humor

Kärlek sökes

karleksokesJag läste de första böckerna om journalisten Frida Fors för ett par år sen: Finns inte på kartan och Hitta vilse. Jag har för mig att jag tyckte om dem. Byta liv-koncept. Alltid bra. Carin Hjulström har en skön sorts humor. Nu söks det kärlek!

Åren har gått, Frida har hunnit gifta sig och skilja sig, hon är 47 år och barnen har flyttat hemifrån. Hon jobbar med radio och är uppskattad på jobbet, även om det då och då talas om behov av ”föryngring”.

Radhuset känns tomt. Alla tjatar på henne om att hon måste ”skaffa sig ett liv” (ett ”liv” ska visst vara ”en man” enligt Fridas vänner och kollegor) och Frida ger sig motvilligt ut i nätdejtingdjungeln. Oooooh, igenkänningsfaktorn.

Vad jag gillar är som sagt den sköna humorn (mer ”tystlåten” än t ex Annika Lantz, men egentligen lika vass) OCH det faktum att Frida får hitta ett liv – men att det där med att hitta liv inte bara har med att hitta män att göra. Jag skriver alltid ”trevlig” om Carins böcker. Trevlig kan vara ett skällsord. Det är det inte enligt mig.

OCH minsann, Frida åker en sväng till min stad! Förvisso till fel del av stan, men ändå.

Nyutgiven i papper, e-bok och på Storytel. Gunilla Leining är en bra uppläsare även om hon gör röster på ett sätt som många skulle irritera sig på (ständigt pågående debatt). För mig funkar hon bra.


Extas

  Att se Rammstein i deras hemstad en kväll i juli. Ja, men gissa själv.


årets roligaste

Jan Böhmermann gör skitrolig Rammsteinpastisch och lyckas skoja med ungefär alla tyska grejor (Birkenstock, brist på självkritik, Jack Wolfskin-jackor och AfD/NPD) samtidigt.

Love it! Älskar också att Rammstein delade klippet på sin sida.

 


Wie man Deutscher wird

Ty det hände sig en söndag att jag var på brunch med min älskade expatklubb. Jag kunde infoga ännu en spännande kvinna i samlingen nya bekantskaper, denna kvinna är tysk, jobbar för tyska UD – just nu här i Berlin (hon är dock inte ur-Berlinare) – och hon har gjort och kommer att göra fyraårsperioder på ambassader och konsulat i andra länder.

Med detta i åtanke är hon bra på att

  • förstå hur det är att vara ny i ett land, och att hungra efter att förstå språk och kultur
  • betrakta sitt eget land lite utifrån och därmed också fnissa åt det (utan att generalisera alltför elakt kan jag väl säga att det inte är en tysk natinoalsport att vara bra på det ;))

Hon var alltså den som tipsade om Adam Fletchers Wie mann Deutscher wird (”hur man blir tysk”). Titeln var inte helt ny för mig, jag har nypt i boken lite då och då, men alltid tyckt att den varit aningens för tunn i förhållande till priset. Hade tänkt den mest som kul souvenirbok, något att köpa till kompisar på besök, men nu när jag har läst den tror jag att den faktiskt är allra roligast om man har bott här ett tag och därmed hoppat förbi det första halva varvet (först nyförälskelse (”forming”), sedan frustration (”storming”)) i Bruce Tuckmans berömda utvecklingsmodell.

(för den nyfikne: jag tänker att jag just lämnat ”norming” och därmed börjat nosa överlyckligt på ”performing” – hurraaaaaa! hoppas nu att Berlin och jag kan få fortsätta vår relation tillsammans. det där med att min arbetsgivare ska skära ner personalstyrkan med 7000 tjänster globalt är inte så bra när man är en av de ”tärande” som sitter och kostar pengar (men förhoppningsvis gör nytta också) på huvudkontoret)

Adam Fletcher är engelsman men har bott i Tyskland ett antal år. Han driver ohämmat med både tyska och brittiska stereotyper. Med hjälp av hans bok kan man alltså bli liiiite mer tysk i femtio enkla steg (för oss svenskar är detta ännu lite lättare än för många andra då minst fem av stegen – t ex det där med att lära sig se Grevinnan och betjänten på nyårsafton – kan hoppas över av oss, ty vi är lika tyskarna i dessa fall). Boken är tunn, du läser den på tyska från ena hållet och på engelska från andra. Bra för den som vill läsa på tyska men ändå haja varenda elak nyans. Jag läser rätt obehindrat på tyska nu, men varenda nyans hade jag INTE plockat upp. Jag är en sån som VILL plocka upp v-a-r-e-n-d-a nyans.

