ohotat mest på (Steffen och jag pratar och skriver mest engelska eftersom han vill förbättra språket, men vi smyger in mer och mer tyska också eftersom det onekligen är det JAG behöver förbättra) både på jobbet och på fritiden.
Boah (där fick ni tysk slang ;)) – där fladdrade jag ut igen, jag skulle ju komma till HERMAN.
Zombieöverlevadsexperten Herman blev nämligen lyssnarnas sommarvärd 2015! Hurra! Jonny och Herman gjorde många roliga zombiepoddar på Swedish Zombie (JO, jag har lyssnat på poddar förr, men bara via datorn, aldrig dragit ner i mobilen för senare konsumtion).
Efter en jämn omröstning blev det slutligen zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer från Stockholm som röstades fram som Lyssnarnas Sommarvärd 2015. I sitt Sommarprat kommer Herman berätta om vad man kan göra för att öka sina chanser att överleva en zombieattack och andra katastrofer.
”Genom att använda ett fiktivt scenario som zombier går det att diskutera verkliga hot, risker och katastrofer som samhället står inför. Det handlar om hur vi klarar oss utan el och hur en kan överleva i naturen. Helt enkelt hur människor reagerar på kriser och katastrofer.”
Dags att buzza Storytel
Jag är seeeeeg både när det gäller ljudböcker och e-böcker, men när Buzzador kom med ett erbjudande om att testa en gratismånad med Storytel så hakade jag på.
Att ta mig till och från jobbet tar mig minst 70 minuter (ännu mer de dagar då jag promenerar de sju kilometrarna hem, och det blir ganska ofta), tunnelbanan är ofta så fullknökad att det är svårt att läsa då jag inte får sittplats. Berlins tunnelbanetåg kränger och slänger och förarna verkar göra en sport av att köra som galningar. Att stå och hålla i sig och samtidigt hålla i/bläddra en bok är inte det smidigaste. Om jag kan blocka morgonsurr med en bra bok i öronen – bonus.
Det första jag laddade ner var Therese Bohmans Den andra kvinnan. Den har jag varit sugen på länge. Ska hålla mig till imorgon…!
Om jag fortsätter med Storytel kommer det att kosta mig 169:- i månaden. Har bläddrat runt och måste säga att utbudet av svenska och engelska ljud- och e-böcker var tämligen imponerande (och FÄRSKT) så chansen är nog stor att jag stannar.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
Projekt längtan
Jaa, ser ni, ännu en bok-i-knät-på-lunchen-bild, för Marika Kings Projekt längtan var en av pendlarböckerna i förra veckan.
I Projekt längtan träffar vi managementkonsulten Lisa igen, henne läste jag för första gången om i Supernova som jag egentligen inte minns mer av än att jag tror att jag älskade den (!). Supernova handlade om en ung kvinna från småstan som råkat få med sig driv, IQ och kapacitet i livets ryggsäck. Hon får jobb på Maffigaste Managementkonsultfirman direkt efter examen från handels, och sen snurrar allt på tills hon halvt jobbar ihjäl sig. I Projekt längtan återvänder hon till jobbet efter en kort sjukskrivning för utbrändhet. Hon är på väg ner i samma gamla hjulspår (inkl vänstrande med gift kollega) men stannar så upp och funderar på vad i hela fridens namn hon håller på med.
Jag spoilar inte mer än baksidestexten om jag avslöjar att hon kommer fram till att NEJ, ner i samma hjulspår vill hon inte. Hon vill göra nåt Fint. Biståndsarbete! DET!
Kringelikrokar leder till Västafrika där Lisa lär sig att det där med vad västvärlden kan göra för att hjälpa den fattigare delen av världen, det är banne mig inte så självklart som vi kanske kan tro med vår fläckvisa industrialiserade von oben-attityd.
