En man av stil och smak
Trilogier och jag, jag och trilogier, det är ett ständigt aber och föremålet för mer än en ynkande bloggpost i det förflutna. Jag vet ju egentligen att jag aldrig ska börja läsa en trilogi förrän den är utgiven från start till mål, crash boom bang. Dels på grund av tålamodet. Bristen på. Dels på grund av minnet. Också bristen på. Jag vill inte tänka på hur många eleganta blinkningar som går mig spårlöst förbi helt enkelt för att jag aldrig minns de där allra klurigaste detaljerna från föregående del när jag äntligen får tassarna på nästa, ett år (oftast) senare.
Nu sitter jag i skiten igen. Mitt enda försvar är att när jag började läsa den HÄR gången så visste jag inte ens att det skulle bli en trilogi.
Jag läste Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen förra året och jag var aningen sträv i mitt omdöme då, för jag tyckte så mycket mer om hans Samlade svenska kulter. Jag tyckte att han var en novellformatets mästare, men att hans första roman blev för spretig.
Sen tänkte jag inte värst mycket mer på det förrän jag kontaktades av en Begåvad Skribentvän Med Tillförlitlig Smak som absolut tyckte att jag skulle läsa bok nummer två om Cornelia, CeO och de andra: En man av stil och smak. Jo, varför inte. Fagers skräckmästargloria kan halas upp en våning igen – på’t bara!
”Huvudperson i denna skräckroman är CeO Molin. Han har tidigare levt ett rikt liv och haft ett omfattande umgänge. Hans spektakulära fester i paradvåningen vid Johannes kyrkogård i centrala Stockholm är vida beryktade. Han har varit en lebeman, en man av stil och smak, och dessutom en gentlemannatjuv på jakt efter ovärderliga inkunabler.
När vi nu möter honom håller hans förflutna på att komma ifatt honom. För CeO Molin kommer alldeles säkert att kunna knytas till stölderna på sin arbetsplats vid Kungliga Biblioteket. Allt detta överskuggas dock av ett virvlande och alltmer skrämmande skeende där dunkla makter slåss om kontrollen över såväl hans liv som död och vad som eventuellt kan komma därefter.
Herr Fager själv avslöjade sedermera att jo, en trilogi är det, det blir en tredje del.
Jag körde ändå.
”Jag kan hantera det, jag kan sluta när jag vill.”
Ha.
Ha.
Ha.
Ha.
Sitter. I. Skiten.
Jag gick en ledarskapskurs en gång, en stor del av tiden ägnade vi åt så kallade ”motivational speeches”. Hur skulle vi få med oss folk på tåget (ja, betänk att på den tiden jobbade jag inte ens med tåg), hur skulle vi få dem att kasta sig över vardagens ganska trista arbetsuppgifter med energisk hunger yada yada yada. ”Börja i en händelse” var receptet hos just den här amerikanska teoretikern (hen är också känd för att vilja göra citrondricka när livet ger en citroner, men inga namn ;)).
Börja i en händelse, var det. I Fagers romantvåa händer det sig i en hemlig källarvåning under ett hus på Ignatiigränd i Gamla Stan. Skenbart småputtrigt, förberedelser pågår för ett coolt lajvkoncept som ska serveras till likaledes coola människor, en elegant äldre bög lotsar en yngre dito nerför en trapp och det är skön erotik i luften. Fler ansluter till skaran och sen
…går det åt helvete. Som vanligt är det nån som leker med saker hen inte borde leka med.
Det är ett elände att sälja sin själ. Först är det lätt. Man skriver på längs den prickade linjen och går på en rolig fest. Sedan blir det värre. Folk dör. Monster har ihjäl ens barn. Man blir ihjälsparkad på gatan.
Jag var fast innan tionde sidan hade passerats. Jag snortade hela boken på 24 timmar blankt. Tack gode gud att det var lördag när jag började.
Fager har ett korthugget och effektivt språk, men det där snabba och effektiva hindrar honom inte från att leka med ord på ett sätt som jag älskar (och eventuellt förfaller till att göra själv också med jämna mellanrum). Rågsvedsgrå. Södermalmsironisk. Playboybibliotekarie (det sistnämnda är extra oemotståndligt)
Torr, smart och nattsvart humor. Jag brukar beklaga mig över ymniga humorelement gränsande till buskisnivå (speciellt i en del zombieana) i somlig fantastik, men hanterat på det här viset hänger spridda stänk av humor som en perfekt cynisk backdrop i en historia om mycket cyniska människor. Det är metaboktok de luxe (såklart – CeO är ändå bibliotekarie!) och hårt strösslat med referenser till såväl samtidskultur som historiska anekdoter, sanna och påhittade.
