sur-Siv

när saker kanske inte håller

Gilmore Girls har nått kultstatus i stora delar av #boblmaf på grund av att Rory är en sån genuin boktok, introvert, smart – ja, en BOKTOK. ”Was mentioned in Gilmore Girls” är en riktigt bra BOTNS-kategori och det finns folk som gjort listor över just varenda bok som nämnts i serien.

(nej, jag har inte gjort testet. än.)

Netflix har köpt in serien och man kan se varenda avsnitt från starten i väntan på nya avsnitt till hösten (DET blir intressant – tio år senare…) och jag som är i desperat behov av Mys Med Stort M (a k a MYS) började se serien igen från starten.

Nu är det väl ingen nyhet att TV-serier där de första avsnitten har mer än femton år på nacken ofta känns en smula daterade, men ändå blev jag paff över hur många saker jag retar mig på nu. Det är en situationskomedi av ett slag som jag inte längre är så jätteförtjust i, alla karaktärer är polariserade och dragna in absurdum, det generaliseras och görs narr av än det ena, än det andra. Serien utspelas i Connecticut och det är gott om bortskämda rika människor som badar i pengar. Trots att serien anses ha en feministisk touch (oh well, på det amerikanska TV-serie-sättet) baxnar jag nu över hur könsroller cementeras.

Finns det något BRA? Jo, såklart: detta är big time aka-porr. Y a l e. Och böckerna. Igen. Kul cameos/birollsinhopp av bla Norman Mailer, The Bangles, Fenn/Amick (Twin Peeeeeaks), Traci Lords, Sebastian Bach, The Sparks och Madeleine Albright. To name a few.

Jag har blivit en humorlös mupp. Eller så har jag bara gått vidare. Men OK: jag kommer säkert att se de nya avsnitten i höst.

Annonser

stackars Mila

Det händer då och då att svenska halvkändisar ger ut böcker. Jag blir alltid lika kluven. Nyfiken, men kan jag läsa/lyssna utan att färgas av mina gamla åsikter om personen ifråga?

Nej, det kan jag såklart inte (kan någon det, till fullo?), men det går ju att försöka.

Sålunda lyssnade jag på Bucketlist (sic!). Trots dubier. Detta skulle ju vara något nytt, enligt Zytomierska aldrig tidigare skådat på den svenska marknaden (*.

Nåt STEKHETT! S e x i g t !

Nyseparerad medelålders kvinna ger sig ut för att dejta. Hon vill ha sex! Hon skapar en bucket list med saker hon ska göra (eller inte göra – bli kär snabbt t ex) och betar sedan av den, alltmedan hon försöker marknadsföra sin succéprodukt (självklart inriktad på viktminskning) i USA.

Redan när jag hör listan känner jag ett ”aaaahahaha, oj då” (ligga med en kändis? vill man det efter att man fyllt 22? really?) men jag lyssnar vidare.

Ja. Nej. Ledsen.

Huvudpersonen Mila (som inte ska vara en replica av författaren enligt densamma – men många av oss som läser anar kanske en idealiserad självbild ändå) är inbiten Östermalmsbo. Hennes föräldrar är invandrare, de har slitit hårt och med pengarna de tjänade på sina restauranger byggde de ett liv på Östermalm. Där har Mila sedan fortsatt sitt liv också. Men Mila hatar snobbar! HATAR! Ja, det kan man göra. Men då blir det ännu fjantigare att Milas handväskor (inga superspännande märken, om du frågar min inre snobb – lol! ;)), Rolex, ”dyraste modellen av Canada Goose” etc så ofta nämns i texten. Oh well.

SEXET då?

Jag asgarvade när jag läste Tramsfrans blogginlägg om boken. JA. Han har rätt. De där femtio nyanserna doftar rätt 2013.

Hur ska jag börja? Som bloggtexten ovan säger – finns det ingen sån här litteratur på svenska? Eskapism med försök till sexig ton? Hm… Hört talas om Denise Rudberg?

