minns ni Mästaren och Margarita?
Du vet Behemoth, han finns på riktigt. TÄNK att han bor i lilla Stenstorp – hemma hos min svärmor dessutom – långt från Moskva.
An enormous (said to be as large as a hog) demonic black cat who speaks, walks on two legs, and can even transform to human shape for brief periods. He has a penchant for chess, vodka, pistols, and obnoxious sarcasm. Evidently the least-respected member of Woland’s team—even Margarita boldly takes to slapping Behemoth on the head after one of his many ill-timed jokes, without fear of retribution. His Russian name Begemot means hippopotamus, but also refers to the legendary Biblical monster.
nej men NEEEEEJ
…släppa 2033-epilog BARA på kindle när jag inte kan köpa den? Fast – det står ”estimated length 27 pages”, nu vet jag inte hur bra denna uppskattning är, men nästan sex pund för 27 sidor är ett rån.
Sedan blir jag lite nyfiken på Sumerki också. Kindle, tyska. Hm…
Merkwürdige Dinge geschehen in Moskau. Der Über setzer Dmitrij Alexejewitsch wird von einem anonymen Auftraggeber gebeten, einen Bericht spanischer Konquistadoren aus dem Jahre 1562 ins Russische zu übertragen. Reine Routine, denkt Dmitrij, doch plötzlich werden die in diesem Text geschilderten Ereignisse Teil seiner Realität: Er hört den Schrei eines Jaguars, findet rätselhafte Kratzspuren an seiner Tür, und ihm nahestehende Menschen kommen auf groteske Weise zu Tode. Verliert er den Verstand – oder kündet sich mit dem Bericht der Konquistadoren womöglich das Ende der Welt an? Ein Wettlauf gegen die Zeit beginnt…
Amazon särskriver Übersetzer, hmf. Någon som hört om huruvida den här historien är något att ha?
Det finns ett program att ladda ner gratis så att man kan läsa Kindleformat på datorn. Ska prova det (inte just för den här boken, men det kommer ganska ofta gratisnoveller i kindleformat, det har jag varit lite nyfiken på att testa), att använda i nööööödfall.
Ska man köpa en kindle så måste man av nån outgrundlig anledning köpa den från USA, det får man – som svensk – inte göra från den engelska eller tyska sajten.
———————–
Jag hittade en riktigt bra intervju med Dmitrij Gluchovskij:
del 1
del 2
Jag blir aningens nyfiken på alla dessa spin-off-böcker som han talar om. När kommer Stockholm Metro 2033? 😉
Jag hittade den!
Letade Forsyth, fann Bulgakov. Not bad. Jag visste ju att den skulle vara nånstans…
Min pocketutgåva är från 1986 och ser förvånansvärt fräsch ut, det ser t o m ut som om den kommer att hålla att läsa igen utan att falla sönder. Det var tur att jag hittade den, för jag hann aldrig lyssna färdigt på ljudboken.
Vi gick aldrig till Bulgakovmuséet (det finns… det finns ganska mycket att göra i Moskva, så mycket att vare sig tid eller ork räcker till för att man ska lycka knö in allt som önskas på fyra dagar) och jag hittade inga Behemoth-memorabilia heller. Attans. Vi TRODDE att vi var på väg till kyrkogården för att hälsa på Bulgakov där, men båten (!) vi tog stannade inte på den hållplatsen, den stannade nån km bort och det orkade inte våra trötta tassar med den kvällen.
tji Mästaren och Margarita, förresten
Jag var inne i fyra stora bokbutiker i Moskva, men det var inte helt lätt att hitta ryska böcker översatta till engelska, tråkigt nog. J K Rowling, jaaaadå, Fifty Shades of Grey, jajamensan, men Bulgakov i engelsk översättning? Njet!
(överhuvudtaget fascinerades vi av att man inte uppgraderar det där med engelskan rent generellt i en stad där pengar står så otroooligt högt i kurs – ibland undrade vi om de ville ha turister där. alls.)
