stackars Mila
Det händer då och då att svenska halvkändisar ger ut böcker. Jag blir alltid lika kluven. Nyfiken, men kan jag läsa/lyssna utan att färgas av mina gamla åsikter om personen ifråga?
Nej, det kan jag såklart inte (kan någon det, till fullo?), men det går ju att försöka.
Sålunda lyssnade jag på Bucketlist (sic!). Trots dubier. Detta skulle ju vara något nytt, enligt Zytomierska aldrig tidigare skådat på den svenska marknaden (*.
Nåt STEKHETT! S e x i g t !
Nyseparerad medelålders kvinna ger sig ut för att dejta. Hon vill ha sex! Hon skapar en bucket list med saker hon ska göra (eller inte göra – bli kär snabbt t ex) och betar sedan av den, alltmedan hon försöker marknadsföra sin succéprodukt (självklart inriktad på viktminskning) i USA.
Redan när jag hör listan känner jag ett ”aaaahahaha, oj då” (ligga med en kändis? vill man det efter att man fyllt 22? really?) men jag lyssnar vidare.
Ja. Nej. Ledsen.
Huvudpersonen Mila (som inte ska vara en replica av författaren enligt densamma – men många av oss som läser anar kanske en idealiserad självbild ändå) är inbiten Östermalmsbo. Hennes föräldrar är invandrare, de har slitit hårt och med pengarna de tjänade på sina restauranger byggde de ett liv på Östermalm. Där har Mila sedan fortsatt sitt liv också. Men Mila hatar snobbar! HATAR! Ja, det kan man göra. Men då blir det ännu fjantigare att Milas handväskor (inga superspännande märken, om du frågar min inre snobb – lol! ;)), Rolex, ”dyraste modellen av Canada Goose” etc så ofta nämns i texten. Oh well.
SEXET då?
Jag asgarvade när jag läste Tramsfrans blogginlägg om boken. JA. Han har rätt. De där femtio nyanserna doftar rätt 2013.
Hur ska jag börja? Som bloggtexten ovan säger – finns det ingen sån här litteratur på svenska? Eskapism med försök till sexig ton? Hm… Hört talas om Denise Rudberg?
Och så till mina nördiga kommentarer (jaja, en av mina närmaste vänner är sexolog, man färgas av det):
Jag tycker lite synd om Mila som inte verkar ha utforskat sin kropp på egen hand trots att det verkar ha funnits en längtan hos henne efter mer kunskap och hetare orgasmer. Men historien är kanske inte helt stringent. Ena stunden är kille X den enda som nånsin lyckats tillfredsställa Mila superbra, nästa stund talas det om Y, som också är ett fantastiskt ligg, sen är det bara X som lyckats igen. Hm. Lite tragikomisk var också historien om när X ger henne en s k G-punktorgasm och hon tänker att hon nu har fått orgasm på ”riktigt” (wtf??) för första gången. 1) PÅ RIKTIGT? Har vi inte slutat gradera vilka orgasmer som är ”riktiga”? är en orgasm som man får av klitoris-stimulans mindre riktig? 2) men kraken, Mila då – vänta på att en MAN ska ge den till en? Vad hände med att utforska sig själv? Eller räknas inte såna orgasmer heller? Att komma samtidigt verkar också vara höjden av lycka i Milas värld. Lite omodernt.
Nä, OK, nu är jag hård, men om en författare säger sig vilja ge den svenska marknaden något nytt och sexigt – ”som är roligare än chicklit” – så får man leverera.
Annat som får mig att känna mig uråldrig är när Mila önskar att hon vore mer som sina tokiga, roliga och porriga kompisar. Hon tänker så efter att en av dessa roliga porriga kompisar spottat ut bacon och ägg på Milas mage. Ja, det låter ju sannerligen som något tokroligt att sträva efter! Nån av de här vännerna har dessutom ”lärt sig att öppna upp halsmandlarna” (sov alla på biologin?) för att kunna ta penis längre ner i halsen. Att porrdansa på bord – tja, det kan man väl tycka är ballt om man vill (jag orkar inte bry mig om vad som är ballt och hinner knappt med i svängarna när det kommer till vad som är ballt för att det är ballt och vad som är ballt för att det är så fel att det är sarkastiskt ballt) – men kalla mig lantis: jag tycker mest att det låter jobbigt.
Men jag försökte! Jag lyssnade på hela. Det kommer garanterat att finnas en publik för det här, men jag blev inte direkt imponerad. Å andra sidan, Katrin har alltid levt på att vara en snackis/rå citatmaskin snarare än på att leverera kvalitet (antingen hade förlaget för ont om pengar för att anlita en tuff redaktör, eller så var redaktören rädd för Katrin). Nu bidrog jag till det snackisbruset. Det är mig veterligen första gången någonsin. Jag bjuder på det!
*) well, sen läser jag att hon aldrig läser något själv. aldrig. inte ens tidningen. case closed.
A tale of many cities
Förra söndagen bjöd på tropisk värme parad med en känsla av glatt men tungt huvud (att njuta fest med goda vänner till klockan fem på morgonen gör gärna sånt med en mycket medelålders kropp). Sådana dagar avnjutes bäst med en lång snirklig promenad beväpnad med (minst) en bok i väskan. Som jag skrev häromsistens var det Folke Schimanski som fick följa mig på färden – men jag måste berätta om en av mina allra bästa läsplatser också.
Leise Park firar alldeles i dagarna fem år som park, och den har varit kontroversiell sedan starten. Man har nämligen tagit ett hörn av en gammal kyrkogård, låtit det vildvuxna växa sig ännu vildare, låtit många gravar vara kvar (ingen har begravts här sedan 1970) OCH gjort 1) en park av det 2) med en massa LEKPARKSYTOR. Leka på en kyrkogård? Kränkande tanke för många många människor!
Själv tycker jag att det är alldeles ljuvligt. Vackert. Fantasieggande. Jag stortrivs. Här finns bl a små gläntor med vädertåliga hängmattor som man kan låna, och jag hade turen att hitta en ledig. Där låg jag och läste om stans historia, med solen strilande ner mellan löven och en glad koltrast som tjoade en bit bort. Det är paradis för mig. Alldeles gratis.