Och så till mina nördiga kommentarer (jaja, en av mina närmaste vänner är sexolog, man färgas av det):

Jag tycker lite synd om Mila som inte verkar ha utforskat sin kropp på egen hand trots att det verkar ha funnits en längtan hos henne efter mer kunskap och hetare orgasmer. Men historien är kanske inte helt stringent. Ena stunden är kille X den enda som nånsin lyckats tillfredsställa Mila superbra, nästa stund talas det om Y, som också är ett fantastiskt ligg, sen är det bara X som lyckats igen. Hm. Lite tragikomisk var också historien om när X ger henne en s k G-punktorgasm och hon tänker att hon nu har fått orgasm på ”riktigt” (wtf??) för första gången. 1) PÅ RIKTIGT? Har vi inte slutat gradera vilka orgasmer som är ”riktiga”? är en orgasm som man får av klitoris-stimulans mindre riktig? 2) men kraken, Mila då – vänta på att en MAN ska ge den till en? Vad hände med att utforska sig själv? Eller räknas inte såna orgasmer heller? Att komma samtidigt verkar också vara höjden av lycka i Milas värld. Lite omodernt.

Nä, OK, nu är jag hård, men om en författare säger sig vilja ge den svenska marknaden något nytt och sexigt – ”som är roligare än chicklit” – så får man leverera.

Annat som får mig att känna mig uråldrig är när Mila önskar att hon vore mer som sina tokiga, roliga och porriga kompisar. Hon tänker så efter att en av dessa roliga porriga kompisar spottat ut bacon och ägg på Milas mage. Ja, det låter ju sannerligen som något tokroligt att sträva efter! Nån av de här vännerna har dessutom ”lärt sig att öppna upp halsmandlarna” (sov alla på biologin?) för att kunna ta penis längre ner i halsen. Att porrdansa på bord – tja, det kan man väl tycka är ballt om man vill (jag orkar inte bry mig om vad som är ballt och hinner knappt med i svängarna när det kommer till vad som är ballt för att det är ballt och vad som är ballt för att det är så fel att det är sarkastiskt ballt) – men kalla mig lantis: jag tycker mest att det låter jobbigt.

Men jag försökte! Jag lyssnade på hela. Det kommer garanterat att finnas en publik för det här, men jag blev inte direkt imponerad. Å andra sidan, Katrin har alltid levt på att vara en snackis/rå citatmaskin snarare än på att leverera kvalitet (antingen hade förlaget för ont om pengar för att anlita en tuff redaktör, eller så var redaktören rädd för Katrin). Nu bidrog jag till det snackisbruset. Det är mig veterligen första gången någonsin. Jag bjuder på det!

*) well, sen läser jag att hon aldrig läser något själv. aldrig. inte ens tidningen. case closed.


A tale of many cities

Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.

Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!

Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.

Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.


   Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.

Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…

***

Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!

Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.


Säkert kort? Tydligen inte.

Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.

And then came The Little Shop of Happy Ever After.

Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.

Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.

Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.

Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila  igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).

Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.

Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!


Vem sa att romantiken är död?

Följande misslyckade utbildningsinsats avbryts härmed. 

(Detta är i n t e från en enbart-hookup-site. Det är på en sida där jag efterlyser nya kompisar av alla kön. Och att vi är grannar innebär att vi bor i samma stadsdel ihop med ungefär 160000 – ja, hundrasextio tusen – andra invånare)

Jag kan oftast stava till aquaintance också. Åtminstone är jag inte är lika less som jag var när jag skrev.

  
Vissa fredagskvällar är det bäst att bara gå och lägga sig tidigt ihop med en bra bok. Lullade runt och njöt min ljuvliga (förutom en del invånare då 😬) stad i fyyyyyra timmar efter jobbet igår. Bra grund för god sömn.

   
    
   


Gott nytt år! 

Gårdagens sammanfattning på fejjan platsar här också.

Gott nytt år – Happy new year!

2015 var året då jag _landade_ i Berlin efter ett lite rörigt 2014. Att byta land som fullvuxen (med allt vad det innebär av ägande av hus mm) är inte jätte-enkelt. Speciellt inte när man gör det ensam, utan någon familjemedlem att ”bytas av med” när det gäller att stångas med regler och att försöka förstå lagar, myndigheter och helt enkelt hur saker bara FUNKAR (och INTE funkar). Det är fortfarande ingen alltigenom enkel resa, men det hade det ju inte varit i hemtama Sverige heller.

