Sopskyffel, bokhandelsfynd och Lotta Lundberg
Sopskyffel i motljus
Ni h a j a r inte hur kört det är att hitta sopset med skaft här. Blev överlycklig när jag passerade en liten designbutik på Auguststraße och såg ett svenskt (designat, i oljad bok :-0 :-D) sopset i skyltfönstret. Det var sent och butiken var stängd då. Återvände ikväll och köpte.
”Ett sånt här set har jag aldrig sett i Tyskland förut”
”Nä, vi importerar dem från Sverige”
”Mmmm, jag är svensk. Har saknat.”
”Men du bor här?”
”Jäpp”
”Det hörs inte att du är svensk”
(Hurraaaaa, min sopskyffeltyska är perfekt!)
/lycklig Pollyanna Andersson
Jag blev så lycklig av inköpet att jag drog på en författaruppläsning som jag egentligen tänkt att jag var för trött för.
”Jag har hittat en sooooooopskyffel!”
Lotta Lundberg måste tro att jag är galen, för det var vad jag kom in och hojtade med mitt stora paket i högsta hugg. Men hon förstod storheten och frågade ”vaaaar hittade du den?” Tyskarna blev nyfikna och bad att få kolla. ”Men åh, det är ju skitsmart, man slipper ju böja sig ner hela tiden!”
Just det.
Lotta var såklart skitbra och den lilla bokhandeln var jättemysig. Jag har hittat tyska kultuuuurtanter! Som STICKAR medan de pratar böcker! Dit kommer jag återvända. Independent-bokhandel med lite extra nordiskt fokus. Böcker översatta till tyska, men också en och annan på originalspråk.
Det är fint uppe i Pankow
Så insåg jag att de hade Kjell Westö också, så jag köpte en översatt Hägring 38 till favoritkollegan. Kände mig ännu knäppare när en av mina idoler satt bredvid (det var under minglet efter framträdandet) och jag började prata om Westö och finska inbördeskriget med en nyfiken kvinna. Vi pratade kollektiv skam, förträngning och hur man börjar glänta på locket till sin egen (som land) svarta historia.
Lottas bok (Sternstunde/Skynda kom och se) kopplar ju i viss mån till icke-pk saker i svensk historia.
Hon berättade också om hur tyska tidningar och magasin ALDRIG vill att hon skriver negativt om Sverige (om rasbiologiska institutet då och om passkontroller på Öresundsbron nu). Tyska medier betalar bara för Bullerbyversionen av Sverige. Jäkligt intressant!
Boktokens Berlin, del 76527
Buchhandlung Walter König har flera filialer i Berlin, men den i Mitte nere vid Spree (an der Museumsinsel, Burgstraße 27) är svårslagen. Välsorterad och labyrintlik, ofta med fina priser. Kedjan har filialer i många av stans konstmuséer också, med ledning av det kanske du kan gissa inriktningen: konst, design, arkitektur, mode (och roliga gadgets kopplade därtill). SCORE!
En fantastisk kedja helt enkelt, och om du har minsta intresse av ovan nämnda ämnen så är ett besök ett måste om du ändå är i centrala Berlin, i närheten av TV-tornet (runt tio minuters promenad bort). Bered plats i väskan och var beredd att behöva checka in den på hemvägen – här kan du hitta snygga och intressanta fotoböcker för snudd på inga pengar alls.
Shit happens, revisited
Shit happens? DUSSMANN happens! Och det är inte kattskit.
Promenad hem från jobbet. Kylig (med våra mått mätt, runt 14 C i kvällningen?) men solig kväll. Trött men på gott humör. Passerar Dussmann. Passerar inte a l l s Dussmann. Går in. Handlar. Oj. Så det blev.
Sen, hemma: prosecco och en bok om kyrkogårdar.
Helt rimlig onsdagskväll.
Rent av underbar dito.
Återkommer med omdöme.
Höst i Berlin
Dagarna trillar på och november drar allt närmare.
Förr avskydde jag allt bortom augusti. Vinterångesten var så stor att jag inte förmådde njuta hösten. Så sträckte jag mig till mitten av september. Sen ett ”OK, mitten av oktober”. Nu stretchar jag det lite till. En perfekt Berlinhöst – ja, då kan man sitta i solen i bara t-shirt (gyllene höst heter det här, men vi fick inte riktigt den värmen i år) även under den senare delen av månaden.
Men livet är kort och det gäller att hitta #njutvarjeminut (courtesy of Katarina) utan sol och värme också.
Camus sägs ha sagt att ”Hösten är en andra vår, där varje löv är en blomma.” Oh! Ja! Fint sätt att se det. Nu behöver jag bara hitta nåt fint med nästa fas också, den långa perioden då så många träd står nakna, kala och svarta. Oavsett korrekt färgton så SER de svarta ut när de är blöta som de så ofta är här mellan november och mars.
En sak som jag njuter av oavsett årstid är god mat och dryck, alternativt fika. Och boklådor!