Du finner parken i Prenzlberg, en kort promenad från Alexanderplatz, på lilla tysta Heinrich Roller Str. Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Det här är Berlin at its best.
Där uppe låg de och pussades och var kära. Leise Park är en fantastisk plats för en dejt! Och vet ni, jag tror att själarna vars stoft blivit en del av jorden där tycker att barn, läsande tanter och hånglande nykära är preciiiiiis vad de vill ha på sin viloplats.
Lite spänning blev det för några år sen då det hittades benknotor och hår i parken. Hade de streetsmarta stadsrävarna grävt upp LIK? Var detta beviset för olämpligheten i att göra en lekpark här? Gillar man drama kan man ju tänka så, men rävar gräver nog inte upp benknotor som eventuellt finns kvar tre meter under ytan, menade en av parkens skapare och försvarare. Nåväl, benen skickades till rättsmedicin i Moabit för analys (var de mänskliga? hur gamla var de?) och hur det gick sen vet jag faktiskt inte. Det går säkert att googla fram men jag föredrar att ha kvar det där mysteriet i mitt huvud…
***
Så till en annan favoritstad och kampen jag för med min obotliga inre London-snobb. Jag lyssnar på en bok som utspelas i en vansinnigt trevlig stadsdel – Islington – och rynkar pannan varje gång den svenska inläsaren säger Aaaaajlington. Isslington! ISSLINGTON!
Säger jag alltid allting rätt? Nej. Absolut inte. Men ändå.
Säkert kort? Tydligen inte.
Jag säger ofta att Jenny Colgan är mitt säkra kort i den lättviktiga delen av att byta liv-genren. Kanske inte fantastisk, men alltid helt OK.
And then came The Little Shop of Happy Ever After.
Det initiala upplägget är snudd på siviskt perfekt: en kvinna blir av med sitt jobb på ett bibliotek i Birmingham och börjar smida nya planer. Detta var extra träffande i hjärtat (eller hjärnan) eftersom nyheten om att min arbetsgivare måste låta 7000 – ja, tre nollor – personer gå kom ut i samband med att jag köpte boken, och alldeles då hade jag ingen aning om vad som skulle hända med mig, tankarna snurrade.
Nina är en riktig bokmal, så fast i sina böcker att hennes vänner finner det omväxlande roande (oroande?) och irriterande. Speciellt hennes flatmate Surinder, som bokstavligen tror att huset ska bågna av alla böcker Nina räddar. Köper. Tar över när bibliotek läggs ner. Ja, hon knarkar böcker.
Nina har som så många av oss andra boktokar drömt drömmar om att öppna en bokhandel. Att bli den som lyckas para rätt bok med rätt köpare. Lokal är förstås ett aber, det är dyrt att hyra affärsyta. En ambulerande butik kanske? Som en food truck, fast med böcker? Hon scannar annonser och hittar Sin Lastbil. Den perfekta lastbilen till bra pris. Enda kruxet är att den finns i en liten håla i Skottland. Ska hon orka åka dit bara för att kolla in en lastbil som hon inte ens vet om hon kan köpa, än mindre köra? Hon tar sitt avgångsvederlag och åker. Sen kan ni gissa resten. Det är ju ändå, som jag skrev i början, en att byta liv-bok.
Länge tyckte jag MYCKET om den här boken, upplägget (en ambulerande boklåda! som säljer”lyckliga slut”! SKOTTLAND! Swooooooon!) MEN så kom kärleken och förstörde allt. Jag har börjat reta mig lite på vad som utkristalliseras som Colgans ständiga recept när hon skriver böcker numera. Nu kan jag inte skriva ner det receptet utan att spoila, men ni får lita på mig. Aaaaargh. Nåja, det är irriterande. ÄNNU mer irriterande är hur platt, taffligt och heteronormativt Kategori 1 A kärleken skildras när allt väl ordnar sig. Utan att gå in på detaljer för att slippa spoila igen så får det väl finnas en gräns för hur pinsamt platt en sexscen kan bli. Colgan kan bättre än så. Det är väl därför jag surar. Något som skulle kunna bli en trevlig sufflé -inget avancerat som man minns länge, men något riktigt gött att sätta tänderna i till en kopp kaffe – pyser ihop och blir trams. Klägg. Det nästan luktar lite bränt (eller så är det bara min bittra hjärna som stinker).
Jag brukar ta med mina lästa Colgan på BBC-resorna för att byta bort dem mot Svenska Saker Jag Saknat, men denna vill jag inte tvinga på nån av de andra. MÖJLIGEN om nån av dem vill lustmörda. Troligtvis hamnar boken i bokträdet. Bokträdet har förövrigt hostat upp sig på sistone, där finns numera ganska bra svenska böcker (länge retade jag mig ju på att jag ställde dit svenska böcker som var borta en timme senare när jag passerade igen, men att det tycktes vara ont om andra expatsvenskar som hade lust att fylla på), så kanske borde jag inte tynga ner det med en halvkass bok på engelska.
Som tur är så har jag bättre vandra-vidare-böcker som ska jag försöka locka resten av BBC med. Jag ska förvisso till Sverige bara två veckor innan jag träffar de andra i Amsterdam, men vem vet – om jag glömmer att köpa nån av mina längtans-saker kan det vara bra att ha bytesvaluta i bokform!
Vem sa att romantiken är död?
Följande misslyckade utbildningsinsats avbryts härmed.
(Detta är i n t e från en enbart-hookup-site. Det är på en sida där jag efterlyser nya kompisar av alla kön. Och att vi är grannar innebär att vi bor i samma stadsdel ihop med ungefär 160000 – ja, hundrasextio tusen – andra invånare)
Jag kan oftast stava till aquaintance också. Åtminstone är jag inte är lika less som jag var när jag skrev.
Vissa fredagskvällar är det bäst att bara gå och lägga sig tidigt ihop med en bra bok. Lullade runt och njöt min ljuvliga (förutom en del invånare då 😬) stad i fyyyyyra timmar efter jobbet igår. Bra grund för god sömn.
Gott nytt år!
Gårdagens sammanfattning på fejjan platsar här också.
Gott nytt år – Happy new year!