Boken började som blogg och det känns nästan när man läser. Jag håller med bokmoster Sussi om att den var tunn (inte bara till antal sidor), jag hade gärna sett att några av kapitlen utvecklades lite till men nu är det som det är. Den är ganska roligt illustrerad.

Wannabetysk eller ej – jag blev otroligt glad över att få en bunt påsar med hett efterlängtad dipmix och en Damernas av Hanna och Andreas i fredags! Tänk att jag inte har varit  Sverige sedan i september!

Vi expats – de flesta av oss – vill oftast inte be folk att köpa med saker om vi inte är väääääldigt desperata (typ julkaffe) eller vet att vi kan byta grejor med andra som längtar efter tyska grejor (typ speciella nougatkulor vars namn just undsluppit mitt minne) så när frågan ”längtar du efter något speciellt?” kommer utan att vi behövt tindra med blöta hundvalpsögon blir vi löjligt löjligt glada. Det finns två butiker med svenska varor här, men båda butikerna är ohemult dyra och ligger så i helt fel ände av stan (dessutom en tråkig ände, så det går inte ens att se en resa ditåt som en rolig utflykt) att det tar obetydligt mycket längre tid (och kostar obetydligt mycket mer pengar ;)) att flyga till Sthlm.


The Ladybird Book of Dating

Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.

Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.

Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.

Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!

Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.


How to build a superstar

image

Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå.  Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.

Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.

”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”

Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska.  Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?

Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?

I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉

Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers.  Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.

Det skiter jag i.

Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet.  That’s my shit.


What happened on S25

image

Pendlarboken ska inte ta för stor plats i väskan, men det måste alltid finnas nog många sidor kvar för att den ska räcka Hennigsdorf t o r – och gärna lite dötid på perrongen också.  Speciellt den här veckan.  Spårarbeten, inställda tåg, försenade, på plötsligt ny perrong etc etc. Ni ser. Inte bara i Sverige. Den ska vara kul eller intressant nog att få en att stå ut med värme, fuktighet, trängsel, stress och variationer därav. I vinter blir det kyla. Vinter-Berlin är inte alltid glamour och hur bra tågen här går vid en cm snö behöver vi inte nämna nu.

Sara Lövestams Udda var perfekt. Jag fick roat läsa lektionen i hur en slickar en tjej som kom nånstans mellan Heiligensee och Schulzendorf. Om nån av de som läser över axeln kan svenska så får jag väl bjussa på att de också lärde sig nåt, om de nu inte redan excellerar i konsten.

Jag älskar Lövestam för hennes fantastiska språk, för hennes humor och för hennes ständiga förmåga att se och beskriva det där lilla extra. Det där som en anar men inte alltid kan klä i ord själv. Hur hennes huvudpersoner är långt från perfekta men/och så älskvärda. Hur de är irriterande och underbara på en och samma gång, ni vet – som folk är. Jag älskar att hon efter fyra skönlitterära böcker fortfarande inte upprepar sig.

Udda var hennes debutbok. Hon vann bok-SM med den 2009. Det är en historia om tre till synes vitt skilda personligheter.  Partyflatan som obekymrat tycks konsumera sex i racertempo. Ken-dockan, den rare, som aldrig går loss på Barbiedockor.  Forskaren: tillknäppt, ultrasmart och otroooooligt less på att tala om sin fysiska funktionsstörning. Hur ingen av dem är vad de synes vara (vem är det?) och hur saker kan ordna sig fint fastän inte allt ordnar sig. En bok för alla, helt enkelt.

Nu får jag bekymmer att hitta en lika bra kompis för kommande turer på S25. Vi får se.


Nåt med… Freud?

image

Det är inget nytt att jag kämpar mot bokinköpsbegäret. Det är lite som att gå och handla mat när en är premenstruell och vrålhungrig, en får se till att vara mätt och däst. Sålunda hade jag förberett dagens flygresa minutiöst, en Bra Och Spännande Bok var nogsamt utvald. Men så hade jag ju råkat lägga den i ytterfacket på resväskan.  Den i n c h e c k a d e resväskan.

Jag var ett lätt offer. Mycket lätt. Caitlin Morans första roman, i skinande grönt och med ett par Martens på omslaget. Att svinkiosken på Arlanda tog 199 spänn för en storpocket fick jag svälja. Den är miiiiiin.