Ja, och så blir det lite tjääärlek också, men den sidan av storyn fick mig att himla lite med ögoen, så den går jag inte in på så mycket. King är suverän när hon skriver om ett arbetsliv som stundtals liknar mitt eget, jag tycker om Afrika genom Lisas ögon (allra helst just de där reflektionerna om vad som är bra hjälp och inte – nån som minns pinsamheterna med dyr pappersindustri…? Barbara Voors skrev en bra bok om det, När elefanter dansar, och Voors, DÄR har vi f ö någon vars författarskap jag SAKNAR!), men när hon skriver kärlek och relaterade kärleksscener, neeej, det funkar inte för mig.
Läsvärd, men trots en stark början kände kag inte samma kärlek hela vägen in i mål som jag gjorde när jag läste Supernova. Hoppas trots allt att King skriver på något nytt, för jag vill läsa mer om Lisa.
Skymningslandet
Mitt instagramflöde fylls av såna här bilder: korsade ben och en bok i knäet. Så försöker jag nämligen hålla kvar påsklovskänslan (det blir ändå alldeles för många brickluncher vid skrivbordet *plut*) – om det inte alldeles ösregnar så går pendlarboken och jag ut och sätter oss en stund på luchen. Park am Gleisdreieck eller under en kastanj nära Potsdamer Platz, det varierar lite dag för dag.
Jag minns när ”alla” läste Musselstranden. När de beskrev den förstod jag inte grejen. Så började jag läsa. Ah. Så alltså. Hermanson hade något alldeles unikt och de följande åren satte jag utgivningen under lupp. Jag TROR att jag tyckte allra mest om Värddjuret.
Hermanson kan ju ta vad som helst och twista det en millimeter i taget tills det blir något alldeles annat än vad som helst. Skymningslandet har alldeles det där: en förvisso förtvivlad men inte helt ovanlig situation (ung svensk kvinna har ett tråkigt jobb som jävlas och kastas dessutom ut från andrahandslägenheten hon hyr) blir på underliga vis något lite mysigt (samma unga kvinna möter en vän som serverar en märklig men tilltalande lösning).
Tjugotvååriga Martinas valmöjligheter är lätt räknade. Så när hon träffar sin gamla kompis Tessan, som erbjuder henne ett boende på en herrgård i närheten säger hon inte nej. Tessan har inte heller haft mycket att välja på. Det visar sig att hon är anställd av en gammal dam som husa. Husa på fyrtiotalet. Det är i den tiden den gamla damen befinner sig mentalt. Hon lever sitt liv som under andra världskriget och bjuder verserade herrar på inbillade middagar.
Martina och Tessan accepterar sina roller i hennes fantasivärld. De bor bra och betalar ingen hyra.Men de blir fler. Först en vilsen tonårstjej på rymmen. Sedan två killar som Tessan och Martina träffat under en kväll på stan. Ingen har funnit sin plats i livet, men alla finner de sig väl tillrätta på herrgården. De börjar fantisera om att få leva kvar där. I Skymningslandet. De sätter en plan i verket för att få ärva herrgården. Tills en oanmäld och mycket ovälkommen besökare dyker upp. Som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.
Åh, livet där på Glimmenäs, med Florence vars inre klocka stannat på år 1943: så vackert, sirligt, lugnt och mysigt. Så den gradvisa förändringen. Skruvat, ännu mer skruvat. Ondare. Vilket steg i händelsekedjan är det steg där allt hade kunnat stoppas? Så att de förblivit i tjusiga 1943, lugnt och fint, tills… (ja, OK: tills det inte längre blivit en roman av historien utan bara ett utdraget myyyyspyyyyyys…)
Kort, snabbt, snärtigt och effektivt. Det hade nog varit lätt att lockas att dra ut på allt lite längre, men den här boken är alldeles lagom lång. Fingertoppskänsla!
Ett för mig mycket bra (och välkommet) återtåg in i Hermansons författarskap. En snudd på perfekt pendlar- och lunchbok. Nu ska jag läsa bakåt bland de böcker jag missat. Himmelsdalen ligger redan och väntar.