2015 var året då jag _landade_ i Berlin efter ett lite rörigt 2014. Att byta land som fullvuxen (med allt vad det innebär av ägande av hus mm) är inte jätte-enkelt. Speciellt inte när man gör det ensam, utan någon familjemedlem att ”bytas av med” när det gäller att stångas med regler och att försöka förstå lagar, myndigheter och helt enkelt hur saker bara FUNKAR (och INTE funkar). Det är fortfarande ingen alltigenom enkel resa, men det hade det ju inte varit i hemtama Sverige heller.
Jag har gjort massor av saker i år som jag på förhand inte trodde att jag vågade, som jag angstade över in absurdum långt i förväg, men som gick bra och ibland till och med jättebra. Jag har gjort massor av saker som INTE gick så bra också, men som gav ännu fler bidrag till upplevelsehögen som fackar in under ”tja, jag överlevde det också”.
Jag har fått nya vänner, en del av dem har försvunnit långt bort (geografiskt) för snabbt (detta är en sån stad, folk kommer och går i en faslig fart ibland) men tack vare bl a denna ofta utskällda plattform är det ganska enkelt att höras av ändå – det gillar jag. Jag har lärt mig helt nya saker om skillnaden i hur jag trodde att jag ville ha mina (kärleks-)relationer (för att man ”ska” vilja ha det så) och hur jag _faktiskt_ vill ha det och att det är tillåtet att ha det så. Där har jag utvecklat mitt tänk massor och en stor sten föll från mitt bröst när jag landade i hur jag har det nu. Jag hoppas att 2016 fortsätter lika bra där. Därmed inte sagt att jag inte kan få återvända till relationer som de såg ut för mig förut den dagen det känns som om jag vill ha det så. Alla dessa fantastiska diskussioner som har fått mig att komma hit!
Jag har läst mindre än vanligt (rastlös, rastlös!) men promenerat och lyssnat mer. Jag har köpt en TV som jag aldrig tittar på. Det kanske låter som ett dumt nyårslöfte (speciellt som jag inte gillar nyårslöften) men att försöka att komma ihåg att kolla på nyheter varje dag vore kanske inte så dumt, för jag är less på mig själv som FORTFARANDE håller mer koll på vad som händer i Sverige än i det som jag räknar som mitt hemland nu. De senaste veckorna har jag börjat åtgärda det mer medvetet. Jag ska fortsätta med det. Jag har träffat världens bästa bokklubb tre gånger i tre städer, och några av mina favoritmedlemmar har jag träffat ännu mer än så när de valt att förlägga helger här i stan. Jag har startat en ny bokklubb här, var den landar får vi se. Vi kommer från många länder och har relativt stor spridning åldersmässigt. Jag kan behöva gå från demokrati till diktatur om vi nånsin ska kunna hitta nästa bok att läsa 😉
Jag har varit för lat med att utveckla mitt nya hemlands språk. Jag behärskar det FORTFARANDE inte så bra som jag vill. Det svåra är att lägga ambitionerna på en lagom nivå. Jag är extremt verbal både på svenska och på engelska, att kräva samma nivå på tyska är att plåga sig, men jag har så svårt så svårt att hitta min godkända nivå. Det jobbiga och det enkla (på en och samma gång) är att det är bara JAG som kan påverka det här. Jag har ingen USB-port där jag kan plugga in en kabel och installera Deutsch_super_prima_toll_toll_toll. Jag har förvisso förbättrat min egen attityd till det här också de senaste månaderna, men jag får skärpa mig lite till.
Surt, sött och salt, jag är tacksam för mitt 2015. Vi var några som talade om att åldras (vi hade lite ynk-party kring det där som bl a händer med ögon med åren) och jag hävdade aningens drygt att trots att kroppen ”försämras” (både funktionsmässigt och rent estetiskt – om man ska gå efter den norm vi ofta bedöms efter) så har jag aldrig varit bättre än nu. Jag älskar att vara nu. Det är möjligt att jag både har nått och passerat krönet av mitt ”bästa”, men nä, det tror jag inte. Jag är redan äldre än min halvbror blev och är bara tio år yngre än pappa var när han dog. Det är tänkvärt. Jag kan bli gammal eller jag kan berövas chansen att bli gammal. Somligt går att påverka, annat inte. Det är väl en himla tur att vi inte vet allt på förhand! Jag drog inte högvinsten i det genetiska lotteriet när det gäller hälsomässigt arv, jag har höstat in en del kroniska sjukdomar som ställer till det i perioder, men det kan jag ju inte älta. Vem i vår ålder saknar krämpor? Igen: här och nu. Det jag kan påverka försöker jag påverka inom rimliga gränser. Jag kan göra mer, det kan alla, men jag har hittat min nivå.
Hej 2016! Jag är visserligen cynisk och rörs inte längre så mycket av att vi människor i vår del av världen har bestämt att ena dagen heter året 2015, nästa dag heter det 2016, men bring it on. The only constant is change. Mycket av det jag finner trygghet i nu kommer att rivas upp. Jag tror åtminstone inte att jag får tråkigt nästa år heller.
Ha kul ikväll, hur ni än firar! Jag hade mitt kompishäng/årsbokslut igår, mitt hörn av stan (till och med mitt hörn av kvarteret är ökänt eftersom det vetter mot Mauerpark) förvandlas till ett veritabelt fyrkerkerikaos denna dag så jag vill inte lämna djuren ensamma. Det blir god mat (till mig och dem) och dryck (till mig, sorry dandy-Spockissen, men du får bara vatten ikväll också) nån bra film och massor av bra musik för att blocka åtminstone lite av smällandet därute.
———–
(ja, nedan ser ni hur det gick. huset står kvar men nog var det ”livat” ett tag. jag blir så less på folk, vi har stora stora Mauerpark på andra sidan Eberswalder Strasse – runt femtio meter – ändå tycker många att det är en bra idé att dra av sina fyrverkeribatterier mitt bland husen)
———–
Tidigare på dagen igår tog jag ännu en av mina långpromenader i Mitte och Prenzlberg. Det slutade med att jag bar runt på möbler (jaja, möbel då, det blev bara en den här gången) igen. Jag har en dröm om att kunna få in ett litet skrivbord i sovrummet och i väntan på att Det Perfekta Skrivbordet ska dyka upp så hittade jag en bekväm och rolig stol att ha till det. Risken finns att den blir ”chairdrobe” i väntan på skrivbordet, vi får se om jag lyckas hålla den fri från kläder.
