DNF

Sommarlov med kulturkollo – trött

Jag hajade först inte att det var sjusovardagen idag, jag kom iväg i tid till jobbet, men jag var vääääldigt trött så dagens tema var ju smart valt som så ofta i fallet Kulturkollo (de där töserna alltså, de är suveräna).

150727

Jag hade för dagen en ny ljudbok i luren, Josefin Bornebuschs Född fenomenal, men det var kanske inte helt rätt idag, en dag som var VÄLDIGT mycket måndag. Jag tycker normalt att Bornebusch är en lysande komiker men denna fiktiva dagbok författad av förnumstig femtonåring fick mig att stänga av efter tjugo minuter, trots huvudpersonens enorma intresse för Anne Frank. Det blir en DNF! Kanske tar upp den igen. Vi får se.

Född fenomenal var kanske inte rätt bok att följa upp den fantastiska We Were Liars med. Mer om Lockhart imorgon. Hoppas jag. Det beror på hur trött jag är efter jobbet. Just nu känns fjorton arbetsdagar till semester som något oooööööverstiiiiigligt.

Nu blir det LGWPs senaste som pendlarlyssning. Spännande med Reine Brynolfsson som uppläsare, det blir min första Reine.


Öppnas i… öppnas inte mer, åtminstone inte på ett tag

Jag brukar inte redovisa DNF (did not finish) så ofta, men när det handlar om ett recex vill jag ändå göra det. Det var ingen bok jag bad om, jag fick den skickad till mig i en mycket mycket snygg kampanj, men det var fel tid för mig.

oppnasihan

Trots att den började med omnämnande av Berlinmuren så fick jag spunk på förstockade könsroller (känner mig aningens bakom flötet gällande nutids-Australien, trodde kanske att det var ett lite mer progressivt samhälle men jag hör nu många säga ”näää, mycket konservativt”) och man kan ju argumentera att det också är en verklighet som jag just på gund av min aningslöshet borde läsa mer om, men livet är för kort för böcker som bara får mig att tänka ”aaaaargh”, åtminstone så länge det ska kallas underhållningslitteratur. Facklitteratur är något annat.

Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död förblir alltså icke avslutad ett tag till. Jag kanske plockar upp den igen när jag känner mig lite mer open minded och tolerant 😉 – but don’t hold your breath

”Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…”

Huvudpersonen i en av grenarna beskrivs enligt följande:

Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien.

Hon säljer Tupperware, tror jag. That’s it. Inte alldeles hur jag tänker om framgångsrik affärsmänniska, även om dylika pyramidgrejor (jag får spunk på det fenomenet också, har massor av folk i fejjanfeeden som försöker prångla Forever, stjärnögt övertygade om att just de ska bli rika) säkert kan ge OK inkomst. Själv bojkottar jag kategoriskt plast, ljus-, kläd- och sminkpartyn av alla de slag. Kalla mig förstockad tekniknörd.

(nej, jag har fortfarande inte öppnat det medföljande brevet som inte fick öppnas före sidan 151 heller)


Åter till ljudboks-DNF?

Jag fortsätter att buzza ljudböcker för Storytel, men nu har jag stött på patrull. Jag lyssnar på Plura som läser upp Jo Nesbös Blod på snö, men det där suget jag förut hade efter att hitta stunder då jag kan lyssna finns inte. De senaste dagarna har jag till och med återgått till att lyssna på musik framför att lyssna på (eller läsa) bok när jag pendlar till jobbet.

Det kan bero på mycket, en arbetstopp förenad med en intensiv topp i privatlivet är en trolig anledning. Att jag inte gillar Pluras typiskt släpiga sätt att tala (som jag dock antar ska förväntas passa huvudpersonen i Blod på snö – men för mig blir det tvärtom, det förstärker en bild som redan känns lite som en klyscha) en annan.

Nu ska jag ge mig ut på en helgresa till Sverige, så det kommer att finnas gott om tillfällen att döda tid på flygplats, i flygplan och på flygbuss – så jag ska prova att lyssna Kvinnan på tåget också. Vilken lyx att kunna ditcha och hoppa vidare så enkelt, det är onekligen fördelen med fast pris per månad istället för per bok.

Om jag ska köpa lite svenska böcker igen, fastän jag har mycket oläst i hyllan? Aaaaahahahaaha. Jo, jag har väl en liten lista. Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, nyutkommen i pocket, står högst på den listan.

Fast först borde jag läsa ut det som har blivit min evighetspocket just nu. Aino Trosells En egen strand har legat i väskan länge, den är både smart och spännande och förtjänar rent av att vara en sträckläsningsbok, men igen: skallen är inte där, jag är för splittrad.