BBC ska diskutera den här boken på nästa bokfrukost, jag ser fram emot att läsa om det sen. Det är helt klart en bok jag gärna hade velat vara med och diskutera.
Fyra minuter
Räddningen kom. Den KOM till slut. Mix förlag gav mig chansen att kräla upp lite ur chicklit-träsket (herregud, alla mina Freudianer, härom veckan skrev jag först chocklit, nu blev det cocklit – kan jag få skylla på att tangentbordet skulle behöva rensas från katthår nu igen? bokstäver försvinner och det blir fel? nehej, inte det)
OK. Omstart. Fyra minuter. Johan Ring. Mitt återtåg in i svensk fantastik.
En alldeles vanlig flight från Salzburg till Arlanda. 150 personer ska hem till Sverige igen, eller kanske bort och se något nytt.
En alldeles vanlig svensk liten ort ute vid kusten i Småland. Veronica och Anders njuter småregnig vårkväll. Ljuset, vilken solnedgång. För inte är det väl norrsken? Lite rosa. Märkligt men vackert.
Smålänningen och storstadsbon. Veronica och hennes sambo Anders har nyss flyttat ner till Dunvik från Stockholm. Veronica äts av dåligt samvete. Varför släpade hon Anders till sin gamla hemhåla? Till en liten lägenhet ovanför en nystartad second-hand-butik som ingen vet hur den ska bära sig? Han måste ju hata det.
Samvetet tynger när det gäller farsan också. Så dags att flytta ner och visa omtanke när mamma redan dött. Det där med att starta ett nytt liv kan ta sig många uttryck, och alla har sina utmaningar. Tiden har gått sen Veronica lämnade Dunvik, ändå är allt allt ALLT precis som vanligt, inklusive byoriginalet Prästen. Kurt. Den överårige utslagne som bor kvar hos åldrad mamma och tillbringar dagarna med att försöka predika frälsning på stan. Som. Vanligt.
Sen slutar det vara vanligt. Under fyra minuter försvinner den där Swiss Air-flighten från radarn. Sen – PANG! – plogar kärran ner nosen i Lothar Nordahls potatisåker. Alla är döda, något annat är otänkbart efter en så förfärlig krasch. Väl.
Många människor känner sig märkligt dragna till olycksplatsen, och det är inte bara vanlig katastrofturism. Något vibrerar och drar i dem. Det hummar i skallen. Räddningspersonalen skyndar för att få undan vrakdelarna och när lastbilarna kommer för att föra bort det som återstår hänger aggressioner i luften. Fast nu fick de kanske inte med sig allt i de där svarta lastbilarna.
Enter: mayhem. Folk blir konstiga. Konstigare. Veronica känner att nåt är skumt men när hon allra först börjar mumla något om det blir hon avfärdad, gud vad hon ska gnälla då, fröken storstadsbo.
Fast hon kanske inte bara är gnällig.
Johan Ring presenteras som Sveriges svar på Stephen King, äääääh, varför ska vi behöva fortsätta med såna jämförelser? Svensk skräck står fint på egna ben. Johan avslöjar att han också gillar Anders Fager och det märks. Inte för att han kopierar, mer för att skräcken uttrycks i liknande ickeprecisa termer. Jo, de kan sin Lovecraft. Kombinationen svensk lantidyll, rätt ospännande vardagsliv och skräck-kaos är en favorit i sammanhanget. Jag gillar också att han varvar berättelsen i nutid med korta reportage om andra hål i verkligheten. Bermudatriangeln. Hippies som försvinner spårlöst från en partykväll i Stonehenge. Fraktskepp som flyter runt med död besättning i Malackasundet.
Undertecknad jobbade med ett projekt i Oskarhamn i ett år, så jag tror minsann att jag behöver läsa Efter stormen (textsamling om en fiktiv härdsmälta i verket) också. Jag blir alltid ohemult glad när jag hittar nya svenska skräckfynd och Johans skräck gör mig just ohemult glad. I Efter stormen skriver Johan, Caroline L Jensen (gammal favorit) och Sonja Krapu (ännu icke utforskad). Jag är taggad på skräck igen!