Hittade däremot både Tranströmer och Beskow i rysk översättning!
Passerade många många fina bokstånd ute på gatan (Arbat är en höjdare för den som är sugen, det fanns också en del små bokstånd utanför stora bibblan). Det lockade att köpa bara för att… ja, böckerna var så fina, men t o m jag kände att jag kanske inte måste dra hem en massa som jag ändå inte kan läsa.
Hittade en riktigt fin doldis, mitt emot ”vår” metrostation Polyanka fanns en STOR fin bokhandel. Har inte sett den nämnas bland ”dinosaurierna”, men jag tyckte att den var riktigt trevlig.
På Tverskaya Ulitsa nr 8 finner man Mockba. Den är OK om man har en stund på sig, men vill man hitta något snabbt ska man nog välja ett annat ställe än denna aningens röriga labyrint. I närheten av samma gata sägs man hitta Anglia – som förmodligen hade varit ett bättre val – men den kände jag inte ens till. Missade Dom Knigi, som tydligen ska vara riktigt riktigt cool, också. Jag är en kalenderbitare som läser på mycket i förhand innan jag reser, men att lära sig ”allt” om Moskva kräver lite mer CPU-kraft än min gamla hjärna kan uppamma.
De sju systrarna
…Stalins kommunistgotiska skyskrapor. Skulle ha varit åtta, men den sista blev inte av.
I Metro2033 är de kusliga. Det är de nu med. Kusliga och härliga på en och samma gång. Postapokalyptiska drömscenarier waiting to happen. Eller mardrömsscenarier då. Kanske.
Nederlag
Man kommer inte in på Leninbiblioteket om man har böcker, tidningar eller anteckningsblock i väskan (!).
Pilutta mig!
den första gången…!
Min första ljudbok! Tomas Bolme får äran att läsa Mästaren och Margarita för mig. Så kan det gå när tålamodet inte räcker för att leta rätt på den gamla pocketbok som jag ska ha, någonstans.
Västerås Stadsbibliotek – my loooove.
(avdelningen bokomslag man kan tänka sig att rama in och sätta upp på väggen…! gissar att det finns en hel del behemoth-memorabilia att köpa i Moskva, så det ska nog ordna sig!)
NACKDELEN med att närma sig den ryska litteraturen medelst ljudbok är det där med alla dessa (för min hjärna ovana) namn. Det HADE varit skönt att kunna bläddra fram och tillbaka vid behov.
fläng fläng fläng Sthlm Berlin och sen Moskva?
Uhuuuu, jag borde sova – men vad gör man när man är klarvaken mitt i natten? När man elvispar så angstande rastlöst att man lika gärna kan gå upp? Jo, då lyssnar man på arkiverat Sommarprat signerat P O Enquist 2009 samtidigt som man försöker minnas vars veckan for (dialektalt på min ära).
Jaha. Först oplanerat men underbart trevligt Skarpnäcksbesök förra helgen. En av favoritflickorna var nyopererad, en operation jag kunde relatera till vääääldigt mycket (”samma grej, bara olika kroppsdelar”), så jag ville pyssla om henne lite (att hennes fästmö piffade upp havregrynsgröten med en kvist basilika tyckte vare sig hon eller jag var riktig nog).
Snabbt som attan styrde vi upp en härlig kväll hos A och M, med gemensam matlagning och en massa skönt zonkade samtal ute i sommarkvällen. Lovely. Jag hade svårt att sova då också, hade tråkigt nog bara Rudberg med som nattsällskap och jag fattar som vanligt inte varför jag inte bara ger upp och inser att jag GILLAR INTE DETTA, nya pocketvarianten inget undantag (”hej då” – den gick raka vägen till byteshyllan på jobbet, nån annan kanske gillar den bättre). Det blev bara nån ynka timmes sömn natten mellan lördagen och söndagen…
(lustigt – nu pratar PO om Berlin, han levde där 1970 och återvänder gärna: ”Det är i BERLIN den händer nu”)
…och sen när vi åkte hem skulle jag ju packa väskan för en Berlinresa. Ingen skojig. Man kan inte kräva att jobbresor ska vara skojiga, men den här var läskigare än vanligt (utbildning med höga herrar som jag inte kände mig bekväm med, halvårsutvädering av det jobb jag gjort, strategisamtal etc etc).
