Sommarlov med kulturkollo – trött
Jag hajade först inte att det var sjusovardagen idag, jag kom iväg i tid till jobbet, men jag var vääääldigt trött så dagens tema var ju smart valt som så ofta i fallet Kulturkollo (de där töserna alltså, de är suveräna).
Jag hade för dagen en ny ljudbok i luren, Josefin Bornebuschs Född fenomenal, men det var kanske inte helt rätt idag, en dag som var VÄLDIGT mycket måndag. Jag tycker normalt att Bornebusch är en lysande komiker men denna fiktiva dagbok författad av förnumstig femtonåring fick mig att stänga av efter tjugo minuter, trots huvudpersonens enorma intresse för Anne Frank. Det blir en DNF! Kanske tar upp den igen. Vi får se.
Född fenomenal var kanske inte rätt bok att följa upp den fantastiska We Were Liars med. Mer om Lockhart imorgon. Hoppas jag. Det beror på hur trött jag är efter jobbet. Just nu känns fjorton arbetsdagar till semester som något oooööööverstiiiiigligt.
Nu blir det LGWPs senaste som pendlarlyssning. Spännande med Reine Brynolfsson som uppläsare, det blir min första Reine.
Öppnas i… öppnas inte mer, åtminstone inte på ett tag
Jag brukar inte redovisa DNF (did not finish) så ofta, men när det handlar om ett recex vill jag ändå göra det. Det var ingen bok jag bad om, jag fick den skickad till mig i en mycket mycket snygg kampanj, men det var fel tid för mig.
Trots att den började med omnämnande av Berlinmuren så fick jag spunk på förstockade könsroller (känner mig aningens bakom flötet gällande nutids-Australien, trodde kanske att det var ett lite mer progressivt samhälle men jag hör nu många säga ”näää, mycket konservativt”) och man kan ju argumentera att det också är en verklighet som jag just på gund av min aningslöshet borde läsa mer om, men livet är för kort för böcker som bara får mig att tänka ”aaaaargh”, åtminstone så länge det ska kallas underhållningslitteratur. Facklitteratur är något annat.
Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död förblir alltså icke avslutad ett tag till. Jag kanske plockar upp den igen när jag känner mig lite mer open minded och tolerant 😉 – but don’t hold your breath
”Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…”
Huvudpersonen i en av grenarna beskrivs enligt följande:
Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien.
Hon säljer Tupperware, tror jag. That’s it. Inte alldeles hur jag tänker om framgångsrik affärsmänniska, även om dylika pyramidgrejor (jag får spunk på det fenomenet också, har massor av folk i fejjanfeeden som försöker prångla Forever, stjärnögt övertygade om att just de ska bli rika) säkert kan ge OK inkomst. Själv bojkottar jag kategoriskt plast, ljus-, kläd- och sminkpartyn av alla de slag. Kalla mig förstockad tekniknörd.
(nej, jag har fortfarande inte öppnat det medföljande brevet som inte fick öppnas före sidan 151 heller)
Åter till ljudboks-DNF?
Jag fortsätter att buzza ljudböcker för Storytel, men nu har jag stött på patrull. Jag lyssnar på Plura som läser upp Jo Nesbös Blod på snö, men det där suget jag förut hade efter att hitta stunder då jag kan lyssna finns inte. De senaste dagarna har jag till och med återgått till att lyssna på musik framför att lyssna på (eller läsa) bok när jag pendlar till jobbet.
Det kan bero på mycket, en arbetstopp förenad med en intensiv topp i privatlivet är en trolig anledning. Att jag inte gillar Pluras typiskt släpiga sätt att tala (som jag dock antar ska förväntas passa huvudpersonen i Blod på snö – men för mig blir det tvärtom, det förstärker en bild som redan känns lite som en klyscha) en annan.
Nu ska jag ge mig ut på en helgresa till Sverige, så det kommer att finnas gott om tillfällen att döda tid på flygplats, i flygplan och på flygbuss – så jag ska prova att lyssna Kvinnan på tåget också. Vilken lyx att kunna ditcha och hoppa vidare så enkelt, det är onekligen fördelen med fast pris per månad istället för per bok.