Jag har gjort massor av saker i år som jag på förhand inte trodde att jag vågade, som jag angstade över in absurdum långt i förväg, men som gick bra och ibland till och med jättebra. Jag har gjort massor av saker som INTE gick så bra också, men som gav ännu fler bidrag till upplevelsehögen som fackar in under ”tja, jag överlevde det också”.

Jag har fått nya vänner, en del av dem har försvunnit långt bort (geografiskt) för snabbt (detta är en sån stad, folk kommer och går i en faslig fart ibland) men tack vare bl a denna ofta utskällda plattform är det ganska enkelt att höras av ändå – det gillar jag. Jag har lärt mig helt nya saker om skillnaden i hur jag trodde att jag ville ha mina (kärleks-)relationer (för att man ”ska” vilja ha det så) och hur jag _faktiskt_ vill ha det och att det är tillåtet att ha det så. Där har jag utvecklat mitt tänk massor och en stor sten föll från mitt bröst när jag landade i hur jag har det nu. Jag hoppas att 2016 fortsätter lika bra där. Därmed inte sagt att jag inte kan få återvända till relationer som de såg ut för mig förut den dagen det känns som om jag vill ha det så. Alla dessa fantastiska diskussioner som har fått mig att komma hit!

Jag har läst mindre än vanligt (rastlös, rastlös!) men promenerat och lyssnat mer. Jag har köpt en TV som jag aldrig tittar på. Det kanske låter som ett dumt nyårslöfte (speciellt som jag inte gillar nyårslöften) men att försöka att komma ihåg att kolla på nyheter varje dag vore kanske inte så dumt, för jag är less på mig själv som FORTFARANDE håller mer koll på vad som händer i Sverige än i det som jag räknar som mitt hemland nu. De senaste veckorna har jag börjat åtgärda det mer medvetet. Jag ska fortsätta med det. Jag har träffat världens bästa bokklubb tre gånger i tre städer, och några av mina favoritmedlemmar har jag träffat ännu mer än så när de valt att förlägga helger här i stan. Jag har startat en ny bokklubb här, var den landar får vi se. Vi kommer från många länder och har relativt stor spridning åldersmässigt. Jag kan behöva gå från demokrati till diktatur om vi nånsin ska kunna hitta nästa bok att läsa 😉

Jag har varit för lat med att utveckla mitt nya hemlands språk. Jag behärskar det FORTFARANDE inte så bra som jag vill. Det svåra är att lägga ambitionerna på en lagom nivå. Jag är extremt verbal både på svenska och på engelska, att kräva samma nivå på tyska är att plåga sig, men jag har så svårt så svårt att hitta min godkända nivå. Det jobbiga och det enkla (på en och samma gång) är att det är bara JAG som kan påverka det här. Jag har ingen USB-port där jag kan plugga in en kabel och installera Deutsch_super_prima_toll_toll_toll. Jag har förvisso förbättrat min egen attityd till det här också de senaste månaderna, men jag får skärpa mig lite till.

Surt, sött och salt, jag är tacksam för mitt 2015. Vi var några som talade om att åldras (vi hade lite ynk-party kring det där som bl a händer med ögon med åren) och jag hävdade aningens drygt att trots att kroppen ”försämras” (både funktionsmässigt och rent estetiskt – om man ska gå efter den norm vi ofta bedöms efter) så har jag aldrig varit bättre än nu. Jag älskar att vara nu. Det är möjligt att jag både har nått och passerat krönet av mitt ”bästa”, men nä, det tror jag inte. Jag är redan äldre än min halvbror blev och är bara tio år yngre än pappa var när han dog. Det är tänkvärt. Jag kan bli gammal eller jag kan berövas chansen att bli gammal. Somligt går att påverka, annat inte. Det är väl en himla tur att vi inte vet allt på förhand! Jag drog inte högvinsten i det genetiska lotteriet när det gäller hälsomässigt arv, jag har höstat in en del kroniska sjukdomar som ställer till det i perioder, men det kan jag ju inte älta. Vem i vår ålder saknar krämpor? Igen: här och nu. Det jag kan påverka försöker jag påverka inom rimliga gränser. Jag kan göra mer, det kan alla, men jag har hittat min nivå.