Mitte är en stooooor stadsdel, jag vandrar oftast i de labyrintlika kvarteren mellan Alexanderplatz och Rosenthaler Platz. Jag har mitt gamla ”beting” att försöka hitta nya hörn och gatsnuttar varje dag och tro det eller ej: det går fortfarande. Ny graffiti är det lätt att hitta, det förändras snabbt på gott och ont. Plötsligt är snyggsnygga favoriter övermålade med något annat. Vissa gånger till det bättre (ja, inte om det är snyggsnygga favoriter då), ibland till det sämre. Fördelen med den snabba förändringen är ju att det finns en chans att det kommer något snyggsnyggt igen.
Berlin var länge känt för sina otaliga squats, numera är det inte lika vanligt, men några ockuperade hus finner man fortfarande. Även i dyra delar av stan där innehav av fastighet kan betyda stora inkomster står hus tomma och helt eller halvt förfallna. Ägandeförhållanden är komplicerade att reda ut efter krig och delat land.
läshörna, nån?
———–
…och så lydde jag min mosters tips! Hon hade läst om den vietnamesiska restaurangen District Mot och undrade om jag hade testat den. Jag har gått förbi mååååånga gånger, det ser ”ganska” galet ut från utsidan, men jag har inte tänkt mer på det. Igår gick jag in och åt! Mysigt ställe med både stora och små bord, bra musik och rolig meny. Saigoninspirerad streetfood, somligt äventyrligt, annat ganska ”normalt” – men ingenting tråkigt. Jag åt sommarrullar (icke friterade vårrullar), friterad sötpotatis och grillade grönsaker. Det var GOTT! Personalen ränner så gott de kan men det är ett populärt ställe, så man kan få vänta en stund. Jag har en ny väskbok, så mig gick det ingen nöd på.
Bäst av allt: riktigt vietnamesiskt kaffe som dessert! Det har jag saknat. Måste nog åka till den vietnamesiska marknaden och se om jag kan hitta sil (VARFÖR lämnade jag alla i Sverige? dumt dumt dumt, de var ju roliga souvenirer från vår resa för två år sen) och kaffe. Cikoria gör något med smaken som jag älskar.
(inga konstigheter)
Länkstänk
Long time no see. Det är lite småkaos. Min kollega är sjuk och har varit borta i över två veckor nu, så jag har fått försöka agera 200%, parat med att ta hand om ett svårt sjukt djur.
Vad jag har lärt mig: i Tyskland har man förstärkt djurskydd jämfört med i Sverige. Det betyder att en veterinär kan vägra avlivning så länge hen anser att det finns något alls kvar att prova.
Min äldsta katt är (minst) tretton år gammal. Jag säger minst för hon är f d ”gatukatt” och kom till mig i risigt tillstånd, men vuxen, upphittad av en god vän som dock inte kunde behålla henne. Nu har hon åldershalvtaskiga njurar, ikterus (Gelbsucht! veckans tyskalektion) och levervärden som ständigt försämras trots behandling. De vet inte varför. Jag har varit på två olika kliniker, träffat tre olika veterinärer (högutbildade akademiker alltså, varav ingen talar engelska, trots att de är yngre än jag. I BERLIN? Really?) – alla säger ”men vi KAN testa detta och detta också”. Fem veterinärbesök inalles, hittills 400 euro spenderade: fyra infusioner, ett par injektioner (bl a B12), två omgångar omfattande blodtester, röntgen, ett ultraljud. En MYCKET trött, stressad och ledsen katt senare vet de fortfarande inte vad de ska göra. Men somna in får hon inte. Jag blir förtvivlad.
För att hinna göra fulla arbetsdagar (och lite till, som förväntas i ”mitt” hus samt behövs då kollegan är sjuk) har jag gått upp fem på morgonen den här veckan för att kunna smita från jobbet ”redan” 17.15 och hinna till veterinären. Jag vet att många går upp kl fem konstant till vardags, jag har gjort det själv förr (när jag jobbade på verkstad) men nu börjar jag med allt sammantaget OCKSÅ känna mig så trött, ledsen och stressad att jag snart ber nån att avliva MIG.
Gnäll gnäll. Man lär sig något nytt om Tyskland varje dag. Och jag har onekligen fått använda min tyska på nya och intressanta sätt.
Izzy joinar den berlinska tanken på dekadens och bjussar på lite naken hud och ben
—————
Jag kan åtminstone erbjuda lite länkstänk! Friskt blandat. Läs och förundras.
Nils-Erik Forsgård har skrivit en av mina favoritböcker om Berlin, nu är han tillbaka med Dagarnas skum:
”Det har gått tio år sedan Forsgård publicerade sin kritikerhyllade bok om Berlin. Nu återkommer han med en högaktuell bok där Berlin återigen spelar en viktig roll, men denna gång en biroll. I den långa skuggan av Europas ekonomiska kris reser Forsgård till många olika städer och platser, Han vistas i centrum, i Bryssel och Barcelona, men besöker också periferin, Reykjavik, Aten och Istanbul. Han möter människor och beskriver stämningar och analyserar tendenser. Bokens kärna bildas av flera längre essäistiska betraktelser kring Europa från igår och idag, det handlar om arvet efter Napoleon Bonaparte, murens fall 1989, yttrandefrihetens gränser, Auschwitz och första världskrigets långa efterspel. Boken präglas av stor formuleringsglädje och av observationer som numera bara kan kallas – forsgårdska.”
Den åker upp på listan med eventuella julklappar till mig själv.
—————
Det skönaste jag läst på länge: ett VLT-reportage om Anders Granberg som brevväxlade med sig själv i nästan tjugo år – resultatet blev en konstutställning.
”— nästan 20 år senare har Anders Granberg lyckats skicka vykort till sig själv och andra från samtliga jordens nationer. Nästan. Tchad, Mali, Centralafrikanska republiken och Östtimor gick han bet på.