CeO funderar över tunga gangsterrepliker. Han borde ha läst Lapidus istället för Knausgård.
Fager promenerar hemtamt runt i 1900-talets mest skandalomsusade HBTQ-historier, från den lesbiska härvan via Nothin (dock utan att passera Haijby, men den storyn är redan in absurdum urmjölkad) till nutida homoerotik och han har det där som får mig att vilja googla. Jag gillar att vilja googla. Jag vet vad waterboard är nu. Jag hoppas jag slipper använda kunskapen, men jag vet.
Fager gör det där som Boel Bermann också är så bra på, det som är sant och det som är påhittat är så snyggt ihopflätat att det ofta är svårt att hitta skarven, paketet håller ihop. När det gäller fantasy väljer jag Urban Fantasy framför att läsa om långhåriga män i spetsig hatt som springer runt i magiska skogar och ägnar sig åt enhörningsexcesser varje gång, och det är samma sak med skräck. Den bästa skräcken för mig är den där vansinniga saker händer i en i övrigt alldeles vanlig miljö. Ett Stockholm som jag känner igen, men med en avig skavande twist. När hela tillvaron blir så där skev som den kan bli de första sekunderna när man sätter på sig ett par splitter nya glasögon. När allt ser rätt OK ut så länge man glor stint rakt fram, men något som gör en lite illamående anas i ögonvrån.
Jag är såld. Jag kunde inte hantera det. Jag kommer att få ett helsike innan del tre kommer och när den kommer skulle jag behöva en specialutgåva med tre-i-en, för jag som sällan läser om böcker numera vill också se de där snygga sakerna som annars bara susar över skallen på mig.
Såpass, serru.
Grattis Fager. Glorian sitter som en smäck igen.
—————————————————————–
Teaser: kom tillbaka om några dagar så får du läsa mer om Anders Fager. Du VILL veta mer om hans förhållande till inplastade kulturtanter och i vems kök han kan tänka sig att stå och se otäck ut klockan tre på morgonen…
When in Prague
En väldigt bra sak med att bo i Berlin är att det bara tar några timmar med tåg (genom bitvis svidande vackert landskap) och så swooooosh så är en i Prag. Vi betalade strax över 90 euro per skalle t o r.
Väl framme i Prag kan jag konstatera att peppen är enorm på sista delen i Daughter of Smoke & Bones-trilogin av Laini Taylor. Har inte haft något riktigt sug förrän nu, men nu slog det till med besked så det är ju en illa tur att boken väntar i min hylla i Berlin.
Annars? Liten bok med övernaturliga myter från Prag inköpt. Ville leta efter Golem hos Rabbi Löw men numera måste judiska museet passeras för att en ska få komma in på kyrkogården och inte ens jag betalar 80 spänn för att se EN gravsten.
Andnöd – en bokstafett
Jag är stafett-newbie, men när Hanna på Feministbiblioteket frågade runt om eventuellt intresse för att delta i stafettbloggning om en barn-fantasybok så hakade jag på. Boken? Andnöd av Anette Skåhlberg med bilder av Katarina Dahlquist, utgiven på Sagolikt förlag.
Jag har inga egna barn, men har två kära små smulor i släkten som jag betraktar som mina bokbarn. De är inte riktigt gamla nog för de här böckerna än, men det skadar aldrig att vara ute i tid. Eftersom jag själv gillar fantastik har jag naturligtvis redan börjat planera den delen av deras framtida bibliotek.
”Nollja älskar att sitta på klipporna och titta ut över havet. Men hon är förbjuden att gå ner dit, förbjuden att bada. Hon är allergisk mot vatten säger hennes föräldrar.
Så en dag händer det… Nollja vaknar mitt i natten av att hennes ben är borta. Där är istället något som ser ut som… en glittrande fiskstjärt! Och från havet hörs ursinniga vrål…”
Det HADE varit väldigt kul att testa denna på ”riktiga” barn och inte bara på mitt eget inre dito. Historien om Nollja och hennes familj är spännande och jag tror att jag hade velat läsa den här boken högt och få höra ett ”ett kapitel till, SNÄLLA!”.