Fikarelaterad chokladtröst/pepp kvällen innan värsta dagen. boken fick jag av Suzann, det är var alldeles alldeles galen och helt underbar. Sällan skrattar man så åt en seriemördarskröna, kan jag säga. Galen. Knäpp. Läs! Mitt ex får nog flytta vidare till Gävle, tror jag..
”-Jag hatar Hello Kitty.Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete ..
28-åriga Fiona Yu verkar vara en vanlig Hello Kitty – en välutbildad, väluppfostrad asiatisk-amerikansk kvinna men under ytan revolterar hon mot de traditionella kinesiska värderingarna.
För att slippa ansvara för familjens heder beslutar sig Fiona för att ta sin egen oskuld. Det leder till att hon återförenas med sin barndomsvän Sean Killroy, numera plastikkirurg med mödomshinnor som specialområde. Sean är snygg och rolig och utmanar hennes uppfattning om vad man kan och får göra. Men hans erbjudande att ta hand om de oönskade, lämpliga äktenskapskandidater hennes far kommer släpandes med resulterar i en rad konstiga ”olyckor”.”
Det blev den där fikastunden och en varm om än mulen kvällspromenad på Ku’damm som blev räddningen. Resten av resan var ganska angstig (så kan det ju också vara) och att prestera i ett s k Viktigt Möte kl 8.30-19.00 efter en nackspärrsnatt med två timmars sömn och så mycket smärta att jag ville kräkas var väl ingen höjdare, men det gick. Det är det sköna, när man gör det man inte tror att man ska orka, och så går det. En dag i taget. Man är så trött att man vill gråta (haha, det skulle sätta färg på mina gubbhyllemöten ska ni tro) men lyckas låta bli, och kan stoppa in det i minnesryggsäcken till NÄSTA gång det blir lika jävligt. ”Det funkar ju”.
Några fler tyska böcker blev det inte, min favvoHugendubel är ju stängd och för den delen så har jag tre-fyra bra böcker att beta av i tyska läshögen. Fortsatte däremot med Tyska Talprojektet – ”English or German?” frågade tjejen på hotellet när jag checkade in, ”Deutsch bitte, aber langsaaaam” flinade jag som svar.
Ja noooog taaaaladeeee hooon låååångsamt till miiiig. Och högt. (Suzann. Du kan nog tänka dig EXAKT hur det lät. Du skulle känna igen fenomenet). Kollegan stod brevid och garvade halvt läppen av sig, men vad gjorde det, vi förde en konversation på alldeles OK tyska och det är faktiskt inte så tokigt att åtminstone våga försöka.
Pratade tyska på fiket. På gatan (lustigt nog frågar folk mig alltid om vägen var jag än är, jag måste se ut som en harmlös men geografiskt begåvad informationskälla). I Repan på jobbet. I kiosken. Med kolleger som jag träffar alldeles för sällan. Jag såg ett extrainsatt program om blixtar på tyska och förstod nästan allt. Ja, ni hajar. Att långsamt återta ett språk man kunde förr är som snälljogging för hjärnan. Det är jag säker på.
…fast nu borde jag börja plugga kyrilliska bokstäver. Moskvametron blir så mycket mer lätthanterlig då. Men det är så mycket man borde.