– Sierra Leone var svårt också, där finns ingen ordentlig postgång på grund av oroligheter. Att man inte kan skicka post säger något om vilket tillstånd ett land befinner sig i, säger han.”
Du kan se utställningen Allt förlöper fint på Postmuseum Stockholm fram till 31/10 2016.
aaaaand Häxan Surtant is back!
Jag började läsa (nej, OK, lyssna på, pendlingen ni vet) en bok om introverta – dels för att jag är introvert själv, dels för att mitt arbete bl a innefattar psykometriska analyser av medarbetare och för att jag dessutom jobbar med att omvandla dessa kunskaper om allas våra olika sidor till hur vi ska maximera trevnad och prestation i team som består av extroverta, introverta och allt däremellan – men jag slutade igen för jag blev bara arg. Jag frågade andra som läst den om den nyanseras mer allteftersom men fick svaret att så icke var fallet.
Jo, författaren ville nog stärka sina stackars med-introverter, men att göra det genom att ständigt få extroverta att framstå som bullriga babianer är inte rätt sätt. Varje kapitel avslutas med ett kort sammandrag ”för extroverta”. Huh? Dessutom så retade jag mig på att nån som beskriver extroverta som egoister som alltid talar i termer av ”jag jag jag” gör det SJÄLV hela tiden. Jag tycker. Jag har gjort. Jag är.
Sorry, no, jag förstår att detta var ett lättsamt försök att lyfta introverta, men nej. Jag bör nog leta annan litteratur. Lite mer djuplodande. Med lite mindre doft av anekdotisk bevisföring. Otaliga äro de som älskat Introvert – den tysta revolutionen, men jag blev inte en av dem. Men jag har väl ingen humor. Och nu är det slut på min lunchrast.
veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”
Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.
Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.
Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.
Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.
Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.
När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…
Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?
Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.
Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.
Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.
Inte min kopp te.
Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.
Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉
Sommarlov med kulturkollo – trött
Jag hajade först inte att det var sjusovardagen idag, jag kom iväg i tid till jobbet, men jag var vääääldigt trött så dagens tema var ju smart valt som så ofta i fallet Kulturkollo (de där töserna alltså, de är suveräna).
Jag hade för dagen en ny ljudbok i luren, Josefin Bornebuschs Född fenomenal, men det var kanske inte helt rätt idag, en dag som var VÄLDIGT mycket måndag. Jag tycker normalt att Bornebusch är en lysande komiker men denna fiktiva dagbok författad av förnumstig femtonåring fick mig att stänga av efter tjugo minuter, trots huvudpersonens enorma intresse för Anne Frank. Det blir en DNF! Kanske tar upp den igen. Vi får se.
Född fenomenal var kanske inte rätt bok att följa upp den fantastiska We Were Liars med. Mer om Lockhart imorgon. Hoppas jag. Det beror på hur trött jag är efter jobbet. Just nu känns fjorton arbetsdagar till semester som något oooööööverstiiiiigligt.
Nu blir det LGWPs senaste som pendlarlyssning. Spännande med Reine Brynolfsson som uppläsare, det blir min första Reine.
Öppnas i… öppnas inte mer, åtminstone inte på ett tag
Jag brukar inte redovisa DNF (did not finish) så ofta, men när det handlar om ett recex vill jag ändå göra det. Det var ingen bok jag bad om, jag fick den skickad till mig i en mycket mycket snygg kampanj, men det var fel tid för mig.
Trots att den började med omnämnande av Berlinmuren så fick jag spunk på förstockade könsroller (känner mig aningens bakom flötet gällande nutids-Australien, trodde kanske att det var ett lite mer progressivt samhälle men jag hör nu många säga ”näää, mycket konservativt”) och man kan ju argumentera att det också är en verklighet som jag just på gund av min aningslöshet borde läsa mer om, men livet är för kort för böcker som bara får mig att tänka ”aaaaargh”, åtminstone så länge det ska kallas underhållningslitteratur. Facklitteratur är något annat.
Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död förblir alltså icke avslutad ett tag till. Jag kanske plockar upp den igen när jag känner mig lite mer open minded och tolerant 😉 – but don’t hold your breath
”Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…”
Huvudpersonen i en av grenarna beskrivs enligt följande:
Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien.
Hon säljer Tupperware, tror jag. That’s it. Inte alldeles hur jag tänker om framgångsrik affärsmänniska, även om dylika pyramidgrejor (jag får spunk på det fenomenet också, har massor av folk i fejjanfeeden som försöker prångla Forever, stjärnögt övertygade om att just de ska bli rika) säkert kan ge OK inkomst. Själv bojkottar jag kategoriskt plast, ljus-, kläd- och sminkpartyn av alla de slag. Kalla mig förstockad tekniknörd.
(nej, jag har fortfarande inte öppnat det medföljande brevet som inte fick öppnas före sidan 151 heller)
Det där med korrläsning
Nu är jag själv the queen of typos, men om en författare vill få sina huvudkaraktärer att verka kulturellt förfinade så ska hen kanske ha koll på att Rött och svart skrevs av Stendhal och inte av Stendahl.
//häxan surtant
PS jag har ju inte ens nån redaktör.
When in Prague
En väldigt bra sak med att bo i Berlin är att det bara tar några timmar med tåg (genom bitvis svidande vackert landskap) och så swooooosh så är en i Prag. Vi betalade strax över 90 euro per skalle t o r.
Väl framme i Prag kan jag konstatera att peppen är enorm på sista delen i Daughter of Smoke & Bones-trilogin av Laini Taylor. Har inte haft något riktigt sug förrän nu, men nu slog det till med besked så det är ju en illa tur att boken väntar i min hylla i Berlin.
Annars? Liten bok med övernaturliga myter från Prag inköpt. Ville leta efter Golem hos Rabbi Löw men numera måste judiska museet passeras för att en ska få komma in på kyrkogården och inte ens jag betalar 80 spänn för att se EN gravsten.
Den oromantiska, del 6532663
Läsningen går fortsatt myyyycket trögt, men nu har jag åtminstone klämt Jamie Fords sentimentala historia om en kinesisk pojke och en japansk flicka som möts och blir förälskade just innan amerikanska myndigheter började internera japaner 1942. Ni ser ju titeln. Bitter och ljuv. Inget för mig. En rörande historia om en intressant och förfärlig tid, men alldeles för sentimentalt och sockersött för mig. Det är Fords debut, han tar i från tårna. Många älskar den. Me not so much. Nu tvättar jag hjärnan med Sara Lövestam istället.