Hej 2016! Jag är visserligen cynisk och rörs inte längre så mycket av att vi människor i vår del av världen har bestämt att ena dagen heter året 2015, nästa dag heter det 2016, men bring it on. The only constant is change. Mycket av det jag finner trygghet i nu kommer att rivas upp. Jag tror åtminstone inte att jag får tråkigt nästa år heller.

Ha kul ikväll, hur ni än firar! Jag hade mitt kompishäng/årsbokslut igår, mitt hörn av stan (till och med mitt hörn av kvarteret är ökänt eftersom det vetter mot Mauerpark) förvandlas till ett veritabelt fyrkerkerikaos denna dag så jag vill inte lämna djuren ensamma. Det blir god mat (till mig och dem) och dryck (till mig, sorry dandy-Spockissen, men du får bara vatten ikväll också) nån bra film och massor av bra musik för att blocka åtminstone lite av smällandet därute.

———–

(ja, nedan ser ni hur det gick. huset står kvar men nog var det ”livat” ett tag. jag blir så less på folk, vi har stora stora Mauerpark på andra sidan Eberswalder Strasse – runt femtio meter – ändå tycker många att det är en bra idé att dra av sina fyrverkeribatterier mitt bland husen)

———–

Tidigare på dagen igår tog jag ännu en av mina långpromenader i Mitte och Prenzlberg. Det slutade med att jag bar runt på möbler (jaja, möbel då, det blev bara en den här gången) igen. Jag har en dröm om att kunna få in ett litet skrivbord i sovrummet och i väntan på att Det Perfekta Skrivbordet ska dyka upp så hittade jag en bekväm och rolig stol att ha till det.  Risken finns att den blir ”chairdrobe” i väntan på skrivbordet, vi får se om jag lyckas hålla den fri från kläder.


Mitte är en stooooor stadsdel, jag vandrar oftast i de labyrintlika kvarteren mellan Alexanderplatz och Rosenthaler Platz. Jag har mitt gamla ”beting” att försöka hitta nya hörn och gatsnuttar varje dag och tro det eller ej: det går fortfarande. Ny graffiti är det lätt att hitta, det förändras snabbt på gott och ont. Plötsligt är snyggsnygga favoriter övermålade med något annat. Vissa gånger till det bättre (ja, inte om det är snyggsnygga favoriter då), ibland till det sämre. Fördelen med den snabba förändringen är ju att det finns en chans att det kommer något snyggsnyggt igen.

Berlin var länge känt för sina otaliga squats, numera är det inte lika vanligt, men några ockuperade hus finner man fortfarande. Även i dyra delar av stan där innehav av fastighet kan betyda stora inkomster står hus tomma och helt eller halvt förfallna. Ägandeförhållanden är komplicerade att reda ut efter krig och delat land.

läshörna, nån?
  

———–

…och så lydde jag min mosters tips! Hon hade läst om den vietnamesiska restaurangen District Mot och undrade om jag hade testat den. Jag har gått förbi mååååånga gånger, det ser ”ganska” galet ut från utsidan, men jag har inte tänkt mer på det. Igår gick jag in och åt! Mysigt ställe med både stora och små bord, bra musik och rolig meny. Saigoninspirerad streetfood, somligt äventyrligt, annat ganska ”normalt” – men ingenting tråkigt. Jag åt sommarrullar (icke friterade vårrullar), friterad sötpotatis och grillade grönsaker. Det var GOTT! Personalen ränner så gott de kan men det är ett populärt ställe, så man kan få vänta en stund. Jag har en ny väskbok, så mig gick det ingen nöd på.

Bäst av allt: riktigt vietnamesiskt kaffe som dessert! Det har jag saknat. Måste nog åka till den vietnamesiska marknaden och se om jag kan hitta sil (VARFÖR lämnade jag alla i Sverige? dumt dumt dumt, de var ju roliga souvenirer från vår resa för två år sen) och kaffe. Cikoria gör något med smaken som jag älskar.



