En man av stil och smak
Trilogier och jag, jag och trilogier, det är ett ständigt aber och föremålet för mer än en ynkande bloggpost i det förflutna. Jag vet ju egentligen att jag aldrig ska börja läsa en trilogi förrän den är utgiven från start till mål, crash boom bang. Dels på grund av tålamodet. Bristen på. Dels på grund av minnet. Också bristen på. Jag vill inte tänka på hur många eleganta blinkningar som går mig spårlöst förbi helt enkelt för att jag aldrig minns de där allra klurigaste detaljerna från föregående del när jag äntligen får tassarna på nästa, ett år (oftast) senare.
Nu sitter jag i skiten igen. Mitt enda försvar är att när jag började läsa den HÄR gången så visste jag inte ens att det skulle bli en trilogi.
Jag läste Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen förra året och jag var aningen sträv i mitt omdöme då, för jag tyckte så mycket mer om hans Samlade svenska kulter. Jag tyckte att han var en novellformatets mästare, men att hans första roman blev för spretig.
Sen tänkte jag inte värst mycket mer på det förrän jag kontaktades av en Begåvad Skribentvän Med Tillförlitlig Smak som absolut tyckte att jag skulle läsa bok nummer två om Cornelia, CeO och de andra: En man av stil och smak. Jo, varför inte. Fagers skräckmästargloria kan halas upp en våning igen – på’t bara!
”Huvudperson i denna skräckroman är CeO Molin. Han har tidigare levt ett rikt liv och haft ett omfattande umgänge. Hans spektakulära fester i paradvåningen vid Johannes kyrkogård i centrala Stockholm är vida beryktade. Han har varit en lebeman, en man av stil och smak, och dessutom en gentlemannatjuv på jakt efter ovärderliga inkunabler.
När vi nu möter honom håller hans förflutna på att komma ifatt honom. För CeO Molin kommer alldeles säkert att kunna knytas till stölderna på sin arbetsplats vid Kungliga Biblioteket. Allt detta överskuggas dock av ett virvlande och alltmer skrämmande skeende där dunkla makter slåss om kontrollen över såväl hans liv som död och vad som eventuellt kan komma därefter.
Herr Fager själv avslöjade sedermera att jo, en trilogi är det, det blir en tredje del.
Jag körde ändå.
”Jag kan hantera det, jag kan sluta när jag vill.”
Ha.
Ha.
Ha.
Ha.
Sitter. I. Skiten.
Jag gick en ledarskapskurs en gång, en stor del av tiden ägnade vi åt så kallade ”motivational speeches”. Hur skulle vi få med oss folk på tåget (ja, betänk att på den tiden jobbade jag inte ens med tåg), hur skulle vi få dem att kasta sig över vardagens ganska trista arbetsuppgifter med energisk hunger yada yada yada. ”Börja i en händelse” var receptet hos just den här amerikanska teoretikern (hen är också känd för att vilja göra citrondricka när livet ger en citroner, men inga namn ;)).
Börja i en händelse, var det. I Fagers romantvåa händer det sig i en hemlig källarvåning under ett hus på Ignatiigränd i Gamla Stan. Skenbart småputtrigt, förberedelser pågår för ett coolt lajvkoncept som ska serveras till likaledes coola människor, en elegant äldre bög lotsar en yngre dito nerför en trapp och det är skön erotik i luften. Fler ansluter till skaran och sen
…går det åt helvete. Som vanligt är det nån som leker med saker hen inte borde leka med.
Det är ett elände att sälja sin själ. Först är det lätt. Man skriver på längs den prickade linjen och går på en rolig fest. Sedan blir det värre. Folk dör. Monster har ihjäl ens barn. Man blir ihjälsparkad på gatan.
Jag var fast innan tionde sidan hade passerats. Jag snortade hela boken på 24 timmar blankt. Tack gode gud att det var lördag när jag började.
Fager har ett korthugget och effektivt språk, men det där snabba och effektiva hindrar honom inte från att leka med ord på ett sätt som jag älskar (och eventuellt förfaller till att göra själv också med jämna mellanrum). Rågsvedsgrå. Södermalmsironisk. Playboybibliotekarie (det sistnämnda är extra oemotståndligt)
Torr, smart och nattsvart humor. Jag brukar beklaga mig över ymniga humorelement gränsande till buskisnivå (speciellt i en del zombieana) i somlig fantastik, men hanterat på det här viset hänger spridda stänk av humor som en perfekt cynisk backdrop i en historia om mycket cyniska människor. Det är metaboktok de luxe (såklart – CeO är ändå bibliotekarie!) och hårt strösslat med referenser till såväl samtidskultur som historiska anekdoter, sanna och påhittade.
CeO funderar över tunga gangsterrepliker. Han borde ha läst Lapidus istället för Knausgård.
Fager promenerar hemtamt runt i 1900-talets mest skandalomsusade HBTQ-historier, från den lesbiska härvan via Nothin (dock utan att passera Haijby, men den storyn är redan in absurdum urmjölkad) till nutida homoerotik och han har det där som får mig att vilja googla. Jag gillar att vilja googla. Jag vet vad waterboard är nu. Jag hoppas jag slipper använda kunskapen, men jag vet.