Sånt som jag inte gör
Jag brukar inte glömma saker på flygplan, men nu sitter jag i Bangkok och inser att min Untold Story ligger kvar i stolsfickan i förra planet. Aaaaaargh. Suck. 80 sidor kvar. Orka köpa en ny? Hoppas på bibblan? Ja. Hoppas på bibblan.
Här ska vi sitta i två timmar till. Törs inte plocka upp nästa bok för då drullar jag väl bort den också. Vi tröstar oss med fika och Banarnebilder.
voffo, voffo, voffo, voffo GÖÖÖÖÖR jag på detta viset?
OK, jag börjar lära mig en sak: kanske chick lit, men oftare brittisk än amerikansk. Den man älskar doftade för mig så reaktionärt att jag bara gapade.
Ellen och hennes man Andy bor i en liten mysig lägenhet i New York. Ellen är fotograf och det går ganska bra för henne. Andy är jurist och har massor av (främst ärvda) pengar egentligen, men han har tonat ner det rika för arbetarklass-Ellens skull och paret tycks ha det ganska bra. Snudd på perfekt.
Så plötsligt en regnig dag så möter Ellen sitt ex Leo på ett övergångsställe. MJAU, LEEEO. The one that got away. Snubben hon hade ett passionerat förhållande med innan hon träffade Andy, men som kändes lite fjär och som sårade henne djupt till slut. De har inte setts sedan dess och mötet skakar om hennes trots att allt är så finfint med Andy. Hon sätter sig på ett fik för att lugna nerverna.
*pling* – ett SMS från Leo. ”Var det dig jag just mötte?”
…och från och med nu måste jag utfärda en liten spoilervarning om jag ska kunna berätta varför jag inte tyckte om den här boken. Läs på egen risk.
Ellen vill hålla Leo på avstånd men när han fixar århundradets photo shoot till henne så måste hon bara ta chansen. Hon mörkar detaljerna för Andy, han behöver inget veta, det är ju ingenting mellan henne och Leo. Men tankarna. Ja, visst händer det något i henne.
För det är ju så att den där Andy, han kanske har något (mer än en perfekt rutig mage och en massa pengar) men inte lyckas då författaren riktigt få MIG att fatta vad det är han har. När så Andy vill flytta hem till Atlanta, där hans rika fina föräldrar och likaledes rika fina syster (som dessutom råkar vara Ellens bästis sedan de delade rum under universitetsstudierna) bor, så blir det än mer en gåta för mig. Ellen klättrar på väggarna, hon känner sig inte hemma i överklassidyllen, hon har övergivit en lovande karriär som fotograf i en av världens mest spännande städer för ett stort fint hus där hon går och stryker sin mans pyjamas för att ha något att göra på dagarna. WHAT? Hur? Hur ska en som läsare INTE känna ”bah, hur kan du gå med på det där?”. Andy spelar mest golf med sina polare och Ellen finner sig i att hans mamma lägger sig i allt från inredning till… ja ALLT.
Utan att gå in på detaljer så blir det naturligtvis förvecklingar när Leo fixar ÄNNU ett rätt sjysst knäck till Ellen och alla får henne att framstå som den mest illojala i hela världen och så tvingas hon göra ett VAL. Ja, gissa vilket, liksom.
Bah, nej detta gillade jag inte alls. Jag minns inte att jag köpt boken, när, eller ens varför. Det lät lovande med duktig fotograf och New York, men det var inte min kopp te. Inte illa skrivet per se, men kanske lite för unket för mig. Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet, det kanske finns någon mer romantiskt lagd människa som tycker mer om detta än jag gör. Eller så tvingar jag Suzann att läsa den, bara för att hennes veritabla lustmord på plotten efteråt skulle roa mig något oerhört. Jag hör redan ett ”gode TIIIIIID” från Skarpnäckshållet, tror jag minsann.
Och nu undrar jag: voffo voffo voffo voffo LÄSER jag ens böcker som retar mig så? Ja vem vet. Det tar jag reda på en annan dag. Jag är nämligen redan igång och läser nästa chick lit (bra jobbat Siv, men jag behöver underlag till min skräckhistoria ;)) fast en BRITTISK denna gång. Lisa Jewell brukar vara ett relativt säkert kort. En vet vad en får.
———————–
JA, jag såg Ronja Rövardotter i förrgår. Nu kommer jag att låta som en rumpnisse i flera veckor. Skjut mig, nån.
en oväntad roadtrip
En dag till skänks? Ja tack! Eller ännu hellre: en hel semester.
Jag rotade i en fyndlåda – jag tror att det var Akademibokhandeln som sålde ut det föregående årets läsecirkelböcker – och det var den minsta lilla boken (10 x 15 cm) som fångade min blick: En dag till skänks. Författaren Anna Gavalda har levererat både succé (Tillsammans är man mindre ensam) och gäsp (Jag älskade honom) till mig förr och det var verkligen så att bokens blotta litenhet drog åt sig både blicken och handen. Jag lever kanske kvar i dockskåpsåldern och allt smått är gulligt. Nä. Men ibland är en liten välriktad bok alldeles rätt. Speciellt när själen ekar ”Paris”.
Snälla Brorsan Simon ska på bröllop. Till den Ordentliga Hustrun Carines enorma förtret låter han Bohemiska Systern Garance åka med från Paris, söderut. Utefter vägen messar Eleganta Systern Lola, hon vill också bli hämtad och Ordentliga Hustrun Carine blir bara surare och surare. ”Spill inte nagellack på mina säten!”
De ska alltså gå på på bröllop, hela det där lite omaka gänget, men när de kommer fram till slutdestinationen växer hornen ut. ”Det verkar ju bara vara toktrist här. REVOLT!”
Till allas förvåning är det Snälla Brorsan som initierar rymningen. De drar! De drar till Slottsjobbande Broder Vincent, lämnar Ordentliga Hustrun (men snor med sig bröllopsgåvan!) åt sitt öde och hamnar slutligen på ett annat bröllop istället.