Skrattade högt nånstans ovanför Kalmar.  Det är liksom bara Caitlin som kan få för sig att skriva om en flicka som bara onanerar med de rosa deoflaskorna för att de gröna och blå ger alien/smurf-feelings och därför känns aaaaaningens för kinky. Bredvid mig satt Dr X, kollega med myndig framtoning.  Hon frågade inte vad som var så kul. Jag undrar fortfarande om hon också hade skrattat eller ej. En slutar som bekant aldrig förvånas.


länkstänk

Tre snabba länktips innan fredagen är över:

Swedish Zombie har en förmåga att göra intressanta zomcasts. Dagens ämne, zombier och genus, kan tänkas intressera även ickezombiefiler. Den suveräna Renita Sörensdotter gästar Herman och Jonny och det blir ett roligt och intressant samtal om zombieana i allmänhet och därtill kopplade könsroller i synnerhet.

Bröllopstankar? Zombiefrälst? Se hit! (tack Bokmoster för tips!)

Elin Lucassi: om bokälskare var lite mer som idrottsfans (disclaimer: jag är idottsälskare också och jag veeeet att inte alla sportfans är huliganer, men jag får ändå underbara bilder i huvudet och tänker att en del hade blivit förvånade över hur mycket kulturtanter kan låta efter en lördagsmiddag och så funderar jag på hur det skulle låta om Suzann, Susanne och jag gav oss iväg på gatorna – vad skulle vi skandera (n b med lagom ljudnivå)? vad skulle det stå på våra litterära matchtröjor? tänker i termer ”vitsigt, subversivt, korsstygn”)


Night of the Living Trekkies

zombiespockJag erkänner. Ibland händer det sig att jag slösurfar, glider runt några varv på ”den-som-köpte-den-här-boken-köpte-också”-länkarna och råkar köpa en bok enbart för att titeln låter kul. Jag tror att jag ville ha Killer Librarian och zombie-trekkisarna dök upp bredvid. Oavsett: jag förväntade mig inga mirakel och boken har blivit liggande i en av olästa-böcker-hyllorna ganska länge nu. Mitt zombiesug går i perioder.

Jag skrev en lång lycklig rant i går och Star Trek-nostalgin från i fredags kväll får mig fortfarande att le. Det är bra. Med den nostalgin i åtanke hade Anderson/Stalls Night of the Living Trekkies rent av kunnat komma undan med att vara lite småtrist , men nu var det så att det var den inte alls. Den var bra, välskriven, en riktigt rolig överraskning. Jo, ämnet (det är alltid lite skoj att driva med nördar, speciellt sf-dito) bjuder in till en del slapstick av det slag som zombieana ofta tycks dra till sig (sf-nördar OCH zombier, ouch) men det håller sig på rätt sida av vråltöntgränsen.

Jim Pike, f d Star Trek-nörd, är trött på livet. Två vändor i Afghanistan har fått honom att tappa lusten till det mesta i allmänhet och till folk som lever för nördiga TV-serier i synnerhet. Han blev hemskickad från kriget och arbetar nu – håglöst – på ett hotell i Houston. Just hans hotell håller en årlig Star Trek-konferens för de allra allra nördigaste nördarna. Samtidigt pågår, i tysthet, en katastrof på Johnson Space Centre en bit bort. Onyttigheter släpps lös och plötsligt börjar de konfererande nördarna att bete sig ännu underligare än förut.

Jim skulle rent av kunna tänkas välkomna en blodig död om det inte vore för att hans älskade syster är i stan för att delta i just denna konferens. En liten och spretig samling personligheter (inklusive prinsessan Leia – Star Trek-sic!) finner sig plötsligt instängda på hotellet, ihopknuffade och tvungna att samarbeta för att försöka komma fram till en väg ut. Det går nämligen rykten om att stan ska bombas för att sanera. DEN bomben, ni vet.

Det finns ett antal moment i postapokalyptiska romaner som jag tycker om – att överleva på relativt liten yta (”instängda på hotell” – check!) är ett av dem. Nyorienteringen, att klara livet efter katastrofen, är ett annat. Det är egentligen nyorienteringen jag tycker mest om, och den här boken utspelas under ett enda intensivt dygn så mycket till nyorientering hinner det i ärlighetens namn inte bli. Men spännande blir det.

Författarna gillar Star Trek. Oväntat. Nä, inte speciellt.
Jag ger dem fyra Spock-öron av fem möjliga.

PS I vissa kretsar är det snudd på dödsstraff på att skriva ”zombies” istället för ”zombier”. Jag råkar ofta missa detta och skriver fel. Men jag är månadsgivare till Cancerfonden och jag försöker att vara en snäll människa i det lilla. Får jag leva ändå?