#ljudboksbuzz2015 #storytel #buzzador


Inget elfte bud för mig

150110
Det är inte du boken. Det är jag. Imorgon hittar du nån annan som kan älska dig, i bokträdet. Puss.


Men hoppla. En DNF.

image

Jo. Jag tänkte ju att jag behövde nåt snällt och harmlöst.  Gulligt. Nicholas Barreaus En engelsman i Paris såg lovande ut. Kärlek och Paris med en rejäl skvätt förvecklingar i bokförlagsmiljö (!), men det funkar inte. T-r-å-k-i-g-t. Jag är på tok för oromantisk för sånt här.

Jag gav den drygt 100 sidor men nu ger jag upp. Den får gå till byteshyllan i Sverige (jobbar i Västerås på skärtorsdagen) för jag är inte helt säker på att bokträdet på Sredzkistraße är redo för chick lit på svenska än. Å andra sidan så skulle det vara så illans kul att ställa dit nåt och se om och när det försvinner.  Å TREDJE sidan så hör jag svenska överallt i stan. Otroligt mycket svenskar här. Å fjärde sidan: trädet är mycket nedgånget och ska en gå efter skicket på det mesta som står där nu så är det inte många som bryr sig om det längre.  Schade!


it’s not you, it’s me

En av de saker som får folk att fnissa åt mig ibland är hyllorna och högarna med olästa böcker. Medboktokar brukar förstå, men i vissa fall kan till och med en del av DEM frusta en aning och tycka att jag kanske borde beta av det jag redan har istället för att fylla på med fler dåliga samveten.

dentrettondeMin vän Loveina är en boktok av hög kvalitet. Hon hälsade på oss i somras, hon gillade de kreativt utplacerade högarna (min filosofi: det finns inget rum som inte förskönas av en random bokhög! lättja och slump har absolut INGENTING med saken att göra. umf.), hon hånade mig inte och kvalade därför in i den exklusiva #boblmaf-liga som tillåts plocka ut EN bok av alla de mer än 600 olästa som jag ska börja läsa numedengångNU.

Loveina valde Den trettonde historien av Diane Setterfield. Intressant!

På pappret är den nämligen perfekt. Den göder min grava anglomani. Den berättar om ett fantastiskt bibliotek som tillhör en spännande kvinna, en framgångsrik och mystisk författare som plötsligt vill ha hjälp att skriva sin biografi. Familjehemligheter, bokrelaterat detektivarbete – ah, what’s not to love?

Men kärlek uppstod inte.

Jag låg i gräset i en park i Windsor och läste boken, men kärlek uppstod inte.
Jag satt på ett café i Berlin och läste boken, men kärlek uppstod inte.
Jag har försökt här hemma, med en spinnande katt i knät, men kärlek uppsto… ja, ni fattar.

Om jag ska försöka analysera så gick den för långsamt fram för den otåliga variant av mig som härskat de senaste månaderna. Det mystiska drog inte iväg så skruvat som jag hade hoppats. Jag hittade ingen att riktigt tycka om (en av de barnsligare sidorna av mig: jag vill hitta åtminstone en liten bifigur att riktigt heja på). Det kan mycket väl vara så att hypen, att ”alla andras” lovord knuffade mina förväntningar lite väl högt.

Så många böcker, så lite tid. Många älskar den här boken, men jag får stå kvar utanför just DEN gemenskapen. Jag drar iväg på nya äventyr till… till… till Yttre Hebriderna! Boken åker in i bokhyllan. Den KANSKE får en sista chans om något år innan den hamnar i byteshyllan på jobbet.


en DNF att skriva om

DNF? Did not finish. Jag skriver nästan aldrig om mina DNF-are (så många böcker att älska och skriva om, så lite tid att såga resten), men den här är udda nog att kanske kunna älskas av någon annan, så jag vill ändå nämna den. För mig är den för svår, för tjusig, fragmentarisk, konstnärlig. 80 sidor lästa (av 124), nu ger jag upp.

Va? Är jag dum som inte drar i mig de sista 44 när jag nu ändå läst så långt, säger du? Jo, kanske. Det är helt OK för mig.


Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger
. Inte för mig, men kanske för dig?

Margarete Stein läser böcker hon hittat. Böcker om sjöfart, gruvdrift, Europas fåglar, världens hav, hur man bygger flygplan och om de mäktiga uppfordringsverken. Hennes syster Fritzi vandrar. De är de enda unga människorna som finns kvar i den öde kolgruvestaden. Men en gång i tiden fanns en annan slags stad, där de unga var många och människor hade hopp.

Margarete och Fritzi upptäcker att det förr flöt en flod genom staden, en flod som nu tycks vara bortglömd och försvunnen. En flod som skulle kunna ge staden liv. Så systrarna bjuder in till fest för att fira nyupptäckten av floden, och hoppas att stadens gränsvakter ska släppa ut breven till världen utanför.