Fyra vuxna syskon tar sig en galen minisemester, de tillåter sig att bli ungar igen för en (sista?) stund och det låter ju kul och lite galet. Det är en utomordentligt trevlig resa att få följa med på (och det slutar med bästa sortens kärlek: en pälspåse fylld av gos får följa med någon hem) men någonstans utefter vägen tycker jag att de mysiga syskonen blir lite snobbiga och elaka. Carine är rätt trist och sur, men jag inser att jag nog skulle vara hon (kanske för att jag aldrig har vuxit upp med syskon och är en rätt ordentlig och tråkig typ) och den insikten svider. Syskonen doftar nästan lite mobbare. Den lilla lilla boken med det stora språket förvandlas från en exklusiv liten munsbitsfyra (tänk Valrhona) till en ganska stark men ändå bara trea (tänk saltlakrits-Plopp).
Paris då? Njä, Gavalda till trots: det är ju FRÅN Paris de åker. Rolig roadtrip, en trevlig bagatell, men jag kommer inte att behålla den här boken i minnet någon längre stund.
————————
Bonus: språkskoj från väninnan som jobbar ute i stora världen
Bara i Belgien: en lite mindre vetande beskrivs som att han ”inte har alla frites i struten”.
Jag VET. Vi ska vara snälla. Vi ska inte göra oss lustiga på andras bekostnad, men… det var rart. ”Inte alla frites i struten” alltså. Jag själv? Inte alla paddlar i stallet.
är du för eller emot?
– – – Medan det förr var det vanligare att man använde pseudonym för att bli tagen på allvar, framstår det idag snarare som motsatsen: att man tar ett antaget namn för att slippa bli tagen på allvar.
Annina Rabe skriver om den svenska pseudonymhysterin och jag gapar ett ”YES!”. Det är inte coolt längre. Sluta, bara sluta med det där. Eller jo, använd gärna pseudonym men sluta försöka göra en GREJ av det.
Vi är tokless!
Åtminstone jag. Och Anina.
Hur känner du?
Oops I did it again…
…jag läste (ut!) en bok som jag inte minns varför jag köpte/ATT jag köpte, jag läste ut den trots att jag tyckte att den var tämligen usel (språkligt, ”mänskligt” och intrigmässigt). En del läser ut alla böcker de påbörjar bara för att de ”ska”, det gör inte jag, så jag antar att mitt enda svar på frågan ”varför?” är att jag ville veta hur galet det kunde bli. Jaja, jag har haft en riktigt genomförkyld helg med huvudet fullt av grönt snor. Då får jag ge mig själv lov att slösa min vanligtvis värdefulla lästid på saker som jag kanske borde ha lämnat därhän.
Bygones! Jag förlåter mig själv och lägger tyst boken i byteshyllan och dess namn skall vara glömt 😉
insnöad
Åsa skrev en kommentar på gårdagens bloggpost som fick mig att börja tänka. Det är en bra sak med Åsa – hon får mig ofta att just tänka. Ibland på stort, ibland på smått.
Intressant så stort utbud det finns av böcker. Jag känner inte igen någon av de böckerna som du nämner här.
Konstigt att många säger att de aldrig hört talas om nobelpristagaren? 🙂
(det där var en raritet dessutom, eftersom Åsa normalt ogillar smileys)
Åsa har ju rätt, ibland skriver jag om ganska smala böcker. Vi blir förvisso fler och fler som gillar postapokalyps och dystopier. Zombier var på stark frammarsch för några år sedan, men de blev (tack gode gud) aldrig riktigt lika populära och därmed gullifierade och ihjälkramade som de numera ganska impotenta (ta det inte så bokstavligt) vampyrerna.
Missförstå mig rätt. Den delen av min smak vill inte snobba eller spela svår, det är inte så att jag vill svänga mig med smala titlar från obskyra förslag (inte för att Coltso på minsta vis är ett obskyrt förlag, men de är inte Bonniers precis – tack och lov! oh ljufva mångfald, hur vi älskar dig!) för att vara märkvärdig. Jag bara tycker att det är så oemotståndligt att läsa om äventyr som kopplar till nyorientering och överlevnad i en värld där snudd på alla bekvämligheter som vi njuter av idag är ett minne blott.
Jag skulle med stor sannolikhet få fler engagerade bloggläsare om jag skrev mer om ”vanliga” böcker. Kruxet är att jag skriver den blogg som jag själv vill läsa. Jag vill hellre göra det än att ha många läsare.
Jag snöar lätt in på saker. Det går inte ens att hitta ett mönster. Jo, tunnelbana ledde mig till kartor. Tunnelbanan är dessutom en perfekt spelplats för skräck och/eller postapokalyps. Hur man ska få in särintresset ”unga människor i New York” i den smeten vet jag inte, men det är heller inte intressant. Jag skriver ofta om det, hur en bok leder mig in i en annan. Jag börjar dra i en tråd och vet aldrig var jag hamnar. Rona Jaffe ledde mig till Amor Towles som leder mig till The Great Gatsby (två pund hör ni, TVÅ PUND) och nu sitter jag här med The Group bredvid mig.
Jag antar att jag inte ens behöver avslöja att jag just har börjat kolla på Girls på SVT?
Den ljuva ironin i allt detta är att jag vet att jag är alldeles för svennebanan-mainstream för att passa en helt bunt andra läsare. Det sköna med att vara 45 år och rätt luttrad (jag blev det alldeles för sent, en del är inte lika mesiga som jag var väldigt länge) är ju att återkomma till detta: jag skriver den blogg jag vill läsa. Jag skriver om min älskade popkultur. Det är helt OK att vara konstig eller svennebanantrist.
————————
Warm Bodies var en av mina absoluta favoritböcker under 2011 och nu läser jag att Isaac Marion har skrivit mer, en prequel till denna min älsklingsbok: The New Hunger. Det är en kortis (en ”novella” – hur översätter man? hjärnsläpp! långnovell? kortroman?) och den finns tyvärr bara som e-bok än så länge, och bara hos Zola. Jag skrev så sent som igår att jag kanske borde bojkotta amazon, men nu gnisslar jag tänder. Jag är konservativ! Det är ju alldeles nyss som jag har börjat köpa e-böcker, ska jag nu börja vänja mig vid en helt ny leverantör också? Uuuhuhu. Jobbigt. Mitt gnäll till trots så tycker jag om det jag ser. Jag blir sugen på Zola. Har reggat konto.