PPS Jag älskar bokomslaget och det är ingen slump att jag fokar på ni-vet-vem, men på konferensen i boken är det en sport att klä ut sig till så SVÅRIDENTIFIERADE Star Trek-prsonligheter som möjligt, så att nån skulle ha klätt ut sig till Spock? I don’t think so. Men nu ska jag inte vara sån.


Allt kludd av ondo?

Jag glömde ju en glad nyhet i gårdagens runda – Arga Bibliotekstanten bloggar igen!

Jag älskar Metallica men/och (jag kan inte bestämma mig för exakt hur elakt detta är, speciellt mot herr Trujillo – kan vi kalla det ”elakt med kärlek”?) höll på att skratta mig fördärvad när Arga lade upp en bild på hur bra det kan bli när folk kladdar i böcker fastän de egentligen inte ska.

PS fast Metallica har ju faktiskt ingen keyboardist, så då är det inte dem vi är elaka mot


The justice of this hits me like a tin of Spam in a swinging sock

youhadmeathelloJag veeeeet vad jag har sagt om chick lit, men vi har inte RIKTIGT gjort slut, vi har bara en paus från varandra. När La Camilla på Mind the Book (Camilla Gloriana, the Queen of Anglomania) skriver bra om You had me at hello – då blir man sugen. Addera Manchesterfaktorn: Cold Feet gav mig en hint om att jag kanske borde ge något annat än London en chans. Nu har inte staden Manchester i sig någon speciellt framträdande roll i just den här boken, men ändå. Det var värt ett försök.

Polare sen college, det blev aldrig något då – det var alltid alltid iiiilite fel tajming mellan Ben och Rachel. När Rachel så äntligen dumpar den karl som jag inte kan fatta att hon varit tillsammans med i tretton år så får hon veta att Ben har flyttat tillbaka till Manchester. De har inte setts på tio år, det slutade inte direkt toppenbra senast de sågs – men *katjing*, hon ”råkar” träffa honom på bibblan och han är sååååå attraktiv än. Attraktiv och GIFT. Damn.

Mhairi McFarlane är ganska rolig och det är en riktigt rar historia. Utgången är förvisso inte helt svårförutsägbar, det är inte stor litteraur, men det är min bästa chick lit på länge (jag vet, jag vet – du sitter där med rynkad panna och tänker att ”bästa chick lit på länge? det säger väl ingenting”) men jag ville ha en fix och jag fick den. Punkt. Extraplus för en bunt riktigt sköna oneliners. Det är ingen keeper, den går till byteshyllan på jobbet. Gott så.


alla nyanser i hela världen av Nanna, tack

DETTA var det roligaste jag har läst på länge. Nej, jag har inte läst ”Femtio nyanser”. Jag läser hellre Nanna Johansson.

(när jag ser de där citaten – ja, det var värre än jag någonsin kunde ana!)


Bye bye, Berit!

Unni Drougge har kommit fram till sin tredje och sista bok i trilogin om Berit Hård. Berit är Berit, en tuff brud i måttligt lyxig förpackning (hon är en förträfflig kvinna, men just klädsmaken kanske inte är den bästa). Vass, smart, kul. Jag kommer att sakna henne!

I Fällan är det skönhetsindustrin som får sig en känga. Unni har en fantastisk förmåga att väva in aktuella personer och händelser i böckerna om Berit.

INGET kommer någonsin att toppa Bluffen (är jag ond? men den lille mannen med de korta armarna kan vara så otrooooligt irriterande, så han kan faktiskt få ta en del fiktiva mordförsök medelst penna), men Kissie och Troilius (som väl har bytt namn numera, minns inte till vad) dyker upp i den smarriga historien om dyra behandlingar och en kraftigt expanderande skönhetsbransch.

Trots att Berit lyckades langa in Guldspaden för sitt knäck om Lotuz av Love så sitter hon risigt till igen: nu gör hon skitprogrammet Raka Puckar med taskig budget för den kassa kanalen TV Plus.

Som vanligt har hon en dryg chef som jävlas med henne. När chefen – mannen med isterbuken – petar henne i det grandiost ymniga sidfläsket och påpekar att det kanske dags att göra något om skönhetsbranschen suckar hon, men ger motvilligt med sig. Hon ger sig ut på reportagerunda bland skönhetssalongerna. Hon inser mycket snart att om man inte visste vad man borde ha komplex för förut så får man snabbt veta det när man ger sig in på en skönhetsklinik.