Igår hade jag ett otroligt intressant och inspirerande möte i Café Wintergarten i Literaturhaus. Mycket vackert ställe, inte så dyrt som det ser ut (åtminstone inte för oss svenskar som är vana vid en generellt ganska hög prisnivå). Anständigt kaffe, men när Suzann och jag åt lunch där en gång så var mackorna trista och flaskvattnet ljummet och illasmakande. Sedan dess har jag inte gett dem nån chans att erbjuda mer än bara kaffe, men det kanske är läge att våga språnget igen nån gång.
I källaren under restaurangen finns en urtrevlig boklåda, Kohlhaas & Company. Mysig miljö, intressant utbud (speciellt om du letar Berliniana) och massor av fina vykort!
Egentligen borde jag åka till Literaturhaus mycket oftare, det händer mycket spännande där, men det ligger i ”fel” del av stan för mig, det tar lång tid att ta sig dit och det är svårt att undvika Ku’damm (kaosgata på helgerna). Det är lätt att bli lat!
—————
Mina hoods, Schönhauser Allée, i skymningstimmen.
—————
Att mysa hemma med katterna är också en bra grej varenda årstid. Tråkigt nog är det snart ”katten” och inte ”katterna” som gäller. Tant Izzy, närmast kameran, har mycket dåliga njurar nu och måste snart få hoppa vidare över regnbågsbron. Alla som haft husdjur vet hur hjärtat brister oavsett hur icke djurälskare tror att ”det är ju bara en katt/hund/undulat/råtta/hamster” etc.
—————
…och hur var filmen då, undrar ni? Er ist wieder da? Ja, det undrar jag med. Tre timmar innan jag skulle sticka landade nämligen ett oplanerat måstejobb på mig och det var bara att snällt skippa filmen och jobba kväll istället. Sånt är livet!
Breakfast Book Club på vift i Köpenhamn och på Louisiana
Sommarens resa för mig – en helg i Köpenhamn! Löst häng med delar av Breakfast Book Club, massor av god mat, sol sol sol från knallblå himmel och en av de mysigaste sommarstäderna jag vet. TOPPEN!
Jag vore ju inte jag om jag inte gick ut hårt med en bild av den vackra Hovedbangården i Köpenhamn. Snyggt både inne och ute! Det är så smidigt att ta sig till och från Kastrup, det går att ta vanliga tåg eller metro – jag testade såklart båda varianterna 😉 Vanligt tåg går snabbast (runt sju minuter) men metron är kul för en tågnörd, på den här linjen har de nämligen förarlösa tåg.
TW alla boktokar – Arnold Busck uppe vid Rundetårn är en grym bokhandel. Jag kan stolt säga att jag inte gjorde av med så mycket som en spänn här, men det var en rolig butik att titta runt i.
Rent generellt: ditcha Ströget! Njut av Latinerkvarteren (runt just Rundentårn) istället. Och Christianshavn.
Vad jag gjorde mer än åt? Jag gick. Gick gick gick gick. Spridda intryck nedan, gott om båtar och vatten.
Louisiana då, själva Litteraturfestivalen och boksnacket? (tips: Anna skriver bra om festivalen) Tja, jag var inte jättesugen på seminarieprogrammet men jag VAR jättesugen på att se konstmuséet (det är en så otroligt bra idé att gifta ihop boktok och konst – de flesta boktokar jag känner gillar nämligen båda grejorna), både de fasta utställningarna och en del av de tillfälliga som bjöds nu. Första intrycket: det var mindre än jag trodde, men det som fanns var utsökt (och museishopen…. aaaaargh). Nedan bl a Giacometti, Miró och Kennermeyer. Precis som Anna föll jag dessutom som en sten för Terry Winters grafik.
Åter till Köpenhamn och åka BÅT! Det kostar 80 DKK, tar ungefär en timme och är så mysigt [iallafall i det kalasväder som det alltid varit när jag gjort det]. Maggan, Marie, Ann-Sofie och jag tog en tur under sen eftermiddag och det var nyyyyydelig. På bilden nedan synes Olafur Eliassons Cirkelbron, snyggsnyggSNYGG och alldeles nyinvigd när vi passerade under den. Det regnade ännu serpentiner!
Dronningens lilla jolle till vänster.
Herr Andersen måste jag ju hälsa på, såklart!
….till sist: min nya ring. Jag hade bestämt att Min Souvenir (om jag hittade den) från Köpenhamn skulle bli en ring. jag visste PRECIS hur den skulle se ut. Jag har ofta liknande planer, men hittar nästan aldrig det jag bestämt mig för. Den här gången gjorde jag det! I museishopen i Louisiana låg den och väntade på bara mig ( 😉 ), priset var mycket lägre än jag trott (210 DKK) och nu sitter den på min högerhand och glänser. Ett fint minne av en fin helg!
———–
Whut? Vad jag tyckte om boken/långnovellen/kortromanen vi diskuterade på bokfrullen? Det kommer i ett eget inlägg. Stay tuned.
Sommarlov med kulturkollo – #hopp, det känner man lätt med A J Fikry i väskan
nej, det är inte en vääääldigt liten bok, det är väääääääldigt stora blåbär! å goda var’om serru!
Kopplat till ordet ”hopp” skriver Carolina om en mig mycket välbekant syn. Hopptokarna på Alex. Vojne. Missförstå mig rätt, jag är gammal simhoppare OCH fallskärmshoppare, båda sporterna får en del att mumla ”dåre” (* – men det där de pysslar med på Alex, nej tack.