————————
Två personer delar med två timmars mellanrum ut en fyra till Julian Barnes The Sense of an Ending på Goodreads. ”Wow”, tänker jag, ”måste läsa!”. Så kommer den jobbiga stunden: har jag redan köpt den, ligger den i någon av jättehögarna, eller tänkte jag bara köpa den? Om jag nu inte ens vet om jag redan har köpt den, vill jag verkligen läsa den nog mycket då? Då är den kanske inte mer angelägen än att jag kan stå ut med att vänta med att läsa den ett tag till?
Bekännelse: det har hänt att jag har köpt böcker trots att jag inte kommer ihåg om jag har dem eller ej. Jag letar, men finner inte. Letar lite till. Är jag på mitt tålmodiga humör så kanske jag letar en tredje gång innan jag beställer. Betänk att drygt 600 olästa böcker i x antal högar kan medföra att mindre färgglada böcker är svårhittade. Hittar jag sedan en dublett så blir någon av mina vänner lycklig ägare av boken. Slutet gott allting gott, eller är det bokmissbrukaren i mig som talar igen?
#Blogg100 – 25 (2)
Vanessa. Njäe va.
Ibland blir jag lite förbryllad över mig själv. Om jag misstänker att jag inte kommer att gilla en bok varför
1) reserverar jag den då på bibblan
2) läser jag ut den, när jag börjar läsa och snabbt inser att den är ganska pajig?
…men det gjorde jag. OK, jag ger Gynning det faktum att jag tyckte att hennes första bok om enäggstvillingarna Laura och Vanessa var oväntat bra. Jag vet inte om jag är ovanligt sur just nu, eller om bok nummer två, Vanessa: flickan i glaskupan (ja, men ni HÖR ju, det är så otroligt ohemult klyschigt att beslå en psykiskt sjuk kvinna med ”glaskupa”), verkligen är så mycket sämre som jag fick för mig nu.
Lite sex, lite Thailand, lite peddoindignation, lite… lite spretigt? MYCKET spretigt. Det kanske är det: Gynning slår knut på sig själv, det blir too much of everything.
Vanessa: flickan i glaskupan är den fristående uppföljaren till Laura flickan från havet, Carolina Gynnings succédebut som romanförfattare. Här möter vi tvillingsystern Vanessa, vars liv Laura stal när hon trodde att systern dött i tsunamin i Thailand. När Vanessa äntligen lyckades rymma från sin fångenskap och insåg att Laura inte bara tagit över hennes magasinsimperium utan även hennes fästman, så brast något i henne. Som en vålnad dök hon upp på Lauras bröllop och orsakade kalabalik.
Men det gick inte som Vanessa hade tänkt sig. I stället för att träda in i brudens ställe togs hon om hand av polis och har nu spärrats in på en psykiatrisk avdelning. Ingen tror henne när hon med en dåres envishet hävdar att det är hon som är Vanessa och att hennes slyna till syster är en bedragare. Läkarna proppar henne full med lugnande mediciner och säger att vanföreställningar ingår i sjukdomsbilden. Bipolär sjukdom, kallar de det. Ju mer Vanessa protesterar desto mer övertygad blir omgivningen om att hon är riktigt illa däran.
Vem kan gilla det här då? Ja, jag tycker fortfarande att det är eoners eoner bättre än t ex Denise Rudberg. Nu tar jag och rensar skallen med en skvätt zombies igen. Brrraaaiiiinssssss.
den superkassa jullovsläsaren
Jag är så trött och rastlös (dålig kombination) att inte ens den vanliga medicinen (böcker, vad annars?) hjälper. Moa Herngrens angst var för angstig (!!) så jag försöker med annan feel-bad istället.
end of the world
Vilken flopp. Vilken MEGAFLOPP!
Nej, jag syftar inte på att världen fortfarande inte har gått under. Jag syftar på hur min nogsamt orkestrerade väntan på att ännu en anka skulle explodera föll i kras. Jag hade planerat det perfekt – vad skulle vara roligare att läsa än Petersson/Sandéns Mot undergången?
Det såg inte bra ut för människorna. Europa tycktes vid 1500-talets slut verkligen ha nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om – det djupast tänkbara förfallet, det sista skälvande skedet i människornas historia och hela jordens existens, där den yttersta dagens hårda dom nu slutligen stod för dörren.
Tyvärr var allting människornas fel. Det hejdlösa syndandet hade vredgat Gud. Och nu kom straffet. Än var det krig och pest, än de bittraste strider, än var det jordbävningar, svält och flodvågor.
Jag sökte efter den på biblioteket – den fanns! Den FANNS, och den fanns som e-bok. Omedelbar behovsuppfyllelse, tjoho! Men nu är det så – antar jag – att biblobudgeten är hårt ansträngd i slutet av året. Ännu en gång har mitt bibliotek stängt ner e-boksutlåningen.
(senast det hände var när ”alla” skulle läsa om Zlatan)
Fail, Siv. LÅNESTOPP? Det ÄR ju typ som att världen går under. I-landsproblem de luxe. Nu ska jag fundera på om jag ska köpa mig en e-boksjulklapp eller inte. Jag kan eventuellt vänta några dagar med att läsa boken. Aztekernas kalender tar slut 2017 om jag inte missminner mig. Det finns alltid en ny apokalyps att frukta.
Jag kanaliserade Trollkarlen i mars förra året. Han berättade redan då att nej, världen skulle inte gå under. Det var bara slut på sten den där gången när de skulle trycka upp hacka in nästa baktun.
Vi åkte runt Yucatan och besökte många många Mayaruiner. Det var min näst bästa resa någonsin hittills.
avundsjuk lantis, del II
Aaaaaargh, detta vill jag ju gå på! Men OK, när jag nu inte kan gå själv så är jag glad att jag åtminstone lyckades tipsa så att Suzann och söta Malinda (nej, du vill inte missa hennes julbordsblogg) kan gå dit.
(inte så) Anonyma Biblioholister 