Om jag ska köpa lite svenska böcker igen, fastän jag har mycket oläst i hyllan? Aaaaahahahaaha. Jo, jag har väl en liten lista. Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, nyutkommen i pocket, står högst på den listan.
Fast först borde jag läsa ut det som har blivit min evighetspocket just nu. Aino Trosells En egen strand har legat i väskan länge, den är både smart och spännande och förtjänar rent av att vara en sträckläsningsbok, men igen: skallen är inte där, jag är för splittrad.
#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador
Inget elfte bud för mig
Det är inte du boken. Det är jag. Imorgon hittar du nån annan som kan älska dig, i bokträdet. Puss.
Men hoppla. En DNF.
Jo. Jag tänkte ju att jag behövde nåt snällt och harmlöst. Gulligt. Nicholas Barreaus En engelsman i Paris såg lovande ut. Kärlek och Paris med en rejäl skvätt förvecklingar i bokförlagsmiljö (!), men det funkar inte. T-r-å-k-i-g-t. Jag är på tok för oromantisk för sånt här.
Jag gav den drygt 100 sidor men nu ger jag upp. Den får gå till byteshyllan i Sverige (jobbar i Västerås på skärtorsdagen) för jag är inte helt säker på att bokträdet på Sredzkistraße är redo för chick lit på svenska än. Å andra sidan så skulle det vara så illans kul att ställa dit nåt och se om och när det försvinner. Å TREDJE sidan så hör jag svenska överallt i stan. Otroligt mycket svenskar här. Å fjärde sidan: trädet är mycket nedgånget och ska en gå efter skicket på det mesta som står där nu så är det inte många som bryr sig om det längre. Schade!
it’s not you, it’s me
En av de saker som får folk att fnissa åt mig ibland är hyllorna och högarna med olästa böcker. Medboktokar brukar förstå, men i vissa fall kan till och med en del av DEM frusta en aning och tycka att jag kanske borde beta av det jag redan har istället för att fylla på med fler dåliga samveten.
Min vän Loveina är en boktok av hög kvalitet. Hon hälsade på oss i somras, hon gillade de kreativt utplacerade högarna (min filosofi: det finns inget rum som inte förskönas av en random bokhög! lättja och slump har absolut INGENTING med saken att göra. umf.), hon hånade mig inte och kvalade därför in i den exklusiva #boblmaf-liga som tillåts plocka ut EN bok av alla de mer än 600 olästa som jag ska börja läsa numedengångNU.
Loveina valde Den trettonde historien av Diane Setterfield. Intressant!
På pappret är den nämligen perfekt. Den göder min grava anglomani. Den berättar om ett fantastiskt bibliotek som tillhör en spännande kvinna, en framgångsrik och mystisk författare som plötsligt vill ha hjälp att skriva sin biografi. Familjehemligheter, bokrelaterat detektivarbete – ah, what’s not to love?
Men kärlek uppstod inte.
Jag låg i gräset i en park i Windsor och läste boken, men kärlek uppstod inte.
Jag satt på ett café i Berlin och läste boken, men kärlek uppstod inte.
Jag har försökt här hemma, med en spinnande katt i knät, men kärlek uppsto… ja, ni fattar.
Om jag ska försöka analysera så gick den för långsamt fram för den otåliga variant av mig som härskat de senaste månaderna. Det mystiska drog inte iväg så skruvat som jag hade hoppats. Jag hittade ingen att riktigt tycka om (en av de barnsligare sidorna av mig: jag vill hitta åtminstone en liten bifigur att riktigt heja på). Det kan mycket väl vara så att hypen, att ”alla andras” lovord knuffade mina förväntningar lite väl högt.
Så många böcker, så lite tid. Många älskar den här boken, men jag får stå kvar utanför just DEN gemenskapen. Jag drar iväg på nya äventyr till… till… till Yttre Hebriderna! Boken åker in i bokhyllan. Den KANSKE får en sista chans om något år innan den hamnar i byteshyllan på jobbet.
en DNF att skriva om
DNF? Did not finish. Jag skriver nästan aldrig om mina DNF-are (så många böcker att älska och skriva om, så lite tid att såga resten), men den här är udda nog att kanske kunna älskas av någon annan, så jag vill ändå nämna den. För mig är den för svår, för tjusig, fragmentarisk, konstnärlig. 80 sidor lästa (av 124), nu ger jag upp.