——————–
Bonus i Fyra minuter: en novell som heter Saken som åt upp Danny Smith. Den ska jag läsa nu.
oh, alla vi flockdjur
Puzzdjur och Bollnäs-hipsters – lär er allt!
Bollnäs-Hipsters siktas gärna strömmande i klasar ut från fredagskvällens sena Norwegianflight från ARN för den som har vägarna förbi Schönefeld. Många av dem bor i Fhaindjungeln. Utrotning låter eventuellt onödigt grymt, även om jag har många vänner som lakoniskt hävdar att ”jag hade faktiskt skägg innan stan invaderades av svenska hipsters” medan de suckar och hoppas att svennehipstrarna ska åka till Prag istället. Som kulturtant är jag så djupt inne i en annan obskyr subkultur att jag inte riktigt känner att jag har någon talan. Jag klamrar mig fast vid mina kaffekoppar från Ittala och tänker att den här helgen, NU ska jag äntligen köpa en ram så att jag kan rama in en bit av min gamla kökstapet från Marimekko och få lite kökskänsla även i nya medelklass-Prenzlberg-grytet.
en annan bokklubb
Det råder väl inga tvivel om att Breakfast Book Club är min favoritbokklubb i heeeela vääääärlden, men jag tar gärna chanser att läsa om andra bokklubbar också.
Kerstin Thorvall Book Club (red Estrid Bengtsdotter och Kristina Thulin), till exempel. Texter skrivna av en bunt kända, kvinnliga svenska skribenter i typ-min-ålder, uppfångad under senaste Sverigeresan. ”Perfekt pendlarbok” tänkte jag, men det hann den inte ens få blir för det blev den boken jag började läsa med en gång redan på plats i Stockholm. Sedan sa det swoooooosh.
Det är texter om att bli osynlig, om vad kvinnor i vår ålder får och inte får göra (samt en del oväntat hårda omdömen om medkvinnor samt deras brist på stil, är vi inte förbi det?), om att plötsligt inse att man måste ta hand om sina föräldrar, om känslan av… ”oj, så fort det gick” (det gör det).
Jag hade nog fel förväntningar. Jag tänkte mer bokklubb och mindre utsöndringar. Konceptet är intressant, varje medlem skriver en text om sin medelålder eller sina tankar och föreställningar om densamma som de andra sedan (anonymt i boken) kommenterar. Där blöder mitt hjärta ibland för en del texter renderar långa diskussioner medan andra får nån enstaka kommentar. Den text jag tyckte allra mest om var en hyllning till Louise Bourgeois signerad Cecilia Blomberg.
Jo, vi får enstaka tankeutbyten om Kerstin och hennes liv (mest) och författarskap. Jag hade velat ha mer av författarskapet, Kertins och andras! Mer boksnack. Vad har det här gänget läst mer än Kerstin? Viss varning får (kanske inte helt oväntat) utfärdas för att detta är väldigt mediamedelklass. Det finns gott om kvinnor som kan tänka ”oh, om jag ändå [bara] hade de problemen” men så blir det i en grupp som är relativt homogen trots att den från början var löst sammansatt och relativt spretig (kompisar till kompisar).
Jag skulle nog hellre rekommendera Hej Klimakteriet (som alls icke bara handlar om just klimakteriet) till den som hungrar efter att läsa sånt här. Eller äsch, knussla inte, läs båda och jämför du också.
Så, vem skriver nu den första riktiga svenska BOKKLUBBSBOKEN? 😉 Kom igen BBC. Börja plita! 😉 Vi har en otroligt intressant spridning åldersmässigt och yrkesmässigt. Vi bor i (minst) fyra olika länder (jag kan ha glömt något). Jo, det är många lärare samt en och annan journaist och översättare, men vi är bl a kronofogdar, sexologer, projektledare och ingenjörer också.