Som tur är så nappar hon inte på det generösa erbjudandet från Visagé (sic!) om att – naturligtvis mot ett säljande reportage – få ett nytt babyface med hjälp av mirakelapparaten som lasrar bort åren i ett nafs. En kort tid efter att Berit tackat nej så får Kissie – nybliven mamma, minsann! – ansiktet förvandlat till köttfärs med hjälp av precis samma apparat, på samma klinik. Klinikchefen hittas lasrad till döds och Kissies bebis kidnappas och mitt i det står… ja, det vet ni redan: Berit.

Gangsterpolaren Ted visar sig vara inblandad i företaget som säljer den stekiga (pun intended) mirakellasern, och när vindarna börjar vina är det Berit som mycket motvilligt får åka till Thailand för att försöka rädda upp situationen åt honom. Ond bråd död, slemmiga läkare, en olämplig tatuering och… KÄRLEK? Är det möjligt? Jo, men kanske. Berit är förutsägbart skitkul, men i alla andra avseenden fullständigt oförutsägbar. Jag är nöjd med slutet (utom i ett djuriskt avseende… uhuhu), men hoppas att Unni har rätt när hon säger att nu ska Berit få vila ett tag – fast det betyder ändå inte att hon nödvändigtvis är ute ur spelet för alltid.

Det där med att ge sig på Kissie? Hon blir inte så bashad som man kanske kan tro. Jag misstänker dessutom att hon tänker att all PR är bra PR och mest känner sig hedrad över att ha en av huvudrollerna i boken.

Unni Drougge är Sveriges roligaste författare om du frågar mig. Jag älskar hennes sarkasm, självironi och förmåga att alltid våga skriva om det andra bara skvallrar om. När jag började läsa ”Jag, jag, jag” på nittiotalet så gapade jag förvånat i en halvtimme, sen var jag fast. Fällan är inte lika omedelbar som Bluffen, men det blir klart godkänt. Unni hade mig 1994, och hon har mig än (jag höll på att skriva ”she’s got me by the balls”, men… jo, ta mig tusan!)

Som vanligt hoppas jag att hon redan skriver på något nytt. Skriv Unni. Skriv!


How to be a woman

Caitlin Morans bok ”How to be a woman” är en av sommarens/höstens snackisar bland många bokbloggare. Hon var i Sverige ganska nyss och jag hade gärna åkt och lyssnat på henne då, men det funkar inte alltid att dra till Stockholm från Brukshåla över kvällen för att lyssna på föredrag. Jag hade ju boken. Alltid något.

Boken presenteras som ”part biography, part rant”, hon skriver om uppväxt, arbetsliv och familjeliv och kryddar anekdoterna med politiska – feministiska – åsikter och betraktelser.

Jag tror, VET, att vi är på lite annan nivå i Sverige när det gäller jämställdhet, så det som eventuellt ses som ett feministiskt statement i UK känns lite mer mainstream här. Åtminstone för mig. Jag tyckte att det var en rolig bok med en och annan poäng, men nån feministgudinna blir hon INTE i min bokhylla.

Och så har hon tokfel: mönstrade strumpbyxor är en LYSANDE idé. Speciellt till Dr Martens.

Tre boktoksflin av fem. Jag föredrar Nina Björk, Katarina Wennstam och Maria Sveland vilken dag som helst.


får det lov att vara en skvätt zombiebok? ja tack, hjärna

VÄLDIGT många zombie-böcker och -filmer innehåller en hel del humor. Ovanligt mycket. Vampyrer skämtar man liksom inte bort, men zombies verkar vara fair game för dåliga skämt. Bra eller dåligt?

Jag tycker att det är kul till en viss gräns. Shaun of the Dead är underbar, humorn i att drottningen är zombie i samlingen Zombie Apocalypse var också oväntat skön, men just nu läser jag en bok som för mig tangerar gränsen. Robin Beckers Brains: A Zombie Memoir är så in-i-varje-bokstav putslustig att det nästan blir för mycket. Jag har en tredjedel – ungefär – av boken kvar, så mitt omdöme kan komma att ändras, men jag kunde inte låta bli att stanna upp och fundera: hur höhöhÖÖÖHÖÖÖÖHÖÖÖÖÖ får en zombiebok bli? Vad tycker du?