Jo, jag vet. Boken är skriven på att sätt så att även ganska unga läsare ska klara att läsa den på egen hand, korta meningar (nästan lite för korta? bisatser fladdrar stundtals ensamma på ett sätt som jag aldrig har gillat. men här kanske jag har glömt hur det var att vara nybörjarläsare) och fina illustrationer som lättar upp texten, men det vore att gå miste om en gemensam upplevelse av en bra historia. Andnöd är nämligen skriven på ett sätt så att även jag som vuxen vill veta vad som händer härnäst. Det finns något mer under den uppenbart spännande ytan också. Ett lager till. Jag hoppas åtminstone att det är så, men kanske behöver jag läsa nästa del i serien också för att få det bekräftat.
Andnöd är den första boken av sex om Nollja och Människofolket. Iakttag försiktighet om du inte är den tålmodiga typen, för alla delar finns nämligen inte utgivna än. Sjöjungfrur har varit lite out of fashion sedan Ariel, men ack vilka coola sagoväsen de är. Eller sagoväsen…? Har inte jag alltid – – –
(- – – oh, det kliar på benet. det kliar VÄLDIGT mycket på benet!)
————————————————–
Läs om vad tio olika bloggare tycker om Andnöd! Såhär ser schemat ut för fredagen den 2 maj:
10:00 Boktjuven
11:00 Prickiga Paula
12:00 Västmanländskan
13:00 Boktok
14:00 Sandras läslogg
15:00 Fantastiska berättelser
16:00 Bokform
17:00 Stories from the city
18:00 (inte så) anonyma biblioholister
19:00 Feministbiblioteket
there’s no such thing as a free lunch
Chick-lit-skräck, kan det vara nåt? Japp, det kan det, åtminstone när den serveras av Åsa Schwarz. Lust. Dåtid, nutid, legenden Aleister Crowley och en hunger efter framgång på alla plan som får tillvaron att snurra snabbtsnabbt, så snabbt att petitesser som samvete och empati slungas ut i perifierin som drivna av en magisk centrifugalkraft.
Sara är författare, karriären går lite halvknackigt fram till den dag då hon halvt på skoj utför en av sin mormors gamla ritualer. Skoj eller ej, plötsligt rinner orden ur skallen och Sara skriver en bästsäljare. När det är dags för uppföljare så… ja, det kan ju inte skada att utföra den där ritualen igen. Och igen.
Sara skriver och raderar och skriver igen, hon knattrar som i trans och byter inriktning och skriver saker som till att börja med förvånar både henne själv och hennes agent, men det känns så bra, så attans bra. Allt finns plötsligt inom räckhåll. Lyxhotell i NYC, exklusiva kläder som plötsligt sitter som en smäck, dyra middagar och inte minst sex. Att Anders, föremålet för åtrån, är gift – behöver det vara ett hinder? Den nya Sara borde väl vara värd ett sprucket äktenskap?
Kan så mycket framgång verkligen vara gratis?
Jag har gillat Åsa i ganska många år nu, detta är en lite ny inriktning men åh, underhållsvärdet är STORT. Många snygga pikar till författar-/förlags-världen, en och annan roande kollegial cameo (Träff och Jensen) och en massa referenser till min mellanstadiefixering: Aleister Crowley (åh mamma och pappa, om ni bara hade vetat vad som stod i den där boken av Poul Fersling som jag fick i julklapp efter att den stått på plats 1-5 på önskelistan. TACK för att ni inte läste baksidestexten utan bara KÖPTE ;)).
Nu blir jag sugen på att läsa Viskningar också – jag vill ju se vad Sara värkte fram med den dyrköpta magin…
vid regn, tillgrip köpetröst
Gårdagen blev en svettig orgie i sol, ogräsrens (* och läsning. Jag hade tänkt mig detsamma idag, det skulle vara klockren sol till kl 17 (jaa, för prognoser stämmer ju ALLTID ;)) men verkligheten vann såklart. Fem minuter efter att jag hade äntrat stolen så försvann solen bakom ett stort moln. Jag läste envist vidare. Jag fryser inte. Det är sommar. Det är varmt. Punkt.
En timme senare kom regnet och jag klämde i med ett Pollyannakäckt ”jaja, naturen behöver det” men var ändå ganska nöjd med att ha inomhuströst i form av Berättelser från Engelsfors. Den landade på något magiskt vis i brevlådan igår, trots det där omtalade inköpsstoppet. Jag borde nog ha klämt lite mer på den i butik först, för jag blev förvånad över att den var så liten och tunn. Nu kör jag Valrhonatänket, hellre en liten portion av hög kvalitet än flera kg skräp.
Måste man ha läst de två första böckerna om Engelsfors innan man läser den här? Tja. De döda är döda. Det är de. Vill man läsa Cirkeln och Eld utan att få reda på sånt i förväg så ska man låta bli den här boken.