(visumansökan inlämnad. hon på visumcentralen tror att vi ska lyckas få det. bra det. blir krångligt annars. observera handskrivet intyg på reseförsäkring – det var en av alla de saker som krävdes)
…men den här köpte jag kanske i onödan. Argenturen som fixar in folk på Star City ville claima oss på runt tretusen spänn per skalle för 2,5 timmes besök. Njäe va. Det hindrar ju INTE att jag läser boken, men jag gör det inte innan resan, jag vill inte gå och fundera på vad jag missar. Finns finfint rymdmuseum inne i Moskva, det får räcka.
Jag letar förtvivlat efter min Mästaren och Margarita. Jag tror att jag köpte den i mitten av åttiotalet, så frågan är om den ens håller ihop längre. Det kanske ändå är värt pengarna att köpa en ny. ”Den är SÅ Moskva” sa ryska kollegan Tatiana.
Det finns ett museum att gå till också, i trapphuset har någon målat den svarta katten. Det är bara det att det är fel trapp. Inte Bulgakovs lägenhet. Egentligen. Men man kan inte få allt.
Gogol? (jag hittade en nyutgåva av Döda själar) Nej, spara honom tills efter resan. Han är jobbig, omständlig men förvisso rolig, och kräver mer än svampig semesterhjärna.
Det finns en jättefin litteraturrelaterad rutt man kan gå, cirka 1,5 timme. Det blir perfekt.
bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011
Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.
Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.
Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.
Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.
Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…
…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.
(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)
Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?
Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.
Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.
(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)
Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.
Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.
DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..
Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.
…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.
Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.
God jul!
Metro 2034
Jahapp. Efter ett år av längtan har jag svepläst Dmitri Glochovskijs Metro 2034 – lite som att köpa en ask dyra, goda praliner och moffa in dem drösvis utan att ens känna smaken. Nej, riktigt så illa var det inte, men det är svårt att suga på karamellan när det gäller en riktigt bra bok. Ransonera? Bara läsa ett visst antal kapitel per dag? Jo, tjena.
”MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.”
Artiom – den unge hjälten från från Metro 2033 – är reducerad till en bifigur, nu är det istället hans iskalle mentor Hunter som kliver fram. Hunter, Homeros och Sajsa (japp! äntligen en kvinna med i leken – Metro 2033 var snudd på kliniskt kvinnobefriad, vill minnas att någons mamma samt en prostituerad var de två kvinnor som figurerade i förbifarten) fortsätter resan genom tunnlarna i Moskvas tunnelbana 20 år efter det stora Kriget, kriget där alla kastade de goda föresatserna över bord och drog iväg atombomber runt jorden.
Uppe på ytan är det kaos, kontaminerat, muterade varelser har tagit över och det finns gott om människor nere i tunnlarna som aldrig sett himlen på riktigt. Mörkret är snudd på totalt (på alla sätt och vis), men någonstans finns ändå ett litet hopp hos en del av de överlevande. Myter, sagor och fantasier – hur är det med den hemliga metron, med alla hemliga bunkrar, kan det finnas gömda civilisationer någonstans där ute, ställen där alla är lite snällare, där polityren ännu existerar både på och under ytan?
Metro 2034 är inte någon karbonkopia som i 2033-ett-år-senare. Det är inte lika mycket pojkäventyr, det är (ännu) mörkare, grymmare, mer tröstlöst. Jag kan sakna äventyren, upptäckandet och de noggranna beskrivningarna av de skilda subkulturerna på de olika stationerna, men det finns något där. Metro 2035? Jo, det påstås att det ska komma en sådan, en avslutande del i trilogin.
Jag har aldrig tidigare fångats av Moskva, av tanken på den enorma och svårförståeliga staden i öst, men nu vill jag dit. Jag vill ner i tunnlarna. Jag lovar att jag inte ska springa runt på spåren med en kalasnjikov i näven, men jag vill de de majestätiska stationerna. Drömma. Fantisera.