(ja, jag vet, de flesta av er läser inte zombieböcker, men för de av er som gör det?)


man är fläckvis lättköpt

Ah, jag är så lättköpt ibland. Speciellt klockan två på natten när jag just har läst ut en bok men fortfarande inte är trött nog att ens försööööka sova, utan vill ha en TILL. Snabbtsnabbt ska det gå, men den får inte vara för jobbig. Då. Då sitter Martina Haag som en smäck. Glada hälsningar från Missångerträsk, alldeles nyutkommen i pocket.

Jag greppade den som sagt kl två i natt, jag gick upp sju i morse och hann med en arbetsdag däremellan. En timme i badkaret i kväll också, det var vad som krävdes för att svepa den här boken. Det är inte direkt på spaning efter den tid som flytt.

Stockholm. Nadja har längtat efter barn i hela sitt liv, men inte träffat den rätte. Men nu, när hon närmar sig 45 och fortfarande är barnlös singel, så bestämmer hon sig för att göra någonting åt saken.

Kosta vad det kosta vill.

Missångerträsk. Lotta har fått nog. Hon och Magnus har inte legat med varandra på över ett år. Nu ska de åka till Paris och ta in på hotell, rädda äktenskapet och prova alla former av sex som de inte har testat hittills.

Två systrar, en innerstadsstockholmstjej och en småbarnsmamma i Lappland gör en hemlig överenskommelse om att hjälpa varandra.

Men det går inte riktigt som de har tänkt sig.

…det där sista, ”det går inte riktigt som de tänkt sig”, vilken brasklapp va? Wooohoooo, alla håller andan.

OK. Martina Haag lirar på alla fördomar som finns (men alltså – coola innerstadsstockholstjejer -gilla EUROPE? är inte det mer, tja, Fisksätra, eller nåt? Eller ärligt talat – typ VIRSBO?), boken är fullsketen med billiga poänger och det är förfärligt… förfärligt jävla kul, ändå. Jag skrattade så jag grät vid ett tillfälle, fulpanikgrät. Martinas humor är sällan subtil, den är extraallt hela tiden. Nu är jag förvisso jäkligt övertrött, men ändå. Mina samiska procent (de är inte många, men de är envisa ;)) kommer för övrigt aldrig att förstå folks renskräck, men jag har ju folk på nära håll som kan vittna om hur paniken griper tag i en när man sitter uppflugen i en skidlift mitt i sommaren och… NEJ, Suzann, du kommer aldrig att få glömma det där.

Jag skrattade gott, men det är ingen keeper. Den här boken passas genast vidare.


flatgarv i hängmattan

Välkommen till din psykos – Nanna Johansson. Det var länge sen jag skrattade rakt ut så många gånger när jag läste en bok. Läs läs läs.


man ger sig på en bok om snusk – Smut

I natt vräkte jag i mig en av böckerna som fick följa med hem från Cambridge – Alan Bennetts ”Smut”. Bennett var mannen som åtminstone i svenska bokkretsar slog igenom med liten absurd bok om en bokbuss i London som plötsligt fick celebert besök, ”The Uncommon Reader”. Jag hade höga förväntningar på den, men såg aldrig riktigt storheten då. Ändå fick alltså ”Smut” chansen, mycket på grund av personalens handskrivna blurbar i butiken.

Mrs Donaldson is a conventional middle-class woman beached on the shores of widowhood after a marriage that had been much like many others: happy to begin with, then satisfactory and finally dull. But when she decides to take in two lodgers (a young, broke couple) passions that she never knew existed are aroused, and her mundane life becomes much more stimulating…

Graham Forbes is a disappointment to his mother who thinks that if he must have a wife, he should have done better. And her own husband would be better if she were mourning him than living with him. But this is Alan Bennett, so no matter the importance of keeping up appearances, what is happening in the bedroom (and in lots of other places too) is altogether more startling, perhaps shocking, and ultimately much more honest to people’s predilections.

NOW we’re talking…! HEJ Bennett! Jag gillar dig! Två korta historier om snusk – om man ska tro den svenska titeln – med medelålders kvinnor i centrum. Bennett måste älska tanter, eller så är det en ren slump att de två Bennettar som jag har trillat över har varit lite birkenchic-de-luxe (drottningen i Birkisar? njäe, inte ens i Balmoral ;)).

En historia om en ganska trevlig kvinna som råkar ut för något i hennes värld MYCKET udda. En annan om en väldigt otrevlig kvinna (fast egentligen mest om hennes ganska otrevlige son) som råkar ut för andra udda saker. Roligt, elakt, underhållande.