Men nu skulle jag skriva om Fikry. A J Fikry. Alla boktokar mumlade om denna metaboktok de luxe, jag roffade åt mig sista exet på Thalia uppe vid Schönhauser tidigare i vår. Kastade mig över. Men… men… men… den där Fikry, han kändes lite som Ove. En amerikansk bokhandels-man-som-inte-heter-Ove-men-är-rätt-sur-och-bitter-och-ni-hajar. Jag tillhör den lilla skara som INTE föll pladask för Ove. Min och A J Fikrys start var seg. Boken fick ofta ofta vara handväskbok, men det blev sällan så värst mycket läst. I teorin var den ju PERFEKT, vad var fel?
A. J. Fikry s life is not at all what he expected it to be. He lives alone, his bookstore is experiencing the worst sales in its history, and now his prized possession, a rare collection of Poe poems, has been stolen. But when a mysterious package appears at the bookstore, its unexpected arrival gives Fikry the chance to make his life over–and see everything anew.
Jo, det lossnade till slut. Det blev aldrig en lääääängta-till-bok, men den var bra! Klart läsvärd.
Alltså, uuuuhuhu, det händer så mycket tragiskt i den här boken, ändå ÄR den snudd på feelgood. Märklig känsla (eller så är jag bara ovan vid den typen av böcker). Den är bitterljuv på ett sätt som jag nog inte skulle ha uppskattat om det inte varit just så där mycket metaboktok med.
Och: den ger hopp. På något vis så gör den det. Drama, tragedi, bra sak. Drama, tragedi, bra sak. Repeat. Som livet. Och hopp om livet, hör ni, det måste vi faktiskt ha.
Den finns på svenska också. Livet enligt Fikry. Zevin.
—————–
*) innan man ska få börja ta sitt fallskärmscert måste man genomgå en hälsoundersökning – hjärta kollas, blodvärden, yadayadayada, och jaaaa, det finns faktiskt en liten ruta för mental status också. ”är du rädd?” frågade syster Håkan strax innan han skulle venpunktera mig. det var innan jag började med blodgivning, jag var svårstucken och ämlig. ”ja, detta gillar jag inte” svarade jag sanningsenligt. doktorn bredvid mig frustade till. ”du ska alltså BETALA för att kasta dig ur flygplan med en glorifierad ryggsäck på ryggen, men du är RÄDD FÖR ATT TA ETT BLODPROV?”
”jaa?” pep jag.
”lessen serru men då kan jag og inte kryssa i rutan om att du verkar mentalt frisk”
(höhöhö, kul kille. men jag fick mitt intyg.)
se men inte röra, det är boktokens göra
detta blev ju en synnerligen trist bild på en trevlig plats, men det var en ljuvlig försommardag och mobilkameran hanterade motljuset lite so-so
Igår gjorde jag slag i saken – jag utforskade en liten del av Väst-Berlin! Jag har blivit otroligt inskränkt och tråkig och extremt ossifierad, jag älskar MIN Kiez och möööööjligen några av grannområdena, men väst – nej huuuu så tråkigt. Har bara sett Ku’damm framför mig.
Lihammer och jag i Volkspark am Weinberg
Nu fick jag en anledning att åka dit (men jag skrattade nästan själv åt hur jag liksom bet mig fast i öst genom att sätta mig och läsa en lång stund i Volkspark am Weinberg innan jag traskade västerut) och när jag väl klev ut från S Savignyplatz så fick jag erkänna att det är ju väldigt fint där också. Det dräller av fik och matställen, roliga små butiker som INTE tillhör de vanliga kedjorna, ja – det är helt enkelt lika mycket (medelklassghetto… oj, jag skrev det!) eh… lika mycket ”stora träd, gamla hus som överlevde kriget samt folk som älskar sina kvarter och stannar och pratar med grannarna på trottoaren” som i mina hoods. Möjligen var Dr Martens-koncentrationen mycket lägre än hemma.
Jag hade stämt fikaträff med en ny bekantskap och vi skulle ses framför Bücherbogen. Han var lite sen så jag fick en anledning att ta några varv extra inne i butiken och oooooooh. En bit bort, också i valven under S-Bahn, fanns ännu en boklåda, Autorenbuchhandlung, som tycktes ha ett enormt utbud av böcker på engelska. Fantastiskt. Dussmann i all ära, men jag utökar gärna jaktmarkerna…! Igår var det dock ”se men inte röra” (på alla vis, lol, jag är eventuellt lite besvärlig att hantera för en viss ragazzo italiano som kanske inte är lika svårflörtad som jag är) och jag höll mig från att köpa något trots ett finfint reabord.
Till Savignyplatz kommer jag definitivt att återvända. Det ligger dessutom snudd på på krypavstånd från Literaturhaus.
när jag INTE handlar på Dussmann
Det var lite synd om mig i förrgår. Eller nääää, det var INTE synd om mig, men efter ett übersocialt dygn med snudd på oavbrutet snack så kändes det tomt. Anyhooooo – Dussmann. Dussmann kunde kanske erbjuda ett höstprogram så jag slapp missa fler författarkvällar a la min jättetrevliga slumpupplevelse med Davis Nicholls. Andiamo!
