humor

Kärlek sökes

karleksokesJag läste de första böckerna om journalisten Frida Fors för ett par år sen: Finns inte på kartan och Hitta vilse. Jag har för mig att jag tyckte om dem. Byta liv-koncept. Alltid bra. Carin Hjulström har en skön sorts humor. Nu söks det kärlek!

Åren har gått, Frida har hunnit gifta sig och skilja sig, hon är 47 år och barnen har flyttat hemifrån. Hon jobbar med radio och är uppskattad på jobbet, även om det då och då talas om behov av ”föryngring”.

Radhuset känns tomt. Alla tjatar på henne om att hon måste ”skaffa sig ett liv” (ett ”liv” ska visst vara ”en man” enligt Fridas vänner och kollegor) och Frida ger sig motvilligt ut i nätdejtingdjungeln. Oooooh, igenkänningsfaktorn.

Vad jag gillar är som sagt den sköna humorn (mer ”tystlåten” än t ex Annika Lantz, men egentligen lika vass) OCH det faktum att Frida får hitta ett liv – men att det där med att hitta liv inte bara har med att hitta män att göra. Jag skriver alltid ”trevlig” om Carins böcker. Trevlig kan vara ett skällsord. Det är det inte enligt mig.

OCH minsann, Frida åker en sväng till min stad! Förvisso till fel del av stan, men ändå.

Nyutgiven i papper, e-bok och på Storytel. Gunilla Leining är en bra uppläsare även om hon gör röster på ett sätt som många skulle irritera sig på (ständigt pågående debatt). För mig funkar hon bra.

Annonser

Extas

  Att se Rammstein i deras hemstad en kväll i juli. Ja, men gissa själv.


årets roligaste

Jan Böhmermann gör skitrolig Rammsteinpastisch och lyckas skoja med ungefär alla tyska grejor (Birkenstock, brist på självkritik, Jack Wolfskin-jackor och AfD/NPD) samtidigt.

Love it! Älskar också att Rammstein delade klippet på sin sida.

 


Wie man Deutscher wird

Ty det hände sig en söndag att jag var på brunch med min älskade expatklubb. Jag kunde infoga ännu en spännande kvinna i samlingen nya bekantskaper, denna kvinna är tysk, jobbar för tyska UD – just nu här i Berlin (hon är dock inte ur-Berlinare) – och hon har gjort och kommer att göra fyraårsperioder på ambassader och konsulat i andra länder.

Med detta i åtanke är hon bra på att

  • förstå hur det är att vara ny i ett land, och att hungra efter att förstå språk och kultur
  • betrakta sitt eget land lite utifrån och därmed också fnissa åt det (utan att generalisera alltför elakt kan jag väl säga att det inte är en tysk natinoalsport att vara bra på det ;))

Hon var alltså den som tipsade om Adam Fletchers Wie mann Deutscher wird (”hur man blir tysk”). Titeln var inte helt ny för mig, jag har nypt i boken lite då och då, men alltid tyckt att den varit aningens för tunn i förhållande till priset. Hade tänkt den mest som kul souvenirbok, något att köpa till kompisar på besök, men nu när jag har läst den tror jag att den faktiskt är allra roligast om man har bott här ett tag och därmed hoppat förbi det första halva varvet (först nyförälskelse (”forming”), sedan frustration (”storming”)) i Bruce Tuckmans berömda utvecklingsmodell.

(för den nyfikne: jag tänker att jag just lämnat ”norming” och därmed börjat nosa överlyckligt på ”performing” – hurraaaaaa! hoppas nu att Berlin och jag kan få fortsätta vår relation tillsammans. det där med att min arbetsgivare ska skära ner personalstyrkan med 7000 tjänster globalt är inte så bra när man är en av de ”tärande” som sitter och kostar pengar (men förhoppningsvis gör nytta också) på huvudkontoret)

Adam Fletcher är engelsman men har bott i Tyskland ett antal år. Han driver ohämmat med både tyska och brittiska stereotyper. Med hjälp av hans bok kan man alltså bli liiiite mer tysk i femtio enkla steg (för oss svenskar är detta ännu lite lättare än för många andra då minst fem av stegen – t ex det där med att lära sig se Grevinnan och betjänten på nyårsafton – kan hoppas över av oss, ty vi är lika tyskarna i dessa fall). Boken är tunn, du läser den på tyska från ena hållet och på engelska från andra. Bra för den som vill läsa på tyska men ändå haja varenda elak nyans. Jag läser rätt obehindrat på tyska nu, men varenda nyans hade jag INTE plockat upp. Jag är en sån som VILL plocka upp v-a-r-e-n-d-a nyans.