En stark fyra. Vill du läsa den på svenska så finns den, som jag tidigare skrev, utgiven under titeln Snusk. Ett hett tips är att Bennetts språkbruk är skönt nog att förtjäna att avnjutas i original. Snusk och snusk, förresten. På sin höjd lite ekivokt, men jag gissar att titeln i sig är ett utslag av Bennetts förtjusning i det absurda och lätt sarkastiska.


tjena alla monsterdiggare

…ni missar väl inte Eskapix? Det gjorde nämligen jag, alldeles för länge.

Jag är nästan glad att jag lackade ur på tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna (jag vill inte ha en sån där besökstopp till) så att jag äntligen fick tummen ur och beställde den.

Tidskriften har blivit till en liten snygg bok i perfekt format – eller ja, den skulle gärna få vara ÄNNU tjockare – och med ett sparsmakat och/men vilt blandat innehåll. Essäer och noveller i en skön blandning. Allt håller hög klass, men mina favoriter blev Malin Rydéns skräcknovell om Djupet (jag som älskar vatten fruktar ändå djup och tanken… eh, mardrömmen om vad som händer nedanför kontinentalsockeln är fascinerande) och Lova Lovéns underbara Dead Woman. Stewe Sundins novell är den som har fått allra mest beröm, och den är en gediget fin skräckis med många bottnar, men det var tjejerna som fick mig att skrika ”katjing!” när jag plöjde det här numret. CJ Håkansson var faktiskt den enda författaren som jag kände till förut och han levererar också.

ALLA levererar, det är det som är så skönt, och som faktiskt också skiljer Eskapix från tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna där nivån alltid var betydligt mer ojämn (fast i rättvisans namn kan man inte dra fulla slutsatser av ett nummer vs flera års konsumtion).

Nu hamnar inte Eskapix och tidningens-vars-… ja, äh, ni vet – de simmar inte i samma ankdamm för hur mycket tidningen-vars förmodligen än vill vara en spännande outsider så räknas de nog mer till etablissemanget än de vill tro (;)) medan Eskapix ännu kan stoltsera med epitetet ”alternativ”.

Eskapix lämpar sig för den som tål det groteska och lite grisiga blandat med klassisk gotik och en och annan zombie. Många starka skildringar med barnet i centrum. Not for the fainthearted, men för den med ett hjärta. Faktiskt.

I want more. Much more.

Psssst – passa på, den här fina boken kostar bara 79 spänn under maj månad. Köp köp medan den ännu finns kvar.


The Symbol formerly known as… eller nåt

Suzann bildgooglade efter kvinnokampstecken och fann MIG. Mig och en hjullastare. Och en häst. Känns fint, speciellt med tanke på min forna karriär som gerillabrodös. Izzy kräver royalties för tassdeltagandet.

————————-

Nästa glada överraskning var att min vinst från i vintras äntligen låg i brevlådan: Varg Gyllanders senaste, Ingen jord den andra lik, signerad.

Jag är lättad, jag hade ju inga olästa böcker alls kvar. Um. Kanske några. Men ni fattar.

————————-

Byteshyllan är fortfarande ett attans lyckat projekt. Jag bar dit sju böcker i morse (i ren tjurighet mot vem-det-nu-är som bär dit Stanley Sjöberg så kontrade jag bl a med Svordomsboken, he), och drar dit fyra till i morgon. Omsättningen är finfin och fler och fler står där och tittar och diskuterar.


torkat blod är brunt (det är choklad också) men påsken måste vara färskt blodig. också.

Jag har ju lagt upp ett antal chokladiga gottebilder för monsterdiggare (och för all del alla andra också), men monsterdiggare tarvar BLOD också.

Kläggigt.

Sån’t som får en att tänka ”ouch”.

Tom Bakers The boy who kicked pigs kallas kultklassiker när jag läser om den i efterhand, och antingen så är det en väldigt generös benämning eller så har jag nollkoll, för jag hade aldrig ens hört talas om den innan blicken föll på den i ”folk som köpte x köpte y också, det borde du också göra”-fältet på amazon. Jaa, för detta var ännu en få-ihop-till-25-pund-bok.

Den sparkande pojken heter Robert Caligari och är minst sagt sjuk i huvudet. Genom-ond.

Att sparka spargrisar är väl ganska harmlöst (även om en av sparkarna resulterar i att en polis får hjärnskakning, och lite annat), men sparkandet eskalerar och Robert utvecklar ett genuint hat gentemot mänskligheten. Fortfarande intet nytt under solen. Psykopater har vi sett förr.