Metro 2033/34 är inte bara böcker och spel. Det är ett musik- och konstprojekt också. I love it. Hela konceptet, så ljuvligt. Det enda sura är att spelen inte finns till vår leksak än, men det sägs att det ska komma i PS3 också (nu finns det bara till Xbox).
dåligt, CDON
Jo, jag förstår att förlag kan strula, men det är ändå inte OK att lova 4-6 dagars leveranstid vid beställning den 5/7 när boken inte trillar ner förrän den 27/7 hos kunden. Specillt inte när det handlar om något så efterlängtat som Metro 2034. GRUFF.
Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033
Jag har redan avslöjat att jag är svag för postapokalyptiska scenarier. Det kan vara utbrott av pest, världskrig mot zombies – eller ett hederligt (oxymoron!) gammalt kärnvapenkrig som satt världen i lågor.
Konceptet ”att överleva av nästan ingenting”, ”skapa ny civilisation” och ”påhittighet i kris/hur man gör ett kylskåp av en skateboard” har roat mig sedan jag var VÄLDIGT ung (jag minns hur min mellanstadielärare Ola läste högt för oss på teckningslektionerna, det var en svensk bok om en skolklass som strandades på en öde ö som de kallade Ponderosa [japp, det var en MYCKET snällare variant av ”Flugornas herre”, detta är ändå svensk flummigt sjuttiotal vi talar om ;)] och då tändes BEGÄRET! …och om någon kan påminna mig om vad boken heter så blir jag OTROLIGT tacksam!)
Jaaa, svamla svamla – var var jag? Jo, ett annat litterärt koncept som tilltalar mig mycket är TUNNELBANA. Tänk ”Neverwhere”, ”Tunnelseende” eller – ”Metro 2033”. Kan man då KOMBINERA postapokalyps och tunnelbana – yay, high five! (nåja, att folk söker sig till tunnelbanan i postapokalyptiska berättelser är inget ovanligt tema vare sig i film eller böcker, men det spelar ingen roll, jag får sällan nog)
”MOSKVA ÅR 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskvametron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.
METRO 2033 bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. ”
(Metro 2033 finns som spel också, men det har vi inte testat än. Senast jag kollade så fanns det inte till PS3, gruff)
Homerun! Klang och jubel! Både jag och Kristoffer älskade den här boken (i e fem toknöjda boktoksflin av fem möjliga). Jag vet inte HUR många gånger jag har studerat kartan över Moskvas Metro, och jag är sååååå sugen på att åka dit och se den på riktigt (yrkesidiot? jag? moaaahahahaha!*).
Jaaa, det blir mycket av klyschig hjältesaga, huvudpersonen Artiom klarar det mesta och lite till, de olika ideologierna är otroligt polariserade och boken är snudd på KLINISKT befriad från kvinnor (om jag inte missminner mig är det små små ord om huvudpersonens mamma – oh, Oidipus 😉 – och om en s k fallen kvinna – hora/madonna-dikotomi, nån? 😉 – som står för de kvinnliga inslagen) men jag KÖPER det, rakt av, för denna gång. Jag lägger ”klokbrillorna” åt sidan och sveps med.
Det finns en ”Metro 2034” också, den kommer i svensk översättning i april 2011. Svensk, säger ni? Jo, tråkigt nog så är det så att det är alldeles för få som har upptäckt Gluchovskij, så ”Metro 2034” finns ännu bara på ryska och tyska – INTE på engelska, underligt nog. Jo, jag kan stappla mig fram på tyska, men läsa en postapokalyptisk tegelsten med filosofiska referenser – njäe. Där går gränsen!
Om du vill läsa 2034 redan nu så finns den alldeles gratis på nätet, utlagd av författaren själv. Kruxet? Jo, den är på ryska. Mycket nöje!
—–
*) ja, alltså, det kanske kanske är så att jag jobbar med tåg… kanske. hum.
(inte så) Anonyma Biblioholister 