Fager gör det där som Boel Bermann också är så bra på, det som är sant och det som är påhittat är så snyggt ihopflätat att det ofta är svårt att hitta skarven, paketet håller ihop. När det gäller fantasy väljer jag Urban Fantasy framför att läsa om långhåriga män i spetsig hatt som springer runt i magiska skogar och ägnar sig åt enhörningsexcesser varje gång, och det är samma sak med skräck. Den bästa skräcken för mig är den där vansinniga saker händer i en i övrigt alldeles vanlig miljö. Ett Stockholm som jag känner igen, men med en avig skavande twist. När hela tillvaron blir så där skev som den kan bli de första sekunderna när man sätter på sig ett par splitter nya glasögon. När allt ser rätt OK ut så länge man glor stint rakt fram, men något som gör en lite illamående anas i ögonvrån.
Jag är såld. Jag kunde inte hantera det. Jag kommer att få ett helsike innan del tre kommer och när den kommer skulle jag behöva en specialutgåva med tre-i-en, för jag som sällan läser om böcker numera vill också se de där snygga sakerna som annars bara susar över skallen på mig.
Såpass, serru.
Grattis Fager. Glorian sitter som en smäck igen.
—————————————————————–
Teaser: kom tillbaka om några dagar så får du läsa mer om Anders Fager. Du VILL veta mer om hans förhållande till inplastade kulturtanter och i vems kök han kan tänka sig att stå och se otäck ut klockan tre på morgonen…
When in Prague
En väldigt bra sak med att bo i Berlin är att det bara tar några timmar med tåg (genom bitvis svidande vackert landskap) och så swooooosh så är en i Prag. Vi betalade strax över 90 euro per skalle t o r.
Väl framme i Prag kan jag konstatera att peppen är enorm på sista delen i Daughter of Smoke & Bones-trilogin av Laini Taylor. Har inte haft något riktigt sug förrän nu, men nu slog det till med besked så det är ju en illa tur att boken väntar i min hylla i Berlin.
Annars? Liten bok med övernaturliga myter från Prag inköpt. Ville leta efter Golem hos Rabbi Löw men numera måste judiska museet passeras för att en ska få komma in på kyrkogården och inte ens jag betalar 80 spänn för att se EN gravsten.
Andnöd – en bokstafett
Jag är stafett-newbie, men när Hanna på Feministbiblioteket frågade runt om eventuellt intresse för att delta i stafettbloggning om en barn-fantasybok så hakade jag på. Boken? Andnöd av Anette Skåhlberg med bilder av Katarina Dahlquist, utgiven på Sagolikt förlag.
Jag har inga egna barn, men har två kära små smulor i släkten som jag betraktar som mina bokbarn. De är inte riktigt gamla nog för de här böckerna än, men det skadar aldrig att vara ute i tid. Eftersom jag själv gillar fantastik har jag naturligtvis redan börjat planera den delen av deras framtida bibliotek.
”Nollja älskar att sitta på klipporna och titta ut över havet. Men hon är förbjuden att gå ner dit, förbjuden att bada. Hon är allergisk mot vatten säger hennes föräldrar.
Så en dag händer det… Nollja vaknar mitt i natten av att hennes ben är borta. Där är istället något som ser ut som… en glittrande fiskstjärt! Och från havet hörs ursinniga vrål…”
Det HADE varit väldigt kul att testa denna på ”riktiga” barn och inte bara på mitt eget inre dito. Historien om Nollja och hennes familj är spännande och jag tror att jag hade velat läsa den här boken högt och få höra ett ”ett kapitel till, SNÄLLA!”.
Jo, jag vet. Boken är skriven på att sätt så att även ganska unga läsare ska klara att läsa den på egen hand, korta meningar (nästan lite för korta? bisatser fladdrar stundtals ensamma på ett sätt som jag aldrig har gillat. men här kanske jag har glömt hur det var att vara nybörjarläsare) och fina illustrationer som lättar upp texten, men det vore att gå miste om en gemensam upplevelse av en bra historia. Andnöd är nämligen skriven på ett sätt så att även jag som vuxen vill veta vad som händer härnäst. Det finns något mer under den uppenbart spännande ytan också. Ett lager till. Jag hoppas åtminstone att det är så, men kanske behöver jag läsa nästa del i serien också för att få det bekräftat.
Andnöd är den första boken av sex om Nollja och Människofolket. Iakttag försiktighet om du inte är den tålmodiga typen, för alla delar finns nämligen inte utgivna än. Sjöjungfrur har varit lite out of fashion sedan Ariel, men ack vilka coola sagoväsen de är. Eller sagoväsen…? Har inte jag alltid – – –
(- – – oh, det kliar på benet. det kliar VÄLDIGT mycket på benet!)
————————————————–
Läs om vad tio olika bloggare tycker om Andnöd! Såhär ser schemat ut för fredagen den 2 maj:
10:00 Boktjuven
11:00 Prickiga Paula
12:00 Västmanländskan
13:00 Boktok
14:00 Sandras läslogg
15:00 Fantastiska berättelser
16:00 Bokform
17:00 Stories from the city
18:00 (inte så) anonyma biblioholister
19:00 Feministbiblioteket
there’s no such thing as a free lunch
Chick-lit-skräck, kan det vara nåt? Japp, det kan det, åtminstone när den serveras av Åsa Schwarz. Lust. Dåtid, nutid, legenden Aleister Crowley och en hunger efter framgång på alla plan som får tillvaron att snurra snabbtsnabbt, så snabbt att petitesser som samvete och empati slungas ut i perifierin som drivna av en magisk centrifugalkraft.
Sara är författare, karriären går lite halvknackigt fram till den dag då hon halvt på skoj utför en av sin mormors gamla ritualer. Skoj eller ej, plötsligt rinner orden ur skallen och Sara skriver en bästsäljare. När det är dags för uppföljare så… ja, det kan ju inte skada att utföra den där ritualen igen. Och igen.
Sara skriver och raderar och skriver igen, hon knattrar som i trans och byter inriktning och skriver saker som till att börja med förvånar både henne själv och hennes agent, men det känns så bra, så attans bra. Allt finns plötsligt inom räckhåll. Lyxhotell i NYC, exklusiva kläder som plötsligt sitter som en smäck, dyra middagar och inte minst sex. Att Anders, föremålet för åtrån, är gift – behöver det vara ett hinder? Den nya Sara borde väl vara värd ett sprucket äktenskap?
Kan så mycket framgång verkligen vara gratis?
Jag har gillat Åsa i ganska många år nu, detta är en lite ny inriktning men åh, underhållsvärdet är STORT. Många snygga pikar till författar-/förlags-världen, en och annan roande kollegial cameo (Träff och Jensen) och en massa referenser till min mellanstadiefixering: Aleister Crowley (åh mamma och pappa, om ni bara hade vetat vad som stod i den där boken av Poul Fersling som jag fick i julklapp efter att den stått på plats 1-5 på önskelistan. TACK för att ni inte läste baksidestexten utan bara KÖPTE ;)).
Nu blir jag sugen på att läsa Viskningar också – jag vill ju se vad Sara värkte fram med den dyrköpta magin…
vid regn, tillgrip köpetröst
Gårdagen blev en svettig orgie i sol, ogräsrens (* och läsning. Jag hade tänkt mig detsamma idag, det skulle vara klockren sol till kl 17 (jaa, för prognoser stämmer ju ALLTID ;)) men verkligheten vann såklart. Fem minuter efter att jag hade äntrat stolen så försvann solen bakom ett stort moln. Jag läste envist vidare. Jag fryser inte. Det är sommar. Det är varmt. Punkt.
En timme senare kom regnet och jag klämde i med ett Pollyannakäckt ”jaja, naturen behöver det” men var ändå ganska nöjd med att ha inomhuströst i form av Berättelser från Engelsfors. Den landade på något magiskt vis i brevlådan igår, trots det där omtalade inköpsstoppet. Jag borde nog ha klämt lite mer på den i butik först, för jag blev förvånad över att den var så liten och tunn. Nu kör jag Valrhonatänket, hellre en liten portion av hög kvalitet än flera kg skräp.
Måste man ha läst de två första böckerna om Engelsfors innan man läser den här? Tja. De döda är döda. Det är de. Vill man läsa Cirkeln och Eld utan att få reda på sånt i förväg så ska man låta bli den här boken.
Otroooooligt snyggt tecknat. Alldeles fantastiskt. Men jag vill ha par-tre hundra sidor till. Minst.
*) ogräs och ogräs. ”Vilka stora tistlar ni har” kommenterade Pop efter att jag hade skrivit att jag drog tistlar och sedan lade upp nedanstående bild. Äntligen kom tallroten upp med lite list. Vi har starka ben och mycket envishet båda två, men det var pyramidbyggteknik (tja, en av alla teorier om ramper) som gjorde att vi faktiskt kunde baxa upp den fastän vi bara var två. Den VÄGER, kan jag meddela. Vad ska jag nu hugga på när sinnet är mörkt? Jag kommer nästan att få lite abstinens nu när den är uppe ur marken, jag har nog bara gjort 5% av jobbet, men kommer att sakna det ändå.
Roten uppe, jättegropen igengrävd. Nu ska det få sätta sig lite, sen ska vi fixa en liten stensatt läsplats och jag ska gjuta en bänk – det är perfekt lutning på stenen för att den ska bli bra ryggstöd när man läser. En vecka om året är stenen täckt av blommande kaprifol. Man blir nästan drogad av doften.
Weirdo
”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.
Liten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.
Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.
Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.
”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”
Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.
Doktor Joseph går en rond
Andreas Romans Doktor Joseph är nu ingen läkare. Joseph jobbar på Försäkringskassan. Han är en av de varma och trevliga, som får skäll för att han gör av med budget. Han kallas till samtal med chefen, tror att han ska bli befordrad, men får sparken. Hemma väntar familjen och vill fira, men det tar en stund innan Joseph förmår kläcka ur sig vad som egentligen har hänt. Den där tvekan, dröjsmålet, är droppen. Hans fru lämnar honom. Grannen polisnmäler honom.
Bra dag? Kunde bli bättre kanske? Dags att ta till lite magi? Lite vodou?
(jag vet. jag vill också skriva ”voodoo”, men nu är det ”vodou” författaren använder och då får det vara så då)
Joseph har lovat sin fru. Han ska inte. Han lämnade Haiti, han lämnade kulten. Han. Ska. Inte. INTE.
Men nu är ju inte Bea där? Hon har ju lämnat honom? Joseph går ner i källaren. Han ska bara… bara… bara LITE. Nu är det tyvärr så att ”lite” räcker. Starka mörka krafter längtar efter Joseph. Gamla stan är fylld av människor som flugit in från hela världen, människor som väntar på att rätt tidpunkt ska infalla. Månförmörkelsen som optimerar ondskans kraft. Och mitt i allt: Joseph. Han gjorde saker för många år sedan som gör att många vill se honom dö en våldsam död nu. Baron Samedi skojar man inte med ostraffat. Det räcker att glänta på vodou-locket litegrand för att ondskan ska få korn på Joseph.
Oavsett det förflutna: Joseph är en hyvens kille och man vill verkligen att det ska gå bra för honom. Man vill att frugan ska ta förnuftet tillfånga och återvända med barnen. Hon sniffade minsann lite på magin hon också, när de möttes på Haiti. Och barnen…
Ja, i den här historien är det många som har hemligheter. Det blir strid, och vilken strid sedan. Blodet sprutar, slöa men snudd på ostoppbara zombies tuggar på varandra i ren frustration, familjemedlemmar kämpar som djur för att rädda de sina. Halva Gamla stan – eller åtminstone katakomberna under ytan – flyger i luften.
Extraplus: voodoo-zombies! Älskansvärda bröder i huvudrollen. En spännande genre som känns kul och ny (i svensk nutidsfantastik, vill säga. första gången jag mötte Baron Samedi var annars när jag såg Live and let die sittande på golvet på Holken i Karlstad 1981). Skönt berättarperspektiv med en miljö där vodoun framstår som snudd på svennebananig, där man kan hitta prylar som behövs lite varstans om man bara vet vad man ska fråga efter.
På minussidan: en del spret. En del stickspår som jag gärna hade varit utan (kockarna?). Lite väl mycket humor (!) ibland. Jag älskar det absurda i ”kontorsgrå arbetsterapeut på dagen, spännande vodoupräst på natten”, jag myser åt en och annan rolig hämnd, men en del av figurerna gränsar till bonnabuskis. ANINGENS för långa stridsscener.
Detta gnäll till trots: en mycket stark trea till den första boken i en serie som jag ser mycket fram emot att följa. Andreas Roman är en pärla.
PS Drick ditt kaffe med försiktighet. Stor försiktighet.
i handen på en biblioholist, påskafton
Från postapokalyps i London till magi a la Haiti, men i Stockholm. Sämre kan man ha det. Svensk fantastik är – ursäkta den billiga poängen – fantastisk.
Svart och snyggt i Göteborg
Pål Eggerts tredje bok Borde vara död plockar med mig till ett Göteborg som ligger väldigt långt från mina vanliga upplevelser (gissa vad: Bokmässan). Vad Nene Ormes har gjort för ”mitt” Malmö gör nu Pål för ”mitt” Göteborg. Nene och Pål ligger båda på Styxx förlag, det är väl inte direkt en slump. Båda två skriver snygg svensk urban fantasy.
Sebastian arbetar på ett slitet boende för missbrukare, psykiskt sjuka och rotlösa människor av den typ som sällan håvar in förstahandskontrakt på fräscha hyresrätter i trevliga områden. En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla (jag har ett förflutet i socialsvängen, jag vickade som behandlingsassistent på ett boende för utsatta människor parallellt med studierna i Uppsala för snart tio år sedan). Trist helyllekille? Njet. Knappast. Sebastian har sina sidor.
Människorna på boendet lever förvisso ett hårt liv per default, men när en efter en hittas död börjar Sebastian fatta misstankar. Har det något samband med den nyinflyttade och mystiska Isa? Isa gör helst inget väsen av sig, men hon är svår att missa: hon har en tämligen udda kroppsmodifikation i form av en svans. En svans som saknar muskulatur och hud, en skelettsvans som sticker ut genom byxorna och vajar nedanför kappan.
Bristen på resurser är skriande, men det var ju inte riktigt så här det skulle frigöras boende till de behövande som köar. Sebastian ger sig ut på jakt.
Gräv där du står, heter det. Pål arbetar inom social omsorg och hans kunskaper skänker boken en aura av autenticitet som jag uppskattar väldigt mycket. Att kunna leverera något som osar så mycket socialt patos utan att ta i från tårna, utan att snuttifiera och utan att falla för frestelsen att måla allting svart-vitt, är mycket värdefullt. Det är det där ”jordade” i kombination med Sebastians och Isas magiska värld som är grejen. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det, men jag fastnar för uttrycket ”saklig” magi. Motsägelsefullt? Knappast. Påls sakliga magi är snarare det bästa sättet att nyttja de möjligheter som genren urban fantasy ger om du frågar mig. Jag har dessutom en barnslig, om än inte helt ovanlig, drift: jag vill hitta någon att tycka om. Att heja på. Sebastian och Isa är lätta att tycka om mitt i all svärta.
När jag slog igen boken kände jag ett glupskt ”jag vill ha mer”, och jag tycker definitivt att historien lämnar plats för en fortsättning. Jag blev väldigt nöjd när jag läste hos Swedish Zombie att Pål också verkar hålla med mig om att det finns mer att berätta. Det blir onekligen lättare att få som man vill om författaren vill skriva mer.
Fyra vassa skelettsvansar av fem möjliga. Jag gillade Påls sätt att skriva redan i De döda fruktar födelsen och det blir bara bättre och bättre.
I väntan på…
Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).
Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.
Vad läser du den här helgen?
en teaser som heter duga
I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.
Under(Helsing)fors
Jag har fått så många tips om den här boken: Underfors av Maria Turtschaninoff. YA, urban fantasy, Helsingfors – boken plockar många poäng på förhand redan där. Pinsamt nog så har jag vansinnigt svårt att minnas författarens efternamn (ja, fortfarande, trots att jag tagit anatomimetoden(* till hjälp för att försöka memorera), så när jag nu väl bestämde mig för att det var dags att läsa den så var det lite trixande innan jag googlade rätt på Maria, fantasy och Finland (jag kan tippa på att hon är vaaaansinnigt less på att folk kommenterar hennes efternamn, men… ja). Klantigt av mig!
Jag har länge lekt med en idé om att starta ett i evighet uppdaterat inlägg där jag listar alla tips jag vill minnas, men jag är rädd att den listan skulle bli pinsamt lång, en sorts hög av teoretiska dåligt-samvete-hyllvärmare och det är ju på vissa vis det sista jag behöver. Att läsa är min avkoppling, min tröst. Att läsa ska aldrig bli en stress (så länge det inte handlar om arbete eller studier, där är stressen snudd på oundviklig och det är väl bara att tugga i sig).
”Ända sedan Alva var liten har hon sett till att alltid ha full kontroll över sin omgivning hemma i Helsingfors. Hon kommer ihåg alla hon möter, memorerar flyktvägar, är den som ser utan att bli sedd. Men varför hon gör så vet hon inte. De första tre åren av sitt liv kan hon nämligen inte minnas.
Därför blir hon inte misstänksam när läderklädda Nide dyker upp. Hon dras ohjälpligt till honom. Han kommer från hennes förflutna och han vill visa henne vem hon egentligen är. Nide för henne ner till Underfors, staden där hon är född – och där kommer hennes minnena ikapp henne. Men lite försent. Nide är inte den han ser ut att vara. Till att börja med har han svans…
Joel går i Alvas parallellklass och har varit hemligt kär i henne hur länge som helst. När han ser henne försvinna med en läderklädd främling tvekar han inte att följa efter. Tillsammans blir de indragna i ett halsbrytande äventyr där de måste kämpa mot en ofattbar ondska samtidigt som tiden håller på att rinna ut.
Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.”
Just det där med varelserna ur den nordiska folktron uppskattar jag mycket. Väldigt mycket. Vi har många fina folksagor att rota i, många spännande oknyttisar som är halvt bortglömda och det är alldeles oförtjänt. Jag hoppas och tror att Underfors kan agera lite avsmakningsmeny där, att den unge som läser blir sugen på att läsa mer om den där Bäckahästen, den där Lunkentussen, de där trollen. Triangeldramat, åtrån, kärleken… ja, det var inte riktigt min kopp te, men där känner jag att jag som cynisk 44-åring är lite felsorterad rent målgruppsmässigt. I övrigt så kände jag mig faktiskt aldrig för gammal för den här boken. Den var spännande. Jag kommer helt klart att läsa mer av Maria Tur… Turtsch… av Maria!
Bonus: omslagsbilden! underbar! den tittade jag länge på.
*) en del benbitar var svårare än andra att få in i skallen, men nu kommer jag nog aldrig att glömma processus pterygoideus. jag satt på dåvarande 804:an och sa det – högt – igen och igen, stavelse för stavelse. Jag skrev det, för hand, plitade noga, och sa det högt (minst) tio gånger till. jag hoppades alltid att bussbullret överröstade mitt grekiska latin (jäss, det är alltid de jävligaste namnen, de latiniserade grekiska prylarna), för det måste ha låtit ganska vansinnigt det där.
möt en Fager Cornelia
…ty det inser man att hon är: fager. Cornelia Karlsson är Vacker med stort V.
Anders Fager höstade snudd på in helgonstatus förra påsken när hans Samlade kulter var alldeles precis vad jag behövde då. Nu är han tillbaka igen med Jag såg henne idag i receptionen (fast det gör han ju inte, i boken är det natt när Fredrik ser henne, Cornelia, i repan). Som jag har väntat. Nu har jag bokinköps-stopp denna mörka höst, så det var bara till att snällt köa på biblioteket.
Cornelia är bara elva år när hennes mamma, den forna schlagerstjärnan Coco (lite-lagom-på-dekis), ber henne att gå ut och leka – mamma behöver få vara ensam igen. Mamma Coco är ofta ledsen. Mamma Coco dricker mycket vin och har död blick. Lika död som fiskarna i saluhallen. Cornelia masar sig ut fastän hon inte alls har lust (när man är elva är det så måttligt kul att gunga i parken) och när hon kommer hem igen luktar det underligt i lägenheten. Hennes mamma har gasat ihjäl sig i köket.
För första – men långt från sista – gången hör Cornelia den viskande mannen. Han vill att hon ska bli hans drottning. Att hon ska öppna porten. De som finns kvar att ta hand om Cornelia gör inget vidare jobb. Ja, det ska vara farmor då, men av olika anledningar (hej viskande mannen!) blir hon allt sjukare och kan inte längre ta hand om Cornelia. En galen cirkus tar vid, Cornelia far Europa runt, hon flyger på både det ena och det andra.
Det enda som kan tysta den stinkande viskande mannen är sex, drugs & rock ‘n’ roll. Mycket droger, många vinboxar. Ett galet nöjesliv och en kort karriär som modell. Bartender i London, häxa, husbåtsvakt – hon gör det, alltihop. Hon studerar magi och förbereder sig för det slutliga ritualen, ritualen som…
På plussidan: många sköna Berlinreferenser (även om många av dem är ganska osköna per se), mycket nostalgi, en del sköna nedslag i nittiotalet. Ett svart Stockholm som jag vill läsa mer om. På minussidan: det blir lite spretigt. Jag är lite för ointresserad av den svarta magin.
Bokstävlarna berättar att det inte var tänkt att det skulle bli en roman av det här, och det förklarar nog en hel del av spretet. Anders gloria halkade ner lite runt halsen med den här boken. Jag hoppas att den inte skaver. Och så hoppas jag att han skriver på något nytt redan i detta nu, jag vill gärna se den där (vackert kolsvarta) glorian halas upp dit där den ska vara igen. Det var en sträckläsare, och det var alldeles godkänt, men nu råkar jag ju veta att herr Fager kan väldigt mycket mer än ”bara” alldeles godkänt.
———————–
Att läsa om Anna och Cornelia under en och samma vecka var förresten en bra kombo.
kärleken till böcker
Man misstar sig ibland: man är vuxen (jaja, enligt födelsedatumet på körkortet om inte annat), man tror att bilderböcker är något för barn bara. Ack o ve. Glöm det! Dyk ner i något alldeles underbart, dyk ner i Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. Det är boktok de luxe, det är bilder som är så vackra att jag vill ha varenda en inramad på väggen.
William Joyce historia om den ordälskande herr Lessmore och hans magiska äventyr med de flygande böckerna är en pärla, ett litet mästerverk, och den animerade kortfilmen belönades också med en välförtjänt Oscar.
Kabusa firar 10 år och ger ut boken som en hyllning till böcker i allmänhet och den här underbara boken i synnerhet. En månad före jul. Japp, det är den perfekta julklappen till en boktok som vill ha något vackert att bläddra i, igen och igen. Det är alltså så HÄR vårt bibliotek ska vara! Jag får kolla riktigt noga på alla våra böcker en gång till, för att se om det är någon av dem som vibrerar lite. Som är sugen på att flyga.
Pretty Monsters
Åh Kelly Link. Kära Kelly. VAD kan jag skriva om henne, och om Pretty Monsters, som inte alla andra redan har skrivit? Jag känner att jag är om inte sist så åtminstone väldigt SEN på den här bollen.
Ingenting smart kan jag komma på, inget mer än att jag instämmer i att hon är svår att beskriva, att hon skriver de allra underbaraste mest absurda sagor för alla åldrar som man man tänka sig. Pretty Monsters samlar en bunt historier som spretar vilt, på det trivsamma sättet. En barnvakt som visar sig vara död, en snubbe som gräver upp sin döda flickväns grav för att ta tillbaka dikterna som han sent omsider ångrar att han lämnade i hennes kista. Det milt sagt udda mamman som visar sig vara en gudinna. En handväska som rymmer ÄNNU mer än t o m min blytunga dito. Ylande systrar.
Ja, ni hör ju.
Hur beskriver man det här? Det är not for the fainthearted, inte för de som vill ha ordning och reda och sansat och klokt. Det är för den som vill dras med i något underligt. Jag rynkar pannan ibland när jag läser, men jag har aldrig tråkigt. Det kallas ”Young Adult” men det stör som vanligt inte mig.
Bonus: finfina illustrationer av Shaun Tan. Man gillar honom. Muchos. Man blir också attans glad över att inse att kära favoritbibblan har ännu en Kelly Link-samling i gömmorna. Man reserverar den också. Man vill ha mer.
Och nu ska jag göra lasagne – för ni märker det redan: i dag är inte min bästa skriva-om-böcker-dag. Jag hoppas att jag för dagen är bättre på att göra en lasagne än på att skriva om Kelly Link. Annars får det väl bli ett besök på pizzerian, då.
nu med tunnelbana!
”Det enda som fattas är TUNNELBANA” skrev jag när jag hade läst Nene Ormes första bok, Udda verklighet. Hoppsan. Kanske inte tunnelbana per se, men underjordiska tågstationer – ja det kan Malmö bjussa på numera. Jag blir nästan sur på mig själv för att jag inte hade en ANING (tågnörd? jag? med den nollkollen?).
Fast nu var det inte Triangelns station jag skulle skriva om, utan uppföljaren till Udda verklighet: Särskild.
Det är festival i Malmö, och festivalen har lockat mer än bara vanliga människor. De sära har kommit till stan för att jaga, slåss och roa sig. Men bakom musiken, de glättiga scenerna och festivalstånden ruvar mörker och hemligheter.
Udda har börjat drömma igen, och hennes drömmar leder henne tillbaka till den karismatiske hamnskiftaren Hemming och till det enigmatiska Oraklet som bor i toppen av Turning Torso. Uddas förmågor gör henne till både en tillgång och ett hot för de krafter som rör sig i Malmös sära värld. Där finns de som vill utnyttja henne, men också de som fruktar henne och vill förgöra henne.
Magrete, Hemmings brutala mäster, gillar inte att Udda har svurit sin lojalitet till Oraklet och en sammandrabbning är överhängande. Hamnskiftare, drömmare, lotsar, eldtursar och orakel – vem går segrande ur striden?
Jag köpte faktiskt bara sju böcker på bokmässan, och Särskild var en av dem. Jag hade tänkt vänta tills den kom i pocket (jag har ju redan drygt 650 olästa böcker i, öh, den lilla skattkistan vid sängen), men efter en kort improviserad (me, star-struck, big time) pratstund med Nene så ville jag bara ha den med en gång. Särskild är – för mig – inte lika omedelbar som Udda verklighet var. Jag kan också känna att jag borde ha läst dem tillsammans för det är så många detaljer från den första boken som jag har glömt. Jag känner (rätt eller fel) att jag missar något på grund av allt jag glömt.
…men, kommer inte nästa del snart? (nej, det gör den nog inte, men jag blir OTROLIGT nyfiken när jag läser att Nene Ormes jobbar på två projekt samtidigt nu)
Bokmässefynd: Pojkarna
Jag hade nästan inte köpt något alls, för i bakhuvudet låg den gnagande tanken på trötta fötter och på att SLÄPA. Kassen på axeln var redan tung. I många montrar blev jag tvärsur, för det som kallades bokmässepriser var fortfarande dyrt. Dyrare än nätbokhandeln.
Månpocket lockade med 3 för 100. Ja, men det kanske är dags att börja handla nu? Jag kan ju inte åka hem HELT utan böcker (för alla som känner mig vet ju, uff, att jag aldrig har några olästa böcker på lut hemma). Jag insåg att det var dags att sluta yla om trötta fötter. Upp med plånboken bara!
Nu var det ju inte så svårt att hitta tre böcker som jag ville ha. Svenska böcker för unga vuxna ligger ofta bra till hos mig, och när jag läste baksidestexten på Jessica Schiefahuers Pojkarna var saken klar. Det var den första boken jag plockade åt mig.
Det fanns en tid när jag hade järnkoll på alla vinnare av Augustpriset, men den tiden är förbi. Med lite mer koll hade jag tänkt ”ja, men självklart, Jessica vann 2011 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomsbok”, för det gjorde hon. Nu var det, som sagt, ren och skär tur att jag lade tassarna på den här boken.
Den tangerar mina drömmar (främst den typen av drömmar man drömmer på nätterna, ofrivilligt) – jag har haft perioder när jag drömt att jag är pojke/man om och om igen. Den tangerar min tonårstid, med frustration över en kropp som tog vägen åt underliga håll och med killar som betedde sig vidrigt mot den.
Jag gick tekniskt gymnasium, på en skola där man som tjej var i stark minoritet, och när jag i förtroende berättade för en lärare om äcklet och det ledsna i att varje dag bli nypen både här och var i trängseln och kaoset som skulle föreställa kö utanför matsalen sa hen ”men du är en söt tjej Siv, killar du vet”. Jo, det var 1984 och man pratade inte så mycket om sånt då, om att spräcka ”boys will be boys”-synsättet. Och ja, jag var säkert skitsvag som inte slog eller nöp tillbaka, men hur vet man vem man ska nypa när man omges av en mur av äldreklassare och inte har en aning om vem…? Jag var inte kaxig när jag var 16 år. Ska man behöva vara det…?
(och, for the record: jag var inte ens nån söt tjej. om det nu skulle spela roll.)
Som vaken drömmer jag inte om att vara man, tror jag. Inte nu, och inte – vad jag kan minnas – förut heller (hur sur jag än kan ha varit ibland, surast var jag nog 1990 när jag inte fick följa med de andra nyanställda kollegerna till äventyret i Saudi, där fick jag INTE jobba som tjej).
Kim, Momo och Bella är 14 år, och de är mitt i det där som jag minns med fasa. Hormoner, hur kroppens utveckling kommer i ryck (ingen vill vara först, men ingen vill heller vara sist) och hur pojkarna stundtals med lärarnas tysta medgivande (uppgivenhet?) tar sig friheter som de inte borde få ta. De är en treenighet, ett gäng, en fantastisk trojka som leker egna lekar och rollspel. Inte sällan blir de ”herrar” när de leker. Bella har ett fantastiskt växthus, och en dag får hon något oväntat och ospecat i en av sina växtbeställningar. Upp ur den underliga knölen växer en fantastisk växt. Dess nektar… dess nektar är magi.
”- Låtom oss sluta en pakt, mina herrar, låtom oss brygga ett Magiskt Serum och dricka tillsammans, låtom oss aldrig andas ett ord till någon dödlig om vår dryck, vad som än må ske!
Och medan hon talade sträckte hon teglaset mot himlen, och vi sträckte också våra glas mot himlen, och Bella tog ett skutt fram till mig, böjde försiktigt ner blommans huvud.
– Ja, jag svär, jag svär!
Vi svor vår ed och vi sträckte fram våra glas, jag punkterade en av de små blåsorna med min pekfingerklo och den tjocka nektarn flöt ut.
Bara en droppe i varje glas.
Vi skålade. Sedan drack vi i djupa klunkar för teet smakade plötsligt oemotståndligt sött och kryddigt, vi drack ur i ett enda drag och slickade oss om läpparna. Vi såg upp ur våra glas, vi fick syn på varandra och en djup tystnad sänktes inom oss.”
Plötsligt är de pojkar. Alla tre tjejerna är pojkar. Kims dröm om att hitta ett blixtlås någonstans på kroppen har slagit in: hon har klivit ur sitt flickjag och blivit en pojke. Hon kan gå genom stan med självsäkra steg, hon hävdar sig bland de tuffa och börjar umgås med Tony.
Det är bara ett krux. Så snart tjejerna somnar så blir de sina flickjag igen. Bella tröttnar först, hon tröttnat på nattliga utfärder. Hon tycker inte att det är coolt att röka och dricka öl och försöka passa in i det pojkjag som nu blev (det finns ju andra pojkjag att anta… men nu handlar inte den här sköna sagan om killar som bygger modeller eller läser böcker hela natten eller som syr kläder eller – ja, ni vet). Momo drar sig också undan när hon ser vart det börjar barka. Men Kim, Kim… åh, hon vill vara med Tony hela tiden. Tony tar med Kim på allt farligare påhitt. Tony kittlar, på ALLA vis. Kim blir så otroligt attraherad av Tony och är NÄSTAN beredd att göra vad som helst.
Vilken bok! Snyggt snyggt språk, en historia som jag gärna hade sett utvecklad på några hundra sidor till men som ändå är så exakt och lagom alldeles som den är. Jag vet PRECIS vem jag ska skicka den här boken till nu! Och jag vet precis vilka jag skulle vilja diskutera boken med (Lia, Suzann!) så egentligen önskar jag att jag hade tre-fem-sjutton böcker TILL att skicka iväg, men nu får det bli så här.
Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Då och då hittar man en bok där det visuella och det skrivna är som hand i handske. Miss Peregrine är en av dem. Författaren Ransom Riggs har samlat gamla foton – konstiga foton, jag antar att man kan sortera in dem i facket ”kuriositeter” – och han har fått låna ännu fler foton från andra samlare. Han hittade en historia i alla de här bilderna. En fin en.
Idén att berätta en historia om udda barn med likaledes udda färdigheter som samlas på en särskild plats för att undkomma en oförstående omvärld är inte helt ny (hej X-men!), men tillsammans med alla dessa underbara bilder blir det till något som jag älskar, slukar och vill veta mer om. Det här var en av de där böckerna som jag längtade hem från jobbet för att få fortsätta läsa i. Ett kort tag ville jag flytta in i den, men det gick över. Say no more.
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.”
Envisa rykten säger att Tim Burton gör film av det här nästa år – woohoooo! Det kan bli hur bra som helst om det är sant. Helenas roll är redan gjuten isåfall, och japp – det går nog att squeeza in herr Depp också 😉
Miss Peregrine gavs ut på svenska i augusti, men som vanligt tycker jag att du ska prova att läsa den på originalspråk. I trailern nedan kan du se en del av bilderna från boken. Det är en otroligt snygg bok! Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Äh, fyra plus! Fyra-å-ett halvt! Här ska inte knusslas.
julklappar
K och jag försöker avskaffa det där med julklappar vuxna människor emellan, men det lyckas inte riktigt. Kvarvarande släkt tycker att vi är tråkiga. Och HELT sant är det ju inte hemma hos oss heller, men vi bestämmer tillsammans vad vi gemensamt ska införskaffa till hushållet/oss själva (i år blir det en gymbänk och en matberedare, men nu hördes det rykten om att vi ska strunta i matberedaren för nån av jultomtens nissar ska ha fixat en sån till oss).
(märkligt nog så hade IZZY köpt en massa fina tuber med akrylfärg till mig igår… inte illa. vems visakort snodde hon?)
Jag är BIG fan av ”köpa julklappar till sig själv”. Det har t o m hänt att jag fått dem inslagna. Innan vi åkte till Egypten beställde jag ett gäng böcker från amazon – till mig – med den fasta övertygelsen att jag skulle ha hunnit glömma VILKA böcker jag beställde innan de kom fram (det hade jag).
En av dessa julklappar var Ben Aaronovitchs ”Rivers of London”. Kolla det underbara omslaget! Den underbara Londonkartan signerad Stephen Walter, en detalj av hans konstverk The Island. Det känns som en bild jag skulle kunna se på MÅNGA timmar och ändå hitta nya saker hela tiden. Perfekt tapet till utedasset (om än väldigt dyr, och vänta nu – vi har inget utedass!)
Jag köpte boken ”on a whim” – enbart baserat på att den poppade upp som ett tips på amazon (”people who bought this book also bought…” – en fuktion som ännu aldrig gjort mig besviken!). London, CSI a la urban fantasy. Hur kan det INTE vara bra? För fyra pund kan man chansa!
Det VAR bra. Annorlunda, ljuvligt mycket London och.. ja, det var BRA. Inte fantastiskt, men väldigt bra. Som tur var – 😉 – kan jag genast fortsätta med nästa bok i serien (”Moon over Soho”), ty jag chansade och köpte BÅDA böckerna osedda.
”My name is Peter Grant and until January I was just probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service (as the Filth to everybody else). My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – we do paperwork so real coppers don’t have to – and finding a way to climb into the panties of the outrageously perky WPC Leslie May.
Then one night, in pursuance of a murder inquiry, I tried to take a witness statement from someone who was dead but disturbingly voluable, and that brought me to the attention of Inspector Nightingale, the last wizard in England. Now I’m a Detective Constable and a trainee wizard, the first apprentice in fifty years, and my world has become somewhat more complicated: nests of vampires in Purley, negotiating a truce between the warring god and goddess of the Thames, and digging up graves in Covent Garden …and there’s something festering at the heart of the city I love, a malicious vengeful spirit that takes ordinary Londoners and twists them into grotesque mannequins to act out its drama of violence and despair.
The spirit of riot and rebellion has awakened in the city, and it’s falling to me to bring order out of chaos – or die trying.”
Jag läste omdömet ”som om Harry Potter blivit vuxen och sökt jobb vid Metropolitan Police” nånstans. Neeeej. Inte så. Harry är Harry och Peter är Peter.
PS jag vill också bo i The Folly