Va? Är jag dum som inte drar i mig de sista 44 när jag nu ändå läst så långt, säger du? Jo, kanske. Det är helt OK för mig.
Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger. Inte för mig, men kanske för dig?
Margarete Stein läser böcker hon hittat. Böcker om sjöfart, gruvdrift, Europas fåglar, världens hav, hur man bygger flygplan och om de mäktiga uppfordringsverken. Hennes syster Fritzi vandrar. De är de enda unga människorna som finns kvar i den öde kolgruvestaden. Men en gång i tiden fanns en annan slags stad, där de unga var många och människor hade hopp.
Margarete och Fritzi upptäcker att det förr flöt en flod genom staden, en flod som nu tycks vara bortglömd och försvunnen. En flod som skulle kunna ge staden liv. Så systrarna bjuder in till fest för att fira nyupptäckten av floden, och hoppas att stadens gränsvakter ska släppa ut breven till världen utanför.
DNF på väg till byteshyllan
Ibland inträffar det absurda. Man får tips om en finfin bok. Människor vars smak man ofta delar älskar den. Man köper den. Den: ”Love Virtually”, Daniel Glattauer.
Den fick följa med mig till Berlin (jaja, det hela utspelas i Tyskland om än icke i just Berlin), jag läste den på hotellrum och på mysiga fik sent på kvällen efter jobbet. Härligt språk. Fyndig idé.
Ändå känner jag i magen att detta är på väg någonstans dit det blir jobbigt [att läsa], jag bläddrar till slutet och beslutar mig för att nej, den här resan vill jag inte läsa mer om. Jag vet inte vad som tog – tar – åt mig, men detta blir en DNF (Did Not Finish) som går till byteshyllan på jobbet så att någon mindre konstig eller åtminstone ologisk människa än jag kan få njuta av den. För den är BRA. Den är förmodligen inte mindre ”jobbig” än andra böcker som jag läser ut trots att de förmodligen inte ens är hälften så bra, men så blev det nu och det är ju till en kommande läsares fromma. En bok till byteshyllan är aldrig förslösad.
Undrar just om den är på väg till Sverige, förresten? Den känns som något som Pia Printz skulle kunna göra något bra av!
It begins by chance: Leo receives emails in error from an unknown woman called Emmi. Being polite he replies, and Emmi writes back.
A few brief exchanges are all it takes to spark a mutual interest in each other, and soon Emmi and Leo are sharing their innermost secrets and longings.
The erotic tension simmers, and it seems only a matter of time before they will meet in person. But they keep putting off the moment – the prospect both unsettles and excites them. And, after all, Emmi is happily married. Will their feelings for each other survive the test of a real-life encounter?
Den Hemliga Synden – hej då med den!
Nej, ni kommer inte att få läsa mer om den syndigt hemliga ”feel-good-deckaren i småstadsmiljö” – den är nu ivägskickad till min halvsyster som är 66 år och uppskattar svenska mysdeckare mer än jag gör just nu.
Boken har dessutom en otroligt dålig bismak av panik för mig. När telefonen ringde på jobbet måndagsmorgonen den 17/10 och vi kastade oss iväg till Karlstad så var det denna bok jag greppade på Pressbyrån när jag bara måste ha NÅGONTING i väskan. Vi visste ju inte riktigt, inte om det skulle bli i dag eller i morgon eller när. Bara ATT.
Vi kom fram strax före lunch och märkligt nog gick tiden aldrig långsamt. Vi satt där i 6,5 timme innan mamma drog det sista andetaget. Det kändes som 6,5 minut. Det var en fin eftermiddag men jag hade gärna varit utan den. Och nu slipper jag se boken mer. Vet inte ens varför jag började läsa den alls, egentligen.
bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011
Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.
Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.
Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.
Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.
Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…
…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.
(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)
Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?
Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.
Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.
(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)
Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.
Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.
DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..
Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.
…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.
Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.
God jul!
taskig tajming
Varför trillar det in åtta reserverade böcker (allt från Gogol till Moström) när jag ändå inte har tid att läsa dem? 😦 Fick lämna tillbaka Arne Dahls Viskleken halvläst i dag eftersom lånetiden gick ut. DNF på den, alltså. Grmf. Den var lite sådär, men jag hade gärna läst ut den ändå (…men den var inte bra nog att ödsla böter på, i alla fall, he).
dee dee was a punk rocker
Den verkade så rolig, och var det en stund också, men sedan fick jag bara ont i magen av den: Dee Dee Ramones bok Chelsea Horror Hotel. Det får bli en DNF – för att uttrycka det på idrottsspråk. Did Not Finish.
Det är legendarisk punkare, New York, det mytomspunna Hotel Chelsea (Sid dödade Nancy, etc). Det är flippat. Mer flippat. Mest flippat. Så knarkflippat (jag tror att jag fick nog när hunden Banfield ryckte armen av en tant och sprang iväg med den, och då är jag ändå en notorisk zombieälskare) att det blev för mycket, speciellt som man vet att Dee Dee dog av en överdos året efter att han skrev boken.
Jag gav upp efter halva boken, men jag bläddrade igenom den för att se alla Dee Dees teckningar. En del av dem – mest hans New York-bilder, utsikten från rummet etc – skulle jag kunna tänka mig att ha på väggen, andra är som gjorda av ett barn och kanske blev han aldrig mer än ett förvuxet barn.
Ett sorgligt öde och en bok som jag kanske återvänder till igen, en annan gång. Nu åker den i alla fall tillbaka till bibblan för den här gången. Halvläst.
DNF – Iakttagelserna
Aaaaooouuuuh så rätt det kan låta, och så trist det ändå kan vara. Julhelgens enda DNF blev Jane Harris Iakttagelserna. Jag tvekade efter hundra sidor (trots att jag aldrig tidigare har känt mig speciellt rädd att missa något när jag övergett en trist bok så hade jag plötsligt Annas ord om litterär fomo i skallen. Lustigt, jag hade inte ens tänkt på den där missa-något-ångesten förrän jag läste om den!), efter tvåhundra gav jag upp. Bye bye boken.
Detta ska vara eventuellt tänkas vara mustigt, frejdigt och på något vis en utvecklande resa för huvudpersonen och hennes ”matmor”, men… booooooring! För lite kul, för lite smarr, för lite SPÖKEN!
”…Så vid slutet av min första dag bortom all ära och redlighet satt jag sen där med två pennor, två tuttar, Charles Dickens, två skivor bröd och en tom skrivbok.”
Skottland 1863. Bessy Buckley är på flykt från sitt förflutna som prostituerad i Glasgow. Av en slump får hon jobb som hembiträde hos den vackra Arabella på Haivers slott. Bessy fascineras av sin nya matmor men blir också rätt fundersam över hennes ovanliga önskemål och konstiga befallningar. Bland annat befaller Arabella att Bessy ska skriva dagbok om allt hon gör och framför allt om vad hon tänker om det. Bessy inser snart att det inte bara är hon som bär på hemligheter, även Arabella döljer mycket. När Bessy börjar undersöka vad som hänt den förra tjänsteflickan som sägs ha kastat sig framför tåget inser hon att hon själv blivit inblandad i allra högsta grad. Hon beslutar sig för att hämnas, men hennes hämnd får ödesdigra konsekvenser, både för henne själv och för hennes omgivning. Men framför allt för Arabella…
Harris jämförs med Michel Faber och Sarah Waters – bah! Nu är boken förvisso inte riktigt lika kasst skriven som den ovan citerade baksidestexten *host*, men i jämförelse med t ex Sugar eller Kyssa sammet så SKÄMS den här boken, den springer och gömmer sig bakom närmaste ladugård.
Jag vet någon annan som kommer att uppskatta den mer, så den hamnar åtmistone inte i öppna spisen! Alltid nåt.