(inga konstigheter)


Länkstänk

Long time no see. Det är lite småkaos. Min kollega är sjuk och har varit borta i över två veckor nu, så jag har fått försöka agera 200%, parat med att ta hand om ett svårt sjukt djur.

Vad jag har lärt mig: i Tyskland har man förstärkt djurskydd jämfört med i Sverige. Det betyder att en veterinär kan vägra avlivning så länge hen anser att det finns något alls kvar att prova.

Min äldsta katt är (minst) tretton år gammal. Jag säger minst för hon är f d ”gatukatt” och kom till mig i risigt tillstånd, men vuxen, upphittad av en god vän som dock inte kunde behålla henne. Nu har hon åldershalvtaskiga njurar, ikterus (Gelbsucht! veckans tyskalektion) och levervärden som ständigt försämras trots behandling. De vet inte varför. Jag har varit på två olika kliniker, träffat tre olika veterinärer (högutbildade akademiker alltså, varav ingen talar engelska, trots att de är yngre än jag. I BERLIN? Really?) – alla säger ”men vi KAN testa detta och detta också”. Fem veterinärbesök inalles, hittills 400 euro spenderade: fyra infusioner, ett par injektioner (bl a B12), två omgångar omfattande blodtester, röntgen, ett ultraljud. En MYCKET trött, stressad och ledsen katt senare vet de fortfarande inte vad de ska göra. Men somna in får hon inte. Jag blir förtvivlad.

För att hinna göra fulla arbetsdagar (och lite till, som förväntas i ”mitt” hus samt behövs då kollegan är sjuk) har jag gått upp fem på morgonen den här veckan för att kunna smita från jobbet ”redan” 17.15 och hinna till veterinären. Jag vet att många går upp kl fem konstant till vardags, jag har gjort det själv förr (när jag jobbade på verkstad) men nu börjar jag med allt sammantaget OCKSÅ känna mig så trött, ledsen och stressad att jag snart ber nån att avliva MIG.

Gnäll gnäll. Man lär sig något nytt om Tyskland varje dag. Och jag har onekligen fått använda min tyska på nya och intressanta sätt.

izzymagen
ixxybones

Izzy joinar den berlinska tanken på dekadens och bjussar på lite naken hud och ben

—————

Jag kan åtminstone erbjuda lite länkstänk! Friskt blandat. Läs och förundras.

Nils-Erik Forsgård har skrivit en av mina favoritböcker om Berlin, nu är han tillbaka med Dagarnas skum:

dagarnasskum

”Det har gått tio år sedan Forsgård publicerade sin kritikerhyllade bok om Berlin. Nu återkommer han med en högaktuell bok där Berlin återigen spelar en viktig roll, men denna gång en biroll. I den långa skuggan av Europas ekonomiska kris reser Forsgård till många olika städer och platser, Han vistas i centrum, i Bryssel och Barcelona, men besöker också periferin, Reykjavik, Aten och Istanbul. Han möter människor och beskriver stämningar och analyserar tendenser. Bokens kärna bildas av flera längre essäistiska betraktelser kring Europa från igår och idag, det handlar om arvet efter Napoleon Bonaparte, murens fall 1989, yttrandefrihetens gränser, Auschwitz och första världskrigets långa efterspel. Boken präglas av stor formuleringsglädje och av observationer som numera bara kan kallas – forsgårdska.”

Den åker upp på listan med eventuella julklappar till mig själv.

—————

Det skönaste jag läst på länge: ett VLT-reportage om Anders Granberg som brevväxlade med sig själv i nästan tjugo år – resultatet blev en konstutställning.

”— nästan 20 år senare har Anders Granberg lyckats skicka vykort till sig själv och andra från samtliga jordens nationer. Nästan. Tchad, Mali, Centralafrikanska republiken och Östtimor gick han bet på.
– Sierra Leone var svårt också, där finns ingen ordentlig postgång på grund av oroligheter. Att man inte kan skicka post säger något om vilket tillstånd ett land befinner sig i, säger han.”

Du kan se utställningen Allt förlöper fint på Postmuseum Stockholm fram till 31/10 2016.