Men jag skulle BARA plocka program. Inte handla.
Redan vid de brunskjortade gaydelfinerna började det klia, men NEJ! NEJ Siv!
…and then came Lena. Jag hade ju tänkt att jag skulle få köpa den, jag hade bara glömt det. Och Exberliner (inte som i f d Berlinare, mer expat-Berlinare) har jag ju aaaaaalltid velat testa. Ja men vatusan. Det är ju jul snart, och jag får besök flera helger på raken (vill veta vad som händer för Perfekt Värdskap) och… äh, men vänta nu. Jag är över 18. Jag tjänar mina pengar själv.
(ja, jag vet att jag ska/borde läsa på tyska, men jag brukar köpa tyska tidningar också. vänta nu. över 18? gör som jag vill? just ja ;))
Ja, så går det alltså när jag INTE handlar på Dussmann. Det har blivit betydligt dyrare de gånger jag handlar. På riktigt. Hum.
Och apropå värdskap kan jag bli alldeles alldeles fascinerad över hur avlägset bekanta som verkar tro att jag driver hotell. Jag är en privat människa med hög integritet, så folk är välkomna att komma till Berlin, vi kanske hinner ses (men jag jobbar betydligt mer än de flesta tycks inse vilket betyder att jag sällan är hemma före 20 på vardagar, och därmed oftast ägnar helgerna åt träning, städning, tvätt och vila – som så många andra, jag har dessutom sett Berlin 1A hundra gånger redan så jag kanske inte har lust att sällskapsgöra alla Berlin 1A-saker igen), men det är bara de allra allra närmaste som får bo hemma hos mig och den som inte har fått eller får en inbjudan till just detta hem tillhör INTE den skaran. Övriga får vända sig till Ett Vanligt Hotell. Är tuff på den punkten. Det får folk ta.
————————————-
Så kan det gå. Och efter sex ”snälla veckor” var det dags att skrämma upp huvudkontoret några grader. Igår drog jag på mina röda lack-Martens för första gången. Folk stack in huvudet på vårt rum och kommenterade dem (positivt), men vad alla de där tänkte som höll käften vet jag ju inte.
Frankly Scarlett, I don’t give a damn.
(ja, här har man cykeln i hallen, åtminstone om man vill ha kvar sin cykel)
————————————-
Detta med att bolla rollbeskrivningar för fordonsarkitekter med ultra-ultra-ingenjör som plötsligt utbrister ”Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust” (Faust – go google!). Jag blev impad.
Jag har sannerligen aldrig tråkigt på jobbet och alla ni som generaliserar och limmar etiketten ”kulturellt svagbegåvade” på ingenjörer får ställa er i skamvrån nu!
David på Dussmann – en kul slump
…och så var det de där serendipiteterna igen (nej, det är nog inget svenskt ord. var inte. men blev just :))
Jag jobbade alldeles för länge, var seeeg men bestämde mig ändå för att åka till Butiken med stort N på Friedrichstrasse för att fylla på kaffekapselförrådet. Jag får finbesök snabbare än jag kunde ana (DET är en absurd historia som jag kanske berättar nån gång… i den där romanen om mitt liv) och den människan ska skämmas bort så lyxfrulle planeras. Kaffe kirrat. Bra.
Alltså… jag var ju ändå så nära. Och jag fyller år imorgon. Då får man handla till sig själv.
MOT DUSSMANN! NO FEAR!
Men… men? Vad står det? Gratis författarföredrag av David Nicholls? Om 45 minuter? Saken är biff. Jag vill ändå ha Us.
Suverän moderator, en riktigt trevlig timme. Alldeles gratis inträde. Var inte jättepepp på boken innan, men är det definitivt nu.
‘I was looking forward to us growing old together. Me and you, growing old and dying together.’
‘Douglas, who in their right mind would look forward to that?’
Douglas Petersen understands his wife’s need to ‘rediscover herself’ now that their son is leaving home. He just thought they’d be doing their rediscovering together.
So when Connie announces that she will be leaving, too, he resolves to make their last family holiday into the trip of a lifetime: one that will draw the three of them closer, and win the respect of his son. One that will make Connie fall in love with him all over again. The hotels are booked, the tickets bought, the itinerary planned and printed.
What could possibly go wrong?
Alla författare är sannerligen inte sociala genier, men David Nicholls är det.
”Siv. Siv? Är det du? Är det en förkortning av nåt?”
”Nä. Det är svenskt.”
”Åh. Hur länge har du bott här?”
”Ett drygt halvår”
”Rätt nice va?”
”Japp. Bor i Prenzlberg. Living the dream” (han berättade under föredraget att han hade hyrt cykel och hjulat runt i Prenzlberg i tre timmar tidigare idag)
”Oh, jag lämnar hotellet imorgon och flyttar dit, jag har hyrt lägenhet i tre dagar. Vi kanske ses?”
”Absolut, detta är bara en fyramiljonersstad. That’s likely. Enjoy your stay!” (Jag. Charmtrollet.)
Hade livet varit en roman skriven av honom så HADE vi träffats.
Sen hade jag blivit överkörd och dött.
Nothankyousir.
Men en snygg och charmig karl är det. Jomen.