Boken började som blogg och det känns nästan när man läser. Jag håller med bokmoster Sussi om att den var tunn (inte bara till antal sidor), jag hade gärna sett att några av kapitlen utvecklades lite till men nu är det som det är. Den är ganska roligt illustrerad.

Wannabetysk eller ej – jag blev otroligt glad över att få en bunt påsar med hett efterlängtad dipmix och en Damernas av Hanna och Andreas i fredags! Tänk att jag inte har varit  Sverige sedan i september!

Vi expats – de flesta av oss – vill oftast inte be folk att köpa med saker om vi inte är väääääldigt desperata (typ julkaffe) eller vet att vi kan byta grejor med andra som längtar efter tyska grejor (typ speciella nougatkulor vars namn just undsluppit mitt minne) så när frågan ”längtar du efter något speciellt?” kommer utan att vi behövt tindra med blöta hundvalpsögon blir vi löjligt löjligt glada. Det finns två butiker med svenska varor här, men båda butikerna är ohemult dyra och ligger så i helt fel ände av stan (dessutom en tråkig ände, så det går inte ens att se en resa ditåt som en rolig utflykt) att det tar obetydligt mycket längre tid (och kostar obetydligt mycket mer pengar ;)) att flyga till Sthlm.


The Ladybird Book of Dating

Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.

Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.

Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.

Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!

Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.


How to build a superstar

image

Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå.  Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.

Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.

”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”

Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska.  Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?

Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?

I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉

Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers.  Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.

Det skiter jag i.

Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet.  That’s my shit.


What happened on S25

image

Pendlarboken ska inte ta för stor plats i väskan, men det måste alltid finnas nog många sidor kvar för att den ska räcka Hennigsdorf t o r – och gärna lite dötid på perrongen också.  Speciellt den här veckan.  Spårarbeten, inställda tåg, försenade, på plötsligt ny perrong etc etc. Ni ser. Inte bara i Sverige. Den ska vara kul eller intressant nog att få en att stå ut med värme, fuktighet, trängsel, stress och variationer därav. I vinter blir det kyla. Vinter-Berlin är inte alltid glamour och hur bra tågen här går vid en cm snö behöver vi inte nämna nu.

Sara Lövestams Udda var perfekt. Jag fick roat läsa lektionen i hur en slickar en tjej som kom nånstans mellan Heiligensee och Schulzendorf. Om nån av de som läser över axeln kan svenska så får jag väl bjussa på att de också lärde sig nåt, om de nu inte redan excellerar i konsten.

Jag älskar Lövestam för hennes fantastiska språk, för hennes humor och för hennes ständiga förmåga att se och beskriva det där lilla extra. Det där som en anar men inte alltid kan klä i ord själv. Hur hennes huvudpersoner är långt från perfekta men/och så älskvärda. Hur de är irriterande och underbara på en och samma gång, ni vet – som folk är. Jag älskar att hon efter fyra skönlitterära böcker fortfarande inte upprepar sig.

Udda var hennes debutbok. Hon vann bok-SM med den 2009. Det är en historia om tre till synes vitt skilda personligheter.  Partyflatan som obekymrat tycks konsumera sex i racertempo. Ken-dockan, den rare, som aldrig går loss på Barbiedockor.  Forskaren: tillknäppt, ultrasmart och otroooooligt less på att tala om sin fysiska funktionsstörning. Hur ingen av dem är vad de synes vara (vem är det?) och hur saker kan ordna sig fint fastän inte allt ordnar sig. En bok för alla, helt enkelt.

Nu får jag bekymmer att hitta en lika bra kompis för kommande turer på S25. Vi får se.