Min mest älskade metaboktokbok hittills är fortfarande The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society. Den är förvisso fiktiv, men ack och oh. Kan vi fler? The Jane Austen Book Club har jag sett fladdra förbi, men jag minns inte om jag har läst den (jag vet, jag borde googla mina gamla skriverier men orrrrrrka).
———————-
OCH när vi nu talat en smula om den ljufvliga Louise en bit upp här – härligt nog gav den mulna lördagen tillfälle till en skön långpromenad och jag fick ÄNTLIGEN säga hej till Maman! Jag bommade henne i Wanås, jag bommade henne i London – men hej, här är hon!
———————–
Och ska vi nu tala ”att vara (medelålders) kvinna” så är det här rasande intressant!
Inför varandras skilda livsval hade systerskapet mått bra av lite svalkande likgiltighet.
(JA! se också ovan, om en del fördömanden i boken)
Konsten att dö
några dagars sommarvärme har gjort den här boken till både pendlingssällskap och lunchläsning i solen, och nej, jag matchar normalt inte strumpor och bok ens när boken följer med i väskan varje dag 😉
Så har jag varit ute på tur igen – det blev en långhelg i Stockholm för att fira en väns femtioårsdag, det betyder både tystnad i bloggen och påfyllning i (den svenska) bokhögen. Ett paket Zoegas och en chokladkaka fick visst också följa med tillbaka till Berlin.
Inger Edelfeldt köpte jag dock i Helsingfors. Klassiska Akademen är också ett bra ställe för utlandssvenskar med en skriande hunger efter det egna, hemtama språket.
(nu när jag börjat knarka böcker igen så är jag åtminstone noggrann med att jag baaaara får köpa böcker på svenska, av svenska författare, på mina resor – för EGENTLIGEN behöver jag inte fler böcker, men… ja. ni vet. nog. kanske.)
Det fanns en tid då jag hade järnkoll på Edelfeldt, hon var en av mina husgudar. Numera har jag inga sådana alls (jo, OK, PC Jersild, men i det fallet inser jag att det är dags att bereda sig på att det kanske inte blir sååå många fler romaner även om jag blir mycket glad varje gång jag finner en artikel eller essä signerad miraklet ifråga), men de gamla hänger kvar som husgudar emeriti (nu är jag på djupt vatten, och inte orkar jag googla plural av emeritus heller). Följaktligen: Edelfeldt glimrade mot mig i pockethyllan och jag högg.
Konsten att dö handlar om Jacky, medelålders fotograf som börjat ifrågasätta det mesta i sitt liv (tja, välkommen till medelåldern som sagt, jag känner mig som tonåring igen med alla dessa hormonkaskader [eller brist på] – å andra sidan: har jag någonsin haft en livsperiod då jag inte ifrågasatt allt och lite till? /grubblaren). Stjärnan börjar eventuellt falna (hon har åtminstone en känsla av det) och hon har kanske inte ens lust att vara den där innovativa stjärnfotografen längre. Lust har hon däremot till Elias, den gifte älskaren. Jacky ser sig som fri och poly, ingen klängranka alls men när push comes to shove var visst inte saker så enkla trots allt. I Jackys väg kommer Monia, en mopsliknande skönhet med drag av ängel (! jag vet, jag hade också svårt att göra en bild av henne) och intet blir någonsin som förr…
Ingers språk! Oh, som alltid: en del passager är purt gudomliga. Hon ser saker (S E R) och har dessutom förmågan att skriva ner dem så att det känns, hela vägen rätt in. Men den här storyn? För mig blir den bara märkligare och märkligare, när jag når sista sidan tittar jag i taket och säger ”ooookej…?”. Det är förmodligen meningen. Det är med stor sannolikhet meningen. En klart läsvärd Edelfeldtare, men ingen av mina topp fem.
(inte så) Anonyma Biblioholister 