Boktok i Paris del 2
Cimetière de Montparnasse bjuder ännu fler litterära idoler. Planterade naturligtvis också en penna hos Marguerite.
Shakespeare and Company-loot. Ljuuuuvlig liten labyrint. Hemingway hade kredit. Jag köpte min berlinrelaterade bok – har glott på den länge men inte vågat chansa på den tyska utgåvan – för att få den berömda specialstämpeln. Borde kanske ha köpt något parisigt, men hittade ingenting intressant som jag inte redan har i gömmorna 😉
En dag med ösregn, annars toppenväder. Nya fräknar, picnic och lata stunder i gräset med en bok. Perfekt.
it’s not you Ernest. it’s me.
SOM jag har kämpat. Den började jättebra, den kändes lika relevant som On Paris men någonstans mitt i boken så blev A Moveable Feast bara tråååååååkig. Det blir möjligen lite metaboktokssmarrigt i de sista kapitlen när Hemingway avhandlar Scott och Zelda Fitzgerald, men nej. Inte ens storyn om när Ernest tvingades besiktiga Scotts snopp (Zelda påstod att den aldrig nånsin skulle kunna göra en kvinna nöjd) är speciellt kul. Varför, Ernest?
Jag vaknade 1.15 inatt och var tvärpigg. ”Sömnpiller!” tänkte jag och sträckte mig efter boken, men nej. Jag läste förvisso ut den (yes!) men låg ändå vaken till kl 4.
Jag undrar jag om inte detta blir den första boken att få gå till bokträdet på Szredskistrasse. Om inte K vill läsa så blir det så. Den är ju på engelska gubevars, så många kan ha glädje av den.
———————————
Världsbokdagen kom och gick utan att det märktes på bloggen – det blir några retroaktiva rader istället. Hur firade jag den?
Jag köpte inte en enda bok. Däremot befäste jag – om inte annat inför mig själv – att detta är på riktigt genom att köpa mitt första månadskort till de allmänna kommunikationerna. Kontoret ligger i liten håla ca 25 km utanför centrum, så det är inte direkt promenadavstånd även om transporten (en timme från port till port) innebär en massa gående också. Nyttigt.
Sist men inte minst: jag blev med lägenhet just på världsbokdagen. Jag har någonstans att ställa min första bokhylla i Berlin (nu ligger böckerna i en hög i ett fönster på jobbet så att jag ska slippa släpa dem fram och tillbaka till Sverige). En pytteliten tvåa (40 m2) på rara Gleimstrasse. Gleimstrasse ligger i mina drömmars Prenzlauer Berg, men inte i den gentrifierade och intill oigenkännlighet lyxrustade delen. För 25 år sedan löpte muren 50 meter bort. Ja. DEN muren. Mitt hus byggdes 1910. Om väggar kunde tala…
———————————
Jag har en liten fin boklåda i mitt nuvarande hus. I fönstret står en av de allra populäraste populärvetenskapliga böckerna just nu, skriven av en ung läkare. En tarm med charm, minsann. Jag är vansinnigt sugen men är rädd att min tyska inte är bra nog än.
Men snart! Läser tidningar alltmer obehindrat, har de senaste dagarna bitit ihop och sagt ”Deutsch bitte!” på två möten – kanske inte fattar allt men mycket nog för att kunna tillgodogöra mig det jag behöver. Som tur är så är kollegorna som jag lunchar med jättebra, de kör på tyska tills det tar emot, sedan byter vi till engelska utan vidare kommentarer. Ber jag dem att rätta mina misstag så gör de det, på ett fullständigt ickemästrande sätt.
I vissa fall är min tyska bättre än motpartens engelska och då är det bara att köra. Det är ju enda sättet! Att prata engelska snabbar ju inte direkt upp inlärningen.
And she went bananas at Kulturkaufhaus Dussmann
Så det… ja, så det BLEV? Klev av på Friedrichstrasse idag. Äntligen skulle jag kolla Dussmann. Oh. OH.
Sista kvällen i Saigon (inkl. nördloot)
Dags att packa väskan, i morgon går bussen till den lilla fiskebyn vid havet. Vi är inte HELT klara med Saigon, men det är inget att gräma sig över. Det är inte alla länder vi vill återvända till, men Vietnam är definitivt värt fler besök.
Trappen på vårt hotell är vansinnigt stilig, på väggarna hänger bilder från Saigon förr i tiden. Hittade en bok på samma tema redan första dagen, jag har gått och tänkt på den sen dess och i dag blev den min. Köpte dessutom en färgglad, gräslig och alldeles underbar busskarta över Saigon plus en gammal tågposter. Både kartan och tågpostern kommer att smälta in fint i hall 1, där vi har tågtema, och i hall 2 med kart-dito.
Artbook är en fin butikskedja främst inriktad på böcker om konst, men de har engelska romaner och fackböcker om Vietnam också. Lägg till fina anteckningsblock, kalendrar, posters och fototryck. Bra priser. Jag betalade 200 :- för min fotobok och två posters.
Slutligen en bunt blandade bilder från dagen i Ben Tre ( Mekongdeltat) och kvällen i Saigon:
CCL all the way
Jag har skrivit, pratat och tjatat så mycket om min döda katt de senaste dagarna att jag tror att ungefär halva bekantskapskretsen har låst in mig i CCL-facket och kastat bort nyckeln för alltid. Jag kan lika gärna ta det ända in i kaklet – Strand i New York är en fantastisk boklåda med rolig merchandise. De var tidigt ute med de tygpåsar som de flesta butiker numera har. Att bära runt sina böcker i en tygkasse från Strand är extra snajdiga boktokpoäng för många.
Idag gjorde de reklam för sin senaste design på fejjan – OMG, en crazy-cat-lady-boktok-kasse! Blir det bättre?
Och – oh the irony – butiken ligger bara några kvarter från Astor Place.
Fina Astor. F*n vad vi saknar honom. Om ni undrar.
Jag har redan en kasse från Strand OCH levande katt(er) kvar, men det hindrar ju inte att jag behöver en katt… förlåt, en kasse till.
Och kanske en katt. Men då är jag rädd att K flyttar och honom vill jag behålla.
Om Strand har jag skrivit förr. Omistlig butik för bokälskare på vift i New York. Jag blev inte sådär pang pang bom woooooow kär i New York som så många tycks bli, men Strand, Central Park och MoMA gillade jag skarpt.
PS den förfääääärliga gröna vävtapeten är äntligen på väg bort nu. Woohooo!
Skånetips – bus eller bok!
Är du i närheten av SF-bokhandeln i Malmö i morgon, 31/10? Kliv in i butiken, hasa fram till kassan och väs ”bus eller bok” och se vad som händer. Love it!
mer London
Ett av mina favoritantikvariat i London är Black Gull Books i Camden. Jag brukar ofta storfynda där, men i år? Njä.
…jag köpte närmare bestämt ingenting alls, trots dessa hyllor. Jag var för dagen ståndaktig (VARFÖR, undrar jag nu?) och köpte INTE det exemplar av Love + Sex with Robots som jag stod och fingrade på en lång stund. VARFÖR? Fem. Ynka. Pund. FEM.
Ingen Londonresa är komplett efter utan en repa på Charing Cross Road. Det är inte som det VAR, men nog finns några klassiker kvar, även om Foyles faktiskt ska flytta från den ljuvliga men trånga labyrint där de nu huserar (saker jag inte trodde var möjliga).
I år körde de en litterär blind-dejt-kampanj. Har du någonsin dejtat boken på bilden, tror du? Det har jag. Först till kvarn med rätt gissning vinner nåt kul om än förmodligen begagnat!
note to self
ett skyltmåste att köpa till hemmabiblioteket
OM Oxford: boktoksmåsten.
1) Blackwells
2) Bodleian (ja, de säljer skyltarna)
man blir lat av semester
Lat och frusen. Våren? Hoho? Vi bokade en resa till Budapest för att möta våren förra helgen, men den där våren – hen hade dragit iväg någon annanstans. Några grader varmt och regn, då blir det mycket fika. Man SKA fika mycket i Budapest, men vi hade väl planerat lite mer än bara en enda kopp kaffe utomhus. Nåja, nu ska vi inte gnälla, det är en vacker stad till och med i gråväder.
Boktokar gör Budapest:
Vi klev in i Alexandrapalatset på Andrássy útca 39. Stoooor bokhandel. Böcker och…. vin? Jo, det skulle väl många anse vara en bra kombo, även om det inte direkt är vad vi är vana vid när vi klafsar in på Bokia hemma i Sverige.
Så klev vi upp ännu en våning. Kristallkronor. En man vid en flygel. Ett minst sagt smyckat tak. Ja, den bokhandeln hade ett litet fik som hette duga.
EN solig dag fick vi åtminstone! Lite kallt att sitta ute, men vi var envisa. Med sol på snoken, en delikat chokladsufflé i munnen och Harry Hole i handen blir livet gott att leva.
Resten av Budapestbilderna finns att se i mitt Instagramflöde. Varning för många spårvagnar.
Görlitzer Rumrennerei med några stänk av boktok
I onsdags klev jag på en spårvagn till Alexanderplatz klockan 06.00 på morgonen (jag sprudlade… kanske inte, men nästan) – vi skulle till en av våra fabriker i Görlitz över dagen. Tre timmars tågresa senare klev vi ut i en vintrig sagostad.
Görlitz kallas ibland för Görlywood, det är mer än en stor rulle som har spelats in där (Inglorious Basterds är en – de höll på med nån ny fet film där nu, men jag vet inte vilken och jag lyckades inte snubbla över inspelningen heller). Stan klarade sig bra från bombningar under andra världskriget och erbjuder en mycket speciell miljö. Det var en lång dag, vi kom ”hem” till Berlin igen klockan 21.00 men då hade jag hunnit springa runt i stan i nästan två timmar efter jobbet också. Görlitz är en stad fylld av kontraster, väl värd ett besök.
Efter kriget drogs landsgränserna om och staden delades. Till vänster om bron heter stan Zgorzelec och ligger i Polen. Till höger om bron heter stan alltså Görlitz och ligger i Tyskland. Jag har aldrig varit i Polen förut, nu sprang jag över bron och var där i en hel kvart.
Nicolaiturm, bara en av många många byggnader som kittlade min fantasi (och nu avser jag inte den falliska aspekten, Suzann).
Jag är minst sagt irriterad på mig själv. Jag var alldeles säker på att jag kom ihåg att det här ljuvliga antikvariatet låg på Peterstrasse 3, men nu när jag försöker kolla upp det så verkar jag minnas helt fel. Jag måste nog lära mig att skriva ner saker eftersom min hjärna börjar likna en rutten tvättsvamp.
Tågstationen i Görlitz fick mig att häpna. Min chef vet att jag gillar rälsfordon och därtill kopplade fastigheter, men till och med han gapskrattade åt hur jag lät när vi klev ur tåget.
In i stationskiosken för att köpa ”middag” till hemresan. Jag kved när jag såg den här hyllan, men tro det eller ej: det enda jag köpte var en liten och tunn (men fin) bok med bilder från Görlitz.
ännu en fredag
Veckorna bara flyger, men det de har gemensamt är att de numera alltid avslutas med ett besök på biblioteket. OK, det är bara fredag, veckan är rent tekniskt inte helt slut än – men arbetsveckan, inne i stan, den är slut!
Idag blev jag lite extra glad, för i snabblånehyllan stod Stallo och glänste. Jag fick ju lämna tillbaka mitt exemplar halvläst förra veckan, nu högg jag den här och lyckas jag inte läsa ut den under kommande två veckor så får jag nog bara tugga i mig att jag ska strunta i den. Snabblånehyllan är en pärla, man vet aldrig vilka skatter man kan finna. Böcker som man kan få köa månadsvis för att få tag i – *pjoiiiiing* så står de där helt plötsligt, det är bara att grabba tag i sina fynd och se glad ut. Det gjorde jag.
———————————
Amazon är i blåsväder och jag, superamazonisten, gnisslar tänder. Bojkotta eller ej? Jo, man kan alltid misstänka att det finns en hake med väldigt väldigt bra priser, men det är ju inte bara pengarna: UTBUDET. Där finns ju ALLT, eller åtminstone så nära ”allt” som man kan komma.
———————————
Jag skrev om min kärlek till skelett igår. Ett av mina favoritställen i London, Hunterian Museum, lade ut en underbar bild på facebook tidigare idag: konstnären Aaron Kuehn har gjort en snygg snygg bild. Vill ha!
———————————
Coltso har förnyat hemsidan och bjuder samtidigt på nyheten att Andrej Djakov släpper nytt i vår. Andra boken om Gleb heter Resan till mörkret. Har jag tröttnat på ryska Metro 2033-spinoffare nu? Jag vet inte. Resan till mörkret släpps i april, så jag har en stund på mig att bestämma mig. Jag var inte helt nöjd med den första boken, Resan till ljuset, så jag kommer inte att kasta mig över köpknappen, men ett inköpsförslag till biblioteket kan det kanske tänkas bli.
Tre nya författare finns i stallet – allra mest nyfiken blir jag på Anna Starobinets bok Den levande som släpps i mars.
En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende.
En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion?
#Blogg100 – 24
bokrearek
…eller, ”på spaning efter den bokreaextas som flytt”:
Det är inte ens tre veckor tills Bokrean startar den 26/2. Jag rekade lite på lunchen idag, men jag fann inte ett spår av vad som komma skall. Ingen skylt. Inga kataloger. Ingen pepp alls. Här önskas fortfarande ”Gott nytt(igt) år”, den 6/2. Hälsohetsen regerar över bokfesten – huvva.
Mina personligheter bråkar lite.
Hon den praktiska, den digitalfixerade söknörden, hon argumenterar för att det ändå är så mycket lättare att söka metodiskt i nätbokhandlarnas reahyllor. Bättre priser, dessutom.
Hon den där URSPRUNGLIGA oldschoolboktoken i mig däremot, hon som älskade bokrea långt innan nätbokhandlarna fanns, hon är fortfarande torsk på kataloger i papper. Gärna fyra olika. Lägg till ett kollegieblock, för jämförelse. Rita tabell. Jaa, för hand, på papper! F*ck excel! Göra en första genomgång där man markerar alla drömböcker. Det utopiska, allt som man utan att tveka skulle dra hem om man hade fet plånbok och obegränsat antal lediga hyllmeter. Så gallrar man lite. Prioriterar om. Tänker smart. Skriver sin slutliga lista och LÄNGTAR.
Man tänker också att man faktiskt måste blanda upp lite, handla i vanlig butik också. Butiken måste hållas vid liv. Jag vill ju kunna gå till den fysiska butiken. Bläddra. Sniffa. Klämma. Känna. Drömma. Spontanshoppa. En penningmässig transfusion då och då för att få behålla stället dit man styr snoken för att trösthandla fyra-pocket-till-priset-av-tre någon random regnig torsdag när förmiddagens möten fått en att vilja byta jobb och emigrera.
Bokia är på gång på nätet, men Bokus eller Adlibris då? Njet. Men för all del – borea vore kanske smarrigt! Nåt stort, billigt och ursnyggt med egen brygga i Mälaren tack!
Nej, mitt letande gav inte många resultat, vare sig på stan (betänk vad jag gick igenom! halv snöstorm, bara för att kunna rapportera till er!) eller på nätet.
Bokrean ÄR inte vad den var. Ständigt låga priser i nätbokhandlarna har garanterat en stor del i det, men visst är det lite sorgligt? Jag minns när det var en fest, när det var något jag såg fram emot flera månader i förväg.
Mina inköpsmönster har förändrats sedan dess, precis som min ekonomi (ööööh, ja, jo, jag ser att det korrelerar). Då köpte jag ett lager som nästan skulle räcka hela året (kompletterat med någon enstaka pocket per månad). Nu handlar jag regelbundet (så regelbundet att vissa dänger DSM-V i skallen på mig) och har oftast redan köpt det mesta av det som jag förr om åren skulle ha väntat till rean med att köpa, men alltid är det någon udda pärla som får följa med hem. De allra bästa fynden är i ärlighetens namn mycket sällan det man kan finna i standardkatalogen. Det allra bästa, GULDET, är det butikerna själva vill bli av med. De där böckerna som stått och dammat nånstans. De där som nästan ingen vill ha. Böckerna man knappt visste fanns. Där. DÄR kan man göra underbara fynd.
Jag vet också att jag klamrar mig fast vid något som är en nostalgisk utopi, förmodligen starkt överdriven i mitt minne. Men ändå! Jag är nog inte ensam?
#Blogg100 – 15
den nya ”superbokkedjan”
Åsa filosoferar kring saker som rört sig i mitt huvud också – bokhandlare och böcker.
Akademibokhandeln och Bokia slås ihop. Neeeeej, tänker jag, men minns också att jag överlevde under alla de år då Västerås var mellan Bokia och Bokia (nu är de tillbaka, men de var borta länge). Bonnierförlagen har nyss köpt Pocketshop (jag blev så rädd att det ska påverka deras inköpare, hoppas hoppas inte för där haver man funnit många oväntade pärlor genom åren). Mitt inre skriker ”neeeeeeej” igen men jag förstår också att det är oundvikligt och att vi kanske får vara glada om det finns bokbutiker alls. Det är lätt att romantisera ”independent” men man behöver inte tänka speciellt långt innan man inser hur svårt det måste vara att få det att gå ihop. Vore det inte det skulle Surahammar redan ha en bokhandel slash hundfik slash cykelbutik slash alltmankantänkasig i min regi.
Jag borde kanske känna dåligt samvete, jag som handlar så mycket på nätet. Vi vet ju hur det blir då. En fysisk bokhandel som ska betala dyr lokalhyra KAN inte konkurrera. Till mitt försvar – 😉 – så får jag väl medge att jag npg handlar mer än medelsvennebananen i VANLIGA bokhandlar också. Jag, liksom många av er andra som läser här, är ju en bokknarkare de luxe. Det är svårt att slå känslan av att bläddra lite, bläddra lite i en annan, lägga tillbaka, ta upp igen. Oj, det DÄR omslaget! Ja, ni vet. Tror jag.
Fysiska böcker då? Kontra e-dito? Åh. Åsa har så rätt så rätt. E-böcker är skitbra för miljön och borde verkligen underlätta mångfald, men jag är så pinsamt stockkonservativ. Jag vet inte HUR jag ska komma bort från kärleken till pappret och tyngden. Det sviffande ljudet när man snabbläddrar för att smygläsa slutet. Uff.
Rrrrrausverrrrrrrrkauf!
Allt får sån skön KRAFT på tyska! Raus! Raus!
(btw – illa illa att jag är förföljd av TVÅ europeiska amazonsajter samtidigt…! uuuhuhu, dubbel chan… eh, RISK att åka dit på spontanshopping)
Mitt tyska läsprojekt har tagit fart igen, efter beröm från tyska kolleger två veckor på raken (goes to show you, det är bra att lyssna på Rammstein: Till Lindemanns något dragna-in-absurdum-uttal landar mer lagom i en mesig svensk mun som utan en skvätt Lindemanninfluens skulle låta ÄNNU mer mesigt svysk) så känns det roligt att försöka snabba upp läshastigheten. Jag måste MÅSTE bara lära mig att inte lockas att slå upp vart och vartannat ord. Bara läsa på i några kapitel oavsett om man fattar allt eller ej, sen gå tillbaka och kolla och skriva upp de glosor jag inte kan, och så läsa om igen. Så där som man BORDE ha gjort i skolan *harkel* Så lätt sagt, så svårt att göra.
Fast egentligen borde jag polera italienskan. Det blir en spännande jobbresa till Vado Ligure om två veckor ser det ut som. Min italienska räcker INTE till att läsa böcker (jo, kanske pekböcker ;)), men det är nog läge att dra fram gamla skolboken och åtminstone återuppliva matglosor samt åka-tåg-och-taxi-glosor.
Melanzaaaaane. Smaka på det! Pompelmo! Om tyskan ger kraft i arm och mod i barm så är det det italienska språket man ska äta. Mums.
Gelaaaaato. Fragola. Ah…
———————–
NÄ! För den konstruktionsgenomgången blir inte i Italien, den blir i Hennigsdorf. Jag glömmer italienskan och putsar de tyska verben igen. Eller nåt.
(inte så) Anonyma Biblioholister 