Däremot har vi sällan sett så blodiga följder av en liten liten pil som sänds iväg i ett hästarsel. Massivt! En massmördare med stil. Straffet… straffet. Det är när straffet kommer som jag säger ”ouch” och för första gången (detta kallas ändå skräck!) ryser.

Det har sagts ”Grotesque and depraved and above all very funny” och ja, den är sjuk. Och rolig. Och vansinnigt knäpp. Jag såg att boken någonstansminnsintevar kallades BARNBOK, och oj – ja, vill man lära barnen en osedvanligt tuff läxa så, ja visst (straffet. STRAFFET!). Annars, njäe va. Spar den här boken några år, trots de roliga illustrationerna (kudos till David Roberts). Det är en liten tunn bok som du läser i ett nafs, den är helt sjuk och känns emellanåt tveksamt genomtänkt i all sin galenskap, men är man på rätt humör så är den alldeles perfekt.

…och vad den åsikten säger om mig vill jag inte ens fundera på. He. Glad påsk!


man ska icke underskatta alkade änder


Jag bekände visst något om kampen för att få ihop till fraktfria 25 pund häromdagen. Den kampen är alltid hård. Nä, det är den ju inte. Och så har vi suget efter nytt. Mitt inre kontrollfreak vill få ledigt (men på ett kontrollerat sätt, mind you! ;)) och låter det klickgalna gamla fingret härja fritt inne på amazon. ”Den som köpte xxx köpte också yyy”, ni vet.

Avtryckarfingret i givakt.
Add to basket.
Katjing.

Det var så Fup landade hemma hos mig, trots att hon hellre dricker whisky än flyger (Fup kan i ärlighetens namn inte flyga, hon är för fet, men hon kan sänka whisky som fäller fullvuxna män[/niskor – fast det förekommer just inga kvinnor bortsett från Fup i denna fabel]).

OK. En 99-årig man som tror sig vara predestinerad för evigt liv eftersom han brygger en whisky som om den inte dödar gör dig just odödlig, hans sonson Tiny (som naturligtvis är gigantisk) vars livsluft är staketbyggande och ett grundmurat hat mot traktens vildsvinsalfahanne (som av en slump älskar att förstöra staket) och mitt i allt Fup, den alkade gräsandshonan med humör (se omslagsbilden, den pippin bråkar man inte med).

Fup är en absurd fabel som likt prästens lilla kråka svänger hit och dit och till sist ner i diket. Jag lämnas med en hel del obesvarade frågor (boken är inte tjock, 96 sidor inklusive underbara illustrationer) när historien är slut, men det var trevlig läsning så länge det varade.


böcker är tråkiga

Ja, ”böcker är tråkiga”, det tycker förvånansvärt många. Frågan är då, kan man skämta om böcker, författare (då syftar jag inte ens nödvändigtvis på Björn Ranelid), förläggare, LÄSARE och annat bokrelaterat?

Svar: NEJ

Nähä, jaha, nej men då ska jag väl inte skriva mer i dag då.

———————————————

JOOOO, det kan man ju såklart. Henrik Lange har publicerat (ännu) en pärla – Den sämsta får du gratis – full med boktokbilder att fnittra åt.

Vore det inte så plottrigt (jag klarar i vart fall aldrig av att fixa det snyggt) med massor massor av småtavlor så skulle jag rama in en hel del av teckningarna i den här boken för att pryda nån av biblioteksväggarna med ett helt litet Langestim med roliga bilder, men jag antar att jag får nöja mig med att ha kvar bilderna i boken ett tag till. Åtminstone tills mina inredar-eller-snarare-tavelhängar-kunskaper vässas lite.

Langebilderna i den här boken kommer från tidningen Svensk Bokhandel och kan avnjutas på nätet också. Det är läge för ett bokmärke. Humorn är stundtals rå, cynisk, plump och… alldeles underbar. Just precis så som jag vill ha den.

PS känner du igen namnet Henrik Lange, säger du? Du kan t ex tänkas minnas 80 romaner för dig som har bråttom. Strindberg till ära kommer det snart en Auuuugust-variant också – det kanske kan vara något för alla de som antog Strindbergutmaningen och ångrar sig bittert nu? Jag vill i alla fall ha den, trots att jag gillar att läsa Strindberg i original också 😉

…men, hur länge kan man köra ”xxx för dig som har bråttom”-konceptet innan det blir urvattnat? Kanske inte sålänge till. Eller så är jag bara en tråkig jävel. Ja, klart jag är. Jag gillar ju böcker. Böcker är tråkiga.