Otroooooligt snyggt tecknat. Alldeles fantastiskt. Men jag vill ha par-tre hundra sidor till. Minst.
*) ogräs och ogräs. ”Vilka stora tistlar ni har” kommenterade Pop efter att jag hade skrivit att jag drog tistlar och sedan lade upp nedanstående bild. Äntligen kom tallroten upp med lite list. Vi har starka ben och mycket envishet båda två, men det var pyramidbyggteknik (tja, en av alla teorier om ramper) som gjorde att vi faktiskt kunde baxa upp den fastän vi bara var två. Den VÄGER, kan jag meddela. Vad ska jag nu hugga på när sinnet är mörkt? Jag kommer nästan att få lite abstinens nu när den är uppe ur marken, jag har nog bara gjort 5% av jobbet, men kommer att sakna det ändå.
Roten uppe, jättegropen igengrävd. Nu ska det få sätta sig lite, sen ska vi fixa en liten stensatt läsplats och jag ska gjuta en bänk – det är perfekt lutning på stenen för att den ska bli bra ryggstöd när man läser. En vecka om året är stenen täckt av blommande kaprifol. Man blir nästan drogad av doften.
Weirdo
”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.
Liten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.
Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.
Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.
”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”
Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.
Doktor Joseph går en rond
Andreas Romans Doktor Joseph är nu ingen läkare. Joseph jobbar på Försäkringskassan. Han är en av de varma och trevliga, som får skäll för att han gör av med budget. Han kallas till samtal med chefen, tror att han ska bli befordrad, men får sparken. Hemma väntar familjen och vill fira, men det tar en stund innan Joseph förmår kläcka ur sig vad som egentligen har hänt. Den där tvekan, dröjsmålet, är droppen. Hans fru lämnar honom. Grannen polisnmäler honom.
Bra dag? Kunde bli bättre kanske? Dags att ta till lite magi? Lite vodou?
(jag vet. jag vill också skriva ”voodoo”, men nu är det ”vodou” författaren använder och då får det vara så då)
Joseph har lovat sin fru. Han ska inte. Han lämnade Haiti, han lämnade kulten. Han. Ska. Inte. INTE.
Men nu är ju inte Bea där? Hon har ju lämnat honom? Joseph går ner i källaren. Han ska bara… bara… bara LITE. Nu är det tyvärr så att ”lite” räcker. Starka mörka krafter längtar efter Joseph. Gamla stan är fylld av människor som flugit in från hela världen, människor som väntar på att rätt tidpunkt ska infalla. Månförmörkelsen som optimerar ondskans kraft. Och mitt i allt: Joseph. Han gjorde saker för många år sedan som gör att många vill se honom dö en våldsam död nu. Baron Samedi skojar man inte med ostraffat. Det räcker att glänta på vodou-locket litegrand för att ondskan ska få korn på Joseph.
Oavsett det förflutna: Joseph är en hyvens kille och man vill verkligen att det ska gå bra för honom. Man vill att frugan ska ta förnuftet tillfånga och återvända med barnen. Hon sniffade minsann lite på magin hon också, när de möttes på Haiti. Och barnen…
Ja, i den här historien är det många som har hemligheter. Det blir strid, och vilken strid sedan. Blodet sprutar, slöa men snudd på ostoppbara zombies tuggar på varandra i ren frustration, familjemedlemmar kämpar som djur för att rädda de sina. Halva Gamla stan – eller åtminstone katakomberna under ytan – flyger i luften.
Extraplus: voodoo-zombies! Älskansvärda bröder i huvudrollen. En spännande genre som känns kul och ny (i svensk nutidsfantastik, vill säga. första gången jag mötte Baron Samedi var annars när jag såg Live and let die sittande på golvet på Holken i Karlstad 1981). Skönt berättarperspektiv med en miljö där vodoun framstår som snudd på svennebananig, där man kan hitta prylar som behövs lite varstans om man bara vet vad man ska fråga efter.
På minussidan: en del spret. En del stickspår som jag gärna hade varit utan (kockarna?). Lite väl mycket humor (!) ibland. Jag älskar det absurda i ”kontorsgrå arbetsterapeut på dagen, spännande vodoupräst på natten”, jag myser åt en och annan rolig hämnd, men en del av figurerna gränsar till bonnabuskis. ANINGENS för långa stridsscener.
Detta gnäll till trots: en mycket stark trea till den första boken i en serie som jag ser mycket fram emot att följa. Andreas Roman är en pärla.
PS Drick ditt kaffe med försiktighet. Stor